Vem ska granska media?
Tidningen Aftonbladet publicerar 17/2-2012 en sorts resultatredovisning av det gångna året. Tidningens vd Anna Settman är förstås nöjd med siffrorna för ”Sveriges i särklass mest lönsamma dagstidning”. Andra tongångar var det i höstas då kraftiga personalminskningar försvagade tidningens redaktionella resurser. Det kan knappast ha ökat förmågan att ta ansvar för källkritik och noggrannhet i faktagranskningen när lönsamhetskraven riktat huvudintresset mot webben med snabba, lättlästa nyheter och reklam.
Chefredaktören Jan Helin är emellertid, i ”resultatredovisningen” i tidningen 17/2, oroad av debatten om media. Han refererar till Murdoch-skandalen och nedläggningen av News of the World och de konsekvenser skandalen kan få för yttrandefriheten. Han påpekar också att kritik mot massmedia ofta handlar om att de som kritiseras i media slår ifrån sig och skyller sina tillkortakommanden på medias granskning. Enligt min mening skulle man kunna vända på det resonemanget och hävda att media alltför lättvindigt använder just det argumentet för att avfärda saklig kritik. Eller hänvisar till sin roll som granskare av makten och yttrandefriheten. Det är ett oansvarigt sätt att hantera kritiken om man är mån om själva journalistiken.
Om yttrandefriheten - som jag verkligen menar är värd att bevara som den är i Sverige – ska kunna räddas måste medieföretagen och journalisterna ta sitt ansvar och se till att inte missbruka den. Om man tänjer på gränserna för det tillåtna alltför mycket riskerar det att slå tillbaka i form av inskränkningar i lagskyddet. Det gagnar förstås inte medieföretagen och det gagnar inte heller demokratin. Den behöver en kritik av makten som är seriös och grundlig och kan avslöja verklig korruption och maktmissbruk. Däremot inte personförföljelsekampanjer eller politiskt inplanterad PR som förvränger vår bild av omvärlden och påverkar oss i våra val när vi står vid urnorna vart fjärde år.
Debatten om media är viktig och förtjänar att tas på allvar. Seriösa förslag att ta itu med problemet bör också beaktas. Det bör inte betyda att yttrandefriheten och meddelarfriheten begränsas. Det vore mycket olyckligt, det håller jag med om. Säkert kan vi som bloggar fylla en funktion som mediekritiker, men det lär knappast räcka. Därtill är våra resurser i form av tid och pengar alltför begränsade. Däremot kanske det behövs en större befogenhet och starkare ställning för Pressombudsmannen (PO)? Det skulle också vara till hjälp för mediekonsumenten om det redan i artikeln framgick var ursprunget till artikelidén eller innehållet hämtats. Det innebär förstås inte att anonyma källor inte ska kunna användas utan bara att läsaren redan i artikeln blir upplyst om att dess innehåll är initierat av Svenskt Näringsliv, LO eller någon statlig underrättelsetjänsts presstalesmän etc. På så sätt skulle vi som konsumerar nyheter själva kunna bilda oss en uppfattning om hur vi ska bedöma trovärdigheten i det som skrivs och sägs och lättare avgöra svaret på den fråga Fredrik Gerttén ställer i sin utmärkta artikel i Aftonbladet 15/2-2012; ”vem eller vad styr vad vi ser eller läser i nyheterna”?
Hur stort inflytande utövar media på politiken som förs och valet av våra politiker? Hur mycket inflytande över politiken är det sunt att ge journalister som låtit sig påverkas av eller valt att hämta sitt material från politiskt styrda eller företagsstyrda PR-texter? Och har den vanlige nyhetskonsumenten någon verklig chans att bedöma vad som är sant och vad som är skröna, förskönat eller smutskastning, sakligt eller vinklat?
I grunden handlar det kanske om en utdaterad sanning att medierna förväntas rapportera med viss balans och objektivitet. Vi förväntar oss det sedan gammalt. Tendenserna som jag skrivit om här i ett antal inlägg visar tvärtom att nyhetsinnehållet alltmer styrs av både dolda och öppet politiska eller kommersiella agendor. Nyhetskonsumenten idag måste vara höggradigt alert och skaffa sig information från flera källor, gå till ursprungsdokumenten och göra egna undersökningar för att kunna försäkra sig om sanningshalten i nyhetsinnehållet. Det är sannerligen inte alltid det finns energi och tid att utföra detta oönskade granskningsuppdrag. Som det nu är lämnas nyhetskonsumenten i stort sett i sticket i störtfloden av nyheter. Denne får själv söka reda på sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar