Odessa 2 maj 2014 del 2 – Ett öppet sår

Jag skrev igår om händelserna i Odessa den 2 maj 2014 då minst 42 personer dog i fackföreningshuset vid Kulikovofältet efter att en högerextrem mobb kastat molotov-cocktails mot byggnaden och misshandlat flera överlevande som försökte ta sig därifrån. Idag följer jag upp med att resonera om betydelsen av denna enskilda händelse och dess mer djupgående konsekvenser.

Betydelsen

Betydelsen av händelserna i Odessa den 2 maj 2014 ska inte överdrivas men inte heller underskattas. När motståndet mot det nya Kiev-styret började formeras på allvar var det Odessa som ofta framfördes som trigger. ”Kom ihåg Odessa” blev en paroll och folk var på allvar rädda för att utgöra nästa offer för huliganer med tyst stöd av regeringen och dess olika grenar, som polis och åklagare. Odessa visade att oron för fascisterna vid Euromajdan som många hyste inte var obefogad. Reaktionerna från de nya makthavarna satte också känslor i svall och hällde bensin på brasan. Den allmänna åklagaren sa i tv att regeringsanhängare hade ”rensat byggnaden från ryska terrorister”, Odessas guvernör Nemirovsky tyckte i ett facebookinlägg att Euromajdan-anhängarna agerat ”legitimt” eftersom de ”neutraliserat beväpnade terrorister” och Julia Tymosjenko tackade redan dagen efter de regeringstrogna demonstranterna för deras insats. För många ukrainare var detta en bekräftelse på att det var en fascist-junta som tagit makten i Kiev. Själv är jag benägen att instämma med den tyske journalisten och författaren Kai Ehlers träffande beskrivning av den nuvarande ukrainska regimen på ett mycket träffande sätt:

”Vad vi har i Ukraina idag är ingen fascistisk junta. Det är en nyliberal junta som använder sig av vissa fascistiska element” (I tysk dokumentär producerad av Lauffeuer Kommunikation)

Högra Sektorn och Euromaidan utropade händelserna i Odessa den 2 maj 2014 som ”en seger” medan de för Ukraina som helhet måste ses som en stor förlust då det gav de pro-ryska separatisterna i öst argument för sin sak och troligen hade stor inverkan på vad som sedan hände och den konflikt i östra Ukraina som nu pågått i snart fyra år. Såret efter Odessa 2014 är svårläkt.

Jag var själv i Odessa i mars 2016 och besökte platsen för denna tragedi. På en gräsplätt utanför fackföreningshuset fanns lite blommor och gravljus. Min sambo som var där veckan före berättade att det då på samma plats fanns ett fotografi av en 19-årig pojke som dött just där. Nu var fotografiet borta av någon anledning. Framför byggnaden fanns då också grafitti på marken som uppmanade oss att "aldrig glömma". Det var nu övermålat helt. Någon ville uppenbarligen att vi skulle glömma. Det gör dock inte folket i Odessa. En engelsklärarinna vi träffade då berättade för oss om att hon känner folk vars söner dödades den här dagen. Vanliga 19-20-åringar, betonade hon, och inga busar. Hon var bitter över den skandalösa hanteringen från polis och brandkår och bitter över att ingen ordentlig utredning genomförts.

Egen bild. Från mars 2016. Några blommor nedlagda av anhöriga till offren för branden.

Egen bild. Fackföreningshuset som det såg ut i mars 2016. Igenbommat och fortfarande med svärtan kvar från branden.

”Kom ihåg Odessa” är fortfarande en paroll som används. ”Vi förlåter inte Odessa” var en annan paroll som ofta förekom under det våldsamma upproret i Donbass 2014. Vice News har ett filmavsnitt från Donetsk den 4 maj 2014 där en uppretad folkmassa under denna paroll tar över en administrativ byggnad i staden. De bränner den ukrainska flaggan och jagar vad de menar är ukrainska fascister. Till och med äldre kvinnor är ute på gatan med påkar och käppar för att försvara sig mot fascisterna säger de i inslaget. ”Våra barn och barnbarn ska inte få se denna fascism mer”, säger de triumfatoriskt. ”De som kommer med svärd ska mötas med svärd”, säger en annan äldre kvinna som förbannar ”juntan i Kiev”. Det är upprört och våldet hänger i luften, det vädras blodshämnd och är givetvis ganska otäckt.

Det visar att Odessa-massakern skrämde och provocerade många av de etniskt ryska och rysktalande ukrainarna. En grupp som tycks sällan får komma till tals i Västländers media. Trots att de utgör en stor minoritet av de ukrainska medborgarna och lever under hårt tryck från sin regering.

Odessatragedin hade kunnat hanteras på ett diametralt motsatt vis av den ukrainska staten. Den innehöll en chans för Ukraina att visa sin mogenhet som stat och träda in bland de EU-länder till vilka de så gärna sa sig vilja tillhöra, att agera som en rättsstat och som en nation byggd på de s.k. europeiska värderingar de menade att de delade. Den bar på ett litet frö av hopp om besinning och försoning istället för konfrontation och aggression. Rätt hanterad hade den kunnat bli en gränsbom för våldet snarare än startskott för detsamma. En opartisk och grundlig men snabb utredning och lagföring av de som befunnits skyldiga till brott istället för ett utropande av gatustriderna som en rättmätig seger och trampa på offren och deras anhöriga.

Politisk förföljelse och begränsningar av yttrandefriheten

Odessa-massakern framstår också som ett startskott för den systematiska politiska förföljelse som sedan dess bedrivits av den ukrainska regeringen. Kommunistpartier är numera i praktiken förbjudna. Vid det senaste parlamentsvalet fick de inte delta. Misshagliga politiker även från andra partier hotades och hånades. Att kasta dem med huvudet före i en soptunna offentligt blev en vanlig ”lustighet” under valkampanjen. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från kommunistpartier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak” i början av 2015.

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj, som i övriga världen är arbetarnas dag, skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”.

De lagar som går under namnet De-communization laws styr också vad som får sägas och tyckas om den nazistinfluerade och tyskvänliga nationaliströrelsen OUN och dess militära gren UPA. Historiker och journalister måste vakta sin tunga för att inte straffas för att skymfa OUN och dess ledare Banderas namn.

I september 2015 offentliggjordes också en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit och andra. Listan kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag men 41 namn blev kvar på listan.

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder, som Gerard Depardieu.

Rysktalande och etniska ryssar är också ukrainare

Den andra stor triggern för motståndet i södra och östra Ukraina var det ryska språket. Redan dagen efter att den nya interimregeringen tog över efter Euromajdan röstade det ukrainska parlamentet för att riva upp den befintliga språklagen och göra ukrainska till det enda officiella språket på alla nivåer. Ryska skulle inte få användas ens i de delar där en överväldigande majoritet av befolkningen hade ryska som modersmål, huvudsakligen i östra Ukraina.

Enligt den senaste folkräkning som gjordes i Ukraina var drygt 17 % av befolkningen etniska ryssar. Enligt en senare undersökning hade 33 % av landets invånare ryska som modersmål. I just Odessa mer än halva befolkningen. Det handlar alltså inte om någon liten minoritet utan en betydande del av befolkningen. En del som numera är helt förbisedd i rapporteringen från Ukraina. Intrycket vi får är att alla ryssar som rör sig i östra Ukraina är ditskickade av Putin. Det är helt enkelt inte sant och en grov förenkling av konflikten som endast tjänar syftet att stötta den ukrainska regeringen och visa fientlighet mot Ryssland. Den ukrainska befolkning som faktiskt är belägrade av sin egen regering visas inget eller ringa intresse.

Eftersom ryska behärskas även av ukrainare med ukrainska som modersmål har ryska varit det populäraste språket att använda för ukrainska internetsidor. Fyra av de fem populäraste websidorna var ryskspråkiga VKontakte (rysk Facebook-kopia), Mail.ru, Yandex och Odniklassiki. Den 15 maj 2017 utfärdade president Porosjenko ett dekret som tvingade internetleverantörer att blockera dessa sajter. En ”cynisk och politiskt motiverad attack på rätten till information som påverkar miljoner ukrainare och deras personliga och yrkesmässiga liv”, sa Human Rights Watch. Europarådet uttryckte också sin oro, men det har inte haft någon inverkan på beslutet.

Utbildningslagen som tidigare lämnade fritt åt föräldrar att bestämma om barnen skulle utbildas på ryska eller ukrainska ändrades förra året och numera tillåts endast ukrainska på högre utbildningsnivåer än grundskola.

Snaran dras åt kring den rysktalande befolkningens halsar och den spänning som håller konflikten vid liv i östra Ukraina lär inte lättas av beslut som dessa. Utsikterna för fred och försoning tycks sämre och sämre för varje dekret som styr i den här riktningen. Kompromisslöshet och tondövhet från den ukrainska regeringen lär inte skynda på en fredlig lösning av konflikten. 

Fred och försoning

Konflikten i östra Ukraina beskrivs ofta som en rysk ockupation eller intervention, ibland som ett krig mot Ryssland. Ändå fick den ukrainska aktionen mot östra Ukraina genast beteckningen ATO, anti-terroristoperation. Att en betydande del av befolkningen kallas terrorister lär hur som helst inte öka sannolikheten för en fredlig lösning.

Civilbefolkningen i Donbass har antingen flytt sina hem och bor nu i Ryssland eller är internflyktingar i Ukraina. De som ännu bor kvar lever under svåra förhållanden. Det gäller inte bara krigshandlingar utan det dagliga livet.

Ukrainska regeringen har dragit in statliga utbetalningar vilket drabbat framför allt pensionärer hårt. Enligt dåvarande premiärministern Jatsenjuk ville inte regeringen ”finansiera terrorister”.

Livsmedelstransporter har stoppats vid check-points vilket har lett till varubrist i butikerna. Under en period stoppades alla tåg- och vägtransporter till Donbass.

Inte sällan deltar högerextrema organisationer i aktionerna med regeringens goda minne men med oklar befälsordning vilket också försvårar ansvarsutkrävande.

Det är inte enbart krigshandlingar som försvårar möjligheten att skapa fred och åstadkomma försoning ukrainare emellan. 

Humanitär katastrof i det tysta

För bara ett par månader sedan släpptes en rapport från FN:s organ OCHA, Office for the Coordination of Humanitarian Affairs. 3,4 miljoner människor i östra Ukraina är i akut behov av hjälp och beskydd, säger Neal Walker, FN-koordinator för Ukraina.

Över 40.000 brott mot vapenvilan per månad noterades år 2017.

Över 600.000 människor lever i omedelbar närhet till frontlinjen och plågas av brotten mot vapenvilan. 

340.000 civila har bristande tillgång till färskvatten.

Minst 245 människor har dödats eller skadats av landminor bara under 2017.

Totalt minst 2.500 människor har dött och drygt 9.000 skadats under krigets fyra år.

Tystnad råder

Allt detta sker i stort sett utanför de stora mediernas sökarljus. Det är riktat åt annat håll. När Ukraina förs på tal anknyter det som regel bara till fördömanden av Rysslands annektering av Krim eller inblandning i konflikten i Donbass.

Människorna som lever där får sällan eller aldrig uppmärksamhet eller stöd.

I den färska FN-rapporten framgår att en internationell apell utfärdad i december 2017 om stöd till civilbefolkningen i östra Ukraina bara fått in 3 procent av de 187 miljoner USD som är målet.

Det är hög tid att den humanitära situationen i Donbass uppmärksammas och att dess invånare får göra sina röster hörda.

Det är hög tid att uppmärksamma den politiska förföljelsen i Ukraina.

Det är också hög tid att kräva en internationellt ledd och oberoende utredning av händelserna i Odessa den 2 maj 2014. Om inte annat så för att ge offrens anhöriga någon form av erkännande och sinnesro.

Även om vi kanske aldrig får svar på den där gnagande frågan om varför?

PS) En internationell solidaritetsaktion för att hedra minnet av offren i Odessa har igångsatts av nätverket Prague Spring II mot högerextremism och populism, vilket bland annat innefattar en uppmaning att skicka in foton på en röd nejlika från en plats där du är. Kanske från 1:a majtåget eller annan plats. Vad vore mer passande en dag som denna då NMR marscherar i svenska städer än att visa solidaritet med offer för fascistiskt våld?

Länkar och vidare läsning:

Min blogg om Odessa:

"Bakslag för den ukrainska EU-drömmen"

"Dagbok från ukrainska vägar 4"

Tysk dokumentär från Lauffeuer som grundligt går igenom vad som hände i Odessa:

På Lauffeuers hemsida

På Youtube

UNHCR:s rapport om situationen rörande mänskliga rättigheter i Ukraina, publicerad 15 juni 2014

OCHA:s rapport om det humanitära läget i Ukraina

VICE News från Donetsk med upprörd folkmassa som vill hämnas Odessa

VICE News från en check-point mellan regeringskontrollerat område och det territorium som utbrytarrepubliken DNR kontrollerar. Regeringsstyrkorna släpper inte igenom alla livsmedelsleveranser och hjälpsändningar

Artikel i Euromaidanpress publ 6 maj 2014 som pekar ut Anti-Majdanaktivister som skyldiga till branden och våldet. Vice inrikesministern Chebotar påstår i artikeln att Högra Sektorn och pro-Majdandemonstranterna inte kan skyllas för branden utan att den istället troligen orsakats av de Anti-Majdanaktivister, som han kallar ”extremister”, som förskansat sig i fackföreningshuset. De skulle alltså ha bränt sig själva inne. Han hävdar vidare att ingen av dem som omringat fackföreningshuset tog sig in i byggnaden och att inga våldsaktioner ska ha ägt rum inne i den. Allt detta motsäger det ganska digra filmmaterial som finns från händelserna och de många vittnesmål som lämnats om dem.

Den blivande presidenten Porosjenko menar också i artikeln att internationella experter snart skulle kunna fastställa att de flesta inte dog som resultat av branden (vilket visat sig helt galet) och betonade att händelserna var en ”provokation” utförda av ”ryska sabotörer” och vissa ”lokala myndighetspersoner”.