UKRAINSKA PARLAMENTSVALET – del 2 Partierna – de gamla på väg ut?

Tidigare inlägg i serien om ukrainska parlamentsvalet:

del 1 Introduktion

Enligt en undersökning av the National Democratic Institute in Ukraine (NDI) slutförd i maj 2019 är det ukrainska folket betydligt mer hoppfullt inför parlamentsvalet än tidigare. De visar siffror som tyder på en ökad optimism och höga förväntningar på förändring i och med Volodomyr Zelenskijs storseger i presidentvalet. Hälften av deras respondenter förväntar sig också att nästa parlament ska representera deras intressen bättre än det tidigare. Stödet för politiska partier ser starkare ut än förut och reflekterar, enligt NDI, ett mer diversifierat politiskt spektrum och mer än hälften av väljarkåren säger sig vara säkra på att de kommer att rösta medan ytterligare en fjärdedel säger sig ”troligen” göra det. Det är en hög siffra med ukrainska mått mätt.

De partier de har att välja mellan är dels ett antal av de redan etablerade, som det här inlägget främst kommer att handla om, men också en del nya varav presidentens Folkets Tjänare i nuläget ser ut att bli stora segrare. Det skulle till och med kunna vinna en majoritet av mandaten vilket vore första gången något sådant inträffar i den ukrainska statens historia.

Enligt de (i skrivande stund 10 juli) senaste mätningarna ser fem partier ut att ha störst chans i valet. Förutom Folkets Tjänare också Europeisk Solidaritet, Oppositionsplattformen – För Livet, Batkivsjtjina/Fäderneslandsförbundet samt uppstickaren Holos/Voice (på svenska alltså Röst men jag använder i huvudsak ukr Holos eller eng Voice då det ser ut att vara vedertaget hittills), lett av rockstjärnan Svjatoslav Vakartjuk.

Störst stöd utöver presidentens parti ser i nuläget något oväntat det pro-ryska Oppositionsplattformen För Livet ut att ha. En del bedömare ser därför en koalition möjlig mellan dessa två partier. Bland andra Deutsche Welle som tycker sig se likheter i partiernas syn på rätten att använda ryska språket i offentliga sammanhang samt principen att hålla folkomröstningar.

Själv är jag mer benägen att tro på en koalition med det nya ”rockiga” partiet Holos/Voice, men beror förstås på hur stor del av parlamentets mandat dessa två kommer att få.

I alla händelser lär det nya parlamentet få en helt ny sammansättning och som det nu ser ut kan de tidigare pro-västliga och liberala partierna bli helt ”utraderade”, om man får tro bland andra Foreign Policy och dess skribent Vladislav Davidzon som förutspår att valet blir ”de ukrainskaliberalernas död”. En lång artikel i Radio Free Europe berättar ungefär samma historia, om ”Euro-optimisterna” som inför förra valet tillhörde de nya och progressiva men som nu tycks drunkna i svallvågorna som Zelenskijs och Vakartjuks framgångsvåg lämnar bakom sig.

Alexander Kornienko, stabschef för Folkets Tjänare, har också i en intervju för Ukrayinska Pravda betonat att partiets attityd till de ”gamla krafterna” är oförändrad, det vill säga att en koalition med dem är omöjlig.

Så vilka är då dessa ”gamla krafter” och hur ser deras läge ut inför valet den 21 juli?

”Gamla” partier på väg ut?

Europeisk Solidaritet

Under nuvarande mandatperioden har de haft säten i parlamentet under partibeteckningen Porosjenko-blocket men ställer nu upp under namnet Europeisk Solidaritet. Förre presidenten Petro Porosjenko är förstås förstanamn på kandidatlistan. Andranamn är nuvarande talmannen Andrij Parubij, som också är känd för att ha varit ledare för Euromajdans självförsvarsstyrka och grundare - tillsammans med Svobodas Oleh Tiahnybok - av nazistpartiet Social-Nationalpartiet (SNPU) som kan sägas ha varit Svobodas föregångare. Parubij var också ledare av den nynazistiska och extremnationalistiska paramilitära gruppen Ukrainska Patrioter som hade varghaken som symbol vilken också fick följa med när gruppen upplöstes 2014 för att uppgå i Högra Sektorn och Azov-bataljonen som slogs i främsta linjen i östra Ukraina.

Många av partiets nuvarande parlamentsledamöter hoppar av helt eller ställer upp för andra partier i detta val och Porosjenkos storförlust i presidentvalet inger inget hopp om något större stöd för hans parti som sett ut att gå bakåt för varje opinionsmätning. Hittills har det legat i spannet mellan 5 och 10 % och där någonstans lär slutresultatet ligga även om man inte får glömma att partiet vann många enmansvaldistrikt i förra valet. Men momentum ligger hos Zelenskij och hans Folkets Tjänare. 

 Fäderneslandsförbundet/Batkivsjtjina

Julia Tymosjenko har nu i flera decennier på ett eller annat vis varit i centrum av den ukrainska politiken och ger inte upp nu heller trots nederlaget i presidentvalet där hon misslyckades att nå andra omgången vilket kanske var förväntat för ett år sedan. Liksom Porosjenkos parti ser Fäderneslandsförbundet ut att tappa något för varje mätning och frågan är om de kommer att nå över femprocentsspärren. Till skillnad från Zelenskij sätter dock Tymosjenko hopp till en framtida koalition deras respektive partier emellan.

”Vårt team är redo att förenas i en stark koalition med den nye presidenten och andra demokratiska pro-europeiska krafter”, sa hon i samband med att partiets kandidatlista presenterades den 12 juni. 

En lista som bland andra inkluderade den tidigare chefen för Donetsks Regionala administration Sergej Taruta och den förre SBU-chefen (ukrainska säkerhetstjänsten) Valentyn Nalyvaitjenko. Gamla och beprövade namn dominerar också i övrigt listans övre skikt, också detta i kontrast mot Folkets Tjänare som hon försöker närma sig. Hon nämner också Vakartjuks parti Voice som en potentiell allians-partner. Av Tymosjenkos egen hemsida att döma försöker hon antyda att en idealisk koalition innehåller såväl nya och oerfarna politiker som erfarna, professionella och kunniga och som alla är ”patriotiska och trogna sitt land och samhälle”.

Det förefaller dock föga troligt att någon av Zelenskij/Vakartjuk bedömer det som fruktbart att gå Tymosjenkos frieri till mötes. I vart fall inte så som opinionsläget nu ser ut. Valutgången kan förstås ändra läget vilket förmodligen är vad Tymosjenko ändå hoppas på.

Samtidigt har en färsk undersökning visat att Tymosjenko är en av tre i topp som tänkbar premiärminister i en ny regering. Hon har visat sig vara en politiker med lika många liv som en katt. Troligen har hon inte slutat spinna än och troligen får hon och hennes parti i stort sett oförändrat fäste i parlamentet, till skillnad från den tidigare allianspartnern Jatsenjuk och hans Folkfront.

Folkfronten

Förre premiärministern Arsenij Jatsjenjuks Folkfront var ett av förra parlamentsvalets stora vinnare men partiledarens impopularitet bara ökade under hans period som premiärminister och partiet ser nu ut att han ett minimum av följare. Det har till och med florerat rykten om att han tänkt lämna landet och att hans fru skulle ha fått ett pass utfärdat av lilla landet Vanuatu och att hans döttrar skulle ha amerikanska medborgarskap. Något som den förre premiärministern avfärdar som ”fake news”.

 I övrigt är det märkbart tyst på Jatsenjuks folkfront och det skulle inte förvåna någon om den försvann helt ur parlamentet. Den senaste intervjun med honom som jag kan hitta är gjord av journalisten Dmytro Gordon (som också är kampanjledare för partiet Styrka&Ära!) för en knapp månad sedan och handlar uteslutande om ”muren”. Det vill säga Jatsenjuks projekt att bygga en mur mellan Ukraina och Ryssland, enligt Jatsenjuk själv Ukrainas ”egen version av kinesiska muren eller Israels ´Iron dome´”. Ett projekt som kostat miljoner hryvnia utan att ha blivit färdigställt och blivit lika kritiserat som Trumps mexikansk-amerikanska motsvarighet. Jatsenjuk själv, framgår det av intervjun, tycker att hans mur-projekt blivit misskrediterat. Resultatet hittills är en mängd vattenfyllda diken och småsamhällen där folk avskilts från sina grannar. 

Inget som imponerar på väljarkåren alltså. Jatsenjuk och hans parti Folkfronten är lika iskalla som januarikvällar i Kiev.

Bild: Valentyn Ogirenko, Reuters. Arsenij Jatsenjuk och hans Folkfront är på väg ut ur parlamentet. 

Samopomitj/Självhjälp

Partiet fick i förra valet nära 11 % av rösterna och blev därmed tredje största parti, med sammanlagt 33 mandat. Det lanserades som alternativet för dem som tröttnat på de gamla politikerna och hade som princip att hämta kandidater utan erfarenhet politiska uppdrag och istället bland experter, aktivister, militärer och människor från näringslivet. Med andra ord nästan en identisk strategi som nu presidentens parti Folkets Tjänare använder sig av. Samopomitj uteslöt dock flera ledamöter efter att de 31 augusti 2015 röstade för lagförslaget om en ändring i konstitutionen som skulle ha lett till att ge ”särskild status” åt de rebellkontrollerade områdena i östra Ukraina.

Partiet ser nu ut att till stor del ha spelat ut sin roll och lär knappast nå upp till förra valresultatet men möjligen precis över femprocentsspärren. Opinionsmätningarna pekar dock snarast på cirka 2-3 % av rösterna vilket verkar troligare.

Radikala Partiet

Oleh Lyasjkos populistiska nationalister vann oväntat stort stöd i förra valet men ser ut att få svårt att nå över femprocentsspärren i detta val. Partiet är i första hand nationalistiskt och populistiskt men placeras av olika bedömare såväl till vänster som höger. Har förslag om att satsa på sjukvård, jaga oligarker med högaffel och göra slut på inbördeskriget med våld.

Lyasjko är också känd för att jaga, kidnappa och misshandla pro-ryska ämbetsmän och lägga upp filmer av det på Youtube. Han har också en förkärlek för slagsmål i parlamentet och bullriga utspel och tycks gilla att höra sin egen röst. Det ser emellertid ut som att det ukrainska folket har tröttnat på den. I mätningarna ligger hans parti kring 2-3 % och ser därmed i dagsläget ut att få svårt att få med kandidater genom partilistorna åtminstone och får troligen hoppas på enmansvalkretsarna istället.