NMR hanteras helt olika i Sverige och Finland

Jag skrev igår om hur polisen gett tillstånd till en privatperson, Patrick Christensson, som är knuten till NMR tillstånd att tala i Visby alldeles i närheten av och nästan samtidigt som ett seminarium med temat ”Rasism i Sverige idag” och handlade om vilka rättsliga medel som kan användas för att förbjuda NMR exempelvis. Jag var då starkt kritisk till polisens sätt att bedöma riskbilden för seminariet när plats och tidpunkt för evenemangen lagts på det viset. Mycket riktigt kom också ett antal NMR-aktivister efter en stund in i lokalen på Hamnplan 4 där seminariet hölls. De ställde kritiska frågor och när evenemanget var över blev det, enligt en del närvarande rapportörer, riktigt otäckt.

Samma sak inträffade tydligen också tidigare under eftermiddagen, enligt uppgifter på fb från arrangörer av evenemanget, vid ett seminarium arrangerat av Socialdemokrater för tro och solidaritet med temat ”Israelisk säkerhet och palestinsk frihet – två problem, en lösning”.

Det ser alltså ut som en av extremhögerns strategier att med sin blotta närvaro (och att ta mycket bilder) skrämmas och störa evenemang som de ogillar. Blotta vetskapen om deras närvaro och att flera NMR-aktivister gjort sig skyldiga till grova våldsbrott mot meningsmotståndare i det förflutna ger nog många debattörer obehagskänslor och en del, som RFSL, väljer då att utebli nästa gång under Almedalsveckan. Det vore olyckligt minst sagt om detta blev effekten men högst förståeligt och mänskligt naturligtvis att värdera sitt och sina anhörigas liv och lem högre än kampen mot fascism.

Det som debatterades i sak vid seminariet ”Rasism i Sverige idag” handlade till viss del om hur Finland hanterat NMR i jämförelse med hur vi i Sverige agerat. Det handlar då främst om att använda de rättsliga medel som faktiskt redan finns för att motverka hatbrott och organisationer som är beredda att omstörta samhällsordningen med våld.

Det finskspråkiga nyhetsprogrammet Uutiset hade ett mycket intressant inslag om detta igår som enligt min mening borde ha visats även i Rapport och Aktuellt. Det finns tillgängligt fram till 10 juli på SvT Play här.

”Sverige har av någon anledning drabbats av rädsla och passivitet när det gäller att ingripa i nazistgruppers verksamhet”, säger där Katri Linna vid Civil Rights Defenders. Rättssystemet har ”på något sätt lamslagits i den här frågan”, tillägger hon. Det är ängsligt ända från polisen till justitieministern, menar hon. I inslaget varvas hennes beskrivning av läget i Sverige med en beskrivning av det motsvarande finska läget. Robin Harms vid finska Diskrimineringsombudsmannen redogör för att man i Finland har förbjudit organisationen NMR genom domstolsbeslut.

”I Sverige är situationen den motsatta och det överraskar mig”, säger han i inslaget, och hänvisar till att ju faktiskt finns internationell lagstiftning som kan användas och att den gäller för såväl Sverige som Finland. Han menar att Sverige, liksom Finland, enligt dessa internationella överenskommelser rentav är ”förpliktigade att förbjuda rörelser av det här slaget, vars ideologi bygger på att kränka andras rättigheter”.

”Jag har följt diskussionen i Sverige med stor förvåning”, tillägger han, men hoppas på att Sverige vill följa Finland och vidta åtgärder”.

Det är förvisso ingen enkel diskussion, vill jag tillägga, men den måste börja föras mer på djupet för att komma rätt i balans mellan de olika rättigheterna och friheterna. Hatbrott och omstörtande verksamhet kan aldrig försvaras i en demokrati värd namnet. Att tycka och tänka står däremot alla helt fritt och att ställa kritiska frågor är ju helt relevant i ett politiskt samtal och bör bemötas med korrekta och sansade svar. Detta var just vad som hände vid seminariet ”Rasism i Sverige idag” när ett antal NMR-aktivister gjorde sin entré under seminariet. En av de kritiska frågeställarna var Pär Öberg, presstalesman för NMR, som av Katri Linna fick helt korrekta, artiga och relevanta svar på sina frågor och påståenden. Enligt flera närvarande vittnen avväpnade detta den lätt aggressiva frågeställaren och seminariet kunde fortskrida utan att stämningen blev onödigt upphetsad. Behandlad som vilken frågeställare som helst fick inte Öberg möjligheten att trissa upp aggressionsnivån och samtalet kunde gå vidare. Tydligen blev det alltså mer obehagligt efter mötet då seminariedeltagarna i panelen lämnat lokalen.

Det här ger mig hur som helst en liten tankeställare och jag läser samtidigt i dagens SvD en lång artikel av Förintelse-överlevaren Emerich Roth, under temat ”Hotet från NMR”. Han menar att det sämsta vi kan göra är att ”demonisera nazister i medier” och att ”gå till motattack på gator och torg”. Han vill istället att vi ska ställa oss frågan varför nazister och rasister finns. Enligt hans egen erfarenhet efter många år av turnerande i skolor är att den gemensamma nämnaren för individer - nästan alltid pojkar/män - som lever ut sitt hat genom rasistiska och antisemitiska åsikter och aktioner är en pappa som antingen är frånvarande eller kärlekslös. Extremister som nazister och rasister är alltså ”i grund och botten kärlekstörstande”, menar Roth. Han föreslår att vi ska kalla hatarna för ”kärlekstörstande individer” och tror att det är en benämning som ”aldrig kan bli en fjäder i hatten för hatarna” ens i ”de mest destruktiva kretsar”. ”Liksom hunger botas med mat, måste hat botas med kärlek”, säger Roth, medveten om att det kan låta banalt och naivt.

I detta tror jag Roth har en poäng även om det är svårt att känna någon kärlek för någon som nästan tuggar fradga av hat mot än den ena och än den andra. Men det kan vara på sin plats att här säga att jag delar perspektivet att inte hata individerna men däremot ideologin de sätter sin tro till. NMR som organisation kan bemötas med rättsliga medel, vilket Finland visar vägen för, men individerna kan bemötas med respekt och deras frågor (så länge de inte går över gränsen till hatbrott) sakligt och korrekt. De är människor och har samma behov som alla andra. Det får aldrig glömmas bort. Då förlorar vi oss i ett hav av hat och där får extremismen sin näring.

Det här är en svår diskussion men den måste börja föras och på ett seriöst sätt för att inte bli till pajkastning i sociala medier.