FINLANDS PRESIDENTER – Del 11. Urho Kaleva Kekkonen

Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.

Det första inlägget handlade om Finlands första president Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti. Det sjätte om Mannerheim – första delen. Det sjunde om Mannerheim – andra delen. Det åttonde om Mannerheim – tredje delen. Det nionde om Mannerheim – fjärde delen. Det tionde om J.K. Paasikivi.

Denna gång handlar det om en kanske lika stor och lika omstridd finländsk ikon som Mannerheim, nämligen Urho Kekkonen.

Paasikivi efterträddes av Urho Kaleva Kekkonen (1900-1986) som tillträdde 1 mars 1956 och avgick 27 januari 1982 av hälsoskäl.

Under hela min barndom och ungdom och en bit in på mitt vuxenliv satt Urho Kekkonen på presidentposten. Då hade han ändå suttit i några år innan min födsel också. Kekkonen var Finland, tyckte man. Det tyckte han kanske också själv. Många har beskrivit honom som färgstark medan andra mindre respektfullt kallat honom en skrävlare och skojare. Minns hur jag i tolvårsåldern skrattade åt M.A. Numminens textrad ”Kekkonen fiskar, Kekkonen går på jakt” i ”Kekkonen-Rock” på transistorradion på landet. I bastun på väg till och från Finland fick jag senare i livet höra historier om Kekkonen och utrikesministern Karjalainen i alla möjliga mer eller mindre roliga varianter. Mannen var ett begrepp. Enligt en artikel i Hufvudstadsbladet sägs han ha vunnit folkets respekt, men inte dess kärlek (Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun ”UKK vann folkets respekt – inte kärlek”). Om sig själv hade han dock höga tankar. Jörn Donner har berättat att han av någon anledning blivit uppbjuden till Armi Ratias hem där Urho Kekkonen satt tillsammans med utrikesministern Karjalainen och ett antal andra ”gorillor”, som Donner kallar dem. Det var tydligen en blöt fest och Kekkonen var enligt Donner ganska berusad men vänlig och erbjöd honom platsen bredvid. Utrikesministern ska då ha invänt mot att Kekkonen skulle sitta bredvid en person som var ”antisovjetisk”. Varpå presidenten ska ha replikerat: ”Här bestämmer jag vem som är antisovjetisk” (Citatet finns i åtminstone två av Donners böcker, dels Varför finns jag till, 1998 och i, om jag inte minns fel, Huset där jag bor, 1992).

Bevisligen hade Kekkonen spritproblem. Kanske vänskapspakten med Sovjetunionen hade gett upphov till alltför många informella möten i sällskap med vodkaflaskor? Relationerna med Sovjet löper som en röd tråd genom hans presidentskap. Om vi ska vara lite rättvisa får han ändå ses som förvaltare av Paasikivilinjen (se tidigare inlägg om president Paasikivi) och den skulle ibland också komma att kallas Paasikivi-Kekkonenlinjen. Låt vara att det nog var han själv som lanserade den benämningen.

Under 1930-talet var han emellertid fennoman och drömde som så många andra fortfarande om ett Stor-Finland. Han var också stark motståndare till eftergifter till Sovjet under krigets början men svängde efter Stalingrad 1943 och ställde sig vid sidan av Paasikivi och var delaktig som statsminister i uppbyggandet av den nya relationen till Sovjetunionen.

Men låt oss börja från början. Till stor hjälp finns hans egen memoarbok ”Mitt århundrade” som gavs ut 1982 och berör de första åren fram till 1937.

Bild: Hans Wåhlberg. Urho Kekkonen, omstridd ikon i Finland.

Kekkonens unga år

Urho Kekkonens alla förfäder på faderssidan var nordsavolaxiska torpare. Urho föddes i Pielavesi i norra Savolax och växte upp i Kajanaland som han beskriver som ”sitt landskap”. Han var inget ljus i skolan. En gång ändrade han sitt betyg och gjorde korrigeringar i sitt ryska skrivningshäfte så att ”betygen enligt min mening blev rättvisare”, som han själv skriver (Kekkonen s 33). Måhända visade han redan där en tendens att manövrera motståndare och press på ett för egen del fördelaktigt sätt.

Han var inte vidare nöjd med sitt efternamn. Helst hade han velat heta Kultaranta (Guldstrand). Ett ”störtskönt namn”, tyckte han i yngre år (Kekkonen s 45), och skulle också senare bli namnet på hans landställe i närheten av Nådendal.

Trots att han tillhörde en släkt med torpare gick han med i Kajanas skyddskår 1918 och deltog på den vita sidan i inbördeskriget. En episod som han redogör för är en avrättning av civila i Fredrikshamn/Hamina. Det är tydligt att han deltog men drar sig för att redogöra alltför detaljerat och minnet sviker plötsligt i memoarerna. Dessutom försöker han kompensera det hela med att säga att händelsen gjort honom mer vänsterorienterad (Kekkonen s 112). Han vill minnas att han inte sköt, men hans redogörelse visar på ett dåligt samvete:

”De civila ställdes i rad och de med gevär beväpnade skyddskåristerna på tjugo-trettio meters avstånd. Nu först fattade jag att det gällde att verkställa en dödsdom. Taskinen [befälet/min anm] sade till mig att ge skjutordern. Jag var nervös och jag minns faktiskt inte om jag hade gevär eller inte. Det tycker jag mig dock komma ihåg, att jag inte sköt. Antagligen lästes de dödsdömdas namn upp, men var domen hade avkunnats kungjordes inte. Då förberedelserna var över, blev det min tur. ´Sikta, ge fyr`, löd visst min order” (Kekkonen s 112).

Jo, den gjorde visst det. Han skriver sedan att det varit ett ”egendomligt faktum” att episoden kommit tillbaka till honom ”som en mardröm” (Ibid). Men detaljerna tycks han ha glömt till skillnad från de flesta andra detaljer i denna memoarbok.

Han tjänstgjorde sedan i flera år på 1920-talet vid Detektiva Centralpolisen som var en sorts säkerhetspolis. Kekkonens förmåga att inhämta och bearbeta information kanske grundlades då? 

Den unge fennomanen och politikern

Kekkonen gick som juridikstudent med i Akademiska Karelen-sällskapet, AKS och skrev för deras språkrör Suomen Heimo (Den finska stammen) under pseudonymen Lautamies (Nämndemannen). Där skrev han bland annat om ”äktfinskhetens styrka” som enligt denne Lautamies visar sig bland annat genom att Agrarförbundet inför valet 1927 ”deklarerat sin äktfinskhet och accepterat ett helt äktfinskt program” (Kekkonen s 160). Många, särskilt på vänsterkanten, tyckte att AKS var ett av ”de svartaste fascistnästena”, med Kekkonens egna ord (Kekkonen s 164). Själv ansåg han att detta var ”struntprat” och att AKS var en ”finsknationell studentorganisation” som ville ena folket på ”finsknationell grund” (Ibid). Agrarförbundets framgång i valet 1929 tyckte Kekkonen var bra på så sätt att det var ”vårt allra finskaste parti” och att det inom ledningen inte fanns några ”tvåspråkighetsmän”. Det framgår på flera ställen i memoarerna att hans främsta stridslust gick ut över de svenskspråkiga som han ibland till och med kallar ”svenskarna”.

Han hävdar dock att det var just kampen mot Lapporörelsen som gjorde honom till politiker och att det varit hans ståndpunkt för demokratin som förde in honom i partipolitiken (Kekkonen s 178). Han avgick från sina uppdrag inom AKS 1930 om jag förstått rätt, när AKS sökte samarbete med Lapporörelsen. Men skälet han anger i memoarerna är att Lapporörelsen hade finsk-svenskt samarbete på sitt program. Alltså inte Lapporörelsens aggressiva metoder och skjutsningarna eller deras fascistanstrukna retorik. Dessutom går han helt ur AKS först 1933 då det utvecklats till en högerextrem rörelse som, enligt Kekkonens ord, var på väg att sjunka till ”något slags rojalistisk studenklubbsnivå” (Kekkonen s 203).

Kekkonen fann nya forum för sin äktfinskhet, som tidskriften Suomalainen Suomi (Det finska Finland) som var språkrör för Suomalaisuuden Liitto (Finskhetens Förbund) i vilket Kekkonen ingick i centralstyrelsen.

Han var finsk mästare i höjdhopp och tävlade även i andra friidrottsgrenar. Under femton år var han också ordförande för Finska Idrottsförbundet och låg som sådan i princip själv bakom att landskampsutbytet med Sverige låg helt nere i flera år.

Under 1930-talets första hälft skruvar han upp kampen för finskheten rejält. Han kallar de svenskspråkiga för ”kära svenskspråkiga fiender” i sina artiklar (Kekkonen s 229). Det är tydligt att han senare i livet skämts lite för vad han då skrev men säger i memoarboken att ”det som blev sagt blev sagt” (Ibid). Bland annat om vad han ansåg vara det svenska partiets ”hänsynslösa sätt” att utnyttja sin vågmästarställning i regeringar (Kekkonen s 230). Rent praktiskt propagerade Kekkonen för att förbjuda undervisning på svenska vid Helsingfors universitet.

Förhållande med den finlandssvenska korrespondenten för AP Anne-Marie Snellman på 1940-talet  ”tvättade bort mycket av hans äktfinskhet”, enligt Henrik Meinander (Meinander b s 111). Hon lärde honom till och med lite bättre svenska och agerade också förbindelselänk med Svenska folkpartiet.

Kekkonen under krigsåren och dess efterspel

Han blev riksdagsman för Agrarerna 1936 och utnämndes samma år också till justitieminister. När kriget bröt ut 1939 hamnade han lite i bakvattnet men tillhörde under fortsättningskriget 1941-44 fredsoppositionen. Efter att vapenstilleståndet med Sovjetunionen ingicks i september 1944 gick han ut i ett uppmärksammat radiotal i vilket han uppmanade sina landsmän att acceptera fördraget och betonade vikten av att bygga upp förtroliga relationer till Sovjetunionen. Det förde honom in i den innersta kretsen av makthavare som den sovjetstyrda kontrollkommissionen i Helsingfors, som skulle övervaka att Finland följde fördraget, helst ville ha att göra med. Förutom Kekkonen handlade det förstås om Paasikivi (se tidigare inlägg om honom). Dessa två kom att bli den nya regeringens galjonsfigurer och tog i stort sett helt över styret av landet från president Mannerheim när denne drog sig undan 1945. 

Han skaffade sig snabbt goda kontakter med kontrollkommissionens ryska delegater, sovjetiska ambassadtjänstemän och sovjetiskt underrättelsefolk och blev den som kunde dra i ”de rätta trådarna” i Moskva (Meinander a s 262). Kekkonens inflytande byggde enligt Henrik Meinander på tre hörnstenar: ”Paasikivis starka förtroende, breda nätverk i riksdagen och ett alltmer systematiskt informationsutbyte med sovjetiska ambassadtjänstemän och delegater i kontrollkommissionen” (Meinander b s 112).

Kekkonen var också den drivande bakom krigsansvarighetsprocessen 1945-46. Ett av kraven från Sovjetunionen var att ett antal politiker skulle dömas för krigsförbrytelser. Bland andra före detta presidenten Risto Ryti som jag redogjort för i tidigare inlägg. Kekkonen fungerade som justitieminister under hela krigsförbrytarprocessen och skötte det, med sovjetiska ögon, så bra att han blev deras favoritpolitiker och hjälpte honom genom presidentkarriären. Följaktligen var de som var emot Kekkonen också för ”drivvedsteorin”, att Finland tvingats in i krig både 1939 och 1941, medan det som stödde honom betonade fakta att Finland faktiskt aktivt sökte samarbete med Tyskland och så tidigt som 1940. Att betrakta Ryti och de övriga sju som martyrer och oskyldiga patrioter blev också ett sätt att kritisera Kekkonen (Meinander b s 274).

Tillsammans med Paasikivi lades grunden för en politik som skulle bli helt styrande för Finland i flera decennier. De förhandlade under delikat manövrerande fram de punkter som det s.k. VSB-fördraget skulle innehålla. En bistånds- och vänskapspakt som i värsta fall blev en kvarnsten runt halsen för Finlands styrande men som till viss del hjälpte dem att få ekonomin på fötter i och med tillgången till den sovjetiska marknaden. Enligt Meinander betraktade Sovjet VSB-fördraget närmast som ”Finlands utrikespolitiska grundlag” (Meinander b s 217).

Inför presidentvalet 1950 kampanjade Kekkonen, som då var riksdagens talman, mot Paasikivi och en viss slitning uppstod då dem emellan. Kekkonen aktade sig för att alltför hårt angripa sin läromästare Paasikivi och framhävde istället sin relativa ungdom som främsta argument att välja honom före den till åren komne Paasikivi. Kekkonen irriterade ändå Paasikivi genom att visa prov på ”intriganta” utspel vilket skulle komma att bli en Kekkonen-specialitet. Till Kekkonens stora besvikelse omvaldes ändå Paasikivi som fick sitta ännu en period fram till 1956.

Paasikivi såg dock till att Kekkonen blev statsminister i en agrardominerad minoritetsregering i koalition med Framstegspartiet och Svenska Folkpartiet. Paasikivi insåg att Kekkonens kontakter med Moskva och fungerande dialog med de inhemska kommunisterna skulle bli värdefulla tillgångar för regeringen.

Inom Socialdemokraterna och Samlingspartiet fick han sina värsta fiender och inom dessa led frodades enligt Henrik Meinander en ”antikekkoitisk” anda ända in på 1960-talet (Meinander a s 298).

Det blev inte heller någon lätt resa för Kekkonen som statsminister och regeringen kom att ombildas flera gånger så att han den 20 oktober 1954 för femte gången utnämndes till statsminister av Paasikivi.

Han hade hela tiden siktet inställt på presidentposten och valet 1956 och han utnyttjade skickligt sina sovjetiska kontakter för att framhäva sig själv som en genialisk förhandlare och som garant för goda relationer till Sovjet som skulle gynna Finland i ett längre perspektiv och möjliggöra en mer självständig inrikespolitik än vad som vore möjligt med någon annan vid rodret. Bland annat utnyttjade han sina kontakter med Moskva för att få förhandsinformation om Sovjets återlämnande av Porkkala i förtid 1955 och då han fick till stånd en attitydförändring från Sovjet gällande Finlands inträde i Nordiska Rådet samma år. Till och med Paasikivi var ovetande om Kekkonens lirkande med sina sovjetiska kontakter för att få deras tidigare motstånd att vändas till grönt ljus.

Inför presidentvalet medgav även Kekkonens motståndare att han var en skicklig politiker men irriterade sig samtidigt på hans skrupelfria sätt att utnyttja sina kontakter för att skaffa sig en starkare position inför valet. Paasikivi ställde sig inte heller denna gång, trots sina 85 år, helt avvisande till ett omval och han hängde med i två valomgångar. Här bör påminnas om att presidenten då fortfarande valdes genom elektorer. Motkandidaterna riktade gärna in sig på Kekkonens privata utsvävningar, bland annat hans alkoholvanor. Men personangreppen fick möjligen snarast motsatt effekt och Kekkonens egen kampanj riktade in sig på att framhäva hans fortsättning på den framgångsrika Paasikivilinjen och lanserade här starkt Paasikivi-Kekkonenlinjen. Han drog sig inte heller nu för att utnyttja sina Moskva-kontakter för att få över kommunisterna på sin sida vilket gjorde att han med en enda elektorsrösts marginal (151-149) vann den avgörande valomgången och kunde svära presidenteden den 1 mars 1956.

Fortsatte på Paasikivilinjen

Urho Kekkonen efterträdde alltså J.K. Paasikivi som president och fortsatte på den utrikespolitiska linje som fick benämningen Paasikivilinjen. En strategi som i korthet gick ut på att hålla grannen Sovjetunionen på gott humör för att hålla dem utanför finsk inrikespolitik. 

Kekkonen ville för sina sovjetiska motparter ofta försöka framhålla det förmånliga för Sovjetunionen i att ha Finland som granne som en neutral brobyggare mellan öst och väst. Skillnaden mot Paasikivi var kanske främst att Kekkonen synbarligen trivdes bättre i sällskap med de sovjetiska statsmännen och knöt direkta kontakter med högsta sovjetledningen. Paasikivi hyste personligen ganska låga tankar om ryssarna och Sovjet och nöjde sig med att uppträda korrekt och vänskapligt vid de formella kontakter han var tvungen att hålla.

Kronan på verket i Kekkonens gärning som brobyggare var när han sommaren 1973 lyckades få till stånd Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i Helsingfors. Förmodligen var det höjdpunkten för hela hans livsverk. Stolt deklarerade han i sitt öppningstal att ”säkerhet är inte att resa staket, utan att öppna dörren”. Mötet följdes upp med ett i Genéve och ytterligare ett, avslutande, möte i Helsingfors 1975. USA, Kanada, Sovjet och alla europeiska stater deltog vilket under kalla krigets dagar var stort i sig. Det ledde dessutom fram till Helsingforsavtalet (eller eg. "Declaration on Principles Guiding Relations between Participating States") som innehöll punkter om respekt för gränser, avhållande från hot, fredlig lösning av tvister och non-intervention i varandras inre angelägenheter. Men också respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro. Något som antas ha haft stor betydelse för människor i staterna inom östblocket och en språngbräda mot demokrati. I många stater bildades s.k. Helsingforsgrupper som existerar än idag, men ofta under annat namn. I Sverige har vi Civil Rights Defenders som tidigare hette Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. I USA blev Helsinki Watch till dagens Human Rights Watch. En annan överstatlig organisation som upprättades som ett forum för dialog mellan öst och väst ESK (Europeiska säkerhetskonferensen) som nu går under namnet OSSE och har en modifierad roll som val- och fredsövervakare. Förutom allt detta satte Helsingforskonferensen också Finland och Helsingfors på kartan på samma sätt som OS-värdskapet hade gjort 1952. Landet steg ur skuggan av Sovjet och fick större respekt för sin linje som brobyggare mellan öst och väst. Troligen hade Kekkonen mycket stor del i förverkligandet av mötet även om det faktiskt tillkom på sovjetiskt initiativ och med andra föresatser än vad utfallet gav.

Omstridd för sin insats

En del talar om Kekkonens tid som president som en förnedringens tid. Vid flera tillfällen gjorde han avsteg från Paasikivis linje och lät Sovjetunionen få inflytande över inrikespolitiken. På så sätt kanske det är korrekt att tala om Paasikivi-Kekkonenlinjen som särskiljande från Paasikivilinjen. Under Kekkonens tid undergick Finland, hur man än vrider och vänder på saken, en lång period av anpassning till Sovjetunionen som återspeglades i inrikespolitik, den politiska debatten och pressens tonläge gentemot den stora grannen i öst. Åtminstone från 1958 kom Finlands regeringar i stort sett att helt bestämmas av såväl Kekkonens som Sovjetunionens godkännande (Häikiö s 225). Många utanför Finland började kalla förvandlingsprocessen för ”Finlandisering”. Ett uttryck som i Finland inte var (är?) så populärt. Där talade man hellre om Paasikivilinjen eller Paasikivi-Kekkonenlinjen. Det är emellertid ingen hemlighet att även massmedierna mörklade nyheter och anpassade sin bevakning efter sovjetiska direktiv (Artikel Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun UKK vann folkets respekt – inte kärlek).

Neutralitetslinjen som Finland liksom Sverige hade som säkerhetspolitisk grundsten tolkades på ett helt annat vis av både Paasikivi och Kekkonen. Kekkonens egen definition av den var att neutraliteten inte får vara ”ett ändamål i sig” utan ett medel att främja landets intressen. Han fortsatte så här:

”Och om det olyckliga råkar inträffa att det nationella intresset och neutraliteten hamnar i strid med varandra får det nationella intresset naturligtvis aldrig ge vika” (Citerad i Tiilikainen s 210-211).

Vilket bland annat betydde, enligt Tiilikainen, att neutralitetens innehåll ”bestämdes av supermaktskonfrontationen och Europas tudelning” och att den var formbar innebar också att Finland ogärna, till skillnad från Sverige, tog öppen ställning i konflikter och i synnerhet inte sådana där de två supermakterna var inblandade, allra minst Sovjetunionen (Tiilikainen s 211).

Kekkonen anklagades ofta för att konspirera med sina sovjetiska kontakter för att gynna sin egen position och för att manipulera misshagliga regeringar eller ministrar. Exempelvis under ”nattfrosten” 1958 då Moskva bojkottade kontakter med regeringen och Kekkonen inte försvarade den (Meinander b s 117). Eller under ”notkrisen” 1961 då Sovjet begärde militära konsultationer med Finland men kunde tänka sig avstå om de fick garantier för en fortsatt försonlig finsk östpolitik (Meinander b s 119). Något som spelade Kekkonen i händerna inför presidentvalet 1961. Starka misstankar finns att Kekkonen ”beställt” noten genom sina sovjetiska kontakter (Meinander b s 120-121). Den finländska regeringsformen ger också presidenten stora möjligheter att styra regeringsbildningar kunde Moskvas krav eller önskemål om lämpliga ministrar också verkställas av Kekkonen, med lite hårda nypor eller manipulativt manövrerande. Två partier som därmed lämnades sist i kön i regeringsbildningarna var högerpartiet Samlingspartiet som var alltför västvänligt samt Socialdemokraterna, SDP. De sistnämnda kanske ett gammalt politiskt arv då SDP sågs som ”mensjeviker” av Sovjet och dess ledare Väinö Tanner var Stalins stora hatobjekt.

Det kanske mest uppseendeväckande exemplet på detta manipulerande är nog ändå att presidentvalet inställdes 1974 och Kekkonen istället blev återvald för fyra år (mot normalt sex) genom en speciallag.

Vi det laget hade Kekkonen skaffat sig en stark maktställning i Finland och var inte lätt att rubba. Enligt Henrik Meinander blev 1962 ett ”viktigt brytningsår”. Då omvaldes han som president och blev början på en stabilisering av det politiska fältet och en lugnare samhällsdebatt. Våren 1966 fick landet åter en blocköverskridande majoritetsregering, i vilken det för första gången sedan 1948 ingick kommunister och folkdemokrater och därmed ”förverkligades Kekkonens kungstanke om att locka den inhemska yttervänstern att axla rollen som en ansvarstagande samhällskraft” (Meinander b s 68). 

Fiender och vänner

Paasikivisällskapet som grundades i slutet av 1950-talet betraktades som Kekkonens ”ideologiska garde” i försvaret av östpolitiken (Meinander b s 117). Han behövde sannerligen stödtrupper då kritiken bitvis var hård och många avskydde hans metoder som maktpolitiker. ”Jag har faktiskt varit ganska skicklig i att skaffa mig fiender”, säger han själv i sin memoarbok Mitt århundrade (Kekkonen s 158). Enligt egen utsago hade han även lätt att få vänner medan andra betraktade de privata vännerna som ett ”hov” som bestod av ”tämligen slätstrukna figurer vars främsta egenskaper var god fysik, tjock plånbok, lämplig inställsamhet och sist men inte minst, utmärkt sprittålighet” (Meinander b s 123-124).

Det var inte lätt att ha med honom att göra vare sig för fiender som vänner. Han blandade sig i frågor som han egentligen inte hade mandat att handskas med, tillsatte och avsatte regeringar på löpande band, gynnade favoriter i utnämningsärenden men kunde vara nyckfull och svår att lita på även för de lojala. Arga brev skickades om sådant eller sådana han ogillade och drog sig inte för att publicera dem om det tjänade hans egna syften att såra en fiende offentligt. De började snart kallas ”kvarnbrev från Ekudden” som i sin ton växlade mellan ”vänliga förmaningar till aggressiva piskrapp” och blev för många av mottagarna av breven en indikation om hur deras framtida karriärer skulle gestalta sig (Meinander a s 338).

Professorn i statslära och Jan-Magnus Jansson har om Kekkonen sagt att det i hans väsen fanns ”den intellektuelles ironi och skoningslösa människoförakt som säkert stöter bort många mindre figurer, som är ömtåliga om sitt eget värde” (Meinander b s 109). Detta sa han inte offentligt eftersom Kekkonen var känd för att hålla reda på vad som sades om honom och vem som gjorde det och se skarpaste kritikerna kunde bereda sig på konsekvenser.

Fenomenet Kekkonen

Spriten, älskarinnorna, den spänstige idrottsmannen, bastubaden, fiskandet och jagandet och fraterniserandet med höjdarna i Moskva. Förutom som maktpolitiker förekom Kekkonen ständigt i rubrikform och blev skvallerpressens stora kassako i Finland.

Kekkonen framhävde gärna själv sina förtjänster som idrottsman och ville gärna utstråla fysisk vitalitet. Som 70-åring hävdade hans själv att han var i en 40-årings form. I sin ungdom var han verkligen finsk mästare i höjdhopp och det är till och med förevigat med en skylt att han ofta tog spänstiga promenader på Fölisön, nära presidenthemmet i Tölö, som avslutades med ett obligatoriskt hopp uppför en stentrappa och skröt om att kunna ta fem trappsteg i ett hopp. Han registrerade noga varje skidkilometer och de som ville umgås med honom hade verkligen svårt att hålla jämna steg.

Bild: Hans Wåhlberg. Kekkonen skröt gärna med sin goda fysik. På promenaderna på Fölisön brukade han hoppa i den här trappan och sade sig klara fem trappsteg i ett hopp.

Bild: Hans Wåhlberg. Att det är svårt kan min sambo intyga. Hon tog bara tre, som synes. Dock med ryggsäck.

Hålla jämna steg var inte heller lätt att göra när det gällde att supa. Kekkonen var känd för att inte spotta i glaset. De starka dryckerna inmundigades gärna med en het bastu i närheten. Enligt Erik Åsbrink var enda gången som den svenske finansministern Gunnar Sträng offentligt fick för mycket innanför västen när han träffade Urho Kekkonen och ”drogs med i Kekkonens drickande (Åsbrink). Det hände flera gånger att Kekkonen fyllnade till vid statsbesök. Något som finska folket och media gärna såg på med överseende så länge han bara ”tålde mera sprit än de sovjetiska ledarna”, åtminstone enligt Staffan Bruun (Artikel Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun UKK vann folkets respekt – inte kärlek). En trägen dryckesbroder var för övrigt ofta den långvarige utrikesministern Ahti Karjalainen (emellanåt statsminister) som blev lika känd för sitt spritproblem som för sin dåliga engelska.

Måttlig var Kekkonen inte heller med älskarinnor, varav flera var gifta kvinnor. Mest kända av dessa var redan nämnda AP-journalisten Anne-Marie Snellman, en annan var ambassadörskan Anita Hallama, vars make Kekkonen hade frekvent kontakt samtidigt som förhållandet pågick. Under slutskedet av sitt liv höll han sig med den 47 år yngre reportern Maarit Tyrkkö som skrivit en bok om förhållandet med presidenten. Det sägs att Urhos fru Sylvi (1900-1974) var väl medveten om makens sidosprång och att de ska ha accepterats enligt någon form av uppgörelse makarna emellan.

Kekkonen var omvittnat god sällskapsmänniska när han var på gott humör. På gott humör var han som sagt i synnerhet när han fick lite alkohol i sig och gärna med yngre kvinnor i närheten. En liten anekdot som tydliggör det hela som exempel är Tatjana Mayers historia då hon tillsammans med Kekkonen serverade värdens Tapio Wirkkala specialbål, 96-procentig sprit, ananasjuice, vichy, halverade vindruvor och gurka i kuber. Hennes berättelse visar på hänförelsen inför Kekkonens karisma:

”Han var jätterolig, han kläckte ur sig vitsar. Tyvärr minns jag ingenting av dem, jag minns bara att vi hade jätteroligt, verkligen, att vi skrattade. Och det var inget snusk eller något sådant. Det var skojiga grejor som han kläckte ur sig, berättar Tatjana som då var 24-årig flygvärdinna (Artikel Yle 2/8-2016, Viktor Granö, Hon serverade bål med Kekkonen på Tapio Wirkkalas fest).

Han omgav sig under 1960- och 70-talen för övrigt, liksom Palme, gärna med den tidens unga intellektuella som inte sällan också var vänsterradikala. Kekkonens s.k. ”barnkalas” på Ekudden blev omvittnade. Bland annat för att glasen fylldes på så fort de druckits ur.

Fiske var en annan av Kekkonens favoritsysselsättningar som hans privata hov liksom officiella kontakter var tvungna att hänga med på. Vid statsbesök ordnades oftast en fisketur och enligt Staffan Bruun ordnades också så att just Kekkonen fick de största fiskarna, ”annars var dagen förstörd och han tjurade som ett litet barn” (Artikel Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun UKK vann folkets respekt – inte kärlek).

Förnedrande slut

Kekkonens tid som president sträckte sig alltså över 26 års tid. Kanske åtminstone ett par år över tiden? Mot slutet var han dement och under flera år uppstod pinsamma situationer som pressen ofta hovsamt tonade ned. Fotografen Hans Paul har bland annat berättat om ett fotografi han tog av Kekkonen när han halkade omkull under en fisketur men som inte fick publiceras (Artikel Yle 10/10-2016, Annika Hällsten, Urho Kekkonen som svag och ensam).

De första minnesförlusterna ska ha visat sig redan 1972 men blev inte allvarliga förrän 1980 enligt levnadstecknaren Juhani Suomi. Han gör dock gällande att Kekkonen däremellan var arbetsduglig men lyfter ändå fram exempel då han var helt virrig och utnyttjades av sin omgivning (Meinander b s 216). Under en fiskeresa i Brasilien 1976b ska han ha tagit tio sömntabletter istället för en och höll på att dö, och Sovjetunionens ambassadör i Finland, Vladimir Stepanov har vittnat om regelbundna minnesluckor hos presidenten och att han ofta förlorade medvetandet i några sekunder (Artikel Yle 10/10-2016, Annika Hällsten, Urho Kekkonen som svag och ensam).

Kekkonen fick den 10 september 1981 en ”mental kollaps av bestående art” och anhöll om sjukledighet (Meinander b s 126). Vid detta laget hade den finska pressens hovsamhet inför Kekkonen sträckt sig så långt att nyheten om att hans sjukledighet var av bestående art och att hans tid som president därmed snart var över kom från och Aftonbladet och Expressen och inte från inhemska medier (Artikel Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun UKK vann folkets respekt – inte kärlek).

Bild: Hans Wåhlberg. Som alla andra före detta presidenter ligger Urho Kekkonen begravd vid Sandudds begravningsplats.

Huvudsakliga källor:

Artikel Hufvudstadsbladet 30/7 2017, Staffan Bruun ”UKK vann folkets respekt – inte kärlek”)

https://www.hbl.fi/artikel/ukk-vann-folkets-respekt-inte-karlek/

Paasikiviförbundets hemsida:

https://www.paasikivi-seura.fi/paasikivilinjen-och-det-utrikespolitiska-tankandet/

Varför finns jag till, Jörn Donner, 1998

Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander, 2012 (Meinander a)

Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik Meinander, 2008 (Meinander b)

”Mitt århundrade”, Urho Kekkonen, 1982

Artikel Yle 2/8-2016, Viktor Granö, Hon serverade bål med Kekkonen på Tapio Wirkkalas fest

https://svenska.yle.fi/artikel/2016/08/02/hon-serverade-bal-med-kekkonen-pa-tapio-wirkkalas-fest

Gunnar Emanuel Sträng, med hängslen och livrem i välfärds-Sverige, Erik Åsbrink, 2019

Finland och Sverige – Skillnader och likheter i sätten att förstå världen efter det kalla kriget, Teija Tiilikainen, I Det hotade landet & det skyddade, Red. Tapani Suominen och Anders Björnsson, 1999

En förändrad syn på Finlands historia efter det kalla krigets slut – Autonomin, självständigheten och Kekkonen, Martti Häikiö, I Det hotade landet & det skyddade, Red. Tapani Suominen och Anders Björnsson, 1999

Artikel Yle 10/10-2016, Annika Hällsten, Urho Kekkonen som svag och ensam

https://www.hbl.fi/artikel/urho-kekkonen-som-svag-och-ensam/