UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 7 Icke-kandidater – de som flyter ovanpå eller under ytan

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Del 7 Icke-kandidater – de som flyter ovanpå eller under ytan

I tidigare inlägg har jag gått igenom ett antal kandidater som ställer upp till presidentvalet i Ukraina den sista mars. I detta inlägg tänkte jag istället kika lite närmare på fyra intressanta personer som inte stället upp av olika skäl.

De representerar dels hoppet om något nytt, om en obefläckad person, ren som vit nysnö och som kan leda nationen mot ett efterlängtat reningsbad. Det som den ”vanlige ukrainaren” talar om oftast är korruptionen som landets stora problem. Det handlar inte bara om att behöva sticka till läkaren en sedel för att han ska börja utför operationen utan även om vänskapskorruption och om oligarkers makt över såväl politik som ekonomi. Längtan efter något nytt är nog det som överskuggar allt i det kommande valet trots att två av huvudfavoriterna, president Porosjenko och Julia Tymosjenko, tillhör favoriterna att vinna. Men man måste då betänka att det i senaste presidentvalet var ca 55 % valdeltagande och att det i de självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk finns en inte obetydlig del av befolkningen som inte kan eller vill delta.

Det kan med andra ord mycket väl vara så att den som folket egentligen vill ha är en av dessa icke-valbara. Jag tänker då främst på Svjatoslav Vakartjuk. De övriga tre i den här genomgången representerar istället på olika sätt strömningar och motsättningar i dagens Ukraina och, tycker jag, säger något om hur landet mår.

Vakartjuk är en kandidat folket vill ha och som skulle kunna vinna men som själv inte vill, den andra i raden nedan hade kunnat vinna för ett par år sedan men får inte vara med, den tredje är nominerad av sitt parti men vill inte vara med, och den fjärde vill vara med men får inte enligt lagen.

Bild: Styler RBC. Vakartjuk har blivit en kultfigur i Ukraina och nu alltmer politiskt engagerad. Men presidentkandidat är han inte.

Svjatoslav Vakartjuk

En stor kulturpersonlighet som länge ryktades vara sugen på att kandidera var Svjatoslav Vakartjuk från Lviv. Han är sångare i och ledare för den mest kända samtida ukrainska popgruppen Okean Elzy som ända sedan 1990-talet varit mycket populära även i Ryssland trots att de sjunger på ukrainska. En gång utsågs han till en av Ukrainas mest inflytelserika personer. Brukar betecknas som nationalist, vilket inte säger så väldigt mycket i dagens Ukraina, men deras sånger utgjorde soundtrack till såväl Orange-revolutionen som Euromajdan.

Redan i somras började rykten surra och i opinionsmätningar uppgav många ukrainare namnet Vakartjuk som svar på frågan vem de helst skulle se som president för landet. Han (samt även Zelenskij) är också den politiker som ukrainska folket har störst tilltro till över huvud taget. Ett faktum som är signifikativt för Ukraina eftersom varken komikern Zelenskij eller rockstjärnan Vakartjuk egentligen är politiker. De ses som både ärliga och patriotiska och avsaknaden av längre inblandning i den ukrainska politiken är bara plusfaktorer i deras cv:n.

Helt politiskt oerfaren är dock inte Vakartjuk som faktiskt suttit i parlamentet, Verkhovna Rada, om än bara för att hoppa av efter ett år då han inte stod ut med den ”korrupta atmosfären”. När ryktena surrade som värst förra året spekulerades det i att såväl han som Zelenskij skulle ha oligarker i ryggen och att dessa två endast skulle tjäna som röstmagneter som sedan i sista stund skulle börja kampanja för andra kandidater av det gamla gardet. I Vakartjuks fall skulle dessa oligarker handla om Mikhail Fridman och Viktor Pintjuk. Det får ses som rena spekulationer och minst lika många avfärdade kategoriskt dylika rykten.

Opinionsundersökningar ifjol visade att han hade kunnat konkurrera med huvudfavoriterna Porosjenko och Tymosjenko och det var säkert många som blev besvikna när han offentliggjorde att han inte tänkte kandidera. Förutom att vara oerhört populär anses han, enligt en artikel i the Independent, också vara en djup tänkare som omger sig med smarta människor och dessutom en slipad affärsman. Besvikelsen hos en del utmynnade i kritik och vissa såg sig svikna. Själv svarar Vakartjuk att han ”aldrig lovat någonting”.

Den 22/1-19 publicerade dock Ukrainska Pravda en intervju där han säger att han ändå ämnar ge sig in i politiken men utan att precisera vad detta betyder. Många tror att han inte kommer att kandidera i presidentvalet men troligen till parlamentsvalet i höst. Till Ukrainska Pravda säger han själv:

“I’m in, and you’ll learn more soon. I would like to bring as many new people into Ukrainian politics as possible. I am not interested in power as such”

Så även om Vakartjuk inte själv tänker kandidera lär han ha ett visst inflytande över ukrainska folkets röstande. På Youtube har han lagt ut ”tre villkor” för den kandidat han själv kan tänka sig lägga sin röst på; för det första ska kandidaten delta i tv-sända debatter mot andra kandidater; för det andra ska den kunna nämna namnen på sina tänkta ministrar, chefen för Arméns Generalstab, Riksåklagaren, chefen för underrättelsetjänsten och säkerhetstjänsten SBU; för det tredje ska hans kandidat använda ”riktiga fakta” som visar att han eller hon hållit sina löften i det förflutna.

Om åtminstone en av dessa villkor inte uppfylls så ”borde du inte rösta för en sådan presidentkandidat”, säger han på Youtube. Återstår att se om den uppmaningen hörsammas av väljarna och i så fall vilken kandidat han själv kommer att utse som sin. Om han nu gör det offentligt?

Nadia Savtjenko

En av de som anmälde sitt intresse men inte blev registrerad som kandidat är den kontroversiella parlamentsledamoten Nadia Savtjenko som satt fånge i Ryssland anklagad för krigsförbrytelser men som sedan släpptes i en fångutväxling och fick utnämningen Ukrainas Hjälte. Enligt henne själv har hon hindrats av myndigheter att kandidera medan andra hävdar att hon aldrig betalade ”anmälningsavgiften”.

Hon blev landets första kvinnliga helikopterförare i ukrainska armén och togs som sådan tillfånga i östra Ukraina och fördes till Ryssland, anklagad för mord på ryska medborgare. Där dömdes hon till 22 års fängelse men var tillbaka i Ukraina efter ett par månader efter en fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina. Hon utnämndes till Ukrainas Hjälte och fick en plats i parlamentet. Hade presidentvalet hållits då hade hon säkerligen kunnat utmana toppkandidaterna.

Därefter har hennes popularitet minst sagt dalat och hon har gjort sig känd för flera överraskande och märkliga uttalanden. Förutom att ha yttrat nedsättande kommentarer om judar han hon också bland annat sagt att sanktioner mot Ryssland är fel väg att gå; att separatisterna i östra Ukraina inte är fiender och att Ukraina borde be om ursäkt till medborgarna i Donetsk och Luhansk; och att direkta fredsförhandlingar med företrädare för utbrytarrepublikerna borde inledas. Hon ska också i hemlighet ha haft ett möte med företrädare för dessa republiker. Just nu sitter hon i fängelse i väntan på rättegång om anklagelser för kuppförsök. Troligen en bräcklig plattform att bedriva kampanj ifrån om hon nu hade varit en av kandidaterna.

Enligt riksåklagaren ska bevis finnas för att hon planerat en väpnad kupp och att det i planerna ingick att utsätta Kiev för beskjutning från granatkastare. Hon ska också i maskopi med andra ha skapat en organisation för att mörda presidenten Petro Porosjenko.

Eller kanske ingick det i de egna kampanjplanerna att ta död på sina konkurrenter?

Andrij Biletski

Biletski är den kanske mest kända figur som det högerextrema Ukraina samlas kring. Han var en av de ledande bakom skapandet av Socialnationalistiska Församlingen (Social-National Assembly, SNA). En församling som innehöll ultranationaliska och nynazistiska organisationer som delade idén att vilja skapa ett socialnationalistiskt** Ukraina. I november 2013, i samband med att Euromajdan-protesterna inleddes, slog sig SNA samman med ytterligare högerextrema grupper och bildade Högra Sektorn som blivit kända genom sin våldsamhet vid Euromajdan och i senare aktioner och genom sina marscher med fanor och facklor vid exempelvis Stepan Banderas födelsedag eller till SS-divisionen Galiziens ära etc. Han själv har bland annat sagt att han anser att Ukrainas historiska mission är att leda den vita rasens marsch mot överlevnad.

(** I Ukraina används socialnationalistiska som en illa dold ”cover” för vad det egentligen betyder, dvs nationalsocialistiska eller nazistiska. Partiet Svoboda är exempelvis avläggare från det nazistiska partiet Socialnationalistiska Partiet. Det finns förvisso olika ideologiska strömningar globalt som kan beskrivas i särskiljande termer av socialnationalism kontra nationalsocialism, men som jag ser det är de högerextrema i Ukraina inte särksilt varken homogena eller konsekventa i sin hållning till ideologiska koncept utan spretar lite åt alla håll men förenas i ett sorts våldsbejakande försvar för den rent ukrainska, den ukrainska kulturen och den ukrainska etniciteten och i synnerhet särskiljande dessa från rysk kultur och etnicitet men också oftast (men inte alltid) en aggressiv antisemitism.)

Därefter blev Biletski ledare av frivilligmilisen Azov-bataljonen som var bland de som stred i främsta frontlinjen mot separatisterna i Donbass under 2014/15. Azov-bataljonen blev också snabbt ökända för sina metoder och fick ögonen på sig från såväl Amnesty som Human Rights Watch. De var också kända för att ha nazi-symbolen varghaken som sin symbol och för att hysa ett stort antal nazistanstrukna element i sina led (hakkors-tatueringar och tyska 2vk-hjälmar var inte ovanliga). Azov inlemmades med tiden under inrikesdepartementet men verkar ofta vara väldigt löst knutna till regeringen medan de vid andra tillfällen kallas Nationalkåren och beskrivs som tillhörande den reguljära ukrainska armén.

Samma år, 2014, ställde han upp som oberoende kandidat i parlamentsvalet och vann en plats i parlamentet genom att få drygt 33 % av rösterna i sitt valdistrikt i Kiev. Han har emellertid varit mer frånvarande än på sin plats i detta parlament och inte något av de lagförslag han ändå kommit med har lett till att någon lag stiftats. Han har med andra ord uträttat väldigt lite eller i stort sett inget alls för sina väljare.

Förra året, 2018, bildades Nationalkåren eller Nationalkårspartiet som är en avläggare till Ukrainska Patrioter (som ingick i Högra Sektorn). Partiet nominerade den 20 november 2018 Biletsky som sin presidentkandidat men i januari i år gick han själv ut och meddelade att han inte tänker ställa upp i vad han kallde ”en fars”.

Istället säger han att partiet ska göra en ambitiös satsning på medlemsvärvning i synnerhet bland ungdomar med målet att bli 50000 medlemmar och få en ”kraftfull fraktion i det ukrainska parlamentet 2019”.

Precis som Vakartjuk satsar alltså Biletski på parlamentsvalet senare i år vilket gör att det lär finnas anledning att återkomma till dem båda senare i år. De kan säkerligen båda två på olika sätt få stor betydelse för valutgången då men kanske även i presidentvalet trots att de inte deltar själva. Hur kommer exempelvis Nationella Truppen (National Squad/ Національних дружин) att agera? Det vill säga den relativt nybildade milis som har börjat synas framför allt i Kiev men även på andra orter som ett sorts militant utstyrt medborgargarde som utför polisiära uppgifter, ibland vid sidan av polisen, men kanske ibland i helt självständiga aktioner. Denna nya milis (se Youtube-klippet nedan) tillhör det ukrainska parallellsamhälle som jag skrivit om vid minst ett par tillfällen, ett typiskt ukrainskt fenomen och samtidigt ett symptom på dess sjukdomstillstånd skulle man kunna säga.

Petro Symonenko

Symonenko har varit ledare för ett kommunistparti sedan 1993. På partiets kongress den 1 december 2018 nominerades han som kandidat i presidentvalet. Det finns dock en hake med detta i Ukraina och det är en lag som tillåter justitiedepartementet att förbjuda dem och deras representanter att delta i val. Jo, det är faktisk fullkomligt sant även om det kanske låter som rysk desinformation. Det är lite komplicerat för våra demokratiskt skolade hjärnor att ta in så vi måste gå tillbaka till 2014 för att få en bättre överblick. 

”Ukraina har blivit gisslan i den geopolitiska kraftmätningen mellan väst och Ryssland”, sa Symonenko i april 2014 för att en månad senare också föreslå att Ukrainas skulle dra tillbaka sina trupper i östra Ukraina för att lätta på spänningarna i landet. Det blev för mycket för de övriga partierna. Den 6 maj 2014 beslutade ukrainska parlamentet att bannlysa kommunistpartiet KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1 juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. Den 23 juli 2014 utbryter slagsmål i samband med omröstningen om detta i det ukrainska parlamentet Verkhovna Rada då Kommunistpartiets ledamöter tågade ut i protest. Parlamentets talman Turchynov kommenterade saken med att ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta beslut och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

I Ukraina kan alltså en parlamentsmajoritet ta beslutet att utesluta ett annat parti när detta börjar driva en oppositionspolitik som känns jobbig. Det kan ju vara en lösning för svenska riksdagen att fundera på för att komma runt problemet med Sverigedemokraterna? De flesta förstår nog att jag nu skämtar men i Ukraina är det alltså så det går till på allvar.

Den som vill ha en djupare genomgång av kommunismens öde i Ukraina kan läsa mitt blogginlägg från 1 maj 2016 här.

Försöken att helt förbjuda partiet misslyckades dock men det var tvunget att ändra sin logga och sitt namn för att inte bryta mot de lagar (decommunization laws) som stiftades våren 2015. Med stöd av samma lagar stängde polisen förra sommaren ned partiets hemsida. Det var också med stöd i samma lagpaket som valkommissionen (CEC) vägrade att godkänna Symonenkos kandidatur eftersom han nominerats av kommunistpartiet. Enligt lagen får partimedlemmarna ställa upp som oberoende kandidater men inte representerande kommunistpartiet. Symonenko överklagade beslutet men detta avslogs tämligen omgående och därmed tillåts inte Petro Symonenko att ställa upp i valet.

Som vanligt i Ukraina (ungefär som i Ryssland) används rättssystemet för att göra sig av med politisk opposition. Antingen anklagar man motståndaren för ett påhittat eller uppförstorat brott eller också stiftar man fiffiga lagar som gör att den politiska motståndaren kan manövreras ut från de demokratiska institutionerna.

I kommande inlägg tänkte jag se över lite mer allmänt hur Ukraina mår politiskt och kommer då in bland annat på den tendens till ökad repression och inskränkt yttrandefrihet och kulturell frihet som nu fler och fler börjar uppmärksamma även internationellt. En tendens som har eskalerat efter Euromajdan, Krimkrisen och konflikten i östra Ukraina.