Idag är det exakt 80 år sedan Finland angreps av
Sovjetunionen. Den 30 november 1939 föll bomber över Helsingfors och snart var
invasionstrupper på flera ställen på väg in över finskt territorium. Det som
skulle kallas för Vinterkriget hade brutit ut. Stalin hade redan ”beställt
bord” för bankett i Helsingfors för att fira segern på sin födelsedag där den
21 december. Sjostakovitj hade fått i uppdrag att skriva en segersymfoni till
hans ära. Så blev det inte. Tvärtom så firade Röda armén sin store ledares födelsedag
med att ägna sig åt försvarskrig på nästan alla fronter.
Det är på sin plats att rekapitulera vad det var som drev
Sovjetunionen att utföra detta lömska anfall på vårt broderfolk och vad som
gjorde att detta bet ihop och slog tillbaka så häpnadsväckande effektivt.
Vinterkriget har blivit en hjältehistoria inte bara i Finland utan vann respekt
över världen och än idag ihågkommet av oss som uppfostrats av den generation
som upplevde stämningen då. Själv har jag en sambo som är född och uppvuxen i Finland
och äger några av de brev som hennes far skrev hem när han låg i ställning
under kriget. I ett par av dem avslutar han med: ”nu kommer ryssen igen”.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. President Niinistö nedlägger krans till minne av de stupade i Vinterkriget, vid Kaserntorget idag. |
Förspelet
Sovjetunionen hade redan 1938 gjort en sondering med Finland
om att vid ett eventuellt krigsutbrott få besätta ett antal baser i Finland.
Stalin ville skydda sig för ett flankanfall från väst (Tyskland). Den
hemlighölls till en början och hela frågan verkar ha förhalats med flit för att
inte behöva ta beslut. Kanske borde Finland ha accepterat kraven då. För det
skulle komma etter värre.
Den 11 mars 1939 framförde Sovjetunionen en önskan att få
arrendera Hogland och fyra mindre öar i Finska viken på trettio år och i utbyte
få ett område i Fjärrkarelen samt ett sovjetiskt tillmötesgående när det gällde
Åland. Mannerheim ansåg att Finland borde godta Sovjetunionens begäran men fick
inte gehör hos regeringen. Även här hade kanske Finland gjort klokt i att bita
i det sura äpplet. Men det är lätt att vara efterklok. Förhandlingsläget skulle
dock bli mycket sämre.
I och med krigsutbrottet hösten 1939 hade världsläget
ändrats helt. I enlighet med det hemliga tilläggsprotokollet i det
non-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen 1939 som fick namnet
Molotov-Ribbentroppakten hade Stalin just slukat baltstaterna utan problem.
Finland stod näst i tur och skulle bli en svårare nöt att knäcka men han
räknade ändå som sagt med att fira födelsedagen i Helsingfors.
Det hela började emellertid med att Sovjets utrikesminister
Molotov den 5 oktober 1939 begärde att få ett möte med Finlands utrikesminister
angående vissa ”konkreta politiska frågor”. Finländarna dröjde med svaret och
Molotov skickade en påminnelse med hot om att tillgripa ”andra medel”.
Regeringen skickade då den erfarne politikern och förhandlaren Juho Paasikivi,
som senare skulle bli statsminister och sedan president, till Moskva. Med sig
fick han den militäre experten Aladar Paasonen. De anade helt riktigt att han
kunde behövas.
Ett av de sovjetiska kraven var att få fem finländska öar
som låg utmed farleden in mot Leningrad. Dessutom ville de förflytta gränsen på
Karelska näset västerut. De ville trygga sin flank mot eventuella anfall
västerifrån, sas det. Mannerheim, som då var ordförande för Försvarsrådet men
ännu inte överbefälhavare, förordade ett tillmötesgående av kraven då han ansåg
att det militära försvaret inte var redo att möta stormaktens samlade styrka.
Politikerna var dock oeniga men mer inställda på motstånd. Just det här tycker
professorn Pekka Visuri, som i sin tur hänvisar till forskaren Stephen Kotkins
vid Princeton University, var rimliga krav som borde ha godtagits och därmed
skulle krig ha kunnat undvikas (Se artikel Hufvudstadsbladet 16/11-2019). Själv
håller jag nog med om att de första krav som ställdes 1938 var rimliga men att
de som ställde i sista rundan inte kan påstås varit det. Dessutom är det ingen
som vet hur mycket det hade varit värt att sätta pennan vid ett avtal. Sovjet
under Stalin och Molotov tog ju bara fram penna och radergummi och ändrade både
kartor och avtal som de behagade så Finland hade kanske råkat illa ut ändå.
Dessutom med garden nere, just som de trott att allt var över.
Gradvis mobiliserades armén och trupperna på Karelska näset
prioriterades. Men försvarslinjen, Mannerheimlinjen, var långt ifrån komplett
och många inkallade infann sig i civil utstyrsel till sina ställningar.
Molotov ville ha ett avtal liknande det som slutits med
baltstaterna medan Finland hänvisade till sin neutralitet. De ville också
arrendera en bas i Hangö, bara några mil sydost om Helsingfors, för att skydda
sig mot utländska flottor. Stalin begärde också en större del av Karelen som
sträckte sig över de befästningar Finland hade österut. Därmed skulle de stå
utan försvarslinje mot ett eventuellt sovjetiskt anfall. Att Sovjet ville ha en
säkerhetsbuffert var kanske inte helt obegripligt men de unnade inte Finland en
egen.
Paasikivi undrade om de verkligen fruktade ett anfall från
Finland. Stalins svar var förstås att det var England eller Tyskland som var
hoten och de kunde ju utöva tryck på Finland. ”Med Tyskland har vi goda
relationer men allt kan förändras här i världen”, ska Stalin ha lagt till.
De sovjetiska kraven kom som en kalldusch för regeringen och
folket. Men Finland hade nog kunnat tänka sig att böja sig för kraven utom på
två punkter, dels Hangö och dels den del av Karelska näset där Finland hade sin
försvarslinje, Mannerheimlinjen. Sovjet kunde väl ändå inte begära att Finland
skulle släppa sitt eget lands försvar helt? Kanske kunde de erbjudas något
annat i utbyte? Ännu en skärgårdsö?
Finland vände sig till Sverige för stöd. De fick ett
moraliskt sådant men avseende militärt sådant var statsminister Per Albin
Hansson bestämt negativ. Den svenska självständigheten kunde inte äventyras.
Däremot skulle de inte hindra frivilliga från att ge sig iväg om så skedde.
Kvällen före den andra förhandlingsrundan ska Mannerheim ha
sagt till Paasikivi att han måste komma till en överenskommelse; ”Armén kan
inte slåss”. Där fick han fel förvisso. Men han visste hur dåligt förberedd
finska armén var och ställde sig pessimistisk till chanserna att stå emot.
Eller kanske snarare realistisk.
Denna gång tog Paasikivi med sig socialdemokraten Väinö
Tanner till förhandlingsbordet. Kanske trodde finländarna att en vänsterman
skulle kunna blidka Stalin och Molotov men tänkte kanske inte på att
socialdemokraterna sågs som förrädare, ”mensjeviker”, emedan de på sovjetisk
mark hyste de kommunister som flytt efter finska inbördeskriget 1918 och som nu
i hemlighet stod redo att upprätta en marionettregering.
Förhandlingsrundan tog sig bisarra uttryck. Stalin upprepade
kravet på bas i Hangö och försökte lösa den finländska oron för närheten till
Helsingfors med att säga:
”Om ni är rädda för att ge oss baser på fastlandet, så
kan vi gräva en kanal genom Hangö udd och då ligger vår bas inte mera på det
finska fastlandet”.
De finska förhandlarna uppfattade det som ett dåligt skämt
men det var så här Stalin resonerade. Han fortsatte:
”Det är ju en småsak. Se bara på Hitler. Han ansåg att
den polska gränsen gick för nära Berlin och så sköt han den 300 kilometer
österut”.
En självklarhet för stormakter men för Finland (och Polen
förstås) en synnerligen allvarlig fråga. Tanner fick vid det här laget nog och
var på väg att resa sig för att gå därifrån varpå Molotov utbrast:
”Är det er avsikt att få till stånd en konflikt?”
Då reste sig även Paasikivi och svarade:
”Vi önskar det inte, men ni tycks göra det”.
Tanner skrev ett brev till sin socialdemokratiske kollega
P-A. Hansson i Sverige, för att vädja om militärt stöd. Han lär muntligen ha
gett svar till kuriren Fagerholm att han personligen nog velat göra mer men
hade att göra med ett ”fredsegoistiskt folk”.
I detta skede offentliggjorde Molotov de sovjetiska kraven i
ett radiotal. Det föreföll inte finnas mer att förhandla om, men Paasikivi och
Tanner reste en tredje gång till Moskva för att visa god vilja. Den tredje
förhandlingsrundan gav inget nytt. Sovjet upprepade sina krav och finländarna
avvisade dem och nya bisarra ordväxlingar tillkom. Den ryske forskaren Jurij
Kilin vid Universitetet i Petrozavodsk menar att Stalins närvaro vid
förhandlingarna med Finland bara var till för att vilseleda finländarna. Det
förefaller inte alls otroligt med tanke på nedanstående diskussion.
”Varför säljer ni inte Hangö till oss? Då ligger
militärbasen ju inte längre i Finland. Och vi betalar bra”, tyckte Stalin. Han
var besatt av tanken på en bas och tog fram en kart och pekade på tre öar öster
om Hangö: ”Behöver ni de här öarna?” Finländarna visste nog knappt hur de
skulle fortsätta men Paasikivi försökte förklara att regeringen nog inte kunde
acceptera detta heller då Helsingfors skulle stå under ett ständigt hot. ”Det
blir inget av det hela”, utbrast Stalin och förhandlingarna var över. Det fanns
inget mer att tillägga.
Tillbaka i Helsingfors hälsades Paasikivi och Tanner som
hjältar och en stämning av tillförsikt spred sig snabbt. Utrikesminister Erkko
sa att ”Ingenting kommer att hända. Det blir inte krig. Vi har våra fördrag”.
Det betraktades allmänt som att Sovjet bluffat och att Finland synat den. Livet
började återgå till det normala. Mannerheim sägs dock ha varit fortsatt orolig,
varnade regeringen för att slå sig till ro och redovisade
underrättelsetjänstens rapporter om sovjetiska truppförflyttningar vid gränsen
men fick inget gehör. En demobilisering av 195 tusen man planerades istället.
Mannerheim betraktades som pessimist, gammal och trött och kanske var han till
och med ”rädd att slåss?”.
Mannerheim gav i samtal med president Kallio i princip
besked om att han inte kunde ta ansvar för landets försvar och var beredd att
avgå. Följande dag hade han tänkt lämna in en formell avskedsansökan men
Sovjets aktioner kom före.
Krigsutbrottet
Den 26 november 1939 påstod Sovjet att Finland skjutit med
artilleri över gränsen, det s.k. Mainila-intermezzot. Det var förstås en lögn
och förevändning för den kommande attacken. Den 28 november sa Sovjet upp
nonaggressionsavtalet med Finland från år 1932. Den 29 november avbröt de alla diplomatiska
förbindelser med Finland och den 30 november föll första bomberna över
Helsingfors. Vinterkriget hade brutit ut. Det innebar också att Mannerheim blev
överbefälhavare.
Dagen före hade han varit beredd att avgå för att han inte
ansåg sig kunna ta ansvar för det finska försvarets dåliga skick men nu anmälde
han sig hos president Kallio och återtog sin avskedsansökan. Han bad också att
få rapportera direkt till honom eftersom han förlorat förtroendet för
regeringen. Sedan stängde han hemmet i Brunnsparken och for till St. Michel och
upprättade sitt högkvarter. Utåt och inför det finländska folket utstrålade han
lugn beslutsamhet. Hem till familjen i Sverige skrev han däremot att läget var
”nästintill hopplöst”.
I Terijoki inrättade Sovjet en marionettregering under
ledning av den landsflyktige Otto Ville Kuusinen. De inrättade en egen militär
som bestod av röda från 1918 och över finska städer släpptes flygblad med ett
program som skulle locka till lojalitetsförflyttning åt deras håll. Finlands
folk var dock mer enat än kanske någonsin och beredda till motstånd.
Avvärjningssegrar
Hur långt nu det var Mannerheims förtjänst är svårt att
fastställa men som högsta befäl kunde han åtminstone ta åt sig stor del av äran
av avvärjningssegrarna under december månad. Sovjet anföll karelska näset men
också längre i norr. Norr om Ladoga i två kolonner samt mot Suomussalmi med mål
att inta Uleåborg vid västkusten och därmed skära av hela Finland i två delar.
Ännu längre norrut anföll de Salla för att nå Torneå och från Petsamo med samma
mål.
På Suomussalmifronten vann de numerärt underlägsna finnarna
en avgörande seger och slog tillbaka anfallarna till låsta positioner för
resten av kriget. Mannerheim gratulerades av president Kallio som kallade
segern för ”ett historiskt underverk” och ”en klart lysande stjärna i vår
krigshistoria”. Sovjet lät sig förstås inte avskräckas utan samlade sig till
ett frontalangrepp mot karelska näset i februari 1940 med en miljon man samt en
enorm ansamling artilleri, pansar och flygstridskrafter. Finland skulle
förblöda, vilket också skedde. Under krigets sista dagar förlorade finska armén
runt 1000 man varje dag. Mannerheim insåg förstås det hopplösa i längden. Genom
svensk förmedling söktes eldupphör och striderna upphörde den 13 mars 1940.
Kriget hade troligen kostat även Sovjet mer än det smakade och förlusterna i
stupade sved och nederlagen förödmjukande så det fanns en vilja även hos dessa
att få ett slut på kriget. Det var endast finsk försvarsvilja och effektiv
krigföring som möjliggjorde detta läge då Sovjet räknat i soldater och alla
vapenslag annars var förkrossande överlägsna.
Det framgångsrika finska motståndet under första halvan av
Vinterkriget var inget annat än ett mirakel mot en motståndare som var
överlägsen motsvarande 3 mot 1 i manskap och 10 mot 1 i pansar och flygplan.
Det var förstås en samlad insats av soldater och befäl men för just den här
bedriften kan ingen ta ifrån Mannerheim hans del. ”Han var helt enkelt
magnifik”, ska exempelvis den svenske försvarsattachén Curt Kempff ha sagt.
Den svenska hjälpen var inte heller obetydlig och
underskattas ibland då man stirrar sig blind på att ”bara” 8000 frivilliga
ryckte in i striderna från svensk sida. Det gjordes stora vapenleveranser och
även mängder av annan materiel. 32 flygplan skickades samt ett fältsjukhus och
ytterligare ett hundratal flygplan monterades av svensk industri för vidare
befordran till Finland. En tredjedel av all svensk krigsmateriel skickades till
Finland. Hade Sverige blivit angripet 1940 hade vi stått oss slätt. Molotov lär
bittert ha sagt till ett svenskt statsråd i september 1940 att ”Finska kriget,
det var ju ert krig”.
Men framför allt var det förstås den sega kampviljan hos de
soldater som frös under Vinterkrigets svinkalla nätter. ”Mannerheimlinjen är
den finske soldaten där han står i snön”, brukade Mannerheim säga. Den 17
januari kröp kvicksilvret på sina ställen ned till minus 50 grader. De
sovjetiska soldaterna var emellertid ännu sämre beklädda av någon anledning och
led ännu mer av kylan. Deras befäl hade också underskattat de finska
soldaterna. Mot deras pansar kastades buntladdningar eller spritflaskor med
sprängvätska som nu fick den berömda benämningen ”Molotov-cocktails”. Hälften
av alla sovjetiska tanks oskadliggjordes på detta sätt, människa mot pansar.
Finländska skidlöpare åkte runt ryska kolonner och högg ned träd som blockering
av vägen och nedkämpade de inringade och panikslagna ryssarna för att sedan
bege sig av till nästa avskurna kolonndel och göra om bedriften. Det kallades
mottitaktik att splittra motståndarna i små enheter och bekämpa dem en och en.
Flyende ryssar fick pulsa i snön medan finländarna tog sig fram snabbt på
skidor och kunde genskjuta dem. Krigsbyten i form av vapen togs i mängder
vilket gjorde att Finlands militärmakt hade fler vapen när kriget avslutats än
när det startade.
Efter nyår kom signaler från Sovjet att de var redo att
förhandla. Ett skäl för Stalin att vilja förhandla, förutom otillräckliga
framgångar på fältet, var troligen att undvika att Storbritannien och Frankrike
ryckte in på Finlands sida, vilket det fanns planer för.
Under tiden gick emellertid Röda Armén till nytt anfall med
dubbelt så stora styrkor. Denna gång en frontalattack mot Karelska näset. Det
finska försvaret höll men flyttades bakåt från främsta Mannerheimlinjen till
mellanlinjen som höll i veckor. Befälen ville dra tillbaka till sista försvarslinjen
men Mannerheim visste att hemliga förhandlingar pågick och ville hålla
ställningarna tills dessa var avklarade. En förhandling avgörs ju till stor del
av läget på fältet.
Stalin ville nog avsluta hellre än sina officerare. Det
började bli pinsamt och såg inte bra ut inför ögonen på Tyskland som Sovjet
anade (eller visste) att de skulle behöva göra upp med senare. Det här lilla kriget
skulle sopas under mattan och glömmas för evigt. Sovjets världskrig började ju
inte förrän 1941 som det sedan kom att heta i den sovjetiska minnespolitiska
retoriken. Vinterkriget var bara ”det finska fälttåget”. Glömt för evigt blev
det dock inte men faktum är att de sovjetiska kvinnor som blev änkor efter
stupade under Vinterkriget inte fick änkepension förrän på 2000-talet.
Vinterkrigets slut – och fortlevnad i åminne
Finland hade inte samma reserver att stoppa in som Sovjet
och såg att läget, trots framgångarna dittills, inte skulle hålla i längden. De
var helt enkelt tvungna att skriva på ett avtal om eldupphör där de ryska krav
som ställts före kriget genomdrevs. Det var inget riktigt fredsavtal men
kallades sedan allmänt för mellanfreden. En fortsättning skulle ju komma vilket
man förstås inte visste då.
Efter att avtalet om eldupphör skrivits under kom Sovjet med
nya krav på Finland. Molotov krävde att Enso och alla fabriker och kraftverk i
staden skulle tillfalla Sovjet. När finnarna påpekade att de själva dragit upp
den nya gränsen tog Molotov en penna och ritade om gränsen så att
industrianläggningarna hamnade på sovjetrysk sida.
Nästa krav var att Finland skulle ersätta all egendom som
förts bort från eller förstörts i de områden som Sovjet nu erövrat, samt alla
lok och vagnar som de ansåg hörde dit. De krävde också att få transportera
trupper och vapen på järnväg genom södra Finland till sin erövrade bas i Hangö,
sydväst om Helsingfors. De tvingade också fram ett nytt Ålandstraktat som
utestängde Sverige från samverkan om ögruppen. De meddelade dessutom att de
inte kunde acceptera ”fascisten Tanner” i regeringen. Han var som sagt socialdemokrat
men ”mensjeviker” stod inte högt i kurs i Sovjet, så Tanner tvingades avgå.
Först efter att de ryska arkiven öppnats under 1990-talet
kom det fram att Molotov rest till Tyskland i november 1940 för att få godkännande
att ockupera hela Finland. Det skulle ske genom ett anfall utan krigsförklaring
och en krigsplan låg klar. Tyskarna hade dock andra planer och lyckades förhala
frågan tills de själva slog till mot Sovjet den 22 juni 1941. Då med Finland
som vapenbröder. Olyckligt för Finland, med facit i hand, men Finlands sak var
svår. Det är dock en helt annan historia.
Jag skulle inte tro att det i Ryssland idag hålls några
större ceremonier men här i Helsingfors där jag för tillfället bor hedrades
minnet av de stupade vid monumentet över den okände soldaten på Kaserntorget.
Vinterkriget är fortfarande ett nederlag som betraktas som en vinst. Kanske
bäst formulerat av nationalförfattaren Väinö Linna i krigsromanen ”Okänd
Soldat” där Vanhala säger att:
"De socialistiska rådsrepublikerna vann men det
lilla tappra Finland kom in som god tvåa".
Men den största vinsten var nog ändå att Finland för första
gången sedan det uppslitande och söndrande inbördeskriget 1918 nu inför det
yttre hotet stod i stort sett helt enat. Kanske har det aldrig varit mer enat
än just då?
Huvudsakliga källor:
Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander,
2012
Gustaf Mannerheim – Aristokrat i vadmal, Henrik
Meinander, 2017
Gustaf Mannerheim, Dag Sebastian Ahlander, 2016
Gustaf Mannerheim – Marskalk af Finland, Kjell
Blomster, 2015
Vinterkriget blev en grundbult i den finska identiteten,
Tobias Pettersson, Hufvudstadsbladet 24/11-2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar