Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands
presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om
Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie
inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser
Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som
fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna
med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.
Det första inlägget handlade om Finlands första president
Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti.
Denna gång handlar det om Mannerheim. Jo, han använde själv
bara efternamnet när han undertecknade avtal och andra handlingar. Med
aristokratisk självsäkerhet tyckte han väl att det räckte. Mannen är en myt och
en ikon inom finländsk politik och militärhistoria, om än också omstridd. Hösten
2004 valdes Mannerheim med stor majoritet till alla tiders främste finländare i
en medborgaromröstning.
Det går inte att hålla en presentation av denne mytomspunne
man utan att det blir långt. Jag har därför delat upp den i fyra inlägg. Det
första här nedan avhandlar ungdomsåren och tiden före, under och strax efter
inbördeskriget 1918. Mannerheim del 2 som följer senare behandlar mellankrigstiden
till strax före andra världskriget. Del 3 behandlar hans gärningar under
Vinterkriget och Fortsättningskriget, tiden som president samt de sista åren i
livet. Del 4 kommer att bli en reflektion över personen Mannerheim. Fakta och
myter. Slaktare eller hjälte?
Den finländske historikern Henrik Meinander avslutar sin
Mannerheim-biografi med en nyckelmening även för min trilogi blogginlägg,
nämligen att det är ”fullkomligt omöjligt att förstå Finlands 1900-talshistoria
utan honom” (Meinander b s 296).
Ryti efterträddes av Carl Gustaf Emil Mannerheim
(1867-1951) som tillträdde 4 augusti 1944 och avgick av hälsoskäl 4 mars 1946.
Ja, hur beskriva denne man som blivit en ikon i Finland? Det
har skrivits spaltmil av artiklar och böcker om honom men jag känner ändå inte
att jag får riktigt grepp på honom som person. Mannen är något av ett mysterium
vilket kanske också bidragit till mytbildningen kring honom och uppfattningar
som pendlar allt mellan ”krigshjälte” och ”slaktare”. ”Att följa Mannerheim är
att jaga en skugga eller ett fotografi som långsamt förlorar sina färger”,
skriver Jörn Donner i sin bok Anteckningar om Mannerheim. Donner
försöker sig i boken få svar på ett antal frågor men konstaterar att ”mycket är
obesvarat och förblir mörker”. Jag förstår vad han menar, men gör ändå ett
försök med hjälp av Mannerheims egna minnen, olika biografier och andra böcker
där han berörs.
Barn- och ungdomsår
Han föddes den 4 juni 1867 på Villnäs slott i Villnäs socken
nära Åbo. Familjen var svensktalande och Carl Gustaf Emil (hädanefter Gustaf eller
bara Mannerheim för enkelhetens skull) skulle aldrig helt behärska finskan.
Pappan var greve Carl Robert och mamman Heléne vars födelsenamn var von Julin. Gustaf
är således uppfostrad i det kejserliga Ryssland som finlandssvensk friherre av
börd. Åtminstone är det den ytliga bilden. Fadern hade dock ingen lycka med
sina affärer och modern dog 1881 vilket gjorde att parets alla sju barn
utplacerades hos olika släktningar. Gustaf hamnade hos morbrodern Albert von
Julin som blev hans förmyndare.
Pappan Carl Robert hade spelskulder, gjorde dåliga affärer
och såg sig tvungen att fly till Paris 1879, dessutom med älskarinnan Sofia
Nordenstam, vilket lämnade frun Helena kvar i Villnäs som ensam vårdnadshavare
av sju barn. Hon dog ”av sorg” två år senare, enligt Stenbackas beskrivning
(Stenbacka s 9).
Gustaf hade disciplinproblem och blev relegerad från Böökska
lyceet i Helsingfors för att bland annat ha kastat sten på fönster. När han var
tretton år sattes han i Fredrikshamns kadettskola (andra uppgifter är troligen
felaktiga). När pappan Carl Robert lämnat hemmet och landet fanns en friplats
vid skolan. En möjlighet för den hårt ekonomiskt pressade mamman att lösa den
bångstyrige sonens skolgång. Han kom dock inte in men sattes i ett vanligt
läroverk i Fredrikshamn tillsvidare. När mamman dog i januari 1881 befann sig
Gustaf där i Fredrikshamn. Ett hårt slag för tonåringen som var något av
moderns favoritson.
Som nittonåring blev han relegerad även från kadettskolan i
Fredrikshamn efter en bondpermission. Avseende denna bondpermis varierar
uppgifterna. Dag Sebastian Ahlander skriver att han gett sig av till en kamrat
eller möjligen en kvinna (Ahlander s 34). I Henrik Meinanders
Mannerheim-biografi förekommer dock en annan historia. Meinander stöder sig på
Teemu Keskisarjas redogörelse för senare uppgifter som framkommit. Dessa är
dock att betrakta som rykten och hade framlagts av Mannerheims belackare. Han
ertappades förvisso hemma hos en ”suput” som dessutom hade rykte om sig att
vara homosexuell, vilket ju kring sekelskiftet 1900 ansågs vara mycket
skandalöst och möjligen kriminellt. Det ska ha varit flera ”suputer” inblandade
och enligt skolans disciplinära utskott hade Mannerheim gjort sig skyldig till
”förnedrande lösaktighet”, vilket enligt ryktet i klartext skulle betyda
homosexuellt umgänge. Eventuellt ska han ha blivit sexuellt utnyttjad men det
finns inga bevis för något av ovanstående. En del biografer har dock tagit
fasta på historien och menat att hans kärleksliv i övrigt tyder på någon form
av undertryckt homosexualitet (Meinander b s 26).
Mannerheim säger själv i sina memoarer att han hade svårt
att finna sig i de ”pedantiska uppfostringsmetoder” som tillämpades strängt vid
kadettskolan i Fredrikshamn. Under två terminer fick han ”ej sticka näsan
utanför skolan” på grund av förseelser som han menar då han skrev detta skulle
ses som ”bagateller” (Mannerheim s 16). Han nämner endast kort sitt tilltag att
ge sig ut på bondpermis och att straffet blev relegering (Ibid). Inga detaljer
i övrigt.
Han var emellertid ganska nöjd med att ha sluppit därifrån,
återupptog studierna vid Böökska lyceet i Helsingfors och fick nu goda betyg.
I ryska militärens tjänst
Finland under Gustafs ungdom tillhörde det kejserliga
Ryssland vilket öppnade för officerskarriär i kejsarens tjänst. Något som
uppenbarligen lockade den unge Mannerheim. Han studerade ryska i ukrainska
Kharkov och gick sen vidare till Nikolajevska kavalleriskolan i St. Petersburg.
Mannerheim skrev själv senare i livet att åren vid
Nikolajevska kavalleriskolan ”med sina både reglementsenliga och icke
reglementsenliga inbördes förhållanden kom att uppfostra oss till verkliga
officerare” (Blomster s 30). Där rådde dock en hård pennalism som utövades av
de äldre eleverna mot de yngre och färskare. Av Gustafs brev till morbror
Albert att döma var detta det enda han inte trivdes med där (Ahlander s 41-42).
Som nybakad officer fick han tjänst i polska Kalisz där han
inte trivdes alls. Ett år senare kom han in vid Chevaliergardet, ett
paradkavallerigarde närmast kejsaren. Det blev mycket parader och bland annat leda
baldakinen vid Nikolaj Romanovs kröning 1894. Vid Chevaliergardet i St.
Petersburg började pengarna rulla till morbrodern Alberts förskräckelse. Enligt
Gustaf kom man ingenstans i den ryska huvudstaden med flit och sparsamhet utan
det krävdes kontakter, generösa bjudningar och ett snyggt yttre och gardesuniformen
var inträdesbiljett till mycket av societetslivet som var nyckeln till
avancemang i karriären (Ahlander s 45). Det gick så långt att han lånade pengar
med sina syskons framtida arv som säkerhet (Ahlander s 46).
Han trivdes uppenbarligen i St. Petersburgs societet och
hade framgång bland dess damer. Här träffade han också Anastasia Arapova som
han gifte sig med 1892. Det blev dock inget lyckat äktenskap och de levde länge
åtskilda innan skilsmässan gick igenom först 1919. Enligt en färsk biografi av
historikern Teemu Keskisarja ska han ha varit en riktig slarver som var
ständigt otrogen och glad i alkohol. De fick två barn tillsammans, Anastasie
och Sofia, men han ägnade inte mycket tid åt familjen. Karriären var också
viktigare för honom och han nämner knappt sin fru med ett ord i sina memoarer.
Efter en kortare tid som befäl vid kejserliga hovstallet och
sedan officerskavalleriskolan i St. Petersburg gick han som frivillig med i
rysk-japanska kriget 1904-05.
Efter sitt första krig av totalt fem vistades han en tid i
Helsingfors där han hann med att, som huvudman för den friherrliga grenen av
sin ätt och som representant för adelsståndet, delta i den sista
ståndslantdagen 1906 varvid de avstod sina privilegier och var med att rösta
fram enkammarriksdagen i Finland och allmän rösträtt.
Åter kallad till St. Petersburg fick han ett märkligt
uppdrag som sägs ha präglat honom starkt, en kombinerad spion- och
vetenskapsresa till Asien med västra Kina som främsta mål. Resan varade i hela
två år 1906-1908. Uppdraget alltså en lite märklig blandning av insamlande av
militär underrättelse men också i viss mån vetenskapliga undersökningar på
uppdrag av finsk-ugriska sällskapet i Finland. Mannerheim tycks ha tagit sig an
den vetenskapliga delen med seriositet om än kanske lite vetenskaplig
valhänthet. Han träffade under resan bland andra Dalai Lama och de utbytte
gåvor med varandra. Mannerheim skänkte en Browning-pistol vilket lär ha
framkallat ett gapskratt från den helige mannen med pacifistiska ideal. Resultaten av resan redovisades för kejsaren
Nikolaj II personligen 1908.
Asienresan, som han för övrigt skrev en bok om, fick honom
att stiga i graderna till överste och han fick befälet över Ulanregementet i
Novominsk och därpå befordrad till generalmajor och placerad i Warszawa. Enligt
Ahlander och flera andra källor ska åren där ha varit de kanske lyckligaste i
Gustafs liv. ”Han hade hög ställning, var en uppskattad sällskapsmänniska och
en självklar gäst i den högsta societeten. Han var spirituell och hade lätt
till skratt på ett sätt som inte varit möjligt sedan barndomen i Villnäs. De
ljusa sidorna i hans karaktär hade fått blomma upp”, skriver Ahlander (Ahlander
s 71).
Därifrån gick han ut i världskriget 1914, fick den ryska
militärutmärkelsen Georgskorset och avancerade till generallöjtnant 1917.
Oktoberrevolutionen då bolsjevikerna tog makten 1917 blev
slutet för den ryska militära karriären och han återvände till Finland. En resa
från Odessa som blev strapatsrik mitt under den flammande revolutionen.
Mannen är således produkt av rysk officersskolning vilket
förstås måste ha präglat honom starkt i fortsättningen och hans meriter
motsäger naturligtvis inte detta. Han svor en ed vid Chevaliergardet att troget
tjäna kejsare och fosterland. En lojalitet som tycks ha varat livet ut.
Hedersmannen som höll sitt svurna ord? Svårförklarligt för finska
självständighetsaktivister och därmed en lika svår belastning gentemot
fennomaner/äktfinnar som hans anti-kommunism var för vänsterfolk. Det var först
i och med andra världskriget som bilden av honom som rysk och kejsarlojal började
suddas ut bland politiker och allmänhet.
Inbördeskrigets utbrott
En kortare tid 1917 före hemresan till Finland tillbringar
Mannerheim i Odessa. I ett brev skriver han att han överförts till reserven och
att han gläder sig över detta. Han suckar över ”arméns demokratisering” som han
menar borde kallas ”arméns förstörande” och att det är ”med odelad
tillfredställelse” som han på detta sätt ”kommer ur leken” (Donner s 37). Han
hade fått nog och ville hem efter 30 års tjänstgöring i ryska armén.
I Finland hade han planer på att slå sig ner i lugn och ro
efter en lång och strapatsrik karriär. Hans plan kunde inte ha gått mer snett. Väl
där kastades han rakt in i den dramatiska finländska frihetsprocessen och det
inbördeskrig som vidtog i samband med denna. Eller kastade sig in i? Ja, detta
var ju en man som, trots sina pojkårs disciplinära problem, var skolad med plikt
som viktigaste ord i förrådet. Bland andra Jörn Donner nämner också
pliktkänslan som ett starkt personligt drag, men kanske snarare ska ses som ett
resultat av lång skolning (?).
Mannerheim hade vid hemkomsten till Finland 1917 egentligen
ingen plats i samhället. Efter att han tjänstgjort i den ryska armén och
umgåtts med den ryska societeten i trettio år var den världen plötsligt som
bortblåst. Bolsjevikernas Ryssland var inte Mannerheims och hans hat mot
bolsjevikerna bottenlöst. I Finland visste i stort sett ingen vem han var och
hans meriter som rysk militär låg honom snarast i fatet när nu Finland just
utropat sin självständighet från landet han tjänat i hela sitt yrkesverksamma
liv. Han måste ha känt sig kluven i sin lojalitet när alla, röda som vita, var
fientligt inställda antingen till Ryssland och ryssar rent allmänt eller mot
kejsaren, den ryska adeln och rika borgare som han umgåtts med så länge. Hade
han hellre sett ett Finland med autonom ställning inom det kejserliga Ryssland?
Det finns få uppgifter om vad han egentligen tänkte om detta.
Det hör dock till saken att han faktiskt for tillbaka till
Petersburg dagarna efter jul 1917 för att ta reda på hur läget egentligen var
där efter novemberrevolutionen och om det fanns möjlighet till motstånd mot de
nya herrarna. Han reste snart hem igen tämligen nedstämd och pessimistisk
angående detta.
Den finska röda revolutionen kom som en räddare i nöden för
Mannerheim skulle man egentligen kunna säga. Dels fick han snart den högsta
militära position som gick att få i Finland. Dessutom gav det honom idén om
att, så snart de rödas uppror var nedkämpat, fortsätta mot Petersburg och
hjälpa till att slå ned de rödas styre där. ”Historien bjöd upp till dans”, som
Ahlander formulerar det (Ahlander s 86). Att han önskade gå vidare mot Ryssland
framgick också senare av en dagorder under inbördeskriget där han skrev att
”jag inte kommer att sticka mitt svärd i skidan förrän Östkarelen är befriat” (citerad
i Ahlander s 101).
Han fick alltså inte många dagar i lugn och ro vid hemkomsten
till Finland utan blev genast ett attraktivt namn för den nyfödda finländska
regeringen att bygga en finländsk armé. Han fick inledningsvis uppdraget att
leda den militära kommitté som bildats för detta i enlighet med ett beslut som
lantdagens borgerliga majoritet fick igenom 12 januari 1918. I landet fanns
inte någon med liknande meriter till hands så valet var naturligt, även om en
del tvivlade på hans ”finskhet” eftersom han tjänstgjort så länge i ryska armén
och under världskriget försökt förmå finländare att bilda en frivilligkår för
att bistå ryska armén i kriget. Det hör till saken att han faktiskt genast
avgick från senatens militärkommitté då han tyckte att den bara ”sysslade med
prat”. Som noterats av många blev hotelser om avsked något av en specialitet
för Mannerheim. Han lät sig lika snart övertalas att bli ordförande för samma
kommitté vilket ledde till att han blir överbefälhavare för armén, den vita
armé som snart gör entré i inbördeskriget. Armén fick han i stort sett bygga ur
intet och han såg till att blanda in politikerna så lite som möjligt i sina
göranden och låtanden. Kanske också därför flyttade han snart arméns stab till
Seinäjoki, för att hålla regeringen i Vasa med armbåges lucka.
Närmast till hands i bildandet av den vita armén hade han de
skyddskårer som bildats under 1917, illa beväpnade och med ingen eller liten
stridserfarenhet. De skulle utgöra en sorts halvmilitär polis men också bli
stommen i en ny finländsk armé. Frågan var laddad och många insåg dess
sprängkraft. De röda skulle aldrig acceptera att skyddskårerna gavs statlig
myndighet. Under ryska revolutionsåret 1917 befann sig polismakten i oordning
och bitvis befunnit sig i strejk. Som bland andra Heikki Ylikangas beskrivit
innebar det kejserliga Rysslands fall att också maktstrukturen bröt samman och
med det bland annat officerarnas, polisens och de statliga ämbetsmännens
positioner. De hade ju alla, menar Ylikangas, ”förlitat sig på regentens stöd,
fått sin auktoritet av honom och tjänat honom” (Ylikangas s 24). Flera kommuner
ställde upp egna skyddskårer medan arbetarrörelsen upprättade sina egna, röda,
garden. Arbetarna fruktade skyddskårerna som, till viss del överdrivet, fått
epitetet ”slaktargarden” medan borgerligheten och jordägande bönder avskydde
rödgardisterna som övervakade att butiker och fabriker höll stängt under
strejker och som beslagtog livsmedel när nöden blev ohållbar under det svåra
året 1917. I landet fanns också tiotusentals ryska soldater och matroser som
efter revolutionerna i Ryssland befarades ge sig in i de rödas upprorsled.
Finländare hade varit befriade från värnplikt i armén vilket gjorde att helt
ryska förband stationerats i Finland. Dess numerär hade också utökats under
världskriget.
Mannerheim tog säte i Vasa i Österbotten eftersom det sågs
som mest regeringslojalt. Helsingfors betraktades som en ”röd stad” och med
rätta befarades kunna hamna i revolutionära händer. Revolutionsrykten hade
hängt i luften och på flera ställen i praktiken redan brutit ut, med strejker
och röda garden som patrullerade gatorna i större städer. Redan den 19 januari
hade den första eldstriden brutit ut i Viborg mellan rödgardister och vita
skyddskårer. Det var inte heller utan stor dramatik som han lyckades ta sig
från Helsingfors till Vasa. Den 18 januari steg han på nattåget från
Helsingfors utrustad med falska papper under namnet Gustav Malmberg från
Jakobstad. I Tammerfors stiger ryska soldater på tåget och blir misstänksamma
när han talar perfekt ryska. De vill ta honom av tåget för förhör men en konduktör
rycker in, invänder att Mannerheims papper är i sin ordning och att tåget måste
vidare. Han kör ut ryssarna och Mannerheim kan ta sig vidare till Vasa.
Konduktören hette Eino Lähteenmäki och fick 1952 medalj för sin insats. Ibland
ter sig historiens stora drag som mer eller mindre slumpmässigt framskridna.
Vad hade hänt om de ryska soldaterna tagit med sig den falske Gustav Malmberg?
Den 25 januari 1918 kunde Mannerheim officiellt utnämnas
till överbefälhavare för trupperna. Att kalla dem armé var ännu för mycket sagt
eftersom det var en tämligen brokig samling. Men de skulle under inbördeskriget
som följde mest kallas den vita armén, de vita styrkorna eller
helt enkelt de vita.
Samma dag som revolutionen inleddes, 28 januari 1918, hade
skyddskårerna i Österbotten fått order att överrumpla landskapets ryska trupper
och avväpna dem vilket ledde till att 5000 ryska soldater kunde tillfångatas
och att mängder av vapen och krigsmateriel kunde beslagtas. Det var också
viktigt för beväpningen av den färska krigsmakten. Mannerheim ville också att
de i Tyskland i hemlighet utbildade finska jägarna skulle föras till Finland.
Det var bråttom för än så länge var de röda gardena överlägsna i antal och med
rysk hjälp också i beväpning.
Inte långt därefter var alla ryska garnisoner i norr
avväpnade. Många trodde att Mannerheim slutit en hemlig överenskommelse med
garnisonernas officerare att inte beordra sitt manskap till motstånd, mot att
officerarna själva fick full rörelsefrihet i Finland och till och med behålla
sina tjänstevapen. Det var inte alla som såg med blida ögon på just detta men
var antagligen ett smart drag, om det nu var Mannerheims verk vilket inte
förefaller helt säkert, eftersom avväpningen skedde utan större blodigheter.
Mannerheims vita armé hade inför inbördeskriget informerats
om att de skulle slåss mot ryssen. Det är också av den orsaken han själv och övriga
på den vita sidan var noga med att benämna kriget ett ”Frihetskrig”. I sina
memoarer skriver Mannerheim:
”Den aktion jag igångsatte var riktad mot den ryska
militär, som kvarstannat i Finland trots rådsregeringens erkännande av landets
självständighet. Det öppna krig, som nu utbrutit, var därför ett befrielsekrig,
ett frihetskrig” (Mannerheim s 75).
Detta var en viktig psykologisk faktor som gjorde det
lättare att mobilisera även arbetare till den vita armén i början av kriget. Deras
första uppgift blev också att avväpna ryska soldater i garnisonerna i
Österbotten. Att de sedan skulle slåss mot landsmän var från början mer eller
mindre outtalat. I det brev Mannerheim skickade till de ryska garnisonerna och
som vände sig till ryssarna var bilden en helt annan. Han skrev:
”Tappra ryska soldater! Det fria Finlands republiks mig
anförtrodda frivilliga bondetrupper kriga inte mot Rysslands folk, utan efter
att ha rest sig för att försvara friheten och sin lagliga regering föra de
skoningslöst krig mot de trupper av huliganer och banditer, som riktat öppet
våld mot landets lagliga ordning samt mot fredliga medborgares liv och egendom”
(citerad i Blomster s 90).
De röda behärskade emellertid den södra delen av landet
innefattande de viktigaste städerna; Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg.
Många ryska garnisoner fanns alltså kvar i landet med fullt beväpnade ryssar
som till viss del skulle komma de röda till hjälp. Dock inte alls i den
omfattning de finländska revolutionärerna hoppats på.
Än så länge var Mannerheim okänd även för de röda. I ett
protokoll från ett möte för Tammerfors revolutionskommitté strax efter revolutionsutbrottet
kommenteras Mannerheims varning till medborgarna att stränga straff väntar dem
som reser sig mot landets ”lagliga regering”. Protokollföraren noterar att ett
meddelande lästes upp ”undertecknat av någon Mannerheim” (Ylikangas s 38). Hans
namn skulle dock snart bli känt.
Tyskarna kommer in i bilden
Det föreföll mycket osäkert om denna färska vita armé på
egen hand skulle kunna slå ned de rödas uppror, även om Mannerheim själv var optimistisk
på den punkten. De röda hade dock stöd av bolsjevikernas Ryssland och en inte
obetydlig del av de i landet stationerade ryska soldaterna och matroserna. Från
deras garnisoner tillfördes de dessutom en hel del vapen. Således kom Tyskland
in i bilden. Tyskland befann sig i förhandlingar med Ryssland om en separatfred
under det världskrig som rasade samtidigt. Tyskarna var förstås intresserade av
att ställa till mer kaos i Ryssland och dessutom ville de skaffa en buffertzon
mot det revolutionära Ryssland varav Finland var en viktig del.
Mannerheim upplevde att han fått ett löfte av P.E.
Svinhufvud att inget samarbete med Tyskland skulle ske och lär ha blivit rasande
och nära att avgå när han nåddes av nyheten att tyska trupper tagit säte på
Åland i syfte att senare landstiga på finska fastlandet (Blomster s 99).
Senaten hyste dock inte samma optimism som Mannerheim om den
vita arméns möjligheter att besegra de röda. Mannerheim däremot var ententesinnad
och övertygad om att de inhemska vita skulle kunna besegra de röda på egen
hand. Han ville undvika att Finland drogs in i världskriget på tysk sida och
därmed förlorade sin politiska handlingsfrihet. När Mannerheim fick reda på att
finska regeringen begärt hjälp av tyskarna övervägde han att avgå men vände sig
istället till tyske generalkvartermästaren Ludendorff för att försäkra sig om
att tyskarna ställdes under hans befäl, vilket Ludendorff gick med på. Denna
kontakt tog Mannerheim över huvudet på regeringen vilket egentligen var ett
stort risktagande (Ahlander s 96). Men Mannerheim var uppenbarligen lite av en
gambler. Han böjde sig emellertid för senatens vilja och godtog den tyska
expeditionsstyrka som sedan anlände till Hangö den 3 april och ställdes under
hans befäl. I praktiken sattes de in på andra frontavsnitt än de inhemska vita
och stod under tämligen självständigt befäl av den tyska befälhavaren Rüdiger
von Goltz. Mannerheim fick också igenom att sprida flygblad i vilka den tyska
interventionen förklarades ske ”enbart av humanitära skäl”.
Slaget om Tammerfors
Mannerheim ville ändå gå på offensiven och ta så mycket mark
som möjligt innan tyskarna kom. Han var närmast besatt av idén att finländska
styrkor skulle vinna slaget över de röda och inte tyskarna. Intagningen av
Tammerfors, det starkaste röda fästet, blev hans främsta mål och Mannerheim var
samlade därför alla sina reserver inför anfallet mot Tammerfors. Båda sidor
anklagade varandra för att ha sålt ut landet till utländsk makt. Detta var
sannolikt också främsta skälet till att Mannerheim, lade så stor vikt vid att
erövra så många segrar som möjligt med sin egen vita armé och inte låta
tyskarna göra alltför mycket av jobbet. Att hinna ta staden innan tyskarna kom
till hjälp var alltså av särdeles betydelse för Mannerheim som förstod att för
eftervärlden undanröja argumentet om att ha sålt sig till Tyskland och därmed
också ta udden ur den vita sidans anklagelse mot de röda att vara ”Lenins
underhuggare”.
Mannerheim betonade ofta och gärna att detta slag varit det
helt avgörande för utgången av kriget medan man i efterhand kunnat konstatera
att det bara delvis stämde och att den tyska landstigningen och erövringen av
Helsingfors haft minst lika stor betydelse. Något som Mannerheim av politiska
skäl förstås ville tona ned. I efterhand försökte Mannerheim och andra ledande
vita framhäva segern som ett resultat av bondearméns hjältemod och som
avslutningen av ett frihetskrig.
Den 14 mars kom ordern från Mannerheim som vänder sig till
”folket” trots att en betydande del av detta folk deltog i upproret eller gav
det stöd och sympati:
”Den stund har kommit som hela folket väntar på. Våra
hungrande och pinade bröder och systrar i södra Finland fästa sitt hopp vid
Eder, mördade medborgares stympade kroppar och brända byars ruiner ropa till
himmelen: hämnd över landsförrädarna! Bryten ned alla hinder! Framåt, det vita
Finlands vita armé!” (Hannes Ignatius och Kaarle Soikkeli s 74).
Tammerfors intogs efter hårda strider och med tyskarnas
ankomst i april kunde de rödas sista fästen i Lahtis och i Karelen rullas upp
på en dryg månad. I maj var de röda slagna och de som inte hunnit fly till
Ryssland eller gömt sig på andra håll blev tillfångatagna och i många fall
avrättade. De allra flesta röda som dog gjorde det efter krigets slut. De
stupade inte utan avrättades eller dog av hunger och sjukdomar i fånglägren. Enligt
forskningsprojektet Krigsdöda i Finland 1914-1922 stupade 5199 röda i
inbördeskriget medan de som avrättades eller mördades under och efter kriget
uppgick till 7370 och de som gick under i fånglägren av umbärandena där hela
11652 personer. Således var det bara omkring 20 procent av alla röda dödsoffer
som hör till kategorin stupade i strid.
Efter att Mannerheim i början av kriget hade uttalat att
straffet för upprorsmakarna (”huliganerna och banditerna”) borde vara döden
spred sig i pressen en uppgift att han ville döda alla röda. Till och med den
svenske sjöministern reagerade i sin dagbok med förskräckelse: ”Mannerheim vill
skjuta alla de röda. Hårt mot hårt är deras lösen! Ohyggligt!” (citerad i Blomster
s 91). Här påbörjades Mannerheims rykte som ”slaktare” och det blev förstås
inte bättre av de vita förbandens regelmässiga avrättningar av fångar och de
godtyckliga avrättningarna efter att kriget upphört.
Sista versen i de
rödas s.k. ”slaktarhymn” går om följer:
”O slaktarnas
Mannerheim – Hur tänkte du aldrig på vägen – Hur gissa du aldrig i tid – Att
allt kunde sluta så här” (citerad i Blomster s 91).
Mannerheim och den vita terrorn
Det skulle komma att beskrivas som ”den vita terrorn”. Den
vita sidan däremot kunde i kraft av segrarens makt skriva historieböckerna och
producera en mängd samlingsverk som hyllade speciellt Mannerheim, jägarna och
den österbottniska bondehären medan den omfattande vita terrorn och de tyska
truppernas insats hamnade i skymundan. En del av de avrättades anhöriga
försökte i efterhand få de skyldiga till avrättningarna dömda för krigsbrott
eller mord men i nästan samtliga fall hänvisades då till Mannerheims direktiv
som sändes den 25 februari till trupperna inför offensiven mot Tammerfors att genast
avrätta personer som ”idkat sabotageverksamhet, motsatt sig den lagliga
krigsmakten eller var i besittning av otillåtna vapen”. Detta gällde också
personer som ertappats bakom fronten med sabotage eller som motsatte sig
krigsmakten eller gömde vapen. En order som lätt kunde tolkas godtyckligt
vilket Mannerheim insåg inför erövringen av Tammerfors då han beordrade att
behandla de röda som krigsfångar, utan att det tillnärmelsevis stoppade den
vita terror som följde. Det var direktivet som användes för att i efterhand
fria alla på den vita sidan som var skyldiga till övergrepp. Det var de facto
den gamla ryska krigslagen som tillämpades. Fiender som sträckt vapen kunde antingen
tas som fångar eller skjutas. Direktivet lämnade med andra ord i stort sett
öppet för tolkning och bedömning och ”närmast obegränsade möjligheter” att skjuta
fångar, konstaterar bland andra Aapo Roselius (Roselius, s 63-64), som
fortsätter:
”Mannerheim och hans råd sanktionerade därmed den vita
arméns grymma krigföring. Ett sätt som i efterhand inte kunde stödja sig på
några lagar, vare sig juridiska eller moraliska” (Roselius, s 64).
Chefen för Egentliga Finlands militära vita styrkor, major
Krook, skriver exempelvis i en order till traktens skyddskårer med uppdrag att
”rensa skogarna och andra öde områden på rödgardister” att behandla dessa med
”största stränghet enligt den deklaration som general Mannerheim gav och som
lästes upp i landets styrkor 25 februari” (Roselius, s 66).
Som ÖB hade han ju exempelvis kunnat se till att skyldiga
till godtyckliga avrättningar fått ställas inför krigsrätt. Det gjorde han inte
utom möjligen i något undantagsfall då straffen blev milda och förövarna snart
kunde ställa in sig i leden igen.
Mannerheim själv lät senare påbörja en insamling av bevis
för att han som överbefälhavare för de vita styrkorna motsatt sig arkebuseringarna
under kriget. Bevis som motsade detta ignorerades förstås. Den vite generalen
tog heller aldrig något ansvar för terrorn och i den personkult som följde
kring honom lyser frågan med sin frånvaro.
Angående krigsfångarna medger han i sina memoarer att fånglägrens
”förplägnad och skydd mot sjukdomar” lämnade ”mycket övrigt att önska” och att
”dödsprocenten i fånglägren var skrämmande hög” (Mannerheim s 109). Han hävdar
också att han, i motsats till senaten, önskat att endast de som gjort sig
skyldiga till ”grova brott” skulle ställas inför rätta medan ”den stora massan
vilseförda” borde frigivas, även om de gripits med vapen i hand (Mannerheim s
109). En ”långvarig massrättegång” under vilken fångarna ”försmäktade i
improviserade fängelser” skulle bara ”underblåsa och vidmakthålla bitterhet”
och försvåra överbryggandet av den ”klyfta” som skilde folket åt i ”två läger”
(Mannerheim s 109).
Mannerheim framhåller noggrant i sina memoarer sin enligt egen
utsago försonande linje mot revolutionärerna:
”Den humanitära politik jag företrätt såsom
överbefälhavare våren 1918, då jag upprest mig mot alla de upproriska utan
åtskillnad inspärrades i fångläger, var jag besluten att vidhålla såsom
riksföreståndare”. I juni 1919 utfärdades en allmän amnesti för de fångar som
inte ”gjort sig skyldiga till mord, mordbrand och andra därmed jämförbara
brott” (Mannerheim s 129).
Han säger inte här att han stått bakom amnestin men en del
uppgifter gör gällande att så var fallet. ”Kameleonten” Mannerheim resonerade
dock allt annat än försonligt när han vände sig till de sina, det vill säga de
skyddskårsmän som varit kärnan i hans vita armé i inbördeskriget.
Skyddskårsorganisationen kvarstod efter kriget och i ett tal vid skyddskårsfesten
i Tammerfors 1920 säger Mannerheim:
”Statsförbrytaren från igår, nu själfva fria, stämpla som
förr mot andras frihet […] och tiotusental röda brottslingar återinsatta i sina
medborgerliga rättigheter hafva nu sitt ord med då våra livsfrågor skola afgöras.
Grunden för allt detta har varit att fylla klyftan mellan vårt Finland och
deras, men Ni som samlats här från alla Finlands bygder, om jag frågar Eder
hvilket resultat som nåtts, så vet jag att Ni svarar att hatet och fräckheten
vuxit med eftergifterna och strafflösheten och att anspråken endast ökats” (citerad
i Blomster s 129).
Dag Sebastian Ahlander som genomgående är mycket trogen
Mannerheims egna memoarer beskriver den vita arméns avrättningar av
rödgardister och röda sympatisörer tämligen okritiskt och skyddande mot
Mannerheim. Mannerheim ska ”gång på gång” ha understrukit att ”endast ryssar
och röda ledare fick skjutas” och att ”det röda fotfolket” skulle förhöras och
sedan släppas. Han skriver också att han ”stod ganska maktlös när frivilliga
och civila tog lagen i egna händer (Ahlander s 98).
Den vita terrorn skulle dock klistra fast på honom hos
vänstern och har väl aldrig riktigt flagnat av. Åren efter kriget var även
yttersta vänstern i Sverige starkt Mannerheim-fientlig. Vid ett statsbesök till
Sverige i februari 1919 möttes han av följande omdöme – ord och inga visor -
från svenska vänstersocialister på flygblad med den feta rubriken ”Mördare”:
”Arbetare och kamrater, man dödligt skymfar och vanärar
oss! Det finska proletariatets mördare och bödel, djävulen Mannerheim mottages
som gäst, ställes under gästfrihetens lagar, föremål för mänsklig kärlek och
omsorg. Denna mördare, som utan spår av misskund, utan ringaste förbarmande
slaktat tiotusenden av dessa våra utpinade bröder, som i vild förtvivlan reste
sig till revolution, som drivna av förtryck och nöd tvungits till kamp på liv
och död för frihets och bröd – denne mördare, som i skogarna och vildmarken
hopsamlat resterna av den blödande finska arbetarklassen, de överlevande ifrån
slagfältet, kastat dem i fängelser för att där svältas, frysas och plågas ihjäl
[…] detta blodiga vidunder, grymmare än det vildaste rovdjur – detta helvetets
avskum, evigt förbannad av tusentals änkor och tjugufem tusen faderlösa barn,
göres till föremål för högaktning och offentliga hedersbetygelser […]” (citerat
i Blomster s 106).
Segerparaden i Helsingfors och mötet med senaten
Mannerheim var som sagt hela tiden avogt inställd till det tyska
inflytandet. Nyligen förde han ju befäl över ryska styrkor som deltog i
ententen tillsammans med britter och fransmän. De tyska trupperna intog
Helsingfors i april 1918 och hälsades som befriare av Helsingfors borgerliga
och den 14 april höll tyskarna en segerparad genom staden. Mannerheim som
formellt var överbefälhavare över de vita styrkorna inklusive de tyska
trupperna var inte förtjust över tilltaget. Den 16 maj 1918 lät han därför
arrangera en ”egen” segerparad för de vita styrkorna, utan tyskt deltagande och
med Mannerheim själv ridande i spetsen för paraden. En för Mannerheim viktig
symbolisk föreställning.
Defileringen gick längs Norra Esplanaden fram till
Senatstorget och därefter deltog Mannerheim i senatens plenum inför vilken han
höll ett triumfatoriskt tal med uppmaningar till senatorerna att skapa ett
stabilt statsskick för att undvika framtida upprepningar av vinterns ”katastrof”
och att det framtida ledarskapet över Finland skulle läggas i ”en kraftfull
hand” för att undvika ”partikiven” och ”kompromisser”. En del tolkade det som
att han förordade monarki medan andra trodde att han själv ville ta över
ledningen. Det behöver förvisso inte betyda att han förordar en diktatur med en
diktator. Det kan också vara en konstitutionell monarki eller en republik med
stark presidentmakt men det innebär i vart fall inte ett starkt
parlament. De högerextrema tolkade det dock gärna som att han förordade
diktatur. Vi återkommer till detta i nästa del om Mannerheim.
Han var i vart fall knappast någon stor vän av demokratin
även om han senare mjuknade på den punkten. Jörn Donner bland andra menar att Mannerheim
var skicklig att dölja sina åsikter och inte saknade ”kameleontens egenskaper” (Donner
s 88). Utom på en punkt och det var avskyn för bolsjevismen. Där var han
bestämd ända in i döden.
Mannerheim ville hur som helst frikoppla Finland från det
tyska greppet vilket var på tvärs med senatens planer och han avgick därför
från sin post som överbefälhavare med buller och bång. Enligt egen utsago med
anledning av det starka tyska inflytandet över arméns organisation och ledning.
Han andas tydlig bitterhet mot senatens medlemmar då dessa, när han lämnade
sessionssalen, ”icke [hade] ett ord att säga mig” och inte heller ”steg upp för
att räcka mig handen” (Mannerheim s 111).
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Mannerheim på sin springare. Den s.k. ryttarstatyn som står ungefär där han, på den gata som idag bär hans namn, red in i staden vid sin segerparad 16 maj 1918 |
Mannerheims syfte med ”Frihetskriget”
Mannerheim var under inbördeskriget något luddig med vad han
såg som det långsiktiga målet med kriget, men avslöjade vid en middagsbjudning
sommaren 1918 det som många gissat att hans avsikt var att ”utan tysk hjälp slå
ned revolutionen i Finland och därefter återställa en moderat regering i
Ryssland” (Blomster s 108). Hade han fått som han ville hade den vita armén
alltså fortsatt mot Petersburg och detta utan tysk assistans.
Jörn Donner menar däremot att det är tveksamt hur långt han
egentligen hade velat gå för att krossa bolsjevismen. Han spelade ”vanligtvis
relativt säkra kort” och ville inte ”tappa ansiktet”, skriver han (Donner s 89).
Det är nog främsta skälet till att han inte kastade sig iväg i någon egenhändigt
arrangerad kampanj men att han innerst inne hyste förhoppningar framgår också
av hans egna memoarer.
Dag Sebastian Ahlander svarar i sin Mannerheim-biografi på frågan
om kriget skulle ses som ett Frihetskrig eller inte listigt över svaret till
Max Jakobson som i sin bok Våldets århundrade hävdar att det är ”klart
att om de röda segrat skulle Finland kanske först 1991 ha befriats från sovjetmaktens
grepp” (Ahlander s 103). Jag förmodar att Ahlander menar att han håller med
Jakobson och att inbördeskriget därför kan kallas ett frihetskrig (?).
Mannerheims tacktal till trupperna efter krigets slut 1918
visar också det hans betoning av kriget som ett befrielsekrig från Ryssland.
Han sa bland annat detta:
”Arméns uppgift är löst. Vårt land är fritt. Från
Lapplands tundror, från Ålands yttersta skär till Systerbäck vajar
lejonflaggan. Finlands folk har avskakat hundraåriga bojor och står berett att
intaga den plats, som tillkommer det” (Mannerheim s 107).
Han avslutar kapitlet om inbördeskriget i sina memoarer med
att återigen betona att ”ingen kan undgå att se” att målet för Finlands tre
krig (Frihetskriget, Vinterkriget, Fortsättningskriget) varit ”ett och
detsamma” och att mycket har gjorts för att ”draga ned frihetskriget till blott
och bart ett inbördeskrig” (Mannerheim s 111). Han avslutar med:
”Hatad och smädad av många i eget land, misskänd också i
andra länder, räddade den finska armén landet från undergång, läggande en
grund, starkare än något manifest kunnat göra, för Finlands framtid som
självständig stat” (Mannerheim s 112).
Henrik Meinander däremot driver en form av tes genom hela sin
Mannerheim-biografi. Den går ut på att Mannerheim var trogen kejsaren och
tsar-Ryssland hela sitt liv, åtminstone i hjärtat. Definitivt var han det
uttalat under 1918-19. Han var ivrig att styra sin vita armé till Petersburg
och återinsätta kejsaren (Meinander b s 85). Detta var också ett tungt skäl
till misstänksamheten mellan honom och jägarrörelsen som redan 1915 utbildats i
Tyskland för att med vapen bryta Finland ur det ryska kejsardömet men som vid
inbördeskrigets utbrott kallades hem för tjänstgöring i den vita armén.
Mannerheims lojalitet med kejsaren gick helt på tvärs med jägarnas mål och idé
och när Mannerheim splittrade bataljonen och satte dem att utbilda olika
enheter i armén så uppstod en konflikt. Jägarna ville hålla sin bataljon samlad
och hade tänkt gå i täten som elitförband (Meinander b s 90-91). Denna
”djupgående klyfta” menar Meinander är ”ett av de mest negligerade och
bortförklarade kapitlen i det självständiga Finlands historia” (Meinander b s
92). Det finns också enligt Meinander vissa uppgifter som gör gällande att det
var jägare som låg bakom attentatet mot Mannerheims godsvagn som skedde under
den här tiden (Meinander b s 106). Själv var han vid tillfället inte där men
brukade normalt sova i tågvagnen.
Han menar också att Mannerheim inte var någon självständighetsivrare.
Det han skriver i sina memoarer är sannolikt mer av putsande på en image som
nationalhjälte och finsk ikon, hävdar han (Meinander b s 100). Meinander pekar
bland annat på Ahlanders Mannerheim-biografi och uppmärksammar hur konflikten
Mannerheim-Jägarna är helt obehandlad i den. Det ”rubbar den patriotiska
berättelsens tolkning av Mannerheim som republiken Finlands store tillskyndare”,
tror Meinander (Meinander b s 92).
Varför ville han inte exempelvis att Tyskland eller Sverige
skulle involveras för att återställa ordningen efter det röda upproret 1918?
Meinander misstänker att Mannerheim hade en grundtanke att återställa ordningen
i ”hela imperiet” (Meinander b s 103). Han var fortfarande trogen tsaren och
hade bara en dryg månad före sin utnämning till överbefälhavare för vita armén
varit i bolsjevikernas Petersburg på en för honom mycket vådlig men illa
dokumenterad visit. Vad gjorde han där egentligen? Han var i vart fall i
kontakt med tsar-trogna kontrarevolutionärer. Han uttryckte på flera sätt sedan
sin önskan att marschera mot St. Petersburg och hans plan var att först vinna
inbördeskriget med hjälp av de finländska soldaterna för att befästa
självständigheten och sedan fortsätta till Petersburg för att hjälpa andra
kontrarevolutionära styrkor att återta makten till kejsaren. Den tyska
inblandningen satte stopp för planerna. I brev som Mannerheim skickat sin bror
Johan i februari 1918 säger han också att han är ”orolig att vi ej hinna till
Petersbourg före dem [tyskarna] och dit borde vi” (Meinander b s 114).
Tydligare än så kan det ju inte bli (?)
Meinander och flera andra tror också att Mannerheim hela
tiden tänkt att Ryssland som stormakt inte kommer att låta sig nöja med den finska
självständighetsförklaringen utan med säkerhet vilja knyta Finland närmare på
ett eller annat vis i framtiden. Då är det bättre om Ryssland är en monarki än
en bolsjevikisk diktatur, skulle Mannerheim resonerat (Meinander b s 114-115).
År 1919 fanns också kuppliknande planer som Mannerheim som
riksföreståndare hade en huvudroll i tillsammans med finska aktivister som
drömde om Stor-Finland. Mannerheim skulle först upplösa riksdagen, sedan
stadfästa regeringsformen och därefter beordra anfall mot Petrograd/Petersburg
utan krigsförklaring. Samlingspartiet ville dock inte vara med om
sammansvärjningen om inte övriga borgerliga partier stödde planen, så den rann
ut i sanden (Meinander b s 122).
Efterspelet till inbördeskriget
Lantdagen hade vid senatens självständighetsförklaring den 6
december 1917 i princip gett stöd till republik men frågan hade inte kunnat
behandlas av lantdagen och förordandet av monarki hade växt i styrka sedan
dess. Mannerheim ville gärna att Finland skulle genomföra ett fälttåg mot
Petrograd för att införliva Fjärrkarelen med Finland, men också för att
återupprätta kejsarmakten i Ryssland. Senaten delade denna förhoppning
åtminstone vad beträffar Fjärrkarelen men ville, till skillnad från Mannerheim,
att de tyska trupperna skulle kvarstanna i Finland och hjälpa till med saken.
Den 22 maj meddelade också tyske generalen von Goltz en plan för finska
krigsmaktens organisation vilken innebar att alla ledande befattningar skulle
besättas av tyskar eller tysksinnade officerare. Senaten försökte övertala
Mannerheim att godta den tyska planen men utan resultat. Mannerheim förstod att
de tyska planerna ingalunda inbegrep ett angrepp mot Petrograd eftersom de
ville lämna bolsjevikerna i fred för att inte provocera dem att åter ansluta
till ententen. Senaten beslutade då att ersätta Mannerheim med generalmajor
Karl Wilkman som överbefälhavare för krigsmakten. Misstron mot de officerare
som gjort karriär i ryska armén, av vilka Mannerheim var den främste, var
fortsatt stor och samarbetet med tyskarna sågs som garant för
självständigheten. ”Landsförrädare”, sägs det att Mannerheim någon gång 1916
ska ha kallat de finländare som i hemlighet for till Tyskland för
militärutbildning i det jägarförband som två år senare skulle förstärka de vita
trupperna under Mannerheim. Var han möjligen anti-tysk? undrar Donner (Donner s
117). I vart fall hård motståndare till den tyske monark som högern lanserade
under 1918.
Monarkisterna, bland vilka Svinhufvud och Paasikivi (se
tidigare inlägg om Finlands presidenter) var ledande figurer, drev på för att
inrätta en tysk monark och valet hade fallit på prinsen Friedrich Karl av
Hessen. Ju längre året 1918 led hamnade tyskarna dock i betydligt sämre läge i
världskriget. Dessutom framträdde allt mer tydligt den tyska oviljan att delta
i en expedition mot Fjärrkarelen av ovan nämnda skäl. Såväl Svinhufvud som
Paasikivi började få kalla fötter och förordade folkomröstning om saken men en
delegation sändes ändå till Tyskland för att be prinsen bestiga tronen i
enlighet med beslutet. Märkligt nog sändes Mannerheim samtidigt på inofficiellt
uppdrag av senaten till London för underhandlingar med ententmakterna. Senaten
hade kommit på andra tankar i takt med de tyska motgångarna på västfronten och
ville inta en neutral linje och förbättra relationerna till ententen.
Riksföreståndaren Mannerheim
I slutet av oktober kollapsade de tyska styrkorna vid
fronten och den 9 november abdikerade tyska kejsaren. Två dagar senare
accepterade ententemakterna en tysk anhållan om vapenstillestånd. Den 17
november sände Mannerheim från London ett telegram i vilket han uppmanade senaten
att avstå från att låta prinsen av Hessen att bestiga tronen, bryta banden med
Tyskland och ge plats åt en västsinnad koalitionsregering. Detta godtogs bland
de styrande i Finland och lantdagen valde formellt Mannerheim till
riksföreståndare (kan ses som en ställföreträdande monark) den 12 december
1918.
Mannerheim såg det som en personlig revansch och en
möjlighet att fullfölja sina närmanden till England och Frankrike, ententevän
som han var (Mannerheim s 120). Kanske såg han sig också i den här rollen som
den ”kraftfulla hand vid rodret” som han efterlyst i mötet med senaten den 16
maj i Helsingfors?
Han visste förstås mycket väl att utnämningen var temporär
och trivdes inte heller riktigt med inrikespolitiska spörsmål utan såg sig som
en handlingens man, inte politiker. I ett brev till sin dåvarande kärlek Maria
Lubomirska i Polen klagade han på ”denna avskyvärda politik, som har så lite av
storhet i denna den yttersta farans stund, där allt hotas, som skapats under
århundraden” (Blomster s 116-117).
Som riksföreståndare hade Mannerheim också svårt att
inrikespolitiskt få stöd. Bland högermän hade han anhängare men bland de ännu
starka Socialdemokraterna fanns istället dödsfiender medan agrarer och
fennomaner i Framstegspartiet kallade honom ”gospodin”, ryska för ”herreman”
(Ahlander s 116). När han skulle öppna riksdagen med ett tal på finska gick det
så knaggligt att hans kanslichef fick rycka in och hjälpa till. Det gav
fennomanerna vatten på sin kvarn och tydliggjorde främlingskapet i det nya
självständiga Finland (Ahlander s 119). Han försökte hålla sig till
utrikespolitiken, att få Finlands självständighet godkänd av västmakterna, få
ingång handelsförbindelser och etablera samarbete med de nordiska länderna i
första hand.
Han lyckades ändå få ihop en koalitionsregering av borgerliga
mittenpartierna Agrarerna, Framstegspartiet och Svenska Folkpartiet.
Samlingspartiet och Socialdemokraterna som representerade ytterligheterna i
inbördeskriget lämnades utanför vilket kanske var ett sätt att ena landet och
ses i alla fall i efterhand som lyckat.
Frågan om Finlands blivande statsskick - monarki eller republik
– debatterades under hela 1918 men löstes nu slutgiltigt då den republikanska
regeringsformen av 1919 stadfästes av riksföreståndaren Mannerheim den 17 juli
1919. Mannerheim själv säger att han i princip var monarkist 1919
men kunde tänka sig en republik förutsatt att den lade en ”fast grund för
statsmakten och samhällsordningen” och att det var detta han skulle ha menat
med att ”lägga det finska statsskeppets roder i en kraftfull hand” i talet till
senaten 16 maj 1918 (Mannerheim s 131-132). Det som i regeringsformen motsvarade
dessa krav från Mannerheim var att presidenten fick makt att upplösa riksdagen och
utlysa nyval samt vetorätt mot lagar som presidenten inte ansåg sig kunna
godkänna. Dessutom att president skulle väljas av 300 utsedda elektorer, inte
genom riksdagsomröstning eller direkta folkval. Socialdemokraterna protesterade
mot detta men riksdagen röstade igenom regeringsformen.
Mannerheim tvekade att ställa upp som presidentkandidat men
gjorde det ändå efter viss övertalning, men förlorade ganska klart mot Kaarlo
Juho Ståhlberg. Med detta var också riksföreståndarens saga all och Mannerheim tog
farväl av Finland för denna gång. Han erbjöds visserligen ledningen för
försvarsmakten men tackade nej. Han säger sig ha varit tröttkörd och ville leva
ett liv som ”privatman” (Mannerheim s 133-134).
Därmed fick han tid att ta itu med den skilsmässa från sin
dåvarande fru Anastasia som han påbörjat vid hemkomsten och får den slutförd
1919.
Mannerheims namn skulle dock flyta på toppen av de politiska
svallvågor som inbördeskriget utlöst under hela mellankrigstiden. Det kommer vi
till i nästa del om Mannerheim.
Huvudsakliga källor:
Mannerheimmuseet hemsida:
Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från
inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander, 2012 (Meinander a som referens)
Mannerheim – Aristokrat i vadmal, Henrik Meinander, 2017 (Meinander b som referens)
Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, 1991
Svart gryning – fascismen i Finland 1918-44, Aapo
Roselius/Oula Silvennoinen/Marko Tikka, 2016
Uppslagsverket Finland, https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/view-103684-Foerfattningsstriden
Över branten – Bröder i krig 1917-1918, Annvi
Gardberg, Anders Gardberg, Aapo Roselius, 2018
I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i
Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, Leopard, Stockholm, 2009
Frihetskriget i Finland år 1918, Hannes Ignatius och
Kaarle Soikkeli, 1924
Hufvudstadsbladet den 1/10-2016, artikel av Jonas Blomqvist,
Mannerheims oroliga ungdomsår –
marskalkens farmor: ”Han har en dyster framtid
Hufvudstadsbladet den 15 /9 2017, artikel av Staffan Bruun, Värstingen
som blev krigshjälte.
Databasen Krigsdöda i Finland 1914-1922:
Vägen till Tammerfors – Striden mellan röda och vita i
finska inbördeskriget 1918, Heikki Ylikangas, Helsingfors, 1993
Anteckningar om Mannerheim, Jörn Donner, 2011
Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik
Meinander, 2008
Gustaf Mannerheim, Dag Sebastian Ahlander, 2016
Carl Gustaf Mannerheim – Spjuvern som blev Marskalken av
Finland, Red. Björn Stenbacka, 2017
Gustaf Mannerheim – Marskalk af Finland, Kjell Blomster,
2015
Marskalkens minnen, Gustaf Mannerheim, 1993,
Faksimilutgåva av 1954 års upplaga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar