Finlands demografiska debatt

En sak som slår mig efter ett halvår som boende i Finland är den lågintensiva men utdragna debatten om Finlands demografiska bekymmer. Den allt äldre befolkningen och de låga födelsetalen. Ett problem som hela Europa och många andra regioner i världen brottas med, men för Finland tycks problemen vara alldeles särskilt akuta.

I Hufvudstadsbladet, HBL, den 17/2-2020 exempelvis talar Torsten Fagerholm i en ledarspalt om den tilltagande urbaniseringen, vilket är ett problem. Mindre orter blir allt mindre medan de större städerna, med Helsingfors i spetsen, växer sig allt större. Många yngre flyttar dit de stora städerna ligger och mindre kommuner tappar skattekraft. Det andra problemet är det demografiska. Beräkningar ger att det år 2040 kommer att finnas 44 kommuner med fler pensionärer än arbetsföra invånare, framhåller Fagerholm, vilket han tillägger ”bäddar för ett kroniskt kretslopp där den offentliga sektorn sakta men säkert monteras ner, i tysthet”. Den här artikeln är bara en av många jag läst på samma tema de senaste månaderna.

Finska statistikcentralens beräkningar visar vad det handlar om i rena tal:

”Enligt Statistikcentralens senaste befolkningsprognos kommer antalet personer under 15 år i Finland att uppgå till 760 000 personer år 2030, om fruktsamheten är oförändrat på nuvarande nivå. Under 2050-talet sjunker antalet redan till under 700 000 unga. Senast har det funnits så få unga under 15 år i Finland i slutet av 1870-talet, då folkmängden i landet var under två miljoner invånare. Så sent som under 1970-talet var antalet unga under 15 år i Finland en miljon”.

Samtidigt pågår i Finland en debatt om att ta emot flyktingbarn från Grekland. På den grekiska ön Lesbos finns 5000 ensamkommande flyktingbarn som länge väntat på sitt vidare öde. Några EU-länder har bestämt sig för att ta emot en del av dem, exempelvis Frankrike som ska ta emot 400 barn. Finland däremot har funderat i fyra månader nu. Eller rättare sagt; frågan har legat på regeringens bord så länge. Enligt Centerpartiets ordförande Katri Kulmuni har ”ärendet inte diskuterats sedan i höstas” (citat i HBL 14/2-20). Detta med anledning av att inrikesminister Maria Ohisalo (De Gröna) antytt något annat. Det, i skrivande stund, senaste är att Ohisalo tagit tag i saken (nåja) för att snabba på beslutsfattandet. Hon tog frågan till förvaltningsutskottet och kom tillbaka med beskedet att utskottets ordförande, Sannfinländaren Riikka Purra, var helt emot att ta ensamkommande flyktingbarn till Finland (vem förvånas?), men har i övrigt inget mer att säga än att det är ”centralt att vi hittar en europeisk lösning” (HBL 21/2-20). Något som tycks kunna dröja flera år, om det ens någonsin kommer att bli verklighet. Därmed är också Finland kvar på ruta Gå. Finland har redan som ordförandeland för EU i höstas drivit en politisk linje som går ut på att få en ansvarsfördelning gemensam för alla EU-länder och har därför inte agerat enskilt i ärendet. 

Nu funderas det också som bäst om omständigheterna på plats i Grekland, under vilka omständigheter Finland kan hjälpa barnen och vilka grupperingar det kan röra sig om, hur många som ska få komma och om dessa ska tas ut landets vanliga flyktingkvot eller utöver denna. Det antal som enligt statsminister Sanna Marin kan vara aktuellt är 150 barn mellan 4 och 15 år. Sannfinländarna invänder (förstås) och påstår att många av barnen bara är ”ankarbarn” (HBL 15/2-2020). Det vill säga att de skulle skickats iväg av föräldrarna för att få fäste i något EU-land och att dessa föräldrar sedan skulle komma efter dit. Enligt Jenny Bäcks artikel i HBL visar dock siffror att den företeelsen är minimal i Finland. Mellan 2012 och 2017 fick 28 vårdnadshavare till minderåriga anknytningspersoner i Finland ett positivt besked om återförening. Däremot fick 252 vårdnadshavare avslag. Därefter har andelen positiva besked ökat men exakta siffror går inte att utläsa av Migrationsverkets statistik eftersom antalet beslut per månad är så lågt, totalt 77 under hela fjolåret 2019. 

Under tiden lider barnen, enligt finska Rädda Barnen, av sjukdomar i lägren och har börjat visa tendenser till självskadebeteende. Finska Röda Korset säger att lägren sedan länge överskridit sin kapacitet, att infrastruktur saknas, att det är blött och kallt och att barnen lider både fysiskt och psykiskt.

Och samtidigt, alltså, rynkar politiker och forskare pannan i flera veck för att komma underfund med hur det ovan nämnda demografiska problemet ska åtgärdas.

Det förefaller som en enkel matematik när det ställs samman som här ovan, eller…? Det märkliga är dock att jag inte ännu har sett någon som kopplat ihop frågorna med varandra, det vill säga den finska oviljan att ta emot flyktingar å ena sidan och det demografiska bekymret å den andra. Jo, ett undantag finns, eller snarare fanns. En person som ofta gjorde det och som gärna jämförde med Sverige var nämligen den nu nyligen avlidne Jörn Donner. Han påpekade detta i flera av sina böcker och förutspådde för flera år sedan att Finland skulle komma att få betydligt större demografiska problem än Sverige, helt enkelt på grund av den betydligt mer generösa flyktingpolitiken. Till Suomen Kuvalehti sa han den 8/8-2014:

”Den svensksvenska befolkningen har haft en relativt låg nativitet, rätt långt under den ideala balansen mellan födslar och död. Svaret är en invandring, som utöver Tysklands är den största i Europa i förhållande till folkmängden”.

Till tidningen Demokrattii sa han 2017 (men citerad i en artikel 30/1-20):

”När det gäller invandringspolitiken är både Samlingspartiet och Centern lika invandrarfientliga som Sannfinländarna”. 

En politik som han var tydlig med vad han tyckte om:

”Finlands invandringspolitik är kort och gott ganska rutten”.

Han menade då kanske mer ur moralisk synvinkel. Men han var en av få i Finland som höll frågan vid liv och som tog varje tillfälle att påpeka både det moraliskt och demografiskt riktiga i att ta emot fler flyktingar.

Nu när Jörn Donner är saligen bortgången kan man fråga sig vem som ska föra in den ”ruttna” invandringspolitiken i debatten om demografin? Vem tar över blåslampan som Donner låtit gå varm under samtliga regeringar sedan många år tillbaka?

Och varför ska den finska röd-gröna regeringen behöva fundera så grundligt över om den ska låta 150 barn komma undan umbäranden i ett grekiskt flyktingläger för att istället bidra till en liten, men ändå, föryngring av den finska befolkningen?