UKRAINSKA PARLAMENTSVALET – del 5 Post Post-Euromajdan

Tidigare inlägg i serien om ukrainska parlamentsvalet:

del 1 Introduktion

del 2 Partierna – de gamla på väg ut?

del 3 Partierna – gamla partier i ny skepnad

del 4 Partierna – de nya på väg in!

Det ukrainska parlament som nu ska väljas lär, som läsaren av mina tidigare inlägg i serien om ukrainska parlamentsvalet kunnat konstatera, få ett helt nytt utseende. Mycket är oklart i vilken utsträckning det lär ändra den ukrainska politiken men en sak som tycks klar är att den starka Euromajdan-prägel parlamentet haft den här mandatperioden till viss del kommer att försvinna.

Förra parlamentsvalet hölls hösten 2014, drygt ett halvår efter den dramatiska upplösningen av ockupationen av Självständighetstorget i Kiev, som kom att gå under benämningen Euromajdan, i februari 2014. De politiker som ställde sig bakom protesterna och demonstranternas krav på president Janukovytjs avgång kunde skörda framgångar i valet och bland de kandidater de nominerade fanns också flera aktivister som profilerat sig under protesterna, liksom militärer eller representanter för frivilligbataljoner som låg vid fronten i östra Ukraina för att slåss mot de rysk-stödda rebellerna i Donbass. Den ryska annekteringen av Krim och det ryska stödet till utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk innebar också i sig att en starkt anti-rysk prägel på sammansättningen av parlamentet.

En annan detalj var de som släpptes ur fängelserna efter Euromajdan, betraktade som ”politiska fångar”. Bland dessa fanns ett flertal högerextrema som senare under samma år tog platser i parlamentet.

Mycket talar nu för att denna post-Euromajdan prägel inte längre kommer att bli lika dominerande efter valet den 21 juli. Det finns flera saker som talar för detta.

Dels har alla opinionsmätningar visat att den nye presidenten Zelenskijs parti Folkets Tjänare kommer att bli det ojämförligt största partiet i parlamentet. Troligen får det minst 40 % av partirösterna vilket förvisso inte ger 40 % av mandaten eftersom hälften av platserna fördelas genom enmansvaldistrikt. Men en stark position hur som helst för en politik som är uttalat mindre anti-rysk än de etablerade partiernas. Zelenskijs modersmål är ryska och han är uppvuxen i östra Ukraina och dessutom ganska populär tv-stjärna även i Ryssland. Han har också gjort en hel del uttalanden om att vara redo för förhandlingar med Ryssland för att få slut på konflikten i öst och bara häromdagen kom också en direkt invit till Vladimir Putin om sådana, via presidentens egen Youtube-kanal.

Dessutom är de gamla partierna på väg ut eller åtminstone få ett försvagat fäste i parlamentet. President Porosjenko har under sin mandatperiod antagit en alltmer anti-rysk hållning och retorik men har nu fått lämna presidentposten efter att ha fått storstryk av Zelenskij och hans parti Europeisk Solidaritet ser ut att få högst 10 % av rösterna vilket är betydligt mindre än hans tidigare parti Porosjenkoblocket fick i förra valets 21,81 % och vann 132 säten i parlamentet (många genom att vinna enmansvaldistrikt bör noteras). Det om möjligt ännu starkare anti-ryska Folkfronten lett av den blivande premiärministern Arsenij Jatsenjuk fick 22,14 % av rösterna (dock endast 82 mandat i parlamentet då de inte vann många enmansvaldistrikt) men ser i nuläget att helt försvinna från parlamentet om inte någon representant mot alla odds lyckas vinna ett enmansvaldistrikt. Lika illa ser det inte ut för Tymosjenkos Batkivsjtjina/Fäderneslandsförbundet som troligen får ett liknande resultat som förra gången då de vann 5,68 % av rösterna och totalt 19 mandat. Sammantaget står dessa tre dock troligen inför en markant tillbakagång.

Dessutom kan flera av de högerextrema som tog sig in i parlamentet vid valet 2014 vara på väg ut. Svoboda och övriga högerextrema grupper som stod för den mest militanta anti-ryska och nationalistiska hållningen gjorde ett oväntat svagt val 2014 men Svoboda vann ändå 6 platser genom enmansvaldistrikt och ett par platser vanns också av kandidater från Högra Sektorn medan andra alltså ställde upp som ”oberoende”. Det är inte troligt att de får lika många detta val trots att de går fram med en gemensam lista som jag skrev om i ett tidigare inlägg i denna serie. Dessa kandidater är dock fler än många förstått eftersom många journalister, i synnerhet i Sverige, stirrar sig blinda på partibeteckningarna eller partilistorna. Den här kategorin tar sig påfallande ofta in genom att vinna enmansvaldistrikt och inte sällan som ”oberoende” kandidater och det kan inte uteslutas att de tar sig in på samma sätt i detta val. Siffrorna i opinionsmätningarna pekar dock inte rätt för de högerextrema men det finns skäl att titta lite närmare på några av de sittande högerextrema parlamentarikerna och om de ställer upp till omval nu.

Bild: Hans Wåhlberg. Fysiska rester av Euromajdan så som de var uppställda vid torget långt efter 2014 och troligen ännu. De politiska efterdyningarna har hittills präglat parlamentets sammansättning. Hur blir det nu?

Extrema kandidater på väg ut eller inte?

Den följande uppräkningen kan tjäna som exempel på alla de olika vägar in i parlamentet som finns och har funnits för den här typen av kandidater som alla i första hand är ultranationalister och högerextrema men också kan räknas under kategorin post-Euromajdan.

En mycket känd person bland alla dessa högerextrema är Andrij Biletskij. Det vill säga ledaren för Nationalkåren som jag skrivit om i tidigare inlägg. Han var också den första kommendanten av Azov-bataljonen och har fortfarande starka band med den och dess forna medlemmar som till stora delar nu återfinns i kamouflagefärgade led under namnet Nationalkåren.

Biletskij har hela sitt vuxna liv varit aktiv i högerextrema och nationalistiska rörelser i Ukraina. Han var i början av 2000-talet ledare för organisationen Tryzub som samarbetade med Parubijs nazistparti SNPU och tillhörde dem som opponerade sig emot att det skulle uppgå i Svoboda. Han återupplivade senare (2005) organisationen Patriot som bestod av Kharkiv-grenen av UNA-UNSO, Tryzub och en del av det tidigare SNPU. Tre år senare grundade han ett nytt nazistparti under namnet Social-Nationala Församlingen, SNA.

Han har arresterats vid ett flertal tillfällen, bland annat i december 2011 anklagad för inblandning i ett mord på journalisten Sergej Kolesnyk. Biletskij blev aldrig dömd men satt länge häktad i väntan på rättegång. Under Euromajdan-vintern 2013/14 bildade några av medlemmarna av Biletskijs Patriot-organisation Högra Sektorn som kom att bli symbol för den högerextrema delen av torgprotesterna. I februari 2014 fick 23 s.k. politiska fångar amnesti av parlamentet som en följd av president Janukovytjs landsflykt. Bland andra Biletskij men också ett flertal av hans kamrater i Patriot och andra högerextrema organisationer.

Han är nu nummer två på den gemensamma listan för de högerextrema nationalisterna Nationalkåren, Svoboda, Initiativ Jarosj och Högra Sektorn (se mitt förra inlägg). Det förefaller dock inte troligt att dessa får tillräckligt med röster för att ta sig över spärren och Biletskij kan därmed hamna utanför parlamentet. Han har förvisso mest varit frånvarande under sin mandatperiod.

Biletskijs medgrundare av nazistpartiet SNA Ihor Mosiychuk sitter också i parlamentet. Han fick sin plats som representant för Lyasjkos Radikala Partiet och avgick i samband med valet som presschef för Azov-bataljonen för att inte associeras alltför direkt med denna. Innan Euromajdan satt han i fängelse men blev frisläppt efter Euromajdan liksom Biletskij och många andra högerextrema.

Volodomyr Parasiuk fick sin plats i valet 2014 genom att få över 50 % av rösterna som oberoende kandidat i enmansvalsdistriktet Yavoriv (uanför Lviv). Han gjorde sig känd över en natt genom att hoppa upp påscenen vid Majdan då Vladimir Klytsjko tillkännagav den kompromiss som överenskommits med president Janukovytj under utländsk medling. Parasiuk, i kamouflagemönstrat, krävde från scenen att presidenten skulle avgå senast nästa morgon annars skulle Majdans försvarsenhet ta till vapen. Han uppmanade alla att strunta i överenskommelsen och fick folkets jubel. Han var då helt okänd men gick under smeknamnet ”Bandera”. Snart visste alla att han hette Volodomyr Parasiuk, 26 år och från Lviv, och att han kan ha varit den som fick Janukovytj att fly. Han beskrevs också för sin insats som stadens store hjälte, ”the toast of Kiev”. Senare tjänstgjorde han i frivilligt vid fronten innan han tog plats i parlamentet där han genast satte igång bråk. I detta val får han däremot inte delta eftersom hans handlingar till valkommissionen lämnats in på ett felaktigt sätt och det inte fanns tid till korrigering då det var sista dagen för registrering.

Boryslav Bereza var under Euromajdan en sorts talesperson för Högra Sektorn utan att vara officiell medlem av gruppen och vann sin plats i parlamentet 2014 som oberoende kandidat i ett av Kievs enmansvaldistrikt. Han ställde även upp i borgmästarvalet i Kiev 2015 och gick till andra omgången där han dock besegrades av Vitalij Klitsjko. I årets val ställer han återigen upp som oberoende kandidat i samma valdistrikt och försöker vinna det igen.

Den mer kände företrädaren för Högra Sektorn Dmitri Jarosj fick också sin plats i parlamentet men som representant för Högra Sektorn, som han dock lämnat sedan dess för att bilda sitt eget parti, Regeringsinitiativet Dmitri Jarosj (DIYA), som nu går fram med gemensam lista med Svoboda och Högra Sektorn och har Jarosj på valbar plats nummer tre.

Borys Filatov tillhörde också - liksom Biletskij, Parasiuk, Berezin och Jarosj - den inomparlamentariska ”patriotiska” gruppen Ukrop/Dill som bildades 2014. Filatov är dock mer av affärsman än soldat men företräder samma ultranationalism och har gjort sig känd för att hota journalister med stryk. Han vann som oberoende kandidat ett enmansvaldistrik i Dnipro men har lämnat sin plats redan 2016 för att istället bli borgmästare i Dnipro. Han ställer med andra ord inte upp i årets parlamentsval.

Soldat var emellertid Ihor Lapin och tillhörde den ökända Aidar-bataljonen innan valet 2014. Lapin ställde upp i ett enmansvaldistrikt i Lutsk och representerade då den blivande premiärministern Jatsenjuks Folkfronten. När den lokala valkommissionens administratörer ville invänta sent inkommande underlag för att färdigställa resultatprotokollen samlades arga medlemmar ur Aidar-bataljonen utanför kommissionens kontor och tände bland annat på bildäck enligt Majdan-manér. Man frågar sig om det är genom påtryckningar som den här typen av kandidater vinner sina distrikt? Det förefaller oklart om Lapin ställer upp för omval eller inte.

I parlamentet finns också Juri Bereza, kommendant i Dnipro-bataljonen. Han skulle enligt rykten ha varit inblandad i nedskjutningen av Malaysian Airlines-planet sommaren 2014 enligt vad som påstods vara hackade facebook-konversationer men som med all sannolikhet var konspirationsteorier. Han vann sin plats som representant för Folkfronten.

Andrij Teteruk var också befäl i frivilligbataljon, Myrotvorets-bataljonen. Han vann även han sin plats som representant för Folkfronten. Har sagt att han vill verka politiskt för att driva ut det ryska inflytandet över Ukraina och om ”kommunister” kommer att återinföra rysk politik i parlamentet så ”åker jag direkt tillbaka till fronten”. Uppenbarligen ser han i nuläget ingen anledning till detta eftersom han ställer upp till val igen, dock nu som representant för Groysmans Strategiparti.

Dmytro Korchynskij är en udda figur som varit ledare för ultranationalistiska UNA-UNSO och numera tillhör ett ukrainsk-ortodoxt sällskap vid namn Brödraskapet/Bratstvo. Ett sällskap som han själv beskriver som ”ortodoxa talibaner”. De har också gjort sig kända genom aktioner vars avsikt varit att provocera. Han valdes in i parlamentet 2014 som representant för Lyasjkos Radikala Parti liksom för övrigt även hans fru Oksana. Hon ser sin man som ”oöverträffad i sin storhet” och övertygad om att ett sant förverkligande av en kvinna endast är möjlig med en ”riktig man bredvid”. Det verkar oklart om de ställer upp i årets val. För Lyasjkos Radikala Parti blev också Jurij Shuchevitj invald 2014. Sedan länge känd dissident och sonen till UPA-befälhavaren Roman som gjorde sig skyldig till tiotusentals mord på polacker och judar som begicks under hans befäl 1943-44. Sonen Jurij blev redan 1990 ledare av ultranationalistiska UNA-UNSO som under hand ledning inlett samarbeten med flera högerextrema organisationer. Har i parlamentet lagt fram förslag om långa fängelsestraff för dem som offentligt kritiserar OUN och UPA och dess ledare Stepan Bandera och pappa Roman. Verkar oklart om han finns med på valbar plats i detta val men han är snart 90 år så kanske han finner för gott att dra sig ur snart ändå? Det ser dessutom ut som att Lyasjkos Radikala Parti inte når över femprocentsspärren.

Bild: Hans Wåhlberg. Offren vid fronten i östra Ukraina bara i Tjernivtsi, som det såg ut i juni 2019. Kriget kastar förstås en skugga över allt i Ukraina, inte bara politiken. Det finns tecken på att folk vill ha slut på kriget, även om det skulle innebära kompromisser med separatisterna i Donbass och med Ryssland. Frågan är vad nya parlamentet vill göra?

Det finns all anledning att följa upp efter valet hur den nya parlamentariska sammansättningen ser ut till slut. Men min gissning är alltså att den ovanstående kategorin parlamentariker i vart fall kommer att krympa i antal. Frågan är bara vilka som kommer istället och i vilken utsträckning de kommer att ändra riktning för den ukrainska politiken och framför allt inställningen till förhandling med Ryssland kontra en hårdnackad konfrontationslinje?

Detta får bli mitt sista inlägg i serien om ukrainska parlamentsvalet. Den 21 juli ska det hållas och givetvis kommer jag att hålla utkik från hängmattan (?) hur det går. 

UKRAINSKA PARLAMENTSVALET – del 4 Partierna – de nya på väg in!

Tidigare inlägg i serien om ukrainska parlamentsvalet:

del 1 Introduktion

del 2 Partierna – de gamla på väg ut?

del 3 Partierna – gamla partier i ny skepnad

I det första inlägget i denna serie gick jag igenom en del grundläggande fakta om det ukrainska parlamentsvalet. Ett av dessa som är värt att påminna om är att valet genomförs med ett blandat system där hälften av mandaten fördelas proportionerligt bland partiers kandidater med en spärr på 5 % att komma förbi för att få vara med och dela på dessa mandat. Den andra hälften av 450 platser fördelas genom enmansvaldistrikt där vinnaren av flest röster får platsen. Härigenom kan oberoende kandidater och kandidater från mindre partier få en stol i parlamentet, eller också fyller de större partierna på med ytterligare folk genom att vinna dessa mandat.

I tidigare inlägg har jag presenterat de gamla partierna och ansiktena. Här är det dags för de nya. Det handlar då i huvudsak om två partier som lär vinna platser den proportionerliga delen av mandatfördelningen. Dels presidentens parti Folkets Tjänare och dessutom rock-stjärnan Svjatoslav Vakartjuks nya parti Holos/Voice. De skulle till och med tillsammans kunna vinna en majoritet som opinionsläget ser ut just nu så det finna all anledning att hålla reda på dessa två för den som intresserar sig för hur den framtida ukrainska politiken kommer att utvecklas.

Bild: Hans Wåhlberg. Euromajdan har lämnat en lång skugga efter sig i Ukraina. Det sittande parlamentets sammansättning präglas starkt av händelserna 2014. Årets val kan innebära en viss rekyl åt andra hållet som det nu ser ut.

Folkets Tjänare

Mest uppmärksamhet riktas annars förstås mot den nye presidentens parti, Folkets Tjänare eller Слуга народу (Sluha Narodu) som det heter på ukrainska. Partiets förstanamn är Dmytro Razumkov som tidigare varit talesman för Zelenskij under presidentvalskampanjen. Partiet gör annars en stor sak av att bara ha kandidater på sin lista som INTE har mycket politisk erfarenhet och som framför allt inte suttit i parlamentet förut, mestadels hämtade bland partiets kader av aktivister och experter samt vänner till presidenten och oligarken Ihor Kolomoisky. Korruptionen inom parlamentsväggarna är ett stort problem som Zelenskij under presidentkampanjen gjort till en av de högst listade punkterna att åtgärda. Ett sätt är alltså att välja in färska ledamöter. Ungefär samma taktik hade Självhjälp/Samopomitj i förra valet med lite blandad framgång. En del kandidater ses som tämligen kontroversiella. Förutom de som kan knytas till oligarken Kolomoisky finns också bloggaren Maksym Buzjanskij som är motståndare till Euromajdan och har en nostalgisk syn på Sovjetunionen. Rykten har också spridits att partiet skulle ha sålt valbara platser för uppemot två miljoner USD men detta avfärdas helt av partiets talespersoner.

Folkets Tjänare får i de olika opinionsinstitutens mätningar mellan 40-50 % av rösterna. Det ser alltså i nuläget ut att kunna bli den stabila parlamentariska plattform presidenten önskar sig och kanske till och med egen majoritet. Lite sagt med varning för att hälften av ledamöterna väljs in genom enmansvalkretsar. Det handlar alltså delvis också hur partiets kandidater lyckas i dessa distrikt om de ens ställer upp i samtliga vilket inte är givet som helt färskt parti med helt färska kandidater. Distrikten i Kiev-regionen och västra Ukraina vinns ofta av västvänliga kandidater och enligt Brian Mefford som skriver för Atlantic Council kan partiet dra fördelar av den stora mängden sådana, framför allt från partier som Voice/Holos, Europeisk Solidaritet, Civil Position och Samopomitj/Självhjälp, vilket öppnar för inbrytningar av kandidater från Folkets Tjänare.

Partiprogrammet innehåller sexton idéer för att göra Ukraina till ett ”fritt, oberoende, och framgångsrikt drömland”. Ett program som de möjligen måste kompromissa om med andra partier om de inte vinner egen majoritet. I en intervju i Ukrainska Pravda säger partiets stabschef Alexander Kornienko att en eventuell regeringskoalition knappast kommer att ingår med några av de ”gamla politiska krafterna”. Snarare ser de sig öppna för samarbete med Svjatoslav Vakartjuks Voice vars politik till stora delar, enligt Kornienko, stämmer överens med det egna partiets.

"Vi ser dem inte som konkurrenter eftersom de står för samma värderingar”, hävdar Kornienko, och utnämner istället Oppositionsplattformen För Livet som den främsta konkurrenten, åtminstone i östra Ukraina. Kornienko nämner också Styrka & Ära (se nedan) som en möjlig koalitionspartner.

Voice/Holos (en svensk översättning skulle närmast bli Röst men har ännu ej sett detta användas och håller mig därför till engelskan Voice eller ukrainskans Holos)

Partiet är formellt sett en återupplivning av partiet Initiativ-plattformen som ställde upp i lokalval 2015. Partiet leds av Svjatoslav Vakartjuk, omåttligt populär musiker och sångare i bandet Okean Elzy. Han har länge varit en ledande kulturpersonlighet i Ukraina och nämndes länge som en tänkbar presidentkandidat men valde att inte ställa upp, för att istället satsa på parlamentsvalen (Se min beskrivning i denna blogg).

Han grundade sitt parti Holos/Voice så sent som i maj och de tycks ligga i samma missnöjesfåra som presidentens Folkets Tjänare och marknadsför sig och sitt parti som radikalt annorlunda än de etablerade politikerna och partierna, lovar hårda tag mot korruptionen och att höja den låga levnadsstandarden för folket. Partiet har också tillkännagivit att inga sittande ledamöter kommer finnas på deras lista. Däremot kommer några sådana ställa upp i enmansvalkretsar.

 Vakartjuk gjorde officiellt entré i politiken så sent som 16 maj i år och första partikongressen hölls den 8 juni 2019. Så detta är ett ytterligt färskt parti som kanske hellre hade sett att valet hölls i oktober som planerat, men som ändå uppenbarligen lyckats locka tillräckligt med väljare att det kan räcka till att komma förbi femprocentsspärren.

Partiet sägs ha sin viktigaste bas i Lviv i västra Ukraina och de har flera kandidater på sin lista som tillhört partiet Ukrainian Galician Party (UGP) som förstås har sin bas i Galizien som ligger i västra Ukraina. Trots detta, eller möjligen just därför, tycks en strategi vara att locka väljare i de östra regionerna. Till Reuters har Vakartjuk sagt att om Ukraina lyckas vända de ekonomiska siffrorna uppåt kan detta övertyga folk i Donbass och Krim att vilja tillhöra Ukraina. ”De ser korruption, de ser brist på rättvisa. Om detta ändras blir det mycket enklare för oss att vinna hjärtan och hjärnor bland dessa människor”, säger han vidare, och på den politiska turné han nu genomför lär han i skrivande stund vara i Kharkiv som gränsar till Donbass.

Det tycks i Ukraina finnas en ärlig längtan till enande och försoning och såväl Zelenskij som Vakartjuk har gett ifrån sig uttalanden som leder i den riktningen. Även detta kan ses som ett tecken på en öppning för en framtida koalition mellan deras partier om valet går deras väg.

Voice ses annars av en del som ”ett Folkets Tjänare för västra Ukraina”. Det står rent politiskt mer till höger och i närheten av Porosjenkos Europeisk Solidaritet än vad Zelenskijs parti gör. Enligt Porosjenko själv har utnämnt just Voice till sitt partis huvudmotståndare i valet och enligt många bedömare tar Voice främst sina väljare från Porosjenkos parti och i vart fall i betydlig högre grad än från Zelenskijs. Vilket i sin tur på ett vis också talar för att Voice och Folkets Tjänare tillsammans kan säkra en majoritet av parlamentsmandaten. Helt öppet har Voice annars koordinerat kandidater till enmansvaldistrikten med partiet Självhjälp/Samopomitj. En samordning som inte har klarat sig utan en del gnissel och yttre kritik där en del menar att Samopomitjs partiledare Andriy Sadoviy fått för mycket inflytande på utvecklandet av Vakartjuks nyfödda partiskapelse.

Partiets toppkandidater är just nu ute på en turné till 300 ställen runt landet för att samla support främst hos unga människor som kan tänkas attraheras av Vakartjuks popularitet som rockstjärna och partiets avslappnade och ungdomliga image. Rockbandet Okean Elzy hjälper förstås till och ger en mängd gratiskonserter i anslutning till partiturnén vilket också har varit föremål för kritik eftersom gåvor i samband med val är ett av korruptionens ansikten i Ukraina och något som Voice säger sig vara emot.

Kampanjen kan troligen bära ända in i parlamentet i vart fall. Enligt opinionsmätningar har de i dagsläget stöd av omkring 8 % av väljarna. För bara ett par veckor sedan låg siffran kring 5-6 % men har sedan dess stigit stadigt så det är inte omöjligt att det blir över 10 % för rockidolens parti i valet.

Orosmoln finns emellertid i luften i form av inre stridigheter och av rykten om band med affärsintressen och den tidigare regeringen, trots retoriken om att bryta med alla gamla politiker och att bekämpa oligarkin och korruptionen. Det går rykten om kopplingar till exempelvis affärsmannen/oligarken Viktor Pintjuk samt den numera ständigt omsusade George Soros. Men det är alltid svårt i valtider i Ukraina att avgöra vad som har substans och vad som är rena ”fake news” avsedda att skada kandidater och partier.

Strength & Honor/Styrka & Ära

Ett högerparti som i förra valet inte ens nådde upp till 1 procent av rösterna men som inför årets val nämns som en tänkbar uppstickare som tar röster från Europeisk Solidaritet, Självhjälp och Folkfronten vilket enligt opinionsmätningarna i nuläget visar på en support från omkring 4 % av väljarna. De hoppas emellertid mest på en koalition med Folkets Tjänare och Voice trots att de till skillnad från dessa partier satsat på erfaret partifolk. Det är alltså inget nytt parti och dess kandidater tillhör till största del ett gammalt garde men har till skillnad från de flesta andra etablerade partier fått vind i seglen. Partiprogrammet betonar kamp mot oligarkin och korruptionen och vänder sig också i hög grad till en medelklass i övre medelåldern.

Partiet leds av Igor Smesjko som tidigare varit chef för säkerhetstjänsten SBU och rådgivare åt Petro Porosjenko. Smesjko ställde upp i presidentvalet och fick hela 6 % av rösterna genom att driva en kampanj nästan uteslutande med hjälp av internet och Youtube-inlägg. Han har också starkt stöd av den populäre journalisten Dmytro Gordon som blivit kampanjgeneral för Styrka & Ära och som aviserat en liknande valkampanjstrategi i parlamentsvalet, vilket kanske är del av förklaringen till opinionsframgångarna hittills.

Andra nya partier av intresse men som troligen inte når över spärren

The Ukrainian Strategy Party (har ännu inte sett någon vedertagen svensk översättning men bör väl bli Ukrainska Strategipartiet)

Detta är en ny skapelse på initiativ av den ukrainske premiärministern Volodymyr Groysman. Den 7 juni i år introducerade han sina ledande kandidater som i stort sett består av regeringskollegor och parlamentariker, som justitieministern Pavlo Petrenko, utbildningsministern Lili Hryvnevitj och kulturministern Yevhen Nysjtjuk.

I opinionsmätningar har partiet legat kring 2-3 % av rösterna och det är tveksamt om det når över femprocentsspärren. Tiden är knapp innan valet och även om Groysman kan peka på sin egen och övriga kandidaters statsmannaerfarenhet så är just detta i dagsläget meriter som kan tynga ned snarare än hjälpa partiet till framgång. Men han räknar tydligen med att väljarna ska nöja sig med att dessa erfarna politiker förstår vad landet behöver och är kapabla att ordna det. En omedelbar invändning som säkerligen infinner sig hos många är då varför han och hans kollegor inte redan lyckats vända utvecklingen efter åratal i regering och parlament.

”Vår strategi är ett mäktigt Ukraina och välbeställda medborgare”, som Groysman deklarerade i ett tv-framträdande nyligen, låter dessutom som en mycket vag slogan för Strategipartiet. Den tydligaste trenden i ukrainsk politik just nu är att folk vill ha något nytt och nya ansikten. Då duger troligen inte det regeringsfolk som just fått kicken av president Zelenskij (som ville avsätta regeringen men inte fick parlamentariskt stöd för detta) och gamla utnötta slogans utan konkret innehåll.

Movement of New Forces (Рух нових сил, Rukh Novykh Syl)

En kreation av den förre georgiske presidenten Mikhail Saakasjvili. Den 11 november 2016 offentliggjorde han bildandet av sitt nya parti, strax efter att han avgått som guvernör för Odessa. Enlig egen utsago i protest mot att president Porosjenko inte genomfört tillräckliga reformer för att komma till rätta med korruptionen i Odessa och övriga landet.

Det kan alltså sägas vara en skapelse som sprungit ur den djupa konflikten mellan president Porosjenko och Saakasjvili. En konflikt med många turer och ibland närmast farsartade krumbukter. Saakasjvili fråntogs hur som helst den 26 juli 2017 av Porosjenko det ukrainska medborgarskap som han fick ur samma hand 29 maj 2015.

Saakasjvili överklagade Porosjenkos beslut, tvingades utomlands ett antal veckor men återvände med buller och bång den 10 september 2017 och togs emot vid gränsen av bland andra Julia Tymosjenko. Saakasjvili bet sig fast i landet, vilt sprattlande för sitt politiska liv i Ukraina, vilket jag bevittnade i Kiev i december 2017 då han ledde en stor demonstration som krävde president Porosjenkos avgång.

Bild: Hans Wåhlberg. Någonstans bakom billyktorna går han, Saakasjvili. Inte långt senare fick han fly landet för att alldeles nyligen komma tillbaka igen med hopp om en politisk framtid i Ukraina och med förnyat pass tack vare president Zelenskij.

Sagan om Saakasjvili fick sitt sorglustiga slut (trodde man) i Kiev i februari 2018 då han brottades ned på ett restauranggolv och utvisades från landet under scener som kunde varit hämtade från någon gammal bröderna Marx-film.

Helt slut tog det i och för sig inte. Saakasjvili flydde till Amsterdam och enligt uppgift vistas han också i USA långa stunder och från sin exiltillvaro sänder live på facebook och gör vad han kan för att visa sig aktiv och betydelsefull eller användbar för någon i den ukrainska politiken. Tymosjenko tycks ha tröttnat men partiet Rukh/Movement of New Forces lever trots allt kvar och leds numera i Ukraina av georgiern David Sakvarelidze som varit biträdande riksåklagare i Georgien men tagit samma väg ur landet som Saakasjvili, fått ukrainskt medborgarskap och en post som Ukrainas biträdande riksåklagare. Ett uppdrag han fick sparken ifrån i mars 2016 efter bara drygt ett år vid ämbetet.

Den här georgiska duon ska nu alltså försöka sig på att locka väljare och ta sig in i det ukrainska parlamentet med hjälp av en Zelenskij-vänlig strategi tycks det. Saakasjvili återvände till Ukraina i maj efter att ha fått tillbaka sitt ukrainska medborgarskap av den nyvalde presidenten Zelenskij. Saakasjvili hävdade då att han inte hade några politiska ambitioner i Ukraina men i juni gick duon Saakasjvili/Sakvarelidze ut och offentliggjorde sitt stöd för ”den nya våg” som Zelenskij och hans team framkallat.

Ungefär samtidigt registrerade sig partiet för deltagande i parlamentsvalet men fick strax avslag av ukrainska valkommissionen CEC vilket dock snart ändrades genom ett domstolsbeslut.

Enligt vissa uppgifter ska partiet ha uppvaktats av Kievs borgmästare Vitalij Klitsjko med erbjudande om att förena sig med hans parti UDAR, vilket skulle ha avböjts av Rukh/Movement of New Forces.

Frågan är om den här historien lär locka så många väljare att hoppas på den georgiska duon och deras kamrater som blivande parlamentariker.

Vad tror ni själva?

Oberoende kandidater

Bli heller inte förvånad om oberoende eller parti-lösa kandidater vinner väg till parlamentet genom att ställa upp till val i enmansvalkretsar. Exempelvis mrs Universe 2018 Julia Gersjun som också arbetat för UNICEF, har två högre utbildningar och ställer upp i ett av staden Dnipros valdistrikt.

Förutom skönhetsdrottningar är det också flera artister som nu följer president Zelenskij i fotspåren och satsar på en politisk karriär. En del av dem sugs upp i de större partiapparaterna och kandiderar för dem men några är helt oberoende eller representerar små partier.

De s.k. oberoende kandidaterna är inte sällan beroende av en sponsrande oligark som genom sin bulvan får en fot i parlamentet som bevakar och driver dennes intressen. Men det kan också vara personer som företräder organisationer eller små partier utan chans att vinna mandat genom att nå över spärren på 5 %.

Det är också remarkabelt att flera av de allra mest högerextrema ofta får sina parlamentsplatser genom att kandidera i enmansvaldistrikt och lyckas vinna. Trots att deras respektive partier i de proportionerliga valen knappt kommer över en procent av rösterna. I nästa inlägg tittar jag lite närmare på ledamöter av den här arten i det nu sittande parlamentet. 

Klonade kandidater

Till detta kan också läggas ett ökat antal s.k. ”klonade” kandidater som endast lanseras för att orsaka missförstånd bland väljarna och ta röster från ”riktiga” kandidater med liknande namn.

Detta har länge varit vanligt i ukrainska val men har tydligen blivit alldeles särskilt vanligt under den här valkampanjen.

Enligt en artikel från nyhetskanalen/sajten 112 är ett nytt grepp att lansera kandidater till enmansvaldistrikt och ange att de ”servant of the people charity foundation” eller ”servant of the people state/non-profit organization”. Detta för att leda folk att tro att kandidaten representerar presidenten Zelenskijs parti som ju heter just ”Servant of the People”.

UKRAINSKA PARLAMENTSVALET – del 3 Partierna – Gamla partier i ny skepnad

Tidigare inlägg i serien om ukrainska parlamentsvalet:

del 1 Introduktion

del 2 Partierna – de gamla på väg ut?

I mitt förra inlägg i serien om ukrainska parlamentsvalet gick jag igenom de gamla partier som ser ut att backa opinionsmässigt och rent av vara på väg ur parlamentet.

Sedan finns det andra som ställer upp till val i lite ny skepnad. Dels handlar det om Oppositionsblocket restes ur spillrorna av förre presidenten Janukovytjs Regionala Parti inför förra valet 2014. De har samlat en stor del av den s.k. pro-ryska opinionen till sig eller folk som helt enkelt inte har förtroende för de politiker som kom till makten efter Euromajdan. Det andra partiet är högerextrema och ultranationalistiska Svoboda som befinner sig i andra änden av det ukrainska politiska spektrat skulle man kunna säga.

Det förstnämnda har splittrats till två partier vilket gör det ena partiets framgång i opinionsmätningarna än mer överraskande. Det sistnämnda däremot har haft det motigt på senare år och gör nu en närmast desperat satsning på samarbete med andra högerextrema. Ett samarbete som gnisslat betänkligt dock. Men en gemensam lista har de skakat fram till slut.

Gamla partier i ny skepnad

Oppositionsblocket För Fred och Utveckling samt Oppositionsplattformen För Livet

Oppositionsblocket var ett ”block” som bildades ur spillrorna av den landsflyktade presidenten Janukovytjs Regionala Parti inför förra valet. Detta är nu splittrat i Oppositionsblocket för Fred och Utveckling under Borys Kolesnikov respektive Vadym Rabinovitjs/Valerij Boykos Oppositionsplattformen För Livet.

Under förra året inleddes en splittringsprocess av partiet som ursprungligen skapades genom en sammanslagning av sex partier som tidigare stöttat president Janukovytj men allmänt uppfattats som en ombildning av Regionernas Parti, det vill säga Janukovytjs gamla parti. Oppositionsblocket tillhör de största partierna i parlamentet och har anhängare i hela landet även om de centrala och östra delarna är starkaste fästet. De flesta skulle beskriva det som ”diplomatiskt pro-ryskt”.

Redan under sommaren 2018 ska förhandlingar ha inletts för att slå ihop partiet med ett annat mindre parti, För Livet, som också betraktades som pro-ryskt. Förhandlingarna ska ha initierats av oligarkerna Sergej Lyovotjkin och Dmytro Firtasj som kontrollerade en fraktion inom Oppositionsblocket. Den andra fraktionen, ledd av oligarken Rinat Akhmetov, var mindre förtjust i sammanslagningsplanerna och tog en paus i förhandlingarna i början av november 2018.

Den 9 november 2018 undertecknade emellertid partiets ordförande Yuri Boyko en överenskommelse med För Livet att ingå en valallians under namnet Oppositionplattformen - För Livet med avsikt att samarbeta kring både presidentvalet och det kommande parlamentsvalet (planerat till oktober 2019). Partitoppar från Akhmetovs fraktion protesterade mot detta och hävdade att Boyko agerat på eget initiativ utan vederbörlig förankring i partiet.

Den 17 november nominerade hur som helst Oppositionplattformen - För Livet sin presidentkandidat, Yuri Boyko. Vilket i sin tur resulterade i att han, samt ovan nämnde Lyovotjkin, uteslöts ur Oppositionsblocket eftersom de skulle ha agerat illojalt mot väljarnas intressen. Boyko svarade med att utropa en ny parlamentarisk grupp under namnet Oppositionsplattformen - För Livet till vilken en del av Oppositionsblockets medlemmar skulle sluta sig, fraktionen under Firtasj främst.

Först den 13 december 2018 röstade partiet För Livet vid sin partikongress för att ändra namn till Oppositionplattformen - För Livet. Vilket i sin tur ledde till att nomineringen av Boyko den 17 november kunde förklaras ogiltig eftersom partiet som nominerat honom då ännu inte fanns. Boyko såg sig därför tvungen att hos valmyndigheten registrera sig som en själv-nominerad kandidat till presidentposten vilket han gjorde 17 januari i år.

Dessförinnan hade Oppositionsblocket den 17 december på sin kongress valt att nominera Oleksandr Vilkul som presidentkandidat för partiet. Ett beslut som den andra fraktionen i sin tur genom ett domstolsutslag lyckades få ogiltigförklarat. Den 18 december förklarades det på partiets hemsida att alla beslut tagna vid partikongressen var ogiltiga.

Den 20 januari 2019 nominerades Vilkul igen men då av ett parti med namnet Oppositionsblocket-Partiet för Fred och Uveckling. Bakom detta namn ska enligt uppgift Rinat Akhmetov ha legat genom att döpa om det lilla Industripartiet.

Ja, så här går det ofta till i ukrainsk politik. Ingen av presidentkandidaterna lyckades ta sig vidare till en andra omgång i presidentvalet men Boyko lyckades ändå få 11,82 % av rösterna, nästan lika mycket som den betydligt mer omtalade Julia Tymosjenko. Enligt de flesta opinionsmätningarna ligger också Boykos Oppositionsplattform – För Livet överraskande bra till och blir i många mätningar näst största parti med siffror kring 10-15 %. Partiets kandidatlista toppas enligt vissa uppgifter av affärsmannen Vadym Rabinovitj som har både israeliskt och ukrainskt medborgarskap vilket rimligen borde innebära ett problem då ukrainsk lag inte tillåter dubbelt medborgarskap. Rabinovitj är även ledare av den all-Ukrainska Judiska Kongressen EAJC. Men enligt Kyiv Post ska partiets kongress i Kiev den 6 juni 2019 ha röstat fram Boyko som förstanamn och Rabinovitj fått andraplatsen. Tredje plats ska ha gått till den omstridde affärsmannen Vadim Medvedtjuk, vän med Vladimir Putin som till och med är gudfader till Vadims barn.

Bild: Hans Wåhlberg. Överallt i Ukraina står fortfarande monument från andra världskriget, eller Det Stora Fosterländska Kriget som det hette i Sovjet och fortfarande i Ryssland. Dock inte i Ukraina där det med dekret bestämts att det ska heta 2a världskriget. Monumenten får än så länge stå kvar trots att det minner om Sovjetunionen. Och det pro-ryska Oppositionsblocket samlar oväntat med anhängare bland etniska ryssar och rysktalande i östra och centrala Ukraina.

Många har redan räknat ut Oppositionsblocket för Fred och Utveckling som samlar ihop till runt 2 % av rösterna enligt de flesta mätningarna. Men en del experter vill ändå inte utesluta att de kan nå över femprocentsspärren, främst av det skället att de inkluderat borgmästarna i storstäderna Odessa, Kharkiv, Mariupol, Zaporizhya och Pavlohrad bland sina kandidater och kan dra nytta av deras kontakter och politiska plattformar.

Svoboda och den högerextrema alliansens gemensamma lista

Det högerextrema och ultranationalistiska Svoboda under Oleh Tiahnybok ser också ut att föra en tynande tillvaro politiskt. Stödet i väst består någorlunda, i synnerhet i Lviv, men i övrigt ser de ut att ha bränt det mesta av sitt krut. Folk är möjligen trötta på ultranationalistiska utspel och mer eller mindre våldsamma demonstrationer och utomparlamentariska aktioner som partiet har stått för eller gett sitt stöd till under den mandatperiod som gått.

Svoboda kommer dock att gå till val med en gemensam lista tillsammans med Högra sektorn, Nationalkåren och Aktion Dmytro Jarosj. Ett samarbete som påbörjades 2017 med ett gemensamt nationalistiskt manifest. Det mer pragmatiska skälet till alliansen var förstås att inte ens Svoboda längre ensamma kunde skrapa ihop tillräckligt stöd för att ta sig förbi femprocentsspärren. De ser i nuläget ut att kunna samla ihop 2-3 % av rösterna så det verkar ändå inte räcka till. Det kan dock tänkas att de kan vinna någon av enmansvalsdistrikten i västra Ukraina där de har sitt starkaste fäste.

Under det år som gått sedan de här diskussionerna startade har det varit många schismer mellan grupperna. I synnerhet den som gällde vilken kandidat alliansen skulle nominera till presidentvalet. Striden stod främst mellan Svobodas Tiahnybok och Nationalkårens Biletskij och därför lanserades kompromisskandidaten Ruslan Kosjulynskij. Han fick knappt ihop en procent av rösterna i presidentvalet men finns nu på femteplats på den gemensamma kandidatlistan som röstades igenom och offentliggjordes vid en kongress den 9 juni.

"Gatorna kommer att bli våra, vi ska göra allt för detta”, har Rodion Kudryasjov, en av ledarna för Nationalkåren och sjundenamn på listan, sagt vid ett tidigare tillfälle. Nu försöker de också ta sig in i parlamentet på programmet "Ukraina – över allt!”. Alliansens slogan som översatt till tyska skulle bli ”Ukraina über alles”. Den nazistiska kopplingen är tydlig och yttrar sig på ett flertal sätt. Om Nationalkåren har jag skrivit ett ganska långt inlägg som jag tycker själv är ganska uttömmande för den som vill veta vad detta är för figurer.

Bild: Hans Wåhlberg. Här stod tidigare Lenin staty mitt i Kiev. I samband med Euromajdan revs han ner från sin sockel som målats blå-gul. På Lenins plats ses här ukrainska flaggan och den röd-svarta för OUN/UPA, ditsatta i samband med en demonstration i december 2017.

En del av dem som står högst på den gemensamma listan sitter i parlamentet nu, andra är helt färska. De representerar också partier och organisationer med tämligen olika förflutet förutom att de alla är högerextrema, våldsamma och blint nationalistiska.

Svoboda som hade drygt 10 % av platserna i parlamentet efter valet 2010 förlorade stort i senaste valet 2014 och nådde inte upp till femprocentsspärren. De fick dock sex mandat genom att vinna enmansvalkretsar. Högra Sektorn fick 1,8 % av rösterna och andra högerextrema partier obetydligt med röster. I presidentvalet samma år fick Högra Sektorns Dmytro Jarosj 0,7 % av rösterna och Svobodas ledare Tiahnybok 1,18 %. Det kan inte beskrivas som annat än fiasko.

Samtidigt är det väldigt svårt att säga hur mycket support de har lokalt på vissa platser och genom representanter för helt andra partier än dessa nämnda. Andrij Biletskij tog plats i parlamentet 2014 genom att kandidera för premiärministern Jatsenjuks Folkfronten och i sin valkrets i Kiev nå hela 33 % av rösterna. Biletskij, med sin historiska uppgift att leda den vita rasen, kom alltså in i landets beslutande församling lite under västmediernas radar så att säga genom att representera ett parti som anses som liberal-demokratiskt och pro-EU. Ingetdera som Biletskij egentligen står för.

Bild: Hans Wåhlberg. De röd-svarta flaggorna har blivit symbol för de högerextrema nationalisterna. De användes av Banderas OUN och befrielsearmén UPA under kriget men vajar nu vid marscher och demonstrationer. Som den här i Kiev i december 2017.

UKRAINSKA PARLAMENTSVALET – del 2 Partierna – de gamla på väg ut?

Tidigare inlägg i serien om ukrainska parlamentsvalet:

del 1 Introduktion

Enligt en undersökning av the National Democratic Institute in Ukraine (NDI) slutförd i maj 2019 är det ukrainska folket betydligt mer hoppfullt inför parlamentsvalet än tidigare. De visar siffror som tyder på en ökad optimism och höga förväntningar på förändring i och med Volodomyr Zelenskijs storseger i presidentvalet. Hälften av deras respondenter förväntar sig också att nästa parlament ska representera deras intressen bättre än det tidigare. Stödet för politiska partier ser starkare ut än förut och reflekterar, enligt NDI, ett mer diversifierat politiskt spektrum och mer än hälften av väljarkåren säger sig vara säkra på att de kommer att rösta medan ytterligare en fjärdedel säger sig ”troligen” göra det. Det är en hög siffra med ukrainska mått mätt.

De partier de har att välja mellan är dels ett antal av de redan etablerade, som det här inlägget främst kommer att handla om, men också en del nya varav presidentens Folkets Tjänare i nuläget ser ut att bli stora segrare. Det skulle till och med kunna vinna en majoritet av mandaten vilket vore första gången något sådant inträffar i den ukrainska statens historia.

Enligt de (i skrivande stund 10 juli) senaste mätningarna ser fem partier ut att ha störst chans i valet. Förutom Folkets Tjänare också Europeisk Solidaritet, Oppositionsplattformen – För Livet, Batkivsjtjina/Fäderneslandsförbundet samt uppstickaren Holos/Voice (på svenska alltså Röst men jag använder i huvudsak ukr Holos eller eng Voice då det ser ut att vara vedertaget hittills), lett av rockstjärnan Svjatoslav Vakartjuk.

Störst stöd utöver presidentens parti ser i nuläget något oväntat det pro-ryska Oppositionsplattformen För Livet ut att ha. En del bedömare ser därför en koalition möjlig mellan dessa två partier. Bland andra Deutsche Welle som tycker sig se likheter i partiernas syn på rätten att använda ryska språket i offentliga sammanhang samt principen att hålla folkomröstningar.

Själv är jag mer benägen att tro på en koalition med det nya ”rockiga” partiet Holos/Voice, men beror förstås på hur stor del av parlamentets mandat dessa två kommer att få.

I alla händelser lär det nya parlamentet få en helt ny sammansättning och som det nu ser ut kan de tidigare pro-västliga och liberala partierna bli helt ”utraderade”, om man får tro bland andra Foreign Policy och dess skribent Vladislav Davidzon som förutspår att valet blir ”de ukrainskaliberalernas död”. En lång artikel i Radio Free Europe berättar ungefär samma historia, om ”Euro-optimisterna” som inför förra valet tillhörde de nya och progressiva men som nu tycks drunkna i svallvågorna som Zelenskijs och Vakartjuks framgångsvåg lämnar bakom sig.

Alexander Kornienko, stabschef för Folkets Tjänare, har också i en intervju för Ukrayinska Pravda betonat att partiets attityd till de ”gamla krafterna” är oförändrad, det vill säga att en koalition med dem är omöjlig.

Så vilka är då dessa ”gamla krafter” och hur ser deras läge ut inför valet den 21 juli?

”Gamla” partier på väg ut?

Europeisk Solidaritet

Under nuvarande mandatperioden har de haft säten i parlamentet under partibeteckningen Porosjenko-blocket men ställer nu upp under namnet Europeisk Solidaritet. Förre presidenten Petro Porosjenko är förstås förstanamn på kandidatlistan. Andranamn är nuvarande talmannen Andrij Parubij, som också är känd för att ha varit ledare för Euromajdans självförsvarsstyrka och grundare - tillsammans med Svobodas Oleh Tiahnybok - av nazistpartiet Social-Nationalpartiet (SNPU) som kan sägas ha varit Svobodas föregångare. Parubij var också ledare av den nynazistiska och extremnationalistiska paramilitära gruppen Ukrainska Patrioter som hade varghaken som symbol vilken också fick följa med när gruppen upplöstes 2014 för att uppgå i Högra Sektorn och Azov-bataljonen som slogs i främsta linjen i östra Ukraina.

Många av partiets nuvarande parlamentsledamöter hoppar av helt eller ställer upp för andra partier i detta val och Porosjenkos storförlust i presidentvalet inger inget hopp om något större stöd för hans parti som sett ut att gå bakåt för varje opinionsmätning. Hittills har det legat i spannet mellan 5 och 10 % och där någonstans lär slutresultatet ligga även om man inte får glömma att partiet vann många enmansvaldistrikt i förra valet. Men momentum ligger hos Zelenskij och hans Folkets Tjänare. 

 Fäderneslandsförbundet/Batkivsjtjina

Julia Tymosjenko har nu i flera decennier på ett eller annat vis varit i centrum av den ukrainska politiken och ger inte upp nu heller trots nederlaget i presidentvalet där hon misslyckades att nå andra omgången vilket kanske var förväntat för ett år sedan. Liksom Porosjenkos parti ser Fäderneslandsförbundet ut att tappa något för varje mätning och frågan är om de kommer att nå över femprocentsspärren. Till skillnad från Zelenskij sätter dock Tymosjenko hopp till en framtida koalition deras respektive partier emellan.

”Vårt team är redo att förenas i en stark koalition med den nye presidenten och andra demokratiska pro-europeiska krafter”, sa hon i samband med att partiets kandidatlista presenterades den 12 juni. 

En lista som bland andra inkluderade den tidigare chefen för Donetsks Regionala administration Sergej Taruta och den förre SBU-chefen (ukrainska säkerhetstjänsten) Valentyn Nalyvaitjenko. Gamla och beprövade namn dominerar också i övrigt listans övre skikt, också detta i kontrast mot Folkets Tjänare som hon försöker närma sig. Hon nämner också Vakartjuks parti Voice som en potentiell allians-partner. Av Tymosjenkos egen hemsida att döma försöker hon antyda att en idealisk koalition innehåller såväl nya och oerfarna politiker som erfarna, professionella och kunniga och som alla är ”patriotiska och trogna sitt land och samhälle”.

Det förefaller dock föga troligt att någon av Zelenskij/Vakartjuk bedömer det som fruktbart att gå Tymosjenkos frieri till mötes. I vart fall inte så som opinionsläget nu ser ut. Valutgången kan förstås ändra läget vilket förmodligen är vad Tymosjenko ändå hoppas på.

Samtidigt har en färsk undersökning visat att Tymosjenko är en av tre i topp som tänkbar premiärminister i en ny regering. Hon har visat sig vara en politiker med lika många liv som en katt. Troligen har hon inte slutat spinna än och troligen får hon och hennes parti i stort sett oförändrat fäste i parlamentet, till skillnad från den tidigare allianspartnern Jatsenjuk och hans Folkfront.

Folkfronten

Förre premiärministern Arsenij Jatsjenjuks Folkfront var ett av förra parlamentsvalets stora vinnare men partiledarens impopularitet bara ökade under hans period som premiärminister och partiet ser nu ut att han ett minimum av följare. Det har till och med florerat rykten om att han tänkt lämna landet och att hans fru skulle ha fått ett pass utfärdat av lilla landet Vanuatu och att hans döttrar skulle ha amerikanska medborgarskap. Något som den förre premiärministern avfärdar som ”fake news”.

 I övrigt är det märkbart tyst på Jatsenjuks folkfront och det skulle inte förvåna någon om den försvann helt ur parlamentet. Den senaste intervjun med honom som jag kan hitta är gjord av journalisten Dmytro Gordon (som också är kampanjledare för partiet Styrka&Ära!) för en knapp månad sedan och handlar uteslutande om ”muren”. Det vill säga Jatsenjuks projekt att bygga en mur mellan Ukraina och Ryssland, enligt Jatsenjuk själv Ukrainas ”egen version av kinesiska muren eller Israels ´Iron dome´”. Ett projekt som kostat miljoner hryvnia utan att ha blivit färdigställt och blivit lika kritiserat som Trumps mexikansk-amerikanska motsvarighet. Jatsenjuk själv, framgår det av intervjun, tycker att hans mur-projekt blivit misskrediterat. Resultatet hittills är en mängd vattenfyllda diken och småsamhällen där folk avskilts från sina grannar. 

Inget som imponerar på väljarkåren alltså. Jatsenjuk och hans parti Folkfronten är lika iskalla som januarikvällar i Kiev.

Bild: Valentyn Ogirenko, Reuters. Arsenij Jatsenjuk och hans Folkfront är på väg ut ur parlamentet. 

Samopomitj/Självhjälp

Partiet fick i förra valet nära 11 % av rösterna och blev därmed tredje största parti, med sammanlagt 33 mandat. Det lanserades som alternativet för dem som tröttnat på de gamla politikerna och hade som princip att hämta kandidater utan erfarenhet politiska uppdrag och istället bland experter, aktivister, militärer och människor från näringslivet. Med andra ord nästan en identisk strategi som nu presidentens parti Folkets Tjänare använder sig av. Samopomitj uteslöt dock flera ledamöter efter att de 31 augusti 2015 röstade för lagförslaget om en ändring i konstitutionen som skulle ha lett till att ge ”särskild status” åt de rebellkontrollerade områdena i östra Ukraina.

Partiet ser nu ut att till stor del ha spelat ut sin roll och lär knappast nå upp till förra valresultatet men möjligen precis över femprocentsspärren. Opinionsmätningarna pekar dock snarast på cirka 2-3 % av rösterna vilket verkar troligare.

Radikala Partiet

Oleh Lyasjkos populistiska nationalister vann oväntat stort stöd i förra valet men ser ut att få svårt att nå över femprocentsspärren i detta val. Partiet är i första hand nationalistiskt och populistiskt men placeras av olika bedömare såväl till vänster som höger. Har förslag om att satsa på sjukvård, jaga oligarker med högaffel och göra slut på inbördeskriget med våld.

Lyasjko är också känd för att jaga, kidnappa och misshandla pro-ryska ämbetsmän och lägga upp filmer av det på Youtube. Han har också en förkärlek för slagsmål i parlamentet och bullriga utspel och tycks gilla att höra sin egen röst. Det ser emellertid ut som att det ukrainska folket har tröttnat på den. I mätningarna ligger hans parti kring 2-3 % och ser därmed i dagsläget ut att få svårt att få med kandidater genom partilistorna åtminstone och får troligen hoppas på enmansvalkretsarna istället.

UKRAINSKA PARLAMENTSVALET – del 1 Introduktion

Den 21 juli hålls parlamentsval i Ukraina. Det blir vad som brukar kallas ett snap-election, eftersom det hålls ca tre månader tidigare än vad som varit planerat förut. Ett av den nyvalde presidenten Volodomyr Zelenskijs första beslut var att tidigarelägga parlamentsvalen och är naturligtvis ett sätt för honom att snabbt få en parlamentarisk plattform för sitt tämligen nybildade parti Folkets Tjänare. Utan det är presidenten ganska handlingsförlamad, en s.k. ”lame duck”, och utlämnad till fientligt inställda partiers ränker och sammansvärjningar för att göra hans mandatperiod kortare än planerat.

Således ska nu det ukrainska folket välja ledamöter till parlamentet Verkhovna Rada. Det sker genom ett mixat valsystem som är till lika delar proportionellt/majoritärt. Hälften väljs genom proportionella  val och från partilistor med en spärr på fem procent för partierna som ställer upp för val, medan den andra hälften väljs genom individval i ett antal valkretsar enligt principen first-past-the-post, alltså den som får flest röster vinner distriktet och platsen. Här kan en hel del politiska vildar eller ”oberoende” ta sig in eller personer som tillhör partier som inte klarat femprocentsspärren. Systemet med enmansvalkretsar anses ge en öppning för korruption och röstköp styrt av penningstinna oligarker eller sittande politiker vilket var främsta skälet till att president Zelenskij ville ha enbart ledamöter valda enligt proportionerligt system från partilistorna. Han fick dock inte igenom detta i parlamentet. Inte heller ville de sittande parlamentarikerna sänka partispärren från 5 till 3 procent som presidenten föreslagit. Valet genomförs alltså nu enligt det rådande dubbla systemet.

Bild: Hans Wåhlberg. En skylt pekar ut vägen för väljarna vid ett valdistrikt i Tjernivtsi. Förvisso vid lokalvalen 2015. Nu handlar det om parlamentsval. Ett val som kan ändra en hel del.

Totalt ska parlamentet utgöras av 450 ledamöter men har under den senaste mandatperioden bestått av ett antal färre eftersom vissa valdistrikt i östra Ukraina och på Krim inte kunnat (velat) delta i valet.

Enligt uppgift sägs nu 21 partier ställa upp till val. Inför detta val ser också partilistan ovanligt bekant ut. Normalt sett brukar det annars hinna hända en hel del från val till val i Ukraina. Det vill säga att partier lägger ned verksamheten; att helt nya bildas; och att helt nya konstellationer och koalitioner bildas, s.k. block. Nu ser den politiska kartan ut att ha stabiliserats åtminstone någorlunda sedan förra valet 2014.

F.d. premiärministern Jatsenjuks parti Folkfronten och Julia Tymosjenkos Fäderneslandsförbund ställer upp till val igen och med är även Självhjälp/Samopomitj som tillkom inför förra valet liksom Oleh Lyasjkos Radikala Partiet. Oleh Tiahnyboks Svoboda har efter förra fiaskovalet då de inte nådde femprocentsspärren slagit sina påsar ihop med ett antal andra högerextrema partier/organisationer och gör ett nytt försök med denna gemensamma lista.

Den förre presidenten Porosjenjkos parti ställer nu upp under namnet Europeisk Solidaritet (på ukrainska Європейська солідарність, Yevropeys'ka Solidarnist'), vilket egentligen är en återgång till partiets tidigare namn. Under nuvarande mandatperioden har de haft säten i parlamentet under partibeteckningen Porosjenko-blocket. Ett annat ”block” som bildades ur spillrorna av den landsflyktade presidenten Janukovytjs Regionala Parti inför förra valet är Oppositionsblocket. Detta är nu emellertid splittrat i Oppositionsblocket för Fred och Utveckling under Borys Kolesnikov respektive Vadim Rabinovitjs/Valerij Boykos Oppositionsplattformen – För Livet.

Trots detta lär sammansättningen i parlamentet kunna ändras radikalt genom valet den 21 juli. Nästan hälften av alla kandidater är icke-professionella politiker och består istället av artister och kulturpersonligheter, aktivister, journalister, affärsmän och militärer. Men framför allt ser den nye presidenten Zelenskijs nya parti Folkets Tjänare ut att utklassa sina motståndare och att till och med kunna få egen majoritet i parlamentet.

Bild: Hans Wåhlberg. Ukraina väljer väg den 21 juli. Fokus på EU är inte lika stort denna gång. Mer på att skapa fred och ena landet. Folk vill ha något helt nytt. Vi får se vart det bär.

I kommande inlägg kommer jag gå igenom först ”gamla” ansikten och partier och därefter de nya krafter som ställer upp till val.

Under tiden kan den intresserade kika på Hromadske TV:s temaprogram om Ukrainska parlamentet.

Zelenskijs framtid som Ukrainas president

- Det kan i alla fall inte bli värre, säger 28-åriga Alina just som en trådbuss kryssar sig fram mellan kratrarna i vägen utanför kaféet i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina där vi sitter. Just vägarna har på många håll blivit synliga och kännbara symboler för korruption och vanstyre, inte minst i Tjernivtsi. De har verkligen blivit ännu sämre än när jag själv bodde här för tre år sedan.

- Det mesta har blivit sämre, säger Alina och stämmer därmed in i den klagokör jag hör överallt i den sommarvackra staden. Gaspriserna har gått upp och priserna på tågbiljetter likaså. Jobbutsikterna är få och många ungdomar jag lärt känna för tre år sedan och hade tänkt söka upp för att intervjua bor nu utomlands, en i Kanada och två i Tyskland.

- Folk röstade för något nytt, för någon utanför systemet. Det har aldrig hänt förut att någon fått 73 procent av rösterna i ett presidentval. De flesta är trötta på de gamla politikerna och vill ha någon ny som kan röra om och byta ut folk, säger Alina. Det är den bild som framför allt ungdomar tämligen unisont ger av läget i Ukraina. Men Zelenskij inger i allmänhet ett hopp. Det kan i bästa fall räcka långt, men en lång rad frågetecken kantar den nye presidentens framtida väg.

Det är åtminstone ingen som kan påstå att han inte är modig. Han har nämligen gått ut hårt. I sitt installationstal den 20 maj upplöste han parlamentet och utlyste nyval som nu ska gå av stapeln den 21 juli istället för som planerat i oktober. Den färske presidenten vill därmed snarast skaffa det parlamentariska stöd han behöver för att kunna gå vidare. Han räknar nog med att hans parti Folkets tjänare kommer att få starkt stöd i valet och med tanke på att hans förkrossande seger i andra presidentvalsrundan får det antagandet anses vara ganska väl grundat. Han uppmanade också parlamentets ledamöter att avskeda chefsåklagare Lutsenko, SBU-chefen Hrytsak och försvarsminister Poltorak. Dessutom begärde han att parlamentsledamöterna avskaffar sin egen immunitet vilket skulle öppna upp för korruptionsåtal. Många parlamentsledamöter lär skruva oroligt på sig i bänkraderna i Verkhovna Rada, det ukrainska parlamentet.

Uppenbarligen vill den nyinsvurne presidenten profilera sig genast men lär inte få med sig parlamentet på allt han begärt. Det tidigarelagda valet ska ge honom det svängrummet är det förstås tänkt.

Foto: Hans Wåhlberg. Gatorna i Ukraina är ofta i uselt skick. Åratal av vanstyre och dålig ekonomi tär på infrastrukturen och folkets tålamod.

Oligarkerna bidar sin tid utom Kolomoisky som smider det varma järnet

Oligarkerna inväntar nu parlamentsvalet i slutet av juli och håller inne med sina ”investeringar” i parlamentsledamöter till dess de vet vilka fickor det lönar sig att stoppa pengar.

En oligark som däremot varit synnerligen aktiv på sistone är Ihor Kolomoisky, som levt i exil i Israel men som strax efter presidentvalet kommit hem till Ukraina igen. Ett återinträde som skedde i privat-jet till oligarkens gamla hemstad Dnipro bara dagar före president Zelenskijs installation. Enligt ukrainska uppgifter skulle producenten bakom Zelenskijs tv-shower medföljt i planet vilket anses stärka misstankarna om oligarkens täta band med Zelenskij.

Det är åtminstone svårt att tro att det skulle vara någon slump att han valt att återkomma just nu. Kolomoisky äger tv-kanalen 112 som har sänt Zelenskijs tv-shower i flera års tid och som har backat upp Zelenskij under presidentkampanjen. En support som med alla sannolikhet drivits av hämndlystnad från oligarkens sida snarare än något annat. En dispyt 2015 med dåvarande president Porosjenko om ägarskapsförhållandet mellan staten och oligarken i oljebolaget UkrNafta och banken PrivatBank utmynnade i anklagelser mot Kolomoisky om förskingring av bankmedel och ”tvingade” honom i exil. Nu bedömer han alltså att tiden är mogen för come-back och har öppet dryftat sitt hopp om att den nye presidenten ska sparka de anställda vid centralbanken som låg bakom statens övertagande av PrivatBank.

Foto: Hans Wåhlberg. Alla vägar leder till Privatbank? Trots namnet en statlig bank och stridsäpple som kanske avgjort presidentvalet i Ukraina.

Tänker presidenten tacka för stödet med att ge förmåner till oligarken Kolomoisky och hans nätverk och häva åtal mot honom? Det skulle i så fall gå emot allt Zelenskij har sagt om korruptionsbekämpning och maktelitens sätt att agera som han kritiserat så hårt. Korruptionsbekämpningen har varit en av få valfrågor som Zelenskij drivit under sin presidentvalskampanj. Nu måste han upp till bevis när det gäller och visa att han verkligen är folkets tjänare och inte oligarkernas. Kan han hålla sina löften att rensa upp i korruptionsträsket? Det är en fråga som också följs med stort internationellt intresse eftersom det statliga bankövertagandet skedde efter krav från IMF som menade att Kolomoisky via PrivatBank sög åt sig av de lån som pumpades in i landet.

Tv-seriens president, Goloborodko, kommer till makten genom att ett filmklipp som visar hans utfall mot korruptionen i landet sprids viralt och gör den okände läraren till kändis och så småningom president. Vid makten ställs han i tv-serien inför stora svårigheter som framför allt har med den utbredda korruptionen och maktmissbruket att göra. Något som sporrar Goloborodko än mer i sin iver att ta itu med korruptionsproblemen. I ett Ukraina som lider av Euromajdan-baksmälla blir rollfiguren Goloborodko till en önskepresident. Frågan är om Zelenskij kan motsvara förväntningarna som han på sätt och vis själv skapat genom sin rollfigur?

Framför allt har han betonat kampen mot korruptionen som högsta prioritet men sagt mycket lite (eller inget alls) om hur den ska bekämpas. Han har systematiskt undvikit debatter, offentliga framträdanden och intervjuer. Det gick så långt innan andra rundan att en del experter trodde att det kunde kosta honom segern. Uppenbarligen gjorde han och hans stab dock en korrekt bedömning att han hade mer att förlora på det än tvärtom.

Förhållandet mellan Zelenskij och Kolomoisky kan dock bli till stort besvär för den nye presidentens möjligheter att rida vidare på popularitetsvågen. Trots att presidenten själv försökt distansera sig från oligarken börjar indicierna bli så pass många att det är svårt att avvärja misstankarna om att Zelenskij kan komma att bli Kolomoiskys marionett.

Exempelvis har som ny chef för presidentförvaltningen - en synnerligen viktig post - utsetts advokat Andrej Bogdan, som sedan 2014 varit rådgivare till Kolomoisky. Dessutom blir Ruslan Khomtjak ny chef för generalstaben och försvarsmakten. Dessa hade tidigare tät kontakt i Dnipropetrovsk (numera Dnipro) då Kolomoisky var regionens guvernör och Khomtjak befälhavare över stadens armégarnison. Mest berömd är han för sin insats i slaget vid Ilovaisk i augusti/september 2014 då stora ukrainska styrkor blev inringade vilket resulterade i den ukrainska arméns största förluster i modern tid. Det finns uppgifter som säger att det var dålig planering av Khomtjak som satte styrkorna i klistret och att det var hans dåliga beslut som gjorde att förlusterna blev så stora (uppgifter varierar mellan 400-1500 stupade) och att han dessutom var en av de första som lämnade slaget med svansen mellan benen. Den Kolomoisky-ägda nyhetskanalen 112 ger emellertid en helt annan bild när de (22/5-2019) presenterar den nye generalstabschefen. I den biografin ska Khomtjak ha vägrat att lämna sina soldater i sticket och istället lett dem ut under beskjutning.

Betydelsen av Zelenskijs judiska påbrå

Kim Sengupta skriver i brittiska the Independent 9/6-2019 att Ukraina liksom stora delar av central-Europa har ”en mörk och grumlig historia gällande sin attityd till Judar” men att ”saker är på väg att förändras”. Ett säkert tecken, menar han, är att Zelenskij har judiskt påbrå. Liksom även premiärminister Grojsman vilket är unikt utanför Israel. Den ukrainska statens förhållningssätt till landets judar är emellertid komplicerat.

Den nationalistiska ukrainska våg som svept över landet sedan Euromajdan har också fört med sig en revision av historien. Självständighetsrörelsen OUN och dess militära gren UPA under ledare som Stepan Bandera och Roman Sjuchevitj har upphöjts till nationens hjältar trots att de samarbetade med Nazityskland i början av kriget och hjälpte till att hitta gömda judar, driva dem till samlingsplatser och vid massavrättningar. Den numera lagstadgade linjen är att OUN/UPA aldrig burit hand mot judar utan istället försökt hjälpa dem och att de som hävdar motsatsen endast för vidare sovjetisk-rysk propaganda. Spindeln i nätet för den här minnespolitiska kampanjen är och har varit Volodomyr Viatrovytj som leder det statliga Institutet för Nationellt Minne.

Den här hållningen som gränsar till Förintelseförnekande har lett till mycket internationell kritik från bland andra EU-parlamentet; internationellt forskarhåll; och från Israel inte minst. För bara några veckor sedan uppfördes i Ivano-Frankivsk en staty över UPA-ledaren Sjuchevitj vilket ledde till att polske ambassadören Bartosz Cichocki och den israeliske ambassadören Joel Lion skickade ett brev till stadens borgmästare, med kopia till ukrainska utrikesminister Klimkin, i vilket de protesterade mot beslutet och påminde om att UPA-ledaren låg bakom tiotusentals mord och att några av de som undkom massakrerna fortfarande lever i Ukraina, Polen och Israel.

Hur Zelenskij kommer att tackla detta är en av frågorna som hängt i luften. I synnerhet med tanke på att han själv är av judisk börd. I det fallet har han redan gett en mycket tydlig indikation om färdvägen, nämligen genom en ansökan från Ukraina om medlemskap i IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance, vilket kräver en del förpliktelser för Ukraina. Till exempel att belysa de fortfarande förmörkade skuggorna av Förintelsen, att göra allt för att öppna arkiv och se till att dokument blir tillgängliga för forskare. Arkiv som nu den ovannämnde Viatrovytj noggrant vaktar över. Paragraf 8 i IHRA:s grundläggande deklaration talar om att ”plantera frön för en bättre framtid” i det ”bittra förflutnas jord” och att medlemsländerna förbinder sig att minnas de offer som gick under och att respektera ”överlevarna ibland oss”.

- Jag tror att Zelenskij kommer att föra Ukraina in i IHRA och att han kommer att ge Viatrovytj sparken. Men ändå, jag förväntar mig inte att monument och gatunamn som glorifierar mördare av judar kommer att monteras ned och namnändras inom någon närmare framtid”, säger Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, när jag frågar vad han tror om den nye presidentens vilja och möjlighet att förändra landets minnespolitik.

Foto: Hans Wåhlberg. Bandera-gatan i Tjernivtsi med för detta Tempel-synagogan i bakgrunden, numera biograf.

Avgörande val av rådgivare och parlamentskandidater

Den före detta ukrainske presidenten Leonid Kutjma är tillbaka i statens tjänst som ukrainsk representant i the Trilateral Contact Group (TCG), det vill säga det organ som bildades 2014 för att främja diplomatiskt samtal mellan Ukraina, Ryssland och OSSE och förhoppningsvis arbeta fram en fredlig lösning av konflikten i östra Ukraina. Kutjma har haft denna roll mellan 2014-2018 men hoppade av under hösten 2018 för att nu, utsedd av Zelenskij, återkomma i samma roll.

Frågan är om Zelenskij är hjälpt av den politiker som näst Janukovytj framstått som den mest avskydda i Ukraina? Proteströrelsen Ukraina utan Kutjma blev den ledande kraften bakom Orangerevolutionen och han har bevisligen stått bakom mord på en journalist. Vid det första TCG-mötet i Kiev 23 juni 2014 blev han också attackerad av en uppretad folkmassa när han försökte lämna mötet. Det är svårt att kalla Zelenskij för populist när det gäller valet av förhandlare i TCG åtminstone.

Nu hörs istället upprörda och oroliga tongångar från såväl demokratiska nationalister som extremhögern. Euromaidan Press ställer 14/6-2019 frågan om de nuvarande Minsk-förhandlingarna som inleddes den 5 juni kommer att leda till ukrainsk kapitulation i Donbass. De citerar Kutjma som ska ha sagt att han noga följt instruktioner från president Zelenskij när han föreslog att Ukraina skulle häva den ekonomiska blockaden mot vissa områden i Luhansk och Donetsk och att Ukraina skulle upphöra att besvara beskjutning för att spara civila offer.

En väg som ”inte leder till fred utan till kapitulation”, menar Andrij Parubij, parlamentets talman och grundaren av nazistpartiet Social-Nationala Partiet, numera representerande Folkfronten. Att inte besvara beskjutning kommer att ”bryta ner arméns moral”, säger chefen för UINM Volodomyr Viatrovytj. Petro Porosjenko, förre presidenten och den store förloraren i valet, ser nu också en chans att vinna poäng och kräver i en facebook-post att Zelenskij ska klargöra varför han gett de ukrainska Minsk-förhandlarna dessa instruktioner.

Foto: Hans Wåhlberg. ”Slava Ukraini! Leve Ukraina!”. Slogan som ekar över Ukraina sedan Euromajdan 2014. ”Heroyam Slava! Leve Hjältarna!” pryder en vägg vid centraltorget i Tjernivtsi. Nedanför syns nära hundra foton på soldater från Tjernivtsi-trakten som stupat vid fronten i öst.

Det är bråttom för alla parter att profilera sig och mobilisera inför parlamentsvalet den 21 juli. Inte minst för presidenten själv vars parti Folkets Tjänare bara funnits i drygt ett år och inte har någon inarbetad partiapparat vilket de etablerade partierna i parlamentet har. För Zelenskij gäller det att få in så många som möjligt av de 100 kandidater som tagits fram. Den stora frågan är om Zelenskijs parti kan skaka fram tillräckligt många kompetenta och samtidigt omutbara parlamentsledamöter?

Enligt presidenten själv ska urvalet ha skett bland ”experter, folk från regionerna och bland dem som har lämnat in en online-ansökan”. Han ska också ha sagt att hans team inte hunnit kolla upp kandidaternas ”integritet” men att han ”hoppas att journalister och civilsamhället ska analysera misstagen och då kommer vi korrigera dem”. Kanske inte de mest förtroendeingivande kommentarerna inför ett val.

De flesta jag möter under mina dagar i Ukraina är emellertid försiktigt positiva och hoppfulla och säger som Alina att det i vart fall inte kan bli sämre. Förhoppningsvis får de – för Ukrainas skull - rätt. I nuläget förefaller dock risken stor att Zelenskijs triumf i framtiden snarare kommer att bli ihågkommen som Kolomoiskys revansch.