Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands
presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om
Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie
inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser
Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som
fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna
med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.
Det första inlägget handlade om Finlands första president
Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti. Det sjätte om
Mannerheim – första delen. Det sjunde om Mannerheim - andra delen. Det åttonde
om Mannerheim – tredje delen.
Denna gång handlar det än en gång om Mannerheim. Jo, han
använde själv bara efternamnet när han undertecknade avtal och andra
handlingar. Med aristokratisk självsäkerhet tyckte han väl att det räckte.
Mannen är en myt och en ikon inom finländsk politik och militärhistoria, om än
också omstridd. Det går inte att hålla en presentation av denne mytomspunne man
utan att det blir långt. Jag har därför delat upp den i fyra inlägg.
Det första handlade om ungdomsåren och tiden före, under och
strax efter inbördeskriget 1918. Det andra om mellankrigstiden till strax före
andra världskriget. Det tredje behandlade hans gärningar under Vinterkriget och
Fortsättningskriget, tiden som president samt de sista åren i livet. Denna
sista del är en reflektion över personen Mannerheim. Fakta och myter. Slaktare
eller hjälte?
Mannerheim som person, hjälte eller slaktare?
”Det finns människor som nationen har användning för
endast i nödens stund. Då faran är överstånden skjuts de åt sidan eller drar
sig självmant tillbaka. Mannerheim var en sådan människa” (Erik Heinrichs
om sin vän, citerad Stenbacka s 9).
Det har ägnats många spaltmil på att försöka reda ut vad
Mannerheim egentligen hade för åsikter och vad hand stod för. Ikon och hjälte
eller konservativ ”slaktare” på gränsen till nazist? Finländsk tv gjorde för
ett antal år sedan en opinionsundersökning om vem som är Finlands mest
framstående person genom tiderna. Mannerheim vann överlägset. Det betyder dock
inte att han är populärast genom tiderna. Sin insats under andra världskriget
är det få som velat ta ifrån honom. Men i övrigt haglar olika omdömen kring
hans personlighet. Det är ömsom vin och ömsom vatten.
Henrik Meinander framhåller också det märkliga faktum att
inget komplett och empiriskt noggrant dokumenterat vetenskapligt verk har
författats av finländska forskare (Meinander b s 277). En förklaring, tror han,
är att Mannerheims 1900-talshistoria varit så omfattande att även kortare
perioder och skeenden har varit nog krävande att ta sig an (Meinander b s 278).
Rent allmänt har de svenska skildringarna av Mannerheim lyft
fram hans kontakter och band med Sverige medan man i Ryssland gärna lyft fram
hans liv och roll i kejserliga Ryssland (Meinander b s 280). På motsvarande vis
ha de finska forskarnas studier koncentrerat sig på den ” den stora patriotiska
berättelsen” om Finland. Mannerheims starka svenska och ryska kopplingar har då
ofta förträngts eller beskrivits som ”bekymmersamma” avvikelser från den
patriotiska berättelsen (Meinander b s 281).
Under senare år har också en mängd bidrag till myten om
Mannerheim tillförts inom olika delar av kulturlivet. En flora av gestaltningar
som rört sig mer kring fantasier och myter har framförts och rört sig kring så
vitt skilda teman som Mannerheim som ”ryttare och krigare, gourmé och
vinkännare, dandy och kvinnokarl, homosexuell och ryss, kosmopolit och resenär,
eller retoriker och mästare på kärnfulla uttryck” (Meinander b s 291-292).
Men vi börjar väl med att sortera ut några av alla omdömen
om Mannerheim som förekommer i olika publikationer.
Omdömen och karaktärsdrag – myt eller verklighet?
Jörn Donner är en av alla som försökt ringa in något av
Mannerheims personlighet. Det blir en ibland lite motsägelsefull bild vilket är
typiskt för denne svårgripbare och mytomspunne man. ”Mannerheim var och förblev
en 1800-talsmänniska”, ”otänkbar” i nuets Finland, men ”i de senaste nittio
årens finska historia är han en nödvändighet”, menar han (Donner s 74 & s
103). ”Ridderlig” var ett av Mannerheims favoritadjektiv (Meinander b s 32).
Jag själv undrar följande: Ville han vara en riddare? Han var av adlig
börd; valde kavalleriet trots att det började bli en omodern vapengren;
divalater; aristokratisk hållning och arrogans; chevaleresk mot ”sköna damer”;
kavaljer och charmör; hedersuppfattning; plikttrogen; äventyrare; äregirig;
orädd i stridens hetta. En riddare helt enkelt. Otidsenlig och en man ur en
svunnen tid redan i sin medelålder.
Andra omdömen som Jörn Donner strör ut i sin ganska
underhållande och annorlunda biografi Anteckningar om Mannerheim är att
Mannerheim var anspråksfull och självmedveten, hade en ”bristande vilja att
delegera beslut” och i sitt arbete var han pedant, säger Donner (Donner, s 16, s
128 & s 131).
Som många andra nämner Donner också att Mannerheim var noga
med sitt yttre men också med umgängesformer och med att passa tider. Allt hade
sin plats på arbetsbordet, pappren i god ordning. På skrivbordet skulle varje
morgon i ett glas finnas vässade pennor med spetsen uppåt. Måltidsrutiner var
noga utformade och skulle följas. Varje dag under kriget gick han 12.30 från
högkvarteret i St Michel till restaurangen för lunch (Stenbacka s 65).
Punktligheten var något han var särskilt noga med när det gällde andra och
mången underlydande lär ha fått skrapor för bristen på sådan. En adjutant som
kom för sent fick känna på hans temperament: ”Endera skaffar adjutanten sig en
ny klocka eller så skaffar jag mig en ny adjutant” (Stenbacka s 66).
Han var också ”långsint och hade svårt att medge att han
ibland hade fel” (Donner, s 135), hävdar Donner. Paasikivi, som tog över som
president efter Mannerheim, ogillade tonen i Mannerheims memoarer. Bland annat
ansåg han att Mannerheim tyckte att han ”haft rätt och alltid rätt”. Donner kommenterar
lite vitsigt att det var ett omdöme som säger mer om Paasikivi eftersom han ”ansåg
att han alltid haft rätt” (Donner, s 61). Enligt Paasikivi var Mannerheim också
”mycket äregirig, egenkär och egocentrisk” (Meinander b s 268).
Barndomshistorierna varierar lite från bok till bok vilket
kan tjäna som en varning om alla bevingade ord och anekdoter. Hur många är helt
sanna? Ett exempel är ur Dag Sebastian Ahlanders biografi som i Björn
Stenbackas insamlade anekdoter har en avvikande bakgrundsberättelse.
Mannerheim-citatet som båda återger är ofta anlitat för att antyda att han
kanske redan i barndomsår haft sin framtida karriär i tankarna: ”Jag heter
Mannerheim och är general för första klassen”. Hos Ahlander säger pojken Gustaf
detta till en ”besökare” av skolan. Medan han i nästa mening berättar om hur
Gustaf nästan blir överkörd av en droska under ett snöbollskrig. I Ahlanders
story är poängen att han fortsätter snöbollskastandet, får in en träff på
motståndare och säger ”Där fick du!”. (Ahlander s 23). Hos Stenbacka är det
pojken Gustaf som under ett snöbollskrig rusar ut i gatan och nästan blir överkörd
av en hästdroska och slänger ur sig sin kommentar till droskkusken (Stenbacka,
s 13).
Hur som helst var han omvittnat odisciplinerad som barn och
blev relegerad från två skolor under sina barn- och ungdomsår. Att pappan
tillsammans med sin älskarinna rymde från skulder redan när Gustaf var helt
liten och att mamman sedan dog under hans tonår torde ha varit faktorer som
gjort honom till lite av en rebell med självhävdelsebehov. Mobbad och mobbare
enligt en del modernare skildringar, speciellt den av Teemu Keskisarja (i sin
bok Hulttio, på svenska ungefär ”Slyngeln”). I småskolan kallades han
för ”Vildbocken” (Blomster s 13). Han var snar att utmana faror och hoppade vid
ett tillfälle mellan bjälkarna på ladugårdstaket, föll i golvet med långvarig
konvalescens som följd (Blomster s 14).
Mannerheim hade omvittnat god fysik men ägnade sig inte i
hög utsträckning åt någon idrott, såvitt jag kunnat utröna. Däremot blev han
under sin militära ungdom mycket fäst vid och hade god hand med hästar. Snart
också en ypperlig ryttare, rentav i världsklass, och vann många priser vid
ryttartävlingar under tiden i St. Petersburg. Han ägnade sig också gärna åt
jakt men helst utomlands, exempelvis i Indien där han jagade tiger från
elefantrygg (Ahlander s 147). Mannerheim hade, som Donner påpekat, varit
omöjlig idag.
Av G.A. Gripenbergs personskildring framstår två drag som
utmärkande. Dels behovet av minutiös ordning och reda samt det starka intresset
för människors yttre egenskaper och kommunikation (Meinander b s 268). Gångstilar,
sätt att tala, röra sig och gestikulera intresserade honom mer än normalt. Så
som man granskar hästar granskade han också människor, antyder Meinander
(Ibid).
Han var liksom sin far slösaktig med pengar. Generös både
mot andra och sig själv, så att säga. Han var också i stort sett utblottad vid
sin död och levde på lån från sin sista älskarinna, grevinnan Gertrud Arco
(f.ö. dotter till Marcus och Amalia Wallenberg). Hon krävde sedan dödsboet på
tvåhundra tusen Schweizerfranc för utlägg hon haft för honom men beviljades
knappt en tredjedel av beloppet (Stenbacka s 126).
 |
| Bild: Fotograf (för mig) okänd. Mannerheim naken till häst. Inte den bild han ville ha av sig själv. |
Image – bilden han ville ha av sig själv
Myten om Mannerheim odlades till stor del av honom själv. Han
gav i princip aldrig intervjuer och ville helst styra vad som skrevs om honom
(Donner s 14). Han, och lojala personer i hans närhet, var noga med att putsa
bilden av honom utåt. Det fanns under andra världskriget bilder av honom med
alla sina ordnar i den nazityska propagandatidskriften Signal. De tyska
ordnarna blev senare bortretuscherade. Hans högkvarter släppte bara bilder som
han själv godkänt till pressen. Bland annat var fotot (se ovan) av honom spritt språngande naken på en häst en av de som aldrig släpptes offentligt.
Offentliga uttalanden spreds oftast i form av
dagordrar (Donner s 63). Asketismen avseende offentliga uttalanden var knappast
tecken på blyg tillbakadragenhet utan snarare på en man som vårdade sitt yttre
och var lika mån om bilden av såväl det yttre som hans inre. ”Ensamvarg” är det
flera som satt som rubrik för honom, påpekar Donner (Donner s 86). Kanske var
det något han var nödd och tvungen att bli som 15-åring i rysk kadettskola,
utan föräldrar närvarande och på främmande ort? Det har i alla fall bidragit
till mystiken kring honom. Hans innersta tankar fick vi kanske inte ens riktigt
ta del av i de memoarer han författade i slutet av livet? Spelade han
offentligt bara en roll? Med sin vanliga pedantiska omsorg och aristokratiska
kyla gjorde han det i så fall skickligt. Ahlander skriver även han att vi vet
väldigt lite om hans tankar, åtminstone under tiden efter inbördeskriget. Han
framstod som ”gåtfull” vilket dels kan ha berott på att han inte behärskade
vardagspolitiken och inte ville träffa fel men också på att han visste ”värdet
av att vara otillgänglig” (Ahlander s 149). En ganska träffande kommentar när
det gäller Mannerheim, tror jag själv.
Jörn Donner kallar också Mannerheim för ”landets främste
skådespelare” eftersom han lyckades ”förvandla tre kontroversiella skeenden
till seger och ära för sig själv” (Donner s 12). Det handlar då förstås om
inbördeskriget, Vinterkriget 1939-40, samt Fortsättningskriget 1941-44. En
seger och två förluster. Men personliga segrar i Mannerheims ögon genom att
inbördeskriget kallades Frihetskriget och förhindrade att landet blev
bolsjevikiskt och senare tysk monarki (vilket väl snarare hade med
världskrigets utveckling att göra, tänker jag själv). Vinterkriget för att
Finland så länge stod emot övermakten. Fortsättningskriget för att han såg till
att avsluta det i rätt ögonblick.
Pedanten som är mån om sitt renommé och sin image ser vi
också i arbetssättet med memoarerna och den noggrannhet med vilken han valt ut
vad som ska vara med och inte finnas med. Meinander hävdar att han i praktiken
hade sin gamle generalstabschef Erik Heinrichs och översten Aladar Paasonen som
spökskrivare. Han ska också ha dikterat sina minnen för en svenskspråkig
sekreterare (Meinander b s 258). Slutligen fick bibliotekarien Emerik Olsoni
bearbeta texten språkligt och stilistiskt och dessutom skrev två kapitel
(Asienresan och presidentskapet). Mannerheim själv gick sedan igenom
manuskriptet och gjorde ett flertal justeringar innan det gavs ut i två band
1951. Det ska också nämnas att han tog bort en del utfall mot Sverige och andra
länder på inrådan av sin gamle vän och släkting G.A. Gripenberg samt Carl
Enckell och Paasikivi som fick ta del av manuskriptet (Meinander b s 259).
Två linjer han drev genom memoarerna var dels en vädjan till
Väst att ge Finland fortsatt stöd för att stå emot trycket från Sovjetunionen
samt också en uppmaning om nationell enighet (Meinander b s 260). Det han inte
nämner, eller bara helt flyktigt vidrör, var misslyckandet i intagningsprovet
till ryska krigsakademin; sitt äktenskap med Anastasia Arapova; sina döttrar;
samt Tysklands betydelse för utvecklingen både i inbördeskriget samt
Fortsättningskriget (Meinander b s 261-262).
Finsk, svensk eller kosmopolit?
Som symbol för Finland skulle man kunna ana att han också
kände sig som genuint finsk. Kjell Blomster hävdar att han ”främst kände sig
som svensk”, vilket inte stämmer med hans egna ord (Blomster s 27). Mannerheims
finska var tämligen rostig när han kom till landet 1917 efter 30 år i rysk
militär tjänst. Han tog privatlektioner och sägs ha talat ganska hygglig finska
vid krigsutbrottet 1939. Själv redogjorde han för sin ståndpunkt i språkfrågan
så här: ”Själv har jag aldrig, trots mitt svenska modersmål, haft någon känsla
av avstånd från mina finsktalande landsmän och jag har alltid kallat mig, och
kallar mig än idag, finne” (Stenbacka s 61). Han lär inte heller ha gillat
termerna finländare och finländsk (Ibid).
Men vilken identitet kände han sig mest bekväm med, denne
ryskuppfödde, svensktalande finländare som tillbringade många år utomlands och
i Schweiz i synnerhet? Donner vill kalla honom ”svensktalande finne” men också
”både kosmopolit och finsk nationalist” (Donner s 18 & s 20).
Kanske utvecklade han en förmåga att skapa sig ett hem vart
än han kom? Därtill tvungen redan i skolåldern vid olika internat. Kanske hade
han helt enkelt svårt att slå sig till ro även om han vid minst ett par
tillfällen sagt att detta var just hans avsikt att göra innan nya plikter kom i
vägen för det? ”Mannerheim kom aldrig hem”, skriver Donner (Donner s 79). Med
vilket han menar att han aldrig levde något stillsamt vardagsliv. Det blev
istället decennier av kringflackande liv med olika bostadsadresser. Under
krigsåren 1939-44 ofta i högkvarteret i St. Michel eller på sin egen tågvagn.
Hur många nätter tillbringade han i den smala fältsäng som finns att beskåda i
muséet vid Brunnsparken, ett av hans ”hem”? Hemma kunde annars varit i St
Petersburg, Warszawa, Hangö, Ekudden, Clinique Val-Mont. ”Egentligen var han
hemlös överallt, säger Donner (Ibid).
Kvinnokarlen Mannerheim
”Han visste hur kvinnor skulle tas”, var ett vanligt omdöme
(Ahlander s 145). Ryktet som kvinnokarl omgav honom ända in i döden men faktum
är att han inte kunde hålla ihop ett äktenskap eller en fastare förbindelse
utan umgicks med många och på ett till synes ytligt vis som inte inkräktade på
hans integritet och självpåtagna image som behärskad och balanserad aristokrat.
Kylig var ju omdömet från flera av hans älskarinnor som ändå trivdes i
gentlemannens sällskap. Det torde snarare vara så att Mannerheims
förhållningssätt till kvinnor måste beskrivas som komplicerat.
Enligt Blomster hade han i alla händelser, under sin tid i
St. Petersburg i början av 1890-talet, skaffat sig dåligt rykte för sina
kvinnohistorier och blivit ett samtalsämne i societeten. Han blev också
uppkallad till allvarligt samtal med ordföranden för Chevaliergardets
officerskår om saken (Blomster s 45). En av alla kvinnor kan ha varit tsar
Alexander III:s dotter Olga som besökte honom flera gånger under åren och till
och med vid stationeringen i Polen (Ahlander s 54). Han gifte sig emellertid
(rikt) med adelskvinnan Anastasia Arapova 1892 men höll under äktenskapet flera
olika älskarinnor, gärna grevinnor, och hustrun svarade med att flörta med
andra män (Blomster s 50). Kvinnohistorierna och otroheten var ett av de
främsta skälen till att de skildes åt. Äktenskapet slutade 1902 med inofficiell
äktenskapsskillnad men han begärde inte skilsmässa förrän 1918 och den gick
igenom rättsligt först 1919. Om Mannerheims privatliv finns emellertid inte
många säkra källor. Enligt Mannerheim-forskaren Stig Jägerskiöld var materialet
om privatlivet ”otillräckligt” och i synnerhet gällande perioden i Ryssland
(Blomster s 54). Mycket kan alltså ha handlat om rykten, som det ju var gott om
i St. Petersburgs societetskretsar.
Han hade hur som helst ett påtagligt intresse för
kvinnor. Helst yngre som det förefaller. Ett av få tillfällen när Mannerheim
ser glad ut på foto är från ett tillfälle i augusti 1919 då han uppvaktades med
blommor av en grupp kvinnliga studenter i Hangö (Stenbacka s 37). Om den fem år
yngre polska grevinnan Maria Lubomirska, som länge var en annan av hans affärer
som sprack, lär han ha sagt att han inte ville vara ”make till en gammal
mormor” (Stenbacka s 36).
Han kunde ibland ändå sprida komplimanger omkring sig, såväl
direkt till föremålet för sin beundran som om sina kvinnor inför vänner och
bekanta. Av kommentarerna att döma var han särskilt svag för vackra ögon. Ett
förhållande hade han med franska grevinnan Jeanne de Salvert på 1920-talet. Efter
en resa de gjort till Nordafrika tillsammans fick han frågan vilket som varit
den främsta sevärdheten och lär ha svarat: ”Grevinnan de Salverts ögon”
(Stenbacka s 36).
Passionerad lär han dock inte ha varit. Enligt Teemu
Keskisarja var han ingen romantiker ”som sjunger serenader till sin stora
kärlek” (Artikel Ehrstén). Keskisarja ser istället hur han formats till ”en
hård ung man som får lära sig att klara sig själv” när mamman dör då Gustaf
bara är 12 år gammal. Pappan lämnade hemmet innan dess och Gustaf blev beroende
av förmyndaren morbror Alberts goda vilja. ”Det som sker är att Mannerheim gör
ett medvetet val och väljer bort människorelationer”, säger Keskisarja (Ibid).
Han bestämmer sig för att bli soldat och att i fortsättningen av sitt liv ”inte
att släppa andra människor nära sig” (Ibid).
Under en avstickare till Nice träffade han Alla Nazimova som
var bättre känd som Pola Negri och en storstjärna i Tyskland men med en just
påbörjad karriär i Hollywood där hon fick spela mot Rudolf Valentino i Kameliadamen.
De hade en kort romans och trivdes ihop men hon gav i ett brev uttryck för en
liten, men väsentlig, anmärkning på hans karaktär: ”[…] i din själ finns lite
kall snö från Finland, som jag har svårt att tina upp” (Stenbacka s 36).
Maria Lubomirska i Warszawa har också hon skrivit om en
”rustning” som hon upplevde att Mannerheim bar på och som inte lät ”något
personligt och levande synas”. Detta trots en ganska känslofull ton i breven de
skickade varandra. Hon beskrivs för övrigt ofta som älskarinna, men kanske var
hon bara brevvän? Den öppna och förtroliga tonen förklarar Henrik Meinander
dels med att det hörde till god ton i ståndsmässig brevväxling med ”älskliga
ordvändningar”, samt att han var ute i världskriget. Varje brev kunde vara det
sista vilket gav dem en ”extra emotionell laddning” (Meinander b s 83).
Mannerheim var däremot ett väl omvittnat gentlemannamässigt
gott sällskap och en charmör med talang för såväl det talade som skrivna ordet.
Han ägde många attraktiva ytliga sällskapsegenskaper och ett snyggt yttre men
släppte ingen in på livet. En riddare med rustning på? Var det också därför han
inte hade många riktiga vänner?
Sällskapsmänniskan med få vänner – kylig aristokrat och
gentleman eller spjuver?
Var Mannerheim en spjuver? Nja, det är i vart fall vad Björn
Stenbacka antyder med titeln på sin bok ”Carl Gustaf Mannerheim – Spjuvern som
blev Marskalken av Finland”. Omdömet lär dock mest anspela på barndomens och
ungdomens Gustaf. Han sägs ha varit en skämtsam sällskapsmänniska i yngre år.
Med tiden blev han snarare allt kyligare och korrekt och mer sarkastisk än
skämtsam.
Mannerheims kalfaktor i St. Michel, Einar From, har berättat
att Mannerheim aldrig skrattade. De flesta skämt han levererade hade en
”satirisk udd riktad mot någon” men ”aldrig bara glatt och skämtsamt” (Ahlander
s 184). Det fick flera av hand underlydande soldater och befäl erfara. Jörn
Donner menar att Mannerheim ibland praktiserade en form av ”social sadism” (Donner
s 133). Klumpighet, dumhet eller oförmåga att följa det ceremoniel Mannerheim
önskade/krävde kunde föranleda nedlåtande ironiska kommentarer eller ett
bemötande med tystnad. Det finns gott om citat där han riktar ganska elaka
anmärkningar på folk i sin omgivning. Ständiga och ibland ganska elaka
anmärkningar på fetma, hållning eller på sättet att gå. Diplomaten Georg
Gripenberg fick en hel lektion av Mannerheim hur han skulle bära sig åt för att
få en snyggare gångstil (Ahlander s 144). ”Man kan om man vill”, var en av hans
deviser och det förefaller klart att han då avsåg att det som skulle uppnås var
något som tillfredsställde hans egen uppfattning om normer, utseende,
levnadssätt, uppträdande eller annat (Ibid). Andra exempel är anmärkningar på general
Rudolf Waldéns ”röda näsa” (Stenbacka s 83) eller om överste Kurt Bruncronas
vikt (han vägde 160 kg). Vid ett tillfälle när Bruncrona frågade om han fick ta
en stol och sätta sig lär Mannerheim ha svarat: ”Ta två” (Stenbacka s 104-105).
Ändå hävdar till exempel Dag Sebastian Ahlander i sin biografi att Mannerheim
aldrig var ”högfärdig eller nedlåtande” (Ahlander s 119).
Däremot gjorde han sällan temperamentsfulla utfall,
åtminstone inte i större sällskap. Han hade han en stark självdisciplin och
uppträdde ofta istället hövligt och omsorgsfullt mot andra människor, hävdar
Jörn Donner (Donner s 134) vilket återigen verkar lite motsägelsefullt. Men det
hör ju till personen Mannerheim att omdömen och vittnesmål om hans karaktär
ibland går på tvärs. Möjligen har det att göra med att de är från olika
tidsperioder i hans liv eller från personer som haft mer eller mindre bra
relationer med Mannerheim.
Mannerheim var inte intellektuell har Carl Enckell skrivit
om honom. Han läste aldrig skönlitteratur och kommenterade sällan eller aldrig
konst eller filosofi, men däremot gärna mat. Han gillade också musik,
åtminstone klassiskt och opera. Men diskussionen fördes på hans villkor och han
höll gärna små föreläsningar. Några mothugg accepterades inte utan sågs ofta
snarast som störande och kunde innebär en avsnäsning eller byte av samtalsämne
(Ahlander s 143). På så vis kunde han i sin aristokratiska självsäkerhet
uppfattas som otrevlig och taktlös.
Han hade också en tämligen ymnig alkoholkonsumtion, uppemot
3 snapsar per dag samt en öl och ett par glas vin och kanske en kvällsgrogg.
Enligt Teemu Keskisarja var han under sin tid i rysk militär tjänst att
betrakta som en ”suput”. Men det finns inga vittnesmål från tiden i Finland att
han offentligt (eller privat) skulle ha uppträtt berusad. Däremot roade han sig
med att hälla upp snapsar åt sig själv och sina middagsgäster upp till bredden
av glaset, en vana från tiden i Ryssland. Den som sedan spillde fick ofta vassa
skämtsamma kommentarer från honom (Meinander b s 231).
Mannerheim hade hur som helst inte många vänner. Men en nära
sådan var generalen Hannes Ignatius som också är en av författarna till boken Frihetskriget
1918. En annan var Ernst Linder som, enligt Ahlander, var den som kanske
kan räknas in som Mannerheims närmaste vän utav de få han hade. De hade en
gemensam barndom, var stridskamrater från inbördeskriget och han motsvarade
”Mannerheims uppfattning om en gentleman”, som Ahlander formulerar det
(Ahlander s 136).
Genomgående i biografierna talas om Gustafs kärlek till och
goda hand med hästar, trots att han blev sparkad och avkastad många gånger. Kanske
var hästarna ändå hans bästa vänner?
Krigens och fredens man
Var han då en fredens man? Känt är ju att han inför
Vinterkriget 1939 hade föredragit en förhandlingslösning kring de sovjetiska
kraven på Finland. Detta trots att han varit yrkesmilitär sedan tonåren? Eller
kanske just därför? Tröttnade han kanske redan under första halvan av sitt liv
på krig?
I ett brev till väninnan Marie Lubomirska skriver han i alla
fall den 20 juli 1915: ”Jag skäms över och vämjes vid det yrke som jag utövar.
Jag skäms att erkänna att det enda resultat som vi ha uppnått efter snart ett
års fälttåg är att ha dragit undergång och olyckor över två olyckliga länder,
Polen och Galizien, som det kommer att taga minst en generation att bota” (Citat
i Donner s 28).
Mannerheim tjänstgjorde under första världskriget i ryska
armén och detta lär ha gjort stort intryck på hans personlighet och
tankegångar. Enligt systern Sophie som träffade bror Gustaf i Odessa 1915 hade
kriget förändrat honom och gett honom en ny tyngd och ”en ton av fredslängtan
och pessimism”. Han ska också ha utvecklat en ”respekt för människors religiösa
utveckling” och blivit mer ”tolerant” (Blomster s 80). I början av kriget fick
han rykte om sig att vara slösaktig med manskapens liv medan han senare blev
försiktigare och ifrågasatte om anfall verkligen var värda offren (Blomster s 81
& Ahlander s 75).
Trots att han hela sitt vuxna liv varit en militär ut i
fingerspetsarna och gjort en lång militär karriär vittnar hans agerande under
andra världskriget om en försiktighet med att kasta Finland ut i krig. Vid flera
tillfällen ska han ha förordat förhandlingar om fred och om undfallenhet för
krav från Sovjetunionen, medveten om vad kriget kunde föra med sig för en liten
nation och dess befolkning. Trots sin militära position och utbildning, sin
misstänksamhet mot politiker och avsky för politiskt käbbel och rävspel,
framstår han under senare år mer som en politiker med ett internationellt
perspektiv än som härförare och militär strateg.
Kanske plågades han också av dåligt samvete för
konsekvenserna av inbördeskriget för de tiotusentals röda krigsfångar som
antingen sköts eller dog av hunger och sjukdomar i fångläger? Hans engagemang
för barn (Mannerheim-stiftelsen) och Röda Korset tyder i viss mån på detta (se
inlägg Mannerheim del 2).
Antisemit eller högerextrem?
Enstaka uttalanden i unga år har av en del tolkats som att Mannerheim
var antisemit. Svenske Henrik Arnstad har exempelvis i en recension av Herman
Lindqvists Mannerheim-biografi kallat Mannerheim för ”Nordens mini-Hitler”. Han
tycker Lindqvists bok är ”beklämmande läsning”, inte minst kapitlet om
Förintelsen som Lindqvist har rubricerat ”Finlands judar räddas av Mannerheim”.
Enligt Jörn Donners tolkning var Mannerheim åtminstone inte
antisemit. I vart fall inte till den grad att han skulle övervägt att hjälpa
Hitler med sin slutliga lösning. Att judar slogs i den finska armén, ironiskt
nog sida vid sida med tyskarna, bör också visa detta. Någon större beundrare av
Hitler var han åtminstone inte under senare år och han lär ha ställt undan Hitlers
signerade porträtt på vinden (Donner s 65). Mest talande som bevis, menar
Donner, bör nog ändå vara den ceremoni som hölls i synagogan i Helsingfors på
självständighetsdagen 1944 då han överlämnade en krans med ”Till minne av de
stupade judiska soldater, som i tvenne krig tappert kämpa och fallit för sitt
land”. En gest som dessutom besvarades av rabbinen enligt följande: ”Finlands
behandling av dess judiska medborgare under de ödesdigra åren kommer att med
gyllene bokstäver upptecknas i det judiska folkets och de övriga nationernas
historia såsom en ljusglimt i en mörk och bister tid och som en symbol för att
lag och rätt alltid segrar över mörkrets krafter” (Donner s 93).
När tyskarna ville internera judar i Finland för vidare
transport till deras läger ska han ha sagt: ”Det tillåter inte Finlands ära”
(Stenbacka s 108). Avseende utlämning av judar är det riktigt att det bara var
ett fåtal som, delvis i ren byråkratisk blindo, utvisades till Tyskland.
Däremot fanns fångläger längst i norr som tyskarna kontrollerade och där de
sållade ut judar bland de sovjetiska krigsfångarna för särskilt dålig
behandling (Blomster s 187). Dessutom led alla sovjetiska krigsfångar illa i
dessa läger. Enligt Arnstad ska Mannerheim ha sagt att ”den ryska befolkningen
skall fängslas och sändas till koncentrationsläger". Själv har jag inte
funnit källan till detta citat men Mannerheims antibolsjevism är i alla
händelser oomtvistad och med emfas bekräftad av honom själv.
Mannerheim accepterade förvisso det demokratiska styrelseskicket
men enligt Henrik Meinander och de flesta andra var han ”absolut ingen stor
beundrare av det” (Meinander b s 270). Han var stöpt i den militära
beslutsordningen som bygger i mycket högre grad på befallningar och snabba,
ibland helt spontana, beslut till skillnad från demokratins jämkande,
kompromissande och tålmodigt manövrerande.
Hans balansgång bland högerextrema rörelser, som
Lappo-rörelsen, under mellankrigstiden reser också frågor om hans inställning
till demokratiska spelregler och om hur han agerat vid en lyckad högerextrem
statskupp i Finland. Planer på sådana smiddes ju under hela 1930-talet och fram
till krigsslutet 1944 (se inlägg om Mannerheim del 2).
Slaktaren Mannerheim
Mest kontroversiell är han dock än idag för sin insats i
inbördeskriget, eller Frihetskriget som han var mycket noga med att kalla det.
Mannerheimstatyn med den ridande generalen står ungefär där han red vid
segermarschen efter inbördeskriget den 16 maj 1918. Denna placering var länge
omtvistad med tanke på att han då av många betraktades som ”slaktargeneralen”. Men
den har fått stå orörd och inga allvarliga försök har gjorts att sabotera den.
Däremot blev statyn i Tammerfors som skulle uppföras redan i
slutet av 1930-talet i stadens centrum starkt kritiserad och projektet avbröts
vid Vinterkrigets utbrott för att efter världskriget återupptas. Men av hänsyn
till vänsterns kritik fick statyn stå på ett skogbeklätt berg i Vehmais i östra
utkanten av staden. Trots denna mer diskreta placering utsattes den för
vandalisering vid ett par tillfällen (Meinander b s 288), bland annat vid
Mannerheims 100-årsdag den 4 juni 1967 då den blev försedd med tjära och
fjädrar (Ibid).
Till och med i St. Petersburg avtäcktes sommaren 2016 en
väggskulptur av Mannerheim men fick så kraftig kritik från vänstern och från
nationalistiska kretsar att den fick nedmonteras samma höst (Meinander b s
290).
För en del är och förblir han ändå ”slaktargeneralen”, eller
kort och gott ”slaktaren”.
I detta sammanhang är det på sin plats att påminna om det
direktiv som den 25 februari gavs till den Vita armén av
Överbefälhavaren Mannerheim inför anfallet mot Tammerfors i mars 1918. Det har
ibland kallats ”Nedskjutas på stället”-direktivet. Enligt detta skulle de
fångar som ansågs ofarliga släppas medan de som gjort sig skyldiga till mord,
sabotage och döljande av vapen skjutas på stället ”som nödvärn”. Detta gällde
också personer som ertappats bakom fronten med sabotage eller som motsatte sig
krigsmakten eller gömde vapen. Fiender som sträckt vapen kunde antingen
tas som fångar eller skjutas. Beslutet överlämnades till närmaste befälhavare
att ta på plats och ställe. Direktivet lämnade med andra ord i stort sett öppet
för tolkning och bedömning och ”närmast obegränsade möjligheter” att skjuta
fångar, konstaterar Aapo Roselius (Roselius s 63-64 & Ylikangas s 142). I
ett brev skriver också Aatu Åkerberg, som var medlem i den rådgivande kommitté
som skötte samverkan mellan det vita högkvarteret och skyddskårerna att
”direktivet för behandlingen av de gripna är redan klart. Det har sammanställts
av vår Delegation och godkänts av överdomare Oscar Procopé och Överbefälhavaren
[Mannerheim/min anm.]. Principen: skjuta så många som möjligt innan någon
tillfångatas” (Ibid).
Mannerheim lät senare skicka ut ett telegram till
befälhavarna den 26 mars som löd som följer:
”Vid Tammerfors intagning bör man noga se till att en
fiende som ger sig skall behandlas som fånge och att intet dåd får smutsa ett
rent anseende för det Vita Finlands armé. Det finns för närvarande i Tammerfors
hundratals människor från olika ambassader i St. Petersburg, som nu själva får
se hur våra unga trupper kämpar och på vars uppgifter vårt lands anseende som
kulturfolk i stor grad beror” (Citerat i Ylikangas s 298).
Det visar endast att han månade om arméns rykte
internationellt, inte om fångarnas liv eller tillämpning av en rättsligt
korrekt behandling av krigsfångar.
Mån om sitt yttre, om bilden av sig själv inför världen lät
han också, som riksföreståndare 1919, påbörja en insamling av bevis för att han
som överbefälhavare för de vita styrkorna motsatt sig arkebuseringarna under
kriget. Bevis som motsade detta ignorerades förstås. Den vite generalen tog
heller aldrig något ansvar för terrorn och i den personkult som följde kring
honom lyser frågan med sin frånvaro. I sina memoarer berör han inte heller
dessa händelser med ett ord.
Mån om sitt yttre, mån om bilden av sig själv, sin image som
hjälte och nationell ikon. Bilden av sig själv så som han själv ville ha den.
Eftervärldens biografier och forskning
Under det självständiga Finlands 100 år lär det ha skrivits omkring
700 biografier om Carl Gustaf Mannerheim.
Tidiga biografier i stort sett hagiografier, som Kai Donners
och Herman Gummerus som utkom redan på 1930-talet (Meinander b s 273). Ett
antal festskrifter i samma stil författades under hans levnad i en andra som
speglade den personkult som uppstått på borgerligt håll (Meinander b s 274).
Arvi Korhonens anonymt utgivna biografi 1948 hade som
primärt syfte att putsa Finlands anseende i västvärlden (Meinander b s 274).
Den tyske förbindelseofficeren Waldemar Erfurths och
Helsingforssändebudet Wipert von Blücher stod för liknande skildringar av den
tyska alliansen som von Blücher försåg med metaforen om drivved, att Finland
viljelöst följt med stormaktspolitiska strömningar under 2vk (Meinander b s
275).
Erik Heinrichs skildringar som gavs ut 1957 och 1959 medgav
en del av Mannerheims felbedömningar och på dessa följde flera verk där
Finlands mer aktiva roll i samarbetet med Tyskland avslöjades, bland andra
amerikanske historikern C. Leonard Lundins ”Finland och andra världskriget”
1958 och britten Anthony Uptons ”Finland in Crisis, 1940-41” som kom 1964 (Meinander
b s 275) samt amerikanske Hans Peter Krosbys ”Finlands val 1941” som utkom
1967. I Finland var denna fråga fortfarande känslig så det är typiskt att alla
dessa verk författades utomlands. Det första större verket som anslöt sig till
denna kritik av ”drivvedsteorin” författades först 1986, ”Upptakten till
fortsättningskriget” av Mauno Jokipii (Meinander b s 276).
En berömd biograf var Stig Jägerskiöld som gav ut åtta band
mellan 1964-1981. Han höll benhårt fast vid drivvedsteorin. Han hade ensamt
tillgång till Mannerheims privata korrespondens och arkiv vilket gjorde att
hans verk blev uttömmande och riktgivande. Först 1994 överfördes hans material
till finska riksarkivet enligt överenskommelse med Mannerheim själv som krävt
att materialet skulle förseglas i femtio år (Meinander b s 276). Han hade också
förstört en del material för att inte rubba den bild han själv önskade att eftervärlden
skulle ha av honom. Jägerskiölds personliga beundran av Mannerheim gav också
böckerna en okritisk blick som färgade alla bedömningar av hans handlingar
(Meinander b s 277).
Två brittiska författare som har gjort stora biografiska
verk av Mannerheim är också J.E.O. Screen samt Jonathan Clements som båda står
för klart mer kritiska teckningar av Mannerheim (Meinander b s 277).
En av de mest okritiska biografiförfattarna är ryske Leonid
Vlasov som mellan 1994 och 2007 publicerade ett tiotal verk om Mannerheims liv
och karriär i Ryssland. De innehåller förvisso en del unikt material men också
stora överdrifter eller rena falsarier och onyanserade hjälteberättelser
(Meinander b s 279).
En annan okritisk biografi står svenske Herman Lindqvist för
i sin Mannerheim: marsken, masken, myten (2017) som Henrik Arnstad i sin
recension (se referens i min lista) kallar ett ”idolporträtt”.
På senare tid har dock ett antal finska författare stått för
en betydligt mer kritisk personskildring av Mannerheim. I mina inlägg har bland
annat nämnts Teemu Keskisarjas Hulttio – Mannerheimin Painava Nuoruus (2018).
Han försöker utröna varför Mannerheim blev som han blev. Det vill säga, enligt
Keskisarja, en ”värsting”, ”suput”, ”odåga”, samt eventuellt ”homosexuell”.
En annan kritisk biografi är Martti Turtolas Mannerheim (2016).
Av de verk jag själv använt mest i mina inlägg om Mannerheim
är Dag Sebastian Ahlanders Gustaf Mannerheim den mest okritiska och
väldigt trogen Mannerheims egna memoarer. Dock en välskriven biografi med
intressanta detaljer. Henrik Meinanders biografi Mannerheim – Aristokrat i
vadmal är däremot den kanske mest balanserade och analyserande.
Jörn Donners Anteckningar om Mannerheim är mer fritt
kåserande och tämligen lättläst och underhållande, skriven på Donners lite
förströdda vis.
En genomgång av Mannerheim-skildringar på scen och film
finns för övrigt i Hufvudstadsbladets artikel ”Myten om Mannerheim är seg” för
den som är intresserad av dessa (https://www.hbl.fi/artikel/myten-om-mannerheim-ar-seg/).
Mannerheims militära titlar och politiska poster:
General vid kavalleriet i Finlands armé (1918)
Överbefälhavare för Finlands krigsmakt (1918-19)
Finlands statschef som riksföreståndare (1918-19).
Riksföreståndare var en sorts tillförordnad monark och han fick titeln i väntan
på att den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen skulle tillträda 1918. Nu
blev det ju inte så. Finland blev republik och en president valdes 1919 vilket
avslutade riksföreståndarens uppgifter i den färska nationalstaten.
Försvarsrådets ordförande och överbefälhavare i krigstid
(1931)
Fältmarskalk i Finlands armé (1933)
Överbefälhavare för Finlands försvarsmakt (1939-1944)
Marskalk av Finland, hederstitel (1942)
Republiken Finlands president (1944-46)
Huvudsakliga källor:
Mannerheimmuseet hemsida:
Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från
inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander, 2012 (Meinander a som referens)
Mannerheim – Aristokrat i vadmal, Henrik Meinander,
2017 (Meinander b som referens)
Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik
Meinander, 2008 (Meinander c som referens)
Führerns trogna följeslagare, Henrik Ekberg, 1991
Svart gryning – fascismen i Finland 1918-44, Aapo
Roselius/Oula Silvennoinen/Marko Tikka, 2016
Uppslagsverket Finland, https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/view-103684-Foerfattningsstriden
Över branten – Bröder i krig 1917-1918, Annvi
Gardberg, Anders Gardberg, Aapo Roselius, 2018
I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i
Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, Leopard, Stockholm, 2009
Frihetskriget i Finland år 1918, Hannes Ignatius och
Kaarle Soikkeli, 1924
Hufvudstadsbladet den 1/10-2016, artikel av Jonas Blomqvist,
Mannerheims oroliga ungdomsår – marskalkens farmor: ”Han har en dyster
framtid”
Hufvudstadsbladet den 15 /9 2017, artikel av Staffan Bruun, Värstingen
som blev krigshjälte.
Databasen Krigsdöda i Finland 1914-1922:
Vägen till Tammerfors – Striden mellan röda och vita i
finska inbördeskriget 1918, Heikki Ylikangas, Helsingfors, 1993
Anteckningar om Mannerheim, Jörn Donner, 2011
Gustaf Mannerheim, Dag Sebastian Ahlander, 2016
Carl Gustaf Mannerheim – Spjuvern som blev Marskalken av
Finland, Red. Björn Stenbacka, 2017
Gustaf Mannerheim – Marskalk af Finland, Kjell
Blomster, 2015
Marskalkens minnen, Gustaf Mannerheim, 1993,
Faksimilutgåva av 1954 års upplaga
Tidningen Östnyland den 5/11-2016, artikel av Birgitta
Ehrstén, Odågan som gjorde en hisnande karriär
Göteborgs-Posten den 5/9-2017, artikel av Henrik Arnstad, Beklämmande
läsning om Mannerheim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar