Carl Bildt, Saudi och Ryssland – Om grader i helvetet

Carl Bildt har synpunkter på svensk utrikespolitik. Att regeringen nu väljer att inte förnya det handelsavtal som rör militärmateriel upprör. ”Sverige har skadats”, säger han på sin blogg, och menar att ”det hela är ”i alla delar olyckligt”. Han framhåller också att Saudi-Arabien är en ekonomisk makt och utgör ”en omfattande marknad för svensk export”.

Han menar uppenbarligen att Sverige skulle ha förnyat avtalet med Saudierna för att gynna svensk export. En tämligen cynisk inställning till förhållandet till en stat som utdelar tusen piskrapp till misshagliga bloggare och sedan slänger dem i fängelse i tio år och inte ens tillåter kvinnor att köra bil. Uppenbarligen trivialiteter i Bildts värld.

En annan ton brukar ju gälla när det rör Ryssland. Det konstaterades också av amerikanska diplomater vilket snappades upp av wikileaks för några år sedan. Där framkom exempelvis följande omdömen fällda av den dåvarande amerikanske Afghanistanambassadören Matthew Barzun:

”Alltsedan han var ung politiker har Ryssland varit favoritmålet för hans skarpa tunga”.

  "Bildts pro-turkiska ställningstagande alienerar nästan lika många EU-partners som hans anti-ryska syn"

Efter att Georgien angripit Sydossetien 2008 jämförde Bildt Rysslands agerande med Nazitysklands. Det var ju inget som muntrade upp i Kreml. Om Sverige hade skadats tror jag inte Bildt reflekterade över.

 

Medan Bildt inte tycker det bör talas högt om saudiernas inställning till mänskliga rättigheter är han däremot väldigt noga med dessa när det gäller just Ryssland. Så här lät det i juli 2013 om de nya ryska antihomolagarna:

”Motbjudande. Omänskligt”

Och när det gäller Ukraina var han en av de mest ihärdiga förespråkarna för ekonomiska sanktioner och förde sitt privata twitterkrig mot Ryssland till mångas irritation, inte bara Rysslands. Att ryssarna störde sig på Bildt och Sverige fick vi häromdagen ett tydligt kvitto på och irritationen hamnar nu på Margot Wallströms bord på UD.

 

Det lär väl också vara högst troligt att ekonomiska sanktioner stör bilaterala relationer mer än att låta bli att förnya ett utgående avtal.

Det är förvisso alltid svårt att mäta grader i helvetet. Är Rysslands antihomolagar värre än Saudi-Arabiens dödsstraff för homosexuella? Är Putins mediemakt värre än Saudi-Arabiens pisk- och fängelsestraff för bloggare? Är Rysslands stöd till de ukrainska separatisterna värre än Saudi-Arabiens stöd till IS? Är Rysslands annektering av Krim värre än saudiska trupper som sätts in mot oppositionella i Bahrain?

 Dessutom, det där med ”omfattande marknad för svensk export”, som Bildt bekymrade sig över när det gäller Saudi-Arabien, kan enligt Kommerskollegiums siffror översättas till 1 % av den totala svenska exporten under första halvåret 2014. Motsvarande siffra för Ryssland är 2 % av den totala exporten.

Så vilken kritik det är som mest skadar Sverige när det gäller exportmöjligheter kan man ju fundera över.

Men – slutligen - ska vi alls fundera över det egentligen? 

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 4: Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet av det förflutna

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

I den här delen tar jag mig an att beskriva de ramverk inom vilka den minnespolitik Yurchuk har studerat rör sig. Det skulle också kunna kallas olika diskurser inom vilka debatten om händelser och historiska epoker eller företeelser kan diskuteras. Eller om hur ord eller historiska personer värdeladdas och blir användbara i vissa syften i det politiska samtalet såväl lokalt, regionalt som nationellt. Yurchuk betonar också samspelet mellan dessa olika nivåer där det faktum att Ukrainas olika regioner delvis har väldigt olikartad bakgrund och historia på ett avgörande sätt spelar in.    

Forskare har noterat att ukrainska historiker efter självständigheten 1991 importerat det historiska narrativet om OUN och UPA som skapats av ukrainska historiker i diasporan, ofta medlemmar av OUN och UPA som emigrerat till Väst. Men vissa myter eller försök att använda minnet av händelser och personer fungerar bättre i vissa regioner än i andra. Det finns också en ambition hos makthavare att exploatera en viss uppfattning om exempelvis OUN och UPA. Minnet av OUN och UPA skapas hela tiden och sker i den komplexa dynamiken mellan stats- och nationsbyggande och den regionala dimensionen.

Yurchuk betonar att dessa ramverk inte ska ses som en historisk kontext för föremålen för studien utan istället som en del av studieobjektet självt. Men framför allt att förståelsen av dem är helt avgörande för att också förstå varför just OUN:s och UPA:s förflutna blivit så viktigt i det post-Sovjetiska Ukraina.

Tidsmässigt hamnar Ambitionen hos de första ukrainska makthavarna att bygga den nya självständigheten på en ukrainsk identitet framkallade behovet av att forma en sådan vilket gör att top-down perspektivet är ständigt närvarande. Det gör också att vi här tidsmässigt ofrånkomligen rör oss mycket kring de första skälvande åren av den ukrainska självständigheten 1991 även om det inte utgör någon strikt kronologi för redogörelsen som här följer.

Självständigheten och en kompromissartad approach till historien

Den 1 december 1991 röstade en stor majoritet av folket i Ukraina för nationellt oberoende och valde Leonid Kravtjuk, en före detta propagandaminister i den ukrainska sovjetrepubliken, till president. Redan den 30 augusti samma år hade det ukrainska kommunistpartiet bannlysts.

Detta faktum är en viktig nickel till hela utvecklingen i Ukraina vilken kan ses som en frigörelseprocess från Sovjet som ännu inte är avslutad utan inne i en våldsam och troligen helt avgörande fas åtminstone beträffande den geografiska gränsdragningen för det självständiga Ukraina.

De två rivaliserande grupperna – den kommunistiska nomenklaturan och de nationalistiska demokraterna – slöt, enligt Yurchuk, en sorts tyst överenskommelse om en hybridliknande statsbildning. Den politiska makten fick ligga kvar hos den kommunistiska nomenklaturan men med en fasad av nationella symboler som utanpåverk. Den gamla ordningen ”in disguise”, som Yurchuk formulerar det.

Den gamla kommunistnomenklaturan hade den ”hårda” makten – exempelvis frågan om NATO-medlemskap - medan nationaldemokraterna fick kontrollen över den ”mjuka”. Vilken innefattade huvuduppgiften att separera den ukrainska identiteten från Ryssland eller Sovjet.

En metod för att åstadkomma denna bekymmersamma kompromissartade ukrainska identitet var att använda populistisk ukrainsk historiografi som skapats under nationalromantikens dagar vid mitten av 1800-talet. En sorts avslutning av ett tidigare avbrutet nationaliseringsprojekt, om vi får tro Georgiy Kasianov som beskriver två stadier i den ukrainska nationaliseringen av historien. Den första som här nämnts avbröts av Sovjetstaten efter andra världskriget och den andra ska, enligt Kasianov, ha börjat under sent 1980-tal (perestroika) och är ännu inte avslutad.

Målet med skapandet av en ukrainsk historieskrivning är förstås att befästa den ukrainska nationens oberoende och suveränitet. Det föranleder glorifiering av sådant som stärker detta mål och förträngning av det motsatta. Den ukrainska nationaliströrelsen som slogs för självständighet mot Sovjet under andra världskriget och åren därefter ses därför som en central del av historien.

Skapandet av “homo Ukrainicus” och odlande av kosackmyten

Det gällde alltså att i den ukrainska självständighetens Ukraina att etablera uppfattningen om “Homo Ukrainicus” och alla skolbarn fick från första skolåret en introduktion till denna version av den ukrainska historien.

Den första ministern med ansvar för utbildning, Anatoliy Pohribnyi, fastställde att all utbildning i Ukraina var villkorslöst underställd etablerandet av en självständig ukrainsk stat. En historiesyn som gäller än idag, enligt Yurchuk, och som ligger bakom skolböckernas beskrivning av OUN och UPA som integrerade delar av den nationella frigörelsen och statsbildningen.

Ett tema som exploaterades flitigt under 1990-talet, men även fortsatt, var kosackkulturen eller kosackmyten. OUN och UPA inspirerades också av denna nationalromantiska kosackbild och i det självständiga Ukraina tvinnas ofta kosackmyten samman med den om de nationalistiska frihetsrörelserna. Kosackernas kamp för autonomi, oftast representerad av Ivan Mazepa, betonas då för att särskilja bilden från den ryska som också betonar sitt kosackarv.

Vi kan jämföra detta med det svenska historieskapandet och mytbildningen under nationalromantikens 1800-tal där ett förflutet i enlighet med rådande ideal formade historieskrivningen och etablerades med hjälp av utbildningssystemet. Vi svenskar var visserligen germaner men en annan sort än exempelvis tyskarna. Därför behövdes något särskiljande att hänvisa till och vikingamyten skapades, åtminstone enligt Maja Hagerman (Det rena landet – Om konsten att uppfinna sina förfäder, 2011).

Den 22 mars 2002 utfärdade den dåvarande presidenten Leonid Kutjma ett dekret som fästställde det årliga firandet av de ukrainska kosackerna på helgdagen ”Pokrova” (dagen då jungfru Maria hyllas, ”Guds moders beskydd”, en av de viktigaste helgdagarna i det ryskortodoxa liturgiska året, Pokrova=kyrkslaviska för beskydd ). Ett sätt att också väva in det religiösa elementet kopplat till kosackmyten. Det är ett återkommande tema vid ceremonier och högtider med en sammanvävning av det kyrkliga, frihetsrörelserna och kosackmyten.

Kutjmas officiella hälsning till alla kosacker i landet på det första högtidlighållandet enligt dekretet (oktober 2002) visar mycket öppet anknytningen till identitetsbyggandet i den fortfarande färska nationalsten Ukraina. Det refereras av Ukrinform i en kortare artikel:

”Mr Kuchma's message states Ukrainian Cossacks as have always been the lofty embodiment of the Ukrainian people's best features, bravery and courage, the symbol of the Ukrainian people's vitality.

In the country's hardest times, when Ukraine had no independent statehood the Ukrainian people invariably pinned their hopes for a better future on the Cossacks.

Today Ukraine is a sovereign, independent nation, and the idea of Cossackhood, has gained a fresh momentum, mustering hundreds of thousands of supporters in every region of Ukraine.

President Kuchma's message calls upon Ukrainian Cossacks to muster their efforts toward materializing their lofty mission and living to the society's boldest expectations.

Let's unite for the sake of Ukraine's good and prosperity. God and the Truth are with us, the President's message says.”

Kanske låg det bakom Kutjmas vädjan om enande en aning om att de som idag identifierar sig som kosacker inte helhjärtat ställde sig bakom den ukrainska kosackbilden? Jag tänker förstås på de kosackförband som nu opererar i östra Ukraina på separatisternas sida.

Avsovjetisering, avkolonisering, raderandet av kommunismen och europeisering

Nationaliseringen av minnet förutsatte ett utraderande av det sovjetiska arvet och en nedmontering av Sovjetsymboler. Kort sagt en avsovjetisering av det ukrainska samhället. Det kan också karaktäriseras som avkolonisering och alla sovjetiska förvrängningar av historien måste kompenseras av en ukrainsk minnespolitik. En fast orienteringspunkt i detta identitetssökande blev valet mellan Ryssland och Väst.

Andra världskriget ger rikligt med blodtillförsel till detta minnesarbete. Fokus läggs vid OUN:s och UPA:s anti-sovjetiska kamp istället för de sovjetryska berättelserna om ”Den stora segern över fascismen” eller ”Det stora patriotiska kriget”. Att distansera sig från dessa myter är att distansera sig från Sovjetunionen vilket krävde nya nav kring vilka den specifika ukrainska krigsupplevelsen kunde knytas. Det ”Stora patriotiska kriget” blev då istället proklamerat ”Andra världskriget” exempelvis.

Men allra viktigast blev skapandet av noder kring vilka minnet av OUN och UPA kunde knytas, ett ”motståndets minne”, som Yurchuk kallar det. All kunskap som kunde underminera OUN:s och UPA:s fläckfria kamp mot Sovjet förbigicks med tystnad och tystades ned medan kampen mot Sovjet ahistoriskt betonades som en del av en helig tid då ukrainarna stod emot alla utländska makter på ukrainskt territorium.

Ett exempel på det ryska narrativets negligering av det ukrainska bidraget till ”Den stora segern över fascismen” framhåller Yurchuk ett tal av dåvarande premiärminister Putin där han menade att denna seger hade kunnat vinnas även utan ukrainskt deltagande eftersom ”Ryssland är ett land för segrare”. Vilket alltså nedvärderar att tre miljoner ukrainare var del av Röda armén under kriget. Här framhåller Yurchuk implicit möjligheten för Ukraina att framhäva denna insats som det ”specifikt ukrainska” krigstemat. Det problematiska är att det istället är genom OUN och UPA som ukrainska minnesentreprenörer fastlägger den ukrainska upplevelsen av kriget trots att det endast var cirka 30000 ukrainare som slogs för dessa grupper vid tiden kring 1944. Därigenom nekas rätten att minnas de tre miljonernas krigsinsats.

Historiker från “båda sidor” har således rationaliserat historieskrivningen genom att presentera en ensidig tolkning av det förflutna och betonat denna som exklusivt autentisk och den enda värd att minas. Vilket betyder en glorifiering av antingen minnet av OUN och UPA eller den ”stora segern över fascismen” och partisanrörelsens insats.

Komplexitet säljer dåligt, påpekar Yurchuk, och politiker använder därför förenklade mönster för att vinna folkets hjärtan. Det innebär ofta en ”andrafiering” i narrativ som särskiljer ”oss” från ”dem” och det förflutna blir på så sätt en resurs för att vinna röster.

Själv tänker jag att detta är en nyckelmening viktig att hålla i minnet även när det gäller den ryska och ukrainska men även västvärldens presentation av den nuvarande konflikten i Ukraina.

Transformation av fysiska representationer av minnet

Nationsbildningen och byggandet av en nationell identitet förde också med sig en förändring av de fysiska representationerna av minnet.

Redan den 1 september 1990 revs en Lenin-staty ned i Chervonograd (Lviv oblast), efter ett beslut av stadsrådet där. Strax därefter föll Lenin-statyer över hela västra Ukraina, i Ternopil, Lviv och Ivano-Frankivsk. Det har tolkats som en antikommunistisk manifestation snarare än en nationalistisk men Yurchuk betonar att nationalismen vid denna tid hade kraftiga antikommunistiska undertoner.

De kulturella minnesnoderna Kiyvan Rus och Kossackerna var vid formandet av den ukrainska självständigheten redan väl etablerade då de även utgör grundstenar i det ryska kulturella minnet men genomgick i Ukraina under 1990-talet en emfasförändring genom en separation av Kyivan Rus-historien och Moscovia-historien och en betoning av kosackernas kamp för autonomi.  

Sin fysiska representation fick detta bland annat i utformningen av sedlar och mynt. Bland de ukrainska hjältar som prydde pengarna fanns bland andra Ivan Mazepa som i den sovjetiska historieskrivningen är en förrädare som lierade sig med fienden (Sverige och Karl XII).

Exempel på regionala skillnader i utformningen av minnesrepresentationer ger Yurchuk från Rivne i Volynien där avbildningar med koppling till Halych Volhynian Rus (grevskap som efterträdde Kiyvan Rus) eller det polsk-litauska arvet synliggjordes mer framträdande under 1990-talet. Med avsikten att skapa en mer europeisk prägel och göra stadens utseende mer attraktivt och ”marknadsmässigt”. De sovjetiska monumenten beskrevs som “smaklösa och primitiva” men var också politiskt laddade och en staty över Kuznetsov, chefen för det regionala NKVD, flyttades från en central plats i staden till en mer avskild plats. Den ersattes av ett monument betitlat ”Till de som dog för Ukraina” och torget där den står döptes om till Magdeburg Lag-torget för att ge en koppling till Europa. Politiskt färgade minnesmärken av arvet från UNR, OUN och UPA har varit mer omdiskuterade och kontroversiella och har uppförts först efter inträdet till 2000-talet.

I byarna runtom i Volynien restes till en början kors till minne av UPA-soldater som dödats under kriget. Flera år senare har monument börjat resas på dessa platser då krav på ”riktiga minnesmärken” rests och politiska partier av ibland tillmötesgått dessa krav, men enligt en egen agenda.  Yurchuk säger sig kunna se hur en komplex väv av personliga minnen, politiska strävanden, mänskligt behov av att minnas de döda, krav på erkännande och anspråk på sanningssägande framträder kring uppförandet av dessa monument.

Anti-OUN och UPA

Yurchuks studier av den lokala minnespolitiken i Rivne ger en bild av at avsovjetiseringen och utrensning av det kommunistiska arvet i praktiken inte var alldeles lätt att genomföra. Den nationalistiska beskrivningen av OUN:s och UPA:s historia var ett av de heta ämnen som Kommunistpartiet och Socialistpartiet hade starka invändingar emot. Det var således ett ämne som stadens styrande försökte undvika.

Kritiken riktade sig framför allt mot evenemang som relaterade till personer som Symon Petliura, Stepan Bandera och biskopen av den Ukrainska Autokefala Ortodoxa kyrkan (bildat vid den korta ukrainska statsbildningen på 20-talet och förbjuden av Sovjet), Stepan Skrypnyk (biskop Mstyslav) som beskylldes för kollaboration med nazisterna. Anti-OUN och anti-UPA kritiker buntade ofta ihop dessa tre personer så att de tillsammans fick representera allt anti-sovjetiskt, fascistiskt och anti-ukrainskt medan det pro-sovjetiska framställdes som ”äkta ukrainskt”.

Just kyrkors tillhörighet, Kiev- eller Moskva-patriarkat, var vid den här tiden ett stridsäpple där stödet för det ena eller andra patriarkatet markerade den politiska identiteten. Komunnisterna och socialisterna stöttade Moskva-patriarkatet medan det nationalistdemokratiska lägret stöttade Kiev-patriarkatet, den grekisk-katolska kyrkan eller Autokefala kyrkan. En kamp som i allra högsta grad pågår än på flera orter vilket jag själv noterat under mina besök i Ukraina och skrivit om på denna blogg.

Egen bild: Den okände soldatens grav i Kiev. Ett av många monument över Det stora patriotiska kriget

”Banderivtsi” – en studie av konnotationer (ordets betydelse eller abstrakta definition)

Den politiska kampen om den ukrainska berättelsen och det Yurchuk benämner minnespolitiken handlar mycket om en kamp om värdeladdning och att etablera termers mening. En sådan term som hon tar upp särskilt är ”Banderivtsi”. En term som varit en pejorativ, informell term vid framställningar av OUN och UPA enligt det sovjetiska anti-fascistiska narrativet. Gradvis har termen förlorat sin pejorativa mening hos den ukrainska allmänheten och blivit ett av de återerövrade ord som vissa grupper använder för att beskriva sig själva.

Den sovjetiska traditionen att kalla motståndare till Sovjet för “banderitvets” består än i dagens Ryssland och står för grymma fiender mot det som nu är den ryska staten. Tidigare gällde den kollektivt för fiender till Sovjet i sovjetstater som införlivats efter andra världkrigets utbrott. Yurchuk pekar också på den mycket gamla ryska traditionen med samlande namn på ukrainare som propagerade eller agerade för autonomi eller självständighet. På 1700-talet kallades sådana för ”mazepyntsi” efter Ivan Mazepa, kosackledaren som lierade sig med Karl XII. På 1920-30-talen var det ”petliurivtsi” efter Symon Petliura, ledaren för den kortlivade ukrainska autonomin mellan världskrigen. Under 1940-talet blev det så ”banderivtsi” efter Stepan Bandera.

Under Euromajdan återupplivades termen och rysk media talade också ofta om den tillfälliga ukrainska regeringen efter Majdan som ”fascistjunta”. Välbekanta termer för den ryska (och ukrainska) allmänheten som i sig innehöll en mängd dold ”information”. Det vill säga konnotationer, eller betydelsen av en term.

Det ukrainska svaret har blivit att konstruera ett försvarsnarrativ där ordet ”banderivtsi” och de historiska personer som belagts med epitetet vittvättas och presenteras i positiva termer. Från forskarhåll brukar det betonas att det är vanligt att underordnade grupper erövrar den dominerande gruppens ord och fraser och möblerar om deras betydelse så att de blir meningsbärande i enlighet med deras specifika syfte(n). På så sätt har ”banderivtsi” kunnat förvandlas till något med positiv laddning i Ukraina. Populärkultur är en metod som kan bidra till förvandlingen. Yurchuk citerar en popsång med titeln ”We are lads from Banderstadt”:

“All our family are daredevils from L’viv, An apple did not fall away from the apple-tree. Mummies and daddies broke so many beds. So the stork could bring us to God’s world. Because we are boys from Banderstadt, We go to church, we respect our parents. None can party like us. Till the bugles don’t play, till the drum does not beat. Some say we are bandits, hooligans. From this swamp there won’t be human beings. But we will see, when there is a need. Who will crawl down to the cellar, and who will go under bullets."

De blir alltså här de modiga som vågar gå mot kulorna när det är nödvändigt och kastar om Sovjet-narrativets “nationalistiska banditformationer” till ett heroisk-nationalistiskt narrativ som framställer OUN och UPA som försvarare av fosterlandet. Ett narrativ användbart för de som demonstrerade under Euromajdan.

Stepan Bandera, ledaren för OUN-B. Nationens hjälte eller fascistisk krigsbrottsling? Banderivtsi i båda fallen?

Förintelsen som tema för kommunistisk kritik av nationalister och nationaldemokrater

I det sovjetiska krigsnarrativet ingick inte Förintelsen specifikt utan bakades istället in i ett bredare ”offer för tyska fascistockupanter”. I och med den Ukrainska självständigheten 1991 började pro-kommunistiska tidningar att skriva artiklar där Förintelsen beskrevs och dödandet av judar började beskrivas i termer av folkmord.

Minnet av Förintelsen blev ett effektivt vapen som socialister/kommunister kunde använda mot nationalister/nationaldemokrater. Att bygga ett monument i Rivne (Yurchuks geografiskt avgränsade studieområde) över de judiska offren blev således en stor seger för socialisterna som kunde beskriva sig själva som de civiliserade och mer i samklang med globala minnespolitiska tendenser.

Öppet anti-semitiska uttalanden av ledare för nationalistpartier som Rukh och URP publicerades regelbundet i lokaltidningen Volyn och den anti-judiska hållningen framställdes ofta som ett skydd för den ukrainska kulturen och språket. Vilket gav det kommunistiska/socialistiska lägret vatten på sin kvarn och enligt Yurchuk kan detta ha destabiliserat den nationalistiska ideologin att inta en hegemonisk position i Volynien.

Det hör till saken att den officiella hållningen under ukrainska Sovjettiden, enligt John-Paul Himka, var anti-semitisk lätt förklädd till anti-sionism. De ukrainska kommunisternas plötsliga intresse för judarnas öde under andra världskriget förefaller alltså som ett exempel på hur minnespolitiken kan fungera. 

Summering av perioden 1990-94 Nationsbyggande

Vi har sett hur det ukrainska nationsbyggandets första år präglats av en fragmentering av minneskulturen. Det sovjetiska narrativet om ”Det stora patriotiska kriget” destabiliserades och den nationaldemokratiska eliten gjorde vad de kunde för att fylla i tomrummen i historieskrivningen. Splittringen kan inte heller strikt indelas geografiskt i öst-väst utan är mer politisk och Yurchuks minnespolitiska observationer har främst gjorts i regionen Volynien. Likväl framgår här vikten av ordens mening och hur de kan laddas med olika innehåll. De blir då till knappar att trycka på som utlöser en viss reaktion hos mottagaren. Något som Yurchuk försökt visa fungerar med varierande framgång i olika regioner.

Vissa ord kan återerövras och fyllas med ny mening. Medan andra är svårare att förändra. Vilket sannolikt är skälet till att den ukrainska regeringens beskrivning av det nuvarande inbördeskriget är ”anti-terroristoperationer”. Vilket implicit antyder att även de som verkligen bara anser att Ukraina helst skulle tecknat handelsavtal med Ryssland är att likställa med terrorister. Eller, på samma sätt, det ryska eller pro-ryska påståendet att Euromajdan var en fascistkupp, antydande att alla som demonstrerade på Majdan 2013-14 - även de som bara hett önskade en revitaliserad demokrati, slut på korruptionen och ett närmande till EU – skulle vara att likställa med fascister.

Inte många ser ju något positivt med terrorism eller fascism och är därför användbara termer för att tillfoga motståndaren skada. Men det skapar också en polarisering där ”andrafieringen” av motståndaren fördjupar splittringen och försvårar ett framtida enande av landet.

I nästa del går jag över till en mer kronologisk genomgång och vi hamnar då i perioden mellan 1994-2004. En period där euforin efter självständigheten lagt sig och vardagen tagit över vilket skapar frustration, desillusion, separatistiska strömningar och drömmar om återgång till det gamla.

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Det är hög tid att gå djupare in på vad OUN (Orzanizatsiya Ukrayins´kykh Natsionalistiv, på engelska Organization of Ukrainian Nationalists) och UPA (Ukrayinska Povstan´ska Armiya, på engelska Ukrainian Insurgent Army) var för rörelser och vad de stod för. När bildades de och var och vad åstadkom de? Och vad består deras mörka eller ”problematiska” minnen av?

En beskrivning av dem skulle kunna delas in i avsnitt om när, var och hur. 

När och var?

Grovt hugget verkade dessa nationalistiska frihetsrörelser mellan åren 1929-1956. De ukrainska statsbildningar som utropades efter första världskrigets slut trampades snabbt ned av rumänska, tjeckiska, polska och sovjetiska trupper som alla hade andra planer för de landområden som nu utgör Ukraina. Kollapsen för det gamla Österrike-Ungern och Tsar-Ryssland var geopolitiska omvälvningar som i allra högsta grad påverkade framtiden för de som såg sig som ukrainare. Riga-avtalet 1921 ritade en ny centraleuropeisk karta där centrala och östra Ukraina blev en del av Sovjetunionen och västra Ukraina delades upp mellan flera länder. Bukovina och Bessarabien blev rumänskt, Karpatiska Ukraina blev tjeckiskt medan Volynien, Östra Galicien samt Polissia införlivades med Polen .

Ungefär 4,5 miljoner etniska ukrainare blev majoritetsbefolkning i dessa områden men således splittrade och underställda ett flertal olika staters styre som alla naturligtvis alla hade egna nationsprojekt där inget annat än ukrainarnas underkastelse accepterades. Det sovjetiska förtrycktet lyfts ofta fram men det bör inte heller förglömmas att den polska staten bedrev en mycket hård poloniseringspolitik i de nyvunna områdena vilket förstås höll glöden vid liv för de ukrainare som önskade sig en egen självständig nation. I sönderfallet låg naturligtvis också en möjlighet. Men att det sannolikt skulle bli en kamp med våld föreföll tämligen uppenbar. Lite mer ingående om denna period har jag skrivit tidigare, baserat på Andreas Kappelers historiebeskrivning, och finns att tillgå här för den särskilt intresserade.

OUN grundades 1929, vid en konferens i Wien, och var aktivt både i Polen och i den ukrainska sovjetrepubliken. Dess mål var ett självständigt Ukraina. Vid denna tidpunkt var den mest inflytelserika ukrainska militära och politiska rörelsen UVO (Ukraiins´ka Viiskova Organizatsiia) och dess ledare, general Yevhen Konovalets, blev utsedd som ledare för nybildade OUN. Han mördades av NKVD 1938 vilket gav upphov till en maktkamp och splittring av OUN i två fraktioner. 1940 bildades därmed OUN-M under ledaren Andrii Melnyk samt det mer militanta OUN-B under Stepan Bandera. Dessa kom sedan att kallas Banderivtsi.

Bild: Wikimedia, Alex Tora. Treudden, Tryzub, emblem för OUN-M 

Bild: Wikimedia, Alex Tora. OUN-B:s emblem

UPA bildades 1942 som en militär enhet som skulle komma att rikta sina vapen mot både Sovjet och Nazityskland. Dess sista styrka krossades först 1956 av sovjetiska NKVD.  En liten grupp fortsatte dock verksamheten i diasporan under namnet OUN-zakordonnyi (OUN-z) lett av Mykola Lebed, i exil i USA och en av de som anses ligga bakom massakrerna på polacker i Volynien vilket vi kommer tillbaka till senare.

Det var just i västra Ukraina - Volynien och Galicien – som OUN och UPA hade huvuddelen av sin aktivitet förlagd. I östra Galicien hade rörelserna sin största representation, i synnerhet i Lviv, men också med starka fästen i Przemysl (i Polen) samt Stanislawow (nu Ivano-Frankivsk).

Den polske presidenten Józef Piłsudski blev den polska självständighetskampens store ledare (diktator) och grundade den Andra Polska Republiken efter första världskrigets slut. Frigörelsen från Ryssland (Sovjet) och Österrike-Ungern innehöll samma ingredienser som den ukrainska och de sistnämnda utgjorde naturligtvis allvarliga konkurrenter om den historiskt gemensamma marken. Efter Pilsudskis död 1935 stärkte auktoritära krafter sitt grepp om Polen och ett massivt förtryck mot oppositionella (kommunister inte minst) och minoriteter, varav ukrainarna utgjorde den största. Vid slutet av 1930-talet eskalerade fientligheterna mellan polacker och ukrainare.

UPA (också kallat Polis´ska Sich) bildades i Volynien 1941 under ledning av Taras Bulba-Borovets och bekämpade den sovjetiska armén som ockuperade östra Polen enligt överenskommelsen med Nazityskland (Molotov-Ribbentroppakten). Han vägrade dock delta i tyskarnas judeutrotning och inte heller i OUN-B:s massakrer på polacker i Volynien och blev därför mördad av banderivtsi 1943 och hans UPA inordnades under OUN-B som därmed fick den militära gren de ville bilda. Naturligt nog var det först därefter som UPA blev verksamt i Galicien.

En hel del av detta beskriver jag också i ett tidigare inlägg, som kan komplettera den ovanstående historiska beskrivningen.

Hur?

Här kommer vi in på de mest besvärande aspekterna av OUN:s och UPA:s historia vilka kan beskrivas som realatonerna med judar, polacker och tyskar. Men också OUN:s ideologi som har nationalistiska och fascistiska drag som borde vara svåra att förena med det pro-europeiska idealet. Yurchuk lyfter dessutom fram det mer outforskade dödandet av andra ukrainare till vilket det ovan nämnda mordet på Taras Bulba-Borovets är ett exempel på. Enligt YALE-professorn Timothy Snyder finns hos OUN:s offer fler ukrainare än någon annan nationalitet. Det var således inte alla som sympatiserade med Bandera och hans rörelse. Samme Snyder har för övrigt skrivit en intressant artikel om minnet av Bandera i samband med att denne upplyftes till ”Nationens hjälte” av den ukrainske presidenten Viktor Jusjtjenko 2010. Han intar i denna artikel en liknande position som Yurchuk och antar att Jusjtjenkos glorifiering av Bandera mer är ett led i en avstalinisering av Ukraina och en distansering till Moskva för att minska Putins inflytande. Möjligen fick denna strategi ett ödesdigert bakslag?

Dödandet av ukrainska meningsmotståndare är emellertid en del av historien som inte passar in i bilden och har därför inte fått något genomslag i den ukrainska offentliga debatten och är ett närmast okänt faktum för allmänheten, menar Yurchuk.

För OUN var ingen annan ideologi än deras egen acceptabel och diktatur sågs som den enda metoden för styre. Kommunismen och socialismen med sina internationalistiska ideal betraktades som särskilt fientliga. Bandera såg det ”rena” Ukraina som mål. Vad detta innebar framgår bland annat av ett flygblad från 1942 där han kungör följande:

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyska eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

Avseende OUN:s ideologi lyfter Yurchuk fram John A. Armstrongs definition av integral nationalism som jag själv uppmärksammade i ett tidigare inlägg, efter att ha plöjt en av hans böcker om den ukrainska nationalismen under ett par dagar i Chernivtsis universitetsbibliotek i höstas.

Definitionen av denna typ av nationalism kännetecknas, enligt Armstrong, av följande drag:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

Armstrong representerar en approach till ukrainsk nationalism som anser att denna influerades av europeisk fascism. Enligt vissa har den ukrainska nationalismen ingenting gemensamt med fascismen medan den andra ytterlighetsapproachen ser OUN och den ukrainska nationalismen som en integrerad del av den europeiska fascistiska rörelsen. Själv är jag mer böjd att gå på Armstrongs linje. Yurchuk nöjer sig med att konstatera att OUN utan tvekan kan anses ha varit en auktoritativ organisation.

Andra världskriget blev emellertid, enligt OUN:s synsätt, en chans att lägga beslag på den mark som ansågs vara den ukrainska och att ta makten över denna enligt dessa nationalistiska principer. En pragmatisk allians med Tyskland blev en möjlighet att etablera den ukrainska staten och båda fraktonerna av OUN sände före kriget brev till Hitler där de framförde sin syn på nödvändigheten av detta.

Detta ingick dock inte I den tyska framtidsplanen för Ukraina och följaktligen slogs genast det - av OUN-B 30 juni 1941 utropade – självständiga Ukraina ned av tyskarna och OUN förföljdes. Bandera själv hamnade i tysk fångenskap i Sachsenhausen men släpptes i september 1944 då den sovjetiska offensiven kröp allt närmare den tyska gränsen. Enligt Yurchuks beskrivning var det dock OUN och UPA som i februari 1944 tog kontakt med tyskarna i hopp om att i en taktisk allians samarbeta mot Röda armén och sovjetiska partisaner. Samtidigt varnade OUN-B ukrainare för att kollaborera med vare sig Gestapo eller bolsjevikerna och det anses allmänt attOUN:s tredje kongress 1943 utgör en ”demokratisk vändning” i organisationens historia. Det kan i så fall ses som en taktisk hållning i en tid då kriget började vända till de allierades fördel . Banderas hållning efter kriget var dock att inte acceptera någon som helst demokratisk transformation av organisationen.

Således är det en komplex och ambivalent bild av dessa rörelser under kriget som framträder och, menar Yurchuk, ganska förvirrande av utvärdera. De mörka delarna av den undviks dock för det mesta. Framför allt de som handlar om judepogromer och massakrer av polacker.

OUN, UPA och den judiska befolkningen

Mellan den 22 juni 1941 och slutet av 1943 dödades 90 % av den judiska befolkningen I Östra Galicien och Volynien. OUN-B bildade speciella förband som samarbetade med Wehrmacht i pogromerna mot judar. En av de mer omtalade av dem ägde rum i Lviv i samband med den tyska inmarschen i Sovjet., då cirka 4000 judar dödades på kort tid. En mer detaljerad beskrivning av denna händelse OUN-B:s roll i pogromerna finns det blogginlägg jag länkat till angående OUN:s ideologi här ovan.

Anti-semitismen beskrivs av flera forskare som ett viktigt, om inte helt centralt, element i OUN:s ideologi. Judeförföljelserna, anti-semitismen och samarbetet med tyskarna är dock tabubelagda ämnen i det ukrainska samhället. Medan tyskarna får anses ha bearbetat sin skuldbörda tämligen grundligt och det i den polska debatten börjar komma upp till ytan så göms det judiska, tämligen betydande arvet, från judarna undan i Ukraina och det ukrainska deltagandet i Förintelsen är nästan helt utsuddat. 

En bild av detta fick jag själv vid ett av mina besök i Chernivtsi (i Bukovina) där den judiska begravningsplatsen med runt 50000 judiska gravar (ingen vet med säkerhet) ligger övergivna och igenvuxna. Vi, jag och sambon, var helt ensamma besökare på denna enorma yta under en sensommarkväll och lyckades orientera oss fram till minnesmärket över Förintelsens offer. Igenvuxet och ovårdat, liksom begravningsplatsen i övrigt. Här bör tilläggas att just i Chernivtsi fanns dock den allra största delen av de judar som faktiskt överlevde 2vk. Dock inte tack vare de ukrainska nationalisterna utan den rumänska borgmästaren som lyckades övertyga tyskarna om att stadens judiska befolkning (då runt en fjärdedel) utgjorde en så viktig del av det lokala arbetslivet och styret att staden inte klarade sig utan åtminstone en del av dem. Det ska också tilläggas att de överlevande efter kriget, med några få undantag, beslutade sig för att framtiden fanns på annat håll och därför övergav Chernivtsi och Ukraina och att det därför helt enkelt inte fanns några anhöriga kvar som vårdade de anhörigas gravar. Men det judiska arvet är likaväl bortglömt och ignorerat och gravplatsen kan mycket väl ses som en symbolisk manifestation av denna glömska. De enda som gör (förvisso otillräckliga) insatser för att vårda denna plats är judiska volontärer från i första hand Israel.

Egen bild: Minnesmärket över Förintelsens offer på Chernivtsis judiska begravningsplats. För den som ännu vill minnas...

Egen bild: Vegetationen tar över allt mer på Chernivtsis judiska begravningsplats och det judiska minnet i Chernivtsi växer igen.

Yurchuk vill förvisso betona att långt ifrån alla ukrainare har judiskt blod på sina händer och att det finns många exempel på hur ukrainare hjälpt och gömt judar under den här tiden. Taras Bulba-Borovets, som jag berättade om tidigare, sägs vara en av dem. Men, enligt Yurchuk, tillhörde detta dock undantag snarare än regel. Ofta användes dock historier om judiska läkare som assisterat UPA under kriget som en vittvätt av OUN:s och UPA:s smutsfläckar på den här punkten.

John-Paul Himka, som skrivit om OUN:s och UPA:s del i Förintelsen, menar emellertid att detta problematiska minne förträngs av instrumentella skäl då det naturligtvis inte är gångbart för att generera politiskt och moraliskt kapital.

Då beskrivs hellre de ljusa sidorna. Som exempel nämner Yurchuk den ukrainska romanförfattarens Oksana Zabuzhkos verk Museum of Abandoned Secrets i vilken kärlek och ömsesidig vänskap mellan judar och ukrainare under kriget är ett huvudtema.

 (Min anmärkning: Se på denna blogg “Kampen om berättelsen” där jag inleder med att berätta om Oksana Zabuzhkos beskrivning av att media accepterat ett “Putin-perspektiv” på Ukrainakonflikten)

OUN, UPA och den polska befolkningen

Det är lätt att stirra sig blind på den ukrainska fiendskapen med Sovjetryssland och glömma förhållandet till Polen till vilket en betydande del av nuvarande Ukraina var en del av under mellankrigstiden. De massakrer på den polska befolkningen i västra Ukraina som OUN och UPA genomförde innehåller naturligtvis lika lite politiskt och moraliskt kapital som judeförföljelserna.

Den tyska historikern Grzegorz Rossoliński -Liebe beskriver Bandera som en symbol för polskt lidande i Volynien och Galicien under kriget. Här fanns emellertid ett element av ömsesidigt förtryck före kriget och en rivalitet om mark i enlighet med idén om att denna skulle tillhöra majoritetsbefolkningen. Att få kontroll över dessa landområden blev därför ett logiskt mål.

I februari 1943 startade UPA en aggressive militäroperation mot polackerna och fick genom våld eller hot om våld den polska befolkningen i Volynien och östra Galicien att flytta västerut. Mellan 40000-60000 polacker beräknas ha dödats under detta år.

Det har tvistats bland historiker om detta ska beskrivas som en ukrainsk-polsk konflikt eller om folkmord. Den senare beskrivningen är förstås vanlig i Polen vilket förvisso kan vara ett sätt att undvika den polska skulden för folkmordet på polska judar. En annan uppfattning är att det åtminstone handlade om en ukrainsk etnisk rensning, vilket bland andra Ivan Katchanovski, vid University of Ottawa, hävdar.

Yurchuk talar istället om tre angreppssätt i den ukrainska debatten om detta mörka avsnitt av historien; 1) förnekelse av UPA:s brott, 2) medgivande av skuld men under premissen ”vi förlåter och ber om förlåtelse”, 3) i enlighet med den sovjetiska propagandan en syn på UPA som fascistiska tysk-kollaboratörer.

Vid krigsslutet hade dock Röda armén befriat Ukraina från de tyska ocupanterna och inlett den sovjetiska ockupationen. UPA fortsatte sin kamp mot de sovjetryska ockupanterna i västra Ukraina och östra Polen fram till 1956 då den sista enheten nedkämpades.

Varför Bandera och inte Bulba?

Arvet efter OUN och UPA har dock förvaltats av en ukrainsk diaspora men framför allt fått betydelse för det ukrainska nationsbygget efter självständigheten 1991 då inte minst flera extrema högerpartier exploaterat det.

OUN försökte etablera sig i den nya självständiga staten men splittrades mellan Ukrainska Nationalistkongressen (KUN) i Ukraina och den i diasporan verkande emigré OUN-B. Numera är det, enligt Yurchuk, främst fyra organisationer som gör anspråk på arvet efter Stepan Bandera. De två redan nämnda samt Tryzub imeni Bandery (Treudd till Banderas ära) och partiet Svoboda (Frihet).

Detta aktiva användande av arvet från OUN och UPA av högerextrema rörelser innebär, enligt Yurchuk, att dessa slåss för att få inflytande över det hon kallar ”minnespolitiken” men också att de genom sina egna aktiviteter påverkar allmänhetens attityder till OUN.

Det är emellertid inte alls bara de högerextrema som hyllar Bandera. Som tidigare nämnts och som kommer att framgå av senare delar av den här serien inlägg har kulten kring honom och OUN/UPA aktivt använts i det ukrainska nationsbygge som inleddes efter självständigheten 1991.

Själv frågar jag mig varför inte exempelvis Taras Bulba Borovets, som vägrade delta i pogromer på judar och massakrer av polacker, blivit den främste symbolen för det moderna ukrainska nationsbildandet? Helt enkelt för att han förlorade kampen mot Bandera? Eller finns det andra politiska skäl? Men vilka skulle det vara när hela idén med Euromajdan var ett närmande till ett fritt och demokratiskt EU och det värdegrundspaket de anses inneha?

Att just Bandera hyllas som nationens hjälte, inte bara av högerextrema utan även av pro-demokratiska och pro-europeiska partier, är också en av de gåtor som Yurchuk försökt söka svar på. Trots den mörka historien hos hans OUN-B är det Banderas minne som vårdas främst. Varför använda en organisation vars aktioner innebar mer splittring än enande när kraften i minnet förväntas mobilisera enande?

Yurchuk ställer den mycket relevanta frågorna varför odemokratiska rörelser förs fram som nationalsymboler när visionen är en demokratisk framtid för Ukraina? Vilka är det som marknadsför och har marknadsfört dessa minnen, och varför alls minnas en organisation med en så totalitär och våldsam karaktär? 

Frågor som vi leds in på i kommande inlägg.

   

När SD blir tydligt

- Vi har varit väldigt tydliga med att...
- Jag vill vara tydlig här...

Ja, så brukar det låta numera när politiker försöker lägga emfas på orden. Tydlig är tydligen det politiska modeordet nummer ett numera. Kanske har de politiska partiernas allt otydligare konturer framkallat detta oerhörda behov av att tala om när de blir tydliga.

Igår ville hur som helst SD:s Paula Bieler vara tydlig med att partiet inte accepterar hat och hot mot meningsmotståndare. Här vill jag för övrigt vara tydlig med att jag kanske inte citerar ordagrant, men någonting ditåt sa hon i gårdagens Aktuellt. Möjligen var hon inte tillräckligt tydlig.
Debatten handlade om näthatare och Aftonbladets Anders Lindberg tyckte att SD måste ta ansvar för sin svans, det vill säga kapa den. Han påminde Bieler om att riksdagsledamoten Kent Ekeroth på avgörande sätt hjälpt sajten Avpixlat att bedriva sin verksamhet och att han förefaller ha ett avgörande inflytande över innehållet. Som bland annat innefattar att uppmana läsare att gå hem till misshagliga journalister för att sätta press på dem. Bieler stammade något om enskilda partimedlemmar och att värna yttrandefrihet. Det var lite otydligt.

För det där med att kapa svansen blir ju lite problematiskt när hatarna även tillhör eller nyligen tillhört de ledande i partiet. Härom dagen uttryckte exempelvis Erik Almqvist sin besvikelse över att hatet och hoten trots allt inte lyckats knäcka Alexandra Pascalidou, genom att twittra:

"När vardagen är tillbaka har Sverige trots allt inte blivit en rabiat kommunist fattigare".

Tydligare kan det ju inte bli...

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Monument som katalysatorer för minnen

Yurchuk har knutit sin avhandling kring monument över OUN och UPA och de ceremonier och ritualer som utförts i anslutning till dem. Det politiska spelet kring uppförande av monument eller förflyttning eller nedmontering av befintliga monument visar hur en kulturell och politisk process är verksam och i olika tidsperioder ger monumenten ett ”politiskt liv” och olika laddning och betydelse.

Yurchuk har intresserat sig mest för monuments uppfyllande av sin funktion som metaforer för nationellt liv eller platser för speciella evenemang. Monumenten har tjänat som entré till diskussioner om minnet och ses som katalysatorer för minnesprocesser.

Hennes studie av monument har också inbegripit en del som uppförts eller nedmonterats på senare tid vilket har utlöst en mängd diskussioner i press, stadsråd och nationella parlamentet och tillfört mycket material som säger en hel del om det politiska spelet i Ukraina. Monumenten relaterar således till historien, menar hon, inte bara genom den historia de representerar utan och den historiska kontext i vilken de uppfördes samt deras egna ”livshistorier”.

Monument gör oftast anspråk på att representera ett gemensamt minne som markerar ett gemensamt ideal och det blir därför möjligt att genom monumenten analysera själva nationen och på samma sätt hur samhället förändrats genom att se hur monumentens mening förändrats.

Jag har själv på mina resor i Ukraina noterat hur monument har utgjort centrala platser för människors bearbetning av aktuella händelser. Hur ukrainska flaggor och andra symboler pryder statyer av gamla poeter eller krigshjältar. Monumenten blir altare vid vilka människor nedlägger sina ”offer” för att besvärja den nationella eller personliga krisen.

Vid mitt första besök i Ukraina (Lviv) slogs jag av den ständiga närvaron av nationalistiska motiv, flaggor och nationalromantiska statyer och minnesmonument över inte minst nationalpoeterna Ivan Frank och Taras Schevchenko som tycks ha minst en plats i varje betydande stad.

Egen bild: Ivan Frank-monumentet på Lychiakiv cemetery. Rikligt prydd med blommor och de ukrainska färgerna gult och blått. Minnesvård av en nationalpoet och kanske en besvärjelse i kristider.

Sovjetiska krigsmonument och monument över UPA och OUN

Krigsmonument fyller dubbla funktioner av att vara en viktig del av det sorgearbete som krig ger anledning att gå igenom men samtidigt också som uttryck för nationalism. Det nationella narrativet förankras genom krigsmonumenten, som Yurchuk formulerar det. 

Ukrainas kluvenhet kan iakttas genom monumentens olika berättelser och deras egna “livsöden”, vilket vi ska komma in på mer i detalj i senare delar. Det sovjetryska minnet av kriget är fortfarande i högsta grad närvarande i Ukraina men har undan för undan fått maka på sig för det ukrainska behovet av att uttrycka sitt eget nationella minne. Raserandet av sovjetiska monument blir symbolhandlingar i den ukrainska nationens frigörelse. Låt vara att det kanske oftare handlar om att välta Lenin än ryska soldater.

I Sovjet växte krigsmonument upp som svampar efter 2vk. Yurchuk understryker hur fundamentalt detta krig varit i den sovjetiska mytologin. Den stora segern över Nazityskland blev en grundsten i bygget av Sovjetunionen och för dess existensberättigande. Ett legitimitetsbevis som byggde på berättelsen om kampen mellan fascism och antifascism. En berättelse som återgavs om och om igen och i krigsmonumentens utbredning fick sina fysiska gestalter. För många inom det sovjetiska imperiet innebar dock Sovjets antifascistiska seger också början på en ockupation vilket i allra högsta grad gäller för Ukraina.

Egen bild: Sovjetiskt monument över “Det Stora Fosterländska Kriget” som syns överallt i Ukraina. Dock inte alltid på centrala platser på orten. En del har helt enkelt flyttats. Den här tanksen står i Chernivtsi lite avsides på väg ned från centrala staden till järnvägsstationen.

I det självständiga Ukraina fanns således ett oerhört behov av att hävda sin självständighet och distansera sig till den sovjetiska versionen av krigsminnet. Nya monument uppfördes och tillägnades den ukrainska nationaliströrelsen. Den nya dimension som krigsmonumentens militaristiska entonighet tillfördes de som tillägnades OUN och UPA, menar Yurchuk, var att de alla presenterades med klara religiösa symboler.

Minnesceremonier och högtidsdagar för OUN och UPA infaller ofta på religiösa helger och präglas av ritualer lånade från den religiösa sfären. Präster närvarar som regel alltid och monumenten pryds av kors och inskriptioner med böneord.

Berättelserna om hjältar och offer återges genom och i anslutning till monumenten. Ett av de monument som gav Yurchuk inspiration till ämnet för sin avhandling var det över Dmytro Klyachivsk, kanske mer känd under sitt alias Klym Savur. En legendarisk befälhavare i Volynien för OUN:s Banderafraktion och sedermera UPA som betraktas som nationalhjälte. Hans minne vårdas nu vid monumentet i Rivne. Att han också sägs vara ansvarig för massakrerna på polacker i Volynine mellan 1943-45. Den mörka delen av hans historia glöms bort eller förnekas.

Bild: Welcome to Ukraine. Klym Savur, UPA-hjälte eller bödel?

I Luhansk däremot står ett monument över UPA:s offer. Det vill säga de som dessa nationaliströrelser dödade. Att det står i Luhansk har emellertid inte så mycket att göra med att staden skulle ha plågats nämnvärt av dessa rörelser under kriget (de lär inte ha opererat alls i regionen) utan en politisk markering i kampen om det ”rätta” minnet av kriget. Det avtäcktes 2010 efter initiativ av den lokale politikern Arsen Klinchaev som lär ha sagt att minnesmärket var nödvändigt för att lära alla om UPA:s grymhet. En plakett på monumentet visar en duva genomborrad av en svastika. Antifascismen mot fascismen. Så är också det dominerande ryska narrativet om kriget som nu rasat i över ett år efter att just regionen Luhansk utropat sin självständighet vid sidan av Donetsk.

Bild: Wikipedia. Monumentet i Luhansk till minne av UPA:s offer. I ivern att påminna om att sanningen inte får glömmas glöms lite av sanningen bort...

I nästa del av den här sviten inlägg är det hög tid att komma närmare inpå själva nationaliströrelserna  OUN och UPA. När, var och hur verkade de och vad har de för problematiska minnen?

Netanyahus tal inför kongressen; Har vi inte hört det förut?

Idag talade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inför den amerikanska kongressen. Något som inte uppskattades av Vita Huset.

Nå, vad var det då han sa? I huvudsak att avtalet som USA och ett antal andra länder är på väg att sluta med Iran är dåligt och att det kommer att leda till att Iran får en lätt väg till att skaffa kärnvapen. 

President Barack Obamas kommentar var att talet inte innehöll något nytt. Förmodligen tänkte han på det här:

“Iran would possess nuclear weapons in three to five years”

(Ur Netanyahus bok Fighting Terrorism: How Democracies Can Defeat Domestic and International Terrorists, 1995)

“The most dangerous of these regimes is Iran, than has wed a cruel despotism to a fanatic militancy. If this regime, or its despotic neighbor Iraq, were to acquire nuclear weapons, this could presage catastrophic consequences, not only for my country, and not only for the Middle East, but for all mankind … Only the United States can lead this vital international effort to stop the nuclearization of terrorist states. But the deadline for attaining this goal is getting extremely close.”

(Tal till amerikanska kongressen 10 juli 1996)

“... our experts say Iran was probably only one or two years away [from developing nuclear weapons]”

(Netanyahu till en amerikansk kongressdelegation, Wikileaks 09 februari 2009)

“The American president must stop Iran from acquiring nuclear weapons - and quickly – or an imperiled Israel may be forced to attack Iran´s nuclear facilities itself … You don´t want a messianic apocalyptic cult controlling atomic bombs. When the wide-eyed believer gets hold of the reins of power and the weapons of mass death, then the entire world should start worrying, and this is what is happening in Iran”

(Intervju i The Atlantic 31 mars 2009)

“Where’s Iran? Iran’s completed the first stage. It took them many years, but they completed it and they’re 70% of the way there. Now they are well into the second stage. By next spring, at most by next summer at current enrichment rates, they will have finished the medium enrichment and move on to the final stage. From there, it’s only a few months, possibly a few weeks before they get enough enriched uranium for the first bomb.”

(Tal till FN:s Generalförsamling 27 september 2012)

Han var för övrigt en gång i tiden fullständigt övertygad att även Irak hade kärnvapen på gång. Så här sa han 12 september 2002:

”There is no question whatsoever that Saddam is seeking and is working and is advancing towards a development of nuclear weapons. No question whatsoever.”

Vilket ju i och med USA:s invasion 2003 visade sig vara falskt alarm. En överdrift av Iraks kapacitet som Netanyahu och Bush framställde som ett dödligt hot vilket skulle sanktionera invasionen.

Så vad är det Netanyahu egentligen vill med sin närmast besatta repetition av kärnvapenhotet från Iran? Provocera fram en amerikansk invasion av Iran?

Nja, kanske är sanningen närmare en annan sak Netanyahu snuddade vid i sitt tal till kongressen idag?:

” The U.N.'s nuclear watchdog agency, the IAEA, said again yesterday that Iran still refuses to come clean about its military nuclear program.”

Han glömde nämligen lägga till att Israel inte ens tillåter IAEA att komma I närheten av sina egna anläggningar. Israel är ju också ett av få länder (tillsammans med bl.a. Nordkorea) som vägrat skriva under ett icke-spridningsavtal. Kanske är det egentligen just detta Netanyahu fruktar mest? Att en ökad insyn från IAEA i Irans atomprogram ska öka kraven på Israel att själva öppna sina dörrar till sitt eget. Som FN krävde 2012... och igen i december 2014.

Kanske är det ständiga tjatet om Irans kärnvapenprogram i själva verket ett sätt att leda uppmärksamheten från det israeliska?

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina Del1

Jag har spenderat ett par dagar med att läsa en mycket intressant doktorsavhandling om Ukraina. Den är skriven av Yuliya Yurchuk och bär titeln “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

Den ställer ett antal nyckelfrågor för förståelsen av vad som händer I det konfliktfyllda Ukraina idag och fokus är riktad mot de ukrainska militanta nationalistorganisationernas OUN (Organization of Ukrainian Nationalists) och UPA (Ukrainian Insurgent Army) roll som historiska referenser i det Ukraina som nu kämpar för sin överlevnad. Ett land som är på väg att falla sönder samtidigt som det fortfarande är uppe i ett nationsbyggande.

OUN och UPA beskrivs antingen som nationella hjältar eller som nazister och krigsförbrytare. Sällan något däremellan. Helt klart är att de har en historia med mörka delar som antingen förtigs eller förnekas eller lyfts fram och överbetonas. Således frågar sig Yurchuk varför dessa anti-demokratiska och blodbefläckade organisationer alls används av Euromajdan-rörelsen och de ukrainska partier som säger sig vilja förena Ukraina med det liberaldemokratiska Europa?

Varför har OUN:s och UPA:s historia fått en så framträdande plats under vissa tidpunkter och på vissa platser? Hur uppfattas minnet av dem av människorna i Ukraina? Och vad är det egentligen människor kommer ihåg? Yurchuk har utgått ifrån monument och de ceremonier som förekommer kring dessa och den politiska debatt som förts kring deras uppförande eller nedmontering.

Avhandlingen blir en resa genom det unga landets stormiga historia och lyfter fram det politiska spelet och striderna om historieskrivningen och vad detta betytt för utvecklingen fram till Euromajdan och dagens inbördeskrig.

Det här är frågor jag själv har funderat mycket kring och jag tänker i ett antal inlägg dels redovisa vad Yurchuk kommit fram till men också relatera till mina egna inlägg om Ukraina på den här bloggen och mina egna observationer på plats vid mina besök i Ukraina. Det är en mycket bra avhandling som jag rekommenderar läsning av. Den bidrar med väldigt mycket för förståelsen av dagens konflikt i landet och av det som hände på Majdan under några dramatiska vintermånader 2013-14. För den hågade finns den tillgänglig här. Men för den som inte orkar eller hinner ta sig igenom 252 sidor doktorsavhandling kanske de här inläggen kan vara en ersättning som kittlar lagom? 

Jag har ansträngt mig att göra den rättvisa och följer ganska strikt dess kronologi men har valt bort avsnitt som handlar specifikt om staden Rivne i västra Ukraina och regionen Volynien samt de mer detaljerade redovisningarna av monumenten och dess betydelse. Jag har intresserat mig främst för den politiska kampen om historieskrivningen och för presentationen av det förflutna och hur det yttrat sig och yttrar sig i dagens bräckliga läge. Själv har jag lärt mig mycket av den och vill gärna delge en del av det i de här inläggen som börjar här med en introduktion till avhandlingens idé och uppbyggnad.

Studier av minnet och minnesarbete

Genom att studera på narrativ och ritualer länkade till monument har Yurchuk kunnat iaktta vilka aktörer som varit involverade i vad hon kallar ”minnesarbete” (memory work) och därigenom närma sig svaren på varför den period av den ukrainska historien då OUN och UPA verkade (grovt sett mellan världskrigen och under några år efter 2vk) blivit så viktig och flitigt använd av olika aktörer i det moderna Ukraina. Samt inte minst vad detta förflutna betytt för dessa aktörer och för samhället i stort.

Genom att förlägga sin geografiska fokus på Rivne och Volhynien har hon försökt komma förbi den stereotypa uppfattningen om östra och västra Ukraina som annars används som delvis bedrägligt homogena tankefigurer i analyser av dagens händelser. Motsättningar mellan östra och västra Ukraina har varit en standardapproach ända sedan Samuel Huntington identifierade Ukraina som ett tudelat land, menar Yurchuk, men hävdar själv att verkligheten är aningen mer komplex och att motsättningarna inte exklusivt kan baseras i denna geografiska dikotomi.

Den politiska striden om dessa organisationer, OUN och UPA, handlar också om berättelsen om andra världskriget. Det som av Sovjet kallades - och fortfarande i Ryssland kallas - det Stora Fosterländska Kriget medan de ukrainska nationalisterna istället ser en förtvivlad nationell frihetskamp där Ukraina först ockuperades av Tyskland och sedan av Sovjetunionen.

Synen på kriget har varit föremål för politisk strid där partier försökt övertyga sina väljare om sin egen korrekthet och beskrivning av sig själva som de goda mot de andra, de onda.

De krigstida nationaliströrelserna har blivit nycklar till en ukrainsk motbild mot det sovjetiska perspektivet på kriget. OUN och UPA som ideal och förebilder för självständighetskamp och nationell identifikation fungerar dock sämre utan en viss ommöblering av historiken och tillrättaläggande av berättelsen om dessa organisationer. Tyngdpunkten för minnesarbetet läggs kring det ukrainska folkets heroiska självständighetskamp och missdåden tonas ned eller göms undan. Blir till av Yurchuk kallar ”troubling past”.

Hennes arbetshypotes har varit att OUN och UPA fungerat som ett nav (a hub) kring vilket en alternativ syn på kriget har kunnat skapas motsägande det sovjetiska narrativet som betonar ”den stora segern för det sovjetiska folket över fascismen”. En syn som också innefattar en nedtoning av erfarenheterna hos varje enskild nation inom Sovjetimperiet och stigmatiserar anti-sovjetiska rörelser aktiva under kriget, inklusive naturligtvis OUN och UPA.

Minnet av OUN och UPA går, menar Yurchuk, att förklara i termer av det stora behovet av att återberätta historien som en del av den ukrainska nationen frihetsprojekt men också mindre gruppers och individers behov av att bygga identiteter. Med sin avhandling visar hon hur mytologiseringen realiseras och hur bitar av det förflutna försvinner på vägen. Men också att motiven bakom mytologiseringen måste ses i den kontext i vilken myterna skapas. Vilket behov det finns av en viss typ av hjältar eller skurkar i en viss tid eller situation för att förenkla det hela.

Yurchuks begreppsvärld

Viktiga begrepp i Yurchuks studie är kulturellt minne med vilket hon avser växelspelet mellan det förflutna och nutid i socio-kulturella sammanhang. Hon talar också om minnesaktörer (memory actors) och minnesentreprenörer (memory entrepreneurs) vilket avser människor, intressegrupper, organisationer och institutioner som direkt och strategiskt agerar för att påverka minnet av OUN och UPA.

Det är naturligtvis ingen slump att dessa aktörer och entreprenörer haft så framträdande roller i Ukraina och i alla andra före detta sovjetrepubliker. Det nationsbyggande och fastställande av identiteter som de ägnat sig åt har gett upphov till en boom för monument och minnesmärken och andra markörer som kan tjäna som omdefiniering av staten och omorientering för nationen.

Myt och mytbildning är andra centrala begrepp som enligt Yurchuks tolkning blir bilder av gyllene tider, ideal och modeller av ordning av stor betydelse för människor i oroliga eller farliga tider och situationer. Myten ger kunskap om vägen till räddningen. Den gyllene tiden kan komma tillbaka. Men mytbilden måste naturligtvis också ha en klangbotten hos en viss självbild för att kunna bli ett element i någons identitetsbygge.

Ett sista viktigt begrepp är kunskap (knowledge). Yurchuk utgår från Deborah Brizman som talar om problematisk kunskap vilken skiljer sig från älskvärd kunskap, information som förstärker det vi redan vet och som hakar i vår tidigare kunskap. Medan problematisk kunskap är av den typ som inte passar in med vad vi vet sedan förut. Den är relaterad till vad som ofta benämns ”mörka förflutna”, ”svåra förflutna” eller ”suddiga förflutna”.

Bild: Kyiv Post. "Ukrainians have right to honor their own heroes"

Den som är ivrig att komma fram till själva undersökningen får ge sig till tåls till nästa inlägg där jag går in på monumenten som katalysatorer för minnen och markörer för ideal och värden. Men också med en egen historia som säger mycket om de politiska strömningarna över olika tidsperioder.