Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands
presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om
Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie
inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser
Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som
fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna
med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.
Det första inlägget handlade om Finlands första president
Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio.
Kallio efterträddes av Risto Heikki Ryti (1889-1956)
som tillträdde 19 december 1940 och frånträdde 4 augusti 1944.
Risto Ryti tillhörde Framstegspartiet som var en liberal och
republikansk avknoppning av Ungfinska partiet. Han blev riksdagsman 1919 och redan
på 1920-talet ställde han upp till presidentval men fick se sig slagen. Strax
innan han blev president satt han på statsministerposten och innan dess verkade
han som chef för Finlands bank (jmf svenska Riksbanken).
Som statsminister tillträdde han efter Sovjetunionens
angrepp hösten 1939 då regeringen ombildades till en bredare koalition där alla
partier ingick utom nazistpartiet IKL. Han fick således den icke avundsvärda
uppgiften att hantera en krigssituation och ett hot mot landets säkerhet och
självständighet samt det tvivelaktiga nöjet att förhandla med Sovjets
utrikesminister Molotov om fredsvillkor när den sovjetiska militära övermakten
började göras tydlig i februari 1940. Till ett berömt replikskifte under dessa
förhandlingar är Rytis invändning mot de sovjetiska landavträdelsekraven som
också berörde delar som finska armén ännu behärskade. ”Vill ni att vi istället
tar dessa områden redan innan vi förhandlar om dem”, ska Molotov ha replikerat.
De tuffa förhandlingarna ledde till slut till ett fredsfördrag som Ryti fick
fullmakt av president Kallio att skriva under den 13 mars 1940.
Själv betraktade Ryti fredsavtalet mer som en vapenvila
vilket skulle visa sig året efter då Finland tog tillfället i akt att angripa
Sovjetunionen i allians med Tyskland. Han agerade också med bestämdhet mot
kommunisterna genom det i maj bildade Sällskapet för fred och vänskap med
Sovjetunionen som börjat arrangera massdemonstrationer mot regeringens
restriktiva östpolitik. I början av augusti 1940 förbjöds dessa och en stor del
av kommunistledarna internerades.
Ryti hann inte sitta på statsministerposten i mer än ett drygt
år då han fick ta över efter den hastigt insjuknade och avlidne Kyösti Kallio.
Ryti och överbefälhavaren Mannerheim var de två främsta kandidaterna när Kallio
tvingades avgå. Ryti valdes av ett elektorat (Finlands presidenter valdes ända
fram till 1987 genom ett system med elektorer lite i stil med USA:s
presidentvalssystem) den 19 december 1940 med stor majoritet eftersom
högermannen och den gamle generalen i tsarens Ryssland Mannerheim trots allt
förmodades ha en mer provocerande inverkan på relationerna med Sovjetunionen. I
praktiken var det dessa båda herrar som hade hållit skutan Finland flytande
redan långt före Kallios avgång så någon större förändring av den finländska
utrikespolitiken innebar inte detta.
Ryti hade emellertid inga större sympatier för tyskarna. Han
var anglofil och hade länge försökt förmå britterna eller svenskarna att hjälpa
Finland men utan större framgång. Dessutom var britternas betydelse för stunden
mindre än tidigare. Nu lockade förstås tanken på att göra gemensam sak med Tyskland
då de i hemlighet skickade tydliga signaler till Finland om att deras egna pakt
med Sovjetunionen snart kunde vara ett minne blott. Göring hade i klartext bett
Finland att bedriva en försiktig östpolitik under vintermånaderna för att sedan
kunna ”vara berett att konsekvent och utan tvekan gå i jämbredd med Tyskland”.
Den olösta tvisten med Sovjet om Petsamo ingick i de hemliga förhandlingarna
med tyskarna som på inga villkor ville att Finland skulle ge efter för de
sovjetiska anspråken på att få 50 % av platserna i nickelbolagets ledning.
Tyskland var mer än intresserat av den för krigsindustrin värdefulla metallen
och hade uppmanat Mannerheim att inte ge efter. Ryti förespråkade först viss
medgörlighet i frågan men fick ge sig för Mannerheims vilja när denne hotade
med en avskedsansökan.
Frågan om Rytis och Mannerheims val av danspartner har
debatterats livligt efter kriget. De hemliga förhandlingarna med Tyskland under
vintern-våren 1940/41 var länge okända för de flesta och det gick att dölja att
de skulle ha gjort ett aktivt val. Ända fram till 1960-talet rådde den
officiella versionen som brukar kallas ”drivvedsteorin”, det vill säga att
Finland inte hade något val utan var tvungna att gå med Tyskland mot
Sovjetunionen. Rytis och Mannerheims hemliga spel fick till och med riksdagens
ledamöter var ovetande om dessa när mobiliseringsordern utfärdades den 10 juni
1941. Många riksdagsledamöter invände mot ordern för att de var rädda att den
skulle provocera Sovjet till ett angrepp. Ryti visste dock mycket väl vad som
skulle hända knappa tre veckor senare men informerade bara om att ett krig
mellan Tyskland och Sovjet ”kunde vara” att vänta och att mobiliseringsordern
utfärdats i försvarssyfte.
Nu påbörjades alltså det s.k. ”fortsättningskriget” för
Finlands del. Ett krig som Ryti senare också skulle få ta på sig en stor del av
ansvaret för. Men vi kommer till det senare. För stormaktsspelet kanske mer
betydelsefullt än karelska näset som det annars brukar handla om när man pratar
om de finsk-sovjetiska bataljerna under 2vk var kanske det som hände i
ishavstrakterna i norr. Tyskarna satte som sagt in divisioner i norra Finland
och avancerade till Petsamo där de körde fast inför vintern 1941. Den finske
generalmajoren Siilasvuo som ledde de finska styrkorna i norr tryckte på för
att skära av den livsviktiga järnvägslinjen Murmanskbanan när han i november
fick order om halt av Mannerheim, som inför tyskarna förklarade att det
handlade om att byta ut ett krigstrött manskap. I själva verket var främsta skälet
storpolitiskt då britterna hade klargjort för paret Ryti-Mannerheim att de
skulle förklara krig med Finland om de fullföljde offensiven mot Murmanskbanan.
Sovjet var ju nu en viktig allierad till Storbritannien till skillnad från
1939. Det var inga lätta dilemman Ryti ställdes inför under sin
presidentperiod.
I februari 1943 kom ännu ett sådant. Då hade nämligen Tyskland
kört rejält på pumpen i Stalingrad och förlorat en hel armé där. Tyskland hade
också förlorat sina viktigaste ställningar i Nordafrika och såg i och med USA:s
inträde i kriget allt mer ut att förlora kriget. Därmed skulle även Finland
tillhöra förlorarna. Ryti höll krismöte med regeringens inre krets och
Mannerheim den 3 februari där de diskuterade frågan hur Finland skulle slingra
sig ur situationen utan att få ännu sämre fredsvillkor än efter vinterkriget.
Detta skedde för övrigt nästan samtidigt som det var presidentval igen enligt
den ordinarie ämbetsperiodens sexåriga rytm. Återigen var det endast Mannerheim
som stod som tänkbar motkandidat till Ryti, som av en del ansågs ha mist
initiativkraften. Mannerheim drog sig dock ur och Ryti valdes med klar
majoritet från elektoratet. Ryti försökte framföra fredstrevare till
Sovjetunionen via USA men utan att komma någon vart. Läget blev allt
uppenbarare bekymmersamt och nu hölls möten såväl i regeringskretsar som i
riksdagen och arméns högkvarter om vad som kunde och borde göras. Många ville
avbryta samarbetet med Tyskland och söka separatfred med de allierade men
kriget så att säga släpade sig vidare utan några större initiativ från endera
sidan. I januari 1944 bröts den tyska belägringen av Leningrad vilket för
Sovjet blev en islossning i gränsområdet till Finland medan det för finsk del
var en katastrof eftersom det hade bundit stora sovjetiska resurser under
nästan hela fortsättningskriget hittills. Nu kunde dessa sättas in mot Finland.
Läget mörknade alltså än mer för den finska armén. Och för Ryti.
Han hade fått kritik för defaitism och för att vara för
passiv men nu, i juni 1944, tog han ett snabbt beslut, pressad av
Sovjetunionens krav på kapitulation å ena sidan och av Tysklands krav på
fortsatt stridande vid dess sida. Både Ryti och Mannerheim var överens om att
spela ett dubbelspel med de båda stormakterna. Först ge ett lugnande besked
till Tyskland om fortsatt kamp, sedan försöka stabilisera det kritiska läget på
fronten, och slutligen be Sovjetunionen om fredsförhandling.
Först gav Ryti i ett brev den 25 juni löftet till Hitler om
fortsatt strid vilket fick tyskarna att ge assistans med uppgiften vilket också
stabiliserade frontläget hyggligt. Det formulerades så att Ryti lovade att
ingen av honom utsedd regering skulle inleda fredsförhandlingar med Sovjet. Sedan
gick fredstrevaren iväg till Sovjetunionen. Dessa krävde alltså en ny regering
att förhandla med och dess sammansättning diskuterades i all hemlighet den 28
juni. Enligt planen skulle Ryti avgå som president och ersättas av Mannerheim.
Det bedömdes också vara den enda personlösning som skulle avvärja en
högerextrem statskupp. Därefter skulle de ogiltigförklara avtalet om samarbete
med Tyskland och tillsätta en ny regering som skulle slutföra fredsförhandlingarna
med Sovjetunionen.
Det var så här Ryti tog farväl av sin politiska karriär den
4 augusti 1944. Carl Gustaf Emil Mannerheim fick ta över rodret. Ett roder han
haft sin hand på tidvis under en lång och mödosam färd för Finland. I och med
Rytis avgång kunde också Ryti-Ribbentropavtalet ogiltigförklaras. Efter
förhandlingar om villkoren kunde eldupphör inledas 4 september 1944. Efter ett
tufft och långt krig skulle nu Mannerheims Finland inleda en tuff och lång
förhandling med Sovjetunionen.
Rytis golgatavandring var dock inte över. Efter krigets slut
ställdes han och sju andra politiker inför en krigsansvarighetsprocess. Denna
process var ett krav från kommunisterna som nu såg en öppning att komma i
maktställning, kanske till och med åstadkomma vad inbördeskriget misslyckades
med. Ett antal riksdagsledamöter från Svenska folkpartiet och Agrarförbundet
ställde sig också bakom men mest för att inte ge kommunisterna monopol på
frågan. Den speciallag som krävdes godkändes av riksdagen ”med svidande hjärta,
men kall beräkning” som det hette. Troligen var också detta en strategi som också
gav Finland kontroll över processen. Samtidigt pågick ju segrarmakternas
överläggningar om hur besegrade länders beslutsfattare skulle straffas för
krigsutbrottet. Stalins pakt med Hitler och anfall på Finland 1939 var förstås
glömt. Segrarna skriver historien och har makt över freden. I Sovjetunionen
lever fortfarande uppfattningen att kriget började 1941.
Det har debatterats i efterhand om det ändå inte fanns viss
saklig grund för rättegångarna. Ryti-Ribbentropavtalet som det kom att kallas var
det som låg Ryti i fatet under krigsansvarighetsprocessen. Nödvändighet eller
inte? Markku Jokisipilä säger i sin doktorsavhandling att det är en ”myt” att
det skulle varit nödvändigt och får ett visst medhåll av Henrik Meinander. Han
menar också att den finländska tesen om att ha drivit ett separatkrig 1941-44
(Fortsättningskriget) faller också om man granskar noga att Finland inledde
förhandlingar med Tyskland om samarbete redan 1940. Det var också systematiskt
till sin natur, menar Meinander (Kekkografi och andra historiska spånor,
Henrik Meinander, s 273). Han påminner också om att krigsrättegångarna även
handlade om att undanröja de politiker som skulle kunna tänkas stå i vägen för
en försonlig (eller undfallande) östpolitik (Ibid).
Rättegången inleddes i februari 1946 och Ryti dömdes två
veckor senare till åtta års fängelse vilket var ett på förhand bestämt straff. Utfallet
var i stort sett förbestämt och några försvarstal var det i egentlig mening
inte tänkt att avge. Exempelvis skulle annars Mannerheim dragits in i processen
men det ingick i skådespelet att han skulle hållas utanför. Senare skärptes Rytis
straff och blev till tio år. Ryti och de andra dömda fick utan dröjsmål krypa
in i sina celler i Sörnäs fängelse i Helsingfors, ungefär 1 km från där jag nu
sitter och skriver detta. De själva och en majoritet av befolkningen såg det
som att de offrade sig och sin heder för nationen. När kommunisterna
misslyckades i valet 1948 såg den nya regeringen en öppning att börja agera för
de dömdas frigivning och i maj 1949 kunde Ryti åter stiga ut på Helsingfors
gator som en fri man och fick några år som sådan innan sin död 1956.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Risto Ryti har inte förärats någon staty utanför riksdagshuset som många andra före detta presidenter. Däremot finns en byst av honom i Björneborg gjord av Sofia Saari, samt den här repliken som finns i Hotell Katajanokka och skänkts av Björneborgs Lyceum. Hotellet var tidigare Skatuddens fängelse och jag vet inte varför den skänkts till hotellet. Ryti satt förvisso i fängelse för krigsbrott men i Sörnäs fängelse såvitt jag vet. |
Huvudsakliga källor:
Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från
inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander
Wikipedia, Risto Ryti
Artikel Hufvudstadsbladet 10/2-2017 Ryti lurade Hitler –
dömdes för kriget
Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik
Meinander, 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar