lördag 21 mars 2020

International Day for the Elimination of Racial Discrimination – Windrush Scandal - Del 2


Fortsätter här med historien om The Windrush Scandal som påbörjats med del 1 tidigare på denna blogg...


The Windrush Scandal del 2 – Hostile Environment



På 1970-talet kan man säga att relationerna mellan svarta immigranter och vita infödda britter både hårdnat och mjuknat. Samtidigt som National Front marscherade med invandrarfientliga slogans runt om i landet så fanns det också tecken på att en mer normal grannkontakt över rasgränserna och en blandad kultur uppstått i flera av de områden där de Afro-karibiska immigranterna slagit sig ned. Den djupa recession som UK gick in i under sjuttiotalet gav också en känsla av ödesgemenskap i vardagens ”hardship” och en gemensam avsky för Thatcher-politiken.

I vart fall när det gäller befolkningen i Notting Hill finns flera vittnesmål om att det vid mitten av 70-talet nåtts en punkt där relationerna över rasgränser till stor del normaliserats. En del sträcker sig så långt som till att säga att det rådde ”a great atmosphere” och att karnevalen i augusti var en årlig manifestation av detta. Just 1976 hade polisen dock av någon anledning bestämt sig för att karnevalen i Notting Hill utgjorde ett störningsmoment och tillsatte en massiv polisinsats. Den stora polisnärvaron satte prägel på karnevalsstämningen och skapade nervositet bland de festande och boende i området. En vit journalist försökte ta sig förbi en kedja med poliser blev tillfrågad av en konstapel: ”Why do you wanna join all the niggers?” (Filmdokumentär ”Notting Hill Carnival 1976”). Polisens attityd var fientlig och fientligheten slog tillbaka på dem. En onödigt aggressiv arrestering av några ficktjuvar blev den tändande gnistan under andra karnevalskvällen och kravaller rasade sedan mer eller mindre under 48 timmar. De flesta som skadades var poliser. Don Letts, känd brittisk filmare och musikproducent med Afro-karibiska rötter, vittnar i en dokumentärfilm: ”We gave more than we got”. En annan svart man som var med säger sig veta vad det handlade om; ”It was pay-back time”. Båda talar också om vilken lättnad detta var för den Afro-karibiska befolkningen och vilken segerkänsla det gav. Don Letts:

”Ärligt talat var det som om en vikt hade lyfts från våra axlar. Jag är ledsen för alla de som skadades och hamnade i korselden, men för oss var det extremt befriande. Det är obestridligt” (Dokumentär ”Notting Hill Carnival 1976”).

Det blev ett utbrott av känslor som bubblat i många år. Det ska dock noteras att det denna gång inte handlade om några raskravaller. Det var gatans folk, och de var trots allt av alla färger, mot polisen.
Faktum är att det under åren därefter skedde ett antal genombrott för de svarta i UK. Som bara ett exempel fick den första svarta fotbollsstjärnan, Viv Anderson, plats i engelska landslaget den 29 november 1978. Den som vet vad fotboll betyder för britter vet också att det här inte var en trivialitet. Viv Anderson, född 1956 i England av jamaicanska föräldrar, rankar i sin självbiografi First Among Unequals nedbrytandet av rasbarriären som en av hans stora prestationer. Han valdes också in på en lista 2004 över 100 Great Black Britons.

Sedan dess har ättlingarna till The Windrush Generation etablerat sig som idrottsstjärnor, populärmusikstjärnor, höga politiker, domare, tv-personligheter etc etc. De har helt enkelt blivit etablerade i samtliga delar av det brittiska samhället.

Det här är i alla fall den bild som den brittiska regeringen velat framhålla för omvärlden. Den är också till viss del sann vad gäller samhället i stort men ändå drog sig inte den brittiska tory-regeringen för att fingranska immigrationslagen från 1971 och bestämma sig för att använda just denna paragraf:

”When any question arises under this Act whether or on a person is patrial, or is entitled to any exemption under this Act, it shall lie on the person asserting it to prove that he is” (BBC-dokumentären ”The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).

Bakgrunden var en policy, Hostile Environment Policy, som lanserades av Theresa May med syfte att förmå ”illegala invandrare” att lämna landet frivilligt. The Hostile Environment Policy trädde i kraft i oktober 2012 och innehåller ett paket av administrativa och legislativa instrument för att göra livet så svårt som möjligt för s.k. ”illegala invandrare”. Dåvarande inrikesministern, sedermera premiärministern, Theresa May underströk idén med policyn:

"The aim is to create, here in Britain, a really hostile environment for illegal immigrants".

Det är fortfarande oklart om tanken från början varit att göra livet surt också för de Afro-karibiska invandrare som kommit till UK under 1950-60-70-talen men de myndigheter som hade att tillämpa policyn tycktes helt klart tolka det så. Ovan nämnda Viv Anderson är en av de som reagerat med bestörtning på skandalen:

”You would have thought we were past it. 2018, those things coming up again, it’s unbelievable” (Viv Anderson i the Sun 8/9-2018).

Foto: Rick Findler. Vans med ett tydligt budskap till "illegala immigranter". De som tillhörde the Windrush Generation lär nog ha tänkt att det inte gällde dem. Men många som inte redan fått påstötning från inrikesministeriet skulle snart få det.



The Windrush Scandal


Det kanske även i Sverige finns de som minns skyltarna som sommaren 2013 kördes runt i London med den ödesmättade varningen: ”In the UK illegally? Go home or face arrest”, följt av en aktuell siffra hur många som arresterats föregående vecka.

Kampanjen gick under namnet ”Operation Vaken” och blev inte särskilt framgångsrik (endast 11 personer reste ut från UK som resultat av kampanjen) men kan ses som ett led i det paket av åtgärder som den konservativa brittiska regeringen lanserat som Hostile Environment Policy.

Den här policyn och myndigheternas sätt att tolka den innebar under ett antal år att tusentals människor nekades lagliga rättigheter, blev av med jobb och/eller hem, blev felaktigt häktade, hotade med deportation eller till och med, i minst 83 fall, deporterades på felaktiga grunder. Många var födda som ”Brittiska undersåtar” (”British Subjects”) och hade kommit till UK före 1973. Inte enbart, men till stor del, Afro-karibiska immigranter i såväl första som andra generation. En del vägrades återinträda till landet efter att ha varit utomlands. Andra hade hot om omedelbar deportation hängande över sig och levde ett liv i ständig rädsla.

En av de som ändå skrämdes tillräckligt av de hotfulla skyltarna som kördes runt på London-gatorna var Joycelyn John. Hon kom till UK 1963, då fyra år gammal, med sin mamma och med pass utfärdade i Grenada som ”British subjects”. Amelia Gentleman berättar i the Guardian om hur Joycelyn fick problem att skaffa nytt pass 2009 eftersom mamman gift om sig men inte registrerat namnändringen för sin dotter. Joycelyn försökte i flera år skaffa fram papper som visade hennes status men blev 2014 klassad som illegalt boende i UK. Till slut lyckades hon få fram 75 sidor av bevis för att hon spenderat nästan hela livet i UK; bankpapper, tandläkarjournaler, skattebesked, brev från skolor, familj och vänner. Men inget räckte för inrikesministeriet som svarade med en varning att hon skulle bli deporterad till Grenada. Eftersom hon inte vill åka dit i förnedring, med handfängsel som en brottsling, gav hon till slut upp och reste ”frivilligt” till det land hon lämnat femtio år tidigare. Amelia Gentleman menar att det var precis så som idén med de hotfulla skyltarna på Londons gator var tänkt att fungera:

”When the hostile environment policy is working well, it exhausts people into submission. It piles up humiliations, stress and fear until people give up” (Amelia Gentleman, the Guardian 14/9-2019).

Redan 2013 började uppgifter komma till inrikesministeriets kännedom om att äldre personer med rötter i Karibien, tillhörande den s.k. Windrush-generationen, börjat behandlas som illegala immigranter, förlorat jobb eller bidrag och därmed ibland sin bostad, nekats läkarvård och en del placerats i tillfälliga häkten i väntan på deportation. Några hade till och med redan deporterats eller nekats återinträde efter utlandsresa.  

Skandalen rullades upp för allmänheten först 2018 då ett antal diplomater från Karibiska länder började ansätta brittiska politiker och en serie artiklar publicerats med början i november 2017, framför allt av dagstidningen the Guardian. Av artiklarna framgick att inrikesministeriet hade som principer; ”skyldig tills bevisad oskyldig”; deportation först och överklagan sedan; att skjuta in sig på svaga grupper samt i synnerhet personer från Karibiska öarna; att spärra tillgången till jobb, samhällsservice och bankkonton medan fallet fortfarande behandlades; samt att ha slarvat bort handlingar.

Dessutom ställdes orimliga krav på bevis för rätten att stanna i UK. Gamla människor krävdes på fyra olika dokument för varje år de hade bott i UK. En del andra fall handlade om personer som var födda i UK av föräldrar som tillhörde Windrush-generationen och som nu hotades av deportation. De UK-födda kunde då, enligt myndigheter, inte bevisa att föräldrarna verkligen befann sig lagligt i UK vid tidpunkten för deras födsel. Till saken hör också att de enda officiella dokument som bekräftat ankomsten till UK för många av immigranterna från Karibien mellan 1950 och 1970-talets början var landstigningskort som utfärdats vid avstigning i brittiska hamnar. År 2009, emellertid, togs dessa in för destruktion i en kampanj för att rensa ut gamla dokument. Just detta ställde till problem för många av immigranterna som då inte hade något som helst officiellt dokument som bevisade när de ankommit till UK.



Frågor börjar ställas till regeringen

I januari 2018 kom en rapport från the Home Affairs Select Committee, HASC (en parlamentarisk grupp) som tog upp oklarheter i regeringens ”Hostile Environment Policies”. Alldeles för många personer hade hotats av deportation med stöd av inkorrekt och oprövad information, alltför många fel hade begåtts, och inrikesministeriet hade inte heller verktyg för att utvärdera effekterna av policyn, ansåg kommittén.

Tidigt i mars 2018 började Labour-parlamentariker ställa frågor till regeringen angående fall som pressen tagit upp men fick mest undanglidande svar av premiärminister May, som dock lovade att ”undersöka saken”. ”The Windrush Scandal” började sakta men säkert bli ett begrepp och togs nu upp löpande i parlamentet.

I april 2018 begärde så tolv Karibiska länder ett möte med brittiske premiärministern, nu Theresa May, om saken men blev avvisade. Guy Hewitt, Barbados Höge kommissionär i UK, menar att det visade antingen att den brittiska regeringen inte förstått skandalens allvar och skala eller också, vilket är värre, att det inte prioriterade saken.

”It smacked of racism”, säger Hewitt till the Guardian (14/9-2019).

Omvärldens starka reaktion fick efter ett tag effekt och Theresa May tog sig till slut tid till mötet.




Frågor till inrikesminister Amber Rudd om ”mål” för antal deportationer

Inrikesministern Amber Rudd blev snart måltavla för kritiska frågor. Bland annat undrade the HASC den 25 april 2018 om det fanns några numerära mål uppsatta för deportationerna. Det fanns vittnesmål om att sådana fanns men inrikesministern nekade. Dagen därpå gjorde hon en u-sväng och erkände att sådana mål fanns men att de var ”lokala” och endast interna instrument för prestationsstyrning (performance management). Rudd bedyrade att hon inget vetat om dessa mål och att hon skulle se till att de togs bort.

Här finns skäl att påminna om Joycelyn John från Grenada som jag berättade om inledningsvis. Hon som valde att självmant resa ut ur UK efter att ha försökt övertyga inrikesministeriet ett dussintal gånger – per telefon, personligen eller i skrift – att de gjort ett misstag som hotade henne med utvisning. Hon vittnar om sin gissning som skulle visa sig vara närmare sanningen än hon kanske då trott:

”I don’t think they looked at the letters I wrote. I think they had a quota to fill – they needed to deport people” (Joycelyn John i the Guardian 14/9-2019).

Den 27 april 2018 - för att återgå till Amber Rudd - publicerade emellertid the Guardian ett läckt dokument från inrikesministeriet som avslöjade att det hade satts upp ett mål om 12800 tvångsutvisningar under 2017-18 och att det såg ut som att man kunde nå den 10-procentiga ökning som inrikesministern ska ha begärt tidigare. Rudd förnekade dock all kännedom om dokumentet. Ytterligare ett par dagar senare publicerade the Guardian ett brev daterat i januari 2017 från Rudd till premiärminister May i vilket Rudd föreslår ett ”ambitiöst men nåbart” mål för en ökning av antalet tvångsdeportationer av immigranter. Rudd avgick senare samma dag. Många menar att det borde ha varit Theresa May som skulle avgått, mamman till hela policyn och drivande i implementeringen av den.

Rudd ersattes av Sajid Javid som inrikesminister. Han lovade genast att regeringen skulle göra rätt för sig gentemot ”the Windrush generation”.



Skandalen lever vidare


Den 2 maj 2018 lämnar Labour Party in en motion i House of Commons där de begärde av regeringen att till the HASC överlämna dokument angående fall som involverade personer som kommit till UK från Samväldesländer mellan 1948 och 1970-talet, men fick inte igenom motionen.

Den 15 maj 2018 hävdade inrikesminister Javid att 63 personer möjligen hade felaktigt deporterats men tillade att siffran var preliminär och kunde korrigeras uppåt.

I slutet av maj hade fortfarande endast tre av dessa 63 blivit kontaktade av regeringen om den felaktiga deportationen och den 8 juni upplyste Jamaicas Höge kommissionär i London om att de av inrikesministeriet ännu inte fått varken antal eller namn på de som felaktig deporterats till Jamaica.
Senare i juni framkom att inrikesministeriet överhopats av frågor på sin ”Windrush Hot Line” och att 6800 personer identifierats som eventuellt felaktig behandlade ”Windrush-fall”. Detta som förklaring till de långa behandlingstiderna.

Inrikesministeriet lämnade också en del svar på frågor från HASL och parlamentsledamöter den 28 juni 2018 och erkände då 850 felaktiga frihetsberövanden perioden 2012-2017 och informerade om att drygt 21 miljoner GBP utbetalats i kompensation till dessa. De erkände också att 23 % av de anställda inom migrationsmyndigheterna erhållit prestationsbonusar och att en del av dem hade fått personliga deportationsmål att uppnå mot utlovad bonus.

Dessa prestationsmål är närmast legio inom resultatstyrd verksamhet och Windrush-skandalen blottar bara ett exempel på vilka ödesdigra sidoeffekter dylika mål kan orsaka. I de här fallen effekter som förstört mängder av människors liv. 



Nya rapporter

Den 29 juni 2018 publicerar parlamentets Human Rights Select committee en fördömande rapport om immigrationsmyndigheternas handhavande av saken. Rapporten påvisade vad som ansågs vara ”systematiska misslyckanden”, att immigrationstjänstemän agerat ”utom kontroll”, och att inrikesdepartementet agerat enligt egna lagar.

Samtidigt firades på flera ställen i landet – med en ceremoni i Westminster Abbey som höjdpunkt - 70-årsminnet av ankomsten av HMT Empire Windrush och högtidstal hålls över betydelsen av Windrush-generationen för utvecklingen av Storbritannien. Kommunminister Lord Bourne till exempel, till pressen den 18 juni när han meddelade att firandet skulle bli en årlig minnesdag:

”A Windrush Day will allow communities up and down the country to recognise and honour the enormous contribution of those who stepped ashore at Tilbury Docks 70 years ago” (Ministry of Housing, Communities & Local Government and Lord Bourne of Aberystwyth 18/6-2018).

Den 3 juli 2018 kom dock en ny kritisk rapport från HASC som förstörde den högtidliga stämningen för regeringen. Rapporten framhöll att en kultur inom inrikesministeriet utvecklats under senare år som lett till en uppsättning krav och processer som verkat designade för att ansökande ska misslyckas. De påpekade också att regeringen inte kunnat svara på många av kommitténs frågor och att HASC inte fått tillgång till ministeriets dokument. Dessutom att regeringen inte hade svar på hur många som deporterats felaktigt, förlorat sina jobb eller nekats läkarvård etc.

I november 2018 hävdade inrikesminister Javid att de hittat 83 fall av felaktiga deportationer men att det eventuellt kunde finnas ytterligare 81 fall. Minst 11 av de deporterade hade avlidit.

I december 2018 lämnade också National Audit Office (motsv till svenska Riksrevisionen) en rapport som kritiserade inrikesministeriet kraftigt. De påpekade att ministeriet ignorerat varningar som utfärdats redan fyra år tidigare och att de inte hanterat skandalen adekvat.



Kompensation till de drabbade senkommen och deportationer återupptas

Opinionstrycket under 2018 blev så starkt att regeringen såg sig tvungen att pausa alla deportationer.

Inrikesminister Rudd lovade innan hon avgick att de drabbade skulle kompenseras och att eventuella framtida avgifter och språktester för medborgarskap skulle strykas för de som tillhörde the Windrush Generation. Theresa May lovade också att de som drabbats av felaktigheter inte skulle behöva lämna in formella dokument för att bevisa sin vistelse i UK och befrias från kostnader att få ut nödvändiga dokument.

I maj 2018 framkom att många drabbade fortfarande svävade i ovisshet om sina öden, bodde hos vänner eller släktingar för att hålla sig undan, och att en del hade svårt att bekosta resor till möten med ministeriet. Den behandlingstid på två veckor som utlovats visade sig i många fall inte på långt när hålla och i juni 2018 fanns fortfarande flera kritiska fall som var obehandlade. I augusti 2018 fanns fortfarande ingen plan för kompensation implementerad. Ännu i februari 2019 erkände inrikesministeriet att endast en person fått assistans enligt den ”Hardship plan” som inrättats i december 2018. Den utlovade kompensationsplanen som utlovats i april 2018 fanns då inte heller på plats alls.

Trots att det i början av 2019 såg ut som att inrikesministeriet ändå förstått att de var tvungna att lägga saker till rätta för de drabbade, om än saktfärdigt och taffligt. Men i februari 2019 återupptog ministeriet plötsligt deportationerna. Nyheten gav en ny våg av massiv kritik.

Inrikesminister Javid svarade den 5 februari 2019 att alla som skulle deporteras hade begått ”väldigt allvarliga brott”. Ett påstående som till och med inrikesministeriet avvisade omgående och som av andra kritiker ansågs inkorrekt men ödesdigert för de utvisades framtid.

Den 21 februari 2019 begärde Jamaicas Höge UK-kommissionär ett stopp för deportationerna tills inrikesministeriet utrett saken klart och presenterat sina resultat.



Konsekvenser och efterspel

I april 2019 kunde the Guardians Amelia Gentleman – den journalist som rullade upp hela skandalen och som också skrivit en bok om den - rapportera om flera drabbade som kämpade med ekonomiska svårigheter och att inrikesdepartementets kultur inte ändrats alls. Omkring 5000 personer hade dock fått papper på sin rätt att bo i UK och av dessa hade 3600 får brittiskt medborgarskap. En kompensationsplan var också upprättad och förväntades betala ut uppemot 570 miljoner GBP. Däremot hade inga lagar i Theresa Mays paket Hostile Environment Policies dragits tillbaka.

Många hade ändå fortfarande problem att öppna bankkonton och andra svårigheter. Winston Robinson, 59-årig före detta ambulansförare, fick sparken 2016 eftersom han inte hade något pass, var fortfarande arbetslös och svårt skuldsatt, framgick det av Guardians artikel. Han miste rätten att få bidrag och blev hemlös, men hade vid artikelns tillkomst fått sitt brittiska medborgarskap godkänt. Däremot inte sitt gamla jobb tillbaka. Han fick istället ett formulär att fylla i för att ansöka om kompensation.

“I didn’t apply to get into this mess, but now I have to apply to get out of it”, säger han själv (the Guardian 15/4-2019).

Parlamentsledamoten David Lammy säger i samma artikel att hela skandalen bygger på ett strukturellt problem, ”en immigrationspolicy som baseras på en djup fientlighet mot immigranter” och en misstro mot alla människor som är ”något annat än vita, anglo-saxiska engelsmän”.

Hur gick det då för Joycelyn John? Jo, hon fick till slut rätt och gavs tillstånd att återvända från Grenada till UK. Hon bor nu i utkanten av London i en lägenhet hon knappt har råd att möblera. I slutet av 2018 hade hon också fått en ursäkt skickad till sig från inrikesministern Sajid Javid. En klen tröst, berättar hon för the Guardian i september 2019:

”What good is a letter of apology now?’ They ruined my life completely. I came back to nothing. I have had to start rebuilding my life from scratch at the age of 58” (Joycelyn John i the Guardian 14/9-2019).

Inrikesminister Sajid Javid bedyrade i en BBC-intervju 3 juni 2019 att landets hela immigrationspolitik skulle revideras och att ändringar redan gjorts i den del som kallats ”Hostile Environment” i svallvågorna efter Windrush Scandal. Någon kompensation till Joycelyn och hennes olycksbrödrar och systrar hade han dock inte kunnat ordna ännu. Enligt the Guardian hade majoriteten av Windrush-generationens drabbade ännu i september 2019 inte sett skymten av någon ersättning. 

Alldeles nyligen kom också äntligen den rapport från inrikesministeriet, Windrush Lessons Learned Review, som skulle ha släppts redan för ett år sedan. Den pekar på en institutionell ”tanklöshet och okunnighet” inom ministeriet i fråga om ras men att det varit omöjligt att fastställa definitivt om det handlat om ”institutionell rasism”, vilket låter lite ambivalent. Bakom detta råder troligen en oenighet bland rapportförfattarna om saken. Ett utkast som stod färdigt i februari ändrades för att ta bort just slutsatsen att inrikesministeriet varit/är institutionellt rasistiskt (bland andra The Times 21/2-2020).

Wendy Williams, som varit oberoende rådgivare för rapporten, säger till Daily Mail att Windrush-generationen fått dåligt stöd av sitt land, ett land till vilket de bidragit så mycket, och hon pekar också på det som kanske är den mest tänkvärda poängen i sammanhanget och som också bör ha framkommit av uppgifterna från BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files som jag refererat till flera gånger i mina två inlägg:

The causes of the Windrush scandal can be traced back through successive rounds of policy and legislation about immigration and nationality from the 1960s onwards, the aim of which was to restrict the eligibility of certain groups to live in the UK (Wendy Williams i Daily Mail 19/3-2020).

Rapporten nämner att den räknat in 164 personer som antingen blivit deporterade eller fängslade, eller både och. Men den erkänner också ett mörkertal:

”There is an unknown number of people who might have been wrongly subjected to other compliant environment measures, an unknown number of people who haven’t contacted the Taskforce and could be affected in the future and an unknown number of family and friends who the scandal has also touched” (Windrush lessons learned review, Home Office, 19/3-2020).

Det skulle kunna handla om en halv miljon människor som kämpar med att försöka dokumentera sin status, framgår det också av rapporten.

Det är inte heller bara Afro-karibiska immigranter som drabbats även om de utgör en majoritet vilket framkallat logiken i benämningen the Windrush-scandal. Skandalen har också berört de afrikanska immigranterna till UK. Funmi Olutoye säger i en artikel i The Independent att den har fört upp frågor om ”rasism, identitet och historia” till ytan, men också att den kanske har fört de afrikanska och Afro-karibiska minoriteterna närmare varandra än någonsin. Tidigare har det förekommit en hel del rivalitet och misstänksamhet mellan grupperna. En effekt av kolonialismen och de respektive gruppernas strävan efter status i UK, tror hon. Tidigare var det ovanligt att höra talas om en Afro-karibisk person som deporterats, men Windrush-skandalen lämnar ett stort frågetecken efter sig, menar hon. Kan mörkhyade någonsin riktigt bli britter?

”None of us should be ignorant to the fact that despite our very British accents, being born here, having British values and knowing British history, there are some people who will just not accept that that is who we are. Even if we think that of ourselves […] If you’re a third generation immigrant you wouldn’t question your identity as much as a first generation immigrant or even a second. But as this fiasco has made clear, we may never be considered British” (Funmi Olutoye, the Independent 25/4-2018).





Källor:
Tryckta källor:
The Story of Trojan Records, Laurence Cane-Honeysett, 2018
Tighten Up – The Story of Reggae in the UK, Michael de Koningh & Marc Griffiths, 2003
Black Britain - A Photographic History, Paul Gilroy, 2007


Nätkällor samt Youtube-klipp:
BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files (2019)
BBC-dokumentären Notting Hill Riot (2005)
BBC Artikel Windrush – Who exactly was on board?, Lucy Rodgers & Maryam Ahmed, BBC News 21/6-2019
MV Empire Windrush (The New Zealand Shipping Company Ltd) travelling from Kingston to London, National Archives, London, Reference: BT 26/1237/91
Wikipedia, Windrush Scandal, engelsk version
Artikel Ironically enough, the Windrush scandal has brought the British African and Caribbean communities together for the first time, Funmi Olutoye, the Independent 25/4-2018
Artikel I´m struggling: Windrush victims say little has changed one year on, Amelia Gentleman, the Guardian 15/4-2019
Artikel Chased into self-deportation: the most disturbing Windrush case so far, Amelia Gentleman, the Guardian 14/9-2019
Artikel Windrush scandal was ´foreseeable and avoidable´ and Home Office let down victims because of ´systemic operations failings´, damning official report finds, Jack Maidment, Daily Mail 19/3-2020
Artikel Viv Anderson became England’s first black player 40 years ago.. now he is still a pioneer as he finds work for ex-pros, Dan King, the Sun 8/9-2018
Artikel Home Office is ‘institutionally racist’, said report into Windrush scandal, Steven Swinford, The Times 21/2-2020
Windrush lessons learned review, Home Office, Published 19 March 2020
Pressrelease: Annual day of celebrations for the Windrush Generation, Ministry of Housing, Communities & Local Government and Lord Bourne of Aberystwyth, 18/6-2018


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar