torsdag 5 december 2019

FINLANDS PRESIDENTER – Del 6. Carl Gustaf Emil Mannerheim 1


Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.

Det första inlägget handlade om Finlands första president Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti.




Denna gång handlar det om Mannerheim. Jo, han använde själv bara efternamnet när han undertecknade avtal och andra handlingar. Med aristokratisk självsäkerhet tyckte han väl att det räckte. Mannen är en myt och en ikon inom finländsk politik och militärhistoria, om än också omstridd. Hösten 2004 valdes Mannerheim med stor majoritet till alla tiders främste finländare i en medborgaromröstning.

Det går inte att hålla en presentation av denne mytomspunne man utan att det blir långt. Jag har därför delat upp den i fyra inlägg. Det första här nedan avhandlar ungdomsåren och tiden före, under och strax efter inbördeskriget 1918. Mannerheim del 2 som följer senare behandlar mellankrigstiden till strax före andra världskriget. Del 3 behandlar hans gärningar under Vinterkriget och Fortsättningskriget, tiden som president samt de sista åren i livet. Del 4 kommer att bli en reflektion över personen Mannerheim. Fakta och myter. Slaktare eller hjälte?

Den finländske historikern Henrik Meinander avslutar sin Mannerheim-biografi med en nyckelmening även för min trilogi blogginlägg, nämligen att det är ”fullkomligt omöjligt att förstå Finlands 1900-talshistoria utan honom” (Meinander b s 296).





Ryti efterträddes av Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867-1951) som tillträdde 4 augusti 1944 och avgick av hälsoskäl 4 mars 1946.


Ja, hur beskriva denne man som blivit en ikon i Finland? Det har skrivits spaltmil av artiklar och böcker om honom men jag känner ändå inte att jag får riktigt grepp på honom som person. Mannen är något av ett mysterium vilket kanske också bidragit till mytbildningen kring honom och uppfattningar som pendlar allt mellan ”krigshjälte” och ”slaktare”. ”Att följa Mannerheim är att jaga en skugga eller ett fotografi som långsamt förlorar sina färger”, skriver Jörn Donner i sin bok Anteckningar om Mannerheim. Donner försöker sig i boken få svar på ett antal frågor men konstaterar att ”mycket är obesvarat och förblir mörker”. Jag förstår vad han menar, men gör ändå ett försök med hjälp av Mannerheims egna minnen, olika biografier och andra böcker där han berörs.



Barn- och ungdomsår

Han föddes den 4 juni 1867 på Villnäs slott i Villnäs socken nära Åbo. Familjen var svensktalande och Carl Gustaf Emil (hädanefter Gustaf eller bara Mannerheim för enkelhetens skull) skulle aldrig helt behärska finskan. Pappan var greve Carl Robert och mamman Heléne vars födelsenamn var von Julin. Gustaf är således uppfostrad i det kejserliga Ryssland som finlandssvensk friherre av börd. Åtminstone är det den ytliga bilden. Fadern hade dock ingen lycka med sina affärer och modern dog 1881 vilket gjorde att parets alla sju barn utplacerades hos olika släktningar. Gustaf hamnade hos morbrodern Albert von Julin som blev hans förmyndare.

Pappan Carl Robert hade spelskulder, gjorde dåliga affärer och såg sig tvungen att fly till Paris 1879, dessutom med älskarinnan Sofia Nordenstam, vilket lämnade frun Helena kvar i Villnäs som ensam vårdnadshavare av sju barn. Hon dog ”av sorg” två år senare, enligt Stenbackas beskrivning (Stenbacka s 9).

Gustaf hade disciplinproblem och blev relegerad från Böökska lyceet i Helsingfors för att bland annat ha kastat sten på fönster. När han var tretton år sattes han i Fredrikshamns kadettskola (andra uppgifter är troligen felaktiga). När pappan Carl Robert lämnat hemmet och landet fanns en friplats vid skolan. En möjlighet för den hårt ekonomiskt pressade mamman att lösa den bångstyrige sonens skolgång. Han kom dock inte in men sattes i ett vanligt läroverk i Fredrikshamn tillsvidare. När mamman dog i januari 1881 befann sig Gustaf där i Fredrikshamn. Ett hårt slag för tonåringen som var något av moderns favoritson.

Som nittonåring blev han relegerad även från kadettskolan i Fredrikshamn efter en bondpermission. Avseende denna bondpermis varierar uppgifterna. Dag Sebastian Ahlander skriver att han gett sig av till en kamrat eller möjligen en kvinna (Ahlander s 34). I Henrik Meinanders Mannerheim-biografi förekommer dock en annan historia. Meinander stöder sig på Teemu Keskisarjas redogörelse för senare uppgifter som framkommit. Dessa är dock att betrakta som rykten och hade framlagts av Mannerheims belackare. Han ertappades förvisso hemma hos en ”suput” som dessutom hade rykte om sig att vara homosexuell, vilket ju kring sekelskiftet 1900 ansågs vara mycket skandalöst och möjligen kriminellt. Det ska ha varit flera ”suputer” inblandade och enligt skolans disciplinära utskott hade Mannerheim gjort sig skyldig till ”förnedrande lösaktighet”, vilket enligt ryktet i klartext skulle betyda homosexuellt umgänge. Eventuellt ska han ha blivit sexuellt utnyttjad men det finns inga bevis för något av ovanstående. En del biografer har dock tagit fasta på historien och menat att hans kärleksliv i övrigt tyder på någon form av undertryckt homosexualitet (Meinander b s 26).

Mannerheim säger själv i sina memoarer att han hade svårt att finna sig i de ”pedantiska uppfostringsmetoder” som tillämpades strängt vid kadettskolan i Fredrikshamn. Under två terminer fick han ”ej sticka näsan utanför skolan” på grund av förseelser som han menar då han skrev detta skulle ses som ”bagateller” (Mannerheim s 16). Han nämner endast kort sitt tilltag att ge sig ut på bondpermis och att straffet blev relegering (Ibid). Inga detaljer i övrigt.


Han var emellertid ganska nöjd med att ha sluppit därifrån, återupptog studierna vid Böökska lyceet i Helsingfors och fick nu goda betyg.


I ryska militärens tjänst

Finland under Gustafs ungdom tillhörde det kejserliga Ryssland vilket öppnade för officerskarriär i kejsarens tjänst. Något som uppenbarligen lockade den unge Mannerheim. Han studerade ryska i ukrainska Kharkov och gick sen vidare till Nikolajevska kavalleriskolan i St. Petersburg.
Mannerheim skrev själv senare i livet att åren vid Nikolajevska kavalleriskolan ”med sina både reglementsenliga och icke reglementsenliga inbördes förhållanden kom att uppfostra oss till verkliga officerare” (Blomster s 30). Där rådde dock en hård pennalism som utövades av de äldre eleverna mot de yngre och färskare. Av Gustafs brev till morbror Albert att döma var detta det enda han inte trivdes med där (Ahlander s 41-42).

Som nybakad officer fick han tjänst i polska Kalisz där han inte trivdes alls. Ett år senare kom han in vid Chevaliergardet, ett paradkavallerigarde närmast kejsaren. Det blev mycket parader och bland annat leda baldakinen vid Nikolaj Romanovs kröning 1894. Vid Chevaliergardet i St. Petersburg började pengarna rulla till morbrodern Alberts förskräckelse. Enligt Gustaf kom man ingenstans i den ryska huvudstaden med flit och sparsamhet utan det krävdes kontakter, generösa bjudningar och ett snyggt yttre och gardesuniformen var inträdesbiljett till mycket av societetslivet som var nyckeln till avancemang i karriären (Ahlander s 45). Det gick så långt att han lånade pengar med sina syskons framtida arv som säkerhet (Ahlander s 46).

Han trivdes uppenbarligen i St. Petersburgs societet och hade framgång bland dess damer. Här träffade han också Anastasia Arapova som han gifte sig med 1892. Det blev dock inget lyckat äktenskap och de levde länge åtskilda innan skilsmässan gick igenom först 1919. Enligt en färsk biografi av historikern Teemu Keskisarja ska han ha varit en riktig slarver som var ständigt otrogen och glad i alkohol. De fick två barn tillsammans, Anastasie och Sofia, men han ägnade inte mycket tid åt familjen. Karriären var också viktigare för honom och han nämner knappt sin fru med ett ord i sina memoarer.

Efter en kortare tid som befäl vid kejserliga hovstallet och sedan officerskavalleriskolan i St. Petersburg gick han som frivillig med i rysk-japanska kriget 1904-05.

Efter sitt första krig av totalt fem vistades han en tid i Helsingfors där han hann med att, som huvudman för den friherrliga grenen av sin ätt och som representant för adelsståndet, delta i den sista ståndslantdagen 1906 varvid de avstod sina privilegier och var med att rösta fram enkammarriksdagen i Finland och allmän rösträtt.

Åter kallad till St. Petersburg fick han ett märkligt uppdrag som sägs ha präglat honom starkt, en kombinerad spion- och vetenskapsresa till Asien med västra Kina som främsta mål. Resan varade i hela två år 1906-1908. Uppdraget alltså en lite märklig blandning av insamlande av militär underrättelse men också i viss mån vetenskapliga undersökningar på uppdrag av finsk-ugriska sällskapet i Finland. Mannerheim tycks ha tagit sig an den vetenskapliga delen med seriositet om än kanske lite vetenskaplig valhänthet. Han träffade under resan bland andra Dalai Lama och de utbytte gåvor med varandra. Mannerheim skänkte en Browning-pistol vilket lär ha framkallat ett gapskratt från den helige mannen med pacifistiska ideal.  Resultaten av resan redovisades för kejsaren Nikolaj II personligen 1908.

Asienresan, som han för övrigt skrev en bok om, fick honom att stiga i graderna till överste och han fick befälet över Ulanregementet i Novominsk och därpå befordrad till generalmajor och placerad i Warszawa. Enligt Ahlander och flera andra källor ska åren där ha varit de kanske lyckligaste i Gustafs liv. ”Han hade hög ställning, var en uppskattad sällskapsmänniska och en självklar gäst i den högsta societeten. Han var spirituell och hade lätt till skratt på ett sätt som inte varit möjligt sedan barndomen i Villnäs. De ljusa sidorna i hans karaktär hade fått blomma upp”, skriver Ahlander (Ahlander s 71).

Därifrån gick han ut i världskriget 1914, fick den ryska militärutmärkelsen Georgskorset och avancerade till generallöjtnant 1917.

Oktoberrevolutionen då bolsjevikerna tog makten 1917 blev slutet för den ryska militära karriären och han återvände till Finland. En resa från Odessa som blev strapatsrik mitt under den flammande revolutionen.

Mannen är således produkt av rysk officersskolning vilket förstås måste ha präglat honom starkt i fortsättningen och hans meriter motsäger naturligtvis inte detta. Han svor en ed vid Chevaliergardet att troget tjäna kejsare och fosterland. En lojalitet som tycks ha varat livet ut. Hedersmannen som höll sitt svurna ord? Svårförklarligt för finska självständighetsaktivister och därmed en lika svår belastning gentemot fennomaner/äktfinnar som hans anti-kommunism var för vänsterfolk. Det var först i och med andra världskriget som bilden av honom som rysk och kejsarlojal började suddas ut bland politiker och allmänhet.


Inbördeskrigets utbrott

En kortare tid 1917 före hemresan till Finland tillbringar Mannerheim i Odessa. I ett brev skriver han att han överförts till reserven och att han gläder sig över detta. Han suckar över ”arméns demokratisering” som han menar borde kallas ”arméns förstörande” och att det är ”med odelad tillfredställelse” som han på detta sätt ”kommer ur leken” (Donner s 37). Han hade fått nog och ville hem efter 30 års tjänstgöring i ryska armén.

I Finland hade han planer på att slå sig ner i lugn och ro efter en lång och strapatsrik karriär. Hans plan kunde inte ha gått mer snett. Väl där kastades han rakt in i den dramatiska finländska frihetsprocessen och det inbördeskrig som vidtog i samband med denna. Eller kastade sig in i? Ja, detta var ju en man som, trots sina pojkårs disciplinära problem, var skolad med plikt som viktigaste ord i förrådet. Bland andra Jörn Donner nämner också pliktkänslan som ett starkt personligt drag, men kanske snarare ska ses som ett resultat av lång skolning (?).

Mannerheim hade vid hemkomsten till Finland 1917 egentligen ingen plats i samhället. Efter att han tjänstgjort i den ryska armén och umgåtts med den ryska societeten i trettio år var den världen plötsligt som bortblåst. Bolsjevikernas Ryssland var inte Mannerheims och hans hat mot bolsjevikerna bottenlöst. I Finland visste i stort sett ingen vem han var och hans meriter som rysk militär låg honom snarast i fatet när nu Finland just utropat sin självständighet från landet han tjänat i hela sitt yrkesverksamma liv. Han måste ha känt sig kluven i sin lojalitet när alla, röda som vita, var fientligt inställda antingen till Ryssland och ryssar rent allmänt eller mot kejsaren, den ryska adeln och rika borgare som han umgåtts med så länge. Hade han hellre sett ett Finland med autonom ställning inom det kejserliga Ryssland? Det finns få uppgifter om vad han egentligen tänkte om detta.
Det hör dock till saken att han faktiskt for tillbaka till Petersburg dagarna efter jul 1917 för att ta reda på hur läget egentligen var där efter novemberrevolutionen och om det fanns möjlighet till motstånd mot de nya herrarna. Han reste snart hem igen tämligen nedstämd och pessimistisk angående detta.

Den finska röda revolutionen kom som en räddare i nöden för Mannerheim skulle man egentligen kunna säga. Dels fick han snart den högsta militära position som gick att få i Finland. Dessutom gav det honom idén om att, så snart de rödas uppror var nedkämpat, fortsätta mot Petersburg och hjälpa till att slå ned de rödas styre där. ”Historien bjöd upp till dans”, som Ahlander formulerar det (Ahlander s 86). Att han önskade gå vidare mot Ryssland framgick också senare av en dagorder under inbördeskriget där han skrev att ”jag inte kommer att sticka mitt svärd i skidan förrän Östkarelen är befriat” (citerad i Ahlander s 101).

Han fick alltså inte många dagar i lugn och ro vid hemkomsten till Finland utan blev genast ett attraktivt namn för den nyfödda finländska regeringen att bygga en finländsk armé. Han fick inledningsvis uppdraget att leda den militära kommitté som bildats för detta i enlighet med ett beslut som lantdagens borgerliga majoritet fick igenom 12 januari 1918. I landet fanns inte någon med liknande meriter till hands så valet var naturligt, även om en del tvivlade på hans ”finskhet” eftersom han tjänstgjort så länge i ryska armén och under världskriget försökt förmå finländare att bilda en frivilligkår för att bistå ryska armén i kriget. Det hör till saken att han faktiskt genast avgick från senatens militärkommitté då han tyckte att den bara ”sysslade med prat”. Som noterats av många blev hotelser om avsked något av en specialitet för Mannerheim. Han lät sig lika snart övertalas att bli ordförande för samma kommitté vilket ledde till att han blir överbefälhavare för armén, den vita armé som snart gör entré i inbördeskriget. Armén fick han i stort sett bygga ur intet och han såg till att blanda in politikerna så lite som möjligt i sina göranden och låtanden. Kanske också därför flyttade han snart arméns stab till Seinäjoki, för att hålla regeringen i Vasa med armbåges lucka.

Närmast till hands i bildandet av den vita armén hade han de skyddskårer som bildats under 1917, illa beväpnade och med ingen eller liten stridserfarenhet. De skulle utgöra en sorts halvmilitär polis men också bli stommen i en ny finländsk armé. Frågan var laddad och många insåg dess sprängkraft. De röda skulle aldrig acceptera att skyddskårerna gavs statlig myndighet. Under ryska revolutionsåret 1917 befann sig polismakten i oordning och bitvis befunnit sig i strejk. Som bland andra Heikki Ylikangas beskrivit innebar det kejserliga Rysslands fall att också maktstrukturen bröt samman och med det bland annat officerarnas, polisens och de statliga ämbetsmännens positioner. De hade ju alla, menar Ylikangas, ”förlitat sig på regentens stöd, fått sin auktoritet av honom och tjänat honom” (Ylikangas s 24). Flera kommuner ställde upp egna skyddskårer medan arbetarrörelsen upprättade sina egna, röda, garden. Arbetarna fruktade skyddskårerna som, till viss del överdrivet, fått epitetet ”slaktargarden” medan borgerligheten och jordägande bönder avskydde rödgardisterna som övervakade att butiker och fabriker höll stängt under strejker och som beslagtog livsmedel när nöden blev ohållbar under det svåra året 1917. I landet fanns också tiotusentals ryska soldater och matroser som efter revolutionerna i Ryssland befarades ge sig in i de rödas upprorsled. Finländare hade varit befriade från värnplikt i armén vilket gjorde att helt ryska förband stationerats i Finland. Dess numerär hade också utökats under världskriget.

Mannerheim tog säte i Vasa i Österbotten eftersom det sågs som mest regeringslojalt. Helsingfors betraktades som en ”röd stad” och med rätta befarades kunna hamna i revolutionära händer. Revolutionsrykten hade hängt i luften och på flera ställen i praktiken redan brutit ut, med strejker och röda garden som patrullerade gatorna i större städer. Redan den 19 januari hade den första eldstriden brutit ut i Viborg mellan rödgardister och vita skyddskårer. Det var inte heller utan stor dramatik som han lyckades ta sig från Helsingfors till Vasa. Den 18 januari steg han på nattåget från Helsingfors utrustad med falska papper under namnet Gustav Malmberg från Jakobstad. I Tammerfors stiger ryska soldater på tåget och blir misstänksamma när han talar perfekt ryska. De vill ta honom av tåget för förhör men en konduktör rycker in, invänder att Mannerheims papper är i sin ordning och att tåget måste vidare. Han kör ut ryssarna och Mannerheim kan ta sig vidare till Vasa. Konduktören hette Eino Lähteenmäki och fick 1952 medalj för sin insats. Ibland ter sig historiens stora drag som mer eller mindre slumpmässigt framskridna. Vad hade hänt om de ryska soldaterna tagit med sig den falske Gustav Malmberg?

Den 25 januari 1918 kunde Mannerheim officiellt utnämnas till överbefälhavare för trupperna. Att kalla dem armé var ännu för mycket sagt eftersom det var en tämligen brokig samling. Men de skulle under inbördeskriget som följde mest kallas den vita armén, de vita styrkorna eller helt enkelt de vita.

Samma dag som revolutionen inleddes, 28 januari 1918, hade skyddskårerna i Österbotten fått order att överrumpla landskapets ryska trupper och avväpna dem vilket ledde till att 5000 ryska soldater kunde tillfångatas och att mängder av vapen och krigsmateriel kunde beslagtas. Det var också viktigt för beväpningen av den färska krigsmakten. Mannerheim ville också att de i Tyskland i hemlighet utbildade finska jägarna skulle föras till Finland. Det var bråttom för än så länge var de röda gardena överlägsna i antal och med rysk hjälp också i beväpning.

Inte långt därefter var alla ryska garnisoner i norr avväpnade. Många trodde att Mannerheim slutit en hemlig överenskommelse med garnisonernas officerare att inte beordra sitt manskap till motstånd, mot att officerarna själva fick full rörelsefrihet i Finland och till och med behålla sina tjänstevapen. Det var inte alla som såg med blida ögon på just detta men var antagligen ett smart drag, om det nu var Mannerheims verk vilket inte förefaller helt säkert, eftersom avväpningen skedde utan större blodigheter.

Mannerheims vita armé hade inför inbördeskriget informerats om att de skulle slåss mot ryssen. Det är också av den orsaken han själv och övriga på den vita sidan var noga med att benämna kriget ett ”Frihetskrig”. I sina memoarer skriver Mannerheim:

”Den aktion jag igångsatte var riktad mot den ryska militär, som kvarstannat i Finland trots rådsregeringens erkännande av landets självständighet. Det öppna krig, som nu utbrutit, var därför ett befrielsekrig, ett frihetskrig” (Mannerheim s 75).

Detta var en viktig psykologisk faktor som gjorde det lättare att mobilisera även arbetare till den vita armén i början av kriget. Deras första uppgift blev också att avväpna ryska soldater i garnisonerna i Österbotten. Att de sedan skulle slåss mot landsmän var från början mer eller mindre outtalat. I det brev Mannerheim skickade till de ryska garnisonerna och som vände sig till ryssarna var bilden en helt annan. Han skrev:

”Tappra ryska soldater! Det fria Finlands republiks mig anförtrodda frivilliga bondetrupper kriga inte mot Rysslands folk, utan efter att ha rest sig för att försvara friheten och sin lagliga regering föra de skoningslöst krig mot de trupper av huliganer och banditer, som riktat öppet våld mot landets lagliga ordning samt mot fredliga medborgares liv och egendom” (citerad i Blomster s 90).

De röda behärskade emellertid den södra delen av landet innefattande de viktigaste städerna; Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Många ryska garnisoner fanns alltså kvar i landet med fullt beväpnade ryssar som till viss del skulle komma de röda till hjälp. Dock inte alls i den omfattning de finländska revolutionärerna hoppats på.

Än så länge var Mannerheim okänd även för de röda. I ett protokoll från ett möte för Tammerfors revolutionskommitté strax efter revolutionsutbrottet kommenteras Mannerheims varning till medborgarna att stränga straff väntar dem som reser sig mot landets ”lagliga regering”. Protokollföraren noterar att ett meddelande lästes upp ”undertecknat av någon Mannerheim” (Ylikangas s 38). Hans namn skulle dock snart bli känt.


Tyskarna kommer in i bilden

Det föreföll mycket osäkert om denna färska vita armé på egen hand skulle kunna slå ned de rödas uppror, även om Mannerheim själv var optimistisk på den punkten. De röda hade dock stöd av bolsjevikernas Ryssland och en inte obetydlig del av de i landet stationerade ryska soldaterna och matroserna. Från deras garnisoner tillfördes de dessutom en hel del vapen. Således kom Tyskland in i bilden. Tyskland befann sig i förhandlingar med Ryssland om en separatfred under det världskrig som rasade samtidigt. Tyskarna var förstås intresserade av att ställa till mer kaos i Ryssland och dessutom ville de skaffa en buffertzon mot det revolutionära Ryssland varav Finland var en viktig del.

Mannerheim upplevde att han fått ett löfte av P.E. Svinhufvud att inget samarbete med Tyskland skulle ske och lär ha blivit rasande och nära att avgå när han nåddes av nyheten att tyska trupper tagit säte på Åland i syfte att senare landstiga på finska fastlandet (Blomster s 99).

Senaten hyste dock inte samma optimism som Mannerheim om den vita arméns möjligheter att besegra de röda. Mannerheim däremot var ententesinnad och övertygad om att de inhemska vita skulle kunna besegra de röda på egen hand. Han ville undvika att Finland drogs in i världskriget på tysk sida och därmed förlorade sin politiska handlingsfrihet. När Mannerheim fick reda på att finska regeringen begärt hjälp av tyskarna övervägde han att avgå men vände sig istället till tyske generalkvartermästaren Ludendorff för att försäkra sig om att tyskarna ställdes under hans befäl, vilket Ludendorff gick med på. Denna kontakt tog Mannerheim över huvudet på regeringen vilket egentligen var ett stort risktagande (Ahlander s 96). Men Mannerheim var uppenbarligen lite av en gambler. Han böjde sig emellertid för senatens vilja och godtog den tyska expeditionsstyrka som sedan anlände till Hangö den 3 april och ställdes under hans befäl. I praktiken sattes de in på andra frontavsnitt än de inhemska vita och stod under tämligen självständigt befäl av den tyska befälhavaren Rüdiger von Goltz. Mannerheim fick också igenom att sprida flygblad i vilka den tyska interventionen förklarades ske ”enbart av humanitära skäl”.


Slaget om Tammerfors

Mannerheim ville ändå gå på offensiven och ta så mycket mark som möjligt innan tyskarna kom. Han var närmast besatt av idén att finländska styrkor skulle vinna slaget över de röda och inte tyskarna. Intagningen av Tammerfors, det starkaste röda fästet, blev hans främsta mål och Mannerheim var samlade därför alla sina reserver inför anfallet mot Tammerfors. Båda sidor anklagade varandra för att ha sålt ut landet till utländsk makt. Detta var sannolikt också främsta skälet till att Mannerheim, lade så stor vikt vid att erövra så många segrar som möjligt med sin egen vita armé och inte låta tyskarna göra alltför mycket av jobbet. Att hinna ta staden innan tyskarna kom till hjälp var alltså av särdeles betydelse för Mannerheim som förstod att för eftervärlden undanröja argumentet om att ha sålt sig till Tyskland och därmed också ta udden ur den vita sidans anklagelse mot de röda att vara ”Lenins underhuggare”.

Mannerheim betonade ofta och gärna att detta slag varit det helt avgörande för utgången av kriget medan man i efterhand kunnat konstatera att det bara delvis stämde och att den tyska landstigningen och erövringen av Helsingfors haft minst lika stor betydelse. Något som Mannerheim av politiska skäl förstås ville tona ned. I efterhand försökte Mannerheim och andra ledande vita framhäva segern som ett resultat av bondearméns hjältemod och som avslutningen av ett frihetskrig.

Den 14 mars kom ordern från Mannerheim som vänder sig till ”folket” trots att en betydande del av detta folk deltog i upproret eller gav det stöd och sympati:

”Den stund har kommit som hela folket väntar på. Våra hungrande och pinade bröder och systrar i södra Finland fästa sitt hopp vid Eder, mördade medborgares stympade kroppar och brända byars ruiner ropa till himmelen: hämnd över landsförrädarna! Bryten ned alla hinder! Framåt, det vita Finlands vita armé!” (Hannes Ignatius och Kaarle Soikkeli s 74).

Tammerfors intogs efter hårda strider och med tyskarnas ankomst i april kunde de rödas sista fästen i Lahtis och i Karelen rullas upp på en dryg månad. I maj var de röda slagna och de som inte hunnit fly till Ryssland eller gömt sig på andra håll blev tillfångatagna och i många fall avrättade. De allra flesta röda som dog gjorde det efter krigets slut. De stupade inte utan avrättades eller dog av hunger och sjukdomar i fånglägren. Enligt forskningsprojektet Krigsdöda i Finland 1914-1922 stupade 5199 röda i inbördeskriget medan de som avrättades eller mördades under och efter kriget uppgick till 7370 och de som gick under i fånglägren av umbärandena där hela 11652 personer. Således var det bara omkring 20 procent av alla röda dödsoffer som hör till kategorin stupade i strid.

Efter att Mannerheim i början av kriget hade uttalat att straffet för upprorsmakarna (”huliganerna och banditerna”) borde vara döden spred sig i pressen en uppgift att han ville döda alla röda. Till och med den svenske sjöministern reagerade i sin dagbok med förskräckelse: ”Mannerheim vill skjuta alla de röda. Hårt mot hårt är deras lösen! Ohyggligt!” (citerad i Blomster s 91). Här påbörjades Mannerheims rykte som ”slaktare” och det blev förstås inte bättre av de vita förbandens regelmässiga avrättningar av fångar och de godtyckliga avrättningarna efter att kriget upphört.

Sista versen i de rödas s.k. ”slaktarhymn” går om följer:

”O slaktarnas Mannerheim – Hur tänkte du aldrig på vägen – Hur gissa du aldrig i tid – Att allt kunde sluta så här” (citerad i Blomster s 91).


Mannerheim och den vita terrorn

Det skulle komma att beskrivas som ”den vita terrorn”. Den vita sidan däremot kunde i kraft av segrarens makt skriva historieböckerna och producera en mängd samlingsverk som hyllade speciellt Mannerheim, jägarna och den österbottniska bondehären medan den omfattande vita terrorn och de tyska truppernas insats hamnade i skymundan. En del av de avrättades anhöriga försökte i efterhand få de skyldiga till avrättningarna dömda för krigsbrott eller mord men i nästan samtliga fall hänvisades då till Mannerheims direktiv som sändes den 25 februari till trupperna inför offensiven mot Tammerfors att genast avrätta personer som ”idkat sabotageverksamhet, motsatt sig den lagliga krigsmakten eller var i besittning av otillåtna vapen”. Detta gällde också personer som ertappats bakom fronten med sabotage eller som motsatte sig krigsmakten eller gömde vapen. En order som lätt kunde tolkas godtyckligt vilket Mannerheim insåg inför erövringen av Tammerfors då han beordrade att behandla de röda som krigsfångar, utan att det tillnärmelsevis stoppade den vita terror som följde. Det var direktivet som användes för att i efterhand fria alla på den vita sidan som var skyldiga till övergrepp. Det var de facto den gamla ryska krigslagen som tillämpades. Fiender som sträckt vapen kunde antingen tas som fångar eller skjutas. Direktivet lämnade med andra ord i stort sett öppet för tolkning och bedömning och ”närmast obegränsade möjligheter” att skjuta fångar, konstaterar bland andra Aapo Roselius (Roselius, s 63-64), som fortsätter:

”Mannerheim och hans råd sanktionerade därmed den vita arméns grymma krigföring. Ett sätt som i efterhand inte kunde stödja sig på några lagar, vare sig juridiska eller moraliska” (Roselius, s 64).

Chefen för Egentliga Finlands militära vita styrkor, major Krook, skriver exempelvis i en order till traktens skyddskårer med uppdrag att ”rensa skogarna och andra öde områden på rödgardister” att behandla dessa med ”största stränghet enligt den deklaration som general Mannerheim gav och som lästes upp i landets styrkor 25 februari” (Roselius, s 66).

Som ÖB hade han ju exempelvis kunnat se till att skyldiga till godtyckliga avrättningar fått ställas inför krigsrätt. Det gjorde han inte utom möjligen i något undantagsfall då straffen blev milda och förövarna snart kunde ställa in sig i leden igen.

Mannerheim själv lät senare påbörja en insamling av bevis för att han som överbefälhavare för de vita styrkorna motsatt sig arkebuseringarna under kriget. Bevis som motsade detta ignorerades förstås. Den vite generalen tog heller aldrig något ansvar för terrorn och i den personkult som följde kring honom lyser frågan med sin frånvaro.

Angående krigsfångarna medger han i sina memoarer att fånglägrens ”förplägnad och skydd mot sjukdomar” lämnade ”mycket övrigt att önska” och att ”dödsprocenten i fånglägren var skrämmande hög” (Mannerheim s 109). Han hävdar också att han, i motsats till senaten, önskat att endast de som gjort sig skyldiga till ”grova brott” skulle ställas inför rätta medan ”den stora massan vilseförda” borde frigivas, även om de gripits med vapen i hand (Mannerheim s 109). En ”långvarig massrättegång” under vilken fångarna ”försmäktade i improviserade fängelser” skulle bara ”underblåsa och vidmakthålla bitterhet” och försvåra överbryggandet av den ”klyfta” som skilde folket åt i ”två läger” (Mannerheim s 109).

Mannerheim framhåller noggrant i sina memoarer sin enligt egen utsago försonande linje mot revolutionärerna:

”Den humanitära politik jag företrätt såsom överbefälhavare våren 1918, då jag upprest mig mot alla de upproriska utan åtskillnad inspärrades i fångläger, var jag besluten att vidhålla såsom riksföreståndare”. I juni 1919 utfärdades en allmän amnesti för de fångar som inte ”gjort sig skyldiga till mord, mordbrand och andra därmed jämförbara brott” (Mannerheim s 129).

Han säger inte här att han stått bakom amnestin men en del uppgifter gör gällande att så var fallet. ”Kameleonten” Mannerheim resonerade dock allt annat än försonligt när han vände sig till de sina, det vill säga de skyddskårsmän som varit kärnan i hans vita armé i inbördeskriget. Skyddskårsorganisationen kvarstod efter kriget och i ett tal vid skyddskårsfesten i Tammerfors 1920 säger Mannerheim:

”Statsförbrytaren från igår, nu själfva fria, stämpla som förr mot andras frihet […] och tiotusental röda brottslingar återinsatta i sina medborgerliga rättigheter hafva nu sitt ord med då våra livsfrågor skola afgöras. Grunden för allt detta har varit att fylla klyftan mellan vårt Finland och deras, men Ni som samlats här från alla Finlands bygder, om jag frågar Eder hvilket resultat som nåtts, så vet jag att Ni svarar att hatet och fräckheten vuxit med eftergifterna och strafflösheten och att anspråken endast ökats” (citerad i Blomster s 129).

Dag Sebastian Ahlander som genomgående är mycket trogen Mannerheims egna memoarer beskriver den vita arméns avrättningar av rödgardister och röda sympatisörer tämligen okritiskt och skyddande mot Mannerheim. Mannerheim ska ”gång på gång” ha understrukit att ”endast ryssar och röda ledare fick skjutas” och att ”det röda fotfolket” skulle förhöras och sedan släppas. Han skriver också att han ”stod ganska maktlös när frivilliga och civila tog lagen i egna händer (Ahlander s 98).

Den vita terrorn skulle dock klistra fast på honom hos vänstern och har väl aldrig riktigt flagnat av. Åren efter kriget var även yttersta vänstern i Sverige starkt Mannerheim-fientlig. Vid ett statsbesök till Sverige i februari 1919 möttes han av följande omdöme – ord och inga visor - från svenska vänstersocialister på flygblad med den feta rubriken ”Mördare”:

”Arbetare och kamrater, man dödligt skymfar och vanärar oss! Det finska proletariatets mördare och bödel, djävulen Mannerheim mottages som gäst, ställes under gästfrihetens lagar, föremål för mänsklig kärlek och omsorg. Denna mördare, som utan spår av misskund, utan ringaste förbarmande slaktat tiotusenden av dessa våra utpinade bröder, som i vild förtvivlan reste sig till revolution, som drivna av förtryck och nöd tvungits till kamp på liv och död för frihets och bröd – denne mördare, som i skogarna och vildmarken hopsamlat resterna av den blödande finska arbetarklassen, de överlevande ifrån slagfältet, kastat dem i fängelser för att där svältas, frysas och plågas ihjäl […] detta blodiga vidunder, grymmare än det vildaste rovdjur – detta helvetets avskum, evigt förbannad av tusentals änkor och tjugufem tusen faderlösa barn, göres till föremål för högaktning och offentliga hedersbetygelser […]” (citerat i Blomster s 106).


Segerparaden i Helsingfors och mötet med senaten

Mannerheim var som sagt hela tiden avogt inställd till det tyska inflytandet. Nyligen förde han ju befäl över ryska styrkor som deltog i ententen tillsammans med britter och fransmän. De tyska trupperna intog Helsingfors i april 1918 och hälsades som befriare av Helsingfors borgerliga och den 14 april höll tyskarna en segerparad genom staden. Mannerheim som formellt var överbefälhavare över de vita styrkorna inklusive de tyska trupperna var inte förtjust över tilltaget. Den 16 maj 1918 lät han därför arrangera en ”egen” segerparad för de vita styrkorna, utan tyskt deltagande och med Mannerheim själv ridande i spetsen för paraden. En för Mannerheim viktig symbolisk föreställning.

Defileringen gick längs Norra Esplanaden fram till Senatstorget och därefter deltog Mannerheim i senatens plenum inför vilken han höll ett triumfatoriskt tal med uppmaningar till senatorerna att skapa ett stabilt statsskick för att undvika framtida upprepningar av vinterns ”katastrof” och att det framtida ledarskapet över Finland skulle läggas i ”en kraftfull hand” för att undvika ”partikiven” och ”kompromisser”. En del tolkade det som att han förordade monarki medan andra trodde att han själv ville ta över ledningen. Det behöver förvisso inte betyda att han förordar en diktatur med en diktator. Det kan också vara en konstitutionell monarki eller en republik med stark presidentmakt men det innebär i vart fall inte ett starkt parlament. De högerextrema tolkade det dock gärna som att han förordade diktatur. Vi återkommer till detta i nästa del om Mannerheim.

Han var i vart fall knappast någon stor vän av demokratin även om han senare mjuknade på den punkten. Jörn Donner bland andra menar att Mannerheim var skicklig att dölja sina åsikter och inte saknade ”kameleontens egenskaper” (Donner s 88). Utom på en punkt och det var avskyn för bolsjevismen. Där var han bestämd ända in i döden.

Mannerheim ville hur som helst frikoppla Finland från det tyska greppet vilket var på tvärs med senatens planer och han avgick därför från sin post som överbefälhavare med buller och bång. Enligt egen utsago med anledning av det starka tyska inflytandet över arméns organisation och ledning. Han andas tydlig bitterhet mot senatens medlemmar då dessa, när han lämnade sessionssalen, ”icke [hade] ett ord att säga mig” och inte heller ”steg upp för att räcka mig handen” (Mannerheim s 111).

Bild: Hans Wåhlberg. Mannerheim på sin springare. Den s.k. ryttarstatyn som står ungefär där han, på den gata som idag bär hans namn, red in i staden vid sin segerparad 16 maj 1918


Mannerheims syfte med ”Frihetskriget”

Mannerheim var under inbördeskriget något luddig med vad han såg som det långsiktiga målet med kriget, men avslöjade vid en middagsbjudning sommaren 1918 det som många gissat att hans avsikt var att ”utan tysk hjälp slå ned revolutionen i Finland och därefter återställa en moderat regering i Ryssland” (Blomster s 108). Hade han fått som han ville hade den vita armén alltså fortsatt mot Petersburg och detta utan tysk assistans.

Jörn Donner menar däremot att det är tveksamt hur långt han egentligen hade velat gå för att krossa bolsjevismen. Han spelade ”vanligtvis relativt säkra kort” och ville inte ”tappa ansiktet”, skriver han (Donner s 89). Det är nog främsta skälet till att han inte kastade sig iväg i någon egenhändigt arrangerad kampanj men att han innerst inne hyste förhoppningar framgår också av hans egna memoarer.

Dag Sebastian Ahlander svarar i sin Mannerheim-biografi på frågan om kriget skulle ses som ett Frihetskrig eller inte listigt över svaret till Max Jakobson som i sin bok Våldets århundrade hävdar att det är ”klart att om de röda segrat skulle Finland kanske först 1991 ha befriats från sovjetmaktens grepp” (Ahlander s 103). Jag förmodar att Ahlander menar att han håller med Jakobson och att inbördeskriget därför kan kallas ett frihetskrig (?).

Mannerheims tacktal till trupperna efter krigets slut 1918 visar också det hans betoning av kriget som ett befrielsekrig från Ryssland. Han sa bland annat detta:

”Arméns uppgift är löst. Vårt land är fritt. Från Lapplands tundror, från Ålands yttersta skär till Systerbäck vajar lejonflaggan. Finlands folk har avskakat hundraåriga bojor och står berett att intaga den plats, som tillkommer det” (Mannerheim s 107).

Han avslutar kapitlet om inbördeskriget i sina memoarer med att återigen betona att ”ingen kan undgå att se” att målet för Finlands tre krig (Frihetskriget, Vinterkriget, Fortsättningskriget) varit ”ett och detsamma” och att mycket har gjorts för att ”draga ned frihetskriget till blott och bart ett inbördeskrig” (Mannerheim s 111). Han avslutar med:

”Hatad och smädad av många i eget land, misskänd också i andra länder, räddade den finska armén landet från undergång, läggande en grund, starkare än något manifest kunnat göra, för Finlands framtid som självständig stat” (Mannerheim s 112).

Henrik Meinander däremot driver en form av tes genom hela sin Mannerheim-biografi. Den går ut på att Mannerheim var trogen kejsaren och tsar-Ryssland hela sitt liv, åtminstone i hjärtat. Definitivt var han det uttalat under 1918-19. Han var ivrig att styra sin vita armé till Petersburg och återinsätta kejsaren (Meinander b s 85). Detta var också ett tungt skäl till misstänksamheten mellan honom och jägarrörelsen som redan 1915 utbildats i Tyskland för att med vapen bryta Finland ur det ryska kejsardömet men som vid inbördeskrigets utbrott kallades hem för tjänstgöring i den vita armén. Mannerheims lojalitet med kejsaren gick helt på tvärs med jägarnas mål och idé och när Mannerheim splittrade bataljonen och satte dem att utbilda olika enheter i armén så uppstod en konflikt. Jägarna ville hålla sin bataljon samlad och hade tänkt gå i täten som elitförband (Meinander b s 90-91). Denna ”djupgående klyfta” menar Meinander är ”ett av de mest negligerade och bortförklarade kapitlen i det självständiga Finlands historia” (Meinander b s 92). Det finns också enligt Meinander vissa uppgifter som gör gällande att det var jägare som låg bakom attentatet mot Mannerheims godsvagn som skedde under den här tiden (Meinander b s 106). Själv var han vid tillfället inte där men brukade normalt sova i tågvagnen. 

Han menar också att Mannerheim inte var någon självständighetsivrare. Det han skriver i sina memoarer är sannolikt mer av putsande på en image som nationalhjälte och finsk ikon, hävdar han (Meinander b s 100). Meinander pekar bland annat på Ahlanders Mannerheim-biografi och uppmärksammar hur konflikten Mannerheim-Jägarna är helt obehandlad i den. Det ”rubbar den patriotiska berättelsens tolkning av Mannerheim som republiken Finlands store tillskyndare”, tror Meinander (Meinander b s 92).

Varför ville han inte exempelvis att Tyskland eller Sverige skulle involveras för att återställa ordningen efter det röda upproret 1918? Meinander misstänker att Mannerheim hade en grundtanke att återställa ordningen i ”hela imperiet” (Meinander b s 103). Han var fortfarande trogen tsaren och hade bara en dryg månad före sin utnämning till överbefälhavare för vita armén varit i bolsjevikernas Petersburg på en för honom mycket vådlig men illa dokumenterad visit. Vad gjorde han där egentligen? Han var i vart fall i kontakt med tsar-trogna kontrarevolutionärer. Han uttryckte på flera sätt sedan sin önskan att marschera mot St. Petersburg och hans plan var att först vinna inbördeskriget med hjälp av de finländska soldaterna för att befästa självständigheten och sedan fortsätta till Petersburg för att hjälpa andra kontrarevolutionära styrkor att återta makten till kejsaren. Den tyska inblandningen satte stopp för planerna. I brev som Mannerheim skickat sin bror Johan i februari 1918 säger han också att han är ”orolig att vi ej hinna till Petersbourg före dem [tyskarna] och dit borde vi” (Meinander b s 114). Tydligare än så kan det ju inte bli (?)

Meinander och flera andra tror också att Mannerheim hela tiden tänkt att Ryssland som stormakt inte kommer att låta sig nöja med den finska självständighetsförklaringen utan med säkerhet vilja knyta Finland närmare på ett eller annat vis i framtiden. Då är det bättre om Ryssland är en monarki än en bolsjevikisk diktatur, skulle Mannerheim resonerat (Meinander b s 114-115).

År 1919 fanns också kuppliknande planer som Mannerheim som riksföreståndare hade en huvudroll i tillsammans med finska aktivister som drömde om Stor-Finland. Mannerheim skulle först upplösa riksdagen, sedan stadfästa regeringsformen och därefter beordra anfall mot Petrograd/Petersburg utan krigsförklaring. Samlingspartiet ville dock inte vara med om sammansvärjningen om inte övriga borgerliga partier stödde planen, så den rann ut i sanden (Meinander b s 122).


Efterspelet till inbördeskriget

Lantdagen hade vid senatens självständighetsförklaring den 6 december 1917 i princip gett stöd till republik men frågan hade inte kunnat behandlas av lantdagen och förordandet av monarki hade växt i styrka sedan dess. Mannerheim ville gärna att Finland skulle genomföra ett fälttåg mot Petrograd för att införliva Fjärrkarelen med Finland, men också för att återupprätta kejsarmakten i Ryssland. Senaten delade denna förhoppning åtminstone vad beträffar Fjärrkarelen men ville, till skillnad från Mannerheim, att de tyska trupperna skulle kvarstanna i Finland och hjälpa till med saken. Den 22 maj meddelade också tyske generalen von Goltz en plan för finska krigsmaktens organisation vilken innebar att alla ledande befattningar skulle besättas av tyskar eller tysksinnade officerare. Senaten försökte övertala Mannerheim att godta den tyska planen men utan resultat. Mannerheim förstod att de tyska planerna ingalunda inbegrep ett angrepp mot Petrograd eftersom de ville lämna bolsjevikerna i fred för att inte provocera dem att åter ansluta till ententen. Senaten beslutade då att ersätta Mannerheim med generalmajor Karl Wilkman som överbefälhavare för krigsmakten. Misstron mot de officerare som gjort karriär i ryska armén, av vilka Mannerheim var den främste, var fortsatt stor och samarbetet med tyskarna sågs som garant för självständigheten. ”Landsförrädare”, sägs det att Mannerheim någon gång 1916 ska ha kallat de finländare som i hemlighet for till Tyskland för militärutbildning i det jägarförband som två år senare skulle förstärka de vita trupperna under Mannerheim. Var han möjligen anti-tysk? undrar Donner (Donner s 117). I vart fall hård motståndare till den tyske monark som högern lanserade under 1918.

Monarkisterna, bland vilka Svinhufvud och Paasikivi (se tidigare inlägg om Finlands presidenter) var ledande figurer, drev på för att inrätta en tysk monark och valet hade fallit på prinsen Friedrich Karl av Hessen. Ju längre året 1918 led hamnade tyskarna dock i betydligt sämre läge i världskriget. Dessutom framträdde allt mer tydligt den tyska oviljan att delta i en expedition mot Fjärrkarelen av ovan nämnda skäl. Såväl Svinhufvud som Paasikivi började få kalla fötter och förordade folkomröstning om saken men en delegation sändes ändå till Tyskland för att be prinsen bestiga tronen i enlighet med beslutet. Märkligt nog sändes Mannerheim samtidigt på inofficiellt uppdrag av senaten till London för underhandlingar med ententmakterna. Senaten hade kommit på andra tankar i takt med de tyska motgångarna på västfronten och ville inta en neutral linje och förbättra relationerna till ententen. 


Riksföreståndaren Mannerheim

I slutet av oktober kollapsade de tyska styrkorna vid fronten och den 9 november abdikerade tyska kejsaren. Två dagar senare accepterade ententemakterna en tysk anhållan om vapenstillestånd. Den 17 november sände Mannerheim från London ett telegram i vilket han uppmanade senaten att avstå från att låta prinsen av Hessen att bestiga tronen, bryta banden med Tyskland och ge plats åt en västsinnad koalitionsregering. Detta godtogs bland de styrande i Finland och lantdagen valde formellt Mannerheim till riksföreståndare (kan ses som en ställföreträdande monark) den 12 december 1918.

Mannerheim såg det som en personlig revansch och en möjlighet att fullfölja sina närmanden till England och Frankrike, ententevän som han var (Mannerheim s 120). Kanske såg han sig också i den här rollen som den ”kraftfulla hand vid rodret” som han efterlyst i mötet med senaten den 16 maj i Helsingfors?

Han visste förstås mycket väl att utnämningen var temporär och trivdes inte heller riktigt med inrikespolitiska spörsmål utan såg sig som en handlingens man, inte politiker. I ett brev till sin dåvarande kärlek Maria Lubomirska i Polen klagade han på ”denna avskyvärda politik, som har så lite av storhet i denna den yttersta farans stund, där allt hotas, som skapats under århundraden” (Blomster s 116-117).

Som riksföreståndare hade Mannerheim också svårt att inrikespolitiskt få stöd. Bland högermän hade han anhängare men bland de ännu starka Socialdemokraterna fanns istället dödsfiender medan agrarer och fennomaner i Framstegspartiet kallade honom ”gospodin”, ryska för ”herreman” (Ahlander s 116). När han skulle öppna riksdagen med ett tal på finska gick det så knaggligt att hans kanslichef fick rycka in och hjälpa till. Det gav fennomanerna vatten på sin kvarn och tydliggjorde främlingskapet i det nya självständiga Finland (Ahlander s 119). Han försökte hålla sig till utrikespolitiken, att få Finlands självständighet godkänd av västmakterna, få ingång handelsförbindelser och etablera samarbete med de nordiska länderna i första hand.

Han lyckades ändå få ihop en koalitionsregering av borgerliga mittenpartierna Agrarerna, Framstegspartiet och Svenska Folkpartiet. Samlingspartiet och Socialdemokraterna som representerade ytterligheterna i inbördeskriget lämnades utanför vilket kanske var ett sätt att ena landet och ses i alla fall i efterhand som lyckat.

Frågan om Finlands blivande statsskick - monarki eller republik – debatterades under hela 1918 men löstes nu slutgiltigt då den republikanska regeringsformen av 1919 stadfästes av riksföreståndaren Mannerheim den 17 juli 1919. Mannerheim själv säger att han i princip var monarkist 1919 men kunde tänka sig en republik förutsatt att den lade en ”fast grund för statsmakten och samhällsordningen” och att det var detta han skulle ha menat med att ”lägga det finska statsskeppets roder i en kraftfull hand” i talet till senaten 16 maj 1918 (Mannerheim s 131-132). Det som i regeringsformen motsvarade dessa krav från Mannerheim var att presidenten fick makt att upplösa riksdagen och utlysa nyval samt vetorätt mot lagar som presidenten inte ansåg sig kunna godkänna. Dessutom att president skulle väljas av 300 utsedda elektorer, inte genom riksdagsomröstning eller direkta folkval. Socialdemokraterna protesterade mot detta men riksdagen röstade igenom regeringsformen.

Mannerheim tvekade att ställa upp som presidentkandidat men gjorde det ändå efter viss övertalning, men förlorade ganska klart mot Kaarlo Juho Ståhlberg. Med detta var också riksföreståndarens saga all och Mannerheim tog farväl av Finland för denna gång. Han erbjöds visserligen ledningen för försvarsmakten men tackade nej. Han säger sig ha varit tröttkörd och ville leva ett liv som ”privatman” (Mannerheim s 133-134).

Därmed fick han tid att ta itu med den skilsmässa från sin dåvarande fru Anastasia som han påbörjat vid hemkomsten och får den slutförd 1919.

Mannerheims namn skulle dock flyta på toppen av de politiska svallvågor som inbördeskriget utlöst under hela mellankrigstiden. Det kommer vi till i nästa del om Mannerheim.






Huvudsakliga källor:
Mannerheimmuseet hemsida:
Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander, 2012 (Meinander a som referens)
Mannerheim – Aristokrat i vadmal, Henrik Meinander, 2017 (Meinander b som referens)
Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, 1991
Svart gryning – fascismen i Finland 1918-44, Aapo Roselius/Oula Silvennoinen/Marko Tikka, 2016
Över branten – Bröder i krig 1917-1918, Annvi Gardberg, Anders Gardberg, Aapo Roselius, 2018
I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, Leopard, Stockholm, 2009
Frihetskriget i Finland år 1918, Hannes Ignatius och Kaarle Soikkeli, 1924
Hufvudstadsbladet den 1/10-2016, artikel av Jonas Blomqvist,  Mannerheims oroliga ungdomsår – marskalkens farmor: ”Han har en dyster framtid
Hufvudstadsbladet den 15 /9 2017, artikel av Staffan Bruun, Värstingen som blev krigshjälte.
Databasen Krigsdöda i Finland 1914-1922:
Vägen till Tammerfors – Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918, Heikki Ylikangas, Helsingfors, 1993
Anteckningar om Mannerheim, Jörn Donner, 2011
Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik Meinander, 2008
Gustaf Mannerheim, Dag Sebastian Ahlander, 2016
Carl Gustaf Mannerheim – Spjuvern som blev Marskalken av Finland, Red. Björn Stenbacka, 2017
Gustaf Mannerheim – Marskalk af Finland, Kjell Blomster, 2015
Marskalkens minnen, Gustaf Mannerheim, 1993, Faksimilutgåva av 1954 års upplaga

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar