Vi har tagit båten från Helsingfors till Tallinn under dagarna
mellan jul och nyår och är på väg med bilen till Narva, den kända gränsstaden
mot Ryssland. Det är runt 20 mil på en väg med mycket lite att titta på annat
än granar och björkar i vinterskrud. Men ett par mil innan Narva pekar en
vägskylt mot Sillamäe. Vi har läst lite om staden som var stängd under
Sovjettiden och bestämmer oss för en avstickare i eftermiddagens mörker.
Vi har lite tur och åker av en slump rätt på vägen som leder
mot rådhuset och det pampiga kulturcentret. De ligger på en höjd och från den
öppna platsen utanför kulturcentret uppenbarar sig en märklig syn, den
stalinistiska paradgatan som öppnar sig nedanför en mäktig trappa och leder ut
mot havet. Den är upplyst och pyntad med julljus, årstiden till ära, men är i
stort sett folktom. Det omgivande mörkret, husen i stalinistisk klassicism som
kantar den belysta gatan och havet som anas längre bort hjälper till att
framkalla en närmast spöklik känsla. Bor det folk här eller är husen övergivna?
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Paradgatan i Sillamäe. |
Sillamäe blev ju sovjetiskt efter andra världskriget och den
estniska befolkningen flyttades bort till förmån för ryssar. Staden förvandlades
till en stalinistiskt "mönsterstad" och ägnade sig åt uranhantering. Den
blev en s.k. stängd stad 1947 och namnet raderades från kartor och register och
fick namnet "postbox 22". Om jag förstått rätt hade den flera
kodnamn, som Moskva 500, Leningrad 1 eller Narva 1. Fabriken som hanterade uran
kallades Fabrik nr 7. Här fanns också ett fångläger med ca 5000 fångar. Den
blev officiell stad 1957, är nu estnisk men bebodd till största del av ryssar,
liksom Narva och hela området i nordöstra Estland som gränsar mot Ryssland.
Under 1800-talet var orten en liten semesterstad som besöktes
av prominenta sällskap från större städer, inte minst St Petersburg som bara är
drygt 20 mil bort. Svenska investerare låg bakom byggandet av ett skiffereldat värmekraftverk
1928 men det förstördes liksom resten av den gamla staden under andra världskriget.
När Estland annekterades av Sovjetunionen ändrades som sagt allt och ett nytt
blad skrevs i stadens historia. Men i allra största hemlighet. Under 1940-talets
slut byggde flera tusen fångar den nya stalinistiska ”mönsterstaden”. Här
skulle arbetarna vid fabriken som anrikade uran bo. Det skulle vara en
attraktiv plats som lockade ingenjörer från övriga Sovjetunionen (främst
Ryssland och Ukraina) att flytta och ägna sig åt den farliga uranhanteringen.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Det praktfulla rådhuset i Sillamäe. |
Uranet fanns i skiffer lokalt och användes till en början
för anrikningen men senare importerades det också från andra ställen. Här behandlades
under cirka femtio år över 100 tusen ton uran och användes i runt 70 tusen kärnvapen,
inklusive Sovjetunionens allra första atombomb. Hanteringen var klart
miljöfarlig och den estniska staten var tvungen att sanera platsen och blev
inte klara med arbetet förrän 2008. Framför allt var det dammen med radioaktivt
avfall på fabriksområdet som läckte och betraktades som ett av Europas värsta
miljöhot. Numera används fabriken av Neo Performance Materials för att processa
metaller, men för en tynande tillvaro. Liksom själva staden som dock lär hysa
ungefär 15 tusen invånare. På fabriken arbetar ca 500 personer, jämfört med det
tiodubbla under ”glansdagarna”.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Ett av prakthusen vid Sillamäes paradgata. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Hus i förfall vid paradgatan i Sillamäe. Kan man ana en relief med sovjetisk symbol (hammare och skära) ovan balkongen? |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Husen byggdes i stalinistisk klassicism. Praktfullt skulle det vara för uraningenjörerna i Sillamäe. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Sportklubben i Sillamäe. Verkar fortfarande i bruk trots sitt förfall. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Bokhandel? |
Men kulturcentret från den stalinistiska tiden är renoverat och
används flitigt. Just den kväll vi är där pågår ett julspel med barn och
ungdomar. Föreställningen är på ryska och i den närmast fullsatta lokalen som
lär rymma 400 personer sitter barnens anförvanter får vi förmoda. Det är inget
inträde och vi smyger oss in för att se relieferna av Marx och Lenin som
fortfarande pryder väggarna bredvid scenen. Vi är i Sovjetunionen, i Ryssland
och i Estland samtidigt känns det som.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Det mäktiga kulturcentret i Sillamäe. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Karl Marx pryder fortfarande väggen som relief i kulturcentret. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. ...liksom Lenin. |
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Julspel i kulturcentret i Sillamäe. Barn och ungdomar spelar för sina anförvanter. Kanske är det därför gatorna är folktomma? |
I en artikel i Göteborgsposten (GP) intervjuas Svetlana som sedan
barndomen bor i staden. Hon bekräftar att det var en stängd stad men ”alla var
lyckliga”, hävdar hon. Alla var ”starkt förenade som en stor familj”, säger hon
om staden hon fortfarande älskar. Och som hon tror har en framtid i Estland
trots att den ligger i den del av Estland där arbetslösheten är som störst. Trots
renoveringen av bland annat kulturcentret är Sillamäe i förfall. Arbetslösheten
pendlar kring 50 procent och ungdomarna drar iväg. En del till Ryssland men
ännu fler västerut.
Svetlana säger i GP-artikeln att hon inte känner sig utanför
som ryss. Det kan tolkas på olika vis. Man får anta att hon menar som ryss i
Estland (?). Men kanske är hon hemmablind och egentligen tänker på sin
situation i Sillamäe? Här är det esterna som torde känna sig utanför då bara
runt 4 procent av befolkningen är ester. Här talas ryska och det lilla julspel vi tar del av i kulturcentret ges på ryska.
Efter den ryska annekteringen av Krim och konflikten i
Ukraina har spänningen i området ökat avsevärt. Närheten till Ryssland och det historiska
hotet från öst har fått Nato att mobilisera både militärt och politiskt.
Rädslan är stor att Ryssland ska tillämpa principen om att skydda rysk
befolkning i forna sovjetrepubliker här också. Det råder delade meningar om det
befogade i denna rädsla. De ryska invånarna i Sillamäe är inte rädda men de är
å andra sidan till större del inte estniska medborgare. De är antingen ryska
medborgare eller statslösa. Antingen klarar de inte språkkraven (estniska) för
att få estniskt medborgarskap eller också vill de inte ha ett sådant. Med det
grå främlingspasset kan de fritt röra sig mellan Estland och Ryssland och får
dessutom resa och arbeta inom EU. De får däremot inte rösta i estniska val. Det
är lätt att inse att dessa icke-ester utvecklar en egen kultur där det ryska
dominerar och att det utgör ett bekymmer för den estniska staten. Samt för Nato
som, inte helt utan grund, anar ett lojalitetsproblem. Konflikten i Ukraina har
också förgiftat relationerna mellan ukrainarna och ryssarna i staden.
De ryska invånarna i Sillamäe verkar dock mest irriterade
över Natos omsorg. I en DN-artikel säger pensionerade Natalja Morohova att hon
inte ser något hot från Ryssland och att det är något som ”politikerna hittat
på”. Enligt artikeln känner sig ryssarna här inte förtryckta i Estland men dock
besvärade över att ryska språket inte kan användas i kontakt med myndigheterna.
Natalja erkänner också att de talar om Vladimir Putin som ”vår president”.
 |
| Bild: Hans Wåhlberg. Folktom sidogata till paradgatan i Sillamäe. Skuggor av det förflutna tycks löpa längs alléerna, men här bor folk. Och tycks trivas. |
Ett isande snöblandat regn börjar falla och vi lämnar
Sillamäe med en lika isande känsla av att vara förföljda av skuggor från det
förflutna. Lite sorgset stämda kör vi under tystnad vidare och närmar oss Narva
och gränsen mot Ryssland. En gräns som varit omstridd sedan hundratals år.
Något vi som svenskar bör vara mycket medvetna om. Ändå vet vi väldigt lite om
vad som väntar oss där vid gränsfloden som ringlar mellan borgarna Hermansborg på
estniska sidan och Ivangorod på ryska sidan. Där står de som två stenkolosser
och vakar över varandra. Vi ska bo vid foten av den förstnämnda och kan bara
ana floden och gränspassagen i dunklet då vi ankommer till hotell Narva.
Fortsättning följer…
Källor:
Om Sillamäe i Atlasobscura:
Artikel i GP:
Artikel DN:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar