En sak som slår mig efter ett halvår som boende i Finland är
den lågintensiva men utdragna debatten om Finlands demografiska bekymmer. Den
allt äldre befolkningen och de låga födelsetalen. Ett problem som hela Europa
och många andra regioner i världen brottas med, men för Finland tycks problemen
vara alldeles särskilt akuta.
I Hufvudstadsbladet, HBL, den 17/2-2020 exempelvis talar
Torsten Fagerholm i en ledarspalt om den tilltagande urbaniseringen, vilket är ett
problem. Mindre orter blir allt mindre medan de större städerna, med
Helsingfors i spetsen, växer sig allt större. Många yngre flyttar dit de stora städerna
ligger och mindre kommuner tappar skattekraft. Det andra problemet är det
demografiska. Beräkningar ger att det år 2040 kommer att finnas 44 kommuner med
fler pensionärer än arbetsföra invånare, framhåller Fagerholm, vilket han tillägger
”bäddar för ett kroniskt kretslopp där den offentliga sektorn sakta men säkert
monteras ner, i tysthet”. Den här artikeln är bara en av många jag läst på
samma tema de senaste månaderna.
Finska statistikcentralens beräkningar visar vad det handlar
om i rena tal:
”Enligt Statistikcentralens senaste befolkningsprognos
kommer antalet personer under 15 år i Finland att uppgå till 760 000 personer
år 2030, om fruktsamheten är oförändrat på nuvarande nivå. Under 2050-talet
sjunker antalet redan till under 700 000 unga. Senast har det funnits så få
unga under 15 år i Finland i slutet av 1870-talet, då folkmängden i landet var
under två miljoner invånare. Så sent som under 1970-talet var antalet unga
under 15 år i Finland en miljon”.
Samtidigt pågår i Finland en debatt om att ta emot
flyktingbarn från Grekland. På den grekiska ön Lesbos finns 5000 ensamkommande
flyktingbarn som länge väntat på sitt vidare öde. Några EU-länder har bestämt
sig för att ta emot en del av dem, exempelvis Frankrike som ska ta emot 400
barn. Finland däremot har funderat i fyra månader nu. Eller rättare sagt; frågan
har legat på regeringens bord så länge. Enligt Centerpartiets ordförande Katri
Kulmuni har ”ärendet inte diskuterats sedan i höstas” (citat i HBL 14/2-20).
Detta med anledning av att inrikesminister Maria Ohisalo (De Gröna) antytt
något annat. Det, i skrivande stund, senaste är att Ohisalo tagit tag i saken (nåja)
för att snabba på beslutsfattandet. Hon tog frågan till förvaltningsutskottet
och kom tillbaka med beskedet att utskottets ordförande, Sannfinländaren Riikka
Purra, var helt emot att ta ensamkommande flyktingbarn till Finland (vem
förvånas?), men har i övrigt inget mer att säga än att det är ”centralt att vi
hittar en europeisk lösning” (HBL 21/2-20). Något som tycks kunna dröja flera
år, om det ens någonsin kommer att bli verklighet. Därmed är också Finland kvar
på ruta Gå. Finland har redan som ordförandeland för EU i höstas drivit en
politisk linje som går ut på att få en ansvarsfördelning gemensam för alla
EU-länder och har därför inte agerat enskilt i ärendet.
Nu funderas det också som bäst om omständigheterna på plats
i Grekland, under vilka omständigheter Finland kan hjälpa barnen och vilka
grupperingar det kan röra sig om, hur många som ska få komma och om dessa ska
tas ut landets vanliga flyktingkvot eller utöver denna. Det antal som enligt
statsminister Sanna Marin kan vara aktuellt är 150 barn mellan 4 och 15 år.
Sannfinländarna invänder (förstås) och påstår att många av barnen bara är ”ankarbarn”
(HBL 15/2-2020). Det vill säga att de skulle skickats iväg av föräldrarna för
att få fäste i något EU-land och att dessa föräldrar sedan skulle komma efter
dit. Enligt Jenny Bäcks artikel i HBL visar dock siffror att den företeelsen är
minimal i Finland. Mellan 2012 och 2017 fick 28 vårdnadshavare till minderåriga
anknytningspersoner i Finland ett positivt besked om återförening. Däremot fick
252 vårdnadshavare avslag. Därefter har andelen positiva besked ökat men exakta
siffror går inte att utläsa av Migrationsverkets statistik eftersom antalet beslut
per månad är så lågt, totalt 77 under hela fjolåret 2019.
Under tiden lider barnen, enligt finska Rädda Barnen, av
sjukdomar i lägren och har börjat visa tendenser till självskadebeteende. Finska
Röda Korset säger att lägren sedan länge överskridit sin kapacitet, att infrastruktur
saknas, att det är blött och kallt och att barnen lider både fysiskt och
psykiskt.
Och samtidigt, alltså, rynkar politiker och forskare pannan
i flera veck för att komma underfund med hur det ovan nämnda demografiska
problemet ska åtgärdas.
Det förefaller som en enkel matematik när det ställs samman
som här ovan, eller…? Det märkliga är dock att jag inte ännu har sett någon som
kopplat ihop frågorna med varandra, det vill säga den finska oviljan att ta
emot flyktingar å ena sidan och det demografiska bekymret å den andra. Jo, ett
undantag finns, eller snarare fanns. En person som ofta gjorde det och som
gärna jämförde med Sverige var nämligen den nu nyligen avlidne Jörn Donner. Han
påpekade detta i flera av sina böcker och förutspådde för flera år sedan att
Finland skulle komma att få betydligt större demografiska problem än Sverige,
helt enkelt på grund av den betydligt mer generösa flyktingpolitiken. Till Suomen Kuvalehti sa han den 8/8-2014:
”Den svensksvenska befolkningen har haft en relativt låg
nativitet, rätt långt under den ideala balansen mellan födslar och död. Svaret
är en invandring, som utöver Tysklands är den största i Europa i förhållande
till folkmängden”.
Till tidningen Demokrattii sa han 2017 (men citerad i en
artikel 30/1-20):
”När det gäller invandringspolitiken är både
Samlingspartiet och Centern lika invandrarfientliga som Sannfinländarna”.
En politik som han var tydlig med vad han tyckte om:
”Finlands invandringspolitik är kort och gott ganska
rutten”.
Han menade då kanske mer ur moralisk synvinkel. Men han var
en av få i Finland som höll frågan vid liv och som tog varje tillfälle att
påpeka både det moraliskt och demografiskt riktiga i att ta emot fler
flyktingar.
Nu när Jörn Donner är saligen bortgången kan man fråga sig
vem som ska föra in den ”ruttna” invandringspolitiken i debatten om demografin?
Vem tar över blåslampan som Donner låtit gå varm under samtliga regeringar
sedan många år tillbaka?
Och varför ska den finska röd-gröna regeringen behöva
fundera så grundligt över om den ska låta 150 barn komma undan umbäranden i ett
grekiskt flyktingläger för att istället bidra till en liten, men ändå,
föryngring av den finska befolkningen?
