International Day for the Elimination of Racial Discrimination – Windrush Scandal - Del 1

Del 1 - Windrush Scandal och en konsekvent statlig rasism

Den 21 mars är FN:s sedan 1966 årligen återkommande International Day for the Elimination of Racial Discrimination.

En dag som ska markera kamp mot rasism och rasdiskriminering. Valet av datum är för att påminna om Sharpeville-massakern i Sydafrika 1960, då 69 personer dödades av polis när det deltog i en fredlig demonstration.

Detta år, 2020, markerar också mittpunkt för the International Decade for People of African Descent (2015-2024) som utlysts av Human Rights Council i Geneve.

Det finns mycket att säga om detta i Sverige. Enligt en undersökning från 2018 beställd av Länsstyrelsen har Afro-svenskar betydligt mindre lön än övriga för motsvarande arbete och i synnerhet gäller detta högre utbildade personer där polariseringen ökar jämfört med den redan stora skillnad som finns i de lägre löneklasserna och för lägre utbildade personer.

Själv har jag dock gjort research för en artikel och kommit in på en historia som är tämligen okänd i Sverige. Nämligen den brittiska statens diskriminering av svarta immigranter från Karibien, i UK benämnda Afro-Caribbeans, en grupp som kom till Storbritannien i stora skaror under 1950- och 1960-talen. För ett par år sedan uppdagades det som kom att kallas the Windrush Scandal. Det har sedan framkommit tidigare hemligstämplat material som tillfört kunskap om en genom flera decennier statligt styrd diskriminering och systematiska försök att sätta stopp för immigrationen och till och med skicka tillbaka till Karibien personer som bott i Storbritannien i fyrtio-femtio år.

Historien om detta skeende är en vink om att rasdiskriminering inte bara är något som tillhör det förflutna i Västeuropa och framför allt att det drabbar mörkhyade i synnerhet. Den visar också ett tydligt exempel på vad som brukar kallas strukturell diskriminering, ett fenomen som till och med många liberala politiker i Sverige och andra länder menar inte finns.

Vi tar det från början eftersom det inte är många i Sverige som känner till hela historien. Det blir dessutom två inlägg, eftersom den är så innehållsrik och intressant, även om den utspelar sig i Storbritannien och på de karibiska öarna.

Foto: Från Youtube, Uppladdad av StationNoailles Marseille, 15 apr. 2012. Calypso-kungen Lord Kitchener sjunger sin sång "London is the place to be" för pressen vid avstigningen från HMT Empire Windrush i Tilbury 22 juni 1948.

The Windrush-generation

Ungefär 10 tusen västindier tjänstgjorde i brittiska armén under 2vk. När de kom tillbaka till öarna blev inte alltid livet som de tänkt sig. Inte minst de som kom tillbaka till Jamaica. År 1944 rasade en orkan över ön och över 40 % av kokosnötpalmerna samt 90 % av bananpalmerna föll i stormen. Detta handlade om basen för öns inkomster. När så priset på socker dessutom föll drabbades de av ännu ett hårt slag mot ekonomin.

Samtidigt hade Storbritannien, när kriget var över, kunnat räkna in kring en halv miljon döda i kriget, mestadels unga män. Det behövdes alltså arbetskraft för att bygga upp ett Storbritannien som dessutom var svårt skadat genom bombningar av flera städer. År 1947 kom en rapport från regeringens Foreign Labour Committee som kommit fram till att landet saknade ca 1,3 miljoner arbetare för att klara uppgiften. Året därpå, 1948, bestämdes därför att alla som var medborgare i Samväldesländer skulle få fritt inträde till Storbritannien och var fria att bo och arbeta.

Ryktet om detta nådde förstås vad som då fortfarande var kolonier i bland annat Karibien, företrädesvis Jamaica men också Trinidad och Barbados och andra öar. Många, i synnerhet de som tjänstgjort i armén och kanske varit i England tidvis, var särskilt villiga att ta chansen att skapa sig en bättre tillvaro och såg ofta fram emot att bege sig till Moderlandet. Så annonserades snart i jamaicanska tidningen Daily Gleaner att ett skepp, HMT Empire Windrush, skulle avsegla till London 23 maj (lite oklart om den verkligen avgick då, i annonsen i tidningen står ”sailing about 23rd May”). Skeppet utgick från Australien och gick via Kingston till London. Dit, till Tilbury Docks i East End London, kom det fram den 21 juni 1948 efter 22 dagars resa (varför jag misstänker att avresedatum 23 maj inte stämmer).

Dit kom drygt 1027 personer, varav 802 från Karibiska öarna, enligt passagerarlistan som finns på National Archives i London. Flygvapnet följde båtens inlöp och mängder av nyfikna och journalister väntade vid kaj. Pressen kallade resan en ”triumf” och Evening Standard proklamerade stolt ”Welcome Home!” (The Story of Trojan Records, Laurence Cane-Honeysett, 2018). De här första som kom och de som följde under den närmaste tioårsperioden skulle komma att kallas ”The Windrush Generation”, efter namnet på skeppet.

Här kan inflikas att Windrush egentligen inte var först. Den karibiska mer omfattande immigrationen inleddes egentligen med skeppet Almanzora ett halvår tidigare men bar endast med sig 150 jamaicaner och har därför passerat mer ”under radarn”, så att säga. I UK talar man däremot ofta om betydelsen, inte minst för kulturen, som den Afro-karibiska immigrationen haft och man refererar då gärna till The Windrush Generation. Den officiella definitionen av termen är: ”Commonwealth immigrants who arrived in the UK between 1948 and 1971”.

De karibiska immigranterna, som anlände till Tilbury Docks med Windrush den 21 juni 1948 och steg av skeppet dagen efter, togs till en början emot med nyfiken entusiasm från allmänheten, och den var till stor del minst sagt ömsesidig. En av dem som kom med Windrush var calypso-kungen Lord Kitchener. På båten skrev han ner texten till sin sång ”London is the place for me”. Texten till den är på ett sätt rörande sett i retrospektivt perspektiv. Utdrag ur texten:

”London is the place for me – London this lovely city […] To live in London you are really comfortable – Because the English people are very much sociable – They take you here and they take you there – And they make you feel like a millionaire – London that´s the place for me – At night when you have nothing to do – You can take a walk down Shaftesbury Avenue – There you will laugh and talk and enjoy the breeze – And admire the beautiful scenery – Of London that´s the place for me – Yes I cannot complain of the time I have spent – I mean my life in London is really magnificent – I have every comfort and every sport – And my residence is Hampton Court – So London that´s the place for me” (Youtube-klipp finns här) 

Förväntan var stor ombord alltså och det är inte otänkbart att de skrev brev hem som liknade de gamla Amerika-fararnas brev hem som innehöll överdrifter om hur de bodde i slott och hade kycklingar stora som hus och liknande.

Välkomna till Storbritannien (?)

Det har dock på senare tid visat sig att de inte alls var särskilt välkomna. I BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files (2019) får vi uppläst för oss ett telegram från den brittiske Guvernören på Jamaica sänt till The Colonial Office i London, innan HMT Empire Windrush avseglat:

”I regret to inform you that more than 350 passages [sic] by Empire Windrush have been booked by men who have hope to find employment in the United Kingdom, and that it is likely that this number will be increased by another 100 before the vessel leaves”

Premiärminister Attlee beskrev det hela som ett ”intrång” och andra myndigheter såg det som en ”pinsamhet”. Sannolikt hade man inte väntat sig att ”undersåtarna” i Samväldet så snabbt skulle ge respons på den lag som togs i Storbritannien 1948, the 1948 British Nationality Act, som fastställde rätten för alla som är medborgare i Brittiska Kungadömet och dess kolonier att betraktas som brittiska undersåtar (British subjects), och som sådana röra sig fritt inom Brittiska Samväldet. Alla hade samma rättigheter att röra sig, slå sig ned och arbeta var som helst i Storbritannien (i fortsättningen UK för enkelhetens skull).

Vid ett möte den 15 juni 1948 (en knapp vecka innan Windrush anlände till London) föreslog premiärministern att passagerarna från Jamaica skulle kunna omdirigeras till Östafrika för att plocka jordnötter. Trots att behovet av arbetskraft i Storbritannien, av samma regering, beräknats uppgå till 1,3 miljoner, och trots att den brittiska regeringen bara ett år tidigare tagit ett beslut om att ta emot 180 tusen immigranter (s.k. European Voluntary Workers, EVWs) som inte var brittiska undersåtar och varav de flesta inte kunde engelska eller hade andra kopplingar till UK. Skillnaden var att dessa var vita, mestadels européer. En del av dem var östeuropéer som kom ur krigsfångeläger och ett antal av dessa var tidigare medlemmar av Waffen-SS, varav några till och med var anklagade för krigsbrott. Men sågs alltså av brittiska regeringen som mer önskvärda som arbetskraft än svarta ”undersåtar” från samväldesländerna, varav många dessutom hade tjänstgjort i den brittiska krigsmakten under kriget (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019). Sir Harold Wylde, högt uppsatt tjänsteman inom arbetsministeriet, uttrycker det klart i ett cirkulär från våren 1948 där han skriver:

”I do not think that any scheme for the importation of coloured colonials for permanent settlement here should be embarked upon without full understanding that this means that a coloured element will be brought in for permanent absorption into our own population” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

En annan skrivelse, undertecknat av 11 ledamöter från Labour Party i parlamentet House of Commons, ställt till premiärministern den 22 juni 1948 med anledning av ankomsten av Windrush:

”An influx of coloured people domiciled here is likely to impair the harmony, strength and cohesion of our public and social life and to cause discord and unhappiness among all concerned” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Dessa parlamentariker var sannolikt knappast ensamma om de här åsikterna och de var dessutom mest bekymrade för om passagerarna på Windrush skulle lyckas hitta jobb snarare än tvärtom, då de också skrev:

”Their success may encourage other British subjects to imitate their example and this country may become an open reception for immigrants not selected in respect to health, education, training, character, customs and above all, regardless of whether assimilation is possible or not” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Det allra största ”problemet” med immigrationen för brittiska myndigheter var alltså att de flesta som nu hörsammade rättigheten att slå sig ned i UK för att arbeta hade svart hudfärg.

Allt detta visste förstås de nyanlända ingenting om men upptäckte däremot snart att befolkningen överlag inte alls var så välkomnande som mottagandet vid kaj hade gett anledning att tro. En rasistisk och främlingsfientlig attityd låg i den brittiska imperiekulturens DNA och de svarta nykomlingarna blev illa sedda främst p.g.a. rasistiska fördomar. Under 1950-talet fick de vänja sig vid att bli kallade ”niggers” och höra uppmaningar som ”nigger go home” och liknande eller i värsta fall att bli misshandlade på gator och torg. De fick också ofta betala dubbel hyra jämfört med sina vita grannar. Skyltar vid hus som hade rum att hyra ut som sa: ”no Irish, no Blacks, no dogs, no Jews” eller ”no coloureds” var en vanlig syn som mötte immigranterna som sökte husrum. En av sex annonser i Notting Hill bar på liknande budskap under 1950-talet enligt bl.a. BBC-produktionen ”Notting Hill Riot” (2005). Så öppen var rasismen. En undersökning som gjordes i Birmingham 1956 visade att bara 15 av 1000 tillfrågade vita var villiga att hyra ut rum åt en svart hyresgäst. I en liknande undersökning från 1953 bland Londons "landladies" visade det sig att nästan 85 % av dem var ovilliga att hyra ut rum till "very dark Africans or West Indians" (Black Britain - A Photographic History, s 99).

Verkligheten för de nyanlända skulle alltså snart visa sig vara en helt annan än den som Lord Kitchener diktade och sjöng om när han gick av HMT Empire Windrush. En intervju trettio år senare med John Richards, en annan av passagerarna på Empire Windrush, visar att UK inte var så skimrande som de trott. En insikt som ”chockade”, säger han i intervjun, och fortsätter:

"I know a lot about Britain from school days but it was a different picture from that one, when you came face to face with the facts. It was two different things […] They tell you it is the 'mother country', you're all welcome, you all British. When you come here you realise you're a foreigner and that's all there is to it."

Innerstadens mest nedgångna och utbombade kvarter, som de i Norra Kensington (med Notting Hill/Ladbroke Grove), tömdes till betydande del på vit medelklass när regeringen - enligt planen New Towns Act of 1946 - lät bygga nya bostäder i Londons utkanter, på ställen som Harlow, Basildon, Stevenage och Hemel Hampstead. Till de gamla och slitna innerstadsdelarna flyttade många Afro-karibier in. Det låter lättare än det egentligen var. Övergivna bombskydd eller tält kunde ibland tjäna som boplats för de nyanlända. Kanske kunde den som jobbade vid tunnelbanan få sova i en vagn vid vagnhallen när tågen stannat för natten.

I London fanns dock åtminstone en person som gärna hyrde ut till immigranter. En av de stora fastighetsägarna i Notting Hill-området vid namn Perec ”Peter” Rachman. Han gav de skrupellösa husägarna ett ansikte och namngav till och med företeelsen, ”Rachmanism”, som enligt the Oxford English Dictionary är synonymt med ”exploitation and intimidation of tenants”. Han ägde flera hundra nedgångna fastigheter och ett flertal nattklubbar i Notting Hill och andra stadsdelar i Norra Kensington. Flera av fastigheterna delade han av för att få fler rum att hyra ut, en del av dem till prostituerade och många till de nyinvandrade från Västindien, som fick betala alldeles för höga hyror eftersom de nyinvandrade inte var skyddade av samma hyreskontrollerande lagar som de infödda. Han var dock en av få fastighetsägare – vilket han ofta påpekade i pressen – som hyrde ut till de nytillkomna britterna (själv var och förblev han statslös intill sin död).

Bostadssituationen förstärkte också fördomarna om de svarta immigranterna: ”Perhaps these people knew no other way to dwell?” (Black Britain – A Photographic History, s 94).

Som stark kontrast till Lord Kitcheners lovsång ”London is the place for me” som han levererade till journalisterna vid kajen i Tilbury Docks 22 juni 1948 kan ställas Lord Invaders - en minst lika stor calypso-kung - ”Teddy Boy Calypso (Cat-o-Nine)” från 1959 med textraderna:

”It´s a shame it´s unfair but what can you do – The colour of your skin makes it hard for you – If you´re brown they say you can stick around – If you´re white well everything´s all right – If your skin is dark, no use, you try – You got to suffer until you die […] If you think that the complexion of your face – Can hide you from the negro race – No! You can never get away from the fact – If you not white you considered black”

Rasismen mer aggressiv och organiserad

Rasismen i Storbritannien rörde sig med tiden allt mer från uppfattningen om biologisk överlägsenhet för den vita rasen mot idén om kulturella skillnader som var förment oförenliga mellan den brittiska infödda befolkningen och den nyankomna karibiska. Denna form av rasism känner vi igen från idag och kunde i femtiotalets Storbritannien vara kodad som artiga men avvisande fraser likaväl som aggressiva påhopp. Ett engelskt uttryck som brukar användas för att beskriva rasbarriären är ”The Colour Bar”. En gräns som kunde vara svår att tyda och minst lika svår att överträda.

Det fanns dock en extrem höger som höll fast vid idén om biologiskt betingad vit överlägsenhet och som levde i tron på blodets renhet och med skräck för rasblandning.

Mot slutet av 1950-talet ökade spänningarna och dessutom började konjunkturen vika och rasismen bli organiserad genom bland andra White Defense League, WDL. Graffiti med bokstäverna ”K.B.W.” blev vanliga i områden med många svarta, om det inte var utskrivet helt, dvs: ”Keep Britain White”. År 1958 utbröt också våldsamheter mot de svarta immigranterna, först i Nottingham och strax därpå i Notting Hill i London. Medlemmar ur WDL deltog i raskravallerna i Notting Hill fredagen den 30/8 1958 tillsammans med framför allt s.k. Teddy Boys. Kuriöst nog startade kravallerna i och med att svenskan Majbritt Morrison angreps av vita ungdomar. Hon var gift med Raymond, en svart jamaicansk man, och var mitt inne i ett gräl med denne utanför Latimer Roads tunnelbanestation då några vita ungdomar lade sig i grälet och angrep Raymond verbalt. Majbritt försvarade honom vilket slutade med att hon slogs ned med ett järnrör. Angreppen mot de svarta i området fortsatte i flera dagar innan dessa till slut började försvara sig. Det som inleddes som fullkomligt oprovocerade angrepp mot de svarta var till slut rena raskravaller, svarta mot vita. Det bör dock nämnas att nio av de vita ungdomar som inledde attackerna mot svarta i Notting Hill fick tämligen hårda domar, upp till fyra års fängelse. Detta hade troligen en viss avskräckande effekt i fortsättningen och innebar också en liten känsla av upprättelse hos den drabbade svarta befolkningen.

White Defense League å sin sida etablerade samma år sitt huvudkontor just i Notting Hill. Givetvis ingen slump. Den gamle brittiske nazistledaren Edward Mosley återvände dessutom från sin exil i Paris inför valet 1959 och försökte vinna i valkretsen North Kensington, kort efter rasupploppen i Notting Hill 1958. I maj 1959 begicks också det uppmärksammade mordet på unge Afro-karibiske Kelso Cochrane som knivhöggs av tre attackerande Teddy Boys. Våldet upphörde alltså inte heller helt. Polisen gjorde inte många ansträngningar att föra de skyldiga till rättegång, trots att de blivit utpekade och mordet blev därför officiellt ouppklarat. Å andra sidan blev mordet en händelse som fick många av de mer passiva vita att fatta sympati för sina svarta grannar och vända sig emot rasisterna. Många tyckte mordet var Mosleys fel. Han vann inte heller i valet samma år som han hoppats. Efter fruktlösa försök att få valet ogiltigförklarat återvände han snart till sin självvalda exil i Paris.

Statlig rasism i det dolda

Under hela 1950-talet och fram till åtminstone 1962 fortsatte ändå jamaicaner och andra västindier att komma till Storbritannien. Enligt officiella siffror kom mellan 12000-15000 per år vid mitten av 1950-talet men började avta i antal just när 1958 års kravaller bröt ut. Därefter skedde en ökning igen. År 1958 kom 15 tusen immigranter från Karibien till UK, året därpå 21 tusen och 1960 kom hela 57 tusen. Den lär ha berott på den väntade åtstramningen av immigrationen, den som sedan också kom när brittiska tory-regeringen fick igenom sin Commonwealth Immigration Bill 1962. Alla ville hinna göra resan innan restriktionerna det ryktades om kom på plats. Restriktionerna 1962 menar de flesta var en direkt reaktion på raskravallerna i Notting Hill och Nottingham som antogs komma sig av ett bredare brittiskt motstånd mot ytterligare immigration från Västindien.

Att komma ihåg här är att sammanflätat med den vita brittiska befolkningens uttryck för rasism och diskriminering så fanns det också kontakter över rasgränserna som inbegrep en gemensam identifikation exempelvis som arbetarklass, vänskap, kärlek och samhörighet. Den brittiska staten såg nu dock immigrationen som i huvudsak ett problem.

Den brittiska statsapparaten hade redan tidigt börjat arbeta med ”problemet” med de nyanlända svarta. Den brittiska staten sökte ett sätt att hålla färgade utanför landet utan att smutsa ned sin image som icke-rasistiskt, vilket antagligen var särskilt känsligt strax efter kriget då det djupt rasistiska Nazityskland just besegrats. Till en början var det Labour-regeringen Attlee och sedan Churchills Tory-regering som drev på frågan. Den politiska färgen gjorde ingen skillnad för attityden till hudfärg.

År 1953 tillsatte regeringen en arbetsgrupp inom inrikesministeriet, Working Party on Coloured People seeking employment in the United Kingdom, som förutsattes korrespondera med andra ministerier och arbeta fram sätt att bevisa att immigrationen av färgade människor utgjorde ett problem för UK och att det därför behövdes immigrationskontroll (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019). En av de saker gruppen försökte bevisa var att många av dessa immigranter inte kommit för att arbeta utan att leva av den brittiska välfärdsstaten. Problemet var bara att det inte fanns några hållbara bevis för detta antagande. En hemlig enkät skickades ut till landets kontor för utbetalning av arbetslöshetsunderstöd (dole offices) för att få in uppgifter till stöd för tesen. Strikt diskretion anbefalldes men tjänstemännen fick ett formulär i vilket de skulle kryssa för vilken ras/nationalitet deras klienter hade. Man ville också veta om de färgade immigranterna var oproportionerligt inblandade i olika slags kriminalitet.

En dubbel ironi i sammanhanget var att brittiska regeringen ungefär vid samma tid skickade sändebud till Barbados för att hitta arbetskraft till brittisk industri och den dubbla ironin var att sändebudet var just Enoch Powell, som senare skulle bli känd för sitt brandtal med rasistisk underton där han förordade immigrationskontroll (Rivers of Blood-talet 1968). Winston Churchill, å andra sidan, ville att de konservativa vid nästa valrörelse skulle kampanja med en slogan som sa: ”Keep England White”. Ungefär samma slogan som börjat dyka upp på väggarna i städernas arbetarkvarter i form av grafitti: Keep Britain White (KBW).

Med den nya immigrationslagen 1962 kom så ett system med olika klassningar av immigranterna (skilled/unskilled workers osv) och i ett tidigare hemligt dokument förklarades ”fördelarna” med systemet:

”The great merit of this scheme is that it can be presented as making no distinction on ground of race or colour […] We must recognise that, although the scheme purports to relate solely to employment and to be non-discriminatory, its aim is primarily social and its restrictive effect is intended to, and would in fact, operate on coloured people almost exclusively” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Det var sannolikt inte heller någon tillfällighet att både Jamaica och Trinidad fick självständighet bara en månad efter att restriktionerna var på plats. Det nya brittiska immigrationssystemet tillät dock fortfarande barn till dem som redan kommit till UK att förenas med föräldrarna. Vilket i sin tur ledde till ytterligare en immigrationsvåg från Karibien. De som lämnat barn kvar hos släktingar på Jamaica såg nu till att de kom till UK innan nya regler var på plats och det kunde vara för sent. Det var just denna strida ström av barn som föranledde Enoch Powell att hålla sitt ”Rivers of blood-tal” vid en konservativ kongress i Birmingham 20 april 1968. Han tog då avstånd från det förslag till anti-diskrimineringslag som då debatterades och ondgjorde sig över invandringen, framför allt från Commonwealth-länderna på ett sätt som var uttalat rasistiskt. Hans ”profetia” om att ”floder av blod” skulle flyta om inte immigrationen stoppades anses ha präglat relationerna mellan svarta och vita för lång tid framöver och ökat spänningen grupperna emellan och på så sätt blivit en form av självuppfyllande profetia. Han sa bland annat detta, och refererade då till raskravallerna i USA:

”As I look ahead, I am filled with foreboding. Like the Roman, I seem to see 'the River Tiber foaming with much blood' […] Only resolute and urgent action will avert it even now. Whether there will be the public will to demand and obtain that action, I do not know. All I know is that to see, and not to speak, would be the great betrayal”.

Han petades dock från de konservativas skuggkabinett av toryledaren Edward Heath. Däremot vann han en stor del av den vita befolkningens gunst, vilket tydligare än Powells tal visar rasismens utbredning. Hamnarbetare marscherade upp till parlamentet och utropade sitt stöd för Powell och även andra yrkesgrupper visade på olika sätt sitt stöd. Enligt en Gallup utförd i april samma år fick han stöd av 74 % av de tillfrågade. Han fick själv 120 tusen brev varav de allra flesta var positiva till hans tal. Den konservative kollegan Michael Heseltine har i efterhand påstått att om Enoch Powell hade ställt upp för val till ledare för det Konservativa partiet hade han vunnit en ”jordskredsseger” och detsamma om han sedan varit kandidat till att bli premiärminister. Under själva talet citerade Powell också sympatiserande en av sina väljare som till honom ska ha sagt:

”In this country, in fifteen or twenty years time, the black man will have the whip-hand over the white man”.

Trots att Powell också fick mycket kritik från press och allmänhet och petades från toppen av det Konservativa Partiet så gick hans önskan om ”action” igenom. Brittiska staten kom snart med en ny restriktion för invandringen. År 1971 kom ytterligare en ny lag som angav att om du var född utanför UK men hade brittiskt pass ändå inte fick slå dig ned i UK om du inte hade arbetstillstånd och var nära anhörig till personer födda i UK.

En liten paragraf i lagen skulle långt senare ligga till grund för det som kallats ”The Windrush Scandal” då de som slagit sig ned i UK för flera decennier sedan plötsligt blev misstänkta som ”illegal immigrants”. Paragrafen lyder:

”When any question arises under this Act whether or on a person is patrial, or is entitled to any exemption under this Act, it shall lie on the person asserting it to prove that he is” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

I del 2 som snart följer på denna blogg ska jag klarlägga varför denna paragraf blev så ödesdiger.