Tre böcker för den samhällsintresserade som jag varmt rekommenderar:
Jan Jörnmark & Annika von Hausswolff, ”Avgrunden”, Tangent Förlag 2011.
Michael Lewis, ”Värstingar på Wall Street – Rapport från en domedagsmaskin”, Reverb Förlag 2011
Nick Davies, “Flat Earth News”, Vintage Books 2009
Jörnmark & Hausswolff tar läsaren med på en resa genom en geografi deformerad av kapitalismens härjningar. Vackra men dystopiska bilder av ödeplatser, övergivna produktionssäten och produkter som ”blivit över” när kapitalet flytt till nya exploateringsområden, bidrar till att färgsätta orden som beskriver vad som hänt och ständigt händer med geografin i kölvattnet av ekonomisk kollaps och skenande statsskulder. Ett mycket tänkvärt och visuellt sätt att beskriva globalisering.
Michael Lewis skriver om marknaden för bostadsobligationer och en sjuk spekulation i människor skulder. Han sätter namn på dem som vi annars refererar till som marknaden. En märkligt anonym beteckning som här visar sig kan handla om ett fåtal drivande. Hela idén med s.k. subprime-lån var att lura fattiga att tro att de var rika. Steve Eisman, mannen som avslöjade subprime-företagen säger bl.a. i boken: ”När man är konservativ republikan tror man aldrig att folk tjänar pengar på att skörta upp andra... Jag insåg att det fanns en hel bransch som kallas konsumentfinanser som i grund och botten existerade för att skörta upp folk”.
Det är nästan spännande som en spionthriller att följa hur turerna går i en sjuk karusell av ”fiktiva” pengar och man förstår snabbt, om man inte insett det förut, vad Lewis menar när han säger att ”skillnaden mellan Wall Street och det vanliga ekonomiska livet växt till ´väsensskillnad´”.
Nick Davies skrev sin bok för ett par år sedan men känns hyperaktuell ändå med tanke på rättegångarna mot Murdoch-imperiet och raset för News of the World. Men hans främsta och viktigaste poäng är inte de brottsliga metoder som rullats upp i den härvan. Hans huvudpoäng är istället att ägarna av dagens mediaföretag styrs mycket mer av kommersiella hänsyn och lönsamhet än av propagandistiska motiv. Detta skapar också en hel uppsättning hinder för sanningssökande journalister andra än ägarens direkta styrning av och inblandning i arbetet. Numera handlar det, menar Davies, alltmer om massmedias interna mekanismer som är defekta och begränsar sig inte bara till publikationen utan också material-insamling och research. Det kritiska testandet av materialet. Politiker, militärer och underrättelsetjänster, PR-folk och nyhetsbyråer förser mediaföretagen med material som okritiskt kopieras eller refereras. Tid finns inte för grävande, självständigt undersökande och för vanlig källkritik och testande av nyhetsvärde.
En del av innehållet i boken förefaller vara ganska specifikt för brittiska eller amerikanska förhållanden, men den känns ändå hyperaktuell med tanke på den svenska mediesituationen där vi på sistone kunnat följa drevet mot Juholt. Och hur var det med pojken som påstods ha övergivits av sin pappa i Uppsala? Det finns en hel del att granska när det gäller svenska media och jag lär ganska snart komma med ett inlägg på temat. Nick Davies har med denna bok bidragit med ett verktyg till hjälp i denna granskning och förser samtidigt läsaren med en rad både skrämmande och underhållande historier om ”Flat Earth News”. Benämningen på osanna nyheter som ändå publiceras och till och med drivs med dåraktig envishet och som inte heller sällan blir till sanningsmyter som sprids och dröjer sig kvar och förvränger vår verklighetsbild.
Lewis och Davies skulle kanske kunnat avfärdas som konspirationsteoretiker om det inte vore för att deras iakttagelser är gjorda inifrån finansfabrikerna och nyhetsfabrikerna. Deras böcker hjälper oss en bra bit på traven att se det som inte alltid uttalas. På många sätt löper de parallellt med varandra. Medias bevakning av finanskrisen är ofta väldigt ytlig och marknaden beskrivs som ansiktslös och osynlig. Därför är Davies bok väldigt viktig och ett citat ur den kan man gärna ha i åtanke när man följer mediarapporteringen:
”In a totalitarian state, media lies stand up proud and insult their readers direct to their faces. In the free society, the lies rest quietly and in comfort inside clichés – clichés of language and of fact and of value – and slip gently past their readers defences with the ease of a familiar friend on the doorstep”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar