Förintelsens minnesdag – varje dag

Jag och Anna Jacobsson fick inleda SvD:s artikelserie om Förintelsen i torsdags med en artikel om det judiska Ukraina och deras situation där idag. Den finns här för den som är e-prenumerant av SvD (den som inte är det lär kunna bli det gratis i 2 månader).

Artikelserien i SvD avslutades igår och det är lite märkligt att tidningen idag inte har minsta notis om evenemangen igår, på själva minnesdagen. I Stockholm hölls en ceremoni vid Raoul Wallenberg-monumentet med ljuständning och en därpå följande minnesstund i såväl Jacobs kyrka (till minne av de romer som mördades) som i den stora synagogan alldeles i närheten. Jag var där och tog del av programmet i en mer än fullsatt synagoga, befolkad av bland andra drottningen, statsminister, kulturministern samt alla oppositionspartiledare utom Jimmie Åkesson. Det blev förstås många tal om att inte låta detta hända igen, att vi måste lära av det som hänt för att något liknande inte ska kunna upprepas i framtiden. Det har sagts många tusen gånger förr men är kanske viktigare nu än någonsin efter kriget.

Egen bild. Ljuständning vid Raoul Wallenbergs torg, Förintelsens minnesdag 27/1-2018.

Egen bild. Statsministern i kvällskylan vid Raoul Wallenbergs torg i Stockholm igår.

Egen bild. Stora Synagogan i Stockholm igår. En byggnad som blev klar 1870, samma år som judar fick fullständiga medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Egen bild. Interiör från Stora Synagogan i Stockholm igår. Ett byggnadsverk inspirerat av s.k. tysk reformjudendom och som sådant en av få kvarvarande originalsynagogor i Europa, om jag förstått rätt.

Förintelse-överlevaren Hedi Fried satt några bänkrader framför mig i synagogan igår och i SvD:s temaserie om Förintelsen levererade just hon i gårdagens tidning precis det här budskapet till oss som är yngre. Hon vill lämna stafettpinnen till oss som tillhör en yngre generation och hon har i artikeln ytterligare ett, enligt min mening, oerhört viktigt budskap. Hon är 93 år och kan se tillbaka på ett långt liv, som innehåller fruktansvärda lägervistelser i Auschwitz, i flera nazityska arbetsläger, samt i Bergen-Belsen. Men hon är också tillräckligt gammal för att komma ihåg vad som hände dessförinnan, under 1930-talet. Det gör att hennes ord väger alldeles särskilt tungt när det gäller vad vi bör lära av Förintelsen. Hon redogör för det så fantastiskt klartänkt och klokt i gårdagens SvD. Huvudbudskapet är detta, som jag läser det: ” Små, små steg – ett steg tillbaka om det behövs – här har vi mönstret”. Just det här med de små stegen är så viktigt att jag måste återge ett längre stycke där hon talar om vad hon tycker sig se i dagens värld:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag. Vem hade kunnat tänka sig att ett nazistbaserat parti skulle ingå i riksdagen? Vem hade kunnat tänka sig att våldsverkande nazister skulle osäkra gatorna? Bara för 20 år sedan var könsord tabu, idag används det i vardagslag. Uniformerade orosstiftare, som tidigare omedelbart skulle omhändertas av polisen, får marschera fritt. Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem. I Tyskland talade man om judar som råttor, som en cancer på samhällets rena kropp. I Rwanda kallades tutsi för kackerlackor. Sen kom isoleringen i getton, varefter det var lätt att iscensätta den så kallade Endlösung – gasandet och förbrännandet av kroppar. Hände det där, kan det hända här. Och på ett mycket enklare och effektivare sätt dessutom. Med hjälp av datorns ettor och nollor tar det ingen tid att isolera misshagliga grupper.”

Det är precis de här små stegen Hedi Fried talar om som vi inte ser så tydligt. Efter några år börjar vi ställas oss själva frågor som; hur gick det här till? Hur kunde det gå så långt? Vad hände egentligen?

Hur blev det så att en i övrigt tämligen respekterad författare och samhällsdebattör som Katerina Janouch plötsligt släpper ut allt hon har av sina fördomar och avsky gentemot grupper av invandrare? Nyligen twittrade hon en länk med en fejkad valaffisch för Miljöpartiet där Isabella Lövin flankerar ett antal punkter som den fejkade affischen förespeglar skulle vara Miljöpartiets (Lövins?). Bland annat att Mp skulle vilja att terrorismen ska ”gro sig starkare” och att ”hatet ska blomstra”. Sedan följer nästa punkt: ”Därför vill vi fortsätta att importera terrorister, mördare, våldtäktsmän, pedofiler samt fysiskt och psykiskt sjuka människor från tredje världen”.

Det kan knappast tolkas på annat sätt än att dessa uppfattningar är några som Katerina Janouch själv bär på och får ge utlopp för. Alltså att ”människor från tredje världen” bär på egenskaper, kulturer eller sjukdomar som ”vi” måste skydda oss mot, vi som är de ”normala” eller lite mer civiliserade. 

De små, små stegen…

Det är i och för sig inget nytt fenomen. Under 1930-talet och 40-talets början tog de flesta svenskar avstånd från nazismen men ansåg ändå att judisk invandring hotade ”svensk kultur” och ”den svenska rasen”, eller också gav folk uttryck för en, för att citera Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, ”vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett problem”  (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997).

Efter andra världskriget sjönk de här uppfattningarna ned till bottensedimenten i våra kollektiva minnen för att på senare år återigen flyta upp till ytan. Att peka ut en grupp som alldeles särskilt skuldbelagd är något som allt fler idag skyndar sig att göra. Sverigedemokraterna har lyckats vrida diskursen och debattnivån åt sitt håll och nu förbereder exempelvis moderate Ann Heberlein ett bokprojekt om gruppvåldtäkter (arbetsnamn för boken "Våldtäkt och kultur") med syfte att kartlägga samtliga gruppvåldtäkter i Sverige mellan 2012 och 2017 men också samtliga förövares ålder och födelseland, i hopp om att kunna peka ut en viss grupp förstås.

De små, små stegen…

Det är inte alltid i de grövsta lögnerna djävulen gömmer sig utan i de faktiska sanningar som tolkas och framställs i syfte att peka ut vissa grupper.

Det är ungefär så det fungerar också med de ukrainare (får jag förmoda) som nu på SvD:s facebook-sida kommenterat min och Anna Jacobssons artikel i SvD från i torsdags. En av dem tycker att vi istället borde ha skrivit om den stora svälten på 30-talet i Ukraina (Holodomor) men hon lägger också till att denna svältkatastrof skedde ”under ledning av juden Lazar Kaganovich”. Förvisso en jude med ledande befattning i Sovjetunionen på 1930-talet men det är en typisk anmärkning som belägger skulden till inte bolsjevikerna utan judiska bolsjeviker eller i förlängningen judar i största allmänhet. Det är samma effekt som jag tror att Ann Heberlein är ute efter i exemplet ovan. 

De små, små stegen…

Sakta men säkert närmar vi oss ett alltmer intolerant och utstötande samhälle där minoriteter pekas ut och hatet flödar i kommentarsfälten och på stan där hatbrotten sker. Det är just därför vi måste komma ihåg Förintelsen och inte bara det som hände i lägren eller i det tyskockuperade Europas judiska ghetton, utan också vad som föregick det hela. Och inte heller bara för en dag, utan varje dag. Förintelsens minnesdag måste vara varje dag.

Hedi Fried uppmanar oss att inte blunda, men samtidigt inte heller att bli rädda. Den aggressivitet jag ser på nätet är ett sätt att tysta. De som vill att vi ska blunda försöker skrämma till blindhet och stumhet. Då är Hedi Frieds ord trösterika att luta sig mot och ett rättesnöre att följa. Hon säger så här i gårdagens SvD:

”Rädslan förlamar, och det är också vad dessa grupper väntar sig. Vi får inte låta oss skrämmas. Nu, om någonsin, måste vi ingripa. Var och en av oss, både individ och samhälle, måste agera. Det viktiga är att vi inte låter oss irriteras av högerpopulisterna, utan istället stärker individerna i tron på demokratin. Var och en av oss har möjlighet att göra något litet. Till att börja med – medvetandegöra våra egna fördomar så att vi slipper agera ut dem. ”