FINLANDS PRESIDENTER – Del 3. Pehr Evind Svinhufvud

Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.

Det första inlägget handlade om Finlands första president Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander.

Relander efterträddes av Pehr Evind Svinhufvud (1861-1944) som tillträdde 1 mars 1931 och frånträdde 1 mars 1937.

När man går igenom historiken kring Pehr Evind Svinhufvud framstår det klart att han stod i centrum av den finländska politiken genom hela sin politiska karriär som påbörjades långt innan den självständighetsförklaring 1917 som också han själv var pappan till.

Förutom att vara president hann han under sin långa karriär bland annat med att vara talman för lantdagen/riksdagen, ordförande för senaten/regeringen, riksföreståndare och statsminister. Han kom att stå bakom en hel rad olika beslut som skulle få avgörande för Finlands utveckling. Åtminstone ett av dem blev avgörande för avvärjande av en kupp med målet att införa diktatur. Trots detta var han en hårsmån ifrån att under senare delen av sitt liv ta ett beslut som hade kunnat innebära motsatsen.

Hur som helst måste berättelsen om denne stockkonservative men kraftfulla ledare bli lång och sträcka sig över mycket mer än hans period som president.

Allt ljus på mig? Det syns ju på bilden vem som är centralfigur. Svinhufvud var också en centralfigur i finländsk politik i flera decennier. Fotografen är för mig okänd men bilden är tagen på Linnagården i Takahuhti i utkanten av Tammerfors och finns i familjen Linnas ägo. Bör vara taget mellan 1932-36 då Svinhufvud var president. Farbrorn som står upp längst till höger i bild är Framstegspartiets Kustaa Eemil Linna, jordbruksminister i regeringen som också råkar vara min sambos farfar och då ägare av gården. Sittande längst till höger är statsminister T.M. Kivimäki som sedan fick sitta i fängelse som krigsförbrytare eftersom han var ambassadör i Berlin under 2vk.   

Självständighetskämpen

Han kom att personifiera laglighetslinjen som motarbetade förryskningen i början av 1900-talet genom att hänvisa till gällande grundlag och vägra verkställa påbud från S:t Petersburg som enligt den tolkningen var olagliga. Han var en av de första medlemmarna av den finländska självständighetsrörelsen Kagalen och kom att utgöra en galjonsfigur för självständighetskampen.

När Finland fått enkammarriksdag 1907 utsågs Svinhufvud till talman. Som sådan höll han för ryssarna provocerande invigningstal där han ständigt betonade att kejsaren avgjorde Finlands ärenden på lagstridigt sätt. Vilket i sin tur ledde till att kejsaren upplöste lantdagen varje gång han höll sina trotsiga invigningsanföranden. Totalt upplöstes den sex gånger under perioden 1907-1916. Till slut bad Svinhufvud partierna att sluta omvälja honom som talman eftersom det bara ledde till att riksdagsarbetet stod stilla. Han efterträddes för övrigt som talman av blivande presidenten Ståhlberg (se Ståhlbergs biografi).

Världskrigets utbrott 1914 gjorde att det ryska greppet kring Finland hårdnade ytterligare och den finländska autonomin var i stort sett utraderad i praktiken. De som i Finland under kriget motsatte sig den ryska maktfullkomliga krigspolitiken arresterades och förvisades. Bland andra Svinhufvud som deporterades till Sibirien där han levde i en form av ortsarrest ända till februarirevolutionen 1917. När kejsaren Nikolaj II hade abdikerat marscherade Svinhufvud raka vägen till den lokala polisen, meddelade att den som fängslat honom förlorat sina maktbefogenheter, och satte sig på ett tåg hem till Finland.

Den 15 november 1917 röstade lantdagen för att den högsta statsmakten i Finland skulle fråntas kejserliga Ryssland, som ju inte längre existerade, och tillfalla finländska lantdagen. På ett sätt en självständighetsförklaring i sig men den nya borgerliga senaten (en form av regering) som tillträdde 27 november och leddes av Svinhufvud ville avge en särskild självständighetsdeklaration. De ville dock inte vända sig till den nya bolsjevikregeringen som tillsatts efter oktoberrevolutionen eftersom detta kunde tolkats som att Finland fortfarande erkände att den högsta makten fanns i Ryssland. Därför föreslog Svinhufvud en självständighetsdeklaration som den 6 december godkändes av lantdagen med rösterna 100-88. Socialdemokraternas ville emellertid skicka en finsk-rysk delegation till Ryssland för att i samråd med de nya styrande där bestämma hur självständigheten skulle genomföras.

Omvärlden erkände inte Finlands självständighet genast, och framför allt Tyskland ville först se hur de nya makthavarna i Ryssland reagerade och få deras erkännande. Därför reste Svinhufvud till Petrograd för att få Lenins erkännande, vilket han fick några timmar före tolvslaget den 31 december 1917.

Denna nyvunna självständighet fick Finland inte riktigt tid och ro att fira då arbetarklassen befann sig i upprorstillstånd och de röda garden som växte sig allt starkare blev alltmer självsvåldiga i sin framfart. Revolutionsryktet dallrade i luften och framtiden för det nybildade Finland såg onekligen komplicerad ut. I synnerhet som det saknade en riktig armé och försvarsmakt och fortfarande hyste tiotusentals ryska soldater och matroser på sitt territorium.

Svinhufvuds senat lämnade därför den 9 januari 1918 ett förslag om att bilda en stark ordningsmakt för hela landet. De skyddskårer som bildats under tidigare polisstrejker tänktes utgöra grunden för denna nya ordningsmakt och militärmakt. Socialdemokraterna motsatte sig förslaget och anklagade borgarna för att legalisera ”slaktargardena” men lantdagen antog Svinhufvuds förslag. Senaten såg till att snabbt verkställa förslaget för att förekomma ett motdrag från rödgardisterna innan mobilisering kunnat genomföras. En försvarskommitté bildades och general Carl Gustaf Mannerheim utnämndes den 15 januari till ordförande med uppgift att ställa upp ordningsstyrkor i landet. Rykten om röd revolution fick kommittén att den 19 januari flytta sitt säte från Helsingfors till Vasa. Mannerheim omorganiserade kommittén till en arméstab och gav den 21 januari skyddskårsdistrikten order om att snabbt ställa upp stridsberedda enheter.

Det röda upproret bröt ut den 27 januari 1918 och de kunde snabbt ta kontroll över Helsingfors och större delen av södra Finland. En av rödgardisternas uppgifter var att arrestera Senatens ledamöter med Svinhufvud i spetsen. De lyckades dock alla undkomma. Svinhufvud tog sig med en isbrytare till Tallinn, for därifrån vidare till Tyskland och återvände via Sverige till Vasa som var det vita Finlands huvudstad. Där fungerade han som politisk ledare för den vita regeringen medan Mannerheim var överbefälhavare för den vita armén.

Efter inbördeskriget

Efter inbördeskriget utsågs Svinhufvud till riksföreståndare och arbetade målmedvetet för att Finland skulle bli monarki med den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen som kung.

För att befästa den tyska alliansen menade också monarkins förespråkare att det vore lämpligt med en tysk monark som statschef. Svinhufvud blev den 18 maj 1918 vald till temporär sådan, med titel Riksföreståndare, och ny ordförande i regeringen/senaten blev Juho Kusti Paasikivi som gick in för att skapa en konstitutionell monarki. Motståndare till monarki och den tyskorienterade politiken var främst liberaler i ungfinska partiet och flera av agrarförbundets lantdagsmän. Den 14 juli röstade dock lantdagen för en monarkistisk konstitution men utan att nå den majoritet som krävdes för grundlagsändring. Istället tillgrep senaten en paragraf ur 1772 års svenska regeringsform som fastslog att en ny regent skulle väljas om kungahuset utslocknat på svärdssidan. I början av augusti fick senaten med knapp majoritet den fullmakt som krävdes för att genomföra ett kungaval. Ett val som den 9 oktober 1918 föll på kejsar Wilhelm II:s svåger prins Friedrich Karl av Hessen. Ett val som mottogs med varierande entusiasm bland lantdagsmännen. En del menade att monarki införts i brott mot lagar och konstitutionen.

I slutet av oktober kollapsade de tyska styrkorna vid fronten och den 9 november abdikerade tyska kejsaren. Två dagar senare accepterade ententemakterna en tysk anhållan om vapenstillestånd. Svinhufvud önskade genast avgå och föreslog att Mannerheim skulle väljas till riksföreståndare. Den 17 november sände Mannerheim från London ett telegram i vilket han uppmanade senaten att avstå från att låta prinsen av Hessen att bestiga tronen, bryta banden med Tyskland och ge plats åt en västsinnad koalitionsregering. Detta godtogs bland de styrande i Finland och lantdagen valde formellt Mannerheim till riksföreståndare den 12 december 1918.

Innan dess hann ändå Svinhufvud den 7 december 1918 med att utfärda en amnesti som innebar att alla röda fångar som inte gjort sig skyldiga till mord eller andra brott skulle friges. Dvs. i praktiken alla som dömts till lägre fängelsestraff än sex år. Men i förordningen om amnestin infogades också en paragraf som i praktiken också friade alla som deltagit i olagliga dödsskjutningar från den vita sidan. Paragrafen (femte par.) lyder:

”De personer, vilka i syfte att undertrycka det mot landets lagliga ordning igångsatta upproret eller hindra dess utbredande eller återställa ordningen förövat handlingar, som innefatta ett överskridande av vad för sagda syftemåls vinnande varit nödigt, skola för sådana handlingar icke underkastas åtal eller straff” (I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009, s 51).

Man gav alltså amnesti åt både röda och vita, men i det förstnämnda fallet till de som inte gjort sig skyldiga till mord medan för de sistnämnda handlade om de som hade gjort sig skyldiga till mord, konstaterar Roselius (I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009, s 51). Denna paragraf skulle konstant komma att användas av rättsliga myndigheter för att fria de personer bland de vita styrkorna som under och efter inbördeskriget gjort sig skyldiga till krigsbrott och mord på såväl rödgardister som civila som godtyckligt betraktades som misshagliga eller misstänkta för samarbete med de röda. Det handlade om tiotusentals avrättningar som skett under kriget men framför allt strax efter då fångar samlades ihop i usla läger och godtyckliga dödsdomar delades ut, antingen av individer på plats och ställe eller av hastigt sammansatta domstolar. Svinhufvuds paragraf ses som största hindret för de mördade rödas anhöriga att driva fall rättsligt och få till stånd fällande domar av de skyldiga.

Fotograf okänd. Fotot tillhör familjen Linna. Svinhufvud anländer till Linnagården för det möte som hölls på bilden ovan. På Linnagården hölls flera politiska möten under 1930-talet och detta tycks ha varit viktigt, med soldatgossar i givakt.

Konservativ motståndare till socialisterna och de högerextremas favorit

Samtidigt som Svinhufvud var en galjonsfigur för Finlands självständighetskamp så var han också en stark motståndare till Socialdemokraterna och socialism. Något tvivel om att denne annars komplext sammansatta figur politiskt befann sig långt till höger. Extremhögern gjorde också under åren flera framstötar för att få Svinhufvud som officiell ledare för sina egna organisationer eller som diktator för Finland. Det blev också den starka nationalistiska högerpopulismens framfart runt 1930 som skapade den politiska miljö inom vilken Svinhufvud valdes till president.

Finlands skyddsförbund (Suomen Suojelusliitto) bildades 1921 och betecknade sig som ”en skyddskår utan vapen”. De blev kända i januari 1923 då de publicerade ett upprop i tidningarna, med bland andra Mannerheim och Svinhufvud som undertecknare, i protest mot Socialdemokraternas förslag att släppa de internerade kommunisterna fria och utvidga de redan frigivnas rättigheter. Förbundet fungerade under 1920-talet mest som en distributör av antikommunistiskt material till pressen men blev mer aktivistiskt i samarbete med Lapporörelsen när den kom igång 1929. Denna massrörelse med rötter i bondesamhället Lappo i Österbotten satte ett starkt avtryck på Finlands politik kring 1930 och så gott som alla inblandade politiker var tvungna att på något sätt förhålla sig till den, så också Svinhufvud som även tillhörde rörelsen favoritpolitiker.

Lapporörelsen och andra högerextrema ville förbjuda socialismen och många av dem dessutom införa en nationalistisk högerdiktatur. Framför allt ville de ”rensa landet från kommunister”. Den 7 juli 1930 genomfördes bondetåget till Helsingfors. 12 tusen Lappoanhängare som med tåg och bilar tagit sig till huvudstaden från olika håll i landet ställde sig bakom sin ledare Vihtori Kosolas krav på regeringens avgång och att kommunistlagar som stryper partiets verksamhetsmöjligheter skulle stiftas. Det hör till saken att marschen finansierades av Försvarsmakten, skyddskårsorganisationen och arbetsgivarnas strejkbrytarnätverk vilket visar den tyngd rörelsen kunde lägga bakom sina krav även om deras egentliga medlemsantal inte motsvarade någon som helst majoritet av befolkningen. En av Lappo-ledarna, Vihtori Herttua, uppvaktade den nytillträdda statsministern Svinhufvud med rörelsens kravdeklaration. Om inte kraven tillgodosågs var marschledarna redo för våldsamma metoder, bland andra överstelöjtnanten Susitaival som hade sin uniform till hands och granater i fickorna. Lapporörelsen hade också Mannerheim högt upp på sin önskelista över framtida diktatorer och Svinhufvuds första åtgärd var att återföra denne till landet och inrätta honom som chef för Försvarsrådet och därmed i praktiken överbefälhavare i händelse av krig. Både Svinhufvud och Mannerheim fanns på plats och tog emot vid Senatstorget när Lappo-marschen nådde dit. Troligen ville statsmakterna visa tillräcklig lyhördhet för Lapporörelsens krav men också kontrollera skeendet genom att sälla sig till marschdeltagarna och ge bondetåget karaktären mer av en manifestation för fosterlandskärlek. Det var en balansgång för att undvika statskupp och diktatur.

De s.k. kommunistlagarna som infördes innebar hur som helst att medborgerliga rättigheter inskränktes, bland annat förbjöds kommunister att ställa upp i val och deras tidningar drogs in. Lapporörelsen nöjde sig med detta denna gång men de mer extrema inom rörelsen var besvikna och ville gå hela vägen ut och genomföra en statskupp.

I Lappomännens nya kampanj krävde man att också socialdemokraterna borde förbjudas och att även deras tidningar skulle dras in. För att ge eftertryck åt kravet avbröt man i februari 1932 en socialdemokratisk partifest i Mäntsälä och intog Folkets hus där mötet hölls.

Tusentals aktivister drog till Mäntsälä för att förena sig med ockupanterna och hotade att marschera till Helsingfors för att avsätta regeringen. I några dagar ligger hela landet i spänning men kuppmakarna behärskar aldrig mer än själva Mäntsälä. Lappomännen hoppades på stöd av Svinhufvud, som nu hade hunnit bli president, men misstog sig grovt. Det blev istället just han som tog död på hela företaget, som förvisso var synnerligen illa planerat och utfört och ändå var dödsdömt. Men president Svinhufvuds radiotal, i vilket han uppmanade männen att återvända till sina hem, har blivit en viktig händelse i finländska historieböcker och tog udden ur även de mest fanatiska upprorsmakarna i Mäntsälä. Dessutom förbjöds Lapporörelsen efter detta. Aktivisterna gick förvisso istället in för parlamentariskt arbete i det nybildade fascistpartiet Isänmaallinen kansanliike IKL (Fosterländska folkrörelsen).

Svinhufvuds sista presidentår präglas av hans motstånd mot Socialdemokraterna som tillsammans med Agrarerna (Centern) kommit överens om ett gemensamt regeringsprogram. Svinhufvud meddelar SDP:s ledare Väinö Tanner att han aldrig kommer att tillsätta en regering med socialdemokratisk medverkan. I presidentvalet 1937 segrar dock Centermannen Kyösti Kallio och utser Finlands första rödmylleregering, med en bas som bygger på socialdemokrater och agrarer. Svinhufvud verkade ha gjort sitt i finländsk politik.

Fotograf okänd men i familjen Linnas ägo. - Tack för mig, kanske Svinhufvud säger? Här lämnar han mötet vid Linnagården som nämnts i ovanstående bilder. Snart skulle han lämna politiken men riktigt slut som artist var han inte vilket framgår av texten nedan.

Andra världskrigets möjligheter till come-back

Svinhufvuds namn dök dock upp i de högerextremas planer på statskupp som låg i luften under andra världskriget. Den kanske mest allvarlig drevs av en grupp fascister som samlats kring Erkki Räikkönen. Räikkönen var en högerextrem nationalist och journalist och författare som bland annat skrivit ett antal verk om just Svinhufvud som han var personligen bekant med. Det var också Räikkönen som introducerade Svinhufvuds populära smeknamn Ukko-Pekka, som för övrigt också blev smeknamn för en finsk gevärstyp under kriget. I Räikkönens plan ingick att installera Svinhufvud som statschef för att ”slå en bro” mellan den konservativa högern och nationalsocialisterna (Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, s 136). De lanserade också Svinhufvud som ny president efter den i november 1940 av hälsoskäl avgående Kyösti Kallio. Det blev dock frimuraren Risto Ryti som då valdes till ny president till de högerradikalas stora förtret. Räikkönen grundade också en ”tyskvänlig kommitté” för att bearbeta tyskarna men viktigast blev i slutet av kriget att bearbeta den inhemska opinionen att vilja fortsätta slåss tillsammans med det Tyskland som retirerade på alla fronter. Detta var ett bekymmer de delade med Svinhufvud.

Strax före midsommar 1943 kallade P.E. Svinhufvud samman ett möte för att diskutera hur den finska opinionen och ledningen kunde övertygas om att fortsatt samarbete med Tyskland var ”Finlands enda chans att överleva” (Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, s 216). En viktig publikation i sammanhanget, och som tyskarna satte stor vikt vid för att motarbeta en finsk separatfred med Sovjet, blev Svinhufvuds ”Testamentti kansalleni” innehållande tal av Svinhufvud. Den förbjöds att tryckas i Finland men ska ha tryckts i Tyskland i 15 tusen ex och transporterats till Uleåborg på ett tyskt örlogsfartyg. Det nådde dock aldrig allmänheten men exemplar i tysk översättning lär ha återfunnits bland papper i Himmlers stab (Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, s 218).

Däremot hade de tyska förbindelsemännen med Finland inget större förtroende för de finska nationalsocialisterna som dessutom var hopplöst splittrade och oeniga sinsemellan samt saknade stark ledargestalt, åtminstone sedan Svinhufvud avlidit i februari 1944. För Finlands framtid kanske den rad tursamma faktorer som sammanföll.

Foto: Hans Wåhlberg. Svinhufvud vakar över riksdagshuset än.

Huvudsakliga källor:

Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander

I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009

Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, 1991