Ebba Busch-Thors utpekande av somalier snudd på hets mot folkgrupp?

Ebba Busch-Thor gör i Aftonbladet idag (2/4-20) ett ovanligt osmakligt uttalande i ett Sverige som är förlamat av corona-krisen och där ilska, förtvivlan och frustration redan dallrar i luften. Hennes angrepp mot den svensk-somaliska gruppen kallar hon ”klarspråk” och spekulerar över varför denna grupp är så oproportionerligt drabbad av corona-viruset. Utan att ha något på fötter spekulerar hon i en rad orsaker men fastnar vid och uppehåller sig kring ” tänkbara kulturspecifika orsaker”. De har ”tätare familjerelationer”, ”är uppfostrade i en omgivning där man inte nödvändigtvis litar på myndigheter”, ”analfabetismen är utbredd”, och ”somalierna har inte samma tradition av skriftlig information eller av medicin”, säger hon.

Detta är på gränsen till hets mot folkgrupp. Det är i vart fall en draksådd i en jord som redan är beströdd med frön av misstro, oro och frustration. Alldeles oavsett om det hon hävdar i sin artikel faller under brottsrubriceringen hets mot folkgrupp är det oerhört osmakligt att i detta läge då flera svensk-somalier är sjuka eller smittade att peka ut dem som grupp med antydning om det är deras kultur som gjort att de drabbats särskilt.

Bristen på tillit till myndigheter och sina medmänniskor ska vara en orsak till att gruppen är särskilt drabbad, hävdar hon, och lägger till att en femtedel av invånarna i ”utsatta områden” är födda utomlands och ”de flesta i kulturellt avlägsna samhällen”. Dessutom lägger hon till att den ”bakomliggande orsaken till att vi har hamnat här är ”att Sverige under decennier har bedrivit en invandringspolitik utan hänsyn till integrationspotentialen”. Det vill säga - för att tala klarspråk som Busch-Thor säger sig vilja göra – beklagar hon att de har kommit hit från början. Det är oerhört magstarkt och luktar faktiskt rasbiologi. Det antyder att hon menar att dessa människors kultur är så djupt rotad att den inte går att ändra, det vill säga de är obildbara. Eller menar hon något annat? Kanske att hon och flera med henne aldrig kommer att acceptera att somalier integreras i det svenska samhället? Jag vet inte vilket som är värst men hon ägnar sig dessvärre åt allt annat än ”klarspråk” utan är snarare luddigt insinuant. Sannolikt med flit. Eller är hon bara ovanligt klumpig? Sanningen är med största sannolikhet snarare att hon vill fiska i grumliga vatten för att vinna röster från SD. 

Enligt uppgift var ett av de första dödsfallen till följd av corona-virus en svensk-somalier i Järva-området och en del uppgifter gör också gällande att varningarna om corona gick ut sent och att informationen inte heller översattes. Det är ju i så fall en brist att kunna peka på, men detta berör inte Busch-Thor nämnvärt. Hon har inga förslag på hur kommunikationen kunde ha skötts bättre. Allt är spekulationer och gissningar och ett antal påståenden. Hon konstaterar bara att ”skadan är skedd” och att vi vid nästa pandemi ”förhoppningsvis bättre förberedda”. Hon menar då inte bättre och snabbare kommunikationsvägar från myndigheter utan istället hoppas hon på ”en bättre fungerande integration, mindre vida klyftor och mer av samhällsgemenskap.”

”Nu måste vi göra allt vi kan”, säger Ebba Busch-Thor också. Hennes bidrag i form av denna artikel utgör knappast en bra grund för mindre vida klyftor och mer samhällsgemenskap. Jag ser inget av beklagande till drabbade familjer, inget av ”kristen” medmänsklig empati för de många sjuka och avlidna, inget av försök till tröst eller stöttande ord till människor som lever med sorg och oro omkring sig och dessutom får utstå fruktansvärda påståenden och kommentarer på sociala medier.

En möjlig förklaring till att svensk-somalier som grupp drabbats värre än andra är dessutom att många jobbar inom yrken där risken för smitta är särskilt stor; inom kollektivtrafiken, butiker, städfirmor, sjukvården, barnomsorg, äldreomsorg osv. Det vill säga yrken där kontaktytorna med andra är tämligen stora och möjligheten att ”jobba hemma” är liten eller obefintlig. Det här är snarare ett klassproblem än något annat och drabbar även andra än svensk-somalier. Det här påpekar också organisationen SUIS, Somaliska Ungdomsförbundet i Sverige, som riktar ett tack till alla dessa vardagshjältar. Något som Ebba Busch-Thor ju hade kunnat göra istället.

SUIS tillägger att det som anförts i debatten om ”bristen på information på andra språk än svenska och engelska, samt trångboddheten i bland annat Järva-området” är spekulationer som förts ”trots att man av den offentliggjorda informationen om de avlidna inte kan säkerställa vilka faktiska omständigheter som har varit väsentliga för de tragiska utfallen, mer än att diverse individ tillhörde en utsatt riskgrupp med anledning av högre ålder.”

Någon brist på information upplever inte heller Yousef Mohamed, ordförande i Somaliska Föreningen i Falköping, som säger till Skövde Nyheter: ”Vi är människor som förstår vad som händer. Hela världen förstår vad som händer. Sjukdomen drabbar inte somalier särskilt, utan alla människor”.

Däremot drabbas de oproportionerligt av hat och hot. Mohammed Nuur, ordförande för Socialdemokraterna i Tensta-Rinkeby, tillhör gruppen och har fått ägna mycket tid och kraft åt att lugna svensk-somalier som berörts illa av mängden illasinnade kommentarer och skuldbeläggning angående corona-epidemin.

Han säger i en artikel i mitti.se 27/3-20 att han ”vill fokusera på arbetet mot coronaviruset men att den oro han mött bland människor har tagit all tid”, och tillägger: ”Just nu känner man att man har en hatstorm mot sig”. Samma dag framträdde han i radio och talade om hatet som strömmade genom sociala medier och på högerextrema sidor. Det får svensk-somalier att må ännu sämre, säger han där.

Så, tack då Ebba Busch-Thor, för att du ”talar klarspråk” och ger ökad livslängd åt hoten och hatet, kan jag förstå om Mohammed nu tänker. Hon lägger ved vid brasan och har inget att tillföra som skulle råda bot på eventuella brister i kommunikationen från myndigheterna, om det var det hon var ute efter (?). Men då borde hon rimligen ha pekat på en kommunikationskultur inom berörda myndigheter snarare än den svensk-somaliska gruppens kultur.

Om Ebba Busch Thor, trygghetskänsla, brott, verklighet och att fiska i grumliga vatten

Unga kvinnor i Uppsala upplever att de är otrygga när de rör sig på stan, säger KD:s Ebba Busch Thor. Rädslan beror, fortsätter hon i en artikel i Aftonbladet 7 mars 2019, ”i hög grad på trakasserier från kringströvande grupper av unga män, ofta nyanlända från delar av världen där kvinnor inte förväntas röra sig fritt”.

Nyligen har hon (återigen i en debattartikel i Aftonbladet, denna gång 25 januari 2020) kommenterat jämställdhetsministerns Åsa Lindhagen (mp) uttalanden i en tv-soffa om den ovan nämnda debattartikeln från mars-19. Busch Thor påstår då att Lindhagen inte är ”det minsta intresserad av att diskutera tryggheten för flickor i Uppsala”. Hon tycker att problemet är att Mp och andra politiker ägnar sig åt ”strutsmentalitet” och inte vill se de verkliga problemen. Att de vill ”övertyga väljarna om att bilden av verkligheten är verkligare än den verklighet de faktiskt lever i”. Själv presenterar hon lösningar som ”fler poliser, skärpta straff, slopad straffrabatt och fler utvisningar av utlänningar som begår brott”. 

Det kan nog stämma att framför allt fler närpoliser skulle kunna ha en trygghetseffekt och vara dämpande avseende vissa brottstyper. Av de femton områden som polisen listat ”särskilt utsatta” för allvarlig brottslighet saknar elva polisstationer. Det finns dock ingen entydig politisk koppling till denna brist. Det är också oklart vilken typ av poliser Busch Thor vill ha fler av utan är bara en svepande kvantitativ målsättning. Dessutom är det oklart om det är brott hon vill komma till rätta med eller otryggheten som unga kvinnor i Uppsala känner. Det torde krävas delvis helt olika typer av åtgärder beroende på vilket som avses.

Om trygghetskänsla

Observera att Uppsala-rapporten som är grund för hela resonemanget handlar om trygghet eller känslan av trygghet. I rapporten problematiseras definitionen och där påpekas att trygghet inkluderar ”både tillit och säkerhet”, att det kan röra sig om tillit till medmänniskor likväl som en känsla av säkerhet från verklig fara. Tryggheten kan alltså vara ”både objektiv och subjektiv” och orsak till graden av trygghetskänsla är också individuell.

Det kan röra sig om att ha varit utsatt för brott men behöver alltså inte alls vara det. Det kan också vara ”unga män som trakasserar tjejer genom att säga saker, vissla, stirra eller bete sig obehagligt”, som grundaren av Tris (Tjejers rätt i samhället) säger till SvT 16 mars 2019. Eller också bara en känsla av otrygghet som av en mängd olika orsaker är mer framträdande hos vissa än hos andra i samma ålder.

Bäst är förstås att titta närmare på själva rapporten, ”Trygghet hos unga i Uppsala län”.

Den utfördes på uppdrag av Region Uppsala och gav bland annat svar på frågan om de tillfrågade någon gång blivit utsatta för någon typ av trakasserier, allt från någon gång till flera gånger de senaste 12 månaderna. Hälften svarade ja på denna fråga. Skillnaden mellan tjejer och killar var liten, enligt rapporten, men en något högre andel flickor uppgav att de varit utsatta. Personer med lägre socioekonomi, ADHD/ADD/Touretts, läs- eller skrivsvårigheter samt homo, -bisexuella/osäkra uppgav sig vara mer utsatta än övriga. Störst andel svarade emellertid att trakasserierna/våldet skett i skolan. Enligt en rapport från Skolverket som Uppsala-rapporten själva hänvisar till kan grunder för trakasserier i skolan bero på faktorer som ”låg socioekonomi, funktionsnedsättningar, utländsk bakgrund, annan sexuell läggning än heterosexuell och annat könsuttryck än tjej eller kille”. Det vill säga delvis samma grupper som är främsta offer för hatbrott i polisens statistik.

En skillnad mellan killar och tjejer som rör det som Ebba Busch-Thor vill lyfta upp som ett problem är att tjejer kände sig mindre trygga än killar i sitt bostadsområde, ute på stan eller i centrum. 84 % av tjejerna uppgav att de kände sig trygga på stan eller i centrum, jämfört med 91 % av killarna.

Detta blev alltså i Busch-Thors debattartikel från mars-19: ” I min egen hemstad Uppsala känner sig fyra av fem gymnasietjejer rädda ute på stan”. Det förefaller alltså mycket oklart var hon hämtar siffran ifrån?

Busch-Thor identifierar också en grupp som det stora problemet för unga tjejers otrygghet, nämligen ”unga män, ofta nyanlända från delar av världen där kvinnor inte förväntas röra sig fritt”. I Uppsala-rapporten hon hänvisar till finns inga sådana detaljerade beskrivningar. Däremot pekar de på skillnader i upplevd trygghet beroende på födelseland. Den mest notabla är att de som är födda i Sverige kände sig alltid eller oftast trygga på samtliga arenor utom ute på stan eller i centrum. Medan siffrorna pekar åt motsatt håll när det gäller upplevd trygghet i bostadsområdet. En procent av de som är födda i Sverige uppgav att de inte kände sig trygga i sitt bostadsområde på dagen och 8 % kände sig otrygga där på natten. För utlandsfödda är motsvarande procentsiffror 5 % respektive 13 %.

En intressant notering från Uppsala-rapporten (hämtad ur ”Nationella trygghetsundersökningen 2006–2016 Regionala resultat,” Brottsförebyggande rådet, Stockholm, 2017) är att det bland Uppsala-befolkningen över 16 år är en mindre andel personer som upplever otrygghet jämfört med övriga län i Sverige. Uppsala län har inte heller varken fler eller färre brottsutsatta än andra län när det gäller brottstyper som misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägerier och trakasserier. När det gäller våldsbrott så är Uppsala ett av de län som över tid tycks ha en mindre del utsatta jämfört med riket. Dessutom har länet också en lägre andel personer som tror att antalet brott har ökat eller är oroliga över brottsligheten i samhället. De har även i högre utsträckning än befolkningen i övrigt stort förtroende för rättsväsendet.

Om brott

Om vi istället går över till brottsstatistik ser den verklighet som Busch Thor månar så om också ut på ett tämligen annorlunda sätt än den hon målar upp.

Jag tänker bland annat på dem som utsätts för hatbrott. Enligt polisens och Brå:s statistiska uppgifter har antalet hatbrott ökat 2018 jämfört med förra mätningen 2016 (mäts endast vartannat år). Den kurva som pekar mest uppåt är den som gäller hatbrott med främlingsfientliga eller islamofobiska motiv. Enligt polisens undersökningar är offren mestadels unga människor:

”Resultaten visar att kön inte har någon effekt, medan det finns ett starkt samband med ålder, där risken att utsättas är tydligt högre bland de yngsta jämfört med de äldsta. Likaså finns det ett starkt samband med vilken världsdel som den utsatta eller någon av föräldrarna är födda i. När man kontrollerar för övriga bakgrundsvariabler framgår det att utsattheten exempelvis är fyra gånger större bland de som är födda i Afrika eller har minst en förälder född där, jämfört med de som är födda i Norden, med båda föräldrarna födda i Norden. För födda i Asien (eller med minst en förälder född i Asien) är risken nästan tre gånger högre” (Rapporten ”Självrapporteradutsatthet för hatbrott”).

Hatbrott är ett brett och lite omstritt begrepp men enligt polisens definition kan det innefatta detta:

”Ett hatbrott kan vara allt från klotter till mord – det är motivet till brottet som avgör om det är ett hatbrott. Även om oenighet råder om vad som bör inkluderas i termen hatbrott råder internationell enighet om att händelsen är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde” (Rapporten "Hatbrott 2018").

Enligt statistiken för 2018 står det främlingsfientliga/rasistiska motivet, i likhet med tidigare år, för ojämförligt störst del av hatbrotten, motsvarande 69 procent av alla polisanmälningar med identifierat hatbrottsmotiv. Därefter kommer hatbrott med motivet sexuell läggning som står för 11 procent och islamofobiska motiv för 8 procent. Sedan 2013 handlar det om en ökning fram t.o.m. 2018 av antalet anmälda hatbrott med hela 29%. Det är en verklighet.

Om vi sedan flyttar fokus till brottsstatistik sett över hela befolkningen har en ökning skett av brottskategorin brott mot enskild person, innefattande en rad av olika brottstyper, enligt Brå:s senaste statistik. En särskilt utsatt grupp är ensamstående med barn av vilka 36,6 % uppger att de utsattes för någon eller några av brottstyperna inom brott mot enskild person 2017. En annan grupp med hög utsatthet är svenskfödda personer med två utrikesfödda föräldrar, där andelen var 32,9 %. Det är en verklighet.

Brå utför också en trygghetsundersökning för hela landet. Enligt den senaste uppger 28 % av befolkningen (16–84 år) 2019 att de känner sig mycket eller ganska otrygga eller att de till följd av otrygghet undviker att gå ut ensamma under sena kvällar i sitt bostadsområde, vilket är på samma nivå som 2018. Det är 80 % av befolkningen (16–84 år) som 2019 tror att brottsligheten i Sverige har ökat under de senaste tre åren, vilket är något mindre än 2018 då andelen var 82 %.

Den preliminära statistiken för första halvåret 2019 visar i princip oförändrade siffror avseende brott mot enskilda personer. Bland dessa kan noteras att en majoritet (78 %) av misshandelsbrotten mot kvinnor begicks av närstående och bekanta gärningspersoner. Antalet våldtäktsbrott hade ökat men visar också att närmare en tredjedel (32 %) avsåg våldtäkter av närstående i en parrelation. Det är en verklighet.

Om verkligheten

Känslan av ökad otrygghet och ökningen av brott mot person drabbar alla i landet. Men mest brottsutsatta är de som är utlandsfödda eller har föräldrar som är det, samt personer i grupper med låga inkomster vilket till betydande del handlar om samma grupp. Det är i huvudsak ett socialt problem och utlandsfödda är i detta fall minst lika ofta brottsoffren som förövare.

Det Busch Thor sannolikt åstadkommer med alla sina påståenden är att spä på otrygghetskänslan för både unga män och kvinnor i hela landet, inte bara i Uppsala. Genom att plocka ut valda delar av en undersökning gjord i en enda region och göra politik av det grundat i svepande påståenden och förklaringsmodeller och bortse från statistik och komplexiteten i orsaksfrågor gör sig Busch Thor skyldig till vad som brukar beskrivas som populism. Det är säkerligen helt avsiktligt med tanke på att hon säger sådant som att ”sanningen är att de flesta väljare tycker som vi” och att jämställdhetsmyndigheten inte kommer att bjuda in tjejerna i Uppsala till ”myndighetens mingel i Almedalen”, att KD ”beskriver verkligheten så som den är” medan Mp och regeringen försöker ”övertyga väljarna om att bilden av verkligheten är verkligare än den verklighet de faktiskt lever i”. Mycket av sanning och verklighet alltså. Men den verklighet som de flesta av brottsoffren lever i är inte begränsad till Uppsala, där alltså brottsligheten till vissa delar är lägre än i riket i övrigt. Det är inte heller så att utlandsfödda eller deras barn är mindre utsatta för brott än andra, snarare tvärtom.

Men allt handlar om vilka brott man vill tala om och vems oro och otrygghet man vill lyfta fram. En färsk undersökning av DN/Ipsos visar för övrigt att de som är ojämförligt mest oroliga för att själva drabbas av våld i samhället tillhör SD:s väljargrupp. Hela 54 % av dem bär på denna oro. Erik Helmerson kommenterar denna, enligt honom makalösa, siffra. Han ställer i sin artikel den mycket berättigade frågan:

”Blir man sverigedemokrat för att man är oroad? Eller är det något i själva SD-skapet som orsakar och göder rädsla, till exempel att man tillbringar mycket tid i kanaler på sociala medier där det ständigt trummas in att invandringen gör Sverige alltmer hotfullt, att våldet kan komma utan förvarning och slå mot envar?”

Busch Thor påstår att Lindhagen menar att de som ” beskriver de akuta problemen med gängkriminalitet, sprängningar, skjutningar och sexualbrott i själva verket vill Sverige illa”. Jag tror att hon snarare menade att de som beskriver problemen på det sätt som Busch Thor gör skadar Sverige. Det handlar då inte om att, som Busch Thor också påstår, att försöka ”övertyga väljarna om att de har fel upplevelse av sin egen verklighet”. Det är Busch Thors upplevelse som är fel, eller rättare sagt ensidig och skev. Det handlar om att se hela verklighetsbilden, erkänna och förstå komplexiteten samt se strukturer. Då först kan man göra det som Busch Thor också säger sig vilja göra, nämligen att ”fokusera på att lösa problemen”.

Vilka lösningar som lämpar sig bäst har olika partier olika uppfattningar om. Det är helt i enlighet med demokratiska principer. En del vill hitta lösningar som innefattar såväl polisiära åtgärder som sociala och andra vill fiska i grumliga vatten, genom att lyfta fram ”nyanlända från delar av världen” som förövare men inte som brottsoffer, eller att föreslå lösningar som att ” fler utvisningar av utlänningar som begår brott”. 

KD = KärnkraftsDesinformatörerna

Vart KD är på väg har jag frågat mig på sistone. Det finns återigen skäl att undra när de nu ger sig ut i en obegriplig offensiv för kärnkraft och får sällskap av Moderaterna som därmed vänder ryggen åt partikamrat Odenberg som redan för ett par år sedan dömde ut kärnkraften av ekonomiska skäl. Det är helt enkelt ett fruktansvärt dyrt sätt att värma vatten, för att citera Åsa Moberg.

Nu går Ebba Busch Thor på i ullstrumpor för att driva Ringhals längre än överenskommet i energiuppgörelsen de själva skrivit på. Senast i SvT där hon debatterade med centerns energipolitiske talesperson Rickard Nordin. Hon och hennes KD vill också satsa pengar på kärnenergiforskning och öppna upp för möjligheten att bygga nya anläggningar. Hon gör gällande att det är för klimatets skull men sanningen är ju att det har forskats i 70 år till kostnad av mängder av miljarder utan större framgång än att vi idag står med samma gamla lättvattenreaktorer som bara kan tillvarata en tredjedel av energin.

Finland började bygga en ”modern” kärnkraftsreaktor i Olkiluoto 2006. Det skulle ta tre år att färdigställa sas det. Nu verkar produktionen kunna komma igång 2020 (vad man tror?). Planerna på en fjärde reaktor (kärnkraftverket har också två äldre reaktorer) skrinlades redan 2015 eftersom projektet med den tredje dragit ut så på tiden och blivit så oerhört mycket dyrare än tänkt. Enligt Yle i mars 2018 hade projektet till dess kostar 8,5 miljarder euro och var därmed världens näst dyraste byggnad. Detta är alltså lösningen på den klimatkris som forskare, i takt med varje ny rapport, ser som alltmer kritisk. Vi har i bästa fall 20 år på oss för att få ned utsläppen av växthusgaser till den nivå som inte ger större temperaturökning än 1,5 grader. En större höjning skulle göra stor skillnad menar de. IPCC:s senaste rapport från hösten 2018 säger att utsläppen måste halveras till år 2030. Om Busch Thor och Kristensson vill bygga en ny reaktor lär den inte ens vara igång till dess. På tal om lång halveringstid.

Sanningen är att kärnkraften aldrig klarat sig utan stora subventioner och att den numera av allt fler bedömare anses olönsam. Vattenfall gjorde denna bedömning redan 2016 gällande Ringhals. Svenska Kraftnäts ordförande Mikael Odenberg (m) kallade redan två år innan dess drömmarna om ny kärnkraft för ”en utopi”. Ingen investerare vill lägga ut 70 miljarder på en anläggning som blir lönsam om 15-20 år sa han då och framhöll också det faktum att det tar minst 15 år att bygga ett kärnkraftverk som sedan kan var i drift i 60 år och tar 20 år att nedmontera. En mycket lång period ur kommersiellt perspektiv, menade han, och ”detta samtidigt som teknikutvecklingen inom andra energislag går mycket snabbt”. För dyrt och för långsamt alltså. Pengar som istället kan läggas på att påskynda den redan snabba utvecklingen och utbyggnaden av förnybar energiproduktion. Han fick då också stöd av ekonomen Klas Eklund som sa att ”kärnkraftskalkylen spruckit totalt”. Vattenfall, ägare av Ringhals, bedömer själva nyligen att nedläggningen är nödvändigt av såväl säkerhetsmässiga som ekonomiska skäl.

Men behövs då inte massor av el, som Busch Thor påstår, för att klara omställningen till ett fossilfritt samhälle? 

Jodå, men det är ju inte kolkraft från Tyskland som ska ersätta den nedlagda kärnkraften så småningom. Självfallet ska pengar som KD/M vill sats på kärnkraften satsas på utbyggnad av framför allt vind- och solkraft, men också på energibesparande åtgärder. Dessutom vill Busch Thor låta påskina att Sverige skulle lida brist på el. Sanningen är att Sverige idag är en mycket stor exportör av el. För 2017 så mycket som 19 TWh vilket motsvarar ungefär fyra reaktorers årsproduktion. Kärnkraft är också ett ineffektivt sätt att producera el. De energiförluster som görs mellan producent och användare var 2017 för kärnkraft 118 TWh medan det för andra energislag låg på i snitt 28 TWh. Men främsta skälet till att kärnkraften är oduglig som lösning av den akuta klimatkrisen är förstås tidsfaktorn. Den tar alldeles för lång tid att bygga ut och ger alldeles för lite tillbaka när den väl är i drift i förhållande till investeringarnas storlek.

Sist av allt det påstående som är enklast att avfärda. Nämligen att vinden står stilla på vintern. Busch Thor hävdar detta med stor emfas och självsäkerhet i slutet av debatten i SvT mot centerpartiets energipolitiska talesperson Rickard Nordin och begår därmed samma misstag som en gång Jan Björklund. Det var lika fel då, i november 2014, som nu. Fakta är att det är precis tvärtom. Det påpekade då Energimyndigheten direkt men det har tydligen gått Busch Thor alldeles förbi? Eller är det möjligen en tillräckligt slagkraftig myt som det går att hålla vid liv eftersom folk känner igen påståendet?

Det är ju lite så som fake news fungerar. Ju oftare ett falskt påstående upprepas desto mer biter det sig fast. Så Busch Thor lär väl fortsätta med sin desinformationskampanj och sätter därmed en ny betydelse för akronymen KD; KärnkraftsDesinformatörerna.

KD på väg mot lite lagom diktatur?

Macron eller Orban? ”Jag vill störta båda”, säger KD:s toppnamn i EU-valet Sara Skyttedal i en när hon ställs inför frågan från DN. För att komma från någon som vill göra EU mer ”lagom” är det ett tämligen radikalt uttalande. För detta har hon också fått kritik. Bland annat från centerpartisten Fredrick Federley som tycker att valet borde vara enkelt mellan ”liberala värderingar och diktaturfasoner”.

Nu kan man förvisso ha kritiska åsikter om både Macron och Orban men Federleys undran är relevant och gäller inte bara Skyttedal som person utan i högsta grad KD som parti. Ebba Busch Thor försökte i EU-debatt i tv nyligen vända på kuttingen och visade upp sin mest upprörda min när hon avkrävde centerledaren Annie Lööf någon slags ursäkt eller avbön från Federleys kritiska kommentarer. Hon tyckte det var ”beklämmande” att Lööf inte ”klarar av” att ta avstånd från Federleys artikel i Aftonbladet. Själv såg hon uppenbarligen inget problematiskt med Skyttedals uttalande.

Nyligen skrev jag om Lars Adaktussons deltagande i en konferens i Bogota där en stor samling ultrakonservativa utbytte ”tankar och strategier”. Där kryllade av abortmotståndare, homofober och Franco-fantaster. Bland andra den homofobiska ungerska familje- och ungdomsministern Katalin Novak som uttryckt sin övertygelse att George Soros försökt påverkan den ungerska valkampanjen och ”med alla tillgängliga medel” propagerar för ”illegal migration”, och som driver en familjepolitik som går ut på att stänga gränserna och uppmana ungrarna att skaffa många barn.

Tankar och strategier som Adaktusson bär med sig i sitt värv som EU-parlamentsledamot och senare till riksdagen där han är tänkt att sitta i höst. Kanske blir de byggstenar i den värdegemenskap som KD vill bygga i EU enligt deras hemsida? Kanske hämtas också mer än bara en kampanjslogan från Donald Trump?

KD är dessutom det parti som ställde sig först i kön för samtal med Sverigedemokraterna och som sedan dess anammat alla deras käpphästar och gjort dem till sina egna. Något som Busch Thor inför riksdagsvalet i höstas sa inte var aktuellt. Efter valet gick det dock bara ett halvår innan inviten kom om förhandlingar med SD. Som i sin tur redan i höstas gjorde trevare mot KD eftersom de såg partiet som ett ”SD light”. Det är troligen också för att underlätta för samarbete i EU och på hemmaplan som SD nu tonat ned sina krav på att Sverige ska lämna EU. Närmandet sker från två håll.

Så frågan är, inför kommande EU-val, fullkomligt relevant om vart KD egentligen är på väg?

Kanske mot lite lagom diktatur?

Kristen etik och västerländsk humanism – om att fastställa ett ”etiskt modersmål”

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor skriver i en debattartikel i gårdagens SvD att Sverige behöver ”ett gemensamt etiskt modersmål där vissa grundläggande värderingar inte är valbara”.

Det kan mycket väl tänkas utgöra ingång för ett resonemang om vad sådana bör innehålla och om påståendet över huvud taget håller i ett modernt samhälle. Men hon specificerar inte detta ”modersmål” närmare än att hänvisa till ”den judisk-kristna etikens och västerländska humanismens fördelar”. En kan ju för det första undra vad de judar som drevs ut från kristna områden i Europa under hundratals år uppfattar denna gemensamma benämning? Det är inte så förfärligt länge sedan som det inom ledande kristna kretsar talades om en judisk infiltration av den kristna världen eller om ”den evige judens” avvisande av Kristus vilket översatt i en mer sekulär tappning skulle innebära detsamma som att ”egoistiskt avvisa den universella kärleken”, för att låna en formulering av Berg Eriksen/Harket/Lorenz (”Judehatets svarta bok”). Busch Thor fortsätter visserligen senare i artikeln att enbart tala om ”kristen etik”, dock utan närmare beskrivning.

Rättighetskonflikter

Däremot beskriver hon en del fall som hon menar är ”konsekvenserna av oviljan att tala om värderingar”. Myndigheter som ”accepterar att unga flickor gifts bort med äldre män” eller ”registrerar och accepterar månggifte”, badhus som ”könsseparerar” och ”därmed legitimerar en oacceptabel kvinnosyn”.

Enligt svensk lag får den som är under 18 år inte ingå äktenskap, men sträcker sig däremot inte så långt som till barn som har blivit bortgifta utomlands innan de söker asyl i Sverige. En utredning tillsattes för något år sedan och kom i slutet av 2017 fram till att det inte gick att införa totalförbud då det råkade i konflikt med Europakonventionen om rätt till liv och privatliv. Olika rättigheter hamnar i konflikt med varandra.

Ungefär samma princip ligger bakom att ca 300 fall av månggifte tolereras av svenska myndigheter eftersom de ingåtts utanför Sverige. Enligt svensk lag är det olagligt. Skatteverket har dock nyligen föreslagit en utredning om möjligheten att göra det olagligt även med månggifte genom äktenskap i länder där det är tillåtet.

Att det finns fler kvinnor som kan uppskatta ett par timmar i veckan utan manligt badsällskap kan inte heller Busch Thor se som en möjlighet. Att så hårt driva tesen om att det är respektlöst mot kvinnorna torde rimligen också medföra en liknande princip när det gäller toaletter eller omklädningsrum? Om inte annat borde metoo-debatten ha tydliggjort ett ”kvinnofridsperspektiv” i frågan där frihet från tafsande och blickar lika gärna kan framhållas som relevant motiv för ett par timmars könsseparation i veckan. Alltså snarare motsatsen till en ”oacceptabel kvinnosyn”. Det är i vart fall ett möjligt sätt att se det om en diskussion tillåts. Busch Thor skriver om en ”ovilja att tala om värderingar” men det jag ser just nu är att det knappt talas om annat. Däremot en ovilja att se saker och ting ur olika perspektiv och driva en saklig debatt. En debatt som hon alltså inte vill ha. Alla bör istället godta KD:s syn på vad som är kristen etik och göra detta till sitt ”etiska modersmål”.

Hon tar också upp den berömda ”handskakningsdomen” och sprider här vidare den felsyn som envist bitit sig kvar, det vill säga att den skulle handlat om att mannen inte fick jobb för att han inte hälsat på den kvinnliga arbetsgivaren genom handskakning. Han fick inte jobbet för att han saknade tillräcklig kompetens, det han förlorade var samhällsstödet. Det vill säga en myndighet tolkade lagen på sitt sätt medan rätten tolkade den till fördel för mannen. Rätt eller fel? Ja i Busch Thors värld skulle rätten inte kommit till sitt utslag om vi bara haft ”starkare förankring i goda värderingar”. Vad som är det goda, det vill säga att skaka hand eller tillämpa rätten till arbetslöshetsunderstöd universellt står här i konflikt med varandra. Självklarheter för Busch Thor medan andra kan ha en annan uppfattning.

Det visar också att hennes beskrivning av verkligheten inte är helt igenom korrekt. När hon berör fallet med den centerpartistiska nämndemannen bör kanske diskussionen hellre handla om själva nämndemannasystemet men det är snarast en trend nu att ta upp problem ur ett etniskt/kulturellt perspektiv och att kritisera integrationspolitiken eller migrationspolitiken. Vilket har gått så långt att FI får kritik från både höger och vänster för att de dristar sig till att påstå att mäns våld mot kvinnor är ett problem oavsett i vilka hem eller sammanhang det utövas, men att det kan ta sig olika uttryck. Det är kanske detta som inte får sägas längre? Busch Thor och många andra från hela den politiska höger-vänster skalan vill inte prata om detta utan kräver att det är specifikt ”Hedersvåld” som ska diskuteras och inget annat.

Diskursen förändras gradvis hand i hand med normerna och därpå följer ibland förändrad lagstiftning. En utveckling som Busch Thor vill invända emot, men samtidigt bidrar till. Det hela är egentligen ganska märkligt. Hon vill att alla ska godta hennes kristna etik, men det blir väldigt oklart vad den innehåller?

Är etiken enbart kristen och är då Sverige sekulärt?

Här finns också en klar friktion mellan den kristna etik och den västerländska humanism Busch Thor sätter likhetstecken emellan.

Så här skrev folkpartisten Martin Andreasson i en motion 2004 som invände mot användandet av formuleringen i Läroplanen om just ”kristen etik”:

”Sekulariseringen är ett av de största civilisatoriska framstegen i vår tid. I framväxten av det pluralistiska samhället med full religionsfrihet har en nödvändig förutsättning varit att staten dragit sig tillbaka från den offentliga kontrollen av individernas åsikter i existentiella och religiösa frågor. Statens uppgift i det sekulariserade samhället är att värna en religiöst neutral offentlighet, där medborgare av olika religiösa åskådningar (inklusive ateister, agnostiker och andra utan religiös tro) kan leva och verka på jämlika villkor.”

Det är förstås en motsägelsefull inställning att det svenska samhället ska bygga på ”kristen etik” och samtidigt utge sig för att vara sekulärt. Fortfarande står dock i läroplanen för Grundskolan:

”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell”

Det är inte heller självklart att hon bland de som kallar sig humanister har stöd för uppfattningen om den kristna etikens och humanismens intima relation. Religionsfriheten ifrågasätts av många moderna humanister som ser religion som ovetenskaplig vidskepelse som helst bör förbjudas. 

Samtidigt har vi fostrats i en månghundraårig kristen tradition och kultur som präglar vad vi gör både i vardagen och vilka helger vi firar men det är en lite annan debatt än detta. Såvida inte Busch Thor har en annan mening, det vill säga att alla måste fira jul eller liknande? Vilket ju är tradition och norm, snarare än etik och värderingar.

Den västerländska humanismen

Humanismen har också många inriktningar och kan sägas ha utvecklats i en sorts strävan efter bildning men som också haft en grundläggande syn på människans värde som allmänmänsklig och som en konsekvens också en syn på individens rättigheter och frihet vilket senare legat till grund för utvecklandet av de mänskliga rättigheterna, bland dem religionsfriheten. Det har varit en månghundraårig process att komma fram till de mänskliga rättigheter FN deklarerat och som ska gälla i Sverige. Bland annat har de formats av personer som ägnat sig åt normkritik eller ifrågasättande av en konservativ syn på självklarheter, som Thomas av Aquino som gick emot dåtidens kyrkliga auktoriteter.

Samtidigt har också humanismens förkämpar präglats av tidens normer och deras idéer har omtolkats genom hundratals år av kritisk diskussion. Voltaire brukar av en del räknas in som en förgrundsfigur för dagens västerländska värderingar och inte minst åsiktsfriheten. Samtidigt hyste han starkt antisemitiska åsikter och fördömde judiska blodsoffer, det vill säga judarnas påstådda vana att äta människokött (i ”Dictionnaire Philosophique”, 1764), och såg judarna som ”det mest avskyvärda folket på jorden”.

Det är alltså svårt att göra självklara kopplingar till såväl kristen etik som västerländsk humanism utan att samtidigt närmare definiera vad detta skulle handla om. Dessutom uppstår oundvikligen en del konflikter mellan olika värden då denna etik och humanistiska idéer ska tillämpas. 

Olika perspektiv på mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna kan också ses på olika vis. Exempelvis ur ett rättsligt perspektiv eller ett samhällsvetenskapligt/rättssociologiskt perspektiv, och kan därmed, enligt bland andra Håkan Hydén (”Olika perspektiv på mänskliga rättigheter” i antologin ”Mänskliga rättigheter i svensk belysning”), bli centrala i den ”konflikt mellan system och livsvärld” som bland andra Habermas menat präglar vår tid. Det är vanligt att det hänvisas till de mänskliga rättigheterna som något självklart fastslaget i FN:s förklaring av dem från 1948. Hydén pekar dock på det faktum att olika länder tillämpar dem på helt olika sätt, eller rent av väljer att bortse från dem. Han tar bland annat upp artikel 23 i FN-förklaringen som handlar om allas rätt till arbete, rätt till lika lön för lika arbete, rätt till att för ens arbete få en ”tillfredsställande” ersättning som ”tillförsäkrar honom [Sic] själv och hans familj en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel för socialt skydd”. Politiska krav på lägre löner och sänkta eller borttagna samhällsstöd ställer sig här i motsättning till FN:s mänskliga rättigheter. Bygger dessa på en annan värdegrund än det svenska samhället eller är det olika sätt att tolka och prioritera? Det kan förstås också diskuteras, om viljan finns. 

Normkritisk diskussion eller inte?

Enligt Busch Thors sätt att se ska inget ifrågasättande, ingen kritik eller diskussion finnas när det gäller vad hon kallar ”goda värderingar”. Det är en märklig inställning eftersom en normkritisk diskussion varit precis det som varit drivande i processen att komma fram till normer, lagar och regler vi har idag. Hur hade det sett ut med synen på kvinnans ställning, barnens uppfostran, arbetstagares rättigheter och så vidare om inte en normkritisk debatt föregått lagstiftning och regelupprättande?

Busch Thor ser detta som att ”en vänster” sett som sin uppgift att bara ”kritisera och dekonstruera normer” och att relativisera. Det är oklart om hon här blandar samman normer och värderingar vilket inte riktigt är samma sak. Hon talar dock om normer i samband med olika rättsfall och kritiserar också att normkritik lärs ut i skolor.

Det är inte fel att ha en rättsuppfattning eller styras av vissa normer. Men oviljan som Busch Thor talar om handlar snarare om en egen ovilja att ha en diskussion om normerna och rättigheterna. En sådan bör ständigt föras i ett samhälle för att inte stelna i uteslutande och obsoleta former. Vad hade kvinnors rättigheter bestått av idag om inte en normkritisk debatt hade lagt grund för reformer och lagstiftning om myndighetsförklaring, rätt till utbildning, rösträtt, med mera?

Eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det är inte många år sedan samkönade äktenskap tilläts och länge var kristenheten hård motståndare till just detta. Först 2009 öppnade Svenska Kyrkan sina portar för detta men det är fortfarande inte en okontroversiell fråga och det finns inte många länders kristna samfund som har samma tillåtande attityd. På samma sätt vad det länge hårt motstånd inom kyrkan att tillåta kvinnliga präster och först 1960 vigdes de första svenska sådana. Det skedde först efter påtryckningar från regeringen så frågan är hur länge det dröjt om inte ett politiskt tryck hade funnits?

Byggde då motståndet på dåtidens kristna etik, på västerländska värderingar eller möjligen på normer som formats under århundraden och som styrde beslutsfattare att ta beslut i viss riktning? Och var det inte först och främst en normkritisk debatt som hjälpte till att förändra nämnda regler och lagar? En normkritisk debatt som inte sällan handlade om att ifrågasätta kristna värderingar eller uppfattningar om vad som är rätt och fel.

Kanske vill Busch Thor vrida tillbaka den ovan nämnda utvecklingen gällande kvinnors rättigheter eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det tror jag inte men det måste ändå förklaras hur hon menar. 

Islamister på ledande plats i Miljöpartiet?

Busch Thors artikel innehåller också en anklagelse som är rätt allvarlig. Hon hävdar att Miljöpartiet har "låtit radikala islamister få ledande positioner i partiet". 

Hur ska då begreppet ”islamister” användas? Det är en relevant fråga som bland andra Susanne Olsson, forskare i religionsvetenskap, har ställt, i en efterlysning av nyansering. Busch Thor använder dessutom en förstärkning av begreppet när hon säger "radikala islamister". 

Vanligen förknippas sådana med terrorism, med IS/Daesh, al Qaeda, eller liknande militanta och våldsamma grupperingar. Det är väl också den kopplingen som eftersträvas när exempelvis Fria Tider använder begreppet men säkerligen också när Rebecca Weidmo Uvell , Nalin Pekgül och andra gör det. Således kan fullt fridsamma och resonabla människor som hyllar demokrati och politiskt samtal buntas ihop till ”islamister” eftersom de samtidigt är troende muslimer.

Ebba Busch Thor stämmer i sin debattartikel nu in i den falskklingande kör som hävdar att Miljöpartiet har ”islamister på ledande positioner”. En uppfattning som Lars Nicander, forskare på Försvarshögskolan (!), spred för ett par år sedan då han också hävdade att Miljöpartiet ”kan vara extra sårbart för infiltration eftersom de är humanister”. 

Vilket i sig belyser hur bräckligt Busch Thors påstående är om den kristna etikens och den västerländska humanismens intima samhörighet.

Det vore emellertid på just den här punkten önskvärt om Busch Thor definierade vad hon menar med islamister och vilka personer på ledande miljöpartistiska poster hon i så fall avser. Det är en anklagelse och bör i ärlighetens namn preciseras för att kunna bemötas.

Gemensam värdegrund i mångfaldens demokrati

Rubriken på detta avslutande avsnitt av mitt inlägg var också titeln på Integrationsverkets rapportserie 2004:06. De frågor Busch Thor tar upp är alltså en fortsättning på en ständigt pågående diskussion. Ämnet kan givetvis problematiseras. De flesta, närapå alla, är överens med henne om att det i alla samhällen måste finnas något som håller det samman. Ett samhällets kitt eller ”moralisk social ordning”, enligt Hobbes. John Stuart Mill talade mer om nationalkänsla, medan Durkheim kopplade sitt kitt till arbetsfördelning och av varandra ömsesidigt beroende inom samhället. Busch Thor kanske är närmare Webers teorier om en koppling till protestantism som framgångsfaktor för ett samhälle? Det finns flera grundläggande teorier som färgar hur vi tänker men också en kritik mot rådande normer och tänkesätt som löper längs tidslinjen fram till idag. Ska grupper ges särskilda rättigheter i mångkulturalismens namn eller ska det endast ske, som enligt Kymlica, om gruppen bekänner sig till vissa grundläggande värden? Bland annat detta togs upp i Integrationsverkets rapport som också refererar till den amerikanska forskaren Susan Moller Okin som pekar på hur förespråkare för särskilda rättigheter för grupper stirrar sig blinda på skillnaderna mellan majoritetssamhälle kontra minoriteter men glömmer relationer inom grupperna. Moller Okin riktar då särskilt in sig på patriarkala strukturer. Etikforskaren Elisabeth Gerle bidrar i rapporten med sin uppfattning om att alltid ha ett maktperspektiv i studier av värdegemenskaper och värdekonflikter. Det vill säga att etnicitet, ras, klass och kön ”inte är ting i sig” utan handlar om olika maktrelationer. Såväl majoritetssamhälle som olika grupper av invandrare kan ha intresse av att utmåla motsättningar som ”etnokulturella” och som stående mellan svenskar och invandrare. Gerle menar att samhällsproblem som arbetslöshet och nedmontering av välfärden har stor betydelse för uppkomsten av värdekonflikter och att det kan vara så att ”såväl en invandrarelit som delar av det svenska etablissemanget liksom representanter för populistiska strömningar kan ha intresse av att tala om hot eller utmaningarna mot respektive kulturarv och religion för att dölja andra konflikter”. 

Det är givetvis en diskussion som är nyttig och den bör enligt min mening fortgå. Det finns inte mycket som så alldeles självklart att diskussionen kan stängas. Det är inte självklart vad den gemensamma värdegrunden ska innefatta och det är inte heller är möjligt eller önskvärt att för evig tid fastställa detta. Däremot går det att peka ut en riktning.

Det bör, precis som 2004, handla om ifall det räcker med den grundläggande värderingen om allas lika värde och rättigheter inför lagen och fungerande och oberoende rättsliga institutioner och rättssystem eller om det behövs vissa grupprättigheter för att justera ojämnheter eller skydda minoriteter? Därifrån bör de flesta kunna enas om att diskussionen bör utgå. Länge har det dock funnits en kamp mellan, å ena sidan, de som ställt sig kritiska till att det i de flesta samhällsfrågor vita, heterosexuella och egendomsägande män som bildar norm och vars behov tillgodoses; och, å andra sidan, de som vill bevara den rådande normen och spjärnar emot alla förändringar eller kritiska perspektiv. Just nu tycker jag att det sliras och halkas i spåret och tätklungan är på väg i en avvikande riktning. En som leder tillbaka till tider då den senare gruppen ägde tolkningsföreträde. Är det detta som är KD:s uppfattning om ”kristen etik”?

Det bör hur som helst kunna diskuteras, eller kommer det i KD:s Sverige vara otillåtet att företräda ”en vänster” som tar sig friheten att närma sig samhällsproblem från antikoloniala och diskurskritiska perspektiv? Det låter som en återgång till ett konservativt förflutet eller i värsta fall till diktaturers fastställande av värden och gränser för den politiska diskussionen. KD sällar sig här, menar jag, till det forskningsförakt som Sverigedemokraterna odlat i många år och som framställer vetenskapliga problematiseringar av samhällsfenomen som uttryck för ett elitistiskt fjärmande från uppfattningar hos ”vanliga människor”. Med SD:s eget språkbruk innebärande att det finns saker som ”man inte får säga i det här jävla landet”.

Redan förre KD-ledaren Göran Hägglund talade förvisso om ”verklighetens folk” och en växande ”vänsterinriktad kulturelit” och Busch Thor har uppenbarligen fattat stafettpinnen. Men innebär detta att diskussionen om värderingar ska föras uteslutande vetenskap och forskning? Eller ska enbart vissa delar av forskarsamhället uteslutas? På vilket sätt ska detta ske och är det verkligen önskvärt ur ett bredare samhällsperspektiv?

Slutligen är frågan om vi exempelvis ska ha rätt att klä oss och hälsa på det sätt vi önskar eller bör det fastställas politiskt att det ska få konsekvenser för möjligheten att tillgodo se oss andra rättigheter som brukar beskrivas som gällande för alla? Får frågan ens fortfarande ställas? Eller är SD-politikern Tommy Hanssons lista (länkad ovan) på väg att bli norm för vad som bör sägas? Är en nybakad högerinriktad politikerelit på väg att vrida debatten i motsatt riktning?

Det kommande valet kan bli en fingervisning eller rent av en avgörande brytpunkt och jag är klart oroad av vart det leder i förlängningen. Får man vara det?