Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands
presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om
Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie
inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser
Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som
fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna
med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.
Det första inlägget handlade om Finlands första president
Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti. Det sjätte om
Mannerheim – första delen.
Denna gång handlar det än en gång om Mannerheim. Jo, han
använde själv bara efternamnet när han undertecknade avtal och andra
handlingar. Med aristokratisk självsäkerhet tyckte han väl att det räckte.
Mannen är en myt och en ikon inom finländsk politik och militärhistoria, om än
också omstridd. Det går inte att hålla en presentation av denne mytomspunne man
utan att det blir långt. Jag har därför delat upp den i fyra inlägg.
Det första handlade om ungdomsåren och tiden före, under och
strax efter inbördeskriget 1918. Denna del som följer här behandlar
mellankrigstiden till strax före andra världskriget. Del 3 rör hans
gärningar under Vinterkriget och Fortsättningskriget, tiden som president samt
de sista åren i livet. Del 4 kommer att bli en reflektion över personen
Mannerheim. Fakta och myter. Slaktare eller hjälte?
Politisk abstinens?
Mannerheim kom inte bra överens med Kaarlo Juho Ståhlberg.
Han förlorade också presidentvalet mot Ståhlberg 1919 och presidenten lär ha
gjort vad han kunnat för att utesluta Mannerheim från officiella sammanhang. Vid
första middagen i presidentpalatset hade Ståhlberg hyllat förste statsministern
Juho Vennolas statsmannagärning men inte sagt ett ord om Mannerheim, som ska ha
lämnat middagen i vredesmod. Han accepterade aldrig mer en inbjudan från
Ståhlberg (Blomster s 129). Det innefattade också Ståhlbergs (överraskande)
erbjudande 1924 till Mannerheim att bli medlem av Finlands försvarsråd.
Helt kunde han tydligen inte släppa att han inte längre var
involverad i maktens centrum. Mannerheim ägnade sig istället den första tiden
åt resor, men inte bara nöjesresor. Det blev en del besök hos politiska
tungviktare som Winston Churchill, general Wygand, marskalk Foch och Clemenceau
för vilka han försökte förklara Finlands belägenhet och beskrev inbördeskrigets
karaktär, som han såg det, som ett frihetskrig och kamp mot bolsjevismen.
Brittiske krigsministern Winston Churchill uttryckte en
”utpräglad antibolsjevikisk inställning”, skriver han i sina memoarer
(Mannerheim s 137). Han tyckte sig i England och Frankrike också se en
beslutsamhet att stödja en kontrarevolutionär insats mot Ryssland för att
installera en ny regim och krossa ”bolsjevikväldet”. Detta var Mannerheims
nyckelfråga:
”En framtida uppgörelse skulle utan tvivel ställa sig
dyrare än en samfälld stödaktion i detta nu, medan initiativet låg hos ledarna
för det ryska folkets uppbyggande krafter och motsidan än så länge led av många
materiella och psykologiska svagheter” (Mannerheim s 139).
Han hade svårt att släppa tanken på intervention i Ryssland
och kontrarevolution. Han skickade därför ett vädjande brev till president
Ståhlberg den 28 oktober 1919 där han framhöll ”Finlands intresse av att
deltaga i återuppbyggandet av ett nytt Ryssland” (Mannerheim s 139). Det fick
blandat mottagande i Finland och med tiden avtog också ententemakternas
intresse för militär intervention.
Som åskådare av finsk inrikespolitik under 12 år utan
officiella uppdrag såg Mannerheim med oro på utvecklingen, säger han. Han
främsta oro gällde Rådsrepubliken Ryssland, sedermera Sovjetunionen, som han
såg som det verkliga framtida hotet mot Finlands självständighet. Uppgiften att
hålla stånd mot detta hot förutsatte enligt vad han skriver ”en stark
statsmakt, ett effektivt försvar, vaksamhet och inre samling” (Mannerheim s
136). Detta ska han ha förklarat för partiföreträdarna men utan att ha ”mött
någon genklang” (Ibid). Vänstern och centerpartierna var särskilt negativa. Han
hade synpunkter på den förda politiken:
”Gentemot den röda agitation, som under sommaren inletts
såväl inom trupperna som på arbetsplatserna, visade regeringen en undfallenhet
och olust att ingripa, som endast var ägnad att uppmuntra de samhällsupplösande
krafternas mullvadsarbete” (Mannerheim s 136).
Han avser här förstås den finländska kommunisterna som
etablerat sig i Ryssland och därifrån börjat infiltrera finska vänstern och
framgent framför allt fackföreningar.
Frågan om kommunismen upptar mycket av mittendelen av hans
memoarer som rör hans liv som privatperson under 1920-talet. Vid årtiondets
slut tyckte han sig ha sett en ökad imperialistisk tendens hos Rådsrepubliken
Ryssland och hur den Röda armén växte i styrka. Hans uppfattning om framtida
hot från öst tilltog och han säger sig ha sett med oro på politiken i Finland
som han säger under hela decenniet förts ”allt mera utpräglat i
försvarsoviljans och den kommunistiska agitationens, undfallenhetens och den
ansvarslösa låt-gå-politikens tecken” (Mannerheim s 147).
Han såg också förargat på när kommunisterna tilläts bilda
parti 1920 och delta i valet 1922. Tolererade av socialdemokraternas
vänsterfalang och av centerpartierna kunde de agitera fritt i fabriker och
”utöva terror mot fosterländskt sinnade arbetare, deltagare i frihetskriget och
medlemmar av skyddskårerna” samt agitera inom försvarsmakten, skriver han
(Mannerheim s 148).
Hösten 1921 föreslog representanter för skyddskårerna
Mannerheim som deras överbefälhavare men presidenten ”vägrade att godkänna min
kandidatur”, skriver han (Mannerheim s 148). Detta i samband med att han
beskriver en vänstervåg i Finland. Men skälet till presidentens vägran lär
snarast ha varit att han såg med oro på hur Mannerheim med sin auktoritet bland
befolkningen skulle vara ledare för en parallell armé som mycket väl kunnat
användas för kuppliknande maktövertaganden. Något som skulle visa sig vara en
befogad oro senare. Vi kommer strax tillbaka till detta.
 |
Bild: Otava Publishers. Mannerheim kopplar av 1926 på sin
villa Stormhällan nära Hangö.
|
Mannerheims tid som privatperson
Han tog slog sig emellertid ned en tid i Paris. Där fanns
ett stort antal från bolsjevikernas Ryssland flyktade adelsmän och politiker
att umgås med. Dessutom kvinnor, som exempelvis den högt uppburne polskfödda aktrisen
med artistnamnet Pola Negri, vilket berörs lite mer i del 4 av
Mannerheim-porträttet.
Hemma i Finland ägnade han dock en hel del tid åt
filantropi. Han inledde ett samarbete med sin syster Sophie ”till förmån för ”de
rödas barn”, eller ”de fängslade
upprorsdeltagarna”, som han säger i memoarerna (Mannerheim s 142). Hans tanke
var att lindra såren efter kriget och ”jämna vägen” för klyftor som uppstått
som en följd av kriget. På längre sikt var tanken att ”förebygga uppkomsten av
en samhällsfientlig inställning hos en missgynnad del av nationen”, hävdar han
vidare (Ibid). Det ledde till bildandet i oktober 1920 av General
Mannerheims Barnskyddsförbund som senare skulle kallas endast Mannerheimförbundet.
Det kom att arbeta för att få ned barnadödligheten, för skolbarns läkarvård,
utbildning av ”hälsosystrar” samt upprättande av rådgivningsbyråer och hälsogårdar
bland annat.
Han blev också utnämnd till chef för Finlands Röda Kors och
gjorde enligt många bedömare en stor insats för att bygga upp dess verksamhet
till en nivå som blev internationellt erkänd.
Men under hela 1920-talet fanns hans namn med i de politiska
diskussionerna som rörde kommunismens vara eller inte vara och dess motreaktion
i den växande högerextremismen.
Mannerheim och de högerextrema
Mannerheims namn förknippades under mellankrigstiden förstås
starkt med den vita segern i inbördeskriget och bekämpandet av kommunismen.
Bland de röda kallades han allmänt för ”slaktaren” eller ”slaktargeneralen”.
Stort hopp sattes kanske just därför till honom bland de högerextrema som
kommunismens ledande baneman. Det ska sägas att han aldrig föll för locktonerna
som ledare för ett diktatoriskt Finland men samtidigt dyker hans namn ständigt
upp i historiken om de högerextrema grupper som bildades på löpande band i
Finland under mellankrigstiden.
Det var ingen slump att han av extremhögern sågs som en
framtida diktator i en finländsk högerdiktatur. Till sin brevvän (älskarinna?) Maria
Lubomirska skriver han:
”För att säga sanningen är det dock ej snön som sätter
oss på prov utan allt det som händer omkring oss, allt som de demokratiska
friheterna medför av inkompetens, småsinne, intriger, hyckleri, fanatism etc.
Man måste säga att den demokratiska regimen avgjort icke är ägnad att främja
upphöjda känslor eller skapa stora karaktärer” (citerad i Blomster s 129).
Var Mannerheim högerradikal? Enligt Henrik Meinander är
svaret nej, utan snarare och mer korrekt ”reaktionär” (Meinander b s 139).
Mannerheim var fast i ett 1880-tal eller rentav svunna tider, menar han och det
stämmer också väl in på hans ridderliga ideal. Han stod i grunden på en
konservativ tankebas men med antikommunismen som bärande element och främsta
drivkraft. Mer konkret drev han under mellankrigstiden främst försvarsfrågor
som handlade om ökad budget men också dess autonomi från politiska
institutioner, åtminstone i krig. Det vill säga egentligen överbefälhavarens
befogenheter. Han föredrog att påverka genom sitt vittomfamnande kontaktnät,
som en ”grå eminens” (Meinander b s 153). Men det var flera rörelser som tog
kontakt med honom och gärna hade sett honom som auktoritär ledare för landet.
Henrik Ekberg informerar i sin doktorsavhandling ”Führerns
trogna följeslagare” hur bland andra en Elmo E. Kaila i samband med
inbördeskrigets slut startade en ”konspirativ högerextremistisk organisation”
med främsta syfte att infiltrera skyddskårerna för att på så sätt ha beredskap
för att hålla den ”framväxande socialistiska arbetarrörelsen” i schack. De
bildade informella nätverk och en inofficiell underrättelsecentral inom
skyddskårerna och sökte också 1919 samarbete med det kring riksföreståndaren
Mannerheims grupperade ”krigspartiet” som ville få till ett fälttåg mot
Petrograd för att ge den färska bolsjevikregimen ett avgörande dråpslag. Kailas
aktivister planerade att genom en kupp installera Mannerheim vid makten i
Finland. Två år senare försökte samma aktivister installera Mannerheim som
överbefälhavare över skyddskårerna och med en statskupp ta över makten men då
med inrikespolitiskt motiv som ”skydd” mot de röda.
En annan rörelse bildad 1921 var Finlands skyddsförbund
(Suomen Suojelusliitto). De betecknade sig som ”en skyddskår utan vapen”
och blev kända i januari 1923 då de publicerade ett upprop i tidningarna, med
bland andra Mannerheim och den blivande presidenten Svinhufvud som
undertecknare, i protest mot Socialdemokraternas förslag att släppa fria de
efter inbördeskriget internerade kommunisterna och utvidga de redan frigivnas
rättigheter (Ekberg).
Den mest kända organisationen var dock Lapporörelsen som
ägnade sig åt förföljelse av kommunister och socialdemokrater (egentligen löst
sammansatt och i praktiken ett nätverk som drog till sig en mängd
kommunisthatande figurer). De störde vänstermöten och genomförde s.k.
skjutsningar, det vill säga kidnappningar av vänsterfolk eller personer som de
menade hade vänstersympatier och körde iväg dem med bil till avlägsna
skogspartier där de som regel misshandlades eller i vissa fall mördades. En del
kördes iväg över gränsen till Ryssland. Skjutsningen av förre presidenten
Ståhlberg blev emellertid en skandal som gav rörelsen dålig publicitet bland
allmänheten. De genomförde dock en stor bondemarsch till Helsingfors 1930 och
då med tanken att genomföra en statskupp. Den blev inte av men de lyckades ändå
pressa regeringen till att utfärda de s.k. kommunistlagarna som innebar att
kommunisternas verksamhet i praktiken förbjöds och en inskränkning av press-
och yttrandefriheten i Finland. Lapporörelsen försökte igen, i Mäntsälä 1932
att genomföra sin statskupp men misslyckades med i stort sett allt och
Lapporörelsen förbjöds (se tidigare inlägg om Finlands presidenter och
Svinhufvud).
Det var ett hårt slag för de nationalistiska radikalerna och
högerextrema krafterna som därefter blev än mer splittrade men planerna på
statskupp smiddes vidare på flera håll och i önsketänkandet skulle Mannerheim
leda det hela tillsammans med sina generalskamrater och ledarna för
Lapporörelsen och Frontmannaförbundet. En av dem var Arvi Kalsta som var
engagerad sedan 1929 i Frihetskrigets frontmannaförbund. Efter
frigivningen från en fängelsedom för misshandel och dödshot av vice talmannen
Väinö Hakkila försökte han ta över ledningen över Frontmannaförbundet och ska
ha skickat en inbjudan till Mannerheim att ta plats i dess ledning (Roselius/Silvennoinen/Tikka).
Enligt Jörn Donner var det dennes far Kai Donner som, under täcknamnet
Andersson, agerade ”springpojke” mellan aktivisterna och Mannerheim (Donner s
58).
Till en början var Mannerheim i alla fall inte helt avogt
inställd till Lapporörelsen. I ett brev till sin svägerska i Sverige skrev han
samma dag som bondemarschen 7 juli 1930: ”[…] det hela är en märklig historisk
tilldragelse och jag vill hoppas att konsekvenserna af denna på en sund grund
bygda oegennyttiga folkrörelse skola blifva lyckliga” (Donner, s 77). Enligt
Donner ska Mannerheim åtminstone år 1929 ha beundrat den ”fascismens segerrika
anda” som beskrivits för honom (Donner, s 78). Däremot ville han inte låta sig
dras med i en statskupp. Troligen var han alltför mån om sitt eftermäle och
insåg riskerna med dylika företag som dessutom rimmade illa med hans image som
frihetens hjälte 1918 då han i mångas ögon räddat landet från en kommunistisk diktatur.
Dag Sebastian Ahlander är också försiktig i sin
Mannerheim-biografi. Han menar att Mannerheim länge hade överseende med
Lapporörelsens antidemokratiska uttalanden och att han möjligen kände sympati
för österbottningarna som varit grunden för hans vita armé i inbördeskriget.
Mannerheim var hedersordförande i Skyddskåren som ännu var en maktfaktor i
Finland och därför såg många antingen förhoppningsfullt eller med rädsla en
möjlighet för Mannerheim att åter träda in i den finska politiken, men som någon
form av diktator. Mannerheim sägs ha tagit sin hand ifrån Lapporörelsen när de
skjutsade paret Ståhlberg till ryska gränsen och slängt av dem där (Ahlander s
150).
Henrik Meinander är mer övertygad. Mannerheim ”sympatiserade
utan tvekan med Lapporörelsen”, säger han i sin Mannerheim-biografi (Meinander
b s 149). Men också att han aktade sig för att bli djupare involverad i
rörelsen då han var mån om sitt anseende och sin framtid inom försvarsmakten.
Det visade sig vara en klok försiktighet eftersom rörelsen gjorde sig skyldig
till en misslyckad statskupp och förbjöds 1932.
Mannerheim själv har i sina memoarer svårt att dölja sin
sympati med Lapporörelsen. Han skriver så här:
”Allt starkare missnöje och harm över de förlamande
partistriderna, men framför allt över kommunisternas öppet landsförrädiska
agitation, terrorn och huliganismen på arbetsplatserna, skapade terräng för en
reaktion, som efter hand växte till en mäktig folkrörelse, känd under namnet
Lapporörelsen” (Mannerheim s 149).
Han hävdar sedan att det hade kunnat gå våldsammare till i
andra länder och folk ”med livligare temperament än det finska” men beklagar
ändå att målet att förbjuda kommunismen ”ej kunde nås på parlamentarisk väg”
och att det förekom ”en del grova övergrepp” men lägger skulden på
”statsmaktens undfallenhet” och säger till sist om saken att:
”Tack vare Lapporörelsen blev det möjligt att skapa ett
parlamentariskt underlag för en regering med annan livskraft och handlingsvilja
än under 1920-talets förfallsperiod” (Mannerheim s 150).
Detta blir till viss del lite av guilt-by-association men
det går inte att komma ifrån att Mannerheim sågs av högerextrema krafter som en
önskvärd diktator och således betraktades som en av dem. Mannerheim hade 1931
återvänt till det politiska livet i Finland som ordförande för försvarsrådet
och som sådan gav han dessutom öppet sitt stöd för frontmannarörelsen och var
ofta det stora namnet vid deras olika minneshögtider för frihetskriget. Han
skrev också, tillsammans med tyske generalen Rüdiger von der Goltz som var
befälhavare för den tyska insatsstyrkan i Finland 1918, förord till Johan
Fabritius bok Män som inte glömma som gavs ut år 1936 på svenska.
Fabritius deltog i första världskriget på rysk sida men deserterade 1917 och slogs
i inbördeskriget på den vita sidan, fortsatte sedan i militär tjänst och blev
till slut överstelöjtnant. Han arbetade främst med befästningsverk och
betraktas som pappa till försvarslinjen Mannerheimlinjen. På finska
släpptes hans bok 1938 men redan 1936 gavs en tysk översättning ut i Tyskland
med titeln Was Europa nicht hören will. I boken hyllar Fabritius
frontsoldaternas offervilja och pliktkänsla men framför allt framhöll han
bolsjevismen som det stora hotet. Fabritius figurerade under andra världskriget
i långt gångna planer på en kupp 1944 för att hindra att Finland drog sig ur
samarbetet med Hitlers Tyskland och slöt separatfred med Sovjetunionen. Detta
var också något som Frontmannaförbundet drev hårt och dess styrelseledamot
Peter Forsström ska i augusti 1944 ha uppvaktat den då nytillträdde presidenten
Mannerheim med detta budskap, men blivit avvisad. Enligt uppgifter efter kriget
lär det ha varit Mannerheims auktoritet som kanske var den avgörande faktor som
fick officerarna att hålla sig ifrån att stödja en statskupp. Vid en resa med
sin svåger Michael Gripenberg sägs också att han med bestämdhet ska ha sagt att
han aldrig skulle kunna tänka sig att ställa upp på någon kupp (Ahlander s
131).
Det finns alltså ingen grund för att kalla Mannerheim för
nazistsympatisör även om de som var det satte sitt hopp till honom. Dessutom
var han ingen tyskvän och hade troligen lägre tankar om Hitler än han lät visa
vid deras sammankomst under kriget på Mannerheims 75-årsdag 1942. Då lär han förvisso demonstrativt (?) ha rökt sin cigarr trots Hitlers uttryckliga avsky för tobaksrök. Däremot delade de den antikommunism som
Mannerheim genom hela sitt liv gav otaliga uttryck för. Själv tror jag dock att
han främst såg sig som militär och drevs av en krigsromantisk syn på
frontsoldater och en uppfattning av plikt som främsta dygd. Därav stödet till
frontmannarörelser och frontmannen Fabritius bland andra. Han blev också med
tiden allt mer av realpolitiker som tänkte i längre perspektiv än
känslosträngarna. Att han var en aristokrat med starkt konservativa åsikter och
därmed hade en ”konservativ” syn på demokratin råder däremot inget tvivel om.
Mannerheim tillbaka i rikets tjänst
Någon kanske tycker att tonvikten på kopplingen till de
högerextrema tagit stor plats i beskrivningen av Mannerheim, men den är sällan
beskriven och därmed intressant att fördjupa sig i. Den starka motsättningen
mellan yttersta vänstern och dess motpol yttersta högern är också något som
präglade den finska mellankrigspolitiken starkt.
I december 1931 var det emellertid dags för Mannerheims
comeback i den officiella finländska politiken i och med utnämningen till
ordförande för Försvarsrådet, och som sådan överbefälhavare i händelse av krig.
Tjänsten närmast skräddarsyddes av den nye presidenten P.E. Svinhufvud (se
tidigare inlägg om Finlands presidenter) som kallade hem Mannerheim särskilt
för denna uppgift.
Han skulle under den här perioden utöva en hel del
inflytande över utrikes- och säkerhetspolitiken. Han hade del i att ett non-aggressionsavtal
med Sovjetunionen kom till stånd 1932, att regeringen utfärdade en
neutralitetsdeklaration 1935 samt att Finland gjorde närmanden till Sverige och
de övriga nordiska länderna under 1930-talet (Ahlander s 156).
År 1933 fick han också rang av fältmarskalk för Finlands
armé. Dessutom fick han under denna tid ett nytt hem. Genom kontakt med
industrimagnaten Karl Fazer fick han tillgång till en paradvilla (numera
Mannerheimmuseum) i Brunnsparken. Det gick bra för honom nu och han tog sig an
uppgifterna med Finlands försvar med stor frenesi.
Det var dock inte med riktigt samma flyt i början som han
fick igenom sina idéer om upprustning av försvaret. Han ville bygga
befästningar längs gränsen mot Sovjet och rusta upp alla vapenslag väsentligt.
Försvarslinjen Mannerheimlinjen påbörjades bland annat. Den blev aldrig
riktigt färdigställd och långt ifrån alla militära upprustningar, befästningar
och förberedelser för krig hann genomföras innan det blev verklighet 1939. Det
var lättare sagt än gjort att genomföra Mannerheims direktiv i depressionens
Finland och hans larmsignaler om ett hotande krig klingade länge ohörda, på
liknande vis som Churchills hade gjort detsamma i Storbritannien. ”Vad skall
upprustning tjäna till när det aldrig blir krig”, ska Risto Ryti ha sagt till
honom (Ahlander s 157). Mannerheim beskriver själv sin tid som ordförande för
försvarsrådet som en ständig kamp med politiker, främst socialdemokrater och
centerpartier, om ökade anslag till försvaret. Hans initiativ för en förenad
nordisk försvarsallians gick också i stöpet, främst genom Sveriges ovilja att
bryta sin alliansfrihet. Redan 1936, då president Svinhufvuds mandatperiod gick
ut, umgicks han därför med tankar på sin avgång från posten. Men efter vädjanden
från nye presidenten Kallio och statsminister Cajander beslöt han ändå att
kvarstå (Mannerheim s 167-168). Han såg i och med 1938 års ökade budget till
försvaret, 23 % av totala budgeten och följande år hela 30 %, betydligt ljusare
på framtiden. Rikets försvar stod plötsligt ”som den centrala och väsentliga”
även bland tidigare motståndare bland politiker och allmänhet, tyckte han
(Mannerheim s 169). Men orosmolnen hopade sig i världspolitiken och tiden
skulle bli knapp för att bygga upp inför det som komma skulle.
År 1939 kom ju som bekant Sovjetunionens med en kravlista
till Finland och begärde underhandlingar om punkterna i den. Underhandlingarna
hösten 1939 gällde bland annat överlåtelse av finländskt territorium. Mannerheim
förordade ett tillmötesgående av de ryska anspråken men regeringen delade inte hans
ståndpunkt, vilket ledde till att han begärde avsked. Något som säkert bidrog
till att Sovjetunionen senare inte krävde att han skulle ställas inför
krigsförbrytardomstolen. Det blev dock ingen lång stund Mannerheim var frånkopplad
det högsta ansvaret för Finlands armé. När Sovjetunionen inlett sitt anfall på
Finland den 30 november 1939 återtog han sin avskedsansökan och utnämndes av
presidenten Kyösti Kallio till överbefälhavare för Finlands försvarsmakt.
Vi kommer till detta i nästa del av Mannerheim-porträttet.
Huvudsakliga källor:
Mannerheimmuseet hemsida:
Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från
inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander, 2012 (Meinander a som referens)
Mannerheim – Aristokrat i vadmal, Henrik Meinander,
2017 (Meinander b som referens)
Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, 1991
Svart gryning – fascismen i Finland 1918-44, Aapo
Roselius/Oula Silvennoinen/Marko Tikka, 2016
Uppslagsverket Finland, https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/view-103684-Foerfattningsstriden
Över branten – Bröder i krig 1917-1918, Annvi
Gardberg, Anders Gardberg, Aapo Roselius, 2018
I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i
Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, Leopard, Stockholm, 2009
Frihetskriget i Finland år 1918, Hannes Ignatius och
Kaarle Soikkeli, 1924
Hufvudstadsbladet den 1/10-2016, artikel av Jonas Blomqvist,
Mannerheims oroliga ungdomsår –
marskalkens farmor: ”Han har en dyster framtid
Hufvudstadsbladet den 15 /9 2017, artikel av Staffan Bruun, Värstingen
som blev krigshjälte.
Databasen Krigsdöda i Finland 1914-1922:
Vägen till Tammerfors – Striden mellan röda och vita i
finska inbördeskriget 1918, Heikki Ylikangas, Helsingfors, 1993
Anteckningar om Mannerheim, Jörn Donner, 2011
Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik
Meinander, 2008
Gustaf Mannerheim, Dag Sebastian Ahlander, 2016
Carl Gustaf Mannerheim – Spjuvern som blev Marskalken av
Finland, Red. Björn Stenbacka, 2017
Gustaf Mannerheim – Marskalk af Finland, Kjell
Blomster, 2015
Marskalkens minnen, Gustaf Mannerheim, 1993,
Faksimilutgåva av 1954 års upplaga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar