Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands
presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om
Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie
inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser
Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som
fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna
med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.
Det första inlägget handlade om Finlands första president
Kaarlo Juho Ståhlberg.
Ståhlberg efterträddes av Lauri Kristian Relander
(1883-1942) som tillträdde 1 mars 1925 och frånträdde 1 mars 1931.
Relander tillhörde Agrarförbundet som var föregångare till
Centerpartiet. Han fortsatte i stort sett på Ståhlbergs försoningslinje och
hade en vilja att utjämna klyftorna i samhället och medla mellan den segrande
sidan i inbördeskriget och arbetarrörelsen samt även i den parallella
språkstriden mellan svenskspråkiga och finskspråkiga. Själv härstammade han
från Kronoborg i den del av Karelen som skulle komma att bli ryskt 1944.
Som person beskrivs han ofta som ”färglös” och det framstår
tydligt av att han inte framkallat några större bokfloder i jämförelse med de övriga
presidentkollegor jag har eller kommer att behandla i den här serien inlägg. Valet
(presidentvalet 1925 och ändra fram till 1987 avgjordes av elektorer och inte
direkta val) av Relander betraktades också av samtiden som överraskande, men
hade att göra med att flera starka tänkbara kandidater avböjde kandidatur och
att Relanders jordbrukarvänliga politiska hållning inte bara tilltalade Agrarförbundet
utan också högerpartiet Samlingspartiet. Relander beskrivs mestadels som svag
och utan egen linje. Lite motsägelsefullt är det då man beaktar hans
frispråkighet i många frågor som kunde reta upp såväl politiska motståndare som
partikamrater. I vissa situationer visade han dock svaghet och en överkänslighet
för rykten och kritik. Utmärkande för honom var också hans stora reslust som
gav honom smeknamnet ”Reslander” (fi/Reisu-Lassi). Men genom dessa utrikesresor
upprättade han förbindelser med omvärlden vilket inte var betydelselöst för den
unga nationen Finland.
Han fick också en svår uppgift då arbetarrörelsens
fackföreningar under 1920-talet genomförde mängder av strejker som motarbetades
av industriledare och storbönder som anlitade organiserade strejkbrytare.
Bitterheten inom samhället var stort efter inbördeskriget och motsättningarna
tidvis våldsamma. Socialister som flytt till Ryssland efter inbördeskriget hade
bildat ett kommunistparti i exil och utövade visst inflytande på
fackföreningarna och vänsterns politik och de antikommunistiska krafterna
organiserade sig från sin sida i mer eller mindre högerextrema och
nationalistiska organisationer, varav tidigare nämnda Lapporörelsen blev den
mest inflytelserika under slutet av Relanders presidentskap.
Det var kanske också just hanteringen av denna Lapporörelse
som kom att bli Relanders mest betydelsefulla och i vart fall mest kända
insatser som president. Hans alltför stora förståelse för Lapporörelsens
verksamhet gjorde att han inte blev aktuell för omval 1931. Till en början gav
Relander till och med öppet stöd för rörelsens antikommunism. Hans tolerans kom
i konflikt med framför allt partikamratens Kyösti Kallio mer kritiska hållning
vilket blev avgörande för att Relander av sitt parti avfördes som tänkbar
kandidat för omval till förmån för Kallio.
Lapporörelsen var emellertid svår att komma åt effektivt då
den var löst sammansatt, ungefär så som moderna terroriströrelser medvetet
opererar. Men avseende Lapporörelsen handlade det kanske mindre om en medveten
strategi utan mer ett utfall av bristande disciplin och organisationsförmåga på
flera händer. Men likväl en folklig rörelse med stöd av element ur eliten som
utövade en mildare form av inbördeskrigets vita terror, hyste en misstro till
demokratin och ”partikäbblet”, och som fick stort manöverutrymme av passiva
polismyndigheter och en handfallen statsmakt.
Henrik Meinander beskriver dilemmat för landets styrande
agrarer, president Relander och statsminister Kallio: ”Man kunde inte vända
sig mot rörelsen, eftersom dess mest synliga element var rekryterade bland
bönderna, agrarförbundets väljarkår” ((Republiken Finland igår och idag
– Finlands historia från inbördeskriget till 2012, s 75).
Lapporörelsen, ska sägas, var inte helt centralstyrd utan
kunde dra med sig olika högerextrema element i enskilda aktioner och de lokala
aktivisterna genomförde ofta egna aktioner utan sanktion från ledningen.
Kopplingen till skyddskårerna var inte officiell men tydlig om än löst
sammanfogad. Ledaren för skyddskårerna Lauri Malmberg klargjorde dock under
våren 1930 för president Relander att han inte kunde räkna med att kåren skulle
vara lojal om en vänsterbetonad regering bildades.
President Relander genomdrev under detta tryck under
sommaren 1930 ett publiceringsförbud för den kommunistiska pressen. Detta var
lagstridigt vilket visade magnituden av den press Lapporörelsen utövade. Den ville
dessutom ha mer och det var nu, den 7 juli 1930, de genomförde den stora
bondemarschen till huvudstaden för att kräva en ny och mer ”fosterländsk”
regering. Det hör till saken att marschen finansierades av Försvarsmakten,
skyddskårsorganisationen och arbetsgivarnas strejkbrytarnätverk vilket visar
den tyngd rörelsen kunde lägga bakom sina krav även om deras egentliga
medlemsantal inte motsvarade någon som helst majoritet av befolkningen. Hotet
om statskupp låg mer eller mindre uttalat i leden bland marschdeltagarna.
Regeringen lät också dessförinnan meddela att de varit tvungna att genomföra
den nya kommunistpresslagen ”för att stabilisera det kaotiska läget”, för att
citera Henrik Meinander (Republiken Finland igår och idag – Finlands
historia från inbördeskriget till 2012, s 78).
När Lapporörelsens marsch nått Senatstorget mötte bland
andra president Relander upp. Där höll han ett tal där han kungjorde sin
(troskyldiga) övertygelse att Lapporörelsen inte vill införa diktatur utan
”håller fast vid en demokratisk samhällsordning” och sin förhoppning om att
rörelsen, ”liksom en skärseld”, ska ”rena, väcka och samla medborgarna till
förtroligt och uppbyggligt inre och yttre samarbete för att skapa en stor
nation” (Svart gryning – fascismen i Finland 1918-44, Aapo Roselius/Oula
Silvennoinen/Marko Tikka, 2016, s 161-162).
Marschen fick alltså inte den effekt som de mest radikala
hade önskat men däremot framkallade Lapporörelsens tryck regeringens avgång. Relander
påskyndade processen redan innan Lappomarschen med att kalla till en urtima
riksdag (extra krismöte enligt äldre politiskt uttryck) och en ny högerdominerad
regering kom att bildas under ledning av högermannen Svinhufvud. Statsledningen
gick med på mer eller mindre alla Lapporörelsens krav. Kommunistlagarna infördes
vilket bland annat ledde till att kommunisterna fick lämna sina platser i
riksdagen. Demokratin var satt under press även om en ren statskupp avvärjts.
Det blev också början till slutet för Relanders politiska
karriär. Relander kom aldrig tillbaka till politiken efter att han avgått som
president 1931. Istället blev han ordförande för ett försäkringsbolag och höll
sig kvar på den posten fram till sin död i en hjärtinfarkt 1942.
Huvudsakliga källor:
Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från
inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander
Svart gryning – fascismen i Finland 1918-44, Aapo
Roselius/Oula Silvennoinen/Marko Tikka, 2016
Biografiskt lexikon för Finland: http://www.blf.fi/artikel.php?id=628
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar