Odessa 2 maj 2014 del 2 – Ett öppet sår

Jag skrev igår om händelserna i Odessa den 2 maj 2014 då minst 42 personer dog i fackföreningshuset vid Kulikovofältet efter att en högerextrem mobb kastat molotov-cocktails mot byggnaden och misshandlat flera överlevande som försökte ta sig därifrån. Idag följer jag upp med att resonera om betydelsen av denna enskilda händelse och dess mer djupgående konsekvenser.

Betydelsen

Betydelsen av händelserna i Odessa den 2 maj 2014 ska inte överdrivas men inte heller underskattas. När motståndet mot det nya Kiev-styret började formeras på allvar var det Odessa som ofta framfördes som trigger. ”Kom ihåg Odessa” blev en paroll och folk var på allvar rädda för att utgöra nästa offer för huliganer med tyst stöd av regeringen och dess olika grenar, som polis och åklagare. Odessa visade att oron för fascisterna vid Euromajdan som många hyste inte var obefogad. Reaktionerna från de nya makthavarna satte också känslor i svall och hällde bensin på brasan. Den allmänna åklagaren sa i tv att regeringsanhängare hade ”rensat byggnaden från ryska terrorister”, Odessas guvernör Nemirovsky tyckte i ett facebookinlägg att Euromajdan-anhängarna agerat ”legitimt” eftersom de ”neutraliserat beväpnade terrorister” och Julia Tymosjenko tackade redan dagen efter de regeringstrogna demonstranterna för deras insats. För många ukrainare var detta en bekräftelse på att det var en fascist-junta som tagit makten i Kiev. Själv är jag benägen att instämma med den tyske journalisten och författaren Kai Ehlers träffande beskrivning av den nuvarande ukrainska regimen på ett mycket träffande sätt:

”Vad vi har i Ukraina idag är ingen fascistisk junta. Det är en nyliberal junta som använder sig av vissa fascistiska element” (I tysk dokumentär producerad av Lauffeuer Kommunikation)

Högra Sektorn och Euromaidan utropade händelserna i Odessa den 2 maj 2014 som ”en seger” medan de för Ukraina som helhet måste ses som en stor förlust då det gav de pro-ryska separatisterna i öst argument för sin sak och troligen hade stor inverkan på vad som sedan hände och den konflikt i östra Ukraina som nu pågått i snart fyra år. Såret efter Odessa 2014 är svårläkt.

Jag var själv i Odessa i mars 2016 och besökte platsen för denna tragedi. På en gräsplätt utanför fackföreningshuset fanns lite blommor och gravljus. Min sambo som var där veckan före berättade att det då på samma plats fanns ett fotografi av en 19-årig pojke som dött just där. Nu var fotografiet borta av någon anledning. Framför byggnaden fanns då också grafitti på marken som uppmanade oss att "aldrig glömma". Det var nu övermålat helt. Någon ville uppenbarligen att vi skulle glömma. Det gör dock inte folket i Odessa. En engelsklärarinna vi träffade då berättade för oss om att hon känner folk vars söner dödades den här dagen. Vanliga 19-20-åringar, betonade hon, och inga busar. Hon var bitter över den skandalösa hanteringen från polis och brandkår och bitter över att ingen ordentlig utredning genomförts.

Egen bild. Från mars 2016. Några blommor nedlagda av anhöriga till offren för branden.

Egen bild. Fackföreningshuset som det såg ut i mars 2016. Igenbommat och fortfarande med svärtan kvar från branden.

”Kom ihåg Odessa” är fortfarande en paroll som används. ”Vi förlåter inte Odessa” var en annan paroll som ofta förekom under det våldsamma upproret i Donbass 2014. Vice News har ett filmavsnitt från Donetsk den 4 maj 2014 där en uppretad folkmassa under denna paroll tar över en administrativ byggnad i staden. De bränner den ukrainska flaggan och jagar vad de menar är ukrainska fascister. Till och med äldre kvinnor är ute på gatan med påkar och käppar för att försvara sig mot fascisterna säger de i inslaget. ”Våra barn och barnbarn ska inte få se denna fascism mer”, säger de triumfatoriskt. ”De som kommer med svärd ska mötas med svärd”, säger en annan äldre kvinna som förbannar ”juntan i Kiev”. Det är upprört och våldet hänger i luften, det vädras blodshämnd och är givetvis ganska otäckt.

Det visar att Odessa-massakern skrämde och provocerade många av de etniskt ryska och rysktalande ukrainarna. En grupp som tycks sällan får komma till tals i Västländers media. Trots att de utgör en stor minoritet av de ukrainska medborgarna och lever under hårt tryck från sin regering.

Odessatragedin hade kunnat hanteras på ett diametralt motsatt vis av den ukrainska staten. Den innehöll en chans för Ukraina att visa sin mogenhet som stat och träda in bland de EU-länder till vilka de så gärna sa sig vilja tillhöra, att agera som en rättsstat och som en nation byggd på de s.k. europeiska värderingar de menade att de delade. Den bar på ett litet frö av hopp om besinning och försoning istället för konfrontation och aggression. Rätt hanterad hade den kunnat bli en gränsbom för våldet snarare än startskott för detsamma. En opartisk och grundlig men snabb utredning och lagföring av de som befunnits skyldiga till brott istället för ett utropande av gatustriderna som en rättmätig seger och trampa på offren och deras anhöriga.

Politisk förföljelse och begränsningar av yttrandefriheten

Odessa-massakern framstår också som ett startskott för den systematiska politiska förföljelse som sedan dess bedrivits av den ukrainska regeringen. Kommunistpartier är numera i praktiken förbjudna. Vid det senaste parlamentsvalet fick de inte delta. Misshagliga politiker även från andra partier hotades och hånades. Att kasta dem med huvudet före i en soptunna offentligt blev en vanlig ”lustighet” under valkampanjen. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från kommunistpartier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak” i början av 2015.

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj, som i övriga världen är arbetarnas dag, skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”.

De lagar som går under namnet De-communization laws styr också vad som får sägas och tyckas om den nazistinfluerade och tyskvänliga nationaliströrelsen OUN och dess militära gren UPA. Historiker och journalister måste vakta sin tunga för att inte straffas för att skymfa OUN och dess ledare Banderas namn.

I september 2015 offentliggjordes också en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit och andra. Listan kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag men 41 namn blev kvar på listan.

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder, som Gerard Depardieu.

Rysktalande och etniska ryssar är också ukrainare

Den andra stor triggern för motståndet i södra och östra Ukraina var det ryska språket. Redan dagen efter att den nya interimregeringen tog över efter Euromajdan röstade det ukrainska parlamentet för att riva upp den befintliga språklagen och göra ukrainska till det enda officiella språket på alla nivåer. Ryska skulle inte få användas ens i de delar där en överväldigande majoritet av befolkningen hade ryska som modersmål, huvudsakligen i östra Ukraina.

Enligt den senaste folkräkning som gjordes i Ukraina var drygt 17 % av befolkningen etniska ryssar. Enligt en senare undersökning hade 33 % av landets invånare ryska som modersmål. I just Odessa mer än halva befolkningen. Det handlar alltså inte om någon liten minoritet utan en betydande del av befolkningen. En del som numera är helt förbisedd i rapporteringen från Ukraina. Intrycket vi får är att alla ryssar som rör sig i östra Ukraina är ditskickade av Putin. Det är helt enkelt inte sant och en grov förenkling av konflikten som endast tjänar syftet att stötta den ukrainska regeringen och visa fientlighet mot Ryssland. Den ukrainska befolkning som faktiskt är belägrade av sin egen regering visas inget eller ringa intresse.

Eftersom ryska behärskas även av ukrainare med ukrainska som modersmål har ryska varit det populäraste språket att använda för ukrainska internetsidor. Fyra av de fem populäraste websidorna var ryskspråkiga VKontakte (rysk Facebook-kopia), Mail.ru, Yandex och Odniklassiki. Den 15 maj 2017 utfärdade president Porosjenko ett dekret som tvingade internetleverantörer att blockera dessa sajter. En ”cynisk och politiskt motiverad attack på rätten till information som påverkar miljoner ukrainare och deras personliga och yrkesmässiga liv”, sa Human Rights Watch. Europarådet uttryckte också sin oro, men det har inte haft någon inverkan på beslutet.

Utbildningslagen som tidigare lämnade fritt åt föräldrar att bestämma om barnen skulle utbildas på ryska eller ukrainska ändrades förra året och numera tillåts endast ukrainska på högre utbildningsnivåer än grundskola.

Snaran dras åt kring den rysktalande befolkningens halsar och den spänning som håller konflikten vid liv i östra Ukraina lär inte lättas av beslut som dessa. Utsikterna för fred och försoning tycks sämre och sämre för varje dekret som styr i den här riktningen. Kompromisslöshet och tondövhet från den ukrainska regeringen lär inte skynda på en fredlig lösning av konflikten. 

Fred och försoning

Konflikten i östra Ukraina beskrivs ofta som en rysk ockupation eller intervention, ibland som ett krig mot Ryssland. Ändå fick den ukrainska aktionen mot östra Ukraina genast beteckningen ATO, anti-terroristoperation. Att en betydande del av befolkningen kallas terrorister lär hur som helst inte öka sannolikheten för en fredlig lösning.

Civilbefolkningen i Donbass har antingen flytt sina hem och bor nu i Ryssland eller är internflyktingar i Ukraina. De som ännu bor kvar lever under svåra förhållanden. Det gäller inte bara krigshandlingar utan det dagliga livet.

Ukrainska regeringen har dragit in statliga utbetalningar vilket drabbat framför allt pensionärer hårt. Enligt dåvarande premiärministern Jatsenjuk ville inte regeringen ”finansiera terrorister”.

Livsmedelstransporter har stoppats vid check-points vilket har lett till varubrist i butikerna. Under en period stoppades alla tåg- och vägtransporter till Donbass.

Inte sällan deltar högerextrema organisationer i aktionerna med regeringens goda minne men med oklar befälsordning vilket också försvårar ansvarsutkrävande.

Det är inte enbart krigshandlingar som försvårar möjligheten att skapa fred och åstadkomma försoning ukrainare emellan. 

Humanitär katastrof i det tysta

För bara ett par månader sedan släpptes en rapport från FN:s organ OCHA, Office for the Coordination of Humanitarian Affairs. 3,4 miljoner människor i östra Ukraina är i akut behov av hjälp och beskydd, säger Neal Walker, FN-koordinator för Ukraina.

Över 40.000 brott mot vapenvilan per månad noterades år 2017.

Över 600.000 människor lever i omedelbar närhet till frontlinjen och plågas av brotten mot vapenvilan. 

340.000 civila har bristande tillgång till färskvatten.

Minst 245 människor har dödats eller skadats av landminor bara under 2017.

Totalt minst 2.500 människor har dött och drygt 9.000 skadats under krigets fyra år.

Tystnad råder

Allt detta sker i stort sett utanför de stora mediernas sökarljus. Det är riktat åt annat håll. När Ukraina förs på tal anknyter det som regel bara till fördömanden av Rysslands annektering av Krim eller inblandning i konflikten i Donbass.

Människorna som lever där får sällan eller aldrig uppmärksamhet eller stöd.

I den färska FN-rapporten framgår att en internationell apell utfärdad i december 2017 om stöd till civilbefolkningen i östra Ukraina bara fått in 3 procent av de 187 miljoner USD som är målet.

Det är hög tid att den humanitära situationen i Donbass uppmärksammas och att dess invånare får göra sina röster hörda.

Det är hög tid att uppmärksamma den politiska förföljelsen i Ukraina.

Det är också hög tid att kräva en internationellt ledd och oberoende utredning av händelserna i Odessa den 2 maj 2014. Om inte annat så för att ge offrens anhöriga någon form av erkännande och sinnesro.

Även om vi kanske aldrig får svar på den där gnagande frågan om varför?

PS) En internationell solidaritetsaktion för att hedra minnet av offren i Odessa har igångsatts av nätverket Prague Spring II mot högerextremism och populism, vilket bland annat innefattar en uppmaning att skicka in foton på en röd nejlika från en plats där du är. Kanske från 1:a majtåget eller annan plats. Vad vore mer passande en dag som denna då NMR marscherar i svenska städer än att visa solidaritet med offer för fascistiskt våld?

Länkar och vidare läsning:

Min blogg om Odessa:

"Bakslag för den ukrainska EU-drömmen"

"Dagbok från ukrainska vägar 4"

Tysk dokumentär från Lauffeuer som grundligt går igenom vad som hände i Odessa:

På Lauffeuers hemsida

På Youtube

UNHCR:s rapport om situationen rörande mänskliga rättigheter i Ukraina, publicerad 15 juni 2014

OCHA:s rapport om det humanitära läget i Ukraina

VICE News från Donetsk med upprörd folkmassa som vill hämnas Odessa

VICE News från en check-point mellan regeringskontrollerat område och det territorium som utbrytarrepubliken DNR kontrollerar. Regeringsstyrkorna släpper inte igenom alla livsmedelsleveranser och hjälpsändningar

Artikel i Euromaidanpress publ 6 maj 2014 som pekar ut Anti-Majdanaktivister som skyldiga till branden och våldet. Vice inrikesministern Chebotar påstår i artikeln att Högra Sektorn och pro-Majdandemonstranterna inte kan skyllas för branden utan att den istället troligen orsakats av de Anti-Majdanaktivister, som han kallar ”extremister”, som förskansat sig i fackföreningshuset. De skulle alltså ha bränt sig själva inne. Han hävdar vidare att ingen av dem som omringat fackföreningshuset tog sig in i byggnaden och att inga våldsaktioner ska ha ägt rum inne i den. Allt detta motsäger det ganska digra filmmaterial som finns från händelserna och de många vittnesmål som lämnats om dem.

Den blivande presidenten Porosjenko menar också i artikeln att internationella experter snart skulle kunna fastställa att de flesta inte dog som resultat av branden (vilket visat sig helt galet) och betonade att händelserna var en ”provokation” utförda av ”ryska sabotörer” och vissa ”lokala myndighetspersoner”. 

Glöm inte Odessa 2 maj

”Horrible with at least 38 dead in Odessa. Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings. Violence must stop!”

Detta var Carl Bildts tweet som han släppte redan vid tolvtiden på dagen den 2 maj 2014. Redan då tyckte han sig ha tillräckligt på fötterna för att peka ut ”pro-ryssar” som skyldiga till tragedin.

De byggnader han skrev om var i själva verket det fackföreningshus som Anti-Majdanaktivister sedan en längre tid använt som bas för sina protester mot den nya regeringen i Kiev. Protester mot vad man ansåg var en regerings som kommit till makten genom en fasciststödd kupp och mot vad man såg som ett angrepp mot den rysktalande och etniskt ryska befolkningen i landet.

Fackföreningshuset belägrades av tusentals uppretade regeringsanhängare och sattes i brand av molotov-cocktails som slängdes mot fönster och mot huvudingången till byggnaden. Polisen stod i stort sett passiv medan molotov-cocktails och pistolskott regnade mot byggnaden. De hade inte fått order att använda våld hette det i efterhand. En märklig förklaring som skulle innebära att ukrainsk polis inte har någon som helst möjlighet att spontant använda våld om situationen så kräver. Filmbilder visar att polisen också under gatubataljerna som böljade innan branden förhöll sig märkligt passiv och mest till synes vimsade runt och skyddade sig själva mot stenregnet med sina sköldar utan att göra några som helst allvarliga försök att sätta stopp för kravallerna eller avväpna kombattanterna. Brandkåren kom inte heller fram i tid till det brinnande fackföreningshuset eftersom Majdanaktivister omringade bilarna och spärrade vägen för dem. 48 personer miste livet i lågorna eller genom att bli ihjälskjutna eller ihjälslagna av Euromajdanaktivister som väntade utanför fackföreningshuset eller tagit sig in för att utföra sitt våld.

Polisens utredning efteråt ledde till arresteringar av personer som belägrat sig i det brinnande infernot i fackföreningshuset, inte dem som antänt det. Hela området skulle naturligtvis ha spärrats av som den brottsplats den var men istället beordrades städpatruller dit redan dagen efter och städade bort alla bevis. Fackföreningarnas hus stod också öppet i över en månad för alla som ville in och titta, vilket givetvis närmast omöjliggjorde en meningsfull polisutredning.

Varför?

Den ukrainska säkerhetstjänsten och regeringsföreträdare har anklagat Ryssland för att ha skickat beväpnade grupper/provokatörer till Odessa vilket ska ha orsakat tragedin. Samtliga omkomna var dock ukrainska medborgare, de allra flesta från Odessa. Anklagelserna mot ryska provokatörer slungades ut i stort sett innan branden var släckt, utan hänsyn till polisutredningar eller avvaktan tills vittnesmål och bevismaterial kunnat inhämtas och analyseras.

Varför?

Vi får sannolikt aldrig veta riktigt hela sanningen eftersom en oberoende utredning aldrig genomförts. Något som Europarådet den 4 november 2015 riktade allvarlig kritik mot i sin rapport om händelserna i Odessa och Majdan i Kiev. Bland flera andra anmärkningar framfördes också stark kritik mot ineffektiviteten och långsamheten i det rättsliga systemet, inte minst hos högsta åklagarämbetet, vilket inverkat negativt för möjligheten att spåra och lagföra skyldiga men också på förutsättningarna för utredningarna. Kortfattat säger rapporten från IAP (International Advisory Panel) att utredningen av händelserna i Odessa 2014 helt enkelt inte lever upp till kraven enligt Europeiska konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna (ECHR). UNHCR:s rapport den 14 juni 2014 om mänskliga rättigheter i Ukraina har ett särskilt kapitel om Odessa och beklagade i rapportens slutpunkter ”bristen på samarbete från MoI och SBU”, dvs inrikesministeriet (Ministry of Interior, MoI) samt ukrainska säkerhetstjänsten (Sluzjba bezpeki Ukrajini,SBU).

Vittnet Oleg Muzyka som turnerat i hela Europa med sin fotoutställning med bilder från händelserna och hållit föredrag för bland andra OSSE och Europaparlamentet fick däremot inte visa sina bilder i Helsingborg, enligt ett beslut från kommunstyrelsens Moderata ordförande. Inte heller fick han hålla sitt föredrag efter påtryckningar från bland andra den starkt anti-ryska Ukrainsk-Svenska Kulturföreningen.

Varför?

I framför allt svenska media var och är det däremot så gott som tyst. Nästan ingen ställer den naturliga frågan som upprepas här;

Varför?

Händelserna i korthet

Till saken hör att det i Odessa dagarna före 2 maj hade hållits massiva demonstrationer mot den nya regeringen och att krav på federation framförts i leden eller rentav en separation från Ukraina. Fackföreningshuset vid Kulikovofältet i Odessa blev redan några dagar efter regimskiftet den 22 februari högkvarter för Anti-Majdanrörelsen. Aktionen den 2 maj mot fackföreningshuset kväste de facto denna proteströrelse i dess linda. Efter den 2 maj försvann också flera Anti-Majdanaktivister och lokala kommunister i Odessa och en del mördades i sina hem eller på andra platser i staden vilket pekar på att det som hände vid fackföreningshuset kan ha varit del av en mer systematisk aktion. Något som inte på något övertygande sätt har kunnat visas, mycket beroende på att saken inte utretts seriöst.

I UNHCR:s rapport bekräftas närvaron av Högra Sektorn och Maidan Self-Defence Units som, tillsammans med fotbollshuliganer från både Metalist Kharkiv och Chernomorets som kommit till Odessa med anledning av en match i Odessa, samlades för en demonstration vid Sobornajatorget mitt i staden. De ska enligt rapporten ha varit utrustade med hjälmar, sköldar och ansiktsmasker (balaklavas), och beväpnade med yxor, käppar och slagträn och skjutvapen. Uppskattningsvis mellan 2500-3000 personer ska ha samlats och mycket tyder på att fler tillslöt senare vid fackföreningshuset. Mot dem stod, enligt UNHCR:s rapport, omkring 300 Anti-Majdan aktivister från den lokala radikala rörelsen “Odesskaya Druzhina”, en del av dem beväpnade på liknande sätt. Företrädare för Pro-Majdanaktivisterna beskyller Anti-Majdanaktivisterna för att ha provocerat dem medan UNHCR:s rapport visar att de själva redan vid samlingen tidigt på dagen verkade rustade för strid och att de dessutom var numerärt överlägsna sina motståndare. Sannolikt gjorde båda grupperna vad de kunde för att provocera varandra. Att stämningsläget var oerhört spänt och uppeldat syns tydligt på de filmklipp som finns av gatustriderna.

Under gatustriderna förekom skottlossning och enligt UNHCR-rapporten (som sannolikt är den mest oberoende som finns att tillgå om än långt ifrån uttömmande) blev sex personer skjutna (från båda läger) och många skadades mer eller mindre allvarligt, däribland också flera poliser.

Gatustriderna böljade hur som helst fram och tillbaka mellan strax efter 15.00 och 18.00 i centrala Odessa och pro-Majdansidans numerära överlägsenhet fick till slut Anti-Majdanaktivisterna att gå till reträtt. Ett sextiotal till ett shopping-center där de, omringade av pro-Majdanaktivister, belägrade sig tills de blev omhändertagna av polis. Andra flydde till fackföreningshuset med en stor pro-Majdanmobb i hälarna. Enligt UNHCR-rapporten ska pro-Majdanledare också ha uppmanat till marsch mot Kulikovofältet där fackföreningshuset var beläget. Väl där rev de ner de hastigt uppställda barrikaderna som Anti-Majdanaktivister ställt upp i all hast och brände upp tälten i vilka de kamperat under en längre tid. Det kastades molotov-cocktails från fackföreningshusets tak från de flyktade Anti-Majdanaktivisterna och mot själva huset från Pro-Majdanaktivisterna. De sistnämnda projektilerna naturligtvis med de mest förödande konsekvenserna. Skottlossning förekom också och åtminstone en tämligen välkänd Pro-Majdanledare finns fångad på flera olika filmbilder avlossande flera skott mot de som flockats vid fönstren för att undkomma lågorna och röken i fackföreningshuset. En del av de flyende från huset blev svårt misshandlade av Pro-Majdanaktivister utanför medan en del av dessa istället försökte genomföra spontana räddningsaktioner.

En lång rad märkliga uppgifter och anklagelser har cirkulerat kring det som hände. Regeringens organ anklagade som sagt Ryssland innan fackföreningshuset hunnit kallna vilket förefaller vara en ryggmärgsreaktion eller bekväm undanflykt eget ansvar. Från ryskt håll anklagades å andra sidan den ukrainska regeringen ungefär lika kvickt och förenklat. Frågetecknen är många.

Hur var det exempelvis med Andriy Parubiys besök i Odessa dagarna före 2 maj 2014? Parubiy, då Ukrainas nationella säkerhetschef men numera talman i det ukrainska parlamentet, grundade det ukrainska nazistpartiet som sedermera blev det starkt antisemitiska och ultranationalistiska partiet Svoboda. Han organiserade Euromajdans paramilitära självförsvarsenheter (Self-Defence Units) som sedan kom att utgöra en av aktörerna i gatustriderna i Odessa. Den 29 april 2014 träffade Parubyi Mykola Volkov, ledare för Odessas Self-Defence Unit, och som under gatustriderna ses på flera filmklipp dirigera sina trupper och förhandla med polisen om att få ”fri väg” fram till fackföreningshuset för att kunna göra upp med Anti-Majdanaktivisterna. I ett av filmklippen ses han tala i telefon med vad som sägs ha varit inrikesministern Avakov om saken. Senare samma dag fångades han på filmbild när han skjuter med pistol mot fackföreningsbyggnaden. Enligt uppgift fick hans självförsvarsenhet skottsäkra västar och annan utrustning av Parubyi. Vad mer resonerade de om när kameror inte fanns i närheten?

Andriy Parubiy lät ett par dagar senare meddela att ilskan och utbrotten av separatism i östra Ukraina skulle mötas med utökad aktivitet i städer där ”extremister och terrorister utför sina illegala aktiviteter”. Vilket innebar att nationalgardet som till stor del bestod av folk från Euromajdans självförsvarsenheter, Högra Sektorn och andra nationalistiska organisationer mötte ilskan hos befolkningarna i Kramatorsk och Mariupol med vapenmakt. Människor gick ut på gatorna och ställde sig i vägen för stridsvagnarna och skrek åt ”fascisterna” att åka hem igen. De gillade inte heller att kallas för terrorister och den förenklade beskrivningen av den nytillsatta regeringen som ”fascist-junta” fick sin bekräftelse även för de mer tveksamma invånarna i dessa städer och i Luhansk och Donetsk. Åtminstone som metod att ena landet förefaller denna hårda linje ha varit tämligen kontraproduktiv.

Hur var det med polisens ingripanden? Vilken roll hade Odessas vice polischef Dmitry Fuchedzhi? Han fångades på filmbilder i sällskap med skjutande gatukombattanter från Anti-Majdanlägret och anklagades av president Porosjenko för att ha delat ut vapen till båda sidor. Fuchedzhi ska ha flytt fältet till Transnistrien och säger sig ha blivit syndabock för 2 maj-kravallerna.

Ännu ett år efteråt fanns inte ens officiella listor över vilka som var offren den här dagen. Inte en enda av de pro-Majdanaktivister som gjort sig skyldiga till brott var då heller åtalade.

Det förefaller ytterst ha handlat om en kamp mellan centralmakten i Kiev och den lokala polisen i Odessa och den Anti-Majdanrörelse som börjat växa sig stark i staden.

Men det är mängder av frågetecken kring detaljer och olika uppgifter som florerat och utan ordentlig utredning är det nu, fyra år i efterhand, oerhört svårt att fastställa om allt eller ens något av detta var planerat från högre ort och i så fall av vilka aktörer och i vilket syfte.

Det enda vi vet är att det krävde mängder av dödsoffer och att den ukrainska regeringen inte haft förmåga eller vilja att utreda saken ordentligt.

Men viljan att utreda finns inte hos den ukrainska regeringen. Inga solidaritetsaktioner tillåts heller i Odessa den 2 maj. Enligt uppgift ska 2300 poliser se till att eventuella sådana tystas och de som publicerar upprörande information om Odessamassakern kan gripas av polis för samröre med Ryssland. De överlevande och de anhöriga till offren den 2 maj 2014 har levt under press från myndigheter i fyra år. Tystnad ska råda. Därför är det viktigt med internationell solidaritet.

En internationell solidaritetsaktion för att hedra minnet av offren i Odessa har igångsatts av nätverket Prague Spring II mot högerextremism och populism, vilket bland annat innefattar en uppmaning att skicka in foton på en röd nejlika från en plats där du är. Kanske från 1:a majtåget eller annan plats. Vad vore mer passande en dag som denna då NMR marscherar i svenska städer än att visa solidaritet med offer för fascistiskt våld?

 Länk med mer information om kampanjen finns här.

Bild: Prague Spring 2.

Imorgon lägger jag upp del 2 om Odessa 2 maj 2014 och tar då upp konsekvenserna och betydelsen av det som hände så här fyra år efteråt.

Israel/Palestina, Syrien, FN och världspolisen USA

Sedan den 30 mars har minst 35 människor dödats av israeliska prickskyttar vid gränsen till Gaza. Två av dem journalister i västar märkta med ”Press” i stora bokstäver. Barn finns också bland de mördade. Ett av de senaste offren var en 15-årig pojke som sköts i huvudet med ett direktdödande skott. Minst 100 har skottskadats, enligt en del uppgifter så många som uppemot 1000. Nyligen en 12-årig flicka som fick benet sönderskjutet.

Israel säger sig bara skjuta terrorister. I andra länder skulle de kallas demonstranter. Enligt AFP är flertalet av demonstranterna helt fredliga. ”It is OUTRAGEOUS to shoot at children!”, säger FN:s speciella sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern Nikolaj Mladenov på twitter.

Det är inte heller första gången palestinier dödas av prickskjutande israeliska soldater från andra sidan gränsen. I ett videoklipp från december har soldaterna själva filmat hur de skjuter ihjäl en palestinier från långt avstånd och jublar över fullträffen.

Demonstrationerna i Gaza är en aktion till minne av sex ihjälskjutna palestinier vid en demonstration mot markockupationer 1976. De ska pågå fram till 15 maj är det tänkt. Hur många dödsoffer har de då krävt om Israel får fortsätta sitt prickskytte?

FN-generalen Guterres har krävt en oberoende utredning av dödsskjutningarna, liksom EU:s ”utrikesminister” Mogherini. Israel avvisar kraven och försvarsminister Lieberman beskriver soldaternas mord som ”nödvändiga”. Han tycker istället att soldaterna borde få medalj.

Vad säger då världspolisen USA?

Ja, saken togs upp i FN:s säkerhetsråd den 1 april redan och en resolution som krävde en transparent och oberoende utredning av skjutningarna. USA använde sitt veto och röstade emot resolutionen.

De hade ju viktigare saker att tänka på. Samtidigt som israeliska soldater bevisligen sköt ihjäl demonstranter vid gränsen mot Gaza och skottskadade mångfalt fler så utförde syriska armén eventuellt en attack med kemvapen mot Douma. Visserligen inte bekräftad och undersökt för att fastställa skuldfrågan, men det räckte ändå för USA som tillsammans med Storbritannien och Frankrike skickade 105 missiler mot Syrien som bestraffning.

Så hur ska vi nu tolka och analysera detta?

Till att börja med kan man lista vad vi med säkerhet vet eller inte vet:

I Syrien-fallet är det ännu inte ens fastställt om det förekommit en kemvapenattack. Varför skulle annars OPCW skickas in i en krigszon för att fastställa det man redan vet? Därmed kan knappast skuldfrågan heller vara fastställd. Först måste ju brott konstateras innan en skyldig pekas ut kan man tycka.

I Israel-fallet finns filmbilder från brottsplatsen och vittnen från FN och internationella NGO:er som Human Rights Watch med flera som bekräftar det urskillningslösa våldet.

I Syrien-fallet fanns milis från Jaish al Islam (Islams armé) i Douma. Gruppen har tidigare anklagats av bland andra Amnesty International för att ha använt kemvapen mot kurdiska rebeller och civila i norra Aleppo 2016. En talesman för Islams Armé erkände till och med att en av hans officerare använt ett ”otillåtet vapen”. Det finns med andra ord flera exempel på användande av kemvapen i Syrien och därmed ingen anledning att tvivla på att det kan ha skett igen i Douma. Men det finns också orsak till rimliga tvivel angående skuldfrågan. Den bör ju i vart fall fastställas innan bestraffningar utdelas.

I Israel-fallet finns demonstranter av vilka de flesta är fredliga medan några mer våldsamma bränner bildäck och kastar stenar mot israelerna. Enligt Human Rights Watch utgör de dock inget hot mot Israel som stat eller soldaterna vid gränsen.

Syrien såväl som Israel hävdar att de bekämpar terrorister. I Syrien-fallet är Islams Armé av Syrien, Iran, Ryssland och Egypten klassat som en terroristorganisation. Intressant nog har också USA:s förre vicepresident John Kerry i ett tal 2016 beskrivit dem som undergrupper till IS och al-Nusra. Något som president Obama visserligen senare ”korrigerade”. Islams Armé bildades 2013 och finansieras av Saudi-Arabien, vilket de dock förnekar, och har också anklagats för att ha tagit människor som gisslan för att använda som levande sköldar. Något som, till skillnad från kemvapenattacken, inte har erkänts av gruppen. Deras mål är hur som helst att inrätta ett Syrien under sharia-lagar.

 Med vetskap om ovanstående får läsaren själv bedöma i vilket fall det förefaller mest relevant att använda terroriststämpeln.

FN eller USA som världspolis?

För det första är det uppenbart att de två stora i säkerhetsrådet, USA och Ryssland, använder vetorätten i FN:s säkerhetsråd för att driva sina geopolitiska intressen. Det är emellertid ingen nyhet men framträder med tydlighet här. FN:s generalsekreterare Guterres har en klar poäng när han efterlyser en reformering av säkerhetsrådet och att vetorätten inte borde gälla i ärenden som rör folkmord, brott mot mänskligheten och större krigsförbrytelser. När det gäller såväl Syrien som Israel/Palestina slungas veton mot varandra mellan USA och Ryssland och låser alla försök till konstruktiva lösningar. När det gäller Syrien är det Ryssland som främst använder sitt veto medan det i fallet med Israel är USA som gör det oftast. Som exempelvis före jul då samtliga i säkerhetsrådet röstade för en resolution som skulle göra att alla beslut om Jerusalems status är ogiltiga och måste upphävas. Detta med anledning av USA:s beslut att flytta sin ambassad till Jerusalem. ”Inget land ska tala om för USA var vi ska ha vår ambassad”, sa USA:s FN-ambassadör Nikki Haley. Maktspråk med den starkes rätt.

För det andra kan vi konstatera att Israels brott beskrivs och betraktas av USA på ett helt annat vis än Syriens. I ett uttalande från Trump-administrationen tidigare i april uppmanas palestinierna i Gaza att hålla sig borta från gränsen mot Israel. Underförstått, skyll er själva om ni blir skjutna. När det gäller Douma har inga liknande uttalanden gjorts angående Islams Armé och andra rebellmiliser som uppehållit sig i staden. Där gäller alltså en annan logik.

De dubbla måttstockar som USA använder sig av i dessa fall handlar förstås dels om att hålla vänner som Israel om ryggen och dels om att Ryssland stöttar Syriens regering. Fiendens fiender blir då USA:s vänner även om det handlar om en islamistisk rebellgrupp som vill införa sharia-lag. I inget av fallen främjar USA:s agerande en fredlig utveckling, varken i Syrien eller i Israel/Palestina-konflikten.

Detta sagt samtidigt som USA återigen riktar ett hot mot Sverige och varnar för att underteckna FN-avtalet om kärnvapenförbud. Denna gång från USA:s nedrustningsambassadör (?!) Robert Woods. Uppenbarligen med uppgift att förhindra nedrustning.

Den kloke Hans Blix påminner mycket riktigt om att ingen har utsett USA (eller Storbritannien och Frankrike) till någon sorts världspolis. USA:s agerande visar dock att de själva uppenbarligen ser sig som en sådan. 

Jag föredrar FN alla dagar i veckan. Om USA tillåter?

Politikers politikerförakt

Jag läser i gårdagens SvD om ett valupptaktsmöte som Sverigedemokraterna hållit i Småland. De manar till ett ”Dackeuppror 2.0” och anspelar då på småländska bönders, ledda av Nils Dacke, uppror mot kungen Gustav Vasa.

”Jag tror att vi kan göra om det, säger SD-toppen Mattias Karlsson, och tillägger att det denna gång kommer att ”göra ett ännu större avtryck i maktkorridorer uppe i Stockholm”.

En sak som förenar de flesta högerpopulister är odlandet av ett politikerförakt. Det eldas ständigt på och är tänkt att ge en känsla av uppror mot dem som har makten. Att Sverigedemokraterna gjorde det innan de kom in i riksdagen bär på en viss logik, men det intressanta är att de fortfarande mycket tydligt använder samma politikerförakt i sin valkampanj. Trots att de tillhört landets styrande och har stor makt över de beslut som fattas. Jimmie Åkesson säger i samma artikel till SvD att SD ”på riktigt har påverkat samhällsutvecklingen” genom att ”tvinga de andra” att förhålla sig till SD.

Så mycket alltså för uppror mot makten och förakt för politiker. Föraktet är inte tänkt att rikta sig mot alla i maktens korridorer utan bara mot dem som är meningsmotståndare. Det retoriska knepet är uppenbarligen ändå så effektivt att det inte gärna överges av SD:s chefsideologer.

Efter snart två mandatperioder i riksdagen får de dock finna sig i att tillhöra den maktelit som de så gärna öser galla över. SD rör sig sedan mer än sju år tillbaka själva i de ”maktkorridorer” i Stockholm som de runtom i landet beskriver som så oåtkomligt hotfulla för ”vanligt folk”.

Gustav Kasselstrand är en avhoppad SD:are och i lanseringen av sitt nya utbrytarparti Alternativ för Sverige, AfS, använder han sig flitigt av politikerföraktsretoriken. På ett möte för en månad sedan eldade han åhörarna med att säga att ”Sverige befinner sig på ruinens brant” och vände sig till ”den yrvakna politikerklassen” med budskapet: - Er tid är över.

Ja, så där låter det när politiker vill erövra makt. Det är en retorik som Hitler konsekvent drev ända till han inte längre behövde, då diktaturen var genomkuppad. Det retoriska knepet bor i själva titeln till hans manifest ”Mein Kampf”. Det är det vanliga folket som kämpar mot makten och det är ”vi mot dem”. Det är ”sanningssägaren” som kämpar mot en korrupt maktelit. Det ingår troligen i populisternas handbok. Främlingsfientlighet, rasism och muslimhat ligger dock i botten och gror idag snarare än antisemitism, om vi talar om SD (det omvända kan sägas gälla för NMR och andra i Vit Makt-kretsar och i viss mån även för AfS, även om det kan vara tidigt än att analysera). Men retoriken är densamma och trumfkortet politikerförakt används på ungefär samma sätt, med skillnaden att Hitler var öppen med sitt förakt för demokratin som styrform.

Att såväl Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson som Gustav Kasselstrand själva är politiker och driver politiska partier med en politisk agenda är de förstås medvetna om men är inget som förhindrar dem att fortsätta använda trumfkortet.

Det är hur som helst dags att ta ifrån dem kortet. Den valrörelse som kommer kan bli mycket obehaglig och upptakt till den förfärande framtid som de fåtal Förintelse-överlevare som ännu finns vid liv har varnat för i många år. Exempelvis Hedi Fried som jag gärna citerar igen:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag […] Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem.”

Vi har ofta svårt att se vad som händer när det just sker. I ett perspektiv bakåt blir ofta utvecklingen tydligare. Jag tror att det är dags att inse att vi kan vara inne i en minst sagt oroande upptakt till en liknande ondsint utveckling som Hedi Fried vittnar om från 1930-talet. Det vore katastrofalt att i efterhand behöva ställa frågan som ofta ställs avseende Hitlers maktövertagande; ”hur kunde det ske, varför gjorde ni inget?”.

Därför har jag nu bestämt mig. Den här valrörelsen får inte gå förlorad. Jag är fortfarande medlem av Miljöpartiet men får erkänna att jag flera gånger de två senaste åren funderat över att gå ur. Missnöjet med den förda politiken är jag inte heller ensam om, vilket väljarbarometrar och interna diskussionsfora vittnar om. Visst hade jag förväntat mig mer av Mp som regeringsparti, visst har mandatperioden varit full av besvikelser, visst har jag haft synpunkter på personval till ministerposter eller ledande positioner i riksdagen, eller på ledarskapet. Men lite eftertanke krävs här. Det ingår också i det demokratiska spelet att ge och ta, att kompromissa. En politikers skicklighet bygger i mångt och mycket på förmågan att driva en tydlig linje inför väljare och sedan kompromissa sig fram till resultat som följer den linjen. Det kan göras mer eller mindre framgångsrikt. Det kan också handla om att utnyttja sin parlamentariska position, vilken SD inte varit sena att göra, och med viss framgång. Det tillhör det demokratiska samhällets spelregler och som system fungerar det till syvende och sist klart bättre än andra system. Diktaturer och auktoritära kvasidemokratier blir sällan långvariga och leder alltid till förtryck och en utvecklingshämmande rädsla och självcensur.

Med andra ord; jag betalar min medlemsavgift i år igen; jag ger mig inte med min blogg; jag tar mig ut i valstugorna än en gång i höst för att kämpa för det jag tror på. Vi får de politiker och den politik vi förtjänar. Det vill säga, förändringar måste komma genom att vi väljer rätt politiker som vi tror talar för den sak vi tror på. Genom strykningar från vallistor och deltagande i interna val får vi försöka påverka vilka politiker som kommer till makten. Det är så jag vill att det ska fungera. Och det är främst det jag ser som det viktigaste med den kommande valrörelsen. Att inte bidra till ett allmänt politikerförakt och göda en populism som i längden kan leda till hela demokratins sönderfall.

Slå först och fråga sen

En ström av uttalanden från olika länders ministrar ger idag sitt stöd till nattens attack mot Syrien utfört av USA, Storbritannien och Frankrike. De påstådda (är de styrkta egentligen?) kemvapenattackerna framförs som skäl för att skicka, enligt amerikansk uppgift 105 missiler mot mål i Damaskus och Homs. USA:s försvarsminister Mattis säger att de har ”vidtagit stora mått för att undvika civila offer”. Theresa May hävdade i sitt uttalande tidigare att attacken genomförs med ”ett minimum av civila offer”. Sanningen är nog snarare att de egentligen inte har någon större koll på hur många det kan handla om. Vår utrikesminister Wallströms uttalande visar inte heller på någon större koll. Varför just kemvapen är ett ”hot mot internationell fred och säkerhet” och inte amerikanska missiler (eller för den delen ryska, brittiska och franska) måste hon kunna förklara? Om nu Bashar al-Assad har använt kemvapen, på vilket sätt är det syriska folket hjälpt av att få amerikanska bomber i huvudet? För vem kan tro att den här attacken inte har resulterat i civila dödsoffer?

Att attacken är ett hot mot internationell fred och säkerhet, alldeles oavsett sanningshalten i kemvapenanklagelserna, torde inte vara särskilt kontroversiellt att påstå. Trump twittrade som vanligt att attacken varit helt igenom lyckad medan Putin uttalat sitt fördömande av vad han ser som ”en aggressiv attack mot en suverän stat”. Trump konstaterar lakoniskt; ”Mission accomplished”. Det är en mycket allvarlig och bekymmersam utveckling när ledare för kärnvapenstater kommunicerar via sociala medier och försöker överträffa varandra i ”punchlines” istället för att träffas och prata igenom problem och konflikter.

Och varför är det så hemligt med bevisen för de syriska kemvapenattackerna? Alldeles i synnerhet med erfarenhet av hur Irak-kriget motiverades, med påstådda lager av ”massförstörelsevapen” som visade sig inte finnas. Det vore inte sensationellt om kemvapen använts av den syriska diktatorn Bashar-al-Assad men det finns all anledning att tvivla när USA och deras allierade är så hemlighetsfulla med bevis.

På CNN såg jag för en timme sedan nu (14apr 16.35 när jag skriver detta) direktsändning från en presskonferens i Pentagon, den amerikanska högborgen i Washington. En journalist frågar just var de inte delar de bevis för användande av kemvapen som de säger sig ha? Den kvinnliga talespersonen för Pentagon, Dana White, svarar lite kryptiskt att ”vi vet vi har bevis”. Och fortsätter med att hävda att hon ”gärna delar med sig av den informationen … om jag kan”. Hon flackar med blicken och tittar lite oroligt åt sidan, svävar något på målet som för att fortsätta, men avslutar snabbt med ”next question”.

Jag måste säga att jag inte är helt övertygad.

Att bevisen hemlighålls är en gåta, om de nu finns. Ett mycket enkelt sätt att legitimera nattens attack vore ju annars att offentliggöra dem. Om de inte finns är det däremot fullkomligt logiskt att ”hemligstämpla” dem.

Ungefär så bemöter naturligtvis också Ryssland de amerikanska påståendena. Ryske utrikesministern Lavrov gjorde nyss ett uttalande från Moskva på en presskonferens direktsänd av bland andra Euronews. Han säger att de nekats tillgång till de bevis som påstås ha samlats in om kemvapenattacker. Putin ska också ha ringt upp Macron för att av denne få veta vilka bevis han har för sina tvärsäkra påståenden om kemvapenattacker, men fått till svar att de är ”hemliga”. Lavrov gick sedan in på gift-dådet i Salisbury mot Sergej Skripal och hävdar att de inte heller får några svar på frågor till Storbritannien eller ta del av några bevis för rysk inblandning. Han säger att OPCW:s rapport inte nämner något om Novitjok (det sovjetiska program för gifttillverkning varifrån det sägs att giftet som använts mot Skripal kommit). Men ändå införs sanktioner mot Ryssland grundat på ”hemliga bevis”, hann Lavrov säga innan Euronews bröt in och gick över till ett annat inslag.

Det är någonting märkligt med dessa anklagelser grundade på ”hemliga bevis”. Det skulle kännas betydligt bättre för hela världen om de offentliggjordes, legitimera ryska sanktioner, och åtminstone på något vis legitimera en attack mot Bashar-al-Assad. Hemlighållandet kan bara tolkas på två sätt. Antingen är USA och deras allierade oerhört ”trigger-happy” eller också finns helt enkelt inga säkra bevis.

Jag vet inte vilket som är värst. Men för mänsklighetens och fredens skull hoppas jag annars att de plockar fram dem illa kvickt. Innan det eskalerar och motståndaren börjar svara med samma mynt.

Fred på jorden?

Avspänning och fred eller upptrappning och krig, vad väljer du?

Jag kommer att tänka på den klassiska sketchen där Sven Melander frågar en massa barn vad de önskar sig mest av allt. Han vill att de ska svara fred på jorden men barnen har bara leksaksönskningar. Det var bara en sketch men det är troligt att barnens svar hade varit desamma om de skulle fått frågan på riktigt. Att barn inte tänker större må förstås vara ursäktat och med en så öppen fråga skulle säkert även många vuxna valt något materiellt. Men ställd inför en fråga om valet mellan krig och fred tänker jag mig att svaret vore ganska givet för de allra flesta. Men det tycks inte längre alls självklart. Åtminstone inte om man frågar en majoritet av riksdagspolitikerna eller merparten av landets ledarskribenter.

I torsdags skrev Claes Arvidsson i SvD om att regeringen aviserat sin vilja att skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud. Han upplyser om att det enda sättet att säkra förekomsten av kärnvapen i världen är att rösta på ett Alliansparti. Om det är valtaktiskt förnuftigt får väl framtiden visa men de stora mediedrakarna gör i vart fall sitt bästa för att fastställa normen. Arvidsson lägger exempelvis in ett förnumstigt ”förstås” för att ge eftertryck åt sina åsikter. Som när han upplyser om att Miljöpartiet och Vänstern är för ett kärnvapenförbud, följt av punkt och ett ensamt Förstås i nästa mening. Eller när han triumfatoriskt informerar: ”Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås.”

Arvidsson avslutar artikeln med att vilja få oss att se skräckscenariot med en värld där ”bara Kim Jong-un har en knapp att trycka på” eller ett ”Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen”. Här glömmer han att USA genom Trump har påmint om att de har den största knappen. Oavsett det är det också ett barnsligt resonemang då ett kärnvapenförbud givetvis inte är tänkt att införas på ett sådant sätt att en ensam nation sitter kvar med alla världens kärnvapen, allra minst en diktatur. Förstås. Men det är ett tramsigt argument som används i allra högsta politiska kretsar och som givetvis landar hos en hel del följare av debatten.

Hur som helst tycks det helt OK att älska bomben, som jag skrev om för ett drygt halvår sedan.

Vi blir också ständigt påminda om var fienden befinner sig och när inte fakta räcker till används indicier och förgivettaganden. Just nu sker en märklig upptrappning av samtalstonen mellan Västländer och Ryssland där mordförsöket på paret Skripal står i centrum. Den före detta ryske underrättelseagenten Sergei Skripal och hans dotter som förgiftats i den engelska staden Salisbury känner väl de flesta till och att staten Ryssland låg bakom fastställdes nästan i samma ögonblick som paret lagts in på sjukhus. Skripal dömdes år 2006 i Ryssland för spioneri och detta skulle vara motivet, trots att han utlämnades i en fångutväxling med Storbritannien redan 2010. Varför de skulle vilja mörda honom i England åtta år senare är enligt min mening en fullt berättigad kritisk fråga men premiärminister Theresa May deklarerade redan en dryg vecka efter dådet i brittiska underhuset att det är ”högst troligt” att Ryssland låg bakom. Utrikesminister Boris Johnson gick ännu längre för ett par veckor sedan då han twittrade att det brittiska laboratoriet som undersökt giftet som använts hade bevis för att giftet var ryskt. EU ställde sig snabbt bakom och givetvis USA också och en mängd ryska diplomater fick strax utvisningsbesked. Sverige sällade sig till de övriga och utvisade (lite försiktigt?) en diplomat. Vi vill ju inte vara helt utanför den stora åsiktsgemenskapen. Nu i veckan kom så det laboratorium som Boris Johnson refererat till med sitt slutliga analysresultat vilket visade att det inte gick att knyta giftets ursprung till något land, inte heller till Ryssland.

Så nu står vi här med en allvarlig diplomatisk kris på halsen. Ryssland har naturligtvis svarat på diplomatutvisningarna och skickat ut en motsvarande mängd diplomater från ambassaderna i Moskva ur landet. Så vad händer i eventuella nästkommande skeden? Om det visar sig att det verkligen var Ryssland som låg bakom. Krig? Eller om det framkommer bevis som pekar i en helt annan riktning? Den som vunnit allra mest politiskt på affären just nu tycks ju vara Theresa May som är populärare än någonsin tycks det, efter att ha varit på en bottennivå i popularitetsmätningar.

Ett bekant mönster

Anklagelserna mot Ryssland följer ett mycket bekant mönster. Ett mönster som Mattias Göransson så effektivt illustrerar i sin utmärkta bok ”Björnen kommer – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag”. Han påminner oss i sin bok om de tvärsäkra uttalandena från militärt håll som följde de eviga ubåtsjakterna som tog fart under 1980-talet.

Den tunna bevisning som framlades för att påvisa ubåtsintrången och att kränkningarna kom från sovjetiska farkoster föll senare ihop som ett korthus. Vilket inte hindrade att militärer och journalister framhärdade i sin uppfattning om vad som hänt. Exempelvis det ”typljud” som länge hänvisades till och påstods komma från en sovjetisk ubåt, vilket senare visade sig ha varit från en fiskebåt som DN hyrt för att kunna fara runt i vattnet och följa den spännande utbåtsjakten. Bottenspår som skulle visa på att en ny okänd sorts miniubåt skulle ha kravlat runt med larvfötter på botten kunde mycket väl istället vara från ankarkättingar, och de hydrofonekon som redovisades i bevismaterialen från ”kränkningarna” visade sig likaväl och kanske troligare avgivits av sillstim eller minkar. Enstaka undersökande journalister avslöjade bevis efter bevis som antingen kunde avfärdas helt eller i vart fall starkt ifrågasättas som bevismaterial. Vilket inte hindrade ledande politiker och militärer att fortsätta kampanjen, stöttande sig mot samma material.

Ytterligare en historia handlade om polska tavelförsäljare som påstods ha i uppdrag att kartlägga var höga militärer och stridspiloter bodde. En tämligen märklig metod kan tyckas men tavelförsäljarna finns fortfarande kvar i den samlade indiciebilden, bland annat i nyutgåvan av Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” från 2015. Militären lät under 80-talet utföra en undersökning som visade att lite drygt hälften av alla officerare och piloter haft besök av dessa försäljare. En senare undersökning utförd av SCB på 1200 slumpvis utvalda svenskar visade dock att hela 62 % av dessa hade haft besök av samma försäljare vilket gjorde den svenska officerskåren till underrepresenterad i sammanhanget. Den militära undersökningen är nu undanstoppad i arkiv med hemligstämpel på.

Ubåtshysterin fortsatte emellertid även efter Sovjetunionens fall. Ett filmklipp taget av seglare visades i SvT:s nyhetssändningar och påstods föreställa ”den första film som har tagits av en främmande ubåt på svenskt vatten” för att snart istället avslöjas som ett grund med namnet Fälövsgrund. Kaviationsljud som ÖB hänvisat till som ubåtsljud avfärdades av amerikanska, brittiska och norska experter. Som norske konteramiralen Ole Thomesen som sade sig aldrig ha hört någon ubåt som skapar ett sånt oväsen och att om han hade en sådan aldrig skulle komma på tanken att skicka in den på främmande vatten, samt att den svenska tilltron till materialet visade på en ”egenhändigt utförd hjärntvätt”. Ljudet kom från nya sonarbojar som senare undersöktes av Foa som uttryckte starka tvivel om vad de verkligen registrerat eftersom ljudet var alltför plaskande och tycktes komma från vattenytan. Exempelvis mink. Men Carl Bildt som då var statsminister skickade protestbrev till Jeltsin och cirkusen med nya ”observationer” bara fortsatte. De föreställde grynnor och skär eller uppochnedvända stuprör och liknande. Under åren 1981-1994 bokfördes 6367 observationer varav militären bedömde 118 som ”säkra”. Allmänhetens vilja att ”hjälpa till” gav mängder av tänkbara ubåtar i svenska vatten och från militärt håll fanns förstås intresse av att underblåsa masspsykosen. Det var ju ett säkert sätt att få extra tillskott av medel. Under ovan nämnda period 1249 miljoner kronor närmare bestämt. 

Faran med att peka finger

Det finns ingen anledning att idealisera Ryssland eller Putin men det vore klokt att i första hand bedriva normal diplomati i kontakterna med landet och tillämpa den vanliga rättsprincipen att den anklagade måste anses oskyldig tills motsatsen är bevisad utom rimligt tvivel. Än så länge finns lyckligtvis personer som försöker mana till sans och lyckligtvis ges de ett visst utrymme i den nu aktuella giftdebatten.

Den före detta diplomaten Sven Hirdman exempelvis som i SvD igår menar att Sverige, genom sin ”solidaritetsutvisning” av en rysk diplomat, bidrar till ”en mycket farlig situation”. Det är en mycket långtgående åtgärd som inte ens användes på samma lättvindiga sätt under kalla kriget. Ett uppskruvat tonläge ger givetvis risk för antändande gnistor som utlöser en betydligt värre situation. Det av Carl Arvidsson så älskade kärnvapenbeståndet i världen är lika dödligt som under kalla kriget och i händerna på betydligt hetare händer än då tycks det. Såväl Trump som Putin har åtminstone retoriskt hänvisat till sina kärnvapenarsenaler för att påminna om deras existens.

Birger Schlaug hoppas också i sin ETC-ledare för en vecka sedan att Sverige har säkra bevis för den ryska skulden till giftattacken mot Skripal. Eftersom vi annars är ”illa ute i en värld som tycks förgiftad av idén om krigsretorik och militär upptrappning”.

Diplomatutvisningarna sänker också ribban för hur vi bör agera vid helt andra fall av konflikter och våldsdåd av främmande stater. Hur många israeliska diplomater kommer att utvisas exempelvis? Om en rysk diplomat kan utvisas för att det är ”troligt” att ryska staten kan ha varit inblandad i giftattacken mot paret Skripal, hur många israeliska diplomater bör vi rimligen utvisa när det står utom allt rimligt tvivel att, enligt senaste siffran, 12 palestinska demonstranter dödats och hundratals skadats av israeliska prickskyttar vid gränsen mot Gaza?

Vilka instrument ska vi använda vid vilka tillfällen? Det är frågor att ta på stort allvar och som får konsekvenser för framtiden.

Vad är det som sker – vad är det vi ser?

Ja, så är vi tillbaka till Arvidsson och valet och idén om att älska bomben och omfamna kriget som en varm kamin i den kyliga verkligheten istället för den sansade inställningen att avspänning och diplomatiska samtal ledande till fredlig samexistens torde vara att föredra.

Det är oftast svårt, för att inte säga omöjligt, för en vanlig konsument av nyheter att bedöma vad som är sant och troligt i den flod av historier som sköljer över oss dagligen. Men ett mönster går i vart fall att skönja. Mattias Göransson upplyser i sin ovan nämnda bok också om senare händelser som utlöst en paranoid presskampanj mot Ryssland. Hösten 2014, inte långt efter den ryska annekteringen av Krim, ”började det bubbla under vattenytan igen”, skriver han träffande. 

Under en ubåtsövning i samverkan med nederländska marinstyrkor siktades ett ubåtstorn av skärgårdsbor vilket snart visade sig tillhöra just en nederländsk ubåt. Andra privatspanare tog bilder av en miniubåt som tillhörde företaget Upplevelsepresent. Bilderna florerade i press och tv utan större urskillning och Försvarsmakten kallade till presskonferens där de nya intrången kommenterades. För att bara nästkommande dag, när det stod klart att det handlade om holländare och nöjesbåtar, korrigeras. Vågen hade dock kommit i rullning och Mikael Holmström (Förstås) skrev i SvD om uppsnappade nödsignaler från en rysk ubåt. Alla hakade på. Nyhetsmedia försökte överträffa varandra i rubriksättningen. ”Ubåten är rysk”, fastställde till exempel Expressen. Militärer och ex-militärer uttalade sig tvärsäkert, som den pensionerade kommendören Göran Frisk som till Aftonbladet sa att det nya ”intrånget” visade att ”Putin har ökat sin aggression”. Lars Gyllenhaal, författare och bloggare och medlem av Svenska militärhistoriska kommissionen”, berättade om ”vilande agenter” som nu skulle aktiveras och att det var troligt att den skadade ubåten snart skulle sprängas för att utplåna alla spår av den. Han tyckte att ”vi kommit till ett historiskt ögonblick”. Upphetsningen gick inte att ta miste på. En upphetsning som snarast kan liknas vid önsketänkande. Man ville så gärna att det verkligen var en rysk ubåt i svenska vatten. Och privata tips strömmade in, som det om en mystisk man som kunde vara landsatt från en miniubåt. Allt togs på största allvar av de önsketänkande bland press och militärer. Försvarsmakten kallade till ny presskonferens där en bild tagen av en privatperson visades. Den visade ”något” som ”genererade ett skumsvall”. Cirkusen drog igång igen. Försvarsmakten hade också nya bottenspår att uppvisa som bevis.

När DN begärde ut uppgifter om Holmströms radiotrafik fick de av Försvarsmakten svaret att de hade tyckt att Holmströms uppgifter var ”spännande” men att det uppgiften var ”felaktig” och att de inte hade något att lämna ut. Det suddiga fotot visade sig efter en journalists granskning vara taget mycket långt från den position som militären hade utpekat och på en plats där det var 10 meter djupt och omöjligt för en ubåt att ta sig fram. Försvarsmakten drog sig alltså inte heller från att manipulera bevismaterial. Den mystiske mannen visade sig vara den fiskeribenägne pensionären Ove. Bottenspåren skulle vid senare granskning visa sig närmast identiska med de spår som uppstår vid kabelläggning. Med denna tunna soppa som bevis kallades det ändå till presskonferens den 14 november 2014. ÖB Sverker Göranson tillsammans med statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist skulle uppvisa en enda front mot de nya hoten och Göranson slog fast att det inte råder några tvivel om att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt. ”Alla andra förklaringar är uteslutna”, slog han fast. Ett eko från Hårsfjärdscirkusen i början av 1980-talet och något som börjar likna en uttänkt desinformationskampanj snarare än klanterier och förhastade slutsatser.

Förhöjda anslag till Försvarsmakten följde som vanligt och den nya utbåtshysterin ledde också, påpekar Göransson, att pressen började knyta skribenter till sig som kunde underblåsa krigshetsen och skräckpropagandan. Mikael Holmström värvades av DN från SvD som i sin tur knöt till sig örlogskaptenen Niklas Wiklund (försvarsbloggaren ”Navy Skipper”); medan Expressen värvade stridsflygaren Carl Bergqvist (länge dold bakom bloggnamnet ”Wiseman´s Wisdoms”). Det mediala artilleriet förstärktes alltså efter denna senaste ubåtshistoria.

Mikael Holmström drog igång ytterligare en ubåtshistoria den 11 januari 2015 där en ny kränkning påstods ha noterats, denna gång mitt i inloppet till Stockholms. Pressartilleriet dundrade igång och politiker hakade på för att inte verka handlingssvaga. Försvarsminister Hultqvist talade om att denna nya kränkning passade in i ett ”större mönster med ökad övningsverksamhet” och att han såg intrånget som ”allvarligt”. Att det var ryskt behövde liksom inte uttalas längre. Det gjorde däremot Annie Lööf och Jan Björklund. Nya (otydliga) bilder på vad som sades vara en ubåt publicerades av Holmström i DN och Hultqvist såg sig tvungen att reagera och uttalade sig indignerat att ”observationen indikerar både fräckhet och provokation” och KD:s Mikael Oscarsson ropade på ökade medel för att stärka försvarets förmåga att möta kränkningarna. Tre månader senare offentliggjorde Försvarsmakten den pinsamma uppgiften att fotot visade sig föreställa arbetsbåten Time Bandit, som i motljus och i profil på långt avstånd påminde om ett ubåtstorn. Vilket inte hindrade dem att i den slutliga rapporten om incidenterna vintern 2014/15 fastslå att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms Skärgård i oktober 2014. En fascinerande slutsats, eller för att använda Mattias Göranssons ord: ”obegriplig”.

Begriplig blir den däremot om den sätts in i ett större sammanhang, för att därmed göra sig skyldig till samma typ av resonemang som Försvarsmakten. Det går i vart fall inte att frigöra sig från tanken att det råder någon form av kampanj, eller åtminstone det som Göransson kallar ”mönsterseende”. I sin bok tar han också upp ännu färskare exempel, som inte handlar om ubåtar.

Exempelvis den mycket aktuell debatten om ryska desinformationskampanjer och hot mot infrastruktur. Den överbelastningsattack som flera svenska tidningar utsattes för i mars 2016 blev genast till ett bevis för en rysk markering mot Sverige för dess hållning i Ukrainakonflikten. Bara SvD stod emot och ägnade sig åt grävande journalistik vilket gav vid handen att det initialt istället handlade om en rasistattack mot det antirasistiska hackernätverket Researchgruppen och att den drabbat deras samarbetspartners Expressen och Aftonbladet och störningar spritt sig till andra medier.

Ett annat exempel är det berömda förfalskade brev till Peter Hultqvist som cirkulerade i sociala medier i februari 2015 och togs för givet som ett ryskt desinformationsangrepp. Mikael Holmström (Förstås) drog genast denna slutsats eftersom det fanns spår till en server i St Petersburg. Vad som aldrig nämnes då var att FOI kände till att en organisation spridit förfalskade påståenden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att de hade sitt ursprung i den ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom som på detta märkliga sätt försökte ge sken av affärsframgångar för att skyla över de förluster de gjort när affärerna med Ryssland börjat sina. De sänder ett flertal pressmeddelanden om påstådda sådana framgångar i Väst. Alla dessa är numera utraderade. Däremot finns över 300 ukrainska artiklar som kommenterat pressmeddelandena, enligt Göransson. Bland annat Segodnja som också publicerade en bild med flera personer från svenska FOI som enligt texten skulle varit hos företaget för att underteckna ett svensk-ukrainskt krigsmaterielsamarbete. Vilket förstås dementerades bestämt av de berörda FOI-forskarna som varit ditbjudna under helt andra föresatser. Detta brev dyker ändå upp som, återigen, säkert bevis för rysk desinformation. Trots mycket märkliga spår som artilleristpressen inte har brytt sig om att följa upp. Förstås.

Det finns fler exempel men kanske bäst att stanna här och hänvisa till Mattias Göranssons bok för den som vill ha fler eller intresserad av fler detaljer. Rekommenderas varmt.

Krigshets och desinformation – förberedelser för krig?

Det råder inget tvivel om att Putin håller ett auktoritärt grepp om Ryssland och rysk media. Inte heller att ryska medier sprider vinklade nyheter och använder selektivt material eller tveksamma källor och bristfällig bevisföring i sin nyhetsrapportering. Men det bör vid det här laget framgå att de inte är helt ensamma i världen om detta. Det kan också handla lika mycket om en normering och en diskurs som olika länders media tvingas arbeta under tryck av.

Hur enkelt är det exempelvis att mana till sans och vett i debatten om det ryska hotet? Argumentet Putin-agent och ryssvänner och liknande är ett debattknep som är tänkt att avväpna de mest sansade kritikerna av grundlösa och förhastade anklagelseakter mot Ryssland. Jag har själv blivit angripen för att jag på Facebook delat en SvD-artikel som redovisade amerikansk forskning som visade att USA försökt påverka politiken i 87 länder under de senaste decennierna. – Hälsa Putin, avslutades angreppet med. Som om invasionen av Irak eller angreppet mot Libyen varit påhitt av den ryske presidenten.

Putin-vänner är numera alla de som kritiserar osakligheter i debatten och som manar till besinning i tonläget. Exemplifierat av den DN-ledare, med rubriken ”Putins svenska brigad”, som publicerades 20/3-2016 och inleddes med konstaterandet att det ryska hotet mot Sverige ökar. Artikelförfattaren hänvisar bland annat till Säpo:s årsrapport i vilken det sägs att ”Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval”. Detta var innan USA skickade brev till svenska regeringen där de med illa förtäckta hot försökte uppmana den att inte skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud. Jag vet inte om detta tagits upp i den senaste Säpo-rapporten men jag skulle knappast tro det. För hoten kan ju bara komma från ett håll. Allt annat tycks politiskt känsligt att påstå numera. Artikelförfattaren (såvitt jag kan se anonym ledarskribent) berättade också om sitt besök vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet med rubriken  ”Ryssland och Östersjöregionen: Ett förändrat säkerhetspolitiskt läge?”. Ledarförfattaren berättar där hur hemskt det varit med åsikter som avvek från de mest alarmistiska:

”Seminariets frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.”

 Ex-diplomaten var uppenbarligen ovan nämnde Sven Hirdman som i denna ledare beskrivs som en viljelös marionett i Putins händer. Det är inte bara oförskämt utan på gränsen till obehagligt. Men det är den här sortens argumentering som blir allt vanligare och som är otäckt nära de debattmetoder som används i det Ryssland som med all rätt kritiseras av samma skribenter. Då är det förstås Väst-agenter och Nato-lakejer som används som invektiv för att avsluta all debatt.

Förra sommaren deltog jag i ett fredsläger på Åland där svenska och ryska deltagare genomförde en fredsövning samtidigt som de svenska och ryska militärmakterna genomförde krigsövningar. I pressen kallades de svenska deltagarna för Putin-vänner och de ryska för Putins agenter. De ryska deltagarna, företrädesvis ungdomar, var fredsaktivister, feminister och kulturarbetare som såg sig som Putins värsta fiender och som hemma fick slåss för att föra ut sina åsikter och några av dem hade också arresterats vid en eller flera tillfällen. Hemma är de alltså Putins fiender men i svensk och finsk press Putin-agenter. Det kändes helt absurt men är ett resultat av det tunnelseende som råder i svensk debatt för närvarande. Jag skrev då, och vidhåller, att vi nog snarare behöver öva oss att hålla fred än att föra krig. Och det märkliga i att denna fredsövning, Åland17, på flera håll beskrevs som det hotfulla, medan krigsövningen, Aurora17, beskrevs som det hoppfulla. 

Det blir allt svårare att föra en saklig debatt om relationen mellan Ryssland och Sverige eller övriga Västvärlden. Det är som att man inte kan hålla med om att annekteringen av Krim var olaglig samtidigt som man påpekar att Ryssland känner sig hotat av ett expanderande Nato och att Putins största drivkraft är att hålla Nato så långt ifrån den ryska gränsen som möjligt. Det tycks finnas ett behov av svart och vitt, av polarisering, att vidga klyftan till den store grannen i öst istället för att söka metoder att lappa ihop relationerna till det normala. I alla inblandades intresse.

För vi vill väl hellre ha fred än krig? Förstås…?

Kristen etik och västerländsk humanism – om att fastställa ett ”etiskt modersmål”

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor skriver i en debattartikel i gårdagens SvD att Sverige behöver ”ett gemensamt etiskt modersmål där vissa grundläggande värderingar inte är valbara”.

Det kan mycket väl tänkas utgöra ingång för ett resonemang om vad sådana bör innehålla och om påståendet över huvud taget håller i ett modernt samhälle. Men hon specificerar inte detta ”modersmål” närmare än att hänvisa till ”den judisk-kristna etikens och västerländska humanismens fördelar”. En kan ju för det första undra vad de judar som drevs ut från kristna områden i Europa under hundratals år uppfattar denna gemensamma benämning? Det är inte så förfärligt länge sedan som det inom ledande kristna kretsar talades om en judisk infiltration av den kristna världen eller om ”den evige judens” avvisande av Kristus vilket översatt i en mer sekulär tappning skulle innebära detsamma som att ”egoistiskt avvisa den universella kärleken”, för att låna en formulering av Berg Eriksen/Harket/Lorenz (”Judehatets svarta bok”). Busch Thor fortsätter visserligen senare i artikeln att enbart tala om ”kristen etik”, dock utan närmare beskrivning.

Rättighetskonflikter

Däremot beskriver hon en del fall som hon menar är ”konsekvenserna av oviljan att tala om värderingar”. Myndigheter som ”accepterar att unga flickor gifts bort med äldre män” eller ”registrerar och accepterar månggifte”, badhus som ”könsseparerar” och ”därmed legitimerar en oacceptabel kvinnosyn”.

Enligt svensk lag får den som är under 18 år inte ingå äktenskap, men sträcker sig däremot inte så långt som till barn som har blivit bortgifta utomlands innan de söker asyl i Sverige. En utredning tillsattes för något år sedan och kom i slutet av 2017 fram till att det inte gick att införa totalförbud då det råkade i konflikt med Europakonventionen om rätt till liv och privatliv. Olika rättigheter hamnar i konflikt med varandra.

Ungefär samma princip ligger bakom att ca 300 fall av månggifte tolereras av svenska myndigheter eftersom de ingåtts utanför Sverige. Enligt svensk lag är det olagligt. Skatteverket har dock nyligen föreslagit en utredning om möjligheten att göra det olagligt även med månggifte genom äktenskap i länder där det är tillåtet.

Att det finns fler kvinnor som kan uppskatta ett par timmar i veckan utan manligt badsällskap kan inte heller Busch Thor se som en möjlighet. Att så hårt driva tesen om att det är respektlöst mot kvinnorna torde rimligen också medföra en liknande princip när det gäller toaletter eller omklädningsrum? Om inte annat borde metoo-debatten ha tydliggjort ett ”kvinnofridsperspektiv” i frågan där frihet från tafsande och blickar lika gärna kan framhållas som relevant motiv för ett par timmars könsseparation i veckan. Alltså snarare motsatsen till en ”oacceptabel kvinnosyn”. Det är i vart fall ett möjligt sätt att se det om en diskussion tillåts. Busch Thor skriver om en ”ovilja att tala om värderingar” men det jag ser just nu är att det knappt talas om annat. Däremot en ovilja att se saker och ting ur olika perspektiv och driva en saklig debatt. En debatt som hon alltså inte vill ha. Alla bör istället godta KD:s syn på vad som är kristen etik och göra detta till sitt ”etiska modersmål”.

Hon tar också upp den berömda ”handskakningsdomen” och sprider här vidare den felsyn som envist bitit sig kvar, det vill säga att den skulle handlat om att mannen inte fick jobb för att han inte hälsat på den kvinnliga arbetsgivaren genom handskakning. Han fick inte jobbet för att han saknade tillräcklig kompetens, det han förlorade var samhällsstödet. Det vill säga en myndighet tolkade lagen på sitt sätt medan rätten tolkade den till fördel för mannen. Rätt eller fel? Ja i Busch Thors värld skulle rätten inte kommit till sitt utslag om vi bara haft ”starkare förankring i goda värderingar”. Vad som är det goda, det vill säga att skaka hand eller tillämpa rätten till arbetslöshetsunderstöd universellt står här i konflikt med varandra. Självklarheter för Busch Thor medan andra kan ha en annan uppfattning.

Det visar också att hennes beskrivning av verkligheten inte är helt igenom korrekt. När hon berör fallet med den centerpartistiska nämndemannen bör kanske diskussionen hellre handla om själva nämndemannasystemet men det är snarast en trend nu att ta upp problem ur ett etniskt/kulturellt perspektiv och att kritisera integrationspolitiken eller migrationspolitiken. Vilket har gått så långt att FI får kritik från både höger och vänster för att de dristar sig till att påstå att mäns våld mot kvinnor är ett problem oavsett i vilka hem eller sammanhang det utövas, men att det kan ta sig olika uttryck. Det är kanske detta som inte får sägas längre? Busch Thor och många andra från hela den politiska höger-vänster skalan vill inte prata om detta utan kräver att det är specifikt ”Hedersvåld” som ska diskuteras och inget annat.

Diskursen förändras gradvis hand i hand med normerna och därpå följer ibland förändrad lagstiftning. En utveckling som Busch Thor vill invända emot, men samtidigt bidrar till. Det hela är egentligen ganska märkligt. Hon vill att alla ska godta hennes kristna etik, men det blir väldigt oklart vad den innehåller?

Är etiken enbart kristen och är då Sverige sekulärt?

Här finns också en klar friktion mellan den kristna etik och den västerländska humanism Busch Thor sätter likhetstecken emellan.

Så här skrev folkpartisten Martin Andreasson i en motion 2004 som invände mot användandet av formuleringen i Läroplanen om just ”kristen etik”:

”Sekulariseringen är ett av de största civilisatoriska framstegen i vår tid. I framväxten av det pluralistiska samhället med full religionsfrihet har en nödvändig förutsättning varit att staten dragit sig tillbaka från den offentliga kontrollen av individernas åsikter i existentiella och religiösa frågor. Statens uppgift i det sekulariserade samhället är att värna en religiöst neutral offentlighet, där medborgare av olika religiösa åskådningar (inklusive ateister, agnostiker och andra utan religiös tro) kan leva och verka på jämlika villkor.”

Det är förstås en motsägelsefull inställning att det svenska samhället ska bygga på ”kristen etik” och samtidigt utge sig för att vara sekulärt. Fortfarande står dock i läroplanen för Grundskolan:

”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell”

Det är inte heller självklart att hon bland de som kallar sig humanister har stöd för uppfattningen om den kristna etikens och humanismens intima relation. Religionsfriheten ifrågasätts av många moderna humanister som ser religion som ovetenskaplig vidskepelse som helst bör förbjudas. 

Samtidigt har vi fostrats i en månghundraårig kristen tradition och kultur som präglar vad vi gör både i vardagen och vilka helger vi firar men det är en lite annan debatt än detta. Såvida inte Busch Thor har en annan mening, det vill säga att alla måste fira jul eller liknande? Vilket ju är tradition och norm, snarare än etik och värderingar.

Den västerländska humanismen

Humanismen har också många inriktningar och kan sägas ha utvecklats i en sorts strävan efter bildning men som också haft en grundläggande syn på människans värde som allmänmänsklig och som en konsekvens också en syn på individens rättigheter och frihet vilket senare legat till grund för utvecklandet av de mänskliga rättigheterna, bland dem religionsfriheten. Det har varit en månghundraårig process att komma fram till de mänskliga rättigheter FN deklarerat och som ska gälla i Sverige. Bland annat har de formats av personer som ägnat sig åt normkritik eller ifrågasättande av en konservativ syn på självklarheter, som Thomas av Aquino som gick emot dåtidens kyrkliga auktoriteter.

Samtidigt har också humanismens förkämpar präglats av tidens normer och deras idéer har omtolkats genom hundratals år av kritisk diskussion. Voltaire brukar av en del räknas in som en förgrundsfigur för dagens västerländska värderingar och inte minst åsiktsfriheten. Samtidigt hyste han starkt antisemitiska åsikter och fördömde judiska blodsoffer, det vill säga judarnas påstådda vana att äta människokött (i ”Dictionnaire Philosophique”, 1764), och såg judarna som ”det mest avskyvärda folket på jorden”.

Det är alltså svårt att göra självklara kopplingar till såväl kristen etik som västerländsk humanism utan att samtidigt närmare definiera vad detta skulle handla om. Dessutom uppstår oundvikligen en del konflikter mellan olika värden då denna etik och humanistiska idéer ska tillämpas. 

Olika perspektiv på mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna kan också ses på olika vis. Exempelvis ur ett rättsligt perspektiv eller ett samhällsvetenskapligt/rättssociologiskt perspektiv, och kan därmed, enligt bland andra Håkan Hydén (”Olika perspektiv på mänskliga rättigheter” i antologin ”Mänskliga rättigheter i svensk belysning”), bli centrala i den ”konflikt mellan system och livsvärld” som bland andra Habermas menat präglar vår tid. Det är vanligt att det hänvisas till de mänskliga rättigheterna som något självklart fastslaget i FN:s förklaring av dem från 1948. Hydén pekar dock på det faktum att olika länder tillämpar dem på helt olika sätt, eller rent av väljer att bortse från dem. Han tar bland annat upp artikel 23 i FN-förklaringen som handlar om allas rätt till arbete, rätt till lika lön för lika arbete, rätt till att för ens arbete få en ”tillfredsställande” ersättning som ”tillförsäkrar honom [Sic] själv och hans familj en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel för socialt skydd”. Politiska krav på lägre löner och sänkta eller borttagna samhällsstöd ställer sig här i motsättning till FN:s mänskliga rättigheter. Bygger dessa på en annan värdegrund än det svenska samhället eller är det olika sätt att tolka och prioritera? Det kan förstås också diskuteras, om viljan finns. 

Normkritisk diskussion eller inte?

Enligt Busch Thors sätt att se ska inget ifrågasättande, ingen kritik eller diskussion finnas när det gäller vad hon kallar ”goda värderingar”. Det är en märklig inställning eftersom en normkritisk diskussion varit precis det som varit drivande i processen att komma fram till normer, lagar och regler vi har idag. Hur hade det sett ut med synen på kvinnans ställning, barnens uppfostran, arbetstagares rättigheter och så vidare om inte en normkritisk debatt föregått lagstiftning och regelupprättande?

Busch Thor ser detta som att ”en vänster” sett som sin uppgift att bara ”kritisera och dekonstruera normer” och att relativisera. Det är oklart om hon här blandar samman normer och värderingar vilket inte riktigt är samma sak. Hon talar dock om normer i samband med olika rättsfall och kritiserar också att normkritik lärs ut i skolor.

Det är inte fel att ha en rättsuppfattning eller styras av vissa normer. Men oviljan som Busch Thor talar om handlar snarare om en egen ovilja att ha en diskussion om normerna och rättigheterna. En sådan bör ständigt föras i ett samhälle för att inte stelna i uteslutande och obsoleta former. Vad hade kvinnors rättigheter bestått av idag om inte en normkritisk debatt hade lagt grund för reformer och lagstiftning om myndighetsförklaring, rätt till utbildning, rösträtt, med mera?

Eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det är inte många år sedan samkönade äktenskap tilläts och länge var kristenheten hård motståndare till just detta. Först 2009 öppnade Svenska Kyrkan sina portar för detta men det är fortfarande inte en okontroversiell fråga och det finns inte många länders kristna samfund som har samma tillåtande attityd. På samma sätt vad det länge hårt motstånd inom kyrkan att tillåta kvinnliga präster och först 1960 vigdes de första svenska sådana. Det skedde först efter påtryckningar från regeringen så frågan är hur länge det dröjt om inte ett politiskt tryck hade funnits?

Byggde då motståndet på dåtidens kristna etik, på västerländska värderingar eller möjligen på normer som formats under århundraden och som styrde beslutsfattare att ta beslut i viss riktning? Och var det inte först och främst en normkritisk debatt som hjälpte till att förändra nämnda regler och lagar? En normkritisk debatt som inte sällan handlade om att ifrågasätta kristna värderingar eller uppfattningar om vad som är rätt och fel.

Kanske vill Busch Thor vrida tillbaka den ovan nämnda utvecklingen gällande kvinnors rättigheter eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det tror jag inte men det måste ändå förklaras hur hon menar. 

Islamister på ledande plats i Miljöpartiet?

Busch Thors artikel innehåller också en anklagelse som är rätt allvarlig. Hon hävdar att Miljöpartiet har "låtit radikala islamister få ledande positioner i partiet". 

Hur ska då begreppet ”islamister” användas? Det är en relevant fråga som bland andra Susanne Olsson, forskare i religionsvetenskap, har ställt, i en efterlysning av nyansering. Busch Thor använder dessutom en förstärkning av begreppet när hon säger "radikala islamister". 

Vanligen förknippas sådana med terrorism, med IS/Daesh, al Qaeda, eller liknande militanta och våldsamma grupperingar. Det är väl också den kopplingen som eftersträvas när exempelvis Fria Tider använder begreppet men säkerligen också när Rebecca Weidmo Uvell , Nalin Pekgül och andra gör det. Således kan fullt fridsamma och resonabla människor som hyllar demokrati och politiskt samtal buntas ihop till ”islamister” eftersom de samtidigt är troende muslimer.

Ebba Busch Thor stämmer i sin debattartikel nu in i den falskklingande kör som hävdar att Miljöpartiet har ”islamister på ledande positioner”. En uppfattning som Lars Nicander, forskare på Försvarshögskolan (!), spred för ett par år sedan då han också hävdade att Miljöpartiet ”kan vara extra sårbart för infiltration eftersom de är humanister”. 

Vilket i sig belyser hur bräckligt Busch Thors påstående är om den kristna etikens och den västerländska humanismens intima samhörighet.

Det vore emellertid på just den här punkten önskvärt om Busch Thor definierade vad hon menar med islamister och vilka personer på ledande miljöpartistiska poster hon i så fall avser. Det är en anklagelse och bör i ärlighetens namn preciseras för att kunna bemötas.

Gemensam värdegrund i mångfaldens demokrati

Rubriken på detta avslutande avsnitt av mitt inlägg var också titeln på Integrationsverkets rapportserie 2004:06. De frågor Busch Thor tar upp är alltså en fortsättning på en ständigt pågående diskussion. Ämnet kan givetvis problematiseras. De flesta, närapå alla, är överens med henne om att det i alla samhällen måste finnas något som håller det samman. Ett samhällets kitt eller ”moralisk social ordning”, enligt Hobbes. John Stuart Mill talade mer om nationalkänsla, medan Durkheim kopplade sitt kitt till arbetsfördelning och av varandra ömsesidigt beroende inom samhället. Busch Thor kanske är närmare Webers teorier om en koppling till protestantism som framgångsfaktor för ett samhälle? Det finns flera grundläggande teorier som färgar hur vi tänker men också en kritik mot rådande normer och tänkesätt som löper längs tidslinjen fram till idag. Ska grupper ges särskilda rättigheter i mångkulturalismens namn eller ska det endast ske, som enligt Kymlica, om gruppen bekänner sig till vissa grundläggande värden? Bland annat detta togs upp i Integrationsverkets rapport som också refererar till den amerikanska forskaren Susan Moller Okin som pekar på hur förespråkare för särskilda rättigheter för grupper stirrar sig blinda på skillnaderna mellan majoritetssamhälle kontra minoriteter men glömmer relationer inom grupperna. Moller Okin riktar då särskilt in sig på patriarkala strukturer. Etikforskaren Elisabeth Gerle bidrar i rapporten med sin uppfattning om att alltid ha ett maktperspektiv i studier av värdegemenskaper och värdekonflikter. Det vill säga att etnicitet, ras, klass och kön ”inte är ting i sig” utan handlar om olika maktrelationer. Såväl majoritetssamhälle som olika grupper av invandrare kan ha intresse av att utmåla motsättningar som ”etnokulturella” och som stående mellan svenskar och invandrare. Gerle menar att samhällsproblem som arbetslöshet och nedmontering av välfärden har stor betydelse för uppkomsten av värdekonflikter och att det kan vara så att ”såväl en invandrarelit som delar av det svenska etablissemanget liksom representanter för populistiska strömningar kan ha intresse av att tala om hot eller utmaningarna mot respektive kulturarv och religion för att dölja andra konflikter”. 

Det är givetvis en diskussion som är nyttig och den bör enligt min mening fortgå. Det finns inte mycket som så alldeles självklart att diskussionen kan stängas. Det är inte självklart vad den gemensamma värdegrunden ska innefatta och det är inte heller är möjligt eller önskvärt att för evig tid fastställa detta. Däremot går det att peka ut en riktning.

Det bör, precis som 2004, handla om ifall det räcker med den grundläggande värderingen om allas lika värde och rättigheter inför lagen och fungerande och oberoende rättsliga institutioner och rättssystem eller om det behövs vissa grupprättigheter för att justera ojämnheter eller skydda minoriteter? Därifrån bör de flesta kunna enas om att diskussionen bör utgå. Länge har det dock funnits en kamp mellan, å ena sidan, de som ställt sig kritiska till att det i de flesta samhällsfrågor vita, heterosexuella och egendomsägande män som bildar norm och vars behov tillgodoses; och, å andra sidan, de som vill bevara den rådande normen och spjärnar emot alla förändringar eller kritiska perspektiv. Just nu tycker jag att det sliras och halkas i spåret och tätklungan är på väg i en avvikande riktning. En som leder tillbaka till tider då den senare gruppen ägde tolkningsföreträde. Är det detta som är KD:s uppfattning om ”kristen etik”?

Det bör hur som helst kunna diskuteras, eller kommer det i KD:s Sverige vara otillåtet att företräda ”en vänster” som tar sig friheten att närma sig samhällsproblem från antikoloniala och diskurskritiska perspektiv? Det låter som en återgång till ett konservativt förflutet eller i värsta fall till diktaturers fastställande av värden och gränser för den politiska diskussionen. KD sällar sig här, menar jag, till det forskningsförakt som Sverigedemokraterna odlat i många år och som framställer vetenskapliga problematiseringar av samhällsfenomen som uttryck för ett elitistiskt fjärmande från uppfattningar hos ”vanliga människor”. Med SD:s eget språkbruk innebärande att det finns saker som ”man inte får säga i det här jävla landet”.

Redan förre KD-ledaren Göran Hägglund talade förvisso om ”verklighetens folk” och en växande ”vänsterinriktad kulturelit” och Busch Thor har uppenbarligen fattat stafettpinnen. Men innebär detta att diskussionen om värderingar ska föras uteslutande vetenskap och forskning? Eller ska enbart vissa delar av forskarsamhället uteslutas? På vilket sätt ska detta ske och är det verkligen önskvärt ur ett bredare samhällsperspektiv?

Slutligen är frågan om vi exempelvis ska ha rätt att klä oss och hälsa på det sätt vi önskar eller bör det fastställas politiskt att det ska få konsekvenser för möjligheten att tillgodo se oss andra rättigheter som brukar beskrivas som gällande för alla? Får frågan ens fortfarande ställas? Eller är SD-politikern Tommy Hanssons lista (länkad ovan) på väg att bli norm för vad som bör sägas? Är en nybakad högerinriktad politikerelit på väg att vrida debatten i motsatt riktning?

Det kommande valet kan bli en fingervisning eller rent av en avgörande brytpunkt och jag är klart oroad av vart det leder i förlängningen. Får man vara det?