Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter.
Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia
som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men
bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som
en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången
från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter
förlusten i andra världskriget.
Det första inlägget handlade om Finlands första president
Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti. Det sjätte om
Mannerheim – första delen. Det sjunde om Mannerheim - andra delen.
Denna gång handlar det än en gång om Mannerheim. Jo, han
använde själv bara efternamnet när han undertecknade avtal och andra handlingar.
Med aristokratisk självsäkerhet tyckte han väl att det räckte. Mannen är en myt
och en ikon inom finländsk politik och militärhistoria, om än också omstridd.
Det går inte att hålla en presentation av denne mytomspunne man utan att det
blir långt. Jag har därför delat upp den i fyra inlägg.
Det första handlade om ungdomsåren och tiden före, under och
strax efter inbördeskriget 1918. Det andra om mellankrigstiden till strax före
andra världskriget. Denna del behandlar hans gärningar under Vinterkriget och
Fortsättningskriget, tiden som president samt de sista åren i livet. Del 4
kommer att bli en reflektion över personen Mannerheim. Fakta och myter.
Slaktare eller hjälte?
Inför vinterkriget
Sovjetunionen hade redan 1938 gjort en sondering med Finland
om att vid ett eventuellt krigsutbrott få besätta ett antal baser i Finland.
Stalin ville skydda sig för ett flankanfall från väst (Tyskland). Den
hemlighölls till en början för Mannerheim och hela frågan verkar ha förhalats
med flit för att inte behöva ta beslut. Mannerheim däremot sände ut nödsignaler
till regeringen om akut ökade medel för att rusta landet när krigstrummor börjat
ljuda i Europa.
Enligt Kjell Blomster såg han dock Tyskland som den stora
faran och var mån om att inte stöta sig med tyskarna (Blomster s 152). En uppgift
jag själv ställer mig tveksam till då Mannerheim under hela sin tid i Finlands
tjänst varnat för hotet från Sovjetunionen och under hela 1930-talet förberedde
försvaret av Finland riktat mot öst. Detta var dock 1938 och den
Molotov-Ribbentroppakt som offentliggjordes i augusti 1939 ändrade allt.
Det var ju just Sovjetunionen som skulle komma att bli hotet
för Finland. Den 11 mars 1939 framförde de en önskan att få arrendera Hogland
och fyra mindre öar i Finska viken på trettio år och i utbyte skulle Finland få
ett område i Fjärrkarelen samt ett sovjetiskt tillmötesgående när det gällde
Åland. Paasikivi som var chefsförhandlare med Sovjetunionen om de sovjetiska
anspråken på Finland skriver i sina minnesanteckningar att Mannerheim ville
välja en försiktig väg och undvika konflikt med Sovjet. Han såg pessimistiskt
på krig och ville tillfredsställa Sovjets anspråk eftersom öarna, enligt
Mannerheim, var utan militärt intresse för Finland (Ahlander s 165). Att räta
ut gränsen i Karelen var inte heller någon orimlighet, ansåg Mannerheim
(Ahlander s 166). Han var dock bara rådgivare i detta läge och inte tillräckligt
många politiker gav honom stöd. Väinö Tanner och Risto Ryti trodde inte på krig
och tyckte att gubben börjat bli gammal och borde lämna fältet. Paasikivi skrev
dock till Tanner och Ryti och gav starkt stöd åt Mannerheim.
Regeringen var rädd för opinionen om de skulle falla undan
för kraven trots att Mannerheim erbjöd sig att bära ansvaret och ta på sig
skulden för beslutet. Det sovjetryska sändebudet Stein som i april 1939
förhandlade i Finland, fick inte resa hem tomhänt, hade Mannerheim varnat
(Mannerheim s 179), men Stein lämnade landet 6 april med oförrättat ärende.
Förhandlingarna hade dittills förts i största hemlighet och utan riksdagens
vetskap, vilket Mannerheim själv kallat för en kortsynt mörkläggning
(Mannerheim s 179).
Kanske borde Finland här ha gjort ett avtal med Sovjet? Men
hade Sovjet nöjt sig med detta? Det är tiotusenkronorsfrågan. Meinander tillhör
de som inte tycker att Finland borde ha godtagit Sovjets krav. Mannerheim hade
för det första haft fel angående sin armés stridsduglighet. Dessutom hade
Sovjet mycket väl kunnat göra som med de baltiska staterna, nämligen att först
få tillåtelse att inrätta militärbaser i länderna och senare därifrån ockupera
dem (Meinander b s 179). Mannerheim hade dock rätt, menar Meinander vidare, i
det större perspektivet. Att Finland, om det vill överleva som suverän nation,
alltid måste beakta ryska/sovjetiska legitima säkerhetsintressen som i första
hand rör Leningrads utsatthet (Meinander b s 179). Kanske var Mannerheims
förflutna som rysk militär, länge stationerad i St. Petersburg, hämmande för
hans förmåga att vinna gehör för detta tänkande? Väinö Tanner och Risto Ryti
hade ju under sommaren 1939 sagt om Mannerheim att han var en ”gammal
ryssgeneral” (Meinander b s 172). Det var en bild som hängde kvar vilket är
intressant eftersom han bara några få år senare betraktades som en nationalikon.
Mannerheim hade i alla fall här ett mycket större perspektiv än de övriga i
landets ledning. Paasikivi ska senare ha sagt så sköttes finska staten ungefär
”som om det gällde kommunala angelägenheter” (Meinander b s 170).
Inför Paasikivis andra resa till Moskva kontaktades han av
Mannerheim som gav honom några allvarsord att bära med sig: ”Ni måste
ovillkorligen komma till en överenskommelse. Armén kan inte slåss” (Ahlander s
170). Angående det sistnämnda fick han ju faktiskt fel. Slåss kunde den, men
dock inte vinna i längden. Sovjet skärpte dock kraven och nu ingick en
militärbas i Hangö, bara några mil från Helsingfors, på kravlistan. I och med
det skulle Finland ha en pistol riktad mot sitt hjärta, brukar det sägas.
Den tredje förhandlingsrundan i Moskva, med Paasikivi och
socialdemokraten Väinö Tanner som finska förhandlare gav inget nytt. Sovjet
upprepade sina krav och finländarna avvisade dem. Tillbaka i Helsingfors
hälsades de som hjältar och en märkvärdig stämning av tillförsikt spred sig
snabbt. Utrikesminister Erkko sa att ”Ingenting kommer att hända. Det blir inte
krig. Vi har våra fördrag” (Ahlander s 175). Det betraktades allmänt som att
Sovjet bluffat och att Finland ”synat bluffen” (Ibid). Livet började återgå
till det normala. Mannerheim sägs dock ha varit fortsatt orolig, varnade
regeringen för att slå sig till ro och redovisade underrättelsetjänstens
rapporter om sovjetiska truppförflyttningar vid gränsen men fick inget gehör.
En demobilisering av 195 tusen man planerades istället (Ahlander s 176). Mannerheim
betraktades som pessimist, gammal och trött och kanske var han till och med
”rädd att slåss?”.
Mannerheim gav i detta läge i samtal med president Kallio i
princip besked om att han inte kunde ta ansvar för landets försvar och var
beredd att avgå. Följande dag hade han tänkt lämna in en formell avskedsansökan
men Sovjets aktioner kom före.
Den 26 november 1939 påstod Sovjet att Finland skjutit med
artilleri över gränsen, det s.k. Mainila-intermezzot. Det var förstås en lögn
och förevändning för den kommande attacken. Den 28 november sa Sovjet upp
nonaggressionsavtalet med Finland från år 1932. Den 29 november avbröt de
diplomatiska förbindelserna och den 30 november föll första bomberna över
Helsingfors. Vinterkriget hade brutit ut. Det innebar också att Mannerheim blev
överbefälhavare.
Vinterkriget
Mannerheim anmälde sig nu hos president Kallio och återtog
sin avskedsansökan. Han bad också att få rapportera direkt till presidenten
eftersom han förlorat förtroendet för regeringen (Ahlander s 178). Som
överenskommet med Svinhufvud vid tillträdet som ordförande för försvarsrådet
1931 skulle han inträda som överbefälhavare i händelse av krig. Utåt och inför
det finländska folket utstrålade han lugn beslutsamhet. Hem till familjen i
Sverige skrev han däremot att läget var ”nästintill hopplöst” (Ahlander s 180).
Finland var också verkligen hopplöst underlägsna. Styrkeförhållandet var
inledningsvis motsvarande 3 mot 1 i manskap och 10 mot 1 i pansar och flygplan
i övervikt för fienden. Det finländska artilleriet var dessutom föråldrat och
armén också i övrigt illa utrustad. En del skickades till och med till fronten
i civila kläder.
Hur långt nu det var Mannerheims förtjänst är svårt att
fastställa men som högsta befäl kunde han åtminstone ta åt sig stor del av äran
av avvärjningssegrarna under december månad. Han lär själv ha varit genuint
överraskad av arméns motståndskraft. Sovjet anföll Karelska näset men också
längre i norr. Norr om Ladoga i två kolonner samt mot Suomussalmi med mål att
inta Uleåborg vid västkusten och därmed skära av hela Finland i två delar. Ännu
längre norrut anföll de Salla för att nå Torneå och från Petsamo med samma mål.
På Suomussalmifronten vann de numerärt underlägsna finnarna en avgörande seger
och slog tillbaka anfallarna till låsta positioner för resten av kriget.
Mannerheim gratulerades av president Kallio som kallade segern för ”ett
historiskt underverk” och ”en klart lysande stjärna i vår krigshistoria” och
att Mannerheim i och med detta hade ”kommit allt närmare det finska folkets
hjärta”, vilket var träffande ordval (Ahlander s 204 samt Blomster s 165).
Sovjet lät sig
förstås inte avskräckas utan samlade sig till ett frontalangrepp mot Karelska
näset i februari 1940 med en miljon man samt en enorm ansamling artilleri,
pansar och flygstridskrafter. Finland skulle förblöda, vilket också skedde. Det
finska försvaret flyttades bakåt från främsta Mannerheimlinjen till
mellanlinjen som höll i veckor. Befälen ville dra tillbaka till sista
försvarslinjen men Mannerheim visste att hemliga förhandlingar pågick och ville
hålla ställningarna tills de var avklarade (Ahlander s 196). En förhandling
avgörs ju till stor del av läget på fältet. Under krigets sista dagar förlorade
emellertid finska armén runt 1000 man varje dag, förstås hopplöst i längden.
Genom svensk förmedling söktes eldupphör och striderna upphörde den 13 mars
1940.
Stalin ville nog avsluta hellre än sina officerare. Kriget
hade troligen kostat även Sovjet mer än det smakade och förlusterna i stupade
sved och nederlagen förödmjukande så det fanns en vilja även hos dessa att få
ett slut på kriget. Det här kriget skulle sopas under mattan och glömmas för
evigt (det fick inte ens heta krig i den sovjetiska historieskrivningen utan ”det
finska fälttåget”). Ett annat starkt skäl för Stalin att vilja förhandla var också
att undvika att Storbritannien och Frankrike ryckte in på Finlands sida.
Mannerheim ger i sina memoarer uttryck för stor bitterhet
mot Sverige över dess agerande under Vinterkriget. Dels var Mannerheim allt
annat än imponerad av de diplomatiska insatserna i februari som han menar satte
Finland i en än svårare förhandlingssits. Men framför allt Sveriges vägran att
tillåta Frankrike och Storbritannien att genom Sverige transitera trupper som
de hade utlovat till Finlands hjälp. Denna hjälp uteblev inte endast på grund
av Sveriges oro att stöta sig med Sovjetunionen utan också för oro för en tysk avvisande
hållning. Något som Mannerheim menade var en närmast obegriplig oro som dessutom
i efterhand visat sig felaktig. Bitterheten genomsyrar en berömd mening i
Mannerheims dagorder vid slutandet av eldupphör och verkar inte ha avtagit vid
memoarskrivandet. I dagordern 13 mars 1940 stod bland annat följande:
”Tyvärr har det storartade löfte om hjälp, som
Västmakterna givit oss, ej kunnat fullföljas, genom att våra grannar av omsorg
om eget hus förvägrat deras trupper rätt till genomfart” (Mannerheim s
241).
Som Mannerheim såg det hade Finland också en större uppgift
än att skydda det egna landet och ansåg att Finland hade fått blöda för
västerlandets räddning:
”Vi ha det stolta medvetandet att ha en historisk mission
som vi fortfarande fylla: att skydda den västerländska civilisationen, som
sedan sekler varit vår arvedel” (Mannerheimmuséet).
I dagordern skriver han också de ord som i Finland blivit
bevingade och som kanske varit den främsta orsaken till det finländska folkets
respekt, för att inte säga kärlek, för Mannerheim:
”Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej
sett Er like som krigsmän. Jag är stolt över Er som om Ni vore mina egna barn,
lika stolt över mannen från tundrorna i norr som över sönerna från Österbottens
vida slätter, Karelens skogar, Savolax leende bygder, Tavastlands och
Satakundas rika gårdar, Nylands och Egentliga Finland björkomsusade hagar. Jag
är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över
rikemannens insats av liv och lem” (Mannerheimmuséet).
Mellan vinterkriget och fortsättningskriget - drivvedsteorin
Mannerheim kvarblev som ÖB efter vinterkriget. Enligt
författningen skulle han i fredstid lämna över till presidenten men läget
bedömdes så bräckligt att man bröt mot denna regel. För Mannerheims auktoritet,
inflytande och beslutanderätt hade detta konsekvenser under tiden mellan
Vinterkrigets slut i mars 1940 och Fortsättningskrigets början i juni 1941. I
praktiken, funderar Meinander, kanske Mannerheim hade mer makt än någonsin
under just denna period i kraft av sin status som nationalhjälte efter Vinterkriget
(Meinander b s 204). Ingen vågade kritisera eller ifrågasätta Mannerheim och
han fick gehör för nästan alla sina åsikter. Vinterkriget visade en enighet i
landet som aldrig tidigare och detta var något som uppenbarligen gjorde intryck
på Mannerheim. Han var mån om att behålla känslan av enhet och beslutade därför
våren 1940 att slopa firandet av Frihetskrigets seger som flaggdag 16 maj.
Istället skulle man i fortsättningen, tredje söndagen i maj, ordna de stupades
minnesdag, en sorts ”remembrance day”, för alla som stupat i strid oavsett
krig.
Under vintern avled president Kyösti Kallio och efterträddes
av Risto Ryti (se tidigare inlägg). Mannerheim fanns med i diskussionerna om
presidentposten redan här men Ryti bedömdes vara mindre kontroversiell för
Moskva. Mannerheim själv hävdar i sina memoarer att han ansåg Ryti vara en
”synnerligen dugande och fördomsfri statsman, som med säker hand ledde rikets
öden” och att deras ”samarbete blev gott” (Mannerheim s 204).
Under nästan hela perioden mellan Vinterkrigets slut och
Fortsättningskrigets början gjordes närmanden mellan Finland och Tyskland. Sovjet
hade stoppat spannmålsleveranser och annan handel med Finland som därmed befann
sig i ett ytterligt svårt läge ekonomiskt och försörjningsmässigt. Dessutom
fanns ett behov av att stärka det illa åtgångna försvaret vilket givetvis inte
Sovjet hade intresse av att tillgodose. Det var dock långt ifrån alla i Finland
som delade en önskan om en fortsättning av kriget och förhandlingarna med
Tyskland fördes i stort sett utan att riksdagen informerades vilket orsakade
irritation inte minst hos socialdemokrater även om många ändå hyste viss
förståelse för hemlighetsmakeriet under rådande omständigheter.
I mars 1941 skrev de finska och tyska utrikesministerierna
på ett avtal där tyskarna levererade krigsmateriel mot löfte att få använda
finskt territorium för transittrafik av permittenter och sjuka från norska
Kirkenes. Mannerheim har i efterhand hävdat bestämt att han lämnats utanför
dessa förhandlingar och avtal och att försvarsmakten inte skulle varit
inblandat. Resten av sitt liv hävdade han bestämt att det aldrig funnits några
förbund mellan Finland och Tyskland (Blomster s 177). Det innefattar åsikten
att Finland under Fortsättningskriget mot Sovjetunionen utkämpade ett
separatkrig, att två stater samarbetar i krig mot samma fiende men utan
militärt eller politiskt fördrag. Blomster menar att det var historikern Arvi
Korhonen (notera att Korhonen under kriget tjänstgjorde vid finska arméns
högkvarter) som efter kriget skapade den s.k. drivvedsteorin som
gick ut på att Finland aldrig gjorde några aktiva val utan bara följde med
krigets gång och tvingades avgöra sitt eget öde på det sätt som läget tillät
(Blomster s 178).
Teorin har varit en stötesten bland historiker och debatten
som sattes igång i stort sett genast efter krigsslutet rasar än i våra dagar.
Hur mycket visste den finländska innersta maktkretsen om de tyska planerna?
Fanns det något avtal om vapenbrödraskap, formellt eller informellt? Hur mycket
visste Risto Ryti? Och hur mycket visste Mannerheim?
Dag Sebastian Ahlander tillhör de som är trogna Mannerheims
egen version av händelseförloppet. Enligt Ahlander ska Finlands ledare ha trott
att ett nytt tysk-ryskt avtal var att vänta och visste ingenting om de tyska
planerna på ett anfall mot Sovjet, det som kom 22 juni 1941. ”Det var först i
slutet av maj som finländarna fick veta att ett krig faktiskt var sannolikt”,
hävdar han (Ahlander s 220). Mannerheim ska, när han kom hem från en hälsoresa
till Ulricehamn i maj 1941, ha blivit förvånad över att tyska soldater börjat
dröja sig kvar i landet istället för att bara transitera från Norge till
Tyskland och v.v. Det ska ha skett utan hans vetskap. Ahlander lutar sig mot
Mannerheim-biografen Jägerskiöld som citeras angående detta. Även Risto Ryti
ska ha blivit ”förskräckt” när han av Hitlers sändebud den 20 maj fick frågan
hur Finlands roll skulle se ut i den händelse det skulle bli krig mellan
Tyskland och Sovjet (Ahlander s 221). Först den 3 juni 1941 ska tyska
högkvarteret ha skickat en delegation som talade klarspråk om planerna, hävdar
han (Ahlander s 222).
Samtidigt skrev Mannerheim till sin syster att det bästa ”den
där förskräcklige Hitler” kan göra vore att utrota bolsjevismen (Ahlander s
221). Han utfärdade också i maj en instruktion till sina befäl att ”inskärpa
kravet på ovillkorlig återhållsamhet beträffande allehanda rykten […]” (Ibid).
Vilket för mig låter mer som att han då vet vad som väntar. Dessutom att han
anar att fler inom officerskåren gör det och ville få dem att knipa igen
truten. Mannerheim tycks dessutom ha varit noga med att agera på så sätt att
han i efterhand inte personligen skulle kunna utpekas som förhandlare eller att
ha haft insyn i eventuella förhandlingar. Han skulle exempelvis, enligt
Ahlander, undvikit att personligen träffa officerare som Hitler skickade till
Finland för att ”stå så fri som möjligt” inför det oundvikliga stormaktskriget.
Ahlander betonar också att Mannerheim ”lät meddela” tyska officerare att det
inte fanns någon garanti för finskt deltagande i kriget och att Finland skulle
förbli neutralt om det inte angreps (Ahlander s 222). Han gjorde det alltså via
ombud, inte personligen.
Ahlander fortsätter också avseende Mannerheims roll:
”Personligen var det militärpolitiska läget svårt för Mannerheim. Han tvingades
nu ut i ett nytt krig tillsammans med en stormakt som stod för allt det som han
hittills tagit avstånd ifrån”. Ahlander hänvisar till uppgifter från den
svenske militärattachén Curt Kempff om att det funnits meningsskiljaktigheter
mellan regering och militär och att beslutet om finskt deltagande i anfallet
mot Sovjet ska ha fattats ”utan aktiv medverkan av den Store” (Ahlander s 223).
Någon beslutsrätt hade Mannerheim förvisso inte som ÖB, tänker jag, men han lär
ju inte ha varit helt utan ett ord med i beredningen av beslutet och jag är
inte säker på att han kände sig ”tvingad”. Av breven hem att döma kanske han
istället var tämligen förhoppningsfull att få vara med att krossa bolsjevismen
och till och med rädd att bli lämnad utanför (Ahlander s 221). Finland blev
aldrig bundet av något avtal eller påtvingat främmande krigsmål, menar Ahlander
ändå, och att det var ”just Mannerheims person” som blev ”garanten för att
Finland under hela kriget” kunde spela sina egna kort (Ahlander s 224).
Den 9 juni 1941 mobiliserade emellertid Finland reservister
och den 17 juni hela fältarmén. Mannerheim har efteråt påstått att de inte var
beredda på offensiv krigföring. Dagen före midsommarafton 1941 ställde Tyskland
upp en kravlista till Sverige som bland annat innebar tillstånd att över svensk
järnväg transportera 163:e infanteridivisionen (ca 70 tåg) till Finland. Enligt
Mannerheims egna uppgifter ska han ha blivit överraskad när trupperna anlände
till Finland, vilket i mina öron låter oerhört märkligt.
Tyskland sa i sin krigsförklaring den 22 juni också att
tyska divisioner ”skyddar finskt område tillsammans med de finska hjältarna
under ledning av deras marskalk Mannerheim”. Något som upprörde Mannerheim som
ansåg att Tyskland inte hade någon rätt att gå ut med en så ensidig deklaration
som förstås också uppfattades som en finsk krigsförklaring mot Sovjet och ledde
till att de angrep Finland på flera ställen. Mannerheims tal till armén inför
Fortsättningskriget talar emot hans påståenden efter kriget:
”[…] Våra stupade hjältar resa sig i denna stund ur de
sommarklädda gravkullarna för att ånyo ställa sig vid vår sida, då vi idag i
förbund med Tysklands mäktiga krigsmakt och som dess vapenbroder med allvar i
sinnet draga ut till korståg mot vår fiende för att skapa Finland en tryggad
framtid” (citerad i Blomster s 180).
Först den 21 juni 1941 fick regeringen i Helsingfors veta
att angreppet var definitivt mot Sovjet redan morgonen därpå. Mannerheim ska ha
fått tolv timmar på sig att utfärda instruktioner till hela armén och inta
ställningar. Ahlander driver tesen om att alla tagits på sängen och varit
förvånade. Enligt tyske sändebudet Erfurth ska finske generalen Heinrichs varit
”alldeles uppenbart förbluffad” och inte heller Mannerheim skulle ha varit beredd
eftersom han bjudit vännen Ernst Linder på midsommarfirande på Nyländska
jaktklubben 23-24 juni (Ahlander s 225).
Jag kan gå med på så mycket att tidpunkten varit dold för
finländarna. Det fanns ju mycket vitala och goda skäl för tyskarna att hålla det
hemligt för att behålla överraskningsmomentet. De var ju inte heller beroende
av finländarnas deltagande från första stund. Men att Finland skulle varit helt
oförberett och ovetande har jag svårt att köpa.
Den officiella versionen vid krigsansvarighetsprocessen efter
kriget var att Finland drivits in i kriget 1941 mot sin vilja och utkämpade ett
”separatkrig” med Sovjet fram till 1944. Ryti offrade sig här i processen och
genom att vittna delvis ”minnessvagt” skyddade han den nye presidenten
Mannerheim och statsminister Paasikivi. Enligt Henrik Meinander, som företräder
en mer kritisk forskarsyn på skeendet, råder numera ”bred enighet” bland
forskare att Finland och Tyskland inför Fortsättningskriget hade en ”regelrätt
militär allians” (Meinander b s 207). Åtminstone vid tre tillfällen knyts
alliansen tätare samman och detta med Mannerheims gillande eller rent av på
hans initiativ. Dels när Mannerheims budbärare Talvela den 18 december 1940
träffade Göring som då upplyser om Operation Barbarossa och vill ha med Finland
i fälttåget mot Sovjet. Andra gången i slutet av januari 1941 då Mannerheim
skickar generalstabschefen Erik Heinrichs till Berlin för att reda ut detaljer
för det gemensamma kriget och rollerna i det. Samt i slutet av maj då Heinrichs
reser igen, denna gång med en officersdelegation, till Salzburg för att
detaljplanera operationen och sedan startar direkt med förberedelserna hemma i
Finland (Meinander b s 208-209).
Så vad säger då Mannerheim själv i sina memoarer?
Att Sovjet sa upp handelsavtalet med Finland och stoppade
sina leveranser, under förevändning att Finland inte uppfyllt fördragsenliga
förpliktelser, ska ha drivit Finland i händerna på Tyskland, menar Mannerheim. Finland
blev ”beroende av den tyska varutillförseln” (Mannerheim s 284). Här
argumenterar han fortsatt i linje med ”drivvedsteorin”. Inte heller ska det vid
Erik Heinrichs besök i Berlin i januari-februari 1941 ha knutits någon närmare
kontakt med Tyskland, hävdar han vidare (Mannerheim s 286). Däremot ska tyske
översten Buschenhagen vid ett besök i Finland ha sagt att Tyskland inte skulle
förbli passivt om Sovjet anföll Finland. Mannerheim ska dock ”kategoriskt” ha vägrat
att avslöja finska operativa planer för Lappland eller diskutera tyskt-finskt
operativt samarbete (Ibid).
Mannerheim hävdar fortsatt att den tyske ministern Schnurres
vid hans besök i Helsingfors hos president Ryti framförde att krig mellan
Tyskland och Sovjet inte kunde uteslutas och att Hitler därför ville att finska
militärexperter skulle sändas till Tyskland för utbytande av information
(Mannerheim s 287-288). Ryti ska vid detta möte, enligt Mannerheim, ha sagt att
Finland ”under inga förhållanden” skulle angripa Sovjet och inte ville bli
”indraget i stormaktskriget” men också att Finland om det blev angripet förstås
skulle uppskatta tysk hjälp (Mannerheim s 288).
En finländsk militär delegation skickades sedan till
Salzburg enligt Schnurres inbjudan. Den ska då ha fått tydligare antydningar om
ett förestående tyskt angrepp mot Sovjet, utan några detaljerade besked om
tidpunkt men att det låg ”inom möjligheternas gräns” och att tyskarna inte
trodde Finland skulle kunna stå utanför (Mannerheim s 288). Där diskuterades
också möjliga militära uppgifter för Finland men inga utfästelser ska ha getts
till tyskarna, hävdar Mannerheim (Mannerheim s 288-289). Läget var spänt mellan
Tyskland och Sovjet men än så länge var frågan om krig öppen, menar Mannerheim
(Mannerheim s 289). Detta alltså en knapp månad innan Operation Barbarossa
inleds.
Kan man över huvud taget tala om spelrum, säger han
(Mannerheim s 290), och är då inne på drivvedsteorin helt explicit. Finland var
ställt mot väggen, säger han, och fortsätter: ”Finland var icke längre fritt
att självt länka sitt öde. Möjligheterna att stå utanför den väntade konflikten
voro praktiskt taget inga” (Mannerheim s 291). Det handlade alltså om en
tysk-sovjetisk konflikt som Finland drogs in i, enligt argumenteringen.
Mannerheim betonar i sina memoarer att alla kontakter mellan Finland och
Tyskland under våren-sommaren 1941 tillkom ”på tyskt initiativ” och icke hade ”karaktär
av förhandlingar” (Mannerheim s 296).
Den 10 juni ska överste Buschenhagen besökt Helsingfors igen
och talat om ”eventuellt samarbete i norr om Finland blev angripet av
Rådsunionen […]” (Mannerheim s 292). Men också bett om en garanti att Finland
skulle stå vid tysk sida i det kommande kriget. Mannerheim ska ha konsulterat
president Ryti och återkommit med svar att någon garanti inte kunde lämnas och
att ”Finland var beslutet att förbli neutralt försåvitt det icke blev utsatt
för aggression” (Mannerheim s 292). Detta alltså tolv dagar före Operation
Barbarossa.
En partiell mobilisering inleddes dock redan 9 juni (!). Den
17 juni infördes full mobilisering, enligt Mannerheim för att stridsberedda
sovjetiska trupper koncentrerats vid gränserna (Mannerheim s 293). Han
fortsätter: ”Blott en krigsplan fanns, och den var strikt defensiv […]
Påståendet att Finland hade förberett en offensiv krigföring håller ej streck,
påstår han (Ibid). Att Finland inte gick till anfall förrän tre veckor senare
än tyskarna menar han berodde på att trupperna behövde omgrupperas från försvar
till anfall (Ibid). Själva beskedet att Operation Barbarossa skulle inledas
fick Finland inte förrän först kvällen före, dvs 21 juni 1941, hävdar han
(Mannerheim s 293). Hitlers proklamation den 22 juni där han säger att
operationen genomförs i samarbete med Finland hade, menar Mannerheim, som
avsikt att ”ställa Finland inför fait accompli” (Mannerheim s 294) och
provocera fram ett sovjetiskt angrepp mot Finland. Vilket han är noga med att
betona också skedde när Sovjet den 22 juni bombarderat finska mål med artilleri
och från luften varpå Finland ska ha sänt en protest men förklarat sig neutralt
om det inte blev angripet. Den 25 juni ska Sovjet ha angripit Finland med
omfattande räder från luften (Mannerheim s 295) vilket Finland tog som en
bekräftelse på att Sovjet ”inlett planmässiga krigshandlingar” (Ibid).
Enligt den här beskrivningen betonas att Fortsättningskriget
dels var ett separat krig och inte en del av Operation Barbarossa. Att kriget
skulle kallas Fortsättningskriget inbegrep tanken om att det ska ses som en
fortsättning av det sovjetiska angreppskriget 1939-40. Därmed ska Mannerheim ha
varit nöjd såtillvida att Finland inte kunde skyllas för att bedriva ett
angreppskrig.
Han fortsätter helt i enlighet med drivvedsteorin:
”Klämda mellan två stormakter hade vi fått lov att göra
eftergifter åt båda hållen, ty krafterna hade ej räckt till att upprätthålla en
strikt neutralitet” (Mannerheim s 297).
Fortsättningskriget – ambitioner och drömmar
Mannerheim och många andra har efter kriget alltså
framställt Fortsättningskriget enligt den ovan nämnda drivvedsteorin.
Hur det än är med den så finns inget fog för att påstå att det skulle varit
några nazistsympatier eller särskilt tyskvänliga känslor som drev Mannerheim
och de övriga i den finländska ledningen att ge sig in i kriget med Tyskland
som vapenbroder.
Mannerheim själv var ju känd sedan länge för att inte vara
så förtjust i tyskar och inte heller i Hitler. Redan 1930 lär han ha ansett att
Hitler var en ”farlig person” (Blomster s 137). Han sympatiserade däremot med
Hitlers antibolsjevism. Mannerheim betonade flera gånger att han förde krig mot
bolsjevismen för att krossa den en gång för alla, men att han inte förde krig
mot det ryska folket och dess kultur (Meinander b s 224). I övrigt ansåg han
Hitler vara skränig och nazisterna ”skramliga”. Från en privat resa i Tyskland
1934 rapporterar han i brev till sin syster Eva att nazisternas metoder ofta
”är besläktade med Moskvas” men att det går ”med en fart, som ibland förefaller
rent skrämmande” (Meinander b s156). Detta låter knappast som en omfamning av
nazismen och han verkar inte heller senare ha ändrat uppfattning utan snarare
blivit mer kritisk genom åren, trots vapenbrödraskapet under
Fortsättningskriget.
Hitlers överraskande och av Mannerheim ogillade besök i
Finland på dennes födelsedag 1942 är uppmärksammat och faktum är att en del av deras
samtal under lunchen i en järnvägsvagn finns inspelat. Därifrån noteras kanske
främst att Hitler är så avslappnad och till och med trevlig. Enligt Ahlander
beundrade Hitler i tysthet Mannerheim och såg därför Finland som en ovärderlig
och pålitlig partner som han under inga omständigheter ville förlora eller
stöta sig alltför mycket med. Denna beundran ska inte ha varit besvarad, menar
Ahlander vidare, och till och med Hitler ska ha varit medveten om hans antipati
mot nazismen, hävdar han, och skulle därför velat ”undvika konflikter med
Finland” (Ahlander s 253). Mannerheim hoppades däremot att Tyskland skulle
förgöra Sovjet och bolsjevismen men förlora världskriget mot västmakterna
senare (Donner s 124-125, Meinander a s 194). I detta fick han helt fel.
Stalins ”återkomst” och Sovjetunionens nyckelroll i besegrandet av Nazi-Tyskland
blev en missräkning som kom att stå Finland dyrt.
Att Finland ville återta det som förlorats i Vinterkriget är
förstås inget hemligt eller kontroversiellt. Däremot går meningarna isär när
det gäller drömmar om ett större Finland, den gamla drömmen om Stor-Finland och
Fjärrkarelen (Östkarelen). President Ryti lät två forskare utreda frågan om
Finlands ”Lebensraum” och de levererade sin rapport hösten 1941. De tyckte sig
funnit historiska argument för att gränsen borde gå från Vita Havet ned till
Onega och därifrån västerut längs floderna Svir och Neva ned till Finska Viken
(Meinander b s 214). Att Ryti i tre år kallade Fortsättningskriget för ett
försvarskrig är förstås en beskrivning som minst sagt haltade, men logiken var
ju att detta krig just var en ”fortsättning” av Vinterkriget då Finland blev
angripet av Sovjet. Mannerheim däremot tog, enligt Meinander, aldrig
benämningen ”separatkrig” i sin mun (Meinander b s 215).
Åtminstone enligt Mannerheim själv ska det dock ha varit för
att inte låta Sovjet tro att Finland ville hota Leningrad som Mannerheim la
tyngdpunkten i anfallet norr om sjön Ladoga. Han ägnar en hel del sidor i
memoarerna åt att betona att Finland inte haft några som helst tankar på att
utöka sitt territorium eller att understödja tyskarnas belägring av Leningrad.
Den 10 juli 1941 utfärdade han dock den berömda dagorder i
vilken har förklarar att Finland skulle ge sig ut på ett ”korståg; att han
redan 1918 lovat att ”inte sticka mitt svärd i skidan förrän Finland och
Fjärrkarelen var fria”; att Fjärrkarelen i 23 år väntat på att löftet skulle
infrias; att Karelen nu ӌter reser sig och gryningen av Finlands nya dag
stiger oss till mötes”; och att ett ”fritt Karelen och ett stort Finland stiger
fram” (Ahlander s 234, Meinander a s 199). Fjärrkarelen hade dock aldrig varit
finskt och den gamla drömmen om ett Stor-Finland sträckte sig klart längre än
den gamla gränsen, inte bara i Karelen. Det var här som Mannerheims ord skar
sig mot de mer defensiva uttrycken för motstånd och som i efterhand blivit
svåra att bortförklara. Även i samtida kommentarer konstaterades att Finland
gett sig ut på ett erövringskrig. Mannerheim själv hävdade att han hoppats
använda Östkarelen som bricka i en fredsförhandling med Sovjetunionen och att
detta var starkaste skälet att gå vidare österut när den gamla gränsen
passerats. Mannerheim betonar också i sina memoarer att han aldrig menat ett
Stor-Finland utan bara ett stort Finland. Det låter som en efterkonstruktion.
Hans försiktighet under tidigare skeden i Vinterkriget och inför det som blev
Fortsättningskriget skulle varit som bortblåst och ordvalet i dagordern
plötslig ogenomtänkta?
Ahlander menar att en förklaring ”ligger nära till hands”
och att det skulle varit fråga om en språklig nyans som förvrängt dagordern.
Mannerheim hade författat den på svenska och medarbetarna översatt den till
finska och den ska då ha fått ”ett mera expansivt tonläge som varken Mannerheim
eller Waldén märkt eller förstått” (Ahlander s 235). Det förefaller inte
otroligt men jag är själv tveksam och inte beredd att köpa förklaringen utan
reservation. Ahlander tillägger förvisso också att detta är ”en förklaring men
inte en ursäkt” (Ibid). Mannerheim lär i vart fall ha beordrat att dagordern
aldrig mer skulle citeras eller kommenteras (Ibid). Hans generalstabschef Erik
Heinrichs hävdar också i sin Mannerheim-biografi att Mannerheim skulle haft en
spökskrivare som tillåtit sig lite poetiska utsvävningar och att Mannerheim
själv aldrig önskat östra Karelens införlivande med Finland (Meinander b s
217), vilket förstås är den trogne vapendragarens sätt att skydda sin Marskalk.
I själva verket, menar bland andra Henrik Meinander, var fälttåget
mot och besättandet av Östkarelen överenskommet med Tyskland i en gemensam plan
för intagandet av Leningrad. De skulle avancera från var sitt håll och mötas
vid floden Svir (Meinander b s 219). Före årets slut 1941 hade de finländska
trupperna nått sina militära mål och stannade upp för att invänta att tyskarna
skulle göra detsamma. Det skulle dock aldrig ske och resten av kriget blev
därför mycket stillastående för finländarna ända till sommaren 1944 då den
sovjetiska offensiven snabbt gjorde slut på det.
Fortsättningskriget - Krigsförloppet
Mannerheim inleder sitt kapitel i memoarerna om detta krig
med orden: ”Den försvarskamp, som tog sin början den 25 juni 1941 […]”
(Mannerheim s 298). Han upprepar att uppmarschen var ”baserad på en rent defensiv
plan” men att det, när den ryska aggressionen var ett faktum, låg i Finlands
intresse att ”få försvaret överflyttat till de korta avsnitt naturen bjöd på
Karelska näset och i Fjärrkarelen”, vilket förutsatte en offensiv (Mannerheim s
299). Den 10 juli inleddes alltså denna offensiva fas som ändå samordnades med
tyskarnas samtidiga offensiv mot Leningrad-området.
Redan den 21 juli stod de finska trupperna vid Salmis kyrkby
och gamla gränsen norr om Ladoga. Där beordrades halt och offensiven vid
Karelska näset gavs prioritet. Den 29 augusti kunde Viborg befrias. Den 2
september nådde de gamla gränsen vid Systerbäck. Den 4 december intog ett
kompani ur den svenska frivilligbataljonen Hangö. På nationaldagen 6 december
1941 kunde de gamla områdena åter officiellt införlivas med Finland.
Redan den 4 september hade emellertid de finska trupperna
marscherat vidare över gamla gränsen och nådde den 1 oktober
Petrozavodsk/Petroskoi, Östkarelens huvudstad. Här gjorde Mannerheim/Finland
definitivt halt och avböjde tyskarnas uppmaningar att gå vidare mot Leningrad. Så
pass strategisk var Mannerheim att han förstod att detta hade varit ett
ödesdigert politiskt misstag. Dessutom anade han nog att kriget kunde ta en
vändning och visste vilken reserv i manskap det väldiga landet i öster
förfogade över. Något som Finland saknade. Enligt Blomster kan det möjligen
vara ett skäl till att Mannerheim slapp krigsansvarighetsprocessen att han lät
just Leningrad vara ifred (Blomster s 185).
Men undantag gjordes alltså norr om Ladoga, vilket kanske
var militärt klokt men inte politiskt. Att den gamla gränsen (1939 års gräns)
inte blev haltpunkt för de finska trupperna förklarar Mannerheim med att ”en
kortare linje än den, som löpte utmed den buktiga riksgränsen, var bättre ägnad
för försvar” (Mannerheim s 310). Det var en militär åtgärd menar han. Att
anfalla Leningrad, som tyskarna ville, var en politisk fråga och skälet till
att Mannerheim avböjde var ”politiskt” (Ibid). Man ville inte ge ryssarna rätt
i fråga om att Finlands närliggande gräns utgjorde ett hot mot Leningrad. Detta
kunde bli viktigt i en framtida förhandling var tanken närmast. Tanken var från
Mannerheims sida var också att ha något att byta in vid en kommande
fredsförhandling. Det ledde emellertid till att även Storbritannien förklarade
Finland krig. Churchill ställde, mot sin personliga vilja men pressad av
Sovjet, ultimatum till Finland att avbryta sin offensiv senast 5 december 1941.
Mannerheim ville dock först inta de strategiska punkterna som han ansåg vara
lättare att försvara, Karhumäki och Poventsa. Det drog ut på tiden till den 7
december och då låg krigsförklaringen redan färdig från Storbritannien. Britterna
sträckte sig dock aldrig längre än till att bomba de tyska ställningarna i
Petsamo. Men Finland fick nu helt klart en annan ställning i förhållande till
de samlade allierade vilket fick stor betydelse i senare fredsförhandlingar. Den
finländska armén gick nu emellertid i vintervila. Eller rättare sagt ställde om
till ett ställningskrig på lågvarv som varade i ungefär 2,5 år.
Under tiden passade finska staten på att som gåva till
Mannerheim på födelsedagen 1942 förläna honom hederstiteln Marskalk av Finland
samt att för hans räkning köpa bostaden i Brunnsparken som han dittills hade
hyrt av finansmannen Karl Fazer. Året därpå fortsatte stiltjen vid fronten men
samtidigt pågick en hög politisk aktivitet.
Fortsättningskriget - Förhandlingstrevare
Redan den 20 mars 1943 skickade USA en not till Finland där
man meddelade att de gärna agerade mellanhand i ett framtida fredsavtal mellan
Finland och Sovjet. Finland hade förstås kunnat dra nytta av den amerikanska
propån och inleda hemliga förhandlingar med Sovjet. Den nye finske
utrikesministern Ramsay gjorde dock misstaget att resa till Tyskland och öppet
diskutera den amerikanska propån och orsakade därmed raseri hos tyskarna och en
fortsatt större misstänksamhet från deras sida. Många menar att Mannerheim
kände till Ramsays resa och hade tillstyrkt den men själv hävdar han i sina
memoarer motsatsen. Han kallade emellertid en kärna av regeringsmedlemmar till
möte hösten 1943 och klargjorde sin uppfattning att alla fredstrevare måste
göras i hemlighet och under största möjliga sekretess. De fick inte reta
Tyskland ännu mer eftersom de var beroende av deras stöd så länge förhandlingar
fördes. Finland stod alltså inför uppgiften att föra krig med Tyskland som
vapenbroder samtidigt som de gick bakom ryggen på dem och förhandlade om fred
med Sovjet. Dessa i sin tur krävde ett avbrutet vapenbrödraskap med Tyskland
för att förhandla. Knepigt läge alltså. Men Sovjet hade samma höst genom det
ryska sändebudet Alexandra Kollontaj via Sverige skickat bud att de var
intresserade av fredssamtal och till och med kunde tänka sig förhandla om
Viborg och Hangö (Ahlander s 284). Just i detta läge hade Finland kunnat göra
slag i saken och ta sig ur kriget men tvekade och förhalade förhandlingarna
vilket visade sig vara ett misstag.
Den 20 november 1943 kom via Stockholm meddelande från
Sovjet att de var beredda att diskutera frågan om separatfred. Då hade läget
ändrats vid Leningradfronten. När den tyska belägringen där var nära att brytas
och Sovjet gått på offensiv på alla fronter ändrades också tonen hos budbäraren
Kollontaj (”Madonnan” som finskt kodnamn och ”Lilla gumman” i svensk kodning).
Nu begärde de att 1940 års gränser skulle behållas, hårdare villkor än som tidigare
förespeglats. I samband med detta ska för övrigt det sovjetiska sändebudet ha
meddelat en svensk diplomat att Stalin lovat att Mannerheim aldrig skulle
ställas tills svars för Finlands krigspolitik. Det tolkas av de flesta som att
Stalin hellre ingick freden med Mannerheim än med Ryti (Meinander b s 236),
vilket ju också senare skulle bli ett faktum. Stor tvekan rådde hur som helst
inom den inre finländska kretsen hur de skulle förhålla sig till läget.
I februari 1944 gjordes förnyade förhandlingsrundor och till
slut, den 12 mars 1944, fick Finland ett ultimatum; att svara före 18 mars.
Regeringen beslöt att avvisa det ryska kravet. Innan dess hade dock Stalin
bjudit in en finsk delegation till Moskva för precisering av de ryska kraven.
Det visade sig att de ytterligare skärpts och nu innehöll krav på
Petsamo-området, ett krigsskadestånd på 600 miljoner dollar och att de tyska
trupperna skulle fördrivas ur landet. Dessutom krav på att flytta gränsen till
Kymmene älv och krav gällande såväl Sveaborg som Åland. Det var framför allt på
två punkter som kraven ansågs orimliga. Dels att skadeståndssumman som krävdes
av Sovjet sågs som omöjligt att klara samt att kravet att internera eller jaga
ut tyskarna ur landet sågs som en omöjlig uppgift inom den tidsram som gavs.
Mannerheim visade under denna tid en stegrande nervositet
och irritation, lika pressad som alla andra i den finländska ledningen. Han var
emellertid mycket envis när det gällde att hålla ställningarna i Fjärrkarelen,
som pant inför fredsförhandlingarna med Sovjet. Andra förordade att dra sig
tillbaka till Karelska näset för att samla sitt försvar där. Mannerheim
klamrade sig dock fast vid sin uppfattning. Rätt eller fel är till och med i
efterhand svårt att säga. Kanske gjorde det i slutändan ingen större skillnad.
Den storoffensiv som Sovjet snart blåste igång lär i längden ha varit omöjlig
att stå emot ändå. Det påbörjades den 9 juni 1944 med ett massivt anfall mot
Karelska näset.
Fortsättningskriget - slutet
Henrik Meinander menar att forskare numera är ganska eniga
om att det var Mannerheims ”föga professionella sätt att leda sin generalstab”
som bidrog till att det finska försvaret gav vika så snabbt när Sovjet inledde
sin offensiv mot dem den 9 juni (Meinander b s 238). Just före den sovjetiska
offensiven begick han åtminstone ett ödesdigert misstag. Trots rapporter om
ryska omgrupperingar och att den tyska belägringen av Leningrad för länge sedan
var bruten agerade han inte direkt för att stärka försvaret av Karelska näset.
Mannerheim räknade istället med att den sovjetiska offensiven skulle sättas in
mot tyska trupper som ju befann sig längre norrut i Finland. Det sovjetiska storanfallet mot näset tycktes
överraska den store härföraren och i flera dagar verkade han närmast
paralyserad innan han till slut agerade snabbt och beslutsamt och kunde
genomföra en tillräckligt nöjsam avvärjning vilket med all säkerhet räddade
Finland från sovjetisk ockupation.
En del har gjort gällande att Mannerheim till och med skulle
varit dement under denna storoffensivens sommar. Hans senare aktioner vid
fronten och förhandlingsbordet visar dock inga tecken på detta utan snarare
kylig statsmannakonst, kanske Mannerheims främsta politiska bedrifter till och
med. Att han var nära nervöst sammanbrott kan däremot säkert stämma. Vem skulle
inte varit det i detta utsatta läge? Nu riktades också internationell kritik
mot Finland och särskilt den från svensk press sved. USA drog tillbaka sin
diplomatiska personal den 17 juni. Finland stod helt ensamma och måste dessutom
lirka sig ur vapenbrödraskapet med Tyskland, deras enda bundsförvant, som i sin
tur ökade pressen på Finland att stå fast. Det var i detta läge som Ryti gav
sin utfästelse till Hitler att inte bryta vapenbrödraskapet. Att president Ryti
ensam den 26 juni 1944 undertecknade denna försäkran till Tyskland betecknar
Mannerheim som en ”medborgerlig bragd” (Mannerheim s 353). Här ska båda två
varit medvetna om att det förutsatte att Ryti skulle avgå vid lämpligt
tillfälle för att komma ur löftet som ansågs nödvändigt att ge för att erhålla
fortsatt tysk militär hjälp att hejda den sovjetiska offensiven. Det gav nya
vapenleveranser och framför allt pansarvärnsvapen hjälpte finländarna att hålla
försvarslinjen mot det sovjetiska anfallet så länge som de gjorde. Dessutom
gjorde tyskt attackflyg anfall mot de sovjetiska pansarkolonnerna. Det
sovjetiska anfallet gick i stå och Stalin blev angelägen att få slut på
striderna för att komma vidare på övriga fronter mot Tyskland. Att inta
Helsingfors till midsommar var ett mål som redan passerats och föreföll inte
längre lika viktigt.
Kriget var hur som helst hopplöst förlorat för den tröttkörda
finländska armén och Finland tvingades till förhandlingar om vapenvila med
Sovjetunionen. Det blev en delikat fråga hur Finland skulle slinka ur sin
vapenbrödrapakt med Tyskland samtidigt som förhandlingar om denna separatfred
fördes. Till att börja med måste som sagts president Risto Ryti offras. Hans
löfte till Tyskland under våren att inte bryta pakten med Tyskland gick enklast
att bryta med en ny president som därmed inte behövde känna sig bunden av Rytis
löfte. Den 28 juli meddelade Ryti att han hade för avsikt att avgå. Mannerheim
blev i detta läge den kanske enda tänkbara som ny president. Något som han
efter viss tvekan gick med på. Han säger i sina memoarer att han såg det som
sin plikt att ”tömma denna kalk” (Mannerheim s 363). Den 1 augusti
offentliggjorde Ryti sitt beslut och en speciallag togs för att kunna utse
Mannerheim utan författningsenliga val. Redan i mars 1944 hade Paasikivi
skrivit till Mannerheim att han var ”den ende man som finska folket litar på”
och troligen stämde detta ännu bättre den 4 augusti 1944 då han tillträdde som president.
Mannerheim som president
Det som i stort sett blev Mannerheims uppgift som president
var just att se till att Finland kunde krångla sig ur detta mycket vanskliga
läge med minsta möjliga skada.
Under denna första tid som president, från 4 augusti och
under hösten fram till vapenstilleståndet, fattade Mannerheim ”alla politiska
och militära beslut i landet”, enligt bland andra Ahlander (Ahlander s 313).
Han frågade ingen till råds och var ”sin egen stats- och utrikesminister”. Nu
under denna period var han verkligen den diktator som många högerextrema drömt
om under mellankrigstiden. Det var säkert delvis hans eget val. Han ville ha
full kontroll över skeendet och agerandet i den delikata sits Finland befann
sig i. Men den splittrade och nervösa finländska regeringen lämnade också
troligen ganska godvilligt över ansvaret under denna tid. Regeringen ställde
sig dock bakom sin president ska sägas. Statsminister Hackzell höll ett
radiotal inför fredsförhandlingarna med Sovjet där han uppmanade folket att
”stödja den man” som anförtrotts presidentskapet och påminde dem om att
Mannerheim ”bättre än någon annan förmår bedöma det nu rådande politiska och
militära läget” och hade en livserfarenhet ”så stor och mångsidig, att endast
få folk har tillgång till en sådan statsmannaförmåga” (Ahlander s 315).
En som också är full av beundran inför sättet som Mannerheim
handskades med frågan är Henrik Meinander som ägnat ett helt kapitel åt saken i
sin bok Kekkografi och andra historiska spånor. Hitler ska ha sagt om
Mannerheim att han var en god soldat men en usel politiker men Meinander anser
att agerandet under den här perioden visade på raka motsatsen.
Med tiden delegerade Mannerheim mycket till sin kommande
efterträdare Paasikivi, men de första månaderna var han synnerligen hårt
sysselsatt och med ett fast grepp om skeendet. Brytningen med Tyskland var i
första hand en fråga om tajming. Att vänta tills Tyskland försvagats
ytterligare så att de inte orkade med allvarliga repressalieaktioner mot
Finland, men inte för länge så att Sovjetunionen växte sig alltför starkt eller
började tröttna på dröjsmålet. Rytis sonderingar med Sovjet tidigare under 1944
hade spruckit på grund av en läcka till Tyskland som tvingade Ryti att lova Hitler
att inte ingå separatfred med Sovjet. Det fick inte upprepas och därför höll
Mannerheim regeringen ovetande om hur förhandlingarna skulle inledas och när.
Det dröjde länge och tålamodet var på väg att tryta bland regeringsföreträdarna
men även hos Sovjetunionen vilket var allvarligare. Farhågor fanns att han inte
hade allt under kontroll men det visade sig snarare vara kallblodighet, menar
Meinander (Meinander c s 103).
Mannerheim hade på eget bevåg meddelat tyske
generalfältmarskalken Keitel att han inte såg sig bunden av Rytis löfte
angående separatfred med Sovjet och ville invänta Hitlers reaktion innan nästa
steg. Finlands sändebud i Stockholm, varigenom kommunikationen gick, har
vittnat om att han kunde se hur målmedvetet Mannerheim ”höll alla trådar i sin
hand och helt dominerade det politiska fältet” (Meinander c s 104). Mannerheim
väntade en vecka innan han kontaktade Sovjet. Hitler hade inte visat någon
reaktion alls så den 2 september 1944 informerades riksdagen och befolkningen
om vapenstilleståndet och brytningen med Tyskland. Innan han förhandlade vidare
med Sovjet om villkoren skrev han ett brev till Hitler där han förklarade
Finlands position och nödvändigheten för en liten nation att söka fred för att
inte utrotas. Hitler svarade inte men föreföll godta denna förklaring. Han mottog
till och med beskedet med ovanligt stor fattning. Några militära hämndaktioner
genomfördes aldrig även om de motvilligt drog sig ur norra Finland. Inför en
japansk diplomat ska Hitler ha sagt att finnarna inte svikit eftersom de drog
sig ur först efter att ”deras krafter sinat” (Meinander b s 246). Talet om förräderi kom först när det klarnat
att Finland var tvungna att driva ut de tyska trupperna från finska Lappland,
men då var Tyskland just i det försvagade läge som Mannerheim hoppats.
Mannerheims närmaste män drabbades av mer eller mindre
allvarliga nervsammanbrott under förhandlingarna med Sovjet och brytningen med
Tyskland. En orsak var förstås att det var Mannerheim och ingen annan som hade
full kontroll på vad som närmast skulle ske. Ovisshet tär på nerverna. Mannerheim
själv föreföll närmast oberörd. Hans långa militära bana hade gjort honom van
vid stress och dödsfara. Åtminstone var detta vad han visade utåt. Andra uppgifter
talar om ökad irritabilitet och eksem på händerna som tvingade honom att bära
handskar offentligt. Det gällde dock att hålla fasaden utåt, framför allt inför
förhandlingarna.
Ett väl förberett möte i Helsingfors den 7 oktober 1944 med
kontrollkommissionens ordförande, den sovjetiske generalöversten Andrej Zjdanov,
blev också Mannerheims allra sista stora insats som president och för Finland.
Mannerheim övertygade tillräckligt för att Sovjet skulle lita på Finlands vilja
och förmåga att genomdriva vapenstilleståndsfördragets punkter vilket
säkerligen bidrog till att kraven på att Mannerheim skulle ställas till svar
för det finsk-tyska brödraskapet aldrig mer togs upp från sovjetisk sida
(Meinander c, s 108).
Efter att förhandlingarna förts i hamn lämnade Mannerheim i
stort sett över rodret åt regeringen. Hans sista strid kom att gälla
kommunisternas (Folkdemokraternas) deltagande i den nya regering som tillträdde
i november 1944 under Paasikivi. Han ska ha haft ett stormande gräl med denne
om just den detaljen (Ahlander s 324).
President i fredstid – inte Mannerheims bästa tid
När förhandlingarna var över och vapenstillestånd slutet
kunde den mödosamma uppgiften att uppfylla fredsvillkoren börja för Finland. En
kontrollkommission som skulle utöva tillsyn över den processen tog säte i
Helsingfors. Den bestod av runt tusen personer varav merparten från Sovjet och
hade stort inflytande över finsk politik ändra fram till augusti 1947 då
fredsavtalet ratificerades i Paris.
Det bör inte heller glömmas bort att kriget inte var helt
över för Finland i september 1944. Mellan 15 september 1944 och 27 april 1945
utkämpades det s.k. Lapplandskriget. Denna gång mot tyskarna i norra
Finland, som enligt villkor från Sovjet skulle drivas ut ur landet. Detta krig
blev mycket kännbart för befolkningen i norr då tyskarna brände och skövlade på
sin reträtt norrut, medan stridigheterna blev mindre intensiva, dock inte utan
förluster för båda sidor.
Ett av villkoren i avtalet med Sovjet var också att inleda
en krigsansvarighetsprocess. Det var länge osäkert om Mannerheim skulle klara
sig ur denna. Internt tyder alla utsagor på att Ryti skulle offras, tillsammans
med några till, men att Mannerheim skulle skyddas. Att Mannerheim nog trodde
han skulle bli åtalad i krigsansvarighetsprocessen visar en liten kommentar som
han fällde när han för första gången skulle ta emot Kontrollkommissionens
ordförande Andrej Zjdanov. När Zjdanov i sällskap med en grupp soldater anlände
till mötesplatsen före avtalad tid sa Mannerheim till sitt sällskap: ”Nu är
Finlands frihet slut. Nu kommer de och tar mig” (Stenbacka s 112). Men det
gjorde de alltså inte. Enligt uppgift ville Stalin ha kvar honom som president
för att han anade att finska folket skulle vara mer villigt att böja sig för
fredsvillkoren under Mannerheims ledning. Han lär också ha hyst respekt för
Marskalken, om man nu för en gångs skull ska tro hans egna ord, då han några år
senare inför en finsk delegation skålat för Finlands armé och sagt:
”Finland kan tacka herr Marskalkens framsynta politik att
Finland ej blev ockuperat” (Ahlander s 327).
Henrik Meinander menar också han att främsta skälet till att
Mannerheim klarade sig undan knappast berodde på Stalins tidigare ovan nämnda
löfte utan snarare på att Sovjet bedömde att en rättegång mot honom skulle
skada relationerna mer än nödvändigt inför fortsättningen (Meinander b s 253).
Denna reträtt från ansvaret för kriget kunde kanske ha
skadat hans anseende internt om inte Paasikivi och de övriga politikerna i
styret hade skjutit saken åt sidan och istället framhävt ”de utomordentliga
tjänster han gjort fosterlandet”, som Paasikivi formulerade saken i sitt
tacktal i radio vid Mannerheims avsked som president (Ibid).
Lämnade över ansvaret för landets styre gjorde också
Mannerheim i allt större utsträckning. Dels för att han hade hälsoproblem men
också för att den politik som Finland tvingades föra under
Kontrollkommissionens översyn inte intresserade honom. Mannerheim hade inte
mycket fördragsamhet med Urho Kekkonens svansande för Kontrollkommissionen
eller Paasikivis tysta acceptans av detta, och framför allt inte vänsterns
stora inflytande över politiken (Ahlander s 325). Under hela året 1945 hängde
hans avskedsansökan i luften men han dröjde sig kvar. Kanske mest av
pliktkänsla men också för att regeringen ändå förstod att han var en moralisk
tillgång. Dels inför det egna folket som nu höll honom som en nationalhjälte
och ikon, med undantag för yttersta vänsterns anhängare. Men också i
förhållandet med Sovjetunionen av ovan nämnda skäl. Den mot all rättspraxis
retroaktiva lag som måste införas för att möjliggöra den av Sovjet krävda
krigsansvarighetsprocessen vägrade Mannerheim att befatta sig med, enligt
Ahlander (Ahlander s 328). Han lät statsminister Paasikivi stadfästa lagen och
Kekkonen driva processen. Själv drog han sig under senhösten 1945 tillbaka till
Portugal för att sköta om sin vacklande hälsa. Det kan också ha varit ett
svepskäl då det fortfarande var osäkert hur domarna skulle falla i krigsansvarighetsprocessen.
Enligt vissa uppgifter ska han haft en giftampull med sig på resan, men detta
har dock aldrig bevisats (Donner s 24).
Väl hemma igen den 2 januari 1946 insjuknade han på nytt och
lades in på Röda Korsets sjukhus i Helsingfors. Paasikivi, som verkade som
tillförordnad president, började inse det ohållbara i att ha en passiv
president och orkade själv inte försvara honom längre. Vänstern krävde också Mannerheims
avgång. Själv ville han ju helst avgå, men tvekade. Troligen av rädsla för att
bli åtalad under krigsansvarighetsprocessen om han inte längre hade
presidentstatus. Den 25 januari ska han, enligt Paasikivis senarer uppgift, ha
fått meddelande av Zjdanovs närmaste man att man ”med hänsyn till Mannerheims
förtjänster ifråga om fredsslutet” inte ämnade dra in honom i rättegången mot
krigsansvariga, oberoende av om han är president eller om han avgår (Ahlander s
333). Mannerheim inväntade dock rättegångarnas slut den 19 februari och lämnade
in sin avskedsansökan, av hälsoskäl, den 4 mars 1946.
Drivvedsteorin, memoarerna och Mannerheims summering av
krigen
Henrik Meinander tror att en bidragande orsak till att den tidigare
nämnda drivvedsteorin fick fäste i Finland var Mannerheims memoarer som
han kämpade med under sina sista år (Meinander c s 263). Teorin har debatterats
alltsedan dess men framför allt på senare år då många menar att Finland visst
gjorde ett aktivt val att sluta ett vapenbrödraförbund med Tyskland 1941.
Drivvedsteorin går istället ut på att Finland inte haft något val under andra
världskriget och att det, pressat mellan Sovjet och Tyskland, bara haft att
”flyta med”. Mannerheim föredrog givetvis, med facit i hand, den senare
förklaringsmodellen för Finlands agerande och det blev också en för Finland som
nation mer aptitlig teori. I synnerhet under de känsliga åren efter kriget då
Sovjetunionen utövade stort inflytande på landets politik.
I förordet skriver Mannerheim i sina memoarer det som kanske
är den allra främsta orsaken till att han velat nedteckna sina minnen:
”[Men] vi kämpade icke för Tyskland och dess ideologi. I
båda våra försvarskrig kämpade vi för vår egen rättvisa sak: för vår rätt att
leva vårt eget liv som självständig nation i enlighet med de ideal för mänsklig
sammanlevnad, som vi ha gemensamma med västerlandet” (Mannerheim s 6).
Han upprepar i memoarerna grunden för ”drivvedsteorin” med
att påminna om Tysklands agerande. De hade först ”offrat oss på den ryska
bundsförvantens altare och därefter, i en förändrad maktpolitisk konstellation,
givit oss sitt stöd” (Mannerheim s 368).
Han säger också i sitt slutord att han är övertygad om att
Finland, ”ifall dess försvar hade befunnit sig i skick, skulle haft stora
utsikter att undgå vinterkriget” och därmed ändrat fortsättningen och kanske
inte blivit ”indraget i stormaktskriget” (Mannerheim s 386). Finland utkämpade
alltså, är han noga med att återkommande betona, hela tiden försvarskrig och
blev indraget i oönskade krig, utan möjlighet att dra sig undan eller välja
sida. Dessutom kopplar han gärna in inbördeskriget 1918 i resonemangen, det vill
säga det krig som han konsekvent kallar Frihetskriget. Han ville gärna se
Vinterkriget och Fortsättningskriget som en kontinuerlig kamp mot bolsjevismen
och att denna faktor haft störst inflytande på ”Finlands ödesväg” (Mannerheim s
388). Den vita arméns seger 1918 ser han, inte utan lite svulstig stolthet, som
en seger för hela Europa: ”Att Finland var det första land som hejdade
bolsjevismens frammarsch, är ägnat att framhäva vårt frihetskrigs ofta
förbisedda europeiska betydelse” (Mannerheim s 389). Han ville framhäva att han
hela tiden sett det som osannolikt att Finland skulle få leva i fred för
Ryssland/Sovjet. De skulle ständigt vänta på bästa tillfälle att inleda
aktioner mot Finland för att införliva det i dess krets.
Memoarerna blev en bestseller som enligt många bedömare haft
stor inverkan på den image som han gärna lämnade efter sig åt kommande
släktled. Men också den bild av Finland som han var mån om skulle råda trots
vapenbrödraskapet med det förlorande och nedsolkade Nazi-Tyskland. Därför ansåg
han att han "var tvungen att skriva sina memoarer för den politiska och
politiserande världen". Finland hade hela tiden kämpat för sina egna mål
och alliansen med Tyskland var inte något fritt val är budskapet till världen.
Han lär till och med främst ha skrivit just för en västerländsk läsekrets och
verket översattes redan under arbetsskedet till engelska.
De sista åren
Sina sista år efter presidentperioden levde Mannerheim ett
tillbakadraget liv, plågad av vacklande hälsa. Vintrarna spenderade han gärna i
Schweiz, främst vid kliniken i Val-Mont i Glion-sur-Montreaux, och somrarna i
Finland.
Men hälsan var inte sämre än att han mot slutet av sitt liv
inledde en kärlekshistoria, osannolikt även för honom själv, med grevinnan
Gertrud Arco. Mannerheim brände alla brev från henne innan sin död, men hon
själv behöll hans brev till henne vilket har gett biograferna ett material som
stöd för affären. Varför han brände hennes brev är oklart men kanske passade de
inte in i den bild han ville ge av sig själv i sina memoarer Minnen som
han författade de sista åren i sitt liv. De var klara för tryck i två band 1950
efter att Paasikivi fått läsa manuskriptet för att försäkra sig om att inget
skadligt för Finlands utveckling släpptes fram. Böckerna utgavs 1951, samma år
som han avslutade sitt liv.
I slutet av augusti 1950 vistades han för sista gången i
Finland, vid gården i Gerknäs. Sedan insjuknade han i lunginflammation och for
en månad senare till Karolinska institutet i Stockholm för behandling och sedan
vidare till Schweiz för konvalescens. Där, på ett sjukhus i Lausanne, tog han
också sina sista andetag den 27 januari 1951 klockan 23.30 centraleuropeisk
tid. Han blev 83 år gammal.
Vid detta laget hade Mannerheim blivit något av en nationell
ikon och beskedet utlöste en genuin landssorg. Han begravdes den 4 februari med
alla hedersbetygelser bland hjältegravarna på Sandudd i Helsingfors. Men hans
namn var ändå inte okontroversiellt och många förknippade det ännu med alla
avrättningar av röda fångar under och efter kriget. Det var med andra ord inte
alla som höll med talmannen K-A. Fagerholm när han i sitt begravningstal i
Storkyrkan berörde folkets uppfattning om Mannerheims insats i inbördeskriget:
”Om en stor del av folket då dyrkade honom som ett högre
väsen, så fanns det en annan del av folket som i förtvivlan och nöd förknippade
hans namn vid allt det fruktansvärda som alltid synes höra ett inbördeskrig
till. De visste inte då att Mannerheim själv var en riddersman som ogillade en
stor del av det som skedde i hans namn” (Citerad i Donner s 67).
Att Mannerheim skulle haft någon del i det som kallats ”den
vita terrorn” under inbördeskriget har alltid avfärdats av hans beundrare trots
ordern som ständigt refererades till vid rättsliga efterspel eller i debatter om
krigsbrott som de vita styrkorna begått (se Finlands presidenter, Mannerheim
del 1). För en del var och förblev han ändå ”slaktargeneralen”. Izvestija
kallade Mannerheims begravningsdag för en ”revanschistisk provokation” (Donner
s 66) och under ceremonin ”förärades” han bland annat en slaskhink (Blomster s
121). ”Slaktaren” var trots allt inte glömd.
De flesta torde dock ha haft de senaste krigen i färskt
minne och minst 100 tusen människor kantade begravningsmarschens väg genom
Helsingfors. Kistan med stoftet som kommit med flyg från Schweiz fördes till Storkyrkan
där den låg på lit de parade så att alla medborgare kunde hedra minnet av
marskalken.
Det mest berömda talet hölls dock inte vid begravningen utan
i ett minnestal i radio när dödsbudet nått Finland. Det hölls av den blivande
presidenten Paasikivi som då sa att Mannerheim var ”en av de största männen och
mest lysande gestalterna i Finlands historia”. Oavsett vad man tycker om hans
gärning under 1918 är det svårt att invända mot just denna beskrivning.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Mannerheims grav vid Sandudds begravningsplats (Hietaniemi). Som synes är det fortfarande många som vill hedra Marskalken. Runt om ligger soldater som föll under Vinterkriget och Fortsättningskriget. |
I nästkommande och sista delen om Mannerheim ska vi dock se
lite närmare på vad han var för person egentligen. Om det nu går att utröna?
Huvudsakliga källor:
Mannerheimmuseet hemsida:
Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från
inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander, 2012 (Meinander a som referens)
Mannerheim – Aristokrat i vadmal, Henrik Meinander,
2017 (Meinander b som referens)
Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik
Meinander, 2008 (Meinander c som referens)
Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, 1991
Svart gryning – fascismen i Finland 1918-44, Aapo
Roselius/Oula Silvennoinen/Marko Tikka, 2016
Uppslagsverket Finland, https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/view-103684-Foerfattningsstriden
Över branten – Bröder i krig 1917-1918, Annvi
Gardberg, Anders Gardberg, Aapo Roselius, 2018
I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i
Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, Leopard, Stockholm, 2009
Frihetskriget i Finland år 1918, Hannes Ignatius och
Kaarle Soikkeli, 1924
Hufvudstadsbladet den 1/10-2016, artikel av Jonas Blomqvist,
Mannerheims oroliga ungdomsår – marskalkens farmor: ”Han har en dyster
framtid
Hufvudstadsbladet den 15 /9 2017, artikel av Staffan Bruun, Värstingen
som blev krigshjälte.
Databasen Krigsdöda i Finland 1914-1922:
Vägen till Tammerfors – Striden mellan röda och vita i
finska inbördeskriget 1918, Heikki Ylikangas, Helsingfors, 1993
Anteckningar om Mannerheim, Jörn Donner, 2011
Gustaf Mannerheim, Dag Sebastian Ahlander, 2016
Carl Gustaf Mannerheim – Spjuvern som blev Marskalken av
Finland, Red. Björn Stenbacka, 2017
Gustaf Mannerheim – Marskalk af Finland, Kjell
Blomster, 2015
Marskalkens minnen, Gustaf Mannerheim, 1993,
Faksimilutgåva av 1954 års upplaga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar