Det är med skräckblandad förvåning som jag nu ser hur alla
fördämningar brister. Uppenbarligen finns det mängder av journalister,
politiker och ”vanligt folk” som nu anser att de ”äntligen” kan säga vad de
tycker om migrations- och integrationspolitiken men också om invandrare och
invandring i allmänhet.
Cecilia Blomberg, praktikant på SvD:s ledarsida, uttrycker
det som så att ”nu är debattklimatet mer tillåtande”. Det har hon förvisso rätt
i. Hon anmäler i sin ledare den 12/5-2018 en bok av Lars Åberg, ”Landet där vad
som helst kan hända”, och lovordar författarens beskrivning av ”problemen i
flyktingmottagandets spår”. Åberg ”förklarar det rådande tillståndet” och talar
om hur vi ”hamnade här”, det vill säga hur Sverige kunnat gå från ett land med
”klara visioner”, ”vara genomplanerat”, och vara ”förutsägbart” till att ”inte
ha någon plan alls”.
Hon ondgör sig sedan över sådant som hemspråksundervisning
och bostadssegregation som ska ha drivits på av idéströmningar om
multikulturalism som vissa politiker drivit igenom och anammat som en sorts
”statlig överideologi”, fortsätter Blomberg.
Visst kan somligt ifrågasättas och problematiseras. Men det
är helt klart en kritik som underkänner decennier av forskning och som ger de
högerpopulistiska krafterna (läs Sverigedemokraterna) rätt. Komplexitet låter
sig dock inte uttryckas i korta texter och forskning har visat att läsare av
nyheter främst kommer ihåg rubriker. Blombergs lyder ”Segregationen i Sverige
är självförvållad”. Det vill säga; invandrarna själva står för segregationen,
alternativt den svenska politiken. Kanske både och? Hon avslutar hur som helst
med att utmåla ”vägen framåt” som ”lång och krokig” men att första steget tas
genom öppen debatt och att ”se verkligheten just så som den är”. Det vore
förstås positivt om vi började på allvar diskutera segregation men jag
misstänker att det istället handlar om att öppna slussarna än mer för åsikter
som för tio år sedan hörde hemma på yttersta högerkanten, det vill säga att
invandrare inte utgör något annat än ett hot. Likheten mellan debatten före och
under andra världskriget inför en eventuell ”ström” av judiska flyktingar från
Tyskland och tyskockuperade länder i Europa och den vi ser idag rörande framför
allt muslimer är nedslående. Jag skrev redan för fem år sedan om detta en text
som jag fortfarande ser som högaktuell och som fördjupar mitt resonemang.
Se verkligheten som
den är
Så hur är då verkligheten? Ja ingen blundar väl för att det
finns en segregation och att den i förlängningen kan utgöra ett problem. Ingen
kan väl heller förneka att det finns sociala problem i vissa områden eller att
nya svenskar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men är den
”självförvållad”?
Samtidigt som Blomberg skriver på sin ledare släpps en
rapport från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Den är alltså utomstående
bedömares syn på ”verkligheten som den är”. Hur ser den då ut?
Jo, de uttrycker stor oro för ökande antal hatbrott och
rasistiskt våld. De oroar sig också för framväxten av rasistiska och
extremistiska organisationer i Sverige och deras alltmer offentliga
framträdande.
Alldeles särskilt oroliga är de för mängden mordbränder mot
moskéer och asylmottagningsanläggningar.
De pekar också på ett gap mellan det stora antalet hatbrott
och fall av hets mot folkgrupp och det låga antalet fällande domar eller ens
utredningar.
Alldeles särskilt oroar sig FN:s experter för attacker mot
muslimer i Sverige. Framför allt drabbar dessa hatbrott muslimska kvinnor. De
ser också en oproportionerlig inriktning på att följa muslimer hos polis och
säkerhetstjänst när terroristlagarna tillämpas, samtidigt som brott som begåtts
av nazistiska grupper inte utreds som terrorbrott. De noterar ytterligare en
sak som anknyter till Blombergs ledare, nämligen:
”Muslimska minoritetsgrupper får inte heller jobb eller bostäder
utanför områden med minoritetsgrupper, vilket i praktiken leder till
segregation”.
Även afrosvenskar och romer är utsatta för diskriminering
och rasprofilering på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden, noterar
FN-rapportörerna.
Det rapporten pekar på är inget nytt men FN-rapportörerna är
bekymrade över ökningen av rasism och diskriminering i Sverige och kritiserar
tillåtandet av organisationer som uttalar rasistiskt hat och ”kräver omedelbara
krafttag mot rasism”.
De uppmanar också till utredning av politiker och
journalister som gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Ivar Arpi på SvD
känner sig tydligen träffad eftersom han går hårt åt rapporten i en ledare den
14/5-2018 och tycker att den gör sig skyldig till överdrifter. Rapporten gör
ingen besviken ”som känner skuld över att vara vit europé”, raljerar han och
anser att anmärkningen angående journalister kan ”strida mot grundläggande
principer om yttrande- och åsiktsfrihet” med det sarkastiska tillägget att ”man
kan inte laga postkolonial omelett utan att knäcka ägg”. Att yttrandefriheten
faktiskt enligt lag är begränsad och att hets mot folkgrupp, som är klassat som
ett hatbrott, är en av begränsningarna låtsas han inte veta eller möjligen
sällar han sig till vit makt-rörelsen som kritiserat lagen som begränsar vad de
får säga offentligt (?). Arpi kritiserar också utredarna för att de varit i
kontakt med organisationer som Sveriges Unga Muslimer och Afrosvenskarnas
riksförbund och antyder att dessa är försvarare av terrorister och
fundamentalister eller ”har samröre med dem på annat sätt”. Arpi tillhör
förvisso dem som försöker göra ”debattklimatet mer tillåtande”, för att använda
Blombergs ord. Han förundras över att tidningar skrivit om rapporten utan
vanlig normal källgranskning. Även Moderaterna riktar precis samma kritik mot
FN-rapporten.
Det torde egentligen inte vara svårt att förstå att
organisationer som representerar de grupper som utretts får komma till tals.
För det andra bortser då också Arpi och Moderaterna från det faktum att dessa
organisationer är blott två av totalt drygt trettio som bidragit med material
till rapporten; att allt material bygger på statistik och andra rapporter och
utredningar som redovisas med källhänvisning; att material också lämnas in av
18 experter från regering och myndigheter; att öppna förhör har hållits med
flera av organisationerna samt regeringsrepresentanter; att FN-kommitténs egna
18 experter har inhämtat information om organisationerna; att de under flera
veckor analyserat och kritiskt granskat materialet för att till sist publicera
sina slutsatser med möjlighet för regeringen att korrigera faktafel.
Så om det handlar om vanlig normal källgranskning litar jag
betydligt mer på denna FN-kommittés erfarenhet och kompetens än på Ivar Arpis. Det
är nog snarare så att Arpi i det fallet har en del att lära av
FN-kommittén.
Segregationen
Segregation är inget nytt fenomen. Det är inte heller
särskilt märkvärdigt att vissa grupper som kommer till ett nytt land samlas på
samma platser för att stötta och hjälpa varandra, för att umgås på sitt
modersmål eller utöva sin religion och kultur tillsammans. Det är bara att se
på hur de ca 90000 svenskar som flyttat till Spanien beter sig. En avhandling
från 2015 visar att spaniensvenskarna behåller anknytningen till Sverige genom
nyheter och släkt och vänner i moderlandet. Men också att det, åtminstone i
Costa del Sol, växt fram en svensk infrastruktur med institutioner som Svenska
kyrkan, svensk skola, svenska mediekanaler och annan svenskspråkig service. Det
är ett mänskligt beteende att vi söker trygghet hos andra som delar vårt språk
och vår kultur när vi bosätter oss på främmande platser.
Detta är naturligtvis inget skäl för att cementera den
självvalda segregationen, som i spaniensvenskarnas fall kanske mer har att göra
med en ekonomisk kapacitet att välja, medan den för invandrande till Sverige i
de allra flesta fall snarare handlar om att ta den bostad som finns. Men
fenomenet är detsamma att söka sig till den grupp man identifierar sig med.
Bostadssegregation är inte heller det något nytt fenomen. Ingvar
Carlsson, den gamle socialdemokraten och dåvarande bostadsministern, tog upp problematiken
vid SABO-kongressen 1975. Han konstaterade då bekymrat att ”de lediga
lägenheterna återfinns i allt för stort koncentrat på vissa orter i vissa
bestämda områden” och att det ibland berodde på att ”människorna utnyttjat den
nya valfriheten på bostadsmarknaden till att flytta från vissa bestämda områden”
vilket ledde till att ”de lediga lägenheterna upphört att vara en garanti för
valfriheten”. I klartext betydde detta att svenskfödda invånare i förorternas
hyreshusområden flyttade till radhus eller villor i andra områden.
Under 1990-talet kom så den marknadisering av hela samhället
som de nyliberala ideologerna förespråkat i ett par årtionden dessförinnan.
Bostäder släpptes alltmer fria för marknadskrafterna, hyresrätter omvandlades
till bostadsrätter, och de kommunala bostadsbolagen sålde ut bestånd och belades
med lönsamhetskrav. Det samhällsnyttiga försvann i stort sett som kriterium för
verksamheten. Detta spädde på det som Ingvar Carlsson noterat på 1970-talet
ytterligare och med råge. Valfriheten blir alltså en port till segregation. Det
är inte heller enbart så att de nya svenskarna väljer att samlas på ett och
samma ställe som det ofta beskrivs utan det handlar snarare om att infödda
svenskar gör det. Det gäller för övrigt inte bara individer. Som exempel kan
nämnas hur gymnasieprogrammet Digitala Rummet glatt tog emot pengar ur
Järvalyftets (klubbat av Stockholms stad 2007) projektpengar, tackade och
packade och flyttade verksamheten till Södermalm. Kunskapen om diskriminering
på bostadsmarknaden finns sedan åtminstone ett tiotal år tillbaka. DO författade
en rapport om saken 2008 (finns här) och noterade då att det år 2007, enligt
Boverket, endast fanns en kommunal bostadsförmedling i 9 av landets 290
kommuner, jämfört med år 1990 då det fanns i 105 kommuner. När offentliga
verksamheter börjar utsättas för lönsamhetskrav och konkurrens så händer det
saker som ger oönskade effekter.
Detsamma gäller förstås arbetsmarknaden. En marknad
förutsätter ett urval. Vi väljer vad vi själva vill ha och med detta så skärps
kraven på de som står för utbudet är filosofin i korthet. När det gäller
arbete, såväl som bostäder, blir brist till fördel för dem som står för
utbudet, inte för konsumenten eller den sökande i dessa fall. Det vill säga, värdar
och arbetsgivare ser en möjlighet att göra ett snävare urval. Här är den ovan
nämnda FN-rapporten också mycket klar med att segregation på såväl bostads- som
arbetsmarknaden orsakas av diskriminering. Det finns åratal av
forskningsresultat som belyser detta. Arbetssökande eller bostadssökande som
”byter namn” till ett mer svenskklingande sådant och får det jobb eller den
bostad som hen tidigare blivit nekad, trots samma meritförteckning eller
personbeskrivning. Som Behnam som bytte namn till Andreas och genast fick det
jobb han nekats när han sökt med sitt riktiga namn.
Vi har också sett nyligen ett par färska exempel på kvinnor
som fått jobb men inte får behålla dem eftersom arbetsgivare infört klädkoder
som inte uppfyller några egentliga praktiska krav utan förefaller ha införts
mer för att utesluta vissa kvinnogrupper från arbetet, antingen det nu handlar
om arbetsgivarens alldeles personliga åsikt om gruppen eller en sorts ”hänsyn”
till kundkrav. Kanske bådadera i vissa fall. När det gäller fallet med Hoda,
som fick sluta jobba för Securitas nyligen, säger exempelvis Securitas
talesperson att ”policyn delvis har införts för att privata personer kan
reagera på religiösa symboler”.
Redan för fem år sedan var etnisk diskriminering på arbetsmarknaden
den vanligaste anmälningsorsaken till DO. Ändå hade då endast två personer fått
rätt i Arbetsdomstolen sedan 1994. Det är väl känt hur svårt det är att få rätt
i AD och det är därför inte svårt att föreställa sig att anmälningsbenägenheten
är låg. Dessutom har DO börjat sålla hårt bland de anmälningar de får in och
driver mycket få fall vidare. Under 2015-2016 utreddes endast 14 % av de 403
anmälningarna om etnisk diskriminering på arbetsplatser. Resten lades alltså
ned utan någon som helst åtgärd.
Lundaforskaren Eva Schömer kallade för ungefär ett år sedan
den etniska diskrimineringen på arbetsplatser för ”en tickande bomb” och gav
svidande kritik åt både AD och DO samt fackförbunden. De gör inte sitt jobb,
menade hon, och AD ”förstår inte ens vad rasism är”, sa hon då till SvT.
Verklighetsgapet
Här blottas ett gap mellan verklighetsbilderna. Det vill
säga den som Blomberg och Arpi med flera vill att vi ska se och den som FN ser.
Jag tror det hör ihop. Det mer ”tillåtande debattklimatet” som Blomberg
uttrycker sin lättnad över tror jag hör samman med agerandet. När vi börjar
tillåta hatprat följer hatbrott i dess fotspår. Nu brukar många protestera mot
den beskrivningen och utbrista att; ”det handlar inte om det” eller ”jag är
inte rasist men… osv”. Sedan är det fritt fram att ösa ur sig invektiv över
vissa grupper och berätta anekdoter om ”hur de är” eller vilka värderingar de
anses ha. Till skillnad från svenskens högtstående värderingar. Ändå ökar
alltså antalet hatbrott, såväl våldsdåd som attacker på nätet från personer med
dessa ”högre stående värderingar”.
Den forskning som bedrivits i decennier börjar ifrågasättas
och det är mångkulturalismen som ges skuld till segregation och utanförskap i
samhället. Inte de strukturella hinder som mängder av forskning pekar på.
Moderaterna talar om människor som hellre lever på bidrag än jobbar. Centern
talar om låglönesatsningar som ska få arbetsgivare att anställa nysvenskar. Den
strukturella diskrimineringen är det ingen som talar om längre. Är det möjligen
detta som debattörer som nu lovordar den nya frispråkigheten om migration och
integration tycker är så befriande?
Vad debatten ska
handla om?
För ungefär tio år sedan fanns en livaktig och nyttig debatt
om mångkulturalismen och vad den gör med den nationell enhet. Det finns inga
givna svar på vem som hade rätt eller fel men en seriös debatt med akademisk
närvaro kan ge nya tankar och infallsvinklar som är av godo för den förvisso ”långa
och krokiga väg framåt”, som Cecilia Blomberg talar om. Det vore intressant att
exempelvis föra fram Slavoj Zizeks tankegångar om hur den liberala
multikulturalistiska ideologins bas ”toleransen” egentligen är ett sätt att
kulturalisera politiken. Alltså tolerans istället för emancipation och politisk
kamp. Att ojämlikhet och ekonomisk exploatering bygger på kulturella skillnader
och olika sätt att leva och inte går att åtgärda utan bara tolereras. Men
samtidigt att ”sann tolerans” bara är möjlig inom västvärldens liberala
demokratier. En ideologi som Zizek beskriver som post-politisk, en självvald
reträtt från den ideologiska politiska kampen. Eller Wendy Browns tankar om kulturaliseringen
av politiken som gör att ekonomiska och politiska frågor faller ur blickfånget
och att den politiska debatten istället rör sig inom en sfär innefattande
kultur, religion, traditioner och värderingar.
Den liberala demokratin och marknadsekonomin är ju ”the end
of history” (Fukuyama) och den slutliga optimala samhällsformationen. En
kapitalistisk segersång efter murens fall som förkunnade den enda möjliga
styrformen och därmed gjorde politisk ideologisk kamp ”överflödig”. Så varför
träta om sådant som ekonomisk ojämlikhet, orättvisor på arbetsmarknad och
bostadsmarknad eller inflytande över produktionsmedlen eller andra frågor när
allt nu bara handlar om att baka ihop en mångfald av människor från olika
kulturer och få dem att ”välja” det ”rätta” sättet att leva och verka inom den
liberala demokratin. Det är komplexa resonemang Zizek och Brown för och jag ska
inte varken förorda eller förkasta dem här. Men en debatt som utgår från Zizeks/Browns
idéer eller deras kritikers vore givetvis intressant och skulle kunna leda till
djupare och mer utvecklande tankar.
Istället för en djupare ideologisk debatt eller en om
segregationens strukturella orsaker och ekonomiska sammanhang får vi en debatt
om hur mycket eller lite kulturella skillnader som ska ”tolereras”. Det blir debatter
om ifall en moské ska få ha tre minuter böneutrop i veckan eller om det ska
accepteras att en del kvinnor bär slöja och så vidare. Det framförs krav på att
utestänga dessa kvinnor från jobb och socialt offentligt liv; om att stänga
gränser eller begränsa invandring; att ställa krav på invandrare; att
skuldbelägga invandrare för sin egen segregation; att peka ut kulturella
skillnader som roten till sociala problem; att peka ut grupper som mer benägna
till viss kriminalitet; etc. etc.
Stefan Löfven blev utskrattad i Agendas partiledardebatt för
en vecka sedan och hånades för sitt sätt att möta Jimmie Åkessons utspel om
våldtäkter med att vilja prata om sexuella trakasserier på arbetsplatser. Alla
tyckte det var självklart att Löfven skulle hålla sig till det ämne Åkesson
ville introducera i samband med metoo-debatten. Att Löfven gjorde en dålig
debattinsats och att hans ingång i debatten med Åkesson var klumpig kan jag
hålla med om. Men att han skulle vara tvungen att hålla sig till Jimmie
Åkessons agenda verkar däremot ett märkligt krav. Likaväl som Åkesson pratar om
invandring i snart sagt varje fråga bör ju debatten om sexuella trakasserier
kunna handla om den som sker på arbetsplatser. Det var ju trots allt där metoo-debatten
tog sitt avstamp. Men det är inte det som det handlar om tydligen?
Jag har facebook-vänner som jag alltid betraktat som sansade
personer som numera formligen öser ut material om hur hemska invandrare är och
i synnerhet muslimer. Det blir till en kanonad av delningar som ska påminna om
det förfärliga med invandringen och med alla dessa personer från Mellanöstern
etc. och de faller ofta Åkesson i talet. De är inte rasister, bedyrar de
emellanåt, utan tycker sig istället vara sanningssägare som bara vill peka på verkliga
problem. Men att ständigt etnifiera diskussionen om sociala problem leder oss
allt längre bort från frågor om klass och inkomst och andra faktorer som orsak
till problem i s.k. utsatta områden. Det bidrar också till att avhumanisera
vissa grupper. En farlig väg som historien visat leder till våldsbrott.
FN-rapporten pekar också på ett ökat antal anmälda sådana, som mordbrand mot
moskéer eller asylmottagningar.
Verkligheten? Ja den blir till slut bara en vägg av anekdoter
och ren fejk blandat med statistiska fakta och reella problem. Vad som är vad
kan för gemene man vara svårt att särskilja. Kranarna står öppna från både
höger och vänster och det delas så oerhört gärna av så oerhört många att det
tenderar att bli till hetsjakt inte minst på muslimer. Ta Kakabavehs delning av
en fejkad video utlagd av högerextremister som hon snabbt spred vidare med
kommentaren: ”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropad
Kalifat snart i fler förorter”. När hon senare blev varse att hon delat en
video med fejkad översättning spridd av en högerextrem grupp tog hon bort
inlägget men fortsatte ändå att framhärda i att innehållet illustrerade
verkligheten i Sveriges förorter. Vänstermänniskor sträcker ut handen till de
högerextrema och tillsammans vill de beskriva ”verkligheten” och kalla
integrationspolitiken för ”politisk idioti”.
Men det är ju inte det som det handlar om, säger en del
återigen. Det är så det låter numera. Ständigt detta; ”det är ju inte det som det
handlar om”. Nå, vad handlar det om? Just det är frågan. Vad handlar
segregation om? Vad vill vi att den ska handla om? Att den är självförvållad
och att vi måste underkänna decenniers forskning? Eller ska den istället handla
om konkreta problem med diskriminering på arbetsmarknads- och
bostadsmarknadsområdet och ekonomisk ojämlikhet och hur denna ska kunna rubbas?
Visst vore det välkommet med en seriös debatt om det
sistnämnda. Det har vi inte haft på flera år. Men det är visst inte detta som
det handlar om? Det handlar snarast om det som den svenska debatten handlade om
på 1930-talets slut och 1940-talets början. Det vill säga ett narrativ som målar
upp ett hot mot ”den svenska kulturen” eller om krav på assimilation snarare än
integration. Illustrerat av Ingvar Svanberg&Mattias Tydén som skrivit om
den judiska invandringen då och den svenska debatten om den på följande vis:
”Fler var de som
visserligen tog avstånd från nazismen, men som ändå ansåg att judisk invandring
hotade såväl ´svensk kultur´ som den ´svenska rasen´. Än fler tycks ha burit på
en vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett
´problem´. ´Judeproblemets´lösning var en fråga som sysselsatte många
skribenter i 1930-talets Sverige. Och även författare som tog avstånd från
antisemitismen menade ofta att ´lösningen´var judarnas assimilation...”
(Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument
om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997)
Hemspråksundervisning tycker jag kan vara helt frivilligt. Att få ett språk som kan användas med släkten och i framtiden vid framtida resor, eller vid återvandring, är en utmärkt sak som t.o.m. kan öka integrationen/assimilationen tror jag.
SvaraRaderaDu frågar om segregationen är ”självförvållad”? Inte av invandrarna själva så mycket, men jag tycker nog att politikerna är ansvariga.
När politiker gör allt för att behålla s.k."mångkultur", skapa segregerade badtider, så att ingen integration eller assimilation sker, INTE förbjuder de religiösa symboler som separerar människor, samt INTE är för ett Swexit, vilket gör att ett s.k. "race to the bottom" fortsätter socialpolitiskt, vilket gör att vi inte kan dela på jobben utan att det får nationalekonomiska negativa konsekvenser, samt väljer att översätta allt åt migranter, så att de inte behöver lära sig svenska, eller engelska, så sker det ju heller ingen integration, men blir segregation.
Självfallet har denna "multikultur"-politik, ihop med minskade förmögenheter för 90% av folket, skapat ökande antal hatbrott och känslor av rasism åt båda hållen.
Självfallet kommer svenskar, som blivit av med jobbet p.g.a. att invandrare diskriminerats positivt med bidrag till profiterande arbetsgivare, kunna få tankar på att vilja stoppa exakt det som då, helt felaktigt, får bära skulden, ex. moskéer och asylmottagningsanläggningar, men det är ju de korttänkta politikernas fel och de som valt dem, inte invandrarna, som bara tar de möjligheter som erbjuds av "godhetens" korttänkta politiker, som inte är mentalt bemedlade att se de långsiktiga konsekvenserna av sina beslut som är problemet.
Hatbrott mot muslimska kvinnor är naturligtvis lätt att förstå. De sticker ut väldigt mycket med sin religiösa symbol. Förbjuder man religiösa symboler och oljud minskar irritationsmoment förmodligen rejält. Så hjälper man väldigt många kvinnor, tror jag. Då kan ev. förtryckare inte längre tvinga dem att bära den. Det viktiga är att det drabbar alla religioner lika, anser jag, så att det gäller precis alla, kippor, kors, hakkors etc.