Glöm inte Odessa 2 maj

”Horrible with at least 38 dead in Odessa. Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings. Violence must stop!”

Detta var Carl Bildts tweet som han släppte redan vid tolvtiden på dagen den 2 maj 2014. Redan då tyckte han sig ha tillräckligt på fötterna för att peka ut ”pro-ryssar” som skyldiga till tragedin.

De byggnader han skrev om var i själva verket det fackföreningshus som Anti-Majdanaktivister sedan en längre tid använt som bas för sina protester mot den nya regeringen i Kiev. Protester mot vad man ansåg var en regerings som kommit till makten genom en fasciststödd kupp och mot vad man såg som ett angrepp mot den rysktalande och etniskt ryska befolkningen i landet.

Fackföreningshuset belägrades av tusentals uppretade regeringsanhängare och sattes i brand av molotov-cocktails som slängdes mot fönster och mot huvudingången till byggnaden. Polisen stod i stort sett passiv medan molotov-cocktails och pistolskott regnade mot byggnaden. De hade inte fått order att använda våld hette det i efterhand. En märklig förklaring som skulle innebära att ukrainsk polis inte har någon som helst möjlighet att spontant använda våld om situationen så kräver. Filmbilder visar att polisen också under gatubataljerna som böljade innan branden förhöll sig märkligt passiv och mest till synes vimsade runt och skyddade sig själva mot stenregnet med sina sköldar utan att göra några som helst allvarliga försök att sätta stopp för kravallerna eller avväpna kombattanterna. Brandkåren kom inte heller fram i tid till det brinnande fackföreningshuset eftersom Majdanaktivister omringade bilarna och spärrade vägen för dem. 48 personer miste livet i lågorna eller genom att bli ihjälskjutna eller ihjälslagna av Euromajdanaktivister som väntade utanför fackföreningshuset eller tagit sig in för att utföra sitt våld.

Polisens utredning efteråt ledde till arresteringar av personer som belägrat sig i det brinnande infernot i fackföreningshuset, inte dem som antänt det. Hela området skulle naturligtvis ha spärrats av som den brottsplats den var men istället beordrades städpatruller dit redan dagen efter och städade bort alla bevis. Fackföreningarnas hus stod också öppet i över en månad för alla som ville in och titta, vilket givetvis närmast omöjliggjorde en meningsfull polisutredning.

Varför?

Den ukrainska säkerhetstjänsten och regeringsföreträdare har anklagat Ryssland för att ha skickat beväpnade grupper/provokatörer till Odessa vilket ska ha orsakat tragedin. Samtliga omkomna var dock ukrainska medborgare, de allra flesta från Odessa. Anklagelserna mot ryska provokatörer slungades ut i stort sett innan branden var släckt, utan hänsyn till polisutredningar eller avvaktan tills vittnesmål och bevismaterial kunnat inhämtas och analyseras.

Varför?

Vi får sannolikt aldrig veta riktigt hela sanningen eftersom en oberoende utredning aldrig genomförts. Något som Europarådet den 4 november 2015 riktade allvarlig kritik mot i sin rapport om händelserna i Odessa och Majdan i Kiev. Bland flera andra anmärkningar framfördes också stark kritik mot ineffektiviteten och långsamheten i det rättsliga systemet, inte minst hos högsta åklagarämbetet, vilket inverkat negativt för möjligheten att spåra och lagföra skyldiga men också på förutsättningarna för utredningarna. Kortfattat säger rapporten från IAP (International Advisory Panel) att utredningen av händelserna i Odessa 2014 helt enkelt inte lever upp till kraven enligt Europeiska konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna (ECHR). UNHCR:s rapport den 14 juni 2014 om mänskliga rättigheter i Ukraina har ett särskilt kapitel om Odessa och beklagade i rapportens slutpunkter ”bristen på samarbete från MoI och SBU”, dvs inrikesministeriet (Ministry of Interior, MoI) samt ukrainska säkerhetstjänsten (Sluzjba bezpeki Ukrajini,SBU).

Vittnet Oleg Muzyka som turnerat i hela Europa med sin fotoutställning med bilder från händelserna och hållit föredrag för bland andra OSSE och Europaparlamentet fick däremot inte visa sina bilder i Helsingborg, enligt ett beslut från kommunstyrelsens Moderata ordförande. Inte heller fick han hålla sitt föredrag efter påtryckningar från bland andra den starkt anti-ryska Ukrainsk-Svenska Kulturföreningen.

Varför?

I framför allt svenska media var och är det däremot så gott som tyst. Nästan ingen ställer den naturliga frågan som upprepas här;

Varför?

Händelserna i korthet

Till saken hör att det i Odessa dagarna före 2 maj hade hållits massiva demonstrationer mot den nya regeringen och att krav på federation framförts i leden eller rentav en separation från Ukraina. Fackföreningshuset vid Kulikovofältet i Odessa blev redan några dagar efter regimskiftet den 22 februari högkvarter för Anti-Majdanrörelsen. Aktionen den 2 maj mot fackföreningshuset kväste de facto denna proteströrelse i dess linda. Efter den 2 maj försvann också flera Anti-Majdanaktivister och lokala kommunister i Odessa och en del mördades i sina hem eller på andra platser i staden vilket pekar på att det som hände vid fackföreningshuset kan ha varit del av en mer systematisk aktion. Något som inte på något övertygande sätt har kunnat visas, mycket beroende på att saken inte utretts seriöst.

I UNHCR:s rapport bekräftas närvaron av Högra Sektorn och Maidan Self-Defence Units som, tillsammans med fotbollshuliganer från både Metalist Kharkiv och Chernomorets som kommit till Odessa med anledning av en match i Odessa, samlades för en demonstration vid Sobornajatorget mitt i staden. De ska enligt rapporten ha varit utrustade med hjälmar, sköldar och ansiktsmasker (balaklavas), och beväpnade med yxor, käppar och slagträn och skjutvapen. Uppskattningsvis mellan 2500-3000 personer ska ha samlats och mycket tyder på att fler tillslöt senare vid fackföreningshuset. Mot dem stod, enligt UNHCR:s rapport, omkring 300 Anti-Majdan aktivister från den lokala radikala rörelsen “Odesskaya Druzhina”, en del av dem beväpnade på liknande sätt. Företrädare för Pro-Majdanaktivisterna beskyller Anti-Majdanaktivisterna för att ha provocerat dem medan UNHCR:s rapport visar att de själva redan vid samlingen tidigt på dagen verkade rustade för strid och att de dessutom var numerärt överlägsna sina motståndare. Sannolikt gjorde båda grupperna vad de kunde för att provocera varandra. Att stämningsläget var oerhört spänt och uppeldat syns tydligt på de filmklipp som finns av gatustriderna.

Under gatustriderna förekom skottlossning och enligt UNHCR-rapporten (som sannolikt är den mest oberoende som finns att tillgå om än långt ifrån uttömmande) blev sex personer skjutna (från båda läger) och många skadades mer eller mindre allvarligt, däribland också flera poliser.

Gatustriderna böljade hur som helst fram och tillbaka mellan strax efter 15.00 och 18.00 i centrala Odessa och pro-Majdansidans numerära överlägsenhet fick till slut Anti-Majdanaktivisterna att gå till reträtt. Ett sextiotal till ett shopping-center där de, omringade av pro-Majdanaktivister, belägrade sig tills de blev omhändertagna av polis. Andra flydde till fackföreningshuset med en stor pro-Majdanmobb i hälarna. Enligt UNHCR-rapporten ska pro-Majdanledare också ha uppmanat till marsch mot Kulikovofältet där fackföreningshuset var beläget. Väl där rev de ner de hastigt uppställda barrikaderna som Anti-Majdanaktivister ställt upp i all hast och brände upp tälten i vilka de kamperat under en längre tid. Det kastades molotov-cocktails från fackföreningshusets tak från de flyktade Anti-Majdanaktivisterna och mot själva huset från Pro-Majdanaktivisterna. De sistnämnda projektilerna naturligtvis med de mest förödande konsekvenserna. Skottlossning förekom också och åtminstone en tämligen välkänd Pro-Majdanledare finns fångad på flera olika filmbilder avlossande flera skott mot de som flockats vid fönstren för att undkomma lågorna och röken i fackföreningshuset. En del av de flyende från huset blev svårt misshandlade av Pro-Majdanaktivister utanför medan en del av dessa istället försökte genomföra spontana räddningsaktioner.

En lång rad märkliga uppgifter och anklagelser har cirkulerat kring det som hände. Regeringens organ anklagade som sagt Ryssland innan fackföreningshuset hunnit kallna vilket förefaller vara en ryggmärgsreaktion eller bekväm undanflykt eget ansvar. Från ryskt håll anklagades å andra sidan den ukrainska regeringen ungefär lika kvickt och förenklat. Frågetecknen är många.

Hur var det exempelvis med Andriy Parubiys besök i Odessa dagarna före 2 maj 2014? Parubiy, då Ukrainas nationella säkerhetschef men numera talman i det ukrainska parlamentet, grundade det ukrainska nazistpartiet som sedermera blev det starkt antisemitiska och ultranationalistiska partiet Svoboda. Han organiserade Euromajdans paramilitära självförsvarsenheter (Self-Defence Units) som sedan kom att utgöra en av aktörerna i gatustriderna i Odessa. Den 29 april 2014 träffade Parubyi Mykola Volkov, ledare för Odessas Self-Defence Unit, och som under gatustriderna ses på flera filmklipp dirigera sina trupper och förhandla med polisen om att få ”fri väg” fram till fackföreningshuset för att kunna göra upp med Anti-Majdanaktivisterna. I ett av filmklippen ses han tala i telefon med vad som sägs ha varit inrikesministern Avakov om saken. Senare samma dag fångades han på filmbild när han skjuter med pistol mot fackföreningsbyggnaden. Enligt uppgift fick hans självförsvarsenhet skottsäkra västar och annan utrustning av Parubyi. Vad mer resonerade de om när kameror inte fanns i närheten?

Andriy Parubiy lät ett par dagar senare meddela att ilskan och utbrotten av separatism i östra Ukraina skulle mötas med utökad aktivitet i städer där ”extremister och terrorister utför sina illegala aktiviteter”. Vilket innebar att nationalgardet som till stor del bestod av folk från Euromajdans självförsvarsenheter, Högra Sektorn och andra nationalistiska organisationer mötte ilskan hos befolkningarna i Kramatorsk och Mariupol med vapenmakt. Människor gick ut på gatorna och ställde sig i vägen för stridsvagnarna och skrek åt ”fascisterna” att åka hem igen. De gillade inte heller att kallas för terrorister och den förenklade beskrivningen av den nytillsatta regeringen som ”fascist-junta” fick sin bekräftelse även för de mer tveksamma invånarna i dessa städer och i Luhansk och Donetsk. Åtminstone som metod att ena landet förefaller denna hårda linje ha varit tämligen kontraproduktiv.

Hur var det med polisens ingripanden? Vilken roll hade Odessas vice polischef Dmitry Fuchedzhi? Han fångades på filmbilder i sällskap med skjutande gatukombattanter från Anti-Majdanlägret och anklagades av president Porosjenko för att ha delat ut vapen till båda sidor. Fuchedzhi ska ha flytt fältet till Transnistrien och säger sig ha blivit syndabock för 2 maj-kravallerna.

Ännu ett år efteråt fanns inte ens officiella listor över vilka som var offren den här dagen. Inte en enda av de pro-Majdanaktivister som gjort sig skyldiga till brott var då heller åtalade.

Det förefaller ytterst ha handlat om en kamp mellan centralmakten i Kiev och den lokala polisen i Odessa och den Anti-Majdanrörelse som börjat växa sig stark i staden.

Men det är mängder av frågetecken kring detaljer och olika uppgifter som florerat och utan ordentlig utredning är det nu, fyra år i efterhand, oerhört svårt att fastställa om allt eller ens något av detta var planerat från högre ort och i så fall av vilka aktörer och i vilket syfte.

Det enda vi vet är att det krävde mängder av dödsoffer och att den ukrainska regeringen inte haft förmåga eller vilja att utreda saken ordentligt.

Men viljan att utreda finns inte hos den ukrainska regeringen. Inga solidaritetsaktioner tillåts heller i Odessa den 2 maj. Enligt uppgift ska 2300 poliser se till att eventuella sådana tystas och de som publicerar upprörande information om Odessamassakern kan gripas av polis för samröre med Ryssland. De överlevande och de anhöriga till offren den 2 maj 2014 har levt under press från myndigheter i fyra år. Tystnad ska råda. Därför är det viktigt med internationell solidaritet.

En internationell solidaritetsaktion för att hedra minnet av offren i Odessa har igångsatts av nätverket Prague Spring II mot högerextremism och populism, vilket bland annat innefattar en uppmaning att skicka in foton på en röd nejlika från en plats där du är. Kanske från 1:a majtåget eller annan plats. Vad vore mer passande en dag som denna då NMR marscherar i svenska städer än att visa solidaritet med offer för fascistiskt våld?

 Länk med mer information om kampanjen finns här.

Bild: Prague Spring 2.

Imorgon lägger jag upp del 2 om Odessa 2 maj 2014 och tar då upp konsekvenserna och betydelsen av det som hände så här fyra år efteråt.