Redan i förrgår den 18/2 började ukrainska presidenten och
parlamentet att genomföra ett antal uttalanden och ceremonier för att hedra vad
de kallar ”De himmelska hundra”, det vill säga dödsoffren under Euromajdan. Det
har florerat olika siffror men i verkligheten var de något fler än hundra och
dessutom fanns ett antal poliser bland dessa (18 enligt den senaste siffra jag
sett). Dessa är dock inte representerade bland ”hjältarna” och det är få som
frågar sig varför dessa dog och hur? Jag har dock skrivit tidigare om detta och
om hur den officiella utredningen dragit ut på tiden och ”fumlat bort”
bevismaterial. De ”fragment av vapen”som nyligen dök upp, nära två år senare, och
som påstås ”sannolikt” ha använts vid dödsskjutningarna den 20/2 2014, väcker
snarare misstänksamhet än klarhet.
Det hindrar inte att det en dag som denna är på sin plats
att hedra alla de som dog under de tragiska händelserna kring Majdan i Kiev.
Enligt vissa uppgifter så många som 130 personer, varav 18 poliser, satte livet
till under hela perioden från 30 november 2013 till 21 februari 2014. Det görs
också naturligtvis i Kiev men även på andra platser i Ukraina, som här i
Tjernivtsi där ca 200-300 personer samlades kring Sjevtjenko-statyn på
Centraltorget idag vid 12-tiden.
 |
| Egen bild. Centraltorget i Tjernivtsi idag, tvåårsdagen av dödsskjutningarna vid Majdan. |
 |
| Egen bild. Ortodox ceremoni vid Centraltorget i Tjernivtsi till minne av de som dog vid Majdan. |
 |
| Egen bild. Allvarliga pojkar i givakt, fladdrande fanor och Taras Sjevtjenko som övervakar hedrandet av tvåårsminnet av dödsskjutningarna vid Majdan i Kiev. |
Vad som dock är en intressant kontrafaktisk fråga är vad som
hade hänt, eller inte hänt, om den politiska lösning som framfördes av oppositionspolitiker
på Euromajdans scen den 21 februari och som hade förhandlats fram med ukrainska
presidenten Janukovytj med och polska, franska och tyska utrikesministrarna som
medlare, hade implementerats? En fråga som är relevant att ställa en dag som
denna utan att på detta sätt förringa människors sorg över förlorade
släktingar, vänner och landsmän.
En liten
rekapitulation av händelseförloppet 18-22 februari 2014
SvT 19/2 2014 rapporterade om våldsamma kravaller i Kiev och
att de under morgonen 18/2 krävt 25 människoliv, av vilka 9 var poliser. De
rapporterade också att oppositionspolitikern Vitalij Klytsjko (nu borgmästare i
Kiev) suttit i samtal med president Janukovytj men utan några överenskommelser.
Presidenten var av åsikten att demonstranterna hade gått över gränsen och att
polisen har order att agera enligt lagen. Han sa också att det inte är för sent
att lösa konflikten, men uppmanade oppositionsledarna att ta avstånd från
”radikala krafter”, enligt Reuters. Oavsett vad man anser om presidentens
kommentar kan det konstateras att det utan tvekan fanns vapen bland
demonstranterna och att de användes. Till skillnad från den beskrivning som ges
i den Oscarsnominerade filmen ”Winter on Fire” där det genom hela filmen talas
om helt obeväpnade demonstranter. Vilket var helt sant den 30 november 2013 men
inte längre i februari 2014.
Polisen hade vid den här tidpunkten (under 19/2) tagit
ställning kring demonstranterna och behärskade ungefär halva Majdan, enligt SvT
ovan.
 |
| Egen bild. Instytutskagatan med raden av bilder på fallna för kulor 20/2-14. |
Från dessa ställningar börjar poliserna sedan retirera,
uppför gatan Instytutska under förmiddagen den 20/2. Frågan är varför man
övergav ”vunnen mark”? Enligt filmen ”Winter on Fire” ska det ha varit röken
från brinnande tält och bildäck som ska ha stört dem. Enligt den enda
vetenskapliga undersökning jag funnit ska det istället ha varit eftersom de
blev beskjutna från positioner som hölls av Euromajdan-rörelsen. Därefter
uppmanas aktivister, i högtalare på torget, att följa efter poliserna uppför
gatan och det är också här som de flesta dödsoffren krävs. Poliserna skjuter
mot de efterföljande, men retirerar samtidigt. Det förefaller inte alls
otroligt alltså att de upplevde sig själva som hotade. Det finns också oerhört
väl dokumenterat med bandinspelningar från larmcentraler och kommunikation
mellan polisbefäl och talespersoner för Majdans försvarsenhet, filmklipp med
mera. Mitt inlägg med en längre redogörelse av detta finns här.
Igår kom också
nya uppgifter här i Ukraina då en man vid namn Ivan Bubenchyk har trätt fram
och bekräftat att han skjutit två poliser till döds under morgonen 20/2-14. Hans
vittnesmål finns med i en helt ny film om Euromajdan gjord av Volodomyr Tyhyi
som har försökt fånga berättelser från både demonstranter och poliser (till
skillnad mot ”Winter on Fire”) för att komma fram till vad som egentligen hände den där ödesdigra dagen.
Filmen, med titeln ”Brantsi”, har premiär här i Ukraina den 25/2 och det ska
bli oerhört intressant att se hur den emottas. Bubenchyks vittnesmål återges så här av KyivPost:
“Bubenchyk said he shot two Berkut commanders
killing them. He then opened fire on the legs of other Berkut officers,
wounding several and causing them to flee from their positions. As the police
withdrew, Maidan protesters surged forward, and then came under fire from
police snipers on Instytutska Street.” (Kyiv Post 19/2-2016)
Uppgifterna ifrågasätts dock från regeringshåll. Bubenchyk
vill bara spela hjälte, säger en regeringskälla från informationsministeriet.
Ett uttalande som följer ett mönster från regeringshåll som sedan den nya
regimen tillträdde har velat hålla hjälte-narrativet vid liv vilket förutsätter
helt obeväpnade och fredliga demonstranter.
De polisutredningar som gjordes visade emellertid väldiga
brister och bevismaterial röjdes, som exempelvis träd med ingångshål, som med
hjälp av laserteknik hade kunnat bringa klarhet i varifrån skott kommit etc. De
anhöriga till dödsoffren krävde förgäves en internationell, oberoende utredning
och många talade om ett medvetet döljande av skuldfrågan för skottlossningarna.
Varför? Det måste vara en oerhört intressant journalistisk fråga att ställa
sig. Det rent logiska vore en snabb och noggrann utredning som fastställde
polisens och därmed den gamla regimens skuld för det inträffade, för att slippa
vidare spekulationer och tvivel. Om nu skuldfrågan var så given och ensidig som
det hela tiden hävdats och om den nya regeringen var helt skuldfri. Det förefaller i så
fall obegripligt.
För att gå tillbaka till skeendet så kom då i alla fall kompromissen,
frammanglad natten mellan 20-21 februari 2014. Den 21/2, dagen efter de
tragiska dödsskjutningarna från båda sidor, offentliggörs en överenskommelse.
Nyval till presidentposten skulle hållas i december samma år, förhandlingar om
en samlingsregering inledas, den gamla konstitutionen från 2004 som begränsade
presidentens makt skulle antas och amnesti ges för alla som fängslats under
Majdan-ockupationen, enligt de viktigaste punkterna i överenskommelsen.
Samma dag presenterades överenskommelsen på Euromajdans
scen, där Klytsjko beskriver överenskommelsen som en framgång. Upp kliver då en
okänd kamouflageklädd person från Majdans försvarsenhet och uppmanar alla att
strunta i överenskommelsen och kräva presidentens avgång omedelbart. Han
avslutar med att skrika att om inte presidenten har avgått kl 10.00 imorgon
kommer vi ta till vapen. Intressant att notera här är att inga journalister
riktigt visste vem denne man var, inte ens inhemska Kyiv Post, som rapporterade
om händelserna löpande. De visste bara att han gick under smeknamnet ”Bandera”.
Det vill säga namnet på den kontroversielle ledaren för OUN:s radikala
Bandera-fraktion som med våld ville skapa ett ”rent” Ukraina, fritt från både
tyskar, ryssar och polacker och som var inblandade både i nazikollaboration,
nazimotstånd, pogromer på judar, och massmord av polacker, lagande efter läge
enligt syftet om att skapa det rena Ukraina. Kyiv Post skrev då också att de
försökt få tag på denne ”Majdan-Bandera” efter scenframträdandet men inte
lyckats. Däremot talade de med andra, namngivna, företrädare för Majdans försvarsenheter
som bekräftade att de höll med den okände (?) talaren. I artikeln (länken ovan)
fanns klippet från talet men detta går inte längre att spela upp. Däremot finns
det med på den film om Euromajdan som nu är Oscarsnominerad, ”Winter on Fire”. Det
finns också i sin helhet på Youtube. Den okände ”Bandera” blev dock inte okänd
länge. Bland andra Reuters rapporterade snart att han heter Volodomyr Parasiuk,
26 år och från Lviv, och skrev 25/2 att han kan ha varit den som fick
Janukovytj att fly. De berättade också om att han för sin insats blivit stadens
store hjälte, ”the toast of Kiev”.
Detta blev emellertid tydligen för mycket för presidenten
som tog pick och pack och lämnade landet för att söka skydd i Ryssland. Efter
att ha legat lågt en vecka gjorde han ett uttalande som rapporterades bland
annat i Aftonbladet 28/2. Han säger där att hans bil ”attackerades” och blev
beskjuten på väg till Kharkiv (dit han skulle på en tidigare planerad officiell
resa) och att det var fascister som gjort läget oroligt. Han påpekade att dessa
inte är särskilt många i landet och att hela det ukrainska folket ”blivit
lurat”. Vid den här tidpunkten hade dock hans ord inte särskilt hög karat och
sågs mer som en desperat despots sista försvarstal och/eller rysk propaganda.
Den kontrafaktiska
frågan
Men om vi stannar till en stund nu, och funderar över om det
möjligen kan vara så att det finns en poäng i det här med den radikala
nationaliströrelsens influenser över upplösningen på detta Majdandrama, så
kastar det ett lite annorlunda ljus över hela dagens situation och den väpnade
konflikten i östra Ukraina.
Redan på nyårsdagen 2014 rapporterade Kyiv Post om det
fackeltåg för Bandera som arrangerades i Kiev, och i andra ukrainska städer,
för att hylla minnet av ovan nämnde Stepan Banderas födelsedag. I tåget i Kiev,
som samlade ca 15000 deltagare, fanns många från Majdan-rörelsen och många med
nazistanstrukna symboler och uniformer. Marschen arrangerades av partiet
Svoboda och en parlamentsledamot från Tymosjenkos Batkivsjtjyna gick också med
i tåget. En parlamentsledamot från regeringspartiet Regionernas Parti, Vadym
Kolesnitjenko, uttalade sig så här till Kyiv Post:
”We start understanding that Euromaidan is
being exposed to marginalization. Unfortunately xenophobic moods, cave
nationalism and elements of Nazism start dominating there […] this is really
dangerous for our state, as slogans (that) were heard there are not acceptable
in the 21st century for cultural people.”
Det här uttalandet skulle ju kunna avfärdas (och gjordes väl
också) som överdrivet och ett alarmistiskt försvars tal för regimen. Men det
bör noteras att han inte säger att Majdanrörelsen varit en nazistkomplott från
början (demonstrationerna inleddes ju redan i november 2013). Han talar här om
att nazianstrukna nationalister ”börjat” dominera torget. Den här bilden har
jag fått bekräftad av ungdomar jag talat med, som var med på Majdan vid olika
tillfällen under denna dramatiska vinter. Banderas porträtt och röd-svarta
fanor (OUN:s färger) började synas allt tätare på torget under januari. Mer om
denna gradvisa radikalisering av Majdan-protesterna har jag skrivit tidigare
och finns här, för den intresserade.
Men så vad med Parasiuk? Han som uppmanade att ta till vapen
om inte kompromissen övergavs och ”folkets” vilja följdes. Jo, han är numera
med i oligarken Kolomoiskys parti Ukrop och framträdde häromdagen (18
februari-16) på ukrainsk tv där han uttalade sig om den nuvarande regeringskrisen.
Enligt vad politiskt insatta säger till mig här i Ukraina är han utan tvekan
köpt av Kolomoisky. Parasiuk var bara en vanlig kille från gatan, säger de, och
sådana har ingen chans att motstå frestelserna när de erbjuds maktposition och
pengar. För partiet Ukrop är han en skyltdocka som visar en folklig fasad åt
partiet. Han är ju en hjälte från Majdan.
Den kontrafaktiska frågan som kan ställas är alltså; vad
hade hänt om kompromissöverenskommelsen hade accepterats? Hade Ryssland
annekterat Krim? Hade kompromissförslagets tänkta samlingsregering mött väpnat
motstånd från pro-ryska separatister i Donbass? Hade vi haft det konfliktfyllda
läge vi har idag med tusentals döda och lemlästade, en miljon internflyktingar
i Ukraina (och Ryssland) och ett världsläge som är lika spänt som under kalla
kriget? Det enda vi ganska säkert kan gissa är att Parasiuk hade förblivit
tämligen okänd och inte haft en för honom lukrativ plats i partiet Ukrop.
Tanken svindlar egentligen om det är så ”enkelt” att hela
läget idag kan tillskrivas en 26-åring från Lviv som spontant äntrar scenen och
eldar massorna till kompromisslöshet. Så enkelt lär det väl knappast vara, men
det är i alla händelser en kittlande tanke och helt klart så att skuldfrågan
bör få större spridning än vad den får i media i Väst.
Jag läste häromdagen om delar av Anna-Lena Lauréns bok
”Frihetens pris”, där hon skriver om färgrevolutionerna i Georgien, Ukraina och
Kirgizistan. Hon skriver bland annat om den georgiska presidentens Saakasjvili
(han som nu är borgmästare i Odessa) hårdnackade vägran att söka en
kompromisslösning med abchazierna 2004-2008 och konstaterar sorgset att
Georgien är ett land som vill ha ”messiasfigurer” när de istället
”uttryckligen” skulle må bäst av ”tråkiga kompromisser”. Det kan appliceras
även på Ukraina av idag, som jag ser det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar