Revolutionsutbrottet idag för 102 år sedan

Sent på kvällen den 27 januari 1918 hissades en röd lykta i tornet på Folkets Hus i Helsingfors. Det signalerade att revolutionen hade startat. Befälhavaren för det röda gardet i Helsingfors gav order om regeringens arrestering och upprättandet av en revolutionär regering i Finland, det så kallade folkkommissariatet. Det blev därmed också utbrottet för det finska inbördeskriget mellan de röda revolutionärerna och den vita armén under Mannerheims ledning. Mannerheim hade i sin tur samtidigt gett order om att avväpna ryska garnisoner i Österbotten från sin stab i Vasa. Dit lyckades också till slut hela senaten fly från Helsingfors. Den kunde verka från sin bas i österbottniska Vasa som den lagliga regeringen och styra över de politiska besluten för landet medan de lämnade över ledningen för den vita armén till Mannerheim.

Bild: Hans Wåhlberg. Folkets Hus som det ser ut idag. Numera krog, hotell och konferensanläggning. Tornet bombarderades av tyskt artilleri i april 1918 och raserades. Men byggnaden restaurerades och idag kan du på krogen Juttutupa sitta vid Lenin-bordet där han sägs ha pratat revolution med Kuusinen och andra finska socialister. I tornet hissades en röd lykta som signal för den finska revolutionens start 27 januari 1918.

Kriget har av vinnarna kallats Frihetskriget och till en början beskrevs det som ett led i kampen för att frigöra Finland från Ryssland, trots att Lenins bolsjevikstyre redan erkänt Finlands självständighet som utropades redan 6 december 1917. Inbördeskriget rev upp ett sår i Finland som ännu har en skorpa som forskare och författare bara börjat att skrapa på. Tidigare har mestadels den vita sidan fått skriva historien, men under senare decennier har allt mer litteratur getts ut som ger en bild av kriget ur de rödas perspektiv.

Åren före inbördeskriget, egentligen under hela 1900-talets början, höll den finska kultureliten i stort sett fast vid den runebergska idealbilden av ett enat finskt folk. Självständighetstanken fanns med i den kulturella produktionen och nationalromantiska idealbilder av ett urfinskt nationalhem. Den finländske historikern Henrik Meinander menar att kultureliten i stort sett klamrade sig fast vid den här enhetsbilden och att det var kampen för att slingra sig ur det ryska greppet som dominerade. De sociala spänningarna gick dem så att säga förbi, inkörda som de var i självständighetsspåret.

Parallellt pågick ju en klasskamp i vilken majoriteten, industriarbetarna och de obesuttna lantarbetarna, kämpade för att få sociala och politiska reformer genomförda medan de ledande skikten mest var upptagna med att återupprätta Finlands autonoma ställning inom det ryska väldet eller rent av få till stånd ett självständigt Finland.

Bakgrunden

Under 1800-talets slut tog industrialiseringen fart i Finland. Tammerfors blev egentligen den första staden som på allvar industrialiserades men Helsingfors stod inte långt efter och inflyttningen till städerna var stor under 1800-talets slut och början av 1900-talet. Till saken hör att minst halva landsbygdsbefolkningen inte ägde sin jord utan var obesuttna lantarbetare. Det var svårt att klara även basbehov som mat och kläder. I staden kunde det finnas arbete även om lönerna var låga. Bostäder blev också ett stort problem när inflyttningen var så stor. Många bodde i enkla trähus och trångboddheten var enorm med i snitt runt 4-5 personer i varje rum.

Mellan åren 1870 och 1910 fyrdubblades Helsingfors befolkning, från 32000 till 136000 invånare. Arbetarnas andel av befolkningen gick från 40 % till 70 % till vilket kan läggas de 10 % som var tjänstefolk hos stadens borgare. Nöden var stor i arbetarkvarteren i Rödbergen/Punavuori och i Berghäll/Kallio där de allra flesta av arbetarna bodde. Även i Tölö och Vallgård uppfördes stora arbetarkaserner. Hyrorna var ofta alldeles för höga för den standard som rådde och familjer drygade ofta ut kassan genom att ha inneboende, vilket ökade trångboddheten ytterligare.

Klassindelningen var tydlig och till och med fysisk då arbetarklass på vissa restauranger var hänvisade till särskilda avdelningar som på Kapellets servering vid Esplanaden där herrskapen satt på verandan och de lägre klasserna på markplan.

Bild: Hans Wåhlberg. Nästan inga av de många träkåkar som byggdes som arbetarbostäder kring slutet av 1800-talet och början av 1900-talet finns kvar idag. I Berghäll finns dock ett fåtal som numera ser närmast idylliska ut. För hundra år sedan var de grogrund för misär och sjukdomar, och en radikal socialism.

Arbetarrörelsens födelse och utveckling

De första arbetarstrejkerna kom redan på 1860-talet vid Finlaysons fabriker i Tammerfors och de skulle följas av långt flera, i synnerhet under 1900-talets början. Men än så länge fanns inga organiserade socialistiska föreningar eller ens systematisk agitation. Det var sociala reformer som efterfrågades helt enkelt. Arbetarnas livssituation var förfärlig i Finland liksom på alla andra platser i industrialismens Europa och Amerika.

Den ökande sociala misären och det pyrande missnöjet bland arbetare fick även till följd att allt fler av de ”bildade kretsarna” för att mota bort socialismens landvinningar började engagera sig för reformer. Den mest tongivande skulle bli Viktor Julius von Wright, småföretagare med rottingfabrik och butik i Helsingfors. Han lät först bilda en hantverkarklubb 1883 som utöver arbetare och hantverkare även lockade flera liberalt sinnade ur samhällets övre skikt. Helsingfors arbetarförening inledde sin verksamhet ordentligt i och med ett möte 27 april 1884 då Viktor von Wright som ordförande skisserade riktlinjerna. Fortfarande var idén att förbättra arbetarnas ”andliga och materiella situation” samt leda dem bort från socialistiska idéer men de tog också fram ett reformprogram som senare skulle antas av den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Runt om i landet bildades liknande arbetarföreningar.

Socialismen fick steg för steg alltmer inflytande över arbetarrörelsen. I Helsingfors samlades de mest radikala i arbetargården Torpet (Georgsgatan 27) och framför allt i dess kantin Juttutupa (detta var innan Folkets Hus uppförts vid Broholmen där krogen Juttutupa huserar). Där samlades en mer högljudd ”rabulistisk” oppositionsgrupp. Bland dessa utmärkte sig lagerbokhållaren Taavi Tainio och skomakaren Eetu Salin. Tainio publicerade 1899 sin Työväen katkismus (Arbetarnas katekes) i korta ordalag presenterade socialismens centrala principer.

Dessa och andra ”rabulister” vann allt mer gehör och deras stöd förstärktes under nödåren mellan 1891 och 1894 då en svår ekonomisk kris med ursprung i Ryssland förvärrade arbetarnas redan svåra situation. Vinterarbetslösheten var i Finland ett stort och specifikt problem. Många av utearbetarna hade inget jobb under vintermånaderna och ofta räckte inte lönen till för att klara dessa. Protester med krav på arbete och bröd blev vanliga och missnöjet pyrde. von Wrights moderata och liberala modell för arbetarföreningen räckte inte längre till. Arbetarnas krav innefattade nu också politiska krav och blev allt mer högljudda. Borgarklassens filantroper och liberaler troppade av en efter en medan socialister snart dominerade helt och von Wright lämnade därför ordförandeskapet i Helsingfors arbetarförening 1894 men fortsatte förvisso till 1896 som ordförande för den landsomfattande delegationen. I Tammerfors bildades året innan den första proletära arbetarföreningen bland stadens utearbetare och följdes snart av flera.

Marx och Engels Kommunistiska manifest och Marx Das Kapital var som regel alltför svåra att begripa sig på för arbetare som ibland inte ens var läskunniga. Bakom socialismens popularisering i Finland låg istället dels redan nämnda Tainios ”katekes”, men också den tyske socialdemokraten Karl Kautskys s.k. Erfurt-program från 1892. Det var en förenkling av Marx idéer som översatt till finska publicerades 1899.

Finska arbetare följde också med vad som skrevs i Sverige och Ryssland och i synnerhet vad de svenska fackföreningarna och Socialdemokraterna gjorde.

En annan viktig influens kom från Alexandra Kollontaj som vistades i Finland 1899. Hon författade flera artiklar om den finska arbetarrörelsen som publicerades i utländska tidskrifter och släppte 1903 sin ekonomiska avhandling om den finska arbetaren vilket också gjorde intryck på de finska arbetarna.

De allt vanligare strejkerna var främsta orsak till att också arbetar- respektive arbetsgivarsidan gled isär allt mer. Samhället polariserades helt enkelt vid slutet av 1800-talet. Symboliken med Långa bron i Helsingfors framstod i allt tydligare dager. Arbetarna norr om bron och borgarna och makteliten söder om densamma.

De viktigaste frågorna för arbetarrörelsen var förstås arbetslösheten men också rösträttsfrågan samt arbetstiden. Arbetartidningen Työmies drev frågan hårt. Debatten fördes livligt dock redan 1895 och gällde då ett förslag, med ursprung hos von Wright, att begränsa röstetalet till tio röster för de högre bemedlade. Arbetarrörelsen drev dock linjen ”en man, en röst”.

Arbetstiden var vid den här tiden normalt omkring 12-15 timmar per dag. Andra internationalens krav på 8 timmar förefaller i ljuset av denna realitet mycket radikalt och arbetarrörelsen i Finland vid den här tiden drev istället 10 timmar som sitt krav. Något som vissa yrkesgrupper, som skomakarna och byggnadsarbetarna i Helsingfors, fick igenom 1896 respektive 1897.

Arbetarna stängdes ute från partipolitiken i de etablerade partierna och beslutade sig därför den 17 juli 1899, under ett möte i Åbo (som för övrigt besöktes av svenske Hjalmar Branting), för att bilda ett eget parti som fick namnet Finlands Arbetarparti, sedermera Socialdemokraterna. Den socialistiska anstrykningen var dock i början ännu försiktig. Ändå reagerade den borgerliga pressen och borgerliga politiker med upprördhet. Samtidigt fördes nämligen en kamp mot förryskningen av Finland som just inletts i och med ryske tsar Nikolaj II:s dekret 1899 (”Februarimanifestet”) som den nytillsatte generalguvernören Bobrikov fått i uppgift att med fasthet driva igenom. I den borgerliga pressen och bland borgerliga politiker möttes arbetarrörelsen därför av häftig kritik och anklagades för att splittra nationen i kampen mot förryskningspolitiken som Ryssland just hade anträtt. Generalguvernören Bobrikov utnyttjade också mycket riktigt splittringen och det nya partiet stötte just därför inte på något större motstånd från rysk sida trots att ryska Socialdemokraterna var förbjudna i Ryssland ända fram till 1917. Arbetarrörelsen var i allt detta splittrad. Antingen förena sig med borgarna i motståndet mot den ryska makten eller gå sin egen väg och driva klasskampen istället. Som redan nämnts spelade också Bobrikov på strängarna ”söndra och härska” och lät arbetarrörelsen driva det sistnämnda i fred så länge det inte talades illa om kejsaren eller Ryssland. Arbetarna hade dessutom begränsad rösträtt så de utgjorde inte något större politiskt hot ansågs det.

Ryska revolutionen 1905 sänder svallvågor till Finland och dess arbetarrörelse

Under 1905 utbröt en revolution i Ryssland som förvisso slogs ned blodigt men som tvingade tsaren och hans råd att inse att sociala reformer behövdes. Han accepterade en konstitutionell monarki, allmän rösträtt till duman, medborgerlig frihet samt samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet. Kejsarens riksråd omformades också och blev till en form av regering med premiärminister som fick stor makt över kejsardömet. Revolutionsyran spred sig till Finland och arbetarrörelsen genomförde ett antal strejker och marscher för att kräva rösträtt inte minst. Den finska aktiviteten handlade dels om arbetarnas krav men också krav på ökad autonomi från en växande självständighetsrörelse som dessutom också fått ökat våldsamma inslag. Under senhösten rådde storstrejk i Finland och spänt läge i stora städer, inte minst i Helsingfors.

Även polisen strejkade och en stor fråga i Finland blev vem som skulle hålla ordning. Det blev studentkåren som med sina skyddsgarden genast ställde upp samt arbetarnas nationalgarde som kunde bidra med egna garden. En styrka som växte snabbt och kraftigt och därför också kom att innehålla ett antal mindre disciplinerade individer. Nationalgardet uppgick till slut till hela 6000 man i Helsingfors och 25000 i hela landet. De organiserades på militäriskt vis och började snart kalla sig röda gardet. Det rådde dock både problem med disciplinen samt befälsordningen inom såväl studenternas men kanske framför allt arbetarnas garden och dessutom en ökande fientlighet gardena emellan. Studenterna irriterade sig över att arbetarnas garde kallades röda gardet istället för Nationalgardet och att de hade röda armbindlar istället för vita, som studenterna. Det hände att butiksägare bad studentgardister om hjälp när arbetargardister försökte konfiskera varor, vilket ofta ledde till handgemäng.Redan här grundlades den fientlighet som skulle utmynna i våldsamheterna 1917 och under inbördeskrigets strider mellan vita och röda.

I november 1905 nåddes Finland av meddelandet från ryske kejsaren som senare skulle komma att kallas Novembermanifestet och bekräftade den finska autonomin och att februarimanifestet från 1899 lagts åt sidan, förvisso på obestämd tid. Det mottogs med stor lättnad och glädjeyra utbröt i staden. Från kejsaren kom emellertid också ett beslut att sammankalla lantdagen den 20 december och att den i uppgift skulle ha att stifta en ny grundlag gällande folkrepresentationen i Finland och bygga på allmän och lika röst- och valrätt. Den finska arbetarrörelsens envetna rösträttskrav såg nu ut att bli verklighet. Morgonen 6 november spreds ordet att storstrejken skulle avblåsas efter arbetarnas möte vid Järnvägstorget kl 14.00 och butiksägare och andra affärsidkare öppnade därför sina butiker under dagen. Det uppstod arga konflikter när rödgardister ändå gick runt och försökte stänga butiker som öppnat och utanför Stockmans varuhus blev det slagsmål och tumult. Studenternas garden skickades dit och mötte de röda med vapen i hand. Läget var spänt och infekterat. Risken för en blodig sammanstötning var här överhängande men räddades av att arbetargardets befälhavare Johan Kock beordrade reträtt vilket också fick studenterna att ge sig av i god ordning och Stockmans kunde öppna. Denna dag kom ändå att kallas för ”slaktardagen” bland arbetarrörelsen och studenternas garde för ”slaktargarde”. ”Slaktare” kom sedan att under inbördeskriget bli det gängse epitet som de röda gav den vita arméns soldater.

Beslutet om rösträtten i Finland måste ändå godkännas av tsaren och detta kom äntligen den 3 maj 1906 utan väsentliga ändringar och den nya lagen godkändes nu av ständerna den 28 maj, men skulle ta vägen över St. Petersburg igen för kejsarens godkännande. En stor socialdemokratisk demonstration omringade ständerhuset under dess möte för att sätta press på beslutsfattarna. Då enkammarsystemet godkänts utbröt jubel medan beskedet om att borgarståndet accepterat rösträttsåldern 24 år möttes med burop och protester. Ungefär samtidigt upplöste kejsaren duman och tillsatte Pjotr Stolypin som premiärminister. Stolypin gjorde snabbt slut på liberaliseringen och införde hårt auktoritärt styre, vilket också kom att drabba Finland. Detta var kejsarens svar på dumans radikala krav på total reform av landets styre vilket skulle ha gjort det till en demokrati och konstitutionell monarki.

År 1906 präglades också i Finland av återkommande strejker samt, vilket var nytt, även bland småtorpare. Dessa hade börjat strömma in som medlemmar i socialdemokraterna efter ett stort möte i Tammerfors 12 april. Torparstrejkerna väckte motstånd bland markägarna som ofta genomförde vräkningar av torparna, som i sin tur fick stöd och sympatiåtgärder från arbetare och de röda gardena. Under sommaren utbröt också ett myteri bland soldaterna på den ryska garnisonen på Sveaborg i Helsingfors. Rödgardister gav visst flankstöd åt soldaterna och på några platser förekom skottlossning mellan rödgardister och de kommunala skyddsgarden som kommenderats ut för att hålla ordning. Myteristerna vid Sveaborg fick dock endast förstärkning av ca 150 frivilliga rödgardister och inte de tusentals som utlovats i de hemliga planerna före revolten.

I Socialdemokraternas led kunde redan här skönjas en splittring i två fraktioner. En stod för en mer pragmatisk linje och litade mer till förnuftet än socialismens dogmer och den senare dominerande socialdemokratiska linjen i enlighet med den tyske revisionisten Eduard Bernsteins idéer om socialismens parlamentariska genomförande i små reformsteg. Denna linje fick dock större genomslag i Sverige än i Finland där deras företrädare drevs ut i marginalen för socialdemokratiska partiet. Att vara ”revisionist” blev ungefär detsamma som ”klassförrädare”. Den andra fraktionen var alltså den mer hårdföra som inte drog sig för att använda våld. Många av de ledande rödgardisterna företrädde denna linje. Ingen av fraktionerna ville dock i detta läge ha någon egentlig finsk revolution. Socialismen måste införas över hela Europa och för finländsk del var utvecklingen i Ryssland helt avgörande. De revolutionära där måste göra uppror och avsätta den enväldige kejsaren och införa ett socialistiskt samhälle innan detsamma kunde göras i Finland.

I takt med radikaliseringen av socialdemokraterna växte också det röda gardets styrka i antal och våldstendens vilket tydliggjordes vid myteriet på Sveaborg. Dessa svek också löftet om att upplösa gardet när rösträttsreformen var genomförd. Gardet fortsatte verksamheten även efteråt och blev ett sorts tillhåll för revolutionära aktivister.

Efter att myteriet på Sveaborg slagits ned proklamerade Socialdemokraterna en storstrejk den 2 augusti i Helsingfors. Den vände direkt sin spets mot det privata spårvägsbolaget och demonstranter började ställa sig i vägen för spårvagnar och blockera spårvägshallar i Tölö och Sörnäs för att förmå spårvägsarbetarna att gå med i storstrejken. Den kommunala skyddskåren beordrades då ut för att få igång trafiken och freda vagnarna. Våldsamheter utbröt och polis kallades till platsen och en ny större styrka kommunala skyddskårister, vilket väckte demonstranternas ilska. Borgarnas ”slaktargarde” var inte välkommet i den röda rörelsens hjärta som numera (och för hundra år framöver) var beläget vid Broholmen och Hagnäs torg. Hela incidenten urartade i stenkastning och skottlossning och polisen såg sig tvungna att begära hjälp av rysk militär och ett femtiotal kosacker samt ett par infanteriregementen med kulsprutor kom till platsen, jagade bort de församlade med piskor och tog sig, tillsammans med poliser, in på Röda gardets kansli på Broholmen. Den blodiga sammandrabbningen vid Hagnäs torg och denna sorgens begravningsdag kan sägas ha varit en förövning och ett förebud om det som komma skulle 1918. Det ledde också till att senaten förbjöd det röda gardets verksamhet och beordrade dess upplösning vilket Socialdemokraterna accepterade, hårt pressade internt av reformlinjens företrädare men framför allt av borgerlig press och den allmänna opinionen. Dess verksamhet hade glidit ur partiledningens kontroll och utvecklats i en radikal riktning som äventyrade hela partiets existens.

Partiets kongress i Uleåborg den 20 augusti 1906 stakade dock ut vägen för framtiden i en något radikalare riktning. Den parlamentariska vägen skulle visserligen följas men den väpnade kampen lämnades öppen för framtida beslut. Partiet fick också en fastare organisation med ett modernt centraliserat styre som fick sitt starka fäste vid Broholmen (Folkets hus). Bygget av ett nytt Folkets Hus påbörjades där hösten 1906 och sprängstenen från den bergiga tomten användes för byggnadens granitfasad och dess ståtliga torn (senare kallat paasitorni). Beläget på norrsidan av Långa Bron gav byggnaden intryck av att vara en arbetarnas borg, vilket den i stort sett bokstavligen blev 1918. Där regerade huvudredaktören för tidningen Työmies, Edvard Valpas, som fick namnet ”Broholmens påve” fram till 1918.

Det beslutades också på kongressen i Uleåborg att en hemlig organisation garde skulle bildas i den händelse partiet skulle förbjudas och var tvungna att bjuda väpnad kamp. Denna hemliga organisation kom att bli ett sorts underjordiskt rött garde och tummelplats för röda anarkister som inte drog sig för bankrån och mordattentat för att få de snabba och radikala resultat som dessa aktivister sökte.

Sammanfattningsvis kan med visst fog sägas att det under dessa stormiga sommardagar i slutet av juli och början av augusti 1906 lades en grund till den polarisering av det finska samhället och dess politiska sammansättning vilket skulle få följder som yttrade sig i den röda revolten och inbördeskriget 1918.

Mellan revolutionerna

Tiden fram till dess skulle också präglas av en hårdare rysk styrning under Stolypin, en ny förtrycksperiod och begränsning av autonomin. Detta nya läge försvårade för den nyinrättade lantdagen att utöva det inflytande som varit så hoppingivande för arbetarklassen. De sociala och klassmässiga skillnaderna blev svårare att utjämna med den ryska överhetens noggranna kontroll och kampen för autonomin tog utrymme för klasskampen. Ryska strejkbrytare användes också för att stoppa arbetarnas krav på kortare arbetstid och bättre löner. Motgångarna för lantdagen och svårigheten att få reformer genomförda gjorde att socialdemokraterna började tappa förtroende för den parlamentariska demokratin och att partiet delvis radikaliserades. En del ansåg att klasskampen borde föras genom fackföreningarna för att den vägen få arbetsgivarna att ge efter för reformkrav. Den skärpta censuren gav också ökade befogenheter för myndigheter att blanda sig i demonstrationer och innehåll i tal. Strupgreppet om Finland lättades dock något av att Stolypin under ett operabesök i Kiev mördades och ersattes som premiärminister med Vladimir Kokovtsov som föredrog en mjukare linje gentemot Finland.

Utvecklingen skulle dock ta en ny radikal vändning redan 1914 då utbrottet av 1vk förändrade allt i ett slag och gav generalguvernören specialbefogenheter då krigstillstånd utfärdades i hela kejsardömet. Finlands autonomi sattes på undantag, censuren hårdnade, lantdagen tilläts inte sammanträda och strejker förbjöds.

Världskriget gav emellertid också nya möjligheter för de finska självständighetsaktivisterna att förbereda sig för ett militärt frihetskrig. De sökte militär utbildning i Tyskland. Detta var givetvis att betrakta som högförräderi i Ryssland och skedde i största hemlighet. Till att börja med i blygsam skala men vid slutet av 1915 i allt större skaror. Därmed föddes den finska jägarrörelsen och den bataljon som skulle bli Kungliga preussiska jägarbataljonen 27. Några garantier för finsk självständighet lämnade dock inte Tyskland som såg som huvudsyfte att få Ryssland på knä och nå en separatfred. Först när inbördeskriget redan brutit ut skickades jägarbataljonen till Vasa 25 februari 1918. De skulle då komma att slåss mot sina landsmän i huvudsak, vilket flera av de frivilliga kanske inte tänkt sig från början.

Världskriget innebar alltså möjligheter såväl för de finländska nationalisterna som socialisterna. Men om nationalisterna framför allt sökte stöd för sin sak hos Rysslands fiende Tyskland så var arbetarnas främsta allierade de ryska socialisterna. Därmed krockade deras respektive planer med varandra och vände ut och in på begreppen.

För Finlands del innebar världskriget också lite motsägelsefullt till en början ett ekonomiskt uppsving. Rysslands behov av finska råvaror och produkter till armén gjorde att industrierna gick på högvarv. Detta innebar också att arbetslösheten blev ett mindre problem i Finland. De som inte fick jobb inom industrin eller på lantgårdarna kunde göra påhugg i de mängder av befästningsarbeten som Ryssland påbörjade i Finland för att säkra sin flank väster om St. Petersburg. Affärsmännen och industrimagnaterna blev rika medan arbetarna led under låga löner som åts upp av inflationen. Inte blomstringstid för alla med andra ord utan egentligen ganska få till antalet lyckligt lottade personer. En polarisering som redan funnits tydliggjordes och arbetarna radikaliserades i sin desperation. När livsmedelssituationen blev alltmer krisartad sålde bönderna hellre på svarta börsen än i butikerna och priserna steg på de varor som ändå fanns till försäljning, vilket spädde på missnöjet bland den fattiga befolkningen än mer.

Hotet om hungersnöd gav socialdemokraterna nya anhängare vilket i lantdagsvalet 1916 gav dem egen majoritet med 103 mandat av totalt 200. Men alla deras reformförslag förhalades och motarbetades av senaten som var en form av regering. Otåligheten bland torpare och arbetare växte i takt med att livsmedelsbristen tilltog och reformerna uteblev.

Upptakten till finska revolutionen 1918

Världskriget som var tänkt att återupprätta det ryska kejsardömets prestige och styrka blev istället dess fall. Under trycket från den tyska offensiven rämnade allt för kejsarens maktställning och de revolutionära fick sitt gyllene tillfälle att med revolutionen 1917 och kejsarens abdikerande den 15 mars ställa om det ryska samhället helt och under stort tumult försöka ordna med en ny ordning. Ryssland utropades till republik och högsta makten gavs till duman och en revolutionär provisorisk regering under furst Georgij Lvov som snart ersattes med Aleksandr Kerenskij som representerade den socialistrevolutionära partiet.

Kejsarens abdikering och revolutionen yttrade sig i Helsingfors i att generalguvernör Seyn och hans närmaste män arresterades av upproriska soldater, som också utförde en massaker på misshagliga officerare. Men glädjen var ändå stor över nyheten om händelserna i Petrograd (ändrade namn fr det tyskklingande St. Petersburg vid krigsutbrottet) och vädrade morgonluft för Finlands del. Den provisoriska regeringen i Ryssland utfärdade den 20 mars 1917 ett manifest som återställde den finska autonomin men fortsatte dock kriget och var väl medvetna om det finska självständighetssträvandes kontakter med Tyskland. Kerenskij reste därför själv till Helsingfors den 29 mars för att återställa disciplinen bland militärstyrkorna och knyta band till den finska ledningen som innefattande senatens nya socialdemokratiske ordförande Oskari Tokoi.

Polismakten i Helsingfors försvann i och med revolutionen och stadens borgerliga styre misslyckades med att upprätta en ny professionella ordningsmakt. Det blev istället arbetarnas milis som kom att fungera som ordningsmakt och gjorde så ändra fram till våren 1918.

De ryska soldaterna började nu också umgås med de finska socialdemokraterna och uppträda i samma demonstrationståg som dessa och delta i samma möten. Bland annat inför metallarbetarnas strejk i april 1917 för kortare arbetstid då beväpnade soldater och matroser marscherade tillsammans med arbetarna till arbetsgivarna med dragna vapen för att kräva 8 timmars arbetsdag. Socialdemokraterna samlade sig den 14 juli samma år till demonstration vid Senatstorget för att kräva lagstiftning om arbetstiden och bjöd då in de ryska soldaterna att delta. 

Samtidigt blev matbristen skriande. Ransonering och prisrestriktioner infördes utan att komma till rätta med problemet. Mat fanns dock för de som hade pengar vilket provocerade de fattiga arbetarna ytterligare. Den ryska krigsledningen hade svårigheter att försörja sin armé vilket också gjorde att ryska soldater beslagtog matvaror i desperat hunger. Bristen på livsmedel förvärrades dessutom sommaren 1917 p.g.a. en dispyt med ryska provisoriska regeringen om krediter. Ryssarna ville ha ett valutalån av Finland men förvägrades av lantdagen med socialdemokraterna i spetsen och svarade med att stoppa leveranserna av säd, förbjuda import från USA, och ställde dessutom in alla sina betalningar till Finland och avskedade finländare som arbetade med befästningar. Arbetslösheten och hungersnöden blev då än mer krisartad. Sommaren 1917 var till råga på allt kall och torr och gav dåliga skördar.

I augusti utbröt svåra smörkravaller i Åbo och därefter i Helsingfors och kunde avstyras först efter hot om att kalla in rysk militär. Läget förblev dock allvarligt och den 13 augusti krävde demonstranterna vid Senatstorget att alla livsmedelslager skulle beslagtas och att gränspriserna skulle sänkas. Demonstranter och ryska soldater trängde sig in vid stadsfullmäktiges möte den 17 augusti och kunde inte förmås att utrymma förrän arbetarmilisen anlände tillsammans med en grupp ur Helsingfors skyddskår och med våld körde ut demonstranterna.

Missnöjet med ledningen ledde också till ett bolsjeviklett uppror i Petrograd i juli 1917. Det slogs ned och Lenin flydde, utklädd till lokförare, till Helsingfors där han gömde sig på Sörnäs strandväg. Till råga på allt kaos försökte sig också general Kornilov på att i september 1917 utföra en statskupp vilken också slogs ned av interimsregeringen.

Bild: Hans Wåhlberg. Huset på Sörnäs Strandväg står kvar och bär en minnesplakett över dess mest kända hyresgäst, Lenin, som huserade där 1917, inte långt från Folkets Hus.

Bolsjevikernas planer på revolution spred sig till de finska socialdemokraterna som blev alltmer splittrat i en moderatate fraktion och en radikal som förordade revolution. Dessa uppmuntrades av Lenin som ville locka dem att bryta med Kerenskijs interimsregering och förena sig med de ryska bolsjevikerna i en revolution mot löfte om stöd till Finlands självständighetssträvan. Ett löfte som Alexandra Kollontaj upprepade när hon gästade socialdemokraternas partimöte i maj 1917.

Stärkta av detta och den instabila situationen i Ryssland utarbetade senaten under Tokoi i juli 1917 ett förslag där lantdagen tog över kejsarens maktbefogenheter medan Finland kvarstannade under Ryssland som fortfarande skulle styra över utrikespolitiken och de militära frågorna. Förslaget vann stöd i lantdagen trots viss misstänksamhet bland de borgerliga angående bolsjevikernas löften. Samtidigt utvidgade de rösträtten till att gälla kommunala val och godkände lagen om 8 timmars arbetsdag. 

Senatens förslag togs inte emot väl av Kerenskijs regering och inför hot om militära åtgärder backade Tokoi och konflikten löstes genom att upplösa lantdagen och utlysa nyval den 1 och 2 oktober 1917. Detta upphävde dock även lantdagens beslut om rösträtten i kommunalval och 8 timmars arbetsdag.

Detta orsakade ytterligare split i den interna finska politiken där socialdemokraterna såg lantdagens upplösning som olaglig medan borgarna anklagade dem för att planera en socialistisk diktatur i Finland. Socialdemokraterna ställde ändå upp i nyvalet vilket orsakade ytterligare splittring även inom partiet.

Strejker, demonstrationer och oron på gator och torg spred sig över landet och många kommuner började inrätta egna skyddskårer för att hålla ordning. Arbetarna bildade istället egna garden men försökte inledningsvis undvika att kalla dem röda garden. I Helsingfors underställdes dessa ett gemensamt organ, "Helsingfors arbetarorganisationers representantskap" ("Helsingin työväenjärjestöen eduskunta).

I lantdagsvalet i oktober backade socialdemokraterna och förlorade sin majoritet medan Agrarförbundet gick framåt. Vid lantdagens sammanträde den 1 november vägrade socialdemokraterna att delta i valet av talman och presenterade istället en kravlista som innehöll stiftandet av en ny grundlag och ett antal sociala reformer, men också propagandistiska punkter som de borgerliga svårligen kunde tänkas gå med på. Arbetartidningarna hotade med revolution om programmet inte antogs.

Mitt under detta kaotiska läge tog bolsjevikerna makten i Ryssland den 6 och 7 november. I Finland orsakade händelsen stor förvirring. Till slut, den 15 november 1917, röstade lantdagen (på nytt) för förslaget att överta kejsarens tidigare befogenheter men utan att undanta utrikespolitiken och militärfrågorna vilket i praktiken innebar en självständighetsförklaring.

Bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland fick dock alla fördämningar att släppa hos socialdemokraterna och trycket på ledningen att även i Finland göra revolution ökade, samtidigt som det uppmuntrades av de ryska revolutionärernas soldat- och arbetarråd i Helsingfors. Den 9 november 1917 bildade socialdemokraterna enligt rysk modell ett "revolutionärt centralråd" för att leda maktomvälvningen. Fortfarande rådde dock delade meningar inom partiet om det förnuftiga i att göra revolution.

Det revolutionära rådet stannade vid att den 12 november hota med generalstrejk om inte kravlistan antogs. Den inleddes redan 14 november och fick snart en revolutionär karaktär. Arbetarnas garden blev i praktiken tvådelad där en del följde socialdemokratiska partiets order medan andra agerade mer självständigt och radikalt. De ryska soldaterna höll sig till större del utanför men en del grupper anslöt sig spontant till de röda gardenas sökande efter livsmedelslager och beslagtagande av skyddskårers vapenlager. Arresteringar av borgerliga politiker och skyddskårsmedlemmar samt genomsökningar av hem i jakt på vapen och livsmedel genomfördes också av de röda gardena. I Helsingfors förlorade strejkledningen kontrollen över deras verksamheter. Mord förekom och skärmytslingar uppstod på flera håll i landet.

Våldsvågen väckte stor förbittring i landet och röda gardet och socialdemokraterna anklagades för att ha uppmuntrat till anarki och inför ett skräckvälde. Landet stod redan på randen till inbördeskrig. Den socialdemokratiska ledningen fick kalla fötter och avblåste strejken men lovade att låta inrätta en "röd senat", men radikala rödgardister agerade fortfarande lokalt på egna initiativ. Partiet kallade till kongress den 25 november i Helsingfors och fick där besök av Stalin och Kollontaj som uppmuntrade dem att driva på revolutionen och lovade Finland självständighet. Kongressen slets dock mellan den radikala och moderata falangen och kunde inte enas om något beslut. Detta överlämnades istället till lantdagsgruppen och partifullmäktige.

Lantdagen röstade ned förslaget om en röd senat och uppdraget att bilda ny senat gick istället till den konservative P.E. Svinhufvud. Hans program i tre punkter innefattade att förverkliga landets självständighet. Utropandet skedde formellt redan 6 december 1917 trots oenighet om hur denna deklaration skulle formuleras och verkställas. Det socialdemokratiska förslaget hade förbehållet att beslutet måste bygga på en överenskommelse med Rysslands regering. Svinhufvud ville istället vända sig till de europeiska stormakterna, i första hand Tyskland, för att få deras erkännande. Efter uppmaning från tyskarna gick dock Svinhufvud socialisterna tillmötes och reste den 31 december till Petrograd tillsammans med en delegation för att få erkännande av den finska självständigheten vilket erhölls efter smärre justeringar av texten i senatens anhållan.

De ryska trupperna kvarblev i landet och ryska Östersjöflottan låg i Helsingfors hamn. Matköerna var fortfarande långa och arbetslösheten förvärrades då inte längre befästningsarbeten och krigsmaterielproduktionen behövdes. De röda gardena patrullerade fortfarande gatorna och ställde dessutom stora penningkrav för sitt arbete och de blev alltmer självständiga i sitt förhållande till partiledningen. I ett stort möte i Helsingfors den 6 januari 1918 godkände Helsingfors röda garde sina egna stadgar och antog officiellt namnet Helsingfors röda garde. Stadgarna spreds till landets alla gardesdistrikt och gardets stab hade beslutanderätt även i politiska frågor. Den 8 januari beslagtog de generalguvernörens residens på Södra Esplanaden som kom att benämnas Smolna efter modell från Petrograd.

Svinhufvuds senat lämnade den 9 januari ett förslag om att bilda en stark ordningsmakt för hela landet. Socialdemokraterna motsatte sig förslaget och anklagade borgarna för att legalisera ”slaktargardena” men lantdagen antog Svinhufvuds förslag. Senaten såg till att snabbt verkställa förslaget för att förekomma ett motdrag från rödgardisterna innan mobilisering kunnat genomföras. En försvarskommitté bildades och general Carl Gustaf Mannerheim utnämndes den 15 januari till ordförande med uppgift att ställa upp ordningsstyrkor i landet. Rykten om röd revolution fick kommittén att den 19 januari flytta sitt säte från Helsingfors till Vasa. Mannerheim omorganiserade kommittén till en arméstab och gav den 21 januari skyddskårsdistrikten order om att snabbt ställa upp stridsberedda enheter.

Arbetarrörelsen var i upprorsstämning och rödgardisternas ledare Adolf Taimi förklarade sig beredd att leda revolutionen. Partiets fullmäktige sammanträdde 19 januari och beslutade att inrätta en revolutionär centralkommitté som skild från partistyrelsen skulle sköta kontakten med gardena.

Mindre strider mellan rödgardister och skyddskårister hade då redan inletts på olika platser i landet. Socialdemokraternas partistyrelse möttes den 24 januari och Yrjö Sirola konstaterade där att inbördeskrig brutit ut i landet. Dagen därpå tog styrelsen beslutet att skapa en revolutionsregering, beordra röda gardet att mobilisera och arrestera alla senatorer och andra ledande borgerliga politiker, besätta viktiga byggnader och institutioner.

Senastens ledare Svinhufvud, å sin sida, beordrade fyra av senatsledamöterna att genast bege sig till Vasa medan han själv och resten av senaten höll sig gömda i Helsingfors.

Den 27 januari 1918 hissades så i tornet på Folkets Hus vid Broholmen en röd lykta som förkunnade att revolutionen inletts och att en revolutionsregering, Finlands folkkommissariat, tillsatts.

Detta var alltså upptakten till ett blodigt inbördeskrig som slutade i ett katastrofalt misslyckande för revolutionärerna. Mannerheims vita armé avancerade under mars månad mot Tammerfors och intog staden den i början av april. När det tyska trupperna också landsteg i Hangö den 3 april var allt i praktiken över för de röda. Tyskarna stod snart vid portarna till Helsingfors. De röda styrkorna försökte hålla ut men tvingades ge upp efter att tyskt artilleri bombarderat högkvarteret i Folkets Hus den 12 april 1918. De röda revolutionärer som ännu inte dött, tillfångatagits eller gett upp försökte fly österut och i sista hand till Ryssland.

Den 15 maj 1918 tog kriget slut enligt den officiella historieskrivningen. I praktiken var det över innan dess och den tyska armén hade redan den 14 april hållit segerparad i Helsingfors.

Finland skulle hur som helst inte stå enat förrän under andra världskriget under angreppet från Sovjetunionen. Riktig läkta blev dock inte såren från inbördeskrigets röda och vita terror, men det får bli en historia att kanske berätta vid senare tillfälle.

Huvudsakliga källor:

Helsingfors röda fanor – Från arbetarrörelsens tidiga år 1883-1917, Torsten Ekman, 2017

Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander, 2012

I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009