Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands
presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om
Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie
inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser
Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som
fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna
med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.
Det första inlägget handlade om Finlands första president
Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud.
Svinhufvud efterträddes av Kyösti Kallio (1873-1940)
som tillträdde 1 mars 1937 och avgick av hälsoskäl redan 27 november 1940 en
knapp månad före sin död.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Kyösti Kallio sitter stadigt i närheten av riksdagshuset i Helsingfors. |
Kyösti Kallio (ursprungligen Gustaf Kalliokangas) var från
början jordbrukare från Österbotten och deltog som representant för
bondeståndet redan i ståndslantdagarna 1904/05 och 1905/06. Sedan
enkammarsystemet införts, valdes han till representant för det nybildade
Agrarpartiet, sedermera Centerpartiet. Kallio hade under lång tid varit en av
de ledande parlamentarikerna för Agrarerna/Centern och låg bland annat bakom
lagen som gav jordlösa torpare egen mark att bruka, vilket gav lagen namnet
”lex Kallio”. Han var riksdagens talman i flera omgångar, satt också i den så
kallade självständighetssenaten under finska inbördeskriget 1918 och ingick
därefter i sju olika regeringar, bland annat som fyrfaldig statsminister. Han
var också den mest långvariga talmannen i finländsk historia.
Efter inbördeskriget, i maj 1918, höll han ett försoningstal
till nationen i Nivala kyrka. Det har inte bevarats för eftervärlden men blivit
bevingade ord i Finland ändå och markerade hans politiska försoningslinje:
”Vi måste skapa ett sådant Finland där det inte finns
röda eller vita, endast finländare som älskar sitt fosterland. Ett land där det
endast finns medborgare i republiken Finland och där alla upplever att de är
fullvärdiga medlemmar av vårt samhälle och trivs här” (Citatet hämtat ur
Hufvudstadsbladet 5/5-2018 ”Statsledningen hedrade minnet av inbördeskrigets
offer – Niinistö och Sipilä höll tal”).
Hans huvuddeviser var försoning, kompromiss, saklighet och
måttfullhet. Han insåg också att landet behövde reformer för att kunna enas
efter inbördeskriget. Som jordbrukare låg landsbygdsbefolkningen honom varmt om
hjärtat och hans Lex Kallio (en av de mest kända och betydelsefulla
lagarna i Finland) blev frigörelsen för landets alla jordlösa torpare som nu
fick förutsättningar att bruka sin egen jord.
Kyösti Kallio var stark motståndare till kommunismen och
förespråkade kväsande av kommunismen med hjälp av lagstiftning. Kallios tredje
regering (1929–1930) förberedde en kommunistfientlig lagstiftning samtidigt som
Lapporörelsen bildades och växte sig stor. I början förhöll sig Kallio
förstående till den, men fördömde deras våldsamma metoder och blev istället en
av deras hatobjekt.
P E Svinhufvud efterträdde Kyösti Kallio som statsminister
1930. Kallio såg sig då tvungen att stiga åt sidan. Lapporörelsens radikala
hade riktat ett ”erbjudande” till statsministern att bli ”Finlands ledare ”i
fäderneslandets namn”, vilket i stort sett handlade om att bli landets
diktator. Kallio tackade bestämt nej, vilket höll på att kosta honom livet då
en skara radikala aktivister hotade att mörda honom den 8 juni 1930 vid
tågstationen i Seinäjoki. Kallio lyckades tala sig ur situationen men
regeringen Kallio avgick inom kort under tyngden från Lapporörelsens krav på en
ny och mer ”fosterländsk” och antikommunistisk regering.
Den 1 mars 1937 blev det istället Kallio som efterträdde
Svinhufvud som president då denne hade vägrat godkänna en regering med
socialdemokratiskt deltagande. Kallio såg däremot värdet av en koalition med
förutsättning att driva en försoningspolitik och därför såg han till att bilda
det som blev känt som Rödmylleregeringen eller Rödmyllekoalitionen.
Den kom att driva en politik i linje med Kallios filosofi. Det har sagts att
han skulle varit en svag president men det var kanske mer en idé om att inte
framhäva sig själv utan mer presidentskapets parlamentariska roll. Den
finländska regeringsformen från 1919 gav emellertid presidenten långtgående
möjligheter att påverka ministerlistorna.
De två stora partierna i regeringen, Centern och
Socialdemokraterna, företrädde bönderna och arbetarna som lidit stort under
många krisår under 1930-talet och regeringen så sig som byggare av en
välfärdsstat enligt välkänd europeisk modell där statlig planhushållning blivit
a la mode efter börskraschen 1929 och den djupa depression som följde. Det var
ljusare ekonomiska tider igen i Finland men regeringen hann dock inte göra allt
den föresatt sig. På kort tid genomförde den ändå en universitetslag, en
folkpensionslag som dock inte hanns med att genomdriva i full skala före
krigsutbrottet, samt modernisera fattigvården vilket ökade de statliga
insatserna och minskade beroendet av filantropi. Regeringens tillkomst hade
också en avsedd försoningspolitisk effekt att ena landet och som en markering
för demokratin i ett finländskt samhällsklimat där fortfarande högerextrema krafter
mer eller mindre tydligt drog åt diktatur. Det sistnämnda var också ett problem
i förhållandet till Sovjetunionen som missnöjt pekade på de pro-tyska
finländska fascisternas, IKL, närvaro i riksdagen. Regeringen gjorde vad den
kunde för att istället tydligt odla en nordisk orientering, vilket ju förvisso
inte hindrade Sovjet från att anfalla Finland i november 1939.
Därmed fick regeringen övergå till att försvara landet och
ombildades. Tillträdde gjorde en bredare koalitionsregering ledd av Risto Ryti.
President Kallio lyckades dock vid ett första krismöte övertala Mannerheim att
bli överbefälhavare för armén. Finland hoppades på hjälp utifrån och inte minst
från Sverige. President Kallio tillhörde de mest förhoppningsfulla och lär ha
sjunkit ihop av förbittring av nyheten om svenska regeringens besked att den
inte tänkte befästa Åland. Kallio beskyllde svenskarna för att ha varit
svekfulla, trots att några garantier om assistans aldrig utfärdats. Han
tillhörde också de som allra längst trodde och hoppades på fransk-brittisk
hjälp till skillnad från koalitionsregeringens trojka Risto Ryti-Väinö
Tanner-Juho Paasikivi som förhöll sig mer skeptisk till de fransk-brittiska
utfästelserna. Det ansågs redan under hans levnadstid att utrikespolitik inte
var Kallios starkaste kort. Det brukar anses att han genom sin mer orubbliga
linje skulle ha orsakat att Vinterkriget bröt ut. Min personliga gissning är
att det nog inte hade kunnat undvikas då Sovjetunionen nog velat ta den chans
som Molotov-Ribbentroppakten försett det med. Kallios sviktande hälsa gjorde
dock att han inte med full kraft kunde delta i förhandlingarna med
Sovjetunionen som istället överlämnades framför allt åt Paasikivi att sköta.
Under Kallios tid som president utbröt som sagt vinterkriget
och han fick det tvivelsamma nöjet att skriva under fredsavtalet med
Sovjetunionen som kostade landet en stor del av Karelen. Det var emellertid
genom en serie framgångsrika avvärjningsanfall som den finska armén lyckades
hålla undan så pass länge som den gjorde vilket sannolikt åtminstone påverkade
den sovjetiska förhandlingsviljan även om den kanske fick mest näring av de
fransk-brittiska interventionsplanerna. Mest ryktbar blev avvärjningssegern vid
Suomussalmi i januari 1940 som gav president Kallio anledning att rikta de bevingade
orden till överbefälhavare Mannerheim: ”Det som här skett, skall förbli en
klart lysande stjärna i vår krigshistoria”.
Under hösten 1940 var däremot Kyösti Kallios stjärna på väg
att för alltid slockna. Han drabbades då av ett slaganfall och var tvungen att
avgå i förtid den 27 november 1940. Mitt under avskedsceremonin på Helsingfors
järnvägsstation drabbades han av ett nytt slaganfall och fick hjälpas av
överbefälhavaren Mannerheim in i en järnvägsvagn där han avled 19 december
1940.
Huvudsakliga källor:
Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från
inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander
Biografiskt lexikon för Finland, Kyösti Kallio
Wikipedia, Kyösti Kallio
Artikel Hufvudstadsbladet 5/5-2018 ”Statsledningen hedrade
minnet av inbördeskrigets offer – Niinistö och Sipilä höll tal”)
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera