Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands
presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om
Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg
om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser
Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som
fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna
med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.
Det första inlägget handlade om Finlands första president
Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti. Det sjätte om
Mannerheim – första delen. Det sjunde om Mannerheim – andra delen. Det åttonde
om Mannerheim – tredje delen. Det nionde om Mannerheim – fjärde delen.
Mannerheim efterträddes av Juho Kusti Paasikivi
(1870-1956) som tillträdde 8 mars 1946 och frånträdde 1 mars 1956.
Född Johan Gustaf Hellsten men förfinskade sitt namn under
gymnasietiden. Han föddes i Tavastländska Koskis och var en begåvad pojke som
under skolgången betraktades som klassens primus. Han blev emellertid tidigt
föräldralös. Modern gick bort redan när Johan/Juho var fyra år och fadern,
tyghandlaren August Hellsten, tio år senare. En äldre moster blev förmyndare
men Juho utvecklades till en självständig men envis ung man men också en
försiktighet och realism med båda fötterna på marken vilket skulle komma att
bli egenskaper lämpade för de viktiga diplomatiska uppdrag han senare skulle
tilldelas. Hans pessimism blev senare rikskänd men gränsade på sitt vis med
hans klarsynta realism. Runt honom fanns ofta brushuvuden både till höger och
vänster som troligen hade svårt för just dessa egenskaper hos Juho. Under de
högre studierna vid Kejserliga Alexanders Universitet i Helsingfors drogs han
med i 1890-talets finsk-nationalistiska våg, förfinskade sina namn och skrev
för tidningen Uusi Suometar som var språkrör för de Finska partiet (även kallat
Gammalfinska partiet och som sedermera blev Samlingspartiet) som han också
snart kom att bli aktiv inom. Hans huvudämnen var litteratur och ryska och han
reste också under ett halvår i Ryssland och skaffade sig en djupare inblick i den
ryska kulturen. Han studerade sedan vidare men riktade in sig på juridik. Allt
sammantaget också bitar som passade in helt rätt i bilden av den perfekta
diplomaten med finsk-ryska relationer som huvuduppgift.
Paasikivi räknas som konservativ men insåg också behovet av
reformer i Finland som en förutsättning för ett framtida självständigt land.
Han var förkämpe för rösträtten och tog plats i lantdagens reformkommitté som
tog fram de principer som den nya enkammarlantdagen byggde på. År 1907 fick han
också plats i lantdagen/riksdagen för Finska partiet. Snart var han också
medlem av senaten (en form av regering i Generalguvernementet Finland) i en
roll som motsvarande finansminister. Förvisso endast en kort period som slutade
1909. Typiskt nog, med tanke på senare bedrifter, tillhörde han en
undfallenhetslinje i förhållande till Ryssland. Möjligen tröttnade han på den
eviga kampen med kejsarens guvernörer och förryskningspolitiken som Finland led
under och slog snart in på en civil karriär som bankdirektör för
Kansallis-Osake-Pankki. Detta höll han på med i 20 år men fick ändå politiska
uppdrag parallellt. Dessutom som statsminister i den första ministären i det
självständiga Finland. Han var monarkist och stod bakom idén om en tysk monark
1918. Tysklands förlust av världskriget tillintetgjorde den tanken och senaten,
inklusive Paasikivi, fick avgå. Dessförinnan genomfördes dock ”torparlagen” som
Paasikivi varit med om att utforma och som gav jordlösa torpare en betydligt
solidare ställning socialt och dessutom tillfredsställde ett av de krav som
drev den finländska landsbygdens arbetarrörelse att medverka till revolutionen
och i inbördeskriget. Lagen blev en viktig byggsten för att möjliggöra försoning
och enande i landet.
Paasikivi blev ännu en av dessa förgrundsfigurer som krönte
sin politiska karriär i Finland med presidentposten. En beskrivning av honom
måste helt naturligt handla om diplomati och balansgång mellan öst och väst.
Just detta är också titeln på det omdiskuterade monument som restes 1980 i
närheten av riksdagshuset där hans företrädare också står staty som stadiga
stenfigurer. Mannerheim rider sin häst mitt emot men Paasikivi-monumentet
består av två svarta granithällar i en sorts ellipsform, placerade på en plats
som naturligt nog fått namnet Paasikiviplatsen. Själva den fysiska
representationen har diskuterats men titeln på verket, Öst och Väst,
säger kanske mer och kan knappast ifrågasättas. Paasikivilinjen blev ett skede
i Finlands utrikespolitik där vikten av försiktig balansakt mellan öst och väst
krävdes för att bevara demokratin och självständigheten. Den kan också ses som
en finländsk politisk tradition som grund för det utrikespolitiska tänkandet
och en politik som sedan Urho Kekkonen skulle få förvalta.
Han var också den som ledde den finländska delegation som
deltog i de finsk-ryska förhandlingarna som utmynnade i Dorpat-freden 1920 som
fördes i estniska Tartu, tidigare Dorpat. I överenskommelsen ingick
gränsdragningen mellan Finland och Rådsrepubliken Ryssland (sedermera
Sovjetunionen) men blev också ett fredsfördrag som gjorde slut på de finska
framstötarna mot Östkarelen som med jämna mellanrum gjordes under åren före.
Många i Finland drömde om ett Stor-Finland och såg en möjlighet att skapa sitt
tänkta drömrike när Ryssland slets av maktkampen mellan röda och vita och
utländska interventionsexpeditioner, bland andra finska sådana. Kriget sköttes
för finländsk del till stor del av frivilliga styrkor men med statligt stöd och
brukar gå under frändefolkskrigen då idén var att införliva eller ge
självständighet åt angränsande finskspråkiga områden. Förhandlingarna blev
mycket avgörande åtminstone för Finlands närmaste framtid så det var ett stort
ansvar som vilade på förhandlingsdelegationens under Paasikivi axlar. I princip
erkände nu Ryssland det autonoma Storfurstendömet Finlands gränser från år
1812, vilket innebar att Petsamo i norr överlämnades till Finland mot att
karelska Repola och Porajärvi, som Finland nyligen annekterat efter de militära
expeditionerna till Karelen, tillföll Ryssland. Fördraget bekräftade också det
ryska erkännandet av Finlands självständighet.
Paasikivi var starkt konservativ och monarkist. Men också en
realpolitiker som insåg vad som var möjligt och vad som var oklokt att driva
till sin spets. Med freden i Dorpat, som många ”Stor-finländare” var missnöjda
med, fick Finland ett större lugn att fokusera på inrikespolitik och att ena
landet efter det söndrande inbördeskriget. Den främsta uppgiften med detta
tillföll dock andra än Paasikivi som dock befann sig i maktens centrum hela
tiden. Vid tre tillfällen under karriären var han statsminister bland annat.
Men mellankrigstidens alla turer har jag beskrivit tämligen
ingående i tidigare inlägg om Finlands presidenter. Paasikivis tid som
president tilldrog sig under en helt annan situation och period i Finlands
historia. Det var också han som kom att sätta prägel på den finska
utrikespolitiken för lång tid framöver. Till och med så till den grad att hans
namn kom att bli förled i benämningen av den. Finland trädde med honom in på
Paasikivilinjen.
Egentligen lades kanske grunden till denna redan 1939 då
Paasikivi utsågs som ordförande för den delegation som förhandlade med
Sovjetunionen om deras krav och anspråk på eftergifter som de lagt fram under
hösten 1939, med Molotov-Ribbentroppaktens hemliga paragraf om intressesfärer i
ryggen. Sovjet hade då redan ockuperat halva Polen och ställt ultimatum till i
tur och ordning Estland respektive Lettland om att få etablera militärbaser i
länderna i utbyte mot deras ”säkerhet”. Paasikivi eftersträvade en kompromiss
och vissa eftergifter för att förhindra ett krig. Han fick stöd av fältmarskalk
Gustaf Mannerheim men inte av utrikesminister Eljas Erkko. Förhandlingarna
avbröts i mitten av november 1939 och Sovjetunionen angrep Finland militärt. Det
s.k. vinterkriget bröt ut. Paasikivi blev minister utan portfölj i Risto Rytis
nya regering 1940, och fungerade framför allt som utrikespolitisk rådgivare
till Ryti och utrikesminister Tanner.
När den ryska militära övermakten blev för stor var det dags
för Paasikivi att packa väskan och resa österut igen för att förhandla om
fredsvillkoren tillsammans med Ryti och den övriga delegationen. En episod
under en paus i förhandlingarna, som tillbringades i sällskap av ett antal
rusdrycker, fick Paasikivi ett sällsynt vredesutbrott. Han var förvisso känd
för att, trots sina annars försiktiga och diplomatiska egenskaper, även ha ett
häftigt temperament. Märkligt nog riktade han inte ilskan mot Sovjetunionen
utan istället mot Sverige som han, i likhet med många andra, tyckte ha svikit
Finland i dess svåra stund. Paasikivi närmast idiotförklarade
utrikesministeriets tjänstemän och kallade Sverige för ”ett skitland fullt av
skitmänniskor” och hamnade nästan i slagsmål med delegaten Rudolf Waldén vars
mamma var svenskfödd och som hade högre tankar om Sverige (Meinander s 176).
Han fick också uppdraget som Finlands representant i Moskva.
Finlands regering hemlighöll sina kontakter med Tyskland och av rädsla för
läckor höll de Paasikivi ovetande om de förhandlingar som inletts med Tyskland
1940. Det var inget som Paasikivi uppskattade och han avgick som sändebud och
återvände till Finland 1941. Paasikivi gav dock fullt stöd åt
fortsättningskriget när han väl blivit insatt i planen och skrev till och med
ett tal som var tänkt att läsas upp i finländsk radio när Leningrad var intaget
av tyskarna. Hitler hade redan tryckt upp inbjudningskort till segerbanketten
som han tänkte sig hålla på Hotell Astoria. Nu fick han aldrig fira någon seger
i Leningrad och finländska folket fick aldrig höra Paasikivi hålla sitt tal där
han skulle ha sagt att Leningrads fall skulle liva upp ”varje finnes sinne” (Meinander
s 205). Det rysshat som talet innehöll visar vad som rörde sig inombords hos
Paasikivi men som han senare var nödd och tvungen att dölja, vilket han också
lyckades göra framgångsrikt.
Hade inte Finland sommaren 1941 än en gång gett sig in i fortsättningskriget
så hade kanske Paasikivi hade kunnat njuta av sin pension och läst rysk
litteratur exempelvis. Nu fick han istället än en gång rycka in som förhandlare
i och med fredsförhandlingarna med Sovjetunionen som påbörjades sommaren 1944.
Vem annan än Paasikivi kunde varit lämpligare att leda den finska
förhandlingsdelegationen?
Fredsförhandlingarna 1944-45
Till viss del har dessa förhandlingar och spelet kring dem
redan beskrivits i inläggen om Risto Ryti och Gustav Mannerheim, men det finns
lite att tillägga om Paasikivis roll i det hela. Den kompromissvilja som
Paasikivi blivit känd för kom här till viss nytta men med tanke på
Sovjetunionens styrkeposition var kanske realismen och försiktigheten mer
användbara egenskaper.
Redan i mars 1944 hade Paasikivi suttit vid
förhandlingsbordet med Molotov för att sondera förutsättningarna inför
eventuella fredsförhandlingar. Huvuddelen av de krav som sedan Sovjetunionen
till slut fick på pränt i fördraget framfördes redan här. Bland annat att
Finland skulle betala ett stort krigsskadestånd till Sovjet. Summan 600
miljoner dollar ansågs fullkomligt orimligt för Paasikivi och de övriga i den
finska inre förhandlingskretsen. Molotov betonade också att det var bråttom med
svar och att det var deras sista bud. Mannerheim informerades och gav
klartecken för fortsatta förhandlingar trots omöjliga krav som att driva ut
tyskarna från Lappland före april månads utgång. Det gällde att vinna tid och
förhala det hela. Kanske kunde Tyskland hålla ut länge? Detta var trots allt
ett drygt år innan kriget i Europa var över och ingen kunde med bestämdhet veta
hur det skulle sluta. Kravet att bryta med Tyskland skulle ställa Finland helt
utan bundsförvanter. Sovjet visade irritation över dröjandet med definitiva
svar. Samtidigt pågick striderna och när sommaren kommit bestämde de sig
antagligen för att utöva militär press på finnarna för att sätta fart på
förhandlingarna.
En massiv offensiv mot Karelska näset igångsattes den 9
juni, först med ett enormt bombardemang av de finska ställningarna och tio
dagar senare en stor markoffensiv som blev helt förkrossande för de krigströtta
finländarna som började få ont om reserver. Att Finland inte dragit sig
tillbaka redan innan dess hade förstås med kommande förhandlingar att göra. Om
Östkarelen kunde hållas kunde det området användas för de markavträdelser som
Sovjet givetvis skulle kräva. Nu avancerade Röda armén snabbt mot den gräns som
rådde innan fortsättningskriget. Men ungefär där, i mitten av juli, kunde
offensiven hejdas och i detta läget signalerade Sovjet via kanaler i Stockholm
sin vilja att förhandla vidare. Finland agerade genast. Mannerheim efterträdde
Ryti som president den 4 augusti och den 17 augusti meddelade han Tyskland att
Finland inte längre ansåg sig bundet av samarbetsavtalet som Ryti hade slutit
med dem. Den 25 augusti kunde fredsförhandlingsprocessen sättas igång. Genast klargjorde
Molotov att Finland omgående måste börja köra ut tyskarna ur landet och i
övrigt såg villkoren dystra ut för Finland men det fanns inte många alternativ
då Sovjets övriga allierade klargjorde att de stod bakom kraven. Den 19
september undertecknades vapenstilleståndsfördraget som gjorde slut på
striderna. Det har också kallats för ”mellanfreden” vilket antydde att det bara
gällde tills ett slutligt fredsfördrag slutits. Kriget var förlorat för Finland
som nu måste göra allt de kunde för att mildra fredsvillkoren. Redan den 5
oktober anlände dock generalöverste Andrej Zjdanov till Helsingfors för att
leda de allierades kontrollkommission från dess säte i Hotell Torni. Zjdanov
stod Stalin nära och kunde förväntas hålla en hård linje och kommissionen dominerades
av sovjetiska militärer och underrättelsefolk. De skulle se till att Finland
fullföljde fredsfördragets alla punkter.
I november 1944 utsågs Paasikivi till statsminister i den
nya regeringen som tillkom efter att striderna lagt sig och Mannerheim blivit
president. Även Urho Kekkonen steg här in i centrum av regeringens inre krets
och tillsammans med Paasikivi skulle de ta kommandot över förhandlingarna.
Kekkonen var redan från början alltså med om att forma det som skulle kallas
Paasikivilinjen, det vill säga en form av undfallenhetspolitik inte helt olika
den som Paasikivi stått för innan Finland blev självständigt. På så sätt, genom
att stryka Sovjet medhårs, kunde de med tiden mildra bland annat
skadeståndskravet. Detta hade prutats till 500 miljoner dollar och det
ursprungliga förfallodatumet lyckades de skjuta upp två år från 1950 till 1952.
Paasikivis strategi gick ut på att låta utrikespolitiken gå
före inrikespolitiken. I klartext betydde detta att hålla Sovjet på gott humör
för att hålla dem så långt ifrån den finländska inrikespolitiken som möjligt.
Det förstnämnda var en förutsättning för att Finland överhuvudtaget skulle
kunna föra en självständig inrikespolitik var tanken. Det vore svårt att hävda
att han hade helt fel. Detta blev hur som helst Finlands linje i stort sett
ända fram till Sovjetunionens fall 1991. Det var ingen lätt manövrering för
Paasikivi i början då framför allt den sovjetdominerade kontrollkommissionen
bekymrade honom, men även finska politiska grupperingar från ytterhöger till
yttervänster som måste hållas i schack eller på gott humör beroende på vilket
som verkade mest lämpligt vid olika tillfällen. Även den finska allmänheten och
pressens förväntningar och krav var en faktor att förhålla sig till. Detta
gällde inte minst frågan om krigsansvarighetsprocessen som skulle komma att
döma förre presidenten Ryti med flera till fängelsedomar (se inlägget om Ryti).
Paasikivi och hans närmaste kunde ju inte heller vara helt öppna med sina
avsikter då Sovjet och kontrollkommissionen hade ögon och öron öppna för varje
politisk signal från Finlands sida.
Paasikivilinjen
Paasikivi valdes genom en undantagslag av riksdagen till
president i mars 1946 då Mannerheim avgick på grund av hälsoskäl. Den 76-årige
Paasikivi ansågs var bäst lämpad att manövrera Finland genom det minfält som
framtiden betraktades som. De väst-allierades generositet gentemot
Sovjetunionen när det gällde deras handlingsfrihet i förhållande till Finland
skulle med åren komma att förbytas i oro för att även de skulle hamna bakom den
järnridå som höll på att sänkas mellan östra och västra Europa. Finland sågs
snart som en värdefull buffertzon och gavs av USA och Sverige stora krediter
för att klara upp sin ekonomi efter kriget. Däremot fick inte Finland del av Marshall-hjälpen,
eftersom Sovjetunionen hade en starkt negativ inställning till detta.
Paasikivi insåg också vikten av att hålla sig utanför alla
militärallianser och förde in Finland på den alliansfria linjen som gäller
alltjämt idag, än så länge kanske man ska tillägga. När Stalin föreslog ett
”vänskapsavtal” var det fler än finländarna som fruktade att det skulle
innebära samma sak som i Tjeckoslovakien som samma dag Finland fick sin propå
från Stalin genomgick en Sovjet-stödd statskupp. Paasikivis strategi att inleda
förhandlingar om ett avtal med Sovjet gick ut på att förekomma hellre än
förekommas och styra avtalsinnehållet så mycket det gick till Finlands fördel.
Det ledde fram till VSB-avtalet, det vill säga fördraget om vänskap, samverkan
och ömsesidigt bistånd mellan Finland och Sovjetunionen. Förutom Paasikivi blev
det Kekkonen som var drivande i förhandlingarna för Finlands del. Men Paasikivi
höll noga uppsikt över förhandlingsdelegationens uppträdande och styrde med
hårda nypor för att inte paragraferna skulle bli formulerade på ett sätt som
gav Sovjetunionen stort inflytande på Finlands inrikespolitik. Avtalstexten
skulle komma att bli nästan precis som Paasikivi hade föreslagit med särskild
vikt vid att markera att Finland skulle komma att ställa sig utanför framtida
eventuella stormaktskonflikter.
VSB-avtalet löpte på tio år men förnyades kontinuerligt,
sista gången 1983, och gällde fortfarande vid Sovjetunionens upplösning
1991-92. Det innebar förvisso att Finland inte kunde föra en helt självständig
utrikespolitik men gav den inrikespolitiska frihet som Paasikivi eftersträvade
och den avväpnade också de inhemska kommunisterna som nu fick väldigt lite
inflytande på de framtida relationerna med Sovjetunionen och stärka sin makt i
Finland. Det kom också att få stor betydelse för att kicka igång industrihjulen
eftersom Finland fick förtur till en stor marknad för sina produkter och åt
andra hållet erhöll bland annat spannmål till förmånliga priser.
Paasikivi och Kekkonens relation till varandra skulle komma
att bli något mer ansträngd men Paasikivi såg ändå Kekkonens goda relationer
med Moskva och dialog med landets kommunister som en tillgång i spelet med
Sovjetunionen. För ett spel var det och ingen kan ta ifrån Paasikivi att han
spelade väl. Han vann också presidentvalet 1950 vilket gjorde att hans linje
kunde konsolideras och förfinas. Under nästan hela mandatperioden var det Urho
Kekkonen som hade statsministerposten vilket också i praktiken grundlade
kontinuiteten för Paasikivilinjen. Med detta sagt ska inte glömmas bort att Kekkonen
också manövrerade för att så småningom efterträda Paasikivi som president. Den
sistnämnde började få problem med hälsan och fyllde ju faktiskt 80 år samma år
som han återvaldes som president 1950.
Paasikivis diplomatiska stil gav honom också gott rykte i
Moskva vilket bland annat resulterade i att han förlänades Leninorden 1954. Den
stora personliga triumfen blev nog ändå Sovjets tidigarelagda återlämning av
Porkala som hade fått avträdas i fredsavtalet efter kriget. Lika mycket var
dock detta Chrusjtjovs förtjänst då han efter Stalins död börjat föra en mer
försonande hållning till västmakterna och Finland. Den 26 januari 1956 överläts
Porkala officiellt till Finland och Paasikivi kunde nöjt proklamera i ett
radiotal att ”pennan har rättat till det som svärdet söndrat” (Meinander s
319). Han hade också under förhandlingarna om Porkala förmått Moskva att göra
fler eftergifter gällande Finlands utrikespolitik, bland annat att godkänna
Finlands inträde i såväl FN som Nordiska Rådet, vilket Sovjet hade motsatt sig
tidigare. Det bekräftade kanske främst för honom själv men också för den
inhemska opinionen det riktiga i hans egen devis som han deklarerade 1955:
”Viktigast för Finland är och kommer alltid att förbli
att upprätthålla goda relationer med Ryssland. Geografin och historien har så
bestämt” (Meinander s 447).
När hans dagböcker släpptes för publicering i mitten av
1980-talet var nervositeten dock stor hos de finska makthavarna att denna
vänskapliga relation skulle skadas. Hans efterlevande hade redan på 1950-talet
haft för avsikt att publicera dem men efter vädjanden från Urho Kekkonen gått
med på att skjuta upp det i 25 år. I dem fanns nämligen Paasikivis innersta
tankar nedtecknade. De visar att han egentligen hyste en betydligt mer fientlig
inställning till Sovjetunionen än han någonsin visade offentligt. En del kunde
kanske dra slutsatsen att hans politik varit förljugen men det framstår också
som att han visste mycket väl vad som tjänade Finland bäst. Vilket inte var
hans egen högst personliga åsikt om den stora grannen i öst utan den version
som för tillfället tjänade Finlands intressen bäst. Enligt Paasikiviförbundet
var det inte fråga om underordning utan om att ”göra en dygd av nödvändigheten”
att upprätthålla de goda förbindelserna österut. Förbundet ser det till och med
som en förlängning av J.V. Snellmans hegelianska samhällsfilosofi och
statslära.
Trots sin höga ålder förekom Paasikivi i presidentvalets
första rundor 1956. Det kom dock att bli Urho Kekkonen som kom att vinna och
Paasikivilinjen blev nu inte bara i Agrarförbundets valpropaganda ofta Paasikivi-Kekkonenlinjen.
Det blev också en hedersam punkt för Paasikivis långa politiska karriär men
också hans levnadsbana. Den 14 december 1956 avled Paasikivi, men hans
utrikespolitik levde länge än i Finland.
Paasikivis minnesmonument
Paasikivi-monumentet gav upphov till livlig debatt och det
fick många smeknamn. Ett av dem var ”Juho Kusti och Alli (presidentens hustru),
som hänvisar till likheten mellan presidentparet och monumentets granithällar. Ett
annat är kort och gott ”han-hon”, med samma hänvisning.
Monumentet är skapat av Harry Kivijärvi som vann tävlingen
som utlysts om monumentet. Det avtäcktes 1980 i samband med 110-årsjubileet av Paasikivis
födelse. Öst och väst består av två svarta granithällar och en sockel med
Paasikivis ord: "All vishets begynnelse är att erkänna fakta". Paasikivis
namn betyder ungefär rullsten eller flyttblock och kanske är det därför mycket
passande att han inte avbildas som föreställande staty, som de övriga
presidenterna utanför riksdagshuset, utan i form av stenar. Men idén är kanske
mer att visa Paasikivis balanserande mellan öst och väst som får
föreställningen av två mot varandra stående granitstenar.
På sätt och vis alltså ett passande minnesmärke för
Paasikivis gärning. Hans personliga åsikter och åtbörder blev inte det
bestående intrycket för samtiden. De framkom mer i detalj i de långt senare
publicerade dagböckerna. Istället måste det vara hans sätt att lägga grunden
för Finlands relation till Sovjetunionen, den nation som besegrat dem i andra
världskriget och som alltid kastat en skugga över Finland. Utan denna
utrikespolitiska granithårda bas kanske Finland hade sett helt annorlunda ut
idag.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Paasikivi-monumentet vid Paasikiviplatsen i centrala Helsingfors. Idén till monumentet är Paasikivis balanserande mellan öst och väst som får föreställningen av två mot varandra stående granitstenar. |
Huvudsakliga källor:
Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander,
2012
Suomenpresidentit.fi
Paasikiviförbundet
Öst och Väst – J.K. Paasikivis minnesmärke
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera