FINLANDS PRESIDENTER - del 1. Kaarlo Juho Ståhlberg

När Finland utropade sin självständighet 6 december 1917 var tanken att landet skulle bli en republik. Flera borgerliga politiker förordade dock monarki och utvecklingen som skulle komma, med inbördeskrig mellan vita och röda som med tyskt bistånd blev slagna, gjorde att de fick igenom sin vilja. Socialdemokraterna som lett det röda upproret 1918 var slagna i spillror och sattes utanför omröstningen så de 63 lantdagsledamöter som var närvarande av de ordinarie 200 kunde få igenom att en tysk prins, Fredrik Karl av Hessen, skulle väljas som regent. Det tyska inflytandet i den unga staten Finlands ärenden, i synnerhet de försvars- och utrikespolitiska, skulle därmed också ha blivit betydande. Planen gick i kras när Tyskland förlorade världskriget i slutet av 1918 och statsskicket blev istället republik. Karl av Hessen hann aldrig tillträda och tackade definitivt nej till utnämningen i december 1918.

Under den korta tid som tänkt monarki var först Pehr Evind Svinhufvud riksföreståndare mellan 27 maj 1918 till 12 december samma år. Han efterträddes av Carl Gustaf Emil Mannerheim som innehade ämbetet fram till 26 juli 1919 då ha avgick till förmån för landets första president.

Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därtill kommer att presidentmakten från början var väldigt stark i den unga republiken. Den sittande presidenten gavs inte bara stora befogenheter utan åtnjöt också stor prestige. När det inte blev den monarki som var tänkt till en början fick det istället bli en republik med en president som, med Henrik Meinanders ord, blev till en "kung utan krona". Meinander utvecklar det hela i sin essäbok "Den nödvändiga grannen":

"Presidentämbetet i Finland har alltid förknippats med stor prestige. I sak har denna politiska aura berott på att 1919 års regeringsform, som var i kraft ända till våren 2000, gav presidenten stora maktbefogenheter [...] I brist på eget kungahus och en glamorös överklasskultur har finländarna ivrigt upphöjt sina demokratiskt valda presidenter till monarkliknande galjonsfigurer för sin unga republik [...] Finlands dramatiska 1900-talshistoria bidrog dessutom flera gånger till att presidenten tvingades använda all den makt han hade enligt regeringsformen. Det gällde att läka såren efter det tragiska inbördeskriget, att styra Finland genom vinter- och fortsättningskriget med den nationella suveräniteten i behåll, att svälja gammalt groll och knyta fungerande relationer med den östra stormakten, att stävja diverse djupa inrikespolitiska motsättningar i syfte att bygga upp det finländska välfärdssamhället, och slutligen under 1990-talet, att hastigt avveckla de säkerhetspolitiska förpliktelserna österut och ro i hamn Finlands medlemskap i Europeiska unionen" (Den nödvändiga grannen, Henrik Meinander, s 210).

Därför kommer jag nu inleda en serie inlägg om dessa presidenter, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget. Det är också fram till och med Koivistos mandatperiod som de avgörande brytningsskeden inträffar som Meinander sammanfattar ovan.

Men vi börjar från början förstås.

Första president blev Kaarlo Juho Ståhlberg (1865-1952) som tillträdde 26 juli 1919 och frånträdde 1 mars 1925.

Kaarlo Juho Ståhlberg föddes i ett fattigt hem i Suomussalmi. Fadern dog när Kaarlo var bara åtta år. Men i skolan blev han klassens ljus, skickades till Uleåborgs finska lyceum och tog sig vidare till högre studier av juridik.

Ståhlberg var en av förgrundsfigurerna bakom det självständiga Finlands skapelse. Han tillhörde Ungfinska partiet och satt i senaten (en form av regering i det ryska generalguvernementet) 1905-1907. År 1913 blev han talman för lantdagen efter högermannen Svinhufvud som med sin trotsiga stil drog på sig kejsarens missnöje och orsakade ständiga nyval. Socialliberalen Ståhlberg hade bättre förmåga att dämpa konflikter och jämka mellan höger och vänster. Under tiden verkade han i Helsingfors som professor i förvaltningsrätt ända fram till 1918.

År 1919 fick Finland en ny grundlag och en ny regeringsform, som hade utformats till stor del av just Ståhlberg Den brukade därför ofta kallas just Ståhlbergs regeringsform. I presidentvalet vann Framstegspartiets K. J. Ståhlberg mot motkandidaten Mannerheim med rösterna 143 mot 50. Det ska tilläggas att valet gjordes av riksdagen och inte genom folkval. Men valet föreföll ju naturligt då den nya regeringsformen skulle tillämpas i praktiken.

Egen bild. K.J. Ståhlberg, mannen som aldrig hade fel (!?)

Den stora debatten efter inbördeskriget 1918 handlade om monarki eller republik. Monarkisterna hade lyckats driva fram att den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen skulle tillsättas som kung vilket skulle gett Tyskland avgörande inflytande över den unga nationens politik. Nu förlorade Tyskland världskriget senare under 1918 och monarkisternas dröm gick därmed i kras.

Monarkimotståndarna hade samlats i huvudsak kring Ståhlberg som med sin juridiska kunskap hävdade att paragrafen med hjälp av vilken en monark kunde väljas var förlegad och ogiltig. Ungfinnarna (som senare uppgick i Framstegspartiet) var splittrade i frågan men Ståhlberg tillhörde de ivrigaste förespråkarna för republik. Nu avgjordes saken till slut av de världspolitiska händelserna men Ståhlberg som den första presidenten känns som ett naturligt val med tanke på förspelet. Mannerheim som ledde den vita armén i inbördeskriget betraktades av landets arbetare som en ”slaktare” (lahtarit) och hade stöd främst bland landets yttersta högerkrafter. Bland dessa skulle inte Ståhlberg bli någon populär president.

Ståhlberg hade i motsats till dem en försoningsidé som kan ha varit avgörande för Finlands utveckling. De vita som vann inbördeskriget över de röda hade gärna sett hårdare straff för de röda fångar som den vita armén och dess hantlangare ännu inte avlivat och en tuffare attityd gentemot Socialdemokratiska partiet som var arbetarrörelsens obestridliga ledande politiska kraft. Det var dock långt ifrån alla socialdemokrater som gav stöd åt revolutionen 1918 som egentligen drevs på av Röda gardet som just innan hade utropat sin självständighet från partiet och deklarerat att de inte längre tog order från det. Ståhlberg hade alltså goda skäl att dämpa det hämndbegär som präglade många borgerliga politikers retorik under tiden strax efter inbördeskrigets slut i maj 1918. Han påskyndade amnestier vilket innebar att de sista fångarna kunde frisläppas 1926.

Ståhlberg stadfäste också den 10 december 1920 den fredsöverenskommelse med Ryssland som slutits i Dorpat (Tartu) den 14 oktober samma år. Den innebar en kompromiss från finländsk sida i försoningens anda och Ståhlberg ansågs vara den som tonat ned de finska kraven.  Högern däremot var starkt kritiska och ansåg att fördraget var skamligt. En uppfattning som skulle utgöra en drivkraft för yttersta högern och prägla dess agerande under hela mellankrigstiden och fram till andra världskrigets slut.

Med skyddskårerna hade Ståhlberg en annan konflikt. De hade fortsatt att existera efter inbördeskriget då de utgjort huvuddelen av de vitas styrkor. Landets högerkrafter såg det som självklart att de skulle fortsätta sin verksamhet och de finansierades också av stat och kommuner. Ståhlberg ansåg dock att de gick utanför ramarna och gjorde offentliga politiska uttalanden och dessutom i tämligen skarpa ordalag. Ståhlberg fruktade att kårerna skulle utvecklas till en folkmilis att användas för en statskupp. Något som snart skulle visa sig var en riktig misstanke. Han hade ju sällan eller aldrig fel.

Nationalister på högerkanten, varav många var högerextrema, såg de röda som landsförrädare och var starka motståndare till försoningspolitiken. Flera olika organisationer bildades under 1920-talet för att driva på för en antisocialistisk och högerextrem politik. En del ville dessutom avskaffa demokratin och införa en högerdiktatur med starka band till militärmakten. Den kanske mest kända organisationen var Lapporörelsen som genomförde s.k. skjutsningar av socialdemokrater och kommunister. De kidnappades, tvingades in i bilar av beväpnade Lappo-män och kördes till en avlägsen plats där de misshandlades och ibland sköts eller slogs ihjäl. En del togs till gränsen mot Sovjet och lämnades där eller rent av tvingades kliva över gränsen. Sommaren 1930 genomförs 254 skjutsningar som resulterade i tre dödsfall. Den mest kända skjutsningen skedde dock i oktober 1930 då de allt självsäkrare högerextremisterna kidnappar tidigare presidenten Ståhlberg och hans hustru. Paret körs från Helsingfors till Joensuu där de berusade kidnapparna tappar fattningen och paret Ståhlberg kan sätta sig i säkerhet på närmaste polisstation.

Den allmänna opinionen fördömde kraftigt skjutsningen som dessutom var på vippen att få folket att än en gång välja Ståhlberg som president. I presidentvalet följande år förlorar han först i en tredje omgång mot Lappomännens favorit, Svinhufvud, med rösterna 151-149.

Ståhlberg sågs som en tillbakadragen och blyg person. Han reste inte en enda gång utomlands på något officiellt besök trots många tillfällen. Han höll sig hellre hemma i Finland. Vilket säkert uppskattades av kommande presidenter och regeringar då han skulle finnas till hands som klok rådgivare i princip fram till sin död 1956.  Han kallades ju för ”Mannen som aldrig hade fel”.

Huvudsakliga källor:

Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander, 2012
Den nödvändiga grannen, Henrik Meinander, 2001

Hufvudstadsbladet artikel 12/5 2017  ”Mannen som aldrig hade fel”

 https://www.hbl.fi/artikel/hbl-serie-del-20-mannen-som-aldrig-hade-fel/

Uppslagsverket Finland om författningsstriden: https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/view-103684-Foerfattningsstriden

Helsingfors röda fanor, Torsten Ekman, 2017

Svart gryning – fascismen i Finland 1918-44, Aapo Roselius/Oula Silvennoinen/Marko Tikka, 2016