Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands
presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om
Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie
inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser
Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som
fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna
med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.
Det första inlägget handlade om Finlands första president
Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti. Det sjätte om
Mannerheim – första delen. Det sjunde om Mannerheim – andra delen. Det åttonde
om Mannerheim – tredje delen. Det nionde om Mannerheim – fjärde delen. Det
tionde om J.K. Paasikivi. Det elfte om Urho Kekkonen.
Detta inlägg som handlar om Mauno Koivisto blir därmed också
det sista inlägget i denna serie. Hoppas de har gett en större inblick i den
finländska historien och vad som format vårt kära östra grannland.
Det kan dock vara värt att nämna vilka som följt som
presidenter efter Koivisto:
Koivisto efterträddes av Martti Ahtisaari (1937-) som
tillträdde 1 mars 1994 och frånträdde 1 mars 2000. Ahtisaari efterträddes av
Tarja Halonen (1943-) som tillträdde 1 mars 2000 och frånträdde 1 mars 2012.
Halonen efterträddes av Sauli Niinistö (1948-) som tillträdde 1 mars 2012 och
som återvaldes 2018 och sitter alltjämt om ingenting oförutsett händer
åtminstone fram till nästa presidentval år 2024. Kanske blir då De Grönas Pekka
Haavisto nästa president i raden? Han har i vart fall i nuläget de högsta
popularitetssiffrorna. Men det är förstås långt kvar till nästa val. Mycket kan
hända.
Kekkonen efterträddes av Mauno Koivisto (1923-2017) som
tillträdde 27 januari 1982 och frånträdde 1 mars 1994.
En barndom fylld av arbete
Mauno Koivisto föddes i Åbo 1923 som son till en skeppstimmerman
och en sömmerska. Mamman dog när Mauno var tio år och familjen fick vänja sig
vid enkla förhållanden. Fadern och tre barn (en lillasyster och en storebror) bodde
på 30 kvm i ett hällrum i Åbo. Han talade i inofficiella sammanhang på en
färgstark Åbo-dialekt, men höll oftast tillbaka den i offentliga uttalanden. Han
blev också strängt religiöst uppfostrad och flitig och arbetsam redan som
pojke. Under barn- och ungdomsåren hade han, därtill av nöden tvungen, flera
olika arbeten; hjälpreda i bowlinghall, springpojke, snickarlärling,
nitarassistent på Vulcanvarvet och på Pääskyvuoris bombfabrik innan
Vinterkriget.
Unge Mauno var också frivillig brandman (mycket vanligt i
Finland och frivilliga brandkårens hus står i snart sagt varje by) redan i
16-årsåldern och anmälde sig 1941 frivillig till fronttjänst som sådan, men
kommenderades året därpå till ett jägarkompani och deltog i många av
Fortsättningskriget strider. Han har själv beskrivit det som ”ett litet helvete
fyllt av hett rivande stål och eld” och var en erfarenhet som han inte önskade
någon annan människa (Nars s 29). Systern har berättat hur han länge var
inbunden och tyngd av upplevelserna i kriget och brottades med samvetskval över
dem han dödat.
Efter kriget och början på en politisk karriär
Under senare delen av 1940-talet skrev han kolumner för
socialdemokratiska tidningen Sosialisti under signaturen Puumies
(Trämannen). Medlem av Socialdemokraterna, SDP, blev han 1948 och
engagerades som strejkbrytare då kommunisterna, påhejade av Sovjet, inlett en
rad strejker för att försöka fälla den socialdemokratiska minoritetsregeringen.
Den kommunistiska tidningen Uusi Päivä (Ny Dag) kallade honom
”Finlands strejkbrytare No 1” (Nars s 37). I sina politiska memoarer, Linjan
vetoa, berättar Koivisto om hur socialdemokraterna systematiskt bearbetade
arbetsplatser under åren 1945-48 för att hindra de sovjetstödda kommunisterna
att få kontroll över fackförbunden. Finlands relativa självständighet under
VSB-fördragets tidevarv kanske säkerställdes där och då? (Häikiö s 223).
Samtidigt som han arbetade i Åbo hamn studerade han vid Åbo
Universitet och skrev på sin doktorsavhandling i statsvetenskap. Han hann också
med att vara föreståndare för Åbo hamnkontor 1948-51 och sedan folkskollärare
1951-53.
Koivisto var alltså socialdemokrat men tog enligt egen
utsago inte till sig ett ”det marxistiska tänkesättet” (Nars s 44) och var
ingen större vän av socialisering. Han fick ofta frågan om han var socialist
eller inte, men gled oftast undan frågan. Bland annat med att kontra med att
säga att han inte var ”marxistisk socialist”. Troligen försökte han säga att
han var reformist men undvek att använda benämningen socialist.
Karriären som politiker förde honom hur som helst till ett
antal olika befattningar: Åbo stads yrkesvägledare 1954-57, medlem av
stadsfullmäktige i Åbo 1957, direktör i Arbetarsparbanken i Helsingfors
1958-59, VD i Arbetarsparbanken i Helsingfors 1959-67, finansminister 1966-67,
statsminister 1968-70, ordförande i direktionen för Finlands Bank 1968-82, finansminister
och ställföreträdande statsminister 1972 och statsminister 1979-82 innan han
blev president 1982.
Den optimistiske pessimisten
”Karismatisk, begåvad, modig, energisk och humoristisk.
Krigsveteran och försvarsmaktens överbefälhavare. En anspråkslös man med låg
profil. Statsman. Det var Mauno Koivistos kännetecken” (Nars s 11). Så inleder
Kari Nars sin bok om Mauno Koivisto. Författaren var god vän med Koivisto som
var hans chef och arbetskamrat i Finland bank (jmf Riksbanken). Naturligtvis är
hans beskrivning färgad av detta förhållande. Kari Nars beundrade och tyckte om
sin före detta kollega, det är tydligt. Han var ”kritisk och skeptisk”, lovade
sällan eller aldrig någonting men blev, enligt Nars, bara populärare ju mer han
berättade om ”tråkiga saker” eller ”förutspådde en dyster framtid” (Nars s 12).
Han gjorde sig känd som en ärlig hedersman, utan skandaler
eller fräna utspel. Respektingivande men också respektfull. Så blev han med
tiden en populär landsfader. Återhållsam var han emellertid också med beröm
till medarbetare och lär inte ha haft en stor vänkrets.
Koivisto höll en låg profil och var inte en man av stora
ord. Enligt Nars en insikt i den finska folksjälen som han menar bär på ett
lätt masokistiskt drag och yttrar sig i ett värdesättande av ”anspråkslöshet,
en smula pessimism, till och med dysterhet” (Nars s 38 & 39). Han lär själv
ha sagt att han som regel räknat med att det sämre alternativet skulle besannas
(Nars s 40).
Ett annat citat som säger en del är: ”Man bör säga så litet
som möjligt, men just så mycket som nödvändigt” (Nars s 51). Eller detta:
”Profilen kan inte höjas om den hela tiden är hög. Därför måste profilen
huvudsakligen hållas låg” (Nars s 63). Han gav inte heller gärna intervjuer. På
så sätt behövde han ju inte avslöja så mycket av det som rörde sig i tankarna,
gissar jag. Liksom Mannerheim visste han värdet av att vara otillgänglig. Han
ska exempelvis ha sagt att: ”Man skall aldrig förklara, om man kan undvika
förklaringar, och dem skall man undvika med alla medel” (Nars s 112).
Hans relation till pressen var för övrigt lika dubbeltydig
som hans humor. Hans kluriga uttalanden och underfundiga karisma gjorde honom
till något av pressens favorit medan han själv kallade journalister för
”lämlar” som ofta sprang åt samma håll (Nars s 111).
Stabilitet var ett annat nyckelord förknippat med Koivisto.
Vilket bland annat innebar att han inte ville ha för mycket av det ena eller
andra; inte för stora lönehöjningar, inte för stora skattesänkningar eller höjningar,
för stora ekonomiska utsvävningar etc. Han tyckte inte heller att alltför
mycket makt skulle ligga i en enda persons händer, därav ambitionen att
begränsa presidentens makt. Maktbasen skulle vara bred och besluten väl
förankrade på så många händer som möjligt.
Sparsam, på gränsen till snål, var han också. Kanske en
följd av barndomens knapphet under depressionens 1930-tal? Kari Nars beskriver
hur han alltid hade utgångna skor, även som chef för Finlands bank. Han lär
också ha använt sina blyertspennor till sista stumpen och fick därför en gång
ett förlängningsstycke i gåva (Nars s 94). På ett sätt en perfekt man för
jobbet som chef för riksbanken (?).
Typiskt nog var han en försiktig general som inte var
särskilt förtjust i tvärsäkra framtidsprognoser, exempelvis som chef för
Finlands bank, och ska en gång ha sagt att; ”I världen finns det två slags
ekonomiska prognosmakare: sådana som inte vet, och sådana som inte vet att de
inte vet” (Nars s 75). Koivisto påpekade också ofta och gärna att det inte
finns något ”rätt” sätt att ta itu med politiska problem. Bara en mängd
alternativ som alla har ”sina bra respektive dåliga sidor”, säger han exempelvis
i sin bok Den ryska idén (Koivisto s 246). Han har ju en poäng här men
samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det också är ett smart sätt att
slingra sig ur kritik mot egna beslut han tagit.
Sin pessimistiska optimism sträckte sig inte mycket
längre än till det lakoniska favorituttrycket: ”Nog skall det ordna sig”
(fi/Kyllä se siitä) (Nars s 89).
Koivistos humor
”Man skall aldrig bygga ett hus med bara ett hörn på
berget”
Eller:
”Så mycket måste man röra på sig att motståndarna är
rädda för att halka på sin egen avföring”
(Nars s 82 resp. 83)
Eller det lite överkluriga:
”Att dämpa en högkonjunktur är alltför tidigt tills det
är alltför sent” (Nars s 64).
Det här med mångtydigheten var ett av hans främsta
kännetecken och han förklarade själv när frågan kom upp att; ”Jag försöker inte
medvetet förbrylla människorna, men jag uttrycker mig gärna mångtydigt, om det
är möjligt – och det finska språket passar väl för detta ändamål” (Nars s 67).
Den underfundiga humorn träffade ibland helt rätt dock och
löste kniviga situationer för honom inför press och politiska motståndare. Vid
ett tillfälle, när han försökte slingra sig ur en svår fråga angående det då
(1968) känsliga ämnet Finlands förhållande till EEC (föregångare till EU),
avslutade han med:
”Hoppas att jag kunnat uttala mig tillräckligt oklart”
(Nars s 66).
Ett annat exempel på detta var när han anklagades för sitt
ansvar för den ekonomiska krisen som inträffade under hans presidentskap i
början av 1990-talet, men vände på steken i sin replik: ”Samma konstaterande
kan också sägas omvänt, eller att allt detta inträffade under den tid, då jag
inte var statsminister, finansminister eller Finlands Banks chefdirektör” (Nars
s 121).
En som inte uppskattade Koivistos svårgripbara uttalanden
var president Urho Kekkonen. Han skrev 1980 i sin dagbok: ”Man får aldrig reda
på vad Koivisto menar, och vad han har i kikaren” (Nars s 69). Det måste
förstås ha irriterat Kekkonen som gärna ville veta allt om sina politiska
motståndare och gärna skaffa en hållhake på dem. De sägs dock ha respekterat
varandra och var enligt Koivisto själv, trots många politiska gräl, ”goda
kamrater” (Nars s 70).
En populär president
Koivisto var bland annat finansminister, statsminister innan
han valdes till president den 27 januari 1982. Då hade han dessutom i egenskap
av statsminister redan fungerat som tillförordnad president en tid, då företrädaren
president Urho Kekkonen avgått av hälsoskäl året innan.
Redan på 1970-talet var han en av Finlands populäraste
politiker. Enligt Meinander för att han dels var krigsveteran, vilket sågs som
tecken på att han patriot och en garanti för att han skulle försvara landets
intressen gentemot Sovjet. Å andra sidan var det viktig för honom i
valkampanjen inför valet 1982 att visa sin vilja att fortsätta på
Paasikivi-Kekkonenlinjen (Meinander b s 265). ”Bakom kulisserna sändes andra
signaler”, säger Meinander, vilket ledde till rekordmånga högerröster för den
socialdemokratiske Koivisto (Meinander b s 266).
Just Kekkonen hade han många duster med redan i början av
1970-talet och utkämpade 1979-81 en hård strid som socialdemokratisk
statsminister med de i koalitionsregeringen sittande centerpartistiska
ministrarna. Koivisto hade med andra ord en ganska kritisk syn på Kekkonen och
tyckte att hans politiska handlingsmönster visade hur makt korrumperar
(Meinander b s 279). Koivistos motto var stabilitet och demokrati, ingendera
föregångaren Kekkonens bästa grenar avseende inrikespolitiken åtminstone.
Kekkonen hade inte ”för vana” att föra diskussioner med regeringar över huvud
taget, menar Koivisto själv i en av sina böcker (Koivisto b s 142). Han
fortsätter med att vidhålla att han inte kan dra sig till minnes att han själv
en enda gång under sina fyra år som statsminister diskuterade ”djupt
principiella politiska frågor” med president Kekkonen (Ibid). Kekkonen hade
inte heller för vana att föra dialog med sina regeringar utan ”behöll sitt
vetande för sig själv och handlade egensinnigt”, enligt Koivisto själv
(Koivisto b s 144). Utrikespolitiken ville Kekkonen helst sköta helt själv,
fortsätter han. Han såg utrikesministeriet som sitt eget och utrikesministern
var ibland bara i vägen för honom (Koivisto b s 145).
Koivistos gärning som president utmärker sig bland annat av
att han, säkerligen i motsats till de flesta presidenter, stärkte
parlamentarismen och beskar presidentens stora maktbefogenheter. Han var av
uppfattningen att landet skulle ledas av regeringen och inte av presidenten och
försökte begränsa den överbetonade presidentmakt som kännetecknade Kekkonens
era. Medan Kekkonen lät ombilda regeringar stup i kvarten höll sig Koivisto
helst till majoritetsregeringar och lät dem sitta mandatperioden ut. Koivistos
ämbetsperiod som president innebar en klar förändring jämfört med Kekkonens era
också i fråga om regeringssammansättningarna. Såväl Samlingspartiet som
Finlands landsbygdsparti och Kristliga Förbundet, vilka under Kekkonens två
sista årtionden varit bannlysta från regeringsarbetet, fick nu ta plats i
regeringen (Häikiö s 225). Koivisto läxade hellre upp en regering som inte
presterade än upplöste den. Vid ett tillfälle när Finland sjunkit som lägst i
1990-talets depression lär han ha gjort just detta och förklarat, på sitt
underfundigt humoristiska vis, att han ”var tvungen att försvara regeringen mot
sig själv” (Nars s 114).
Enligt Henrik Meinander hände det dock väldigt lite med
landets utrikespolitik under Koivistos presidentskap (Meinander a s 449). En
lite märklig slutsats som motsägs på flera håll och åtminstone ytligt sett inte
håller streck. Men kanske var det framför allt omvärlden som förändrades?
Koivistos tre lägen i relationerna till
Sovjetunionen/Ryssland
Koivisto behärskade ryska och var väl inläst på rysk
historia och litteratur vilket säkerligen var till stor hjälp i förståelsen av
samtalen med sina ryska motparter och deras sätt att tänka. Han var också
mycket mån om att upprätthålla goda kontakter med Sovjetunionen och gjorde sitt
första statsbesök som president i Moskva och inte till Sverige som brukligt.
Han var emellertid långt mer restriktiv i sitt fraterniserande med de ryska
ledarna än Kekkonen varit. Koivisto fraterniserade över huvud taget väldigt
lite, kan man säga. Under hans presidentskap genomgick också Sovjetunionen en
omstörtande omvälvning under Gorbatjovs perestrojka och glasnost och det totala
sammanbrottet 1991. Genomgående hanterade han, enligt egen utsago, relationerna
österut mer enligt Paasikivis linje än Kekkonens (Meinander a s 463). Det mest
centrala i utrikespolitiken, har han skrivit, är att ”upprätthålla god
grannsämja, hålla sig utanför stormaktskonflikterna och främja en fredlig
utveckling överallt” (Koivisto a s 18).
Det var egentligen tre helt olika lägen i kalla kriget som
Koivisto kom att hantera. Vid tillträdet som president 1982 fram till
Gorbatjovs tillträde som partichef i sovjetiska kommunistpartiet 1985 var USA
och Sovjet inne i en upprustning av aldrig tidigare skådat slag, Sovjet förde
krig i Afghanistan och läget var minst sagt spänt mellan öst och väst. USA och
flera västländer hade bojkottat OS i Moskva 1980 och Sovjet och flera andra
lydstater bojkottade Los Angeles OS 1984 som svar på tal. Efter 1985 när
Gorbatjov började göra verklighet av sina idéer om glasnost och perestrojka kom
en islossning och ett närmande till västvärlden som gav en ny öppning i samtal
mellan Finland och Sovjet. Ett läge som varade fram till Sovjetunionens
upplösning 1991 som återigen blev ett ännu radikalare skifte och en helt ny
situation för relationerna mellan Finland och det nya Ryssland.
Koivisto hanterade det helt enligt den finländska
Paasikivilinjens undfallande taktik och i enlighet med den finländska
tolkningen av neutraliteten som ett i första hand säkerhetspolitiskt medel vars
innehåll fick anpassas efter verkligheten. Han fick dock kritik under
1980-talets slut för att inte betona neutraliteten lika mycket som Kekkonen.
Något som han avfärdade helt (Koivisto a s 71). Istället visade han prov på vad
som menas med neutraliteten som medel att hantera omvärlden i allmänhet och
Sovjetunionen i synnerhet. Senare har han sagt att det inte finns någon
anledning att precisera neutralitetsbegreppet alltför snävt eftersom det bara
skulle begränsa Finlands egen situation (Koivisto a s 168). Jag ska bara ge tre
exempel som åskådliggör detta.
När FN 1983 antog en resolution som fördömde Sovjetunionens
invasion av Afghanistan avstod Finland från att rösta. Något som Koivisto fick
kritik för, i synnerhet som man tre veckor tidigare hade fördömt USA:s invasion
av Grenada. Men USA var nu inte den supermakt som gränsade till Finland och
utgjorde det latenta hotet mot dess överlevnad som suverän nation. Den inhemska
pressen irriterade sig emellertid på Koivistos ”kryptiska förklaringar” och
inkonsekvens (Meinander a s 453). Det var i samband med detta som Koivisto
kallade journalisterna för ”lämlar” som springer åt samma håll (se ovan). Han
menade att det, för att undvika att dras in i stormaktskonflikter, var
nödvändigt att inte öppet motivera varje beslut. Till The Times sa han
ett år senare att fallen med Afghanistan och Grenada inte är identiska men att
vi (Finland) inte gärna går in i detalj på besluten eftersom ”det skulle
innebära en onödig inblandning i tvisterna mellan stormakterna” (Koivisto a s
41). Under den här perioden utkämpades flera bataljer mellan pressen och
Koivisto vilket gjorde att han till slut vägrade tala med vissa massmedier
(Meinander a s 453).
Med Gorbatjov hade Koivisto dock inga problem att komma
överens och 1985 manövrerade han in Finland i EFTA som fullvärdig medlem. Detta
skedde inte utan att informera Gorbatjov, men däremot inväntade inte Koivisto
och Finland något godkännande utan körde på med processen utan en sådan. Detta
bröt mot den tidigare Kekkonen-erans samråd med Moskva före alla
utrikespolitiska beslut (Meinander a s 453-454). Samtidigt var Koivisto
fortsatt försiktig och kände sig för med känsliga fingrar vad som kunde
vidröras utan att bränna sig. Bland annat lär han 1985 ha försökt förhindra
utgivningen av president Paasikivis dagböcker. När inte detta lät sig göras
utan att ställa till med en skandal meddelade han i ett brev Gorbatjov att han
försökt men inte lyckats stoppa utgivningen. Oron var uppenbarligen stor att
innehållet skulle kunna kompromettera relationerna och ställa till problem för
Koivisto personligen då han gärna angav att just Paasikivi var hans läromästare
(Meinander a s 464). Det kom ingen reaktion alls från Gorbatjovs Sovjet och
visade på ett minskat sovjetiskt intresse för den finländska inrikespolitiken
och en fri väg för ett öppnare finländskt förhållningssätt till omvärlden och
mot grannen i öst.
När Sovjetunionen föll hösten 1991 tog Koivisto snabbt
kommando över en process ur den väldiga grannens nävgrepp. På hans initiativ meddelade
Finland att det nu själv beslutar om sin försvarspolitik och VSB-pakten förhandlades
bort. Men det handlade också om en kulturell och minnespolitisk förändring.
Bland annat visade Koivisto stort engagemang för krigsveteranerna vilket inte
bara handlade om att han själv var en sådan utan också att Gorbatjovs Sovjet
blev mjukare, svagare och gick mot sin upplösning. Det var inte längre lika
viktigt att undvika åtbörder som av Sovjet kunde uppfattas som revanschistiska
(Meinander b s 266). Han fick dock en del kritik för att han inte var snabbare
att försvara de baltiska ländernas uppror mot Sovjetmakten under tiden före
Sovjetunionens upplösning. Det tolkades av många som en kallsinnighet. Sin
försiktiga linje trogen tyckte han att maktskiften inte skulle ske på gator och
torg utan genom förhandlingar och fördrag. Men i första hand var det ett
uttryck för att Paasikivi-Kekkonenlinjen inte helt hade spelat ut sin roll.
Koivisto själv säger i efterhand att Finland på grund av sin position hade svårt
att anpassa sin politik till ”den nordiska linjen och Baltikums aspirationer”,
att de hade både VSB-avtal och Parisfreden att tänka på, och att det därför passade
Finland illa med vad Koivisto kallade ”manifestationspolitik” (Koivisto b s
184-185).
När Koivisto var i Moskva för att presentera sin bok ”Den
ryska idén” fick han frågan från en rysk journalist vad då Finlands idé var,
och fick av Koivisto svaret: ”Att överleva” (Nars s 130).
Finland ”blir europeiskt”
Samtidigt som han vårdade relationen österut så skapade han
också nära kontakter med USA:s ledare och banden till Norden och de nordiska
kollegorna var mycket nära och förtroendefulla. Koivisto hade dock
uppfattningen klar om skillnaden mellan ländernas respektive
neutralitetspolitik: ”Sverige söker sina
vänner i fjärran och sina fiender nära. Finland gör det rakt tvärtom” (Nars s
140). Vänskapen med Sverige sattes också på prov under processen att för de
bägge länderna in i EG. När Sverige lämnade besked 1990 att de ämnade söka
medlemskap blev Finland taget på sängen. Sverige hade tidigare lovat att
informera övriga EFTA-länder ifall det övervägde något sådant så Koivisto kände
sig lurad av svenskarna. Många år efter skrev Koivisto: ”Enligt min mening hade
Sverige handlat brådstörtat. Det ledde till onödig splittring inom Efta” (Koivisto
b s 188).
Han förhöll sig till en början avvaktande, vidhöll att det
fortfarande var EES-förhandlingar som stod på agendan och att
neutralitetspolitiken inte behövde justeras. Socialdemokraterna SDP:s partiråd
kom fram till samma sak och gick offentligt ut med att ett finländskt
EG-medlemskap inte var aktuellt (Meinander a s 481). Sommaren 1991 började SDP
och Samlingspartiet dock öppet att propagera för en ansökan och även
Centerpartiet började visa försiktigt positiva tecken till detta. Samtidigt
hade Koivisto försökt bereda vägen genom att försäkra sig att inga hinder
förelåg från sovjetisk sida. Efter kuppförsöket mot Gorbatjov såg Koivisto
nödvändigheten av att snabbt omarbeta VSB-avtalet som skrevs om helt och inte
längre innebar några finländska militära förpliktelser gentemot Sovjet och inte
heller hindrade Finland att söka politiska eller militära allianser med tredje
part. Den 8 december 1991 upphörde Sovjetunionen att existera och den 11 juli
1992 utväxlades noter mellan Finland och Ryssland att VSB-avtalet inte längre
var giltigt. Redan under våren hade dock Finland redan bestämt sig för att
ansöka om EG-medlemskap vilket tyder på att de i praktiken redan såg avtalet
som ovidkommande och deras ansökan var till viss del en test av riktigheten i
antagandet. Ett formellt avslut av VSB-avtalet var ändå av mycket stor
betydelse för Finlands fortsatta utveckling och en boja för självständigheten
hade slutligen helt släppt.
Koivisto sägs ha varit mycket drivande i frågan om
EG-ansökan. Han såg dock medlemskapet i första hand ur ett säkerhetsperspektiv,
precis som företrädarna Paasikivi och Kekkonen. Det ekonomiska kom i andra
hand. Efter att Finland gick med i EU talades det inte längre om neutralitet i
Finland utan ”militär alliansfrihet”, enligt Teija Tiilikainen. Det skedde utan
större debatt och tolkas av Tiilikainen som en fortsättning av Kekkonens
resonemang om neutraliteten som ett medel och inte ett mål i sig (se inlägg om
Kekkonen). Således kunde neutraliteten ”som snävt säkerhetspolitiskt instrument”
då bytas ut mot medlemskapet i EU (Tiilikainen s 213-214). Det var emellertid
inte med några stora åtbörder som Koivisto och övriga i den finländska statsledningen
drev processen. Enligt Koivistos memoarer ska det ha varit främst av
säkerhetspolitiska skäl som man drev på EG-ansökan och av samma skäl höll låg
profil eftersom man fortsatt var osäkra på Rysslands utveckling och inställning
till Finlands dragning västerut (Meinander a s 487-488). Finland var också
tydliga i sin ansökan med att ställa sig positiva till planerna på en militär
samordning inom EG/EU och att med konkreta åtgärder visa att de själva var
villiga att öka sina militära satsningar (Meinander a s 517).
Under processens gång visade sig också Tyskland att
(återigen) bli en viktig finländsk allierad. Koivisto pratade flytande tyska
och upprätthöll goda tyska kontakter. Bland annat gav Finland stark support
till Tysklands stora ekonomiska stöd till Ryssland och fick ett oreserverat
stöd tillbaka för sin EG-ansökan, vilket var viktigt eftersom Tyskland var den
ekonomiska motorn i EG. De båda länderna delade också synen på EU:s framtid,
det vill säga ett pådrivande av integrationen (Meinander a s 520-521).
Samtidigt gick Finland in i en lågkonjunktur av aldrig
tidigare skådat slag, trots 1930-talets depression, och den förvärrades förstås
av att handeln med Ryssland var minimal i jämförelse med VSB-fördragets
”gyllene år”. Detta drev också på ett ekonomiskt incitament att föra Finland in
i EG/EU. Men till en början var det i första hand en säkerhetspolitisk åtgärd
för att säkra västeuropeiskt skydd när Finland nu glidit ur det ryska greppet
och det gällde att hinna med i Sveriges och Österrikes tempo för att komma med
i samma runda som dessa. När tillfället skulle yppa sig igen visste ju ingen då
och Finland ville inte lämnas ensamt stående mellan ett växande EG/EU och ett
söndrigt och instabilt Ryssland.
Tillräckligt gammal för att dö?
Pådrivandet av processen för EU-medlemskapet blev Koivistos
sista stora insats som president. Den 1 mars 1994 framträdde han i sitt
avskedsanförande i riksdagen. Han lämnade över till Martti Ahtisaari att föra
Finland in i unionen och till vidare öden.
Själv ägnade han sedan mycket tid åt att skriva böcker. Han
hade ju varit skribent i ungdomsåren och hade en klar talang för det skrivna
ordet. Inte mindre än sju publikationer skrivna av Mauno Koivisto utgavs mellan
1994-2007. Han har skrivit ett flertal böcker innan dess också men av naturliga
skäl känns de senare publikationerna frispråkigare och mer lättlästa än de
tidigare lite torra kommentarerna om samtida politik.
Framför allt var han en folkkär person som med sin lite
underfundiga stil sakta men säkert, utan stora ord och åthävor, togs till
folkets hjärtan. Underfundigheten blev ibland diffus men kunde också vara
träffsäker, som i en anekdot om hur han vid fronten under fortsättningskriget
satt och rökte en cigarett. En kapten som såg det förmanade honom med att han
var för ung för att röka, men fick det dräpande svaret tillbaka:
”Tillräckligt gammal för att dö, herr kapten” (Nars s
147).
Men Mauno Koivisto överlevde kriget och dog gjorde han inte
förrän vid den respektingivande åldern 93 år, den 12 maj 2017.
Han blev med sin försiktiga stil en landsfader som med ”fredens
händer” tryggt ”lotsade skutan Finland”, som biskop emeritus Eero Huovinen
formulerade det vid jordfästningen (Citerad i Yle 25/5-2017, President
Koivisto har lagts till sin sista vila, https://svenska.yle.fi/artikel/2017/05/25/president-koivisto-har-lagts-till-sin-sista-vila).
President Sauli Niinistö hyllade Koivisto i sitt ett
avskedstal som en ”stor statsman” och en ”stor människa” men framför allt att
han var, och varför han var, en man av folket, en landsfader:
”President Koivisto var inte unik för att han kände
folket, han var unik för att folket kände honom. Folket kände; kände igen,
trots att det han sade, ibland beskrevs som svårbegripligt eller oklart. Folket
var en klok tolk” (Citerad i Hufvudstadsbladet 25/5-2017, https://www.hbl.fi/artikel/niinisto-president-koivisto-var-inte-unik-for-att-han-kande-folket-han-var-unik-for-att-folket-ka/)
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Mauno Koivisto ligger förstås som alla finländska presidenter begravd vid Sandudds begravningsplats. Populär landsfader som fick ett långt liv. |
Huvudsakliga källor:
Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander,
2012 (Meinander a)
Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik
Meinander, 2008 (Meinander b)
Mauno – Optimistisk pessimist, Kari Nars, 2017
Finland och morgondagens Europa, Mauno Koivisto
(Urval och red. Keijo Immonen och Jaako Kalela), 1992 (Koivisto a)
Grannar - Frändskap och friktion, Mauno Koivisto,
2008 (Koivisto b)
Finland och Sverige – Skillnader och likheter i sätten
att förstå världen efter det kalla kriget, Teija Tiilikainen, I Det
hotade landet & det skyddade, Red. Tapani Suominen och Anders
Björnsson, 1999
En förändrad syn på Finlands historia efter det kalla
krigets slut – Autonomin, självständigheten och Kekkonen, Martti Häikiö, I Det
hotade landet & det skyddade, Red. Tapani Suominen och Anders
Björnsson, 1999
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar