Finlands demografiska debatt

En sak som slår mig efter ett halvår som boende i Finland är den lågintensiva men utdragna debatten om Finlands demografiska bekymmer. Den allt äldre befolkningen och de låga födelsetalen. Ett problem som hela Europa och många andra regioner i världen brottas med, men för Finland tycks problemen vara alldeles särskilt akuta.

I Hufvudstadsbladet, HBL, den 17/2-2020 exempelvis talar Torsten Fagerholm i en ledarspalt om den tilltagande urbaniseringen, vilket är ett problem. Mindre orter blir allt mindre medan de större städerna, med Helsingfors i spetsen, växer sig allt större. Många yngre flyttar dit de stora städerna ligger och mindre kommuner tappar skattekraft. Det andra problemet är det demografiska. Beräkningar ger att det år 2040 kommer att finnas 44 kommuner med fler pensionärer än arbetsföra invånare, framhåller Fagerholm, vilket han tillägger ”bäddar för ett kroniskt kretslopp där den offentliga sektorn sakta men säkert monteras ner, i tysthet”. Den här artikeln är bara en av många jag läst på samma tema de senaste månaderna.

Finska statistikcentralens beräkningar visar vad det handlar om i rena tal:

”Enligt Statistikcentralens senaste befolkningsprognos kommer antalet personer under 15 år i Finland att uppgå till 760 000 personer år 2030, om fruktsamheten är oförändrat på nuvarande nivå. Under 2050-talet sjunker antalet redan till under 700 000 unga. Senast har det funnits så få unga under 15 år i Finland i slutet av 1870-talet, då folkmängden i landet var under två miljoner invånare. Så sent som under 1970-talet var antalet unga under 15 år i Finland en miljon”.

Samtidigt pågår i Finland en debatt om att ta emot flyktingbarn från Grekland. På den grekiska ön Lesbos finns 5000 ensamkommande flyktingbarn som länge väntat på sitt vidare öde. Några EU-länder har bestämt sig för att ta emot en del av dem, exempelvis Frankrike som ska ta emot 400 barn. Finland däremot har funderat i fyra månader nu. Eller rättare sagt; frågan har legat på regeringens bord så länge. Enligt Centerpartiets ordförande Katri Kulmuni har ”ärendet inte diskuterats sedan i höstas” (citat i HBL 14/2-20). Detta med anledning av att inrikesminister Maria Ohisalo (De Gröna) antytt något annat. Det, i skrivande stund, senaste är att Ohisalo tagit tag i saken (nåja) för att snabba på beslutsfattandet. Hon tog frågan till förvaltningsutskottet och kom tillbaka med beskedet att utskottets ordförande, Sannfinländaren Riikka Purra, var helt emot att ta ensamkommande flyktingbarn till Finland (vem förvånas?), men har i övrigt inget mer att säga än att det är ”centralt att vi hittar en europeisk lösning” (HBL 21/2-20). Något som tycks kunna dröja flera år, om det ens någonsin kommer att bli verklighet. Därmed är också Finland kvar på ruta Gå. Finland har redan som ordförandeland för EU i höstas drivit en politisk linje som går ut på att få en ansvarsfördelning gemensam för alla EU-länder och har därför inte agerat enskilt i ärendet. 

Nu funderas det också som bäst om omständigheterna på plats i Grekland, under vilka omständigheter Finland kan hjälpa barnen och vilka grupperingar det kan röra sig om, hur många som ska få komma och om dessa ska tas ut landets vanliga flyktingkvot eller utöver denna. Det antal som enligt statsminister Sanna Marin kan vara aktuellt är 150 barn mellan 4 och 15 år. Sannfinländarna invänder (förstås) och påstår att många av barnen bara är ”ankarbarn” (HBL 15/2-2020). Det vill säga att de skulle skickats iväg av föräldrarna för att få fäste i något EU-land och att dessa föräldrar sedan skulle komma efter dit. Enligt Jenny Bäcks artikel i HBL visar dock siffror att den företeelsen är minimal i Finland. Mellan 2012 och 2017 fick 28 vårdnadshavare till minderåriga anknytningspersoner i Finland ett positivt besked om återförening. Däremot fick 252 vårdnadshavare avslag. Därefter har andelen positiva besked ökat men exakta siffror går inte att utläsa av Migrationsverkets statistik eftersom antalet beslut per månad är så lågt, totalt 77 under hela fjolåret 2019. 

Under tiden lider barnen, enligt finska Rädda Barnen, av sjukdomar i lägren och har börjat visa tendenser till självskadebeteende. Finska Röda Korset säger att lägren sedan länge överskridit sin kapacitet, att infrastruktur saknas, att det är blött och kallt och att barnen lider både fysiskt och psykiskt.

Och samtidigt, alltså, rynkar politiker och forskare pannan i flera veck för att komma underfund med hur det ovan nämnda demografiska problemet ska åtgärdas.

Det förefaller som en enkel matematik när det ställs samman som här ovan, eller…? Det märkliga är dock att jag inte ännu har sett någon som kopplat ihop frågorna med varandra, det vill säga den finska oviljan att ta emot flyktingar å ena sidan och det demografiska bekymret å den andra. Jo, ett undantag finns, eller snarare fanns. En person som ofta gjorde det och som gärna jämförde med Sverige var nämligen den nu nyligen avlidne Jörn Donner. Han påpekade detta i flera av sina böcker och förutspådde för flera år sedan att Finland skulle komma att få betydligt större demografiska problem än Sverige, helt enkelt på grund av den betydligt mer generösa flyktingpolitiken. Till Suomen Kuvalehti sa han den 8/8-2014:

”Den svensksvenska befolkningen har haft en relativt låg nativitet, rätt långt under den ideala balansen mellan födslar och död. Svaret är en invandring, som utöver Tysklands är den största i Europa i förhållande till folkmängden”.

Till tidningen Demokrattii sa han 2017 (men citerad i en artikel 30/1-20):

”När det gäller invandringspolitiken är både Samlingspartiet och Centern lika invandrarfientliga som Sannfinländarna”. 

En politik som han var tydlig med vad han tyckte om:

”Finlands invandringspolitik är kort och gott ganska rutten”.

Han menade då kanske mer ur moralisk synvinkel. Men han var en av få i Finland som höll frågan vid liv och som tog varje tillfälle att påpeka både det moraliskt och demografiskt riktiga i att ta emot fler flyktingar.

Nu när Jörn Donner är saligen bortgången kan man fråga sig vem som ska föra in den ”ruttna” invandringspolitiken i debatten om demografin? Vem tar över blåslampan som Donner låtit gå varm under samtliga regeringar sedan många år tillbaka?

Och varför ska den finska röd-gröna regeringen behöva fundera så grundligt över om den ska låta 150 barn komma undan umbäranden i ett grekiskt flyktingläger för att istället bidra till en liten, men ändå, föryngring av den finska befolkningen?

Euromajdan – Ukrainas oläkta sår

Häromdagen var det årsdag för det blodbad som utbröt 20/2 2014 på Självständighetstorget i Kiev under vad som brukar kallas Euromajdan-revolutionen, eller bara Majdan-revolutionen, i Ukraina. Tre månader av ockupation av Självständighetstorget (enkelt kallat Majdan=Torg) mitt i Kiev slutade i blodbad då prickskyttar sköt mot både polis och demonstranter. Den omedelbara reaktionen från västerländsk media var att fördöma sittande presidenten Janukovytj och specialpoliskåren Berkut, eller var det till och med ryska prickskyttar som stod för de dödande skotten från byggnader runt omkring? I ryska medier talades det om högerextrema demonstrantgrupper som ska ha varit de skyldiga. Förmodligen är det en kombination av de två teorierna som stämmer.

Men! Fortfarande vet ingen riktig säkert vad som hände den där dagen, 20 februari 2014, då 47 demonstranter fick sätta livet till. Dessutom ett tiotal poliser (siffrorna har varierat vilket i sig är märkligt men 18 poliser är en siffra som förekommer på flera ställen). Sammanlagt under den tre månader långa ockupationen av torget dog drygt hundra demonstranter, varför uttrycket Heavenly Hundred myntats.

En stor fråga är varför den officiella utredningen inte kom någonvart på så länge och över att åklagarmyndigheten såg ut att blockera varje försök att bringa klarhet i flera fall av dödsskjutningar, som exempelvis den av Bohdan Soltjanyk (se mitt inlägg här). Vilka var skyttarna på Hotell Ukraina? Och varför förnekade den nya ukrainska regeringen envist att det skulle funnits några skyttar där under massakern 20/2-2014? Jag har själv bott på det 14 våningar höga hotellet vid två olika tillfällen och kan förstå dess strategiska läge ovanför torget och med utblick över bredvidliggande gator. Det finns också mängder av vittnen till att skott kommit därifrån och att skyttar har skymtats i fönster. Bland annat ett team från BBC som har filmbilder av detta.

Olika sätt att återge händelserna i Sverige respektive Finland

I Helsingin Sanomat 20/2-2020 finns en mycket saklig och detaljerad redogörelse för förloppet den 20 februari 2014 i en (dessvärre låst) artikel, ”Kiovan verilöyly on yhä vailla selvyyttä” (sv/”Blodbadet i Kiev är fortfarande ouppklarat”) skriven av Pekka Hakala. Han redovisar också de många vittnesmål som visar att de första skotten den 20 februari 2014 kom från demonstranterna och Musikkonservatoriet alldeles invid Majdan. Hakala konstaterar dock att det inte är politiskt korrekt att ”prata om Högra Sektorns inblandning, att Majdan-demonstranterna skulle varit beväpnade och att de skulle ha skjutit de första skotten denna dag, för man hamnar lätt i ett lite udda sällskap i och med detta”. Putins Ryssland har ju å sin sida överdrivit med att kalla i stort sett alla ukrainare för nazister, menar han. Dessutom fortsätter han med att säga att han inte är avundsjuk på den historiker som sätter sig att utreda alla vändningar i detta drama.

Media har med andra ord svårt att komma längre och ofta brukar dessutom intresset brista för att leta reda på svar på alla frågetecken, utan man nöjer sig gärna med antagandet att det var ryska krypskyttar som låg bakom massakern eller - som framgår av DN:s redogörelse som också publicerats i form av ett filmklipp på facebook – att det var ”den dåvarande proryska ukrainska regimens krypskyttar” Detta trots att rubriken för artikeln är ”Sex år efter massakern på Majdan har ingen ställts till svars” (Michael Winiarski DN 17/2-2020). Rättegången mot fem åtalade Berkut-poliser var nyligen inne i sitt slutskede när de plötsligt släpptes, efter flera år i häkte, och utlämnades till Ryssland, efter en uppgörelse om fångutväxling mellan nyblivne ukrainske presidenten Zelenskij och Rysslands Putin. De dök alltså inte upp i rätten då det var tänkt. Nu är rätten ajournerad till någon gång i mars, och planen är att hålla rättegången i de anklagades frånvaro och under tiden få igenom en lagändring som skulle möjliggöra fällande domar utan deras närvaro.

Bild: Hans Wåhlberg. "De himmelska hundra", dödsoffer under ockupationen av Självständighetstorget i Kiev, hedras med ständigt nya blomkransar och ljus på flera ställen vid torget. I bakgrunden syns Hotell Ukraina som enligt många vittnen, bland andra BBC, hyste krypskyttar den 20/2-14, medan officiella ukrainska uttalanden förnekar detta. En av många mystiska omständigheter kring denna massaker.

Akademiska undersökningar om Euromajdan

Istället för att nöja sig med medias beskrivningar, varför inte helt enkelt gå till den akademiska världen för att se vad som görs där? Det visar sig att det finns en hel del, faktiskt. Här en del tips:

Dels finns Ivan Katchanovskis tidigare undersökningar, som jag redovisade i ett av mina inlägg på denna blogg om Euromajdan. Han har gått igenom filmbilder, radiokommunikation mellan polis och Euromajdan-ledningen och mängder av vittnesrapporter och kom fram till ett scenario för hur det bör ha gått till den 20 februari 2014. Allt talar för att de första skotten föll från Musikkonservatoriet som fanns på det område som demonstranterna ockuperade. Det ledde till att polisen drog sig tillbaka uppför Institutska-gatan som löper från sidan av torget och i en backe förbi Hotell Ukraina och att de öppnat eld under sin reträtt samtidigt som sköldförsedda demonstranter, på uppmaning av Euromajdan-ledningen, följt efter poliserna uppför backen. Något som kostade flera av dem livet. 

Katchanovski har också följt upp detta för att fördjupa sig i de högerextremas roll i händelsernas gång under Euromajdan. Han slutsatser är dessa:

”[…] the far-right organizations and football ultras played a key role in political violence such as attempting to seize the presidential administration and the parliament. It reveals involvement of the Right Sector in violent clashes with the Berkut special police force during the highly publicized dispersal of Maidan protesters on November 30, 2013. The Right Sector and Svoboda had crucial roles in the violent overthrow of the Yanukovych government, in particular, in the Maidan massacre of the protesters and the police”.

Alla är överens om att polisinsatsen den 30 november var vändpunkten för protesterna som fram till dess varit främst en studentprotest och involverat endast ett par-tre tusen personer. Berkuts brutalitet mot studenterna fick dock en mängd människor i alla åldrar att ansluta sig till Majdan-demonstranterna. Katchanovski menar alltså här att polisvåldet provocerats fram:

”The turning point came with a highly publicized violent dispersal of a few hundred pro-testers by the anti-riot Berkut special police force om the Maidan on November 30, 2013. Videos, photos, and later admissions by Right Sector leaders and other Maidan protestersshowed that the Right Sector activists occupied a part of the Maidan square near a monumentto mythical Kyiv founders at the time of the dispersal. Their analysis also showed that duringthe initial police dispersal of other protesters by force nearby Right Sector area-based protestersthrew burning wood chunks and various other things at the Berkut special police force, whichthen beat other protesters in the Maidan square and surrounding streets”

Hela artikeln ”The far right, the Euromaidan, and the Maidan massacre in Ukraine”, införd november 2019 i Journal of Labor and Society 2019;1–25.

I en helt annan undersökning försöker Olga Onuch och Gwendolyn Sasse reda ut vilka som var på Majdan egentligen, vad de hade för politiska mål med sitt deltagande i protesterna, samt också vad politikerna trodde att de ville. De visar att de politiker som senare skulle ta över hade missbedömt just detta och trott att det handlade primärt om EU-avtalet när det i själva verket handlade om en trötthet på hela det korrupta ukrainska systemet. Sålunda fortsatte de som förut och folket fick nya herrar som drog i trådarna. En annan sak de kom fram till genom intervjuer var de högerextremas ökande framfart i demonstrationsleden, som enligt flera vittnen tilltog från och med 1 december 2013:

”Activists have explained in interviews that from 1 December onwards they were increasingly struggling to control small groups of (predominantly young male) protesters from escalating an aggressive discourse and promoting or turning to direct action (occupations and road blockades, for example) and violent protest repertoires (such as the use of pepper spray, rocks and metal chains)”

Det styrker det jag själv fick höra när jag bodde i Ukraina, från ungdomar som deltagit i Majdan-protesterna. Men det är också tankeväckande att koppla ihop Onuch och Sasses uppgifter om hur radikaliseringen och våldsbenägenheten ökar från 1 december 2013 med Katchanovskis slutsats om Högra Sektorns och Svobodas inblandning i sammandrabbningarna med polis den 30 november 2013.

Hela artikeln ”The Maidan in Movement: Diversity and the Cycles of Protest” införd i 30/3-2016 i Europe-Asia Studies finns länkad här.

Ytterligare en artikel, ”Euromaidan and the Revolution of Dignity: A Case Study of Student Protest as a Catalyst for Political Upheaval” av Tom Junes, har i detalj studerat protesternas förlopp och sett dem ur studentrörelsens perspektiv. Det var studenter som inledde protesterna men faktum är att de börjat troppa av från Majdan och färdiga att avsluta sin nio dagar långa protestaktion när specialpolisen Berkut attackerade. Varför? Det rationella hade givetvis varit att låta demonstrationen fortsätta att självdö istället för att hälla bensin på elden. Det är fortfarande en av många obesvarade frågor. Kanske handlade det rätt och slätt om inkompetens från polisens sida, som så ofta när det gäller ukrainskt beslutsfattande? Eller fanns det någon som styrde eller provocerade fram konfrontationen? Junes beskriver hur som helst den märkliga vändningen här:

”[…] the protesters who had gathered on the Maidan that evening decided to call an end to the protest and go home. A few hundred students nevertheless remained intheir improvised tent camp and could leave the following morning. For all intents and purposes, the Euromaidan protests seemed to have come to an end. Then, something unexpected – and in fact unimaginable during the previous 22years of Ukrainian independence – happened. In the early hours of Saturday morning, around 4:30 am, when only a few hundred students and activists remained on the Maidan, the Berkut special police moved in with brutal force to clear the square of the last peaceful protesters. As a result of this unprecedented violence, hundreds were wounded and dozens of severely injured were transported away to hospitals in the capital”.

Hela artikeln, införd i Critique & Humanism, vol. 46, No. 2/2016.

Stanislav Byshok och Alexey Kochetkov har istället fokuserat på att studera högerextrema Svobodas och Högra Sektorns ideologier, psykologi och metoder och ställer sig frågan: ”how did the radical neo-Nazi groups manage to become the key driving force behind the Ukrainian revolution?”. De driver också en tes om att varje nationell frihetsrörelse använder populära idéer och följer tidsandan:

”Thus, exclusively left-wing ideologies were mainstream in the Russian Empire in 1917, radical islamism was most popular in Arab countries during the Arab spring of 2012, whereas nationalism, also radical, turned mainstream in the Ukraine of 2013-2014”.

Författarna menar att de högerextrema som utgjorde spjutspetsen för ”Majdan-revolutionen” med sin fanatiska ukrainska nationalism splittrar nationen istället för att ena den bakom en gemensam kärlek till fosterlandet:

”Ukrainian nationalism is naturally degenerating from ´the love for nation´ into justification for hatred towards those Ukrainian citizens, including ethnic Ukrainians, who view prosperity of their country differently than Bandera successors”.

Stanislav Byshok har fått kritik för att överdriva, att han arbetar för Kreml och att det i själva verket inte fanns några nynazister på Majdan och inte heller förekom diskriminerande åsikter om etniska minoriteter eller om diskriminerande anti-ryska språklagar etc. Ni kan döma själva genom att läsa boken, ”Neonazis & Euromaidan – From democracy to dictatorship” (2014), som finns tillgänglig på nätet.

Slutligen Anton Shekhovtsov som i sin artikel ” The Ukrainian Far Right and the Ukrainian Revolution”, publicerad 2015 i New Europe College Black Sea Link Program Yearbook 2014-2015.

Han hävdar å sin sida att de högerextremas inblandning i Majdan-revolutionen förvisso inte kan förnekas men är starkt överdriven för att ”misskreditera oppositionen mot tidigare presidenten Viktor Janukovytj”.

Jag låter läsaren själv bedöma eventuell trovärdighet i de ovanstående artiklarna, men kan konstatera att många av frågetecknen består även efter denna läsning. För den som vill ha fler beskrivningar av händelserna kring den 20 februari 2014 finns också mina egna inlägg tidigare på denna blogg som är från 2015 här samt här och från 2016 här, skriven under den tid jag bodde i Ukraina. Dessutom om högerextrema i dagens Ukraina här. 

Trumps ”fredsplan” för Israel-Palestina är ingen fredsplan

Under ett par dagars tid har tidningarna rapporterat om ”Trumps fredsplan” för att lösa konflikten mellan Israel och Palestina. Många försökt har tidigare gjorts utan att lyckas, men Trump har sedan en längre tid på sedvanligt sätt skrutit om hur han ska fixa det som alla andra misslyckats med. Han har nu presenterat vad han tycker är ”Århundradets avtal”. Möjligen är det också det för Netanyahu men inte för många andra, i synnerhet inte för palestinierna.

Media borde sluta kalla det för fredsplan och istället kalla det för vad det är. Det finns förvisso redan många alternativa förslag. ”En gåva till Netanyahu” skriver Joshua Mitnick i Foreign Policy. Planen är ”Löjlig, farlig och ensidig”, föreslår Chemi Shalev i Haaretz. Expressen kallar planen ”ett oseriöst PR-jippo” i en osignerad ledare. 

Internationella konventioner behandlas som luft av Trump. Eller, med Expressen-skribentens formulering, har Trump bestämt sig för att ”göra pappersbollar av FN-resolutioner” och hans plan ser mer ut som ett kampanjbidrag till Netanyahu inför valet den 2 mars.

Said Mahmoudi, professor i internationell rätt, säger också till SVT att planen inte är en fredsplan utan ”propaganda för internt bruk”. Han påpekar det bisarra i att, som planen anger, det som Israel tills nu ockuperat ska tillhöra Israel medan Palestina som stat ska utgöra det som är kvar, vilket är osammanhängande fläckar på kartan. De illegala bosättningarna tvättas i Trump-planen vita och han tycks tro att det går att köpa fred med löften om 50 miljarder amerikanska dollar i stöd för infrastrukturbyggen. Trump kanske verkligen tror att allt och alla går att köpa men här lär han i så fall berövas sin illusion.

Trots detta kallar Storbritannien planen för ett ”seriöst förslag” och Förenade Arabemiraten tycker den är ”en viktig startpunkt för samtal”. Frågan är varför när den innebär ett steg bakåt från det status quo som råder? EU ska dra sig tillbaka för att ”studera planen noga”. I mina ögon har den s.k. ”face value” noll så det handlar väl antagligen mest om att sammanfoga alla medlemsstater i ett gemensamt uttalande. Kanske avvakta Storbritanniens utträde imorgon så de slipper ta hänsyn till deras uppfattning om förslagets seriositet (?). 

Trots förslagets uppenbara ensidighet och totala tondövhet för palestiniernas krav riktar en del kritik mot palestinierna för att de inte vill diskutera planen.

För dem är förstås planen inget annat än en provokation eller försök till utpressning. Donald Trump måtte vara ensam om att tro (vilket han väl egentligen inte gör??) att någon av dess ledare skulle ens vilja ta i planen med tång? Reaktionerna från dem var således helt förväntade.

Palestiniernas president Mahmoud Abbas har kallat fredsplanen för en ”konspiration”. Palestinske premiärministern Mohammad Shtayyeh menar att Trump och Netanyahu använder planen för att rikta uppmärksamheten från problem de båda ledarna brottas med på hemmaplan.

Diana Buttu, tidigare rådgivare åt palestinske presidenten Mahmoud Abbas, sammanfattar i en debattartikel i Haaretz det absurda ”fredsförslaget”:

”Let’s be clear: this is not a peace plan but rather ticking off Israeli PM Netanyahu’s wish list: in violation of international law Trump he has handed Netanyahu Jerusalem, Trump has recognized Israeli sovereignty over the Golan Heights, and now Trump has given a green light to Israel’s partial annexation of the West Bank - while simultaneously turning a blind eye to Israeli bombing campaigns, Israel’s demolition of Palestinian homes and Israel’s continued blockade on Gaza. The closure of the PLO office in Washington DC and cutting off aid to Palestinians is fully in line with Netanyahu’s wishes. It is unsurprising that Netanyahu welcomes this plan with open arms”.

Om Ebba Busch Thor, trygghetskänsla, brott, verklighet och att fiska i grumliga vatten

Unga kvinnor i Uppsala upplever att de är otrygga när de rör sig på stan, säger KD:s Ebba Busch Thor. Rädslan beror, fortsätter hon i en artikel i Aftonbladet 7 mars 2019, ”i hög grad på trakasserier från kringströvande grupper av unga män, ofta nyanlända från delar av världen där kvinnor inte förväntas röra sig fritt”.

Nyligen har hon (återigen i en debattartikel i Aftonbladet, denna gång 25 januari 2020) kommenterat jämställdhetsministerns Åsa Lindhagen (mp) uttalanden i en tv-soffa om den ovan nämnda debattartikeln från mars-19. Busch Thor påstår då att Lindhagen inte är ”det minsta intresserad av att diskutera tryggheten för flickor i Uppsala”. Hon tycker att problemet är att Mp och andra politiker ägnar sig åt ”strutsmentalitet” och inte vill se de verkliga problemen. Att de vill ”övertyga väljarna om att bilden av verkligheten är verkligare än den verklighet de faktiskt lever i”. Själv presenterar hon lösningar som ”fler poliser, skärpta straff, slopad straffrabatt och fler utvisningar av utlänningar som begår brott”. 

Det kan nog stämma att framför allt fler närpoliser skulle kunna ha en trygghetseffekt och vara dämpande avseende vissa brottstyper. Av de femton områden som polisen listat ”särskilt utsatta” för allvarlig brottslighet saknar elva polisstationer. Det finns dock ingen entydig politisk koppling till denna brist. Det är också oklart vilken typ av poliser Busch Thor vill ha fler av utan är bara en svepande kvantitativ målsättning. Dessutom är det oklart om det är brott hon vill komma till rätta med eller otryggheten som unga kvinnor i Uppsala känner. Det torde krävas delvis helt olika typer av åtgärder beroende på vilket som avses.

Om trygghetskänsla

Observera att Uppsala-rapporten som är grund för hela resonemanget handlar om trygghet eller känslan av trygghet. I rapporten problematiseras definitionen och där påpekas att trygghet inkluderar ”både tillit och säkerhet”, att det kan röra sig om tillit till medmänniskor likväl som en känsla av säkerhet från verklig fara. Tryggheten kan alltså vara ”både objektiv och subjektiv” och orsak till graden av trygghetskänsla är också individuell.

Det kan röra sig om att ha varit utsatt för brott men behöver alltså inte alls vara det. Det kan också vara ”unga män som trakasserar tjejer genom att säga saker, vissla, stirra eller bete sig obehagligt”, som grundaren av Tris (Tjejers rätt i samhället) säger till SvT 16 mars 2019. Eller också bara en känsla av otrygghet som av en mängd olika orsaker är mer framträdande hos vissa än hos andra i samma ålder.

Bäst är förstås att titta närmare på själva rapporten, ”Trygghet hos unga i Uppsala län”.

Den utfördes på uppdrag av Region Uppsala och gav bland annat svar på frågan om de tillfrågade någon gång blivit utsatta för någon typ av trakasserier, allt från någon gång till flera gånger de senaste 12 månaderna. Hälften svarade ja på denna fråga. Skillnaden mellan tjejer och killar var liten, enligt rapporten, men en något högre andel flickor uppgav att de varit utsatta. Personer med lägre socioekonomi, ADHD/ADD/Touretts, läs- eller skrivsvårigheter samt homo, -bisexuella/osäkra uppgav sig vara mer utsatta än övriga. Störst andel svarade emellertid att trakasserierna/våldet skett i skolan. Enligt en rapport från Skolverket som Uppsala-rapporten själva hänvisar till kan grunder för trakasserier i skolan bero på faktorer som ”låg socioekonomi, funktionsnedsättningar, utländsk bakgrund, annan sexuell läggning än heterosexuell och annat könsuttryck än tjej eller kille”. Det vill säga delvis samma grupper som är främsta offer för hatbrott i polisens statistik.

En skillnad mellan killar och tjejer som rör det som Ebba Busch-Thor vill lyfta upp som ett problem är att tjejer kände sig mindre trygga än killar i sitt bostadsområde, ute på stan eller i centrum. 84 % av tjejerna uppgav att de kände sig trygga på stan eller i centrum, jämfört med 91 % av killarna.

Detta blev alltså i Busch-Thors debattartikel från mars-19: ” I min egen hemstad Uppsala känner sig fyra av fem gymnasietjejer rädda ute på stan”. Det förefaller alltså mycket oklart var hon hämtar siffran ifrån?

Busch-Thor identifierar också en grupp som det stora problemet för unga tjejers otrygghet, nämligen ”unga män, ofta nyanlända från delar av världen där kvinnor inte förväntas röra sig fritt”. I Uppsala-rapporten hon hänvisar till finns inga sådana detaljerade beskrivningar. Däremot pekar de på skillnader i upplevd trygghet beroende på födelseland. Den mest notabla är att de som är födda i Sverige kände sig alltid eller oftast trygga på samtliga arenor utom ute på stan eller i centrum. Medan siffrorna pekar åt motsatt håll när det gäller upplevd trygghet i bostadsområdet. En procent av de som är födda i Sverige uppgav att de inte kände sig trygga i sitt bostadsområde på dagen och 8 % kände sig otrygga där på natten. För utlandsfödda är motsvarande procentsiffror 5 % respektive 13 %.

En intressant notering från Uppsala-rapporten (hämtad ur ”Nationella trygghetsundersökningen 2006–2016 Regionala resultat,” Brottsförebyggande rådet, Stockholm, 2017) är att det bland Uppsala-befolkningen över 16 år är en mindre andel personer som upplever otrygghet jämfört med övriga län i Sverige. Uppsala län har inte heller varken fler eller färre brottsutsatta än andra län när det gäller brottstyper som misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägerier och trakasserier. När det gäller våldsbrott så är Uppsala ett av de län som över tid tycks ha en mindre del utsatta jämfört med riket. Dessutom har länet också en lägre andel personer som tror att antalet brott har ökat eller är oroliga över brottsligheten i samhället. De har även i högre utsträckning än befolkningen i övrigt stort förtroende för rättsväsendet.

Om brott

Om vi istället går över till brottsstatistik ser den verklighet som Busch Thor månar så om också ut på ett tämligen annorlunda sätt än den hon målar upp.

Jag tänker bland annat på dem som utsätts för hatbrott. Enligt polisens och Brå:s statistiska uppgifter har antalet hatbrott ökat 2018 jämfört med förra mätningen 2016 (mäts endast vartannat år). Den kurva som pekar mest uppåt är den som gäller hatbrott med främlingsfientliga eller islamofobiska motiv. Enligt polisens undersökningar är offren mestadels unga människor:

”Resultaten visar att kön inte har någon effekt, medan det finns ett starkt samband med ålder, där risken att utsättas är tydligt högre bland de yngsta jämfört med de äldsta. Likaså finns det ett starkt samband med vilken världsdel som den utsatta eller någon av föräldrarna är födda i. När man kontrollerar för övriga bakgrundsvariabler framgår det att utsattheten exempelvis är fyra gånger större bland de som är födda i Afrika eller har minst en förälder född där, jämfört med de som är födda i Norden, med båda föräldrarna födda i Norden. För födda i Asien (eller med minst en förälder född i Asien) är risken nästan tre gånger högre” (Rapporten ”Självrapporteradutsatthet för hatbrott”).

Hatbrott är ett brett och lite omstritt begrepp men enligt polisens definition kan det innefatta detta:

”Ett hatbrott kan vara allt från klotter till mord – det är motivet till brottet som avgör om det är ett hatbrott. Även om oenighet råder om vad som bör inkluderas i termen hatbrott råder internationell enighet om att händelsen är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde” (Rapporten "Hatbrott 2018").

Enligt statistiken för 2018 står det främlingsfientliga/rasistiska motivet, i likhet med tidigare år, för ojämförligt störst del av hatbrotten, motsvarande 69 procent av alla polisanmälningar med identifierat hatbrottsmotiv. Därefter kommer hatbrott med motivet sexuell läggning som står för 11 procent och islamofobiska motiv för 8 procent. Sedan 2013 handlar det om en ökning fram t.o.m. 2018 av antalet anmälda hatbrott med hela 29%. Det är en verklighet.

Om vi sedan flyttar fokus till brottsstatistik sett över hela befolkningen har en ökning skett av brottskategorin brott mot enskild person, innefattande en rad av olika brottstyper, enligt Brå:s senaste statistik. En särskilt utsatt grupp är ensamstående med barn av vilka 36,6 % uppger att de utsattes för någon eller några av brottstyperna inom brott mot enskild person 2017. En annan grupp med hög utsatthet är svenskfödda personer med två utrikesfödda föräldrar, där andelen var 32,9 %. Det är en verklighet.

Brå utför också en trygghetsundersökning för hela landet. Enligt den senaste uppger 28 % av befolkningen (16–84 år) 2019 att de känner sig mycket eller ganska otrygga eller att de till följd av otrygghet undviker att gå ut ensamma under sena kvällar i sitt bostadsområde, vilket är på samma nivå som 2018. Det är 80 % av befolkningen (16–84 år) som 2019 tror att brottsligheten i Sverige har ökat under de senaste tre åren, vilket är något mindre än 2018 då andelen var 82 %.

Den preliminära statistiken för första halvåret 2019 visar i princip oförändrade siffror avseende brott mot enskilda personer. Bland dessa kan noteras att en majoritet (78 %) av misshandelsbrotten mot kvinnor begicks av närstående och bekanta gärningspersoner. Antalet våldtäktsbrott hade ökat men visar också att närmare en tredjedel (32 %) avsåg våldtäkter av närstående i en parrelation. Det är en verklighet.

Om verkligheten

Känslan av ökad otrygghet och ökningen av brott mot person drabbar alla i landet. Men mest brottsutsatta är de som är utlandsfödda eller har föräldrar som är det, samt personer i grupper med låga inkomster vilket till betydande del handlar om samma grupp. Det är i huvudsak ett socialt problem och utlandsfödda är i detta fall minst lika ofta brottsoffren som förövare.

Det Busch Thor sannolikt åstadkommer med alla sina påståenden är att spä på otrygghetskänslan för både unga män och kvinnor i hela landet, inte bara i Uppsala. Genom att plocka ut valda delar av en undersökning gjord i en enda region och göra politik av det grundat i svepande påståenden och förklaringsmodeller och bortse från statistik och komplexiteten i orsaksfrågor gör sig Busch Thor skyldig till vad som brukar beskrivas som populism. Det är säkerligen helt avsiktligt med tanke på att hon säger sådant som att ”sanningen är att de flesta väljare tycker som vi” och att jämställdhetsmyndigheten inte kommer att bjuda in tjejerna i Uppsala till ”myndighetens mingel i Almedalen”, att KD ”beskriver verkligheten så som den är” medan Mp och regeringen försöker ”övertyga väljarna om att bilden av verkligheten är verkligare än den verklighet de faktiskt lever i”. Mycket av sanning och verklighet alltså. Men den verklighet som de flesta av brottsoffren lever i är inte begränsad till Uppsala, där alltså brottsligheten till vissa delar är lägre än i riket i övrigt. Det är inte heller så att utlandsfödda eller deras barn är mindre utsatta för brott än andra, snarare tvärtom.

Men allt handlar om vilka brott man vill tala om och vems oro och otrygghet man vill lyfta fram. En färsk undersökning av DN/Ipsos visar för övrigt att de som är ojämförligt mest oroliga för att själva drabbas av våld i samhället tillhör SD:s väljargrupp. Hela 54 % av dem bär på denna oro. Erik Helmerson kommenterar denna, enligt honom makalösa, siffra. Han ställer i sin artikel den mycket berättigade frågan:

”Blir man sverigedemokrat för att man är oroad? Eller är det något i själva SD-skapet som orsakar och göder rädsla, till exempel att man tillbringar mycket tid i kanaler på sociala medier där det ständigt trummas in att invandringen gör Sverige alltmer hotfullt, att våldet kan komma utan förvarning och slå mot envar?”

Busch Thor påstår att Lindhagen menar att de som ” beskriver de akuta problemen med gängkriminalitet, sprängningar, skjutningar och sexualbrott i själva verket vill Sverige illa”. Jag tror att hon snarare menade att de som beskriver problemen på det sätt som Busch Thor gör skadar Sverige. Det handlar då inte om att, som Busch Thor också påstår, att försöka ”övertyga väljarna om att de har fel upplevelse av sin egen verklighet”. Det är Busch Thors upplevelse som är fel, eller rättare sagt ensidig och skev. Det handlar om att se hela verklighetsbilden, erkänna och förstå komplexiteten samt se strukturer. Då först kan man göra det som Busch Thor också säger sig vilja göra, nämligen att ”fokusera på att lösa problemen”.

Vilka lösningar som lämpar sig bäst har olika partier olika uppfattningar om. Det är helt i enlighet med demokratiska principer. En del vill hitta lösningar som innefattar såväl polisiära åtgärder som sociala och andra vill fiska i grumliga vatten, genom att lyfta fram ”nyanlända från delar av världen” som förövare men inte som brottsoffer, eller att föreslå lösningar som att ” fler utvisningar av utlänningar som begår brott”. 

Davos genombrott för klimatfrågor? Vad med oljebolagen?

Rapporterna från Världsekonomiskt Forum i Davos nyligen talar om ett genombrott för klimatfrågorna bland ekonomerna, finans- och industriledarna som deltog där. Klimatfrågor var ett av mötets hetaste teman, sägs det. Peter Alestig på SvD Näringsliv tyckte för några dagar sedan att ”skiftet hos den globala ekonomiska eliten i Davos är häpnadsväckande”. Hållbarhet och klimatfrågan ingår nu som del av ”själva kärnan” i företagens verksamhet, jublar han. WEF-chefen Klaus Schwab föreslog inför konferensen att alla företag som kommer till Davos bör införa mål om netto noll-utsläpp till 2050. Allt det här låter ju hoppfullt och äger förhoppningsvis en viss riktighet. I synnerhet som världens 100 största företag står för 71 % av utsläppen av växthusgaser.

Greta Thunberg är dock inte imponerad vilket möjligen kan vara uttryck för vänsterpopulism? Eller att hon inte studerat ekonomi, som USA:s finansminister Steven Mnuchin anmärkte patroniserande.

Risken är hur som helst stor att det som kom ut i Davos bara är lugnande ord till Thunberg och andra aktivister och forskare som kommer med ständiga varningar. Framför allt framgår en annan bild om vi tittar specifikt på de stora oljebolagen. Det har Corporate Europe Observatory tillsammans med ett antal NGOs gjort ifjol då de presenterade en rapport som talade ett annat språk än Davos-retorikens.

BP, Chevron, Exxon Mobil, Shell och Total har spenderat sammanlagt minst 251 miljoner euro på lobby-verksamhet i enbart mot EU. De sysselsätter omkring 200 anställda för att bevaka deras intressen. 

Det är rimligt att anta att de inte lägger alla pengar på att tala sig varma för förnybara energislag utan på olje- och gasindustri som de själva tillhör.

Men frågan är ju fri och kan ställas till de utpekade. Det är just vad Pvz-magazine har gjort. De frågade representanter för de stora oljebolagen vad de har att säga om uppgifterna och möttes av stor indignation eller intetsägande utsagor.

Exxon-representanten:

“ExxonMobil, like many companies, non-governmental organizations and other entities, engages with the European institutions. We have a responsibility to our customers, employees, communities and shareholders to engage in a public policy dialogue that impacts our business.”

Vad lobby-pengarna gått till mer exakt vill inte Exxon-representanten gå in på men tillägger något som säkert liknar vad som nyligen sagts i Davos:

“ExxonMobil believes that climate change risks warrant action and it’s going to take all of us – business, governments and consumers – to make meaningful progress. We support the Paris climate agreement and we are dedicated to helping society meet the dual challenge of providing energy for the world’s growing population while simultaneously addressing the risk of climate change.”

Låt mig tvivla på att det är dylika åtgärder som de har lagt ner miljontals euro på att framföra till EU-politikerna. Varför annars detta hemlighetsmakeri?

Shell-representanten är mer aggressiv:

”The premise of this report is just nonsense.”

Hon påstod också att deras lobbying inte handlar om att motarbeta förnybara energisatsningar utan om ”day to day business”.

På frågan om hon kunde ge ett exempel på Shell:s lobbying till förmån för förnybar energi ger hon till svar:

“You would have to ask me about specific meetings.”

En undanglidning även där alltså.

Franska Total och BP ville i princip inte svara på frågorna alls och Chevron ger ett skriftligt ställningstagande enligt nedan:

“We lobby ethically, constructively and in a non-partisan manner. We lobby in accordance with all laws … Our goal is to contribute to economic prosperity through sound policy. We work constructively with governments toward balanced policies to address potential climate change risks while continuing to produce affordable, reliable, and increasingly cleaner energy to support social and economic progress.”

Ungefär lika mycket snömos som nu trampas i de smältande alpbyarna kring Davos. Mer varmluft är ju inte precis vad som behövs just nu.

Peter Alestig avslutar sin ovan nämnda artikel med konstaterandet att:

”Det återstår att se hur många av företagen i Davos som faktiskt hörsammar Klaus Schwabs uppmaning att sätta netto noll-utsläpp till 2050. Eller hur många investerare som sänker temperaturen i sina portföljer – och om Trump håller sitt löfte.”

Ja, något facit på det får vi ju inte, om så samtliga företag i världen väljer att sätta detta som mål, förrän 2050. Då först vet vi om det bara är tomma löften och pratbubblor.

Någon som är beredd att chansa?

Revolutionsutbrottet idag för 102 år sedan

Sent på kvällen den 27 januari 1918 hissades en röd lykta i tornet på Folkets Hus i Helsingfors. Det signalerade att revolutionen hade startat. Befälhavaren för det röda gardet i Helsingfors gav order om regeringens arrestering och upprättandet av en revolutionär regering i Finland, det så kallade folkkommissariatet. Det blev därmed också utbrottet för det finska inbördeskriget mellan de röda revolutionärerna och den vita armén under Mannerheims ledning. Mannerheim hade i sin tur samtidigt gett order om att avväpna ryska garnisoner i Österbotten från sin stab i Vasa. Dit lyckades också till slut hela senaten fly från Helsingfors. Den kunde verka från sin bas i österbottniska Vasa som den lagliga regeringen och styra över de politiska besluten för landet medan de lämnade över ledningen för den vita armén till Mannerheim.

Bild: Hans Wåhlberg. Folkets Hus som det ser ut idag. Numera krog, hotell och konferensanläggning. Tornet bombarderades av tyskt artilleri i april 1918 och raserades. Men byggnaden restaurerades och idag kan du på krogen Juttutupa sitta vid Lenin-bordet där han sägs ha pratat revolution med Kuusinen och andra finska socialister. I tornet hissades en röd lykta som signal för den finska revolutionens start 27 januari 1918.

Kriget har av vinnarna kallats Frihetskriget och till en början beskrevs det som ett led i kampen för att frigöra Finland från Ryssland, trots att Lenins bolsjevikstyre redan erkänt Finlands självständighet som utropades redan 6 december 1917. Inbördeskriget rev upp ett sår i Finland som ännu har en skorpa som forskare och författare bara börjat att skrapa på. Tidigare har mestadels den vita sidan fått skriva historien, men under senare decennier har allt mer litteratur getts ut som ger en bild av kriget ur de rödas perspektiv.

Åren före inbördeskriget, egentligen under hela 1900-talets början, höll den finska kultureliten i stort sett fast vid den runebergska idealbilden av ett enat finskt folk. Självständighetstanken fanns med i den kulturella produktionen och nationalromantiska idealbilder av ett urfinskt nationalhem. Den finländske historikern Henrik Meinander menar att kultureliten i stort sett klamrade sig fast vid den här enhetsbilden och att det var kampen för att slingra sig ur det ryska greppet som dominerade. De sociala spänningarna gick dem så att säga förbi, inkörda som de var i självständighetsspåret.

Parallellt pågick ju en klasskamp i vilken majoriteten, industriarbetarna och de obesuttna lantarbetarna, kämpade för att få sociala och politiska reformer genomförda medan de ledande skikten mest var upptagna med att återupprätta Finlands autonoma ställning inom det ryska väldet eller rent av få till stånd ett självständigt Finland.

Bakgrunden

Under 1800-talets slut tog industrialiseringen fart i Finland. Tammerfors blev egentligen den första staden som på allvar industrialiserades men Helsingfors stod inte långt efter och inflyttningen till städerna var stor under 1800-talets slut och början av 1900-talet. Till saken hör att minst halva landsbygdsbefolkningen inte ägde sin jord utan var obesuttna lantarbetare. Det var svårt att klara även basbehov som mat och kläder. I staden kunde det finnas arbete även om lönerna var låga. Bostäder blev också ett stort problem när inflyttningen var så stor. Många bodde i enkla trähus och trångboddheten var enorm med i snitt runt 4-5 personer i varje rum.

Mellan åren 1870 och 1910 fyrdubblades Helsingfors befolkning, från 32000 till 136000 invånare. Arbetarnas andel av befolkningen gick från 40 % till 70 % till vilket kan läggas de 10 % som var tjänstefolk hos stadens borgare. Nöden var stor i arbetarkvarteren i Rödbergen/Punavuori och i Berghäll/Kallio där de allra flesta av arbetarna bodde. Även i Tölö och Vallgård uppfördes stora arbetarkaserner. Hyrorna var ofta alldeles för höga för den standard som rådde och familjer drygade ofta ut kassan genom att ha inneboende, vilket ökade trångboddheten ytterligare.

Klassindelningen var tydlig och till och med fysisk då arbetarklass på vissa restauranger var hänvisade till särskilda avdelningar som på Kapellets servering vid Esplanaden där herrskapen satt på verandan och de lägre klasserna på markplan.

Bild: Hans Wåhlberg. Nästan inga av de många träkåkar som byggdes som arbetarbostäder kring slutet av 1800-talet och början av 1900-talet finns kvar idag. I Berghäll finns dock ett fåtal som numera ser närmast idylliska ut. För hundra år sedan var de grogrund för misär och sjukdomar, och en radikal socialism.

Arbetarrörelsens födelse och utveckling

De första arbetarstrejkerna kom redan på 1860-talet vid Finlaysons fabriker i Tammerfors och de skulle följas av långt flera, i synnerhet under 1900-talets början. Men än så länge fanns inga organiserade socialistiska föreningar eller ens systematisk agitation. Det var sociala reformer som efterfrågades helt enkelt. Arbetarnas livssituation var förfärlig i Finland liksom på alla andra platser i industrialismens Europa och Amerika.

Den ökande sociala misären och det pyrande missnöjet bland arbetare fick även till följd att allt fler av de ”bildade kretsarna” för att mota bort socialismens landvinningar började engagera sig för reformer. Den mest tongivande skulle bli Viktor Julius von Wright, småföretagare med rottingfabrik och butik i Helsingfors. Han lät först bilda en hantverkarklubb 1883 som utöver arbetare och hantverkare även lockade flera liberalt sinnade ur samhällets övre skikt. Helsingfors arbetarförening inledde sin verksamhet ordentligt i och med ett möte 27 april 1884 då Viktor von Wright som ordförande skisserade riktlinjerna. Fortfarande var idén att förbättra arbetarnas ”andliga och materiella situation” samt leda dem bort från socialistiska idéer men de tog också fram ett reformprogram som senare skulle antas av den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Runt om i landet bildades liknande arbetarföreningar.

Socialismen fick steg för steg alltmer inflytande över arbetarrörelsen. I Helsingfors samlades de mest radikala i arbetargården Torpet (Georgsgatan 27) och framför allt i dess kantin Juttutupa (detta var innan Folkets Hus uppförts vid Broholmen där krogen Juttutupa huserar). Där samlades en mer högljudd ”rabulistisk” oppositionsgrupp. Bland dessa utmärkte sig lagerbokhållaren Taavi Tainio och skomakaren Eetu Salin. Tainio publicerade 1899 sin Työväen katkismus (Arbetarnas katekes) i korta ordalag presenterade socialismens centrala principer.

Dessa och andra ”rabulister” vann allt mer gehör och deras stöd förstärktes under nödåren mellan 1891 och 1894 då en svår ekonomisk kris med ursprung i Ryssland förvärrade arbetarnas redan svåra situation. Vinterarbetslösheten var i Finland ett stort och specifikt problem. Många av utearbetarna hade inget jobb under vintermånaderna och ofta räckte inte lönen till för att klara dessa. Protester med krav på arbete och bröd blev vanliga och missnöjet pyrde. von Wrights moderata och liberala modell för arbetarföreningen räckte inte längre till. Arbetarnas krav innefattade nu också politiska krav och blev allt mer högljudda. Borgarklassens filantroper och liberaler troppade av en efter en medan socialister snart dominerade helt och von Wright lämnade därför ordförandeskapet i Helsingfors arbetarförening 1894 men fortsatte förvisso till 1896 som ordförande för den landsomfattande delegationen. I Tammerfors bildades året innan den första proletära arbetarföreningen bland stadens utearbetare och följdes snart av flera.

Marx och Engels Kommunistiska manifest och Marx Das Kapital var som regel alltför svåra att begripa sig på för arbetare som ibland inte ens var läskunniga. Bakom socialismens popularisering i Finland låg istället dels redan nämnda Tainios ”katekes”, men också den tyske socialdemokraten Karl Kautskys s.k. Erfurt-program från 1892. Det var en förenkling av Marx idéer som översatt till finska publicerades 1899.

Finska arbetare följde också med vad som skrevs i Sverige och Ryssland och i synnerhet vad de svenska fackföreningarna och Socialdemokraterna gjorde.

En annan viktig influens kom från Alexandra Kollontaj som vistades i Finland 1899. Hon författade flera artiklar om den finska arbetarrörelsen som publicerades i utländska tidskrifter och släppte 1903 sin ekonomiska avhandling om den finska arbetaren vilket också gjorde intryck på de finska arbetarna.

De allt vanligare strejkerna var främsta orsak till att också arbetar- respektive arbetsgivarsidan gled isär allt mer. Samhället polariserades helt enkelt vid slutet av 1800-talet. Symboliken med Långa bron i Helsingfors framstod i allt tydligare dager. Arbetarna norr om bron och borgarna och makteliten söder om densamma.

De viktigaste frågorna för arbetarrörelsen var förstås arbetslösheten men också rösträttsfrågan samt arbetstiden. Arbetartidningen Työmies drev frågan hårt. Debatten fördes livligt dock redan 1895 och gällde då ett förslag, med ursprung hos von Wright, att begränsa röstetalet till tio röster för de högre bemedlade. Arbetarrörelsen drev dock linjen ”en man, en röst”.

Arbetstiden var vid den här tiden normalt omkring 12-15 timmar per dag. Andra internationalens krav på 8 timmar förefaller i ljuset av denna realitet mycket radikalt och arbetarrörelsen i Finland vid den här tiden drev istället 10 timmar som sitt krav. Något som vissa yrkesgrupper, som skomakarna och byggnadsarbetarna i Helsingfors, fick igenom 1896 respektive 1897.

Arbetarna stängdes ute från partipolitiken i de etablerade partierna och beslutade sig därför den 17 juli 1899, under ett möte i Åbo (som för övrigt besöktes av svenske Hjalmar Branting), för att bilda ett eget parti som fick namnet Finlands Arbetarparti, sedermera Socialdemokraterna. Den socialistiska anstrykningen var dock i början ännu försiktig. Ändå reagerade den borgerliga pressen och borgerliga politiker med upprördhet. Samtidigt fördes nämligen en kamp mot förryskningen av Finland som just inletts i och med ryske tsar Nikolaj II:s dekret 1899 (”Februarimanifestet”) som den nytillsatte generalguvernören Bobrikov fått i uppgift att med fasthet driva igenom. I den borgerliga pressen och bland borgerliga politiker möttes arbetarrörelsen därför av häftig kritik och anklagades för att splittra nationen i kampen mot förryskningspolitiken som Ryssland just hade anträtt. Generalguvernören Bobrikov utnyttjade också mycket riktigt splittringen och det nya partiet stötte just därför inte på något större motstånd från rysk sida trots att ryska Socialdemokraterna var förbjudna i Ryssland ända fram till 1917. Arbetarrörelsen var i allt detta splittrad. Antingen förena sig med borgarna i motståndet mot den ryska makten eller gå sin egen väg och driva klasskampen istället. Som redan nämnts spelade också Bobrikov på strängarna ”söndra och härska” och lät arbetarrörelsen driva det sistnämnda i fred så länge det inte talades illa om kejsaren eller Ryssland. Arbetarna hade dessutom begränsad rösträtt så de utgjorde inte något större politiskt hot ansågs det.

Ryska revolutionen 1905 sänder svallvågor till Finland och dess arbetarrörelse

Under 1905 utbröt en revolution i Ryssland som förvisso slogs ned blodigt men som tvingade tsaren och hans råd att inse att sociala reformer behövdes. Han accepterade en konstitutionell monarki, allmän rösträtt till duman, medborgerlig frihet samt samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet. Kejsarens riksråd omformades också och blev till en form av regering med premiärminister som fick stor makt över kejsardömet. Revolutionsyran spred sig till Finland och arbetarrörelsen genomförde ett antal strejker och marscher för att kräva rösträtt inte minst. Den finska aktiviteten handlade dels om arbetarnas krav men också krav på ökad autonomi från en växande självständighetsrörelse som dessutom också fått ökat våldsamma inslag. Under senhösten rådde storstrejk i Finland och spänt läge i stora städer, inte minst i Helsingfors.

Även polisen strejkade och en stor fråga i Finland blev vem som skulle hålla ordning. Det blev studentkåren som med sina skyddsgarden genast ställde upp samt arbetarnas nationalgarde som kunde bidra med egna garden. En styrka som växte snabbt och kraftigt och därför också kom att innehålla ett antal mindre disciplinerade individer. Nationalgardet uppgick till slut till hela 6000 man i Helsingfors och 25000 i hela landet. De organiserades på militäriskt vis och började snart kalla sig röda gardet. Det rådde dock både problem med disciplinen samt befälsordningen inom såväl studenternas men kanske framför allt arbetarnas garden och dessutom en ökande fientlighet gardena emellan. Studenterna irriterade sig över att arbetarnas garde kallades röda gardet istället för Nationalgardet och att de hade röda armbindlar istället för vita, som studenterna. Det hände att butiksägare bad studentgardister om hjälp när arbetargardister försökte konfiskera varor, vilket ofta ledde till handgemäng.Redan här grundlades den fientlighet som skulle utmynna i våldsamheterna 1917 och under inbördeskrigets strider mellan vita och röda.

I november 1905 nåddes Finland av meddelandet från ryske kejsaren som senare skulle komma att kallas Novembermanifestet och bekräftade den finska autonomin och att februarimanifestet från 1899 lagts åt sidan, förvisso på obestämd tid. Det mottogs med stor lättnad och glädjeyra utbröt i staden. Från kejsaren kom emellertid också ett beslut att sammankalla lantdagen den 20 december och att den i uppgift skulle ha att stifta en ny grundlag gällande folkrepresentationen i Finland och bygga på allmän och lika röst- och valrätt. Den finska arbetarrörelsens envetna rösträttskrav såg nu ut att bli verklighet. Morgonen 6 november spreds ordet att storstrejken skulle avblåsas efter arbetarnas möte vid Järnvägstorget kl 14.00 och butiksägare och andra affärsidkare öppnade därför sina butiker under dagen. Det uppstod arga konflikter när rödgardister ändå gick runt och försökte stänga butiker som öppnat och utanför Stockmans varuhus blev det slagsmål och tumult. Studenternas garden skickades dit och mötte de röda med vapen i hand. Läget var spänt och infekterat. Risken för en blodig sammanstötning var här överhängande men räddades av att arbetargardets befälhavare Johan Kock beordrade reträtt vilket också fick studenterna att ge sig av i god ordning och Stockmans kunde öppna. Denna dag kom ändå att kallas för ”slaktardagen” bland arbetarrörelsen och studenternas garde för ”slaktargarde”. ”Slaktare” kom sedan att under inbördeskriget bli det gängse epitet som de röda gav den vita arméns soldater.

Beslutet om rösträtten i Finland måste ändå godkännas av tsaren och detta kom äntligen den 3 maj 1906 utan väsentliga ändringar och den nya lagen godkändes nu av ständerna den 28 maj, men skulle ta vägen över St. Petersburg igen för kejsarens godkännande. En stor socialdemokratisk demonstration omringade ständerhuset under dess möte för att sätta press på beslutsfattarna. Då enkammarsystemet godkänts utbröt jubel medan beskedet om att borgarståndet accepterat rösträttsåldern 24 år möttes med burop och protester. Ungefär samtidigt upplöste kejsaren duman och tillsatte Pjotr Stolypin som premiärminister. Stolypin gjorde snabbt slut på liberaliseringen och införde hårt auktoritärt styre, vilket också kom att drabba Finland. Detta var kejsarens svar på dumans radikala krav på total reform av landets styre vilket skulle ha gjort det till en demokrati och konstitutionell monarki.

År 1906 präglades också i Finland av återkommande strejker samt, vilket var nytt, även bland småtorpare. Dessa hade börjat strömma in som medlemmar i socialdemokraterna efter ett stort möte i Tammerfors 12 april. Torparstrejkerna väckte motstånd bland markägarna som ofta genomförde vräkningar av torparna, som i sin tur fick stöd och sympatiåtgärder från arbetare och de röda gardena. Under sommaren utbröt också ett myteri bland soldaterna på den ryska garnisonen på Sveaborg i Helsingfors. Rödgardister gav visst flankstöd åt soldaterna och på några platser förekom skottlossning mellan rödgardister och de kommunala skyddsgarden som kommenderats ut för att hålla ordning. Myteristerna vid Sveaborg fick dock endast förstärkning av ca 150 frivilliga rödgardister och inte de tusentals som utlovats i de hemliga planerna före revolten.

I Socialdemokraternas led kunde redan här skönjas en splittring i två fraktioner. En stod för en mer pragmatisk linje och litade mer till förnuftet än socialismens dogmer och den senare dominerande socialdemokratiska linjen i enlighet med den tyske revisionisten Eduard Bernsteins idéer om socialismens parlamentariska genomförande i små reformsteg. Denna linje fick dock större genomslag i Sverige än i Finland där deras företrädare drevs ut i marginalen för socialdemokratiska partiet. Att vara ”revisionist” blev ungefär detsamma som ”klassförrädare”. Den andra fraktionen var alltså den mer hårdföra som inte drog sig för att använda våld. Många av de ledande rödgardisterna företrädde denna linje. Ingen av fraktionerna ville dock i detta läge ha någon egentlig finsk revolution. Socialismen måste införas över hela Europa och för finländsk del var utvecklingen i Ryssland helt avgörande. De revolutionära där måste göra uppror och avsätta den enväldige kejsaren och införa ett socialistiskt samhälle innan detsamma kunde göras i Finland.

I takt med radikaliseringen av socialdemokraterna växte också det röda gardets styrka i antal och våldstendens vilket tydliggjordes vid myteriet på Sveaborg. Dessa svek också löftet om att upplösa gardet när rösträttsreformen var genomförd. Gardet fortsatte verksamheten även efteråt och blev ett sorts tillhåll för revolutionära aktivister.

Efter att myteriet på Sveaborg slagits ned proklamerade Socialdemokraterna en storstrejk den 2 augusti i Helsingfors. Den vände direkt sin spets mot det privata spårvägsbolaget och demonstranter började ställa sig i vägen för spårvagnar och blockera spårvägshallar i Tölö och Sörnäs för att förmå spårvägsarbetarna att gå med i storstrejken. Den kommunala skyddskåren beordrades då ut för att få igång trafiken och freda vagnarna. Våldsamheter utbröt och polis kallades till platsen och en ny större styrka kommunala skyddskårister, vilket väckte demonstranternas ilska. Borgarnas ”slaktargarde” var inte välkommet i den röda rörelsens hjärta som numera (och för hundra år framöver) var beläget vid Broholmen och Hagnäs torg. Hela incidenten urartade i stenkastning och skottlossning och polisen såg sig tvungna att begära hjälp av rysk militär och ett femtiotal kosacker samt ett par infanteriregementen med kulsprutor kom till platsen, jagade bort de församlade med piskor och tog sig, tillsammans med poliser, in på Röda gardets kansli på Broholmen. Den blodiga sammandrabbningen vid Hagnäs torg och denna sorgens begravningsdag kan sägas ha varit en förövning och ett förebud om det som komma skulle 1918. Det ledde också till att senaten förbjöd det röda gardets verksamhet och beordrade dess upplösning vilket Socialdemokraterna accepterade, hårt pressade internt av reformlinjens företrädare men framför allt av borgerlig press och den allmänna opinionen. Dess verksamhet hade glidit ur partiledningens kontroll och utvecklats i en radikal riktning som äventyrade hela partiets existens.

Partiets kongress i Uleåborg den 20 augusti 1906 stakade dock ut vägen för framtiden i en något radikalare riktning. Den parlamentariska vägen skulle visserligen följas men den väpnade kampen lämnades öppen för framtida beslut. Partiet fick också en fastare organisation med ett modernt centraliserat styre som fick sitt starka fäste vid Broholmen (Folkets hus). Bygget av ett nytt Folkets Hus påbörjades där hösten 1906 och sprängstenen från den bergiga tomten användes för byggnadens granitfasad och dess ståtliga torn (senare kallat paasitorni). Beläget på norrsidan av Långa Bron gav byggnaden intryck av att vara en arbetarnas borg, vilket den i stort sett bokstavligen blev 1918. Där regerade huvudredaktören för tidningen Työmies, Edvard Valpas, som fick namnet ”Broholmens påve” fram till 1918.

Det beslutades också på kongressen i Uleåborg att en hemlig organisation garde skulle bildas i den händelse partiet skulle förbjudas och var tvungna att bjuda väpnad kamp. Denna hemliga organisation kom att bli ett sorts underjordiskt rött garde och tummelplats för röda anarkister som inte drog sig för bankrån och mordattentat för att få de snabba och radikala resultat som dessa aktivister sökte.

Sammanfattningsvis kan med visst fog sägas att det under dessa stormiga sommardagar i slutet av juli och början av augusti 1906 lades en grund till den polarisering av det finska samhället och dess politiska sammansättning vilket skulle få följder som yttrade sig i den röda revolten och inbördeskriget 1918.

Mellan revolutionerna

Tiden fram till dess skulle också präglas av en hårdare rysk styrning under Stolypin, en ny förtrycksperiod och begränsning av autonomin. Detta nya läge försvårade för den nyinrättade lantdagen att utöva det inflytande som varit så hoppingivande för arbetarklassen. De sociala och klassmässiga skillnaderna blev svårare att utjämna med den ryska överhetens noggranna kontroll och kampen för autonomin tog utrymme för klasskampen. Ryska strejkbrytare användes också för att stoppa arbetarnas krav på kortare arbetstid och bättre löner. Motgångarna för lantdagen och svårigheten att få reformer genomförda gjorde att socialdemokraterna började tappa förtroende för den parlamentariska demokratin och att partiet delvis radikaliserades. En del ansåg att klasskampen borde föras genom fackföreningarna för att den vägen få arbetsgivarna att ge efter för reformkrav. Den skärpta censuren gav också ökade befogenheter för myndigheter att blanda sig i demonstrationer och innehåll i tal. Strupgreppet om Finland lättades dock något av att Stolypin under ett operabesök i Kiev mördades och ersattes som premiärminister med Vladimir Kokovtsov som föredrog en mjukare linje gentemot Finland.

Utvecklingen skulle dock ta en ny radikal vändning redan 1914 då utbrottet av 1vk förändrade allt i ett slag och gav generalguvernören specialbefogenheter då krigstillstånd utfärdades i hela kejsardömet. Finlands autonomi sattes på undantag, censuren hårdnade, lantdagen tilläts inte sammanträda och strejker förbjöds.

Världskriget gav emellertid också nya möjligheter för de finska självständighetsaktivisterna att förbereda sig för ett militärt frihetskrig. De sökte militär utbildning i Tyskland. Detta var givetvis att betrakta som högförräderi i Ryssland och skedde i största hemlighet. Till att börja med i blygsam skala men vid slutet av 1915 i allt större skaror. Därmed föddes den finska jägarrörelsen och den bataljon som skulle bli Kungliga preussiska jägarbataljonen 27. Några garantier för finsk självständighet lämnade dock inte Tyskland som såg som huvudsyfte att få Ryssland på knä och nå en separatfred. Först när inbördeskriget redan brutit ut skickades jägarbataljonen till Vasa 25 februari 1918. De skulle då komma att slåss mot sina landsmän i huvudsak, vilket flera av de frivilliga kanske inte tänkt sig från början.

Världskriget innebar alltså möjligheter såväl för de finländska nationalisterna som socialisterna. Men om nationalisterna framför allt sökte stöd för sin sak hos Rysslands fiende Tyskland så var arbetarnas främsta allierade de ryska socialisterna. Därmed krockade deras respektive planer med varandra och vände ut och in på begreppen.

För Finlands del innebar världskriget också lite motsägelsefullt till en början ett ekonomiskt uppsving. Rysslands behov av finska råvaror och produkter till armén gjorde att industrierna gick på högvarv. Detta innebar också att arbetslösheten blev ett mindre problem i Finland. De som inte fick jobb inom industrin eller på lantgårdarna kunde göra påhugg i de mängder av befästningsarbeten som Ryssland påbörjade i Finland för att säkra sin flank väster om St. Petersburg. Affärsmännen och industrimagnaterna blev rika medan arbetarna led under låga löner som åts upp av inflationen. Inte blomstringstid för alla med andra ord utan egentligen ganska få till antalet lyckligt lottade personer. En polarisering som redan funnits tydliggjordes och arbetarna radikaliserades i sin desperation. När livsmedelssituationen blev alltmer krisartad sålde bönderna hellre på svarta börsen än i butikerna och priserna steg på de varor som ändå fanns till försäljning, vilket spädde på missnöjet bland den fattiga befolkningen än mer.

Hotet om hungersnöd gav socialdemokraterna nya anhängare vilket i lantdagsvalet 1916 gav dem egen majoritet med 103 mandat av totalt 200. Men alla deras reformförslag förhalades och motarbetades av senaten som var en form av regering. Otåligheten bland torpare och arbetare växte i takt med att livsmedelsbristen tilltog och reformerna uteblev.

Upptakten till finska revolutionen 1918

Världskriget som var tänkt att återupprätta det ryska kejsardömets prestige och styrka blev istället dess fall. Under trycket från den tyska offensiven rämnade allt för kejsarens maktställning och de revolutionära fick sitt gyllene tillfälle att med revolutionen 1917 och kejsarens abdikerande den 15 mars ställa om det ryska samhället helt och under stort tumult försöka ordna med en ny ordning. Ryssland utropades till republik och högsta makten gavs till duman och en revolutionär provisorisk regering under furst Georgij Lvov som snart ersattes med Aleksandr Kerenskij som representerade den socialistrevolutionära partiet.

Kejsarens abdikering och revolutionen yttrade sig i Helsingfors i att generalguvernör Seyn och hans närmaste män arresterades av upproriska soldater, som också utförde en massaker på misshagliga officerare. Men glädjen var ändå stor över nyheten om händelserna i Petrograd (ändrade namn fr det tyskklingande St. Petersburg vid krigsutbrottet) och vädrade morgonluft för Finlands del. Den provisoriska regeringen i Ryssland utfärdade den 20 mars 1917 ett manifest som återställde den finska autonomin men fortsatte dock kriget och var väl medvetna om det finska självständighetssträvandes kontakter med Tyskland. Kerenskij reste därför själv till Helsingfors den 29 mars för att återställa disciplinen bland militärstyrkorna och knyta band till den finska ledningen som innefattande senatens nya socialdemokratiske ordförande Oskari Tokoi.

Polismakten i Helsingfors försvann i och med revolutionen och stadens borgerliga styre misslyckades med att upprätta en ny professionella ordningsmakt. Det blev istället arbetarnas milis som kom att fungera som ordningsmakt och gjorde så ändra fram till våren 1918.

De ryska soldaterna började nu också umgås med de finska socialdemokraterna och uppträda i samma demonstrationståg som dessa och delta i samma möten. Bland annat inför metallarbetarnas strejk i april 1917 för kortare arbetstid då beväpnade soldater och matroser marscherade tillsammans med arbetarna till arbetsgivarna med dragna vapen för att kräva 8 timmars arbetsdag. Socialdemokraterna samlade sig den 14 juli samma år till demonstration vid Senatstorget för att kräva lagstiftning om arbetstiden och bjöd då in de ryska soldaterna att delta. 

Samtidigt blev matbristen skriande. Ransonering och prisrestriktioner infördes utan att komma till rätta med problemet. Mat fanns dock för de som hade pengar vilket provocerade de fattiga arbetarna ytterligare. Den ryska krigsledningen hade svårigheter att försörja sin armé vilket också gjorde att ryska soldater beslagtog matvaror i desperat hunger. Bristen på livsmedel förvärrades dessutom sommaren 1917 p.g.a. en dispyt med ryska provisoriska regeringen om krediter. Ryssarna ville ha ett valutalån av Finland men förvägrades av lantdagen med socialdemokraterna i spetsen och svarade med att stoppa leveranserna av säd, förbjuda import från USA, och ställde dessutom in alla sina betalningar till Finland och avskedade finländare som arbetade med befästningar. Arbetslösheten och hungersnöden blev då än mer krisartad. Sommaren 1917 var till råga på allt kall och torr och gav dåliga skördar.

I augusti utbröt svåra smörkravaller i Åbo och därefter i Helsingfors och kunde avstyras först efter hot om att kalla in rysk militär. Läget förblev dock allvarligt och den 13 augusti krävde demonstranterna vid Senatstorget att alla livsmedelslager skulle beslagtas och att gränspriserna skulle sänkas. Demonstranter och ryska soldater trängde sig in vid stadsfullmäktiges möte den 17 augusti och kunde inte förmås att utrymma förrän arbetarmilisen anlände tillsammans med en grupp ur Helsingfors skyddskår och med våld körde ut demonstranterna.

Missnöjet med ledningen ledde också till ett bolsjeviklett uppror i Petrograd i juli 1917. Det slogs ned och Lenin flydde, utklädd till lokförare, till Helsingfors där han gömde sig på Sörnäs strandväg. Till råga på allt kaos försökte sig också general Kornilov på att i september 1917 utföra en statskupp vilken också slogs ned av interimsregeringen.

Bild: Hans Wåhlberg. Huset på Sörnäs Strandväg står kvar och bär en minnesplakett över dess mest kända hyresgäst, Lenin, som huserade där 1917, inte långt från Folkets Hus.

Bolsjevikernas planer på revolution spred sig till de finska socialdemokraterna som blev alltmer splittrat i en moderatate fraktion och en radikal som förordade revolution. Dessa uppmuntrades av Lenin som ville locka dem att bryta med Kerenskijs interimsregering och förena sig med de ryska bolsjevikerna i en revolution mot löfte om stöd till Finlands självständighetssträvan. Ett löfte som Alexandra Kollontaj upprepade när hon gästade socialdemokraternas partimöte i maj 1917.

Stärkta av detta och den instabila situationen i Ryssland utarbetade senaten under Tokoi i juli 1917 ett förslag där lantdagen tog över kejsarens maktbefogenheter medan Finland kvarstannade under Ryssland som fortfarande skulle styra över utrikespolitiken och de militära frågorna. Förslaget vann stöd i lantdagen trots viss misstänksamhet bland de borgerliga angående bolsjevikernas löften. Samtidigt utvidgade de rösträtten till att gälla kommunala val och godkände lagen om 8 timmars arbetsdag. 

Senatens förslag togs inte emot väl av Kerenskijs regering och inför hot om militära åtgärder backade Tokoi och konflikten löstes genom att upplösa lantdagen och utlysa nyval den 1 och 2 oktober 1917. Detta upphävde dock även lantdagens beslut om rösträtten i kommunalval och 8 timmars arbetsdag.

Detta orsakade ytterligare split i den interna finska politiken där socialdemokraterna såg lantdagens upplösning som olaglig medan borgarna anklagade dem för att planera en socialistisk diktatur i Finland. Socialdemokraterna ställde ändå upp i nyvalet vilket orsakade ytterligare splittring även inom partiet.

Strejker, demonstrationer och oron på gator och torg spred sig över landet och många kommuner började inrätta egna skyddskårer för att hålla ordning. Arbetarna bildade istället egna garden men försökte inledningsvis undvika att kalla dem röda garden. I Helsingfors underställdes dessa ett gemensamt organ, "Helsingfors arbetarorganisationers representantskap" ("Helsingin työväenjärjestöen eduskunta).

I lantdagsvalet i oktober backade socialdemokraterna och förlorade sin majoritet medan Agrarförbundet gick framåt. Vid lantdagens sammanträde den 1 november vägrade socialdemokraterna att delta i valet av talman och presenterade istället en kravlista som innehöll stiftandet av en ny grundlag och ett antal sociala reformer, men också propagandistiska punkter som de borgerliga svårligen kunde tänkas gå med på. Arbetartidningarna hotade med revolution om programmet inte antogs.

Mitt under detta kaotiska läge tog bolsjevikerna makten i Ryssland den 6 och 7 november. I Finland orsakade händelsen stor förvirring. Till slut, den 15 november 1917, röstade lantdagen (på nytt) för förslaget att överta kejsarens tidigare befogenheter men utan att undanta utrikespolitiken och militärfrågorna vilket i praktiken innebar en självständighetsförklaring.

Bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland fick dock alla fördämningar att släppa hos socialdemokraterna och trycket på ledningen att även i Finland göra revolution ökade, samtidigt som det uppmuntrades av de ryska revolutionärernas soldat- och arbetarråd i Helsingfors. Den 9 november 1917 bildade socialdemokraterna enligt rysk modell ett "revolutionärt centralråd" för att leda maktomvälvningen. Fortfarande rådde dock delade meningar inom partiet om det förnuftiga i att göra revolution.

Det revolutionära rådet stannade vid att den 12 november hota med generalstrejk om inte kravlistan antogs. Den inleddes redan 14 november och fick snart en revolutionär karaktär. Arbetarnas garden blev i praktiken tvådelad där en del följde socialdemokratiska partiets order medan andra agerade mer självständigt och radikalt. De ryska soldaterna höll sig till större del utanför men en del grupper anslöt sig spontant till de röda gardenas sökande efter livsmedelslager och beslagtagande av skyddskårers vapenlager. Arresteringar av borgerliga politiker och skyddskårsmedlemmar samt genomsökningar av hem i jakt på vapen och livsmedel genomfördes också av de röda gardena. I Helsingfors förlorade strejkledningen kontrollen över deras verksamheter. Mord förekom och skärmytslingar uppstod på flera håll i landet.

Våldsvågen väckte stor förbittring i landet och röda gardet och socialdemokraterna anklagades för att ha uppmuntrat till anarki och inför ett skräckvälde. Landet stod redan på randen till inbördeskrig. Den socialdemokratiska ledningen fick kalla fötter och avblåste strejken men lovade att låta inrätta en "röd senat", men radikala rödgardister agerade fortfarande lokalt på egna initiativ. Partiet kallade till kongress den 25 november i Helsingfors och fick där besök av Stalin och Kollontaj som uppmuntrade dem att driva på revolutionen och lovade Finland självständighet. Kongressen slets dock mellan den radikala och moderata falangen och kunde inte enas om något beslut. Detta överlämnades istället till lantdagsgruppen och partifullmäktige.

Lantdagen röstade ned förslaget om en röd senat och uppdraget att bilda ny senat gick istället till den konservative P.E. Svinhufvud. Hans program i tre punkter innefattade att förverkliga landets självständighet. Utropandet skedde formellt redan 6 december 1917 trots oenighet om hur denna deklaration skulle formuleras och verkställas. Det socialdemokratiska förslaget hade förbehållet att beslutet måste bygga på en överenskommelse med Rysslands regering. Svinhufvud ville istället vända sig till de europeiska stormakterna, i första hand Tyskland, för att få deras erkännande. Efter uppmaning från tyskarna gick dock Svinhufvud socialisterna tillmötes och reste den 31 december till Petrograd tillsammans med en delegation för att få erkännande av den finska självständigheten vilket erhölls efter smärre justeringar av texten i senatens anhållan.

De ryska trupperna kvarblev i landet och ryska Östersjöflottan låg i Helsingfors hamn. Matköerna var fortfarande långa och arbetslösheten förvärrades då inte längre befästningsarbeten och krigsmaterielproduktionen behövdes. De röda gardena patrullerade fortfarande gatorna och ställde dessutom stora penningkrav för sitt arbete och de blev alltmer självständiga i sitt förhållande till partiledningen. I ett stort möte i Helsingfors den 6 januari 1918 godkände Helsingfors röda garde sina egna stadgar och antog officiellt namnet Helsingfors röda garde. Stadgarna spreds till landets alla gardesdistrikt och gardets stab hade beslutanderätt även i politiska frågor. Den 8 januari beslagtog de generalguvernörens residens på Södra Esplanaden som kom att benämnas Smolna efter modell från Petrograd.

Svinhufvuds senat lämnade den 9 januari ett förslag om att bilda en stark ordningsmakt för hela landet. Socialdemokraterna motsatte sig förslaget och anklagade borgarna för att legalisera ”slaktargardena” men lantdagen antog Svinhufvuds förslag. Senaten såg till att snabbt verkställa förslaget för att förekomma ett motdrag från rödgardisterna innan mobilisering kunnat genomföras. En försvarskommitté bildades och general Carl Gustaf Mannerheim utnämndes den 15 januari till ordförande med uppgift att ställa upp ordningsstyrkor i landet. Rykten om röd revolution fick kommittén att den 19 januari flytta sitt säte från Helsingfors till Vasa. Mannerheim omorganiserade kommittén till en arméstab och gav den 21 januari skyddskårsdistrikten order om att snabbt ställa upp stridsberedda enheter.

Arbetarrörelsen var i upprorsstämning och rödgardisternas ledare Adolf Taimi förklarade sig beredd att leda revolutionen. Partiets fullmäktige sammanträdde 19 januari och beslutade att inrätta en revolutionär centralkommitté som skild från partistyrelsen skulle sköta kontakten med gardena.

Mindre strider mellan rödgardister och skyddskårister hade då redan inletts på olika platser i landet. Socialdemokraternas partistyrelse möttes den 24 januari och Yrjö Sirola konstaterade där att inbördeskrig brutit ut i landet. Dagen därpå tog styrelsen beslutet att skapa en revolutionsregering, beordra röda gardet att mobilisera och arrestera alla senatorer och andra ledande borgerliga politiker, besätta viktiga byggnader och institutioner.

Senastens ledare Svinhufvud, å sin sida, beordrade fyra av senatsledamöterna att genast bege sig till Vasa medan han själv och resten av senaten höll sig gömda i Helsingfors.

Den 27 januari 1918 hissades så i tornet på Folkets Hus vid Broholmen en röd lykta som förkunnade att revolutionen inletts och att en revolutionsregering, Finlands folkkommissariat, tillsatts.

Detta var alltså upptakten till ett blodigt inbördeskrig som slutade i ett katastrofalt misslyckande för revolutionärerna. Mannerheims vita armé avancerade under mars månad mot Tammerfors och intog staden den i början av april. När det tyska trupperna också landsteg i Hangö den 3 april var allt i praktiken över för de röda. Tyskarna stod snart vid portarna till Helsingfors. De röda styrkorna försökte hålla ut men tvingades ge upp efter att tyskt artilleri bombarderat högkvarteret i Folkets Hus den 12 april 1918. De röda revolutionärer som ännu inte dött, tillfångatagits eller gett upp försökte fly österut och i sista hand till Ryssland.

Den 15 maj 1918 tog kriget slut enligt den officiella historieskrivningen. I praktiken var det över innan dess och den tyska armén hade redan den 14 april hållit segerparad i Helsingfors.

Finland skulle hur som helst inte stå enat förrän under andra världskriget under angreppet från Sovjetunionen. Riktig läkta blev dock inte såren från inbördeskrigets röda och vita terror, men det får bli en historia att kanske berätta vid senare tillfälle.

Huvudsakliga källor:

Helsingfors röda fanor – Från arbetarrörelsens tidiga år 1883-1917, Torsten Ekman, 2017

Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander, 2012

I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009