UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 8 Högerextremismens eventuella inverkan på valresultatet

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg har jag gått igenom kandidater i valet och gett en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. Här övergår jag till att belysa hur det ser ut i Ukraina inför valet. Vad är det för stämningar i samhället som råder och hur kommer det att påverka valutfallet?

Del 8 Högerextremismens eventuella inverkan på valresultatet

För några dagar sedan i Tjerkassy, öster om Kiev, attackerade några hundra högerextrema ett valkampanjmöte med Petro Porosjenko. De våldsamma demonstranterna försökte storma scenen där presidenten skulle hålla sitt valtal och fick stoppas med tårgas av poliserna som försökte hindra dem att nå fram. Det gick våldsamt till och 22 av poliserna skadades varav 19 fick föras till sjukhus. Bakom aktionen låg ett avslöjande av en korruptionsskandal inom försvarsektorn med statligat ägda vapenföretaget Ukroboronprom som huvudaktör och med förgreningar till landets Försvars- och Säkerhetsråd och sonen till en av Porosjenkos närmaste vänner. De högerextrema kom enligt rapporterna huvudsakligen från det relativt nystartade partiet Nationalkåren (National Corps). Ett parti som uppenbarligen vinner mark i Ukraina. Det som såg ut som ett utbrott av berättigad ilska och indignation mot korrupta regeringsföreträdare kan enligt en del bedömare också lika väl vara en del av en smutskastningskampanj mot presidenten från bakomliggande oligarker och konkurrerande presidentkandidater. Hur det än är med den saken är våldet nu introducerat i den ukrainska presidentkampanjen. Det finns tecken som tyder på att det kan blir mer av den varan.

"Gatorna kommer att bli våra, vi ska göra allt för detta”, säger Rodion Kudryasjov, en av ledarna för Nationalkåren.

Fattigdom och brist på ekonomisk utveckling, korruptionen samt förstås konflikten i öst spär på den här rörelsen mot det högerextrema men även staten som i sin tur driver en nationalistisk populism som ger de högerextrema näring och som i en del fall till och med samverkat med dem. Det handlar om två parallella rörelser; de ofta våldsbejakande högerextrema grupperna längs den ena linjen och nationalistiska populister längs den andra.

Rysk propaganda har sedan 2014 ständigt trummat ut att Ukraina styrs av en fascistregim och att Euromajdan inte handlade om annat än en fascistkupp. Det ingår i den ryska sagoskrivningen där ryssar fortfarande tänker att de fördriver fascister, trots att de själva många gånger är fascister, i ett evigt Stora Fosterländska Kriget där Röda Armén ger Nazityskarna på nöten. Det är naturligtvis inte sant att Ukraina styrs av en fascistregim, men det nuvarande styrets ambivalens inför de högerextremas framfart ger ved till den ryska propagandabrasan. Varför har presidenten och regeringen och en stor majoritet av parlamentet haft så svårt att ta ett ovillkorat avståndstagande gentemot dessa våldsamma grupper? I synnerhet som de också bekämpar landets styrande. 

Vi måste backa ett steg för att förstå lite bättre.

Euromajdan och kriget i Donbass

Euromajdan blev en plattform där högerextrema grupper intog en ledande roll i demonstrationernas försvar mot polisen. Ett försvar som blev allt våldsammare för att slutligen explodera under dagarna mellan 18-20 februari 2014. Främst handlade det om folk från Högra Sektorn och Svoboda men flera andra grupperingar fanns med i demonstrationens självförsvarsstyrka.   

Den därpå följande ryska annekteringen av Krim och upproret i Donbass, där ryskstödd milis tog makten med våld, blottade den ukrainska arméns svaghet och gav upphov till en mängd frivilligbataljoner, som Azov- och Ajdar-bataljonerna för att bara nämna de kanske mest kända. Dessa bataljoner hämtade sina kärntrupper från de som slagits vid Euromajdan. Det var främst dessa enheter som stred i främsta linjen vid fronten som bildades mot separatistmiliserna i östra Ukraina under sommaren 2014. Därigenom blev de närmast oumbärliga för landets försvar och därmed för landets nya styrande som tog över efter Euromajdan.

Praktexemplet som visar hur den här integrationen med makten kunde se ut är Azov-bataljonen, vars grundare Andrij Biletski anser sig ha en historisk mission att leda den vita rasens marsch mot överlevnad. Tidigt blev bataljonen löst knutna till inrikesdepartementet och dess minister Arsen Avakov för att med tiden inlemmas i ukrainska armén som dess Nationalgarde. En militär ärebetygelse trots att bataljonen, med nazi-symbolen ”varghaken” som fana, gjort sig känd för att hysa många nazister som gärna utrustade sig med tyska 2vk-hjälmar och andra nazi-attribut och tatuerade hakkors, och trots att de gjort sig skyldiga till krigsbrott som uppmärksammats av bland andra Amnesty International och Human Rights Watch. De här bataljonerna dök också upp i olika former av blockader mot Krim och Donbass där de hindrade livsmedel och andra förnödenheter att nå separatistkontrollerat område, även detta en krigsförbrytelse då internationell rätt förbjuder utsvältningar av civilbefolkning genom att undanhålla livsnödvändiga förnödenheter. Aktioner som skedde med ukrainska myndigheters tysta medgivande. Gränserna mellan vad som var sanktionerat av staten och vad som var helt egna initiativ av Azov-bataljonens ledare föreföll konstant mycket oklara.

När konflikten i öst sedan ett par år övergått i ett mer ”fruset” läge har frivilligbataljonernas betydelse minskat, samtidigt som den ukrainska armén stärkts genom bland annat NATO-ledd träning och nyanskaffad teknisk materiel från USA. De högerextrema har under dessa senare år övergått alltmer till att vända sig emot presidenten och regeringen för landet. 

Statens nationalistiska populism

Det som är typiskt för dessa högerextrema är att de har ett ambivalent stöd från regeringshåll. I officiella tal kan deras aktioner ofta fördömas men faktum är att Svoboda och nazistgrupperingen C14 har fått statliga pengar för att ägna sig åt national-patriotiska utbildningsprojekt”. Kritik av detta kommer huvudsakligen från Amnesty och Human Rights Watch som i ett gemensamt uttalande säger så här om saken:

"It is no surprise that the number of violent attacks and threats by such groups is growing, as the inadequate response from the authorities sends a message that such acts are tolerated"

För många väst-bedömare är det en gåta varför ukrainska staten anförtror åt rasistiska och nynazistiska grupper att utbilda ukrainsk ungdom i nationalistisk patriotism, men speglar en ukrainsk politik som har präglat de regeringar som följt efter Euromajdan 2014.

Våldsamma attacker från högerextrema mot allehanda mål, liksom ukrainska myndigheters passivitet inför dem, är dock en tendens som har noterats från flera håll under det senaste året, enligt bland annat en artikel i Haaretz:

”A number of observers, from human rights activists to local journalists and researchers, tell Haaretz that the extremists' violence and vigilantism has been enabled and tolerated for far too long by Ukraine’s authorities. They also warn that 2019, with both presidential and parliamentary elections set to take place in Ukraine, won’t be the end of far-right violence there.”

Parallellt - och enligt min mening ömsesidigt födande varandra – odlar regeringen flitigt Bandera-kulten. Stepan Bandera, fascisten som samarbetade med Nazityskland under andra världskrigets början och slut, samt hans organisation OUN och dess militära gren UPA, vittvättas sedan flera år av statliga organ. Ett hjältenarrativ har omsorgsfullt skapats kring Bandera och OUN/UPA och har till och med fastslagits i lagtext. Att påminna om kollaborationen med Nazityskland; om pogromerna mot judar eller slakten av hundratusentals polacker i Volynien och Galizien kan numera vara brottsligt i Ukraina.

Det är på många sätt förståeligt att Ukraina har behov att nationella symboliska figurer att samlas kring. Det är helt naturligt när ett land är hotat. Men valet av hjältar har förvånat många. Det är dock en flera decennier lång vittvätt som tidigare utfördes av exilukrainare - inte sällan till Väst-länder flyktade OUN-medlemmar – som efter Ukrainas självständighet 1991 har flyttat in till moderlandet igen. Under Jusjtjenkos tid som president 2005-2010 grundlades de institutioner som idag driver kulten i statens intresse. Främst är det Ukrainska Institutet för Nationellt Minne som, under sin chef Volodomyr Viatrovytj, driver och utvecklar den här kulten och som har vaktat arkiven, ordnat utställningar och övervakat att den ovan nämnda lagen följs.

Bandera och OUN är samtidigt förebilder för de högerextrema grupperingarna och partierna som utgör kärnan i de tusental som marscherar i fackeltåg på de olika märkesdagarna; Banderas födelsedag, OUN:s eller UPA:s tillblivelsedagar etc. År 2019 har till och med av staten utropats som Banderasminnesår (110 år skulle han ha blivit 1 januari) så det kommer säkert finnas många tillfällen att marschera…

De högerextrema på marsch?

… och det finns nya marschdeltagare i leden. Löst knutet till sig har partiet Nationalkåren/National Corps/Natsionalnyi Korpus en milis som internationellt kallas National Squad vilket betyder ungefär Nationella Truppen. På ukrainska heter de Національних дружин (Nasjionalniy Druzhin) och ordet Druzhyna är också ukrainska för fru vilket gör att de ibland också kallas ”Nationella Fruarna”, vilket dels är lite missledande men också gett upphov till en hel del skämt i ukrainska sociala medier. Deras verksamheter är däremot inget att skämta om. Det här är en milis med uttalat mål att hålla gatorna rena från brottslingar, alltså ett sorts medborgargarde med högerextrema politiska åsikter. Att notera är att det i ansökningsformuläret till truppen frågas om den ansökande är innehavare av ett registrerat vapen.

De officiella grundarna av Nationella Truppen (registrerad i Kiev som en NGO) är tre Azov-veteraner vid namn Ihor Kasjka, Artem Klimkin, och Maksym Klymka och en annan veteran, Ihor Bober, är registrerad som organisationens chef. Kommendören på gatan tycks däremot Ihor Mikhailenko vara, även han en tidigare befälhavare i Azov-bataljonen. Till media har han sagt att medlemmarna i truppen är ”moderna nationalister” och därmed supportar den ”moderna nationalism” som partiet Nationalkåren säger sig stå för. Andrij Biletski som leder Nationalkåren tog emot de första 600 truppmedlemmarna i Kiev för ganska precis ett år sedan i en svulstigt storstilad initiationsrit där de inför honom svor att ”troget tjäna det ukrainska folket”. Det ukrainska folket däremot är inte alldeles odelat förtjust i att bli ”beskyddade” av den här samlingen och ser dem istället som nazister och militarister som representerar ett mörkt förflutet.

Bild: Euronews, Фото: Екатерина Баклицкая, Ekaterina Baklitjkaja. Initiationsriten i Kiev följde ett manus som kunde varit skrivet av Leni Riefenstahl och sände kalla kårar utmed många vittnens ryggar.

Det är inte bara, eller ens främst, politiker som oroas av de högerextremas allt våldsammare framfart. I en artikel i AmnestyPress den 3 maj 2018 säger Amnesty Internationals generalsekreterare Oksana Pokaltjuk att ”angreppen från högerextrema eller nazistiska grupper har blivit vardag i Ukraina, och det går inte att lita på skydd från polisen”. De anlitar privata säkerhetsbolag vid vissa event för de inte kan vara säkra på att polisen kommer, säger hon också. Event med fokus på hbtqi-frågor, feminism eller romers rättigheter, menar Oksana är särskilt utsatta. Hon uppmärksammar också i artikeln attacken mot den svenskfinansierade filmfestivalen Docudays i Kiev i mars 2018 då ett 50-tal högerextremister angrep festivaldeltagare som fick hämtas med en särskilt beställd buss för att de säkert skulle kunna ta sig från området. Hon berättar också i artikelintervjun om den uppmärksammade attacken av nazistgruppen C14 mot ett romskt läger i Kiev, som genomfördes 21 april 2018 för att ”städa upp” inför Champions League-finalen i fotboll som spelades i Kiev en månad senare. En video som gruppen publicerade visar familjer som flyr undan stenkastning och tårgas.  Ukrainska Amnesty gick ut i sociala medier och fördömde attackerna men Oksana berättar i artikeln hur chockad hon blev över alla xenofoba kommentarer som flödade in i kommentarsfältet. ”Jag hade inte förstått att hatet är så starkt, säger hon. 

Nationella Truppen säger alltså utåt att de ska patrullera gator och torg och göra ”civila arresteringar” vilket de anser sig ha rätt enligt lag att göra och de påstår också att fokus riktas särskilt mot narkotiahandel och illegal alkoholhandel. Polisen har däremot officiellt uttalat att den inte är intresserad av deras assistans. Vilket motsägs till viss del av ett långt reportage i BBC där det framstår som att de i vissa områden samarbetar med milisen. Hittills har de mest utmärkt sig för hotfulla marscher och nu senast en våldsam attack mot president Porosjenkos valmöte i Tjerkassy. Vid attacken sågs flera av milisens uniformer bland de attackerande. I samma stad, men för ett knappt år sedan, stormade de in i stadshusets samlingssal på ett budgetmöte, blockerade utgången och hotade församlingen med att ingen fick lämna byggnaden om inte beslut togs om budgeten. En metod som jag själv sett med egna ögon i Tjernivtsi i samband med ett liknande budgetmöte. Det här är metoder som skrämmer och begränsar politiker och som de flesta förstår ett hot mot den ändå bräckliga ukrainska demokratin. Många som uttalar sig om den ukrainska högerextremismen fokuserar på procenttalen de här partierna får i allmänna val. Själv menar jag att det inte är den parlamentariska representationen som är det största hotet utan kanske snarare avsaknaden av sådan. De utomparlamentariska metoderna blir då betydligt mer betydelsefulla och relevanta, tänker jag.

Varifrån den Nationella Truppen får pengar till sina uniformer och annan utrustning är det många i Ukraina som frågar sig? En talesperson för partiet Nationalkåren, Roman Tjernysjov, har till Hromadske Radio sagt att de finansieras av ukrainska affärsmän utan att nämna några vid namn. Men det är inte mycket i det ukrainska samhället som undgår att vidröras av en eller annan oligark så det är inte helt otroligt att någon sådan finns med även bakom de här figurerna. Vissa röster menar att de skulle vara hemligt knutna till inrikesminister Arsen Avakov och användas i syfte att pressa Porosjenko under valkampanjen, men detta förnekas av såväl Avakov som Mikhailenko. Enligt en av rådsmedlemmarna i Tjerkassy som fick känna på truppens metoder säger till BBC (se klipp ovan) att de knappast skulle existera om det inte vore med inrikesministeriets goda minne. ”Om Avakov bestämde att Nationella Truppen med sina balaklavas och uniformer inte får existera så skulle de inte heller gör det”, säger han. Och fortsätter med att säga: ”Historien upprepar sig. Om vi tittar på vad som hände i Tyskland under 1930-talet när fascismen började växa sig stark, det är vad jag skulle jämföra detta med”, det vill säga Nationella Truppens framfart.

Den är hur som helst ännu ett exempel på det som jag flera gånger tidigare kallat ett ukrainskt parallellsamhälle. Jaroslav Jurtjysjyn, direktör för ukrainska Transparency International har på ett liknande sätt kommenterat fenomenet Nationella Truppen:

”Ukrainians have long been known for establishing the structures that were parallel to the authorities. In times of external governance, it used to save us. When we do have our own state, it may have a different outcome.”

Det är förstås omöjligt att sia om vilken verklig inverkan de här grupperna kommer att ha för utgången i presidentvalet men en gissning är att det framför allt är president Porosjenko som kommer att vara deras huvudmål för aktioner.

Huruvida det kommer att skada eller, i form av sympatiröster, vara till gagn för Porosjenko är också svårt att säga. Min gissning är att de högerextrema kommer att ha större inverkan på utgången av höstens parlamentsval. Främst av det skälet att partiet Nationalkåren kommer att delta i valet om inget oförutsett händer (vilket förvisso inte alls är otroligt) till skillnad från presidentvalet där de inte har någon kandidat att slåss för. De nominerade ju som sagt Andrij Biletski men han ställer alltså inte upp och Nationalkåren verkar inte särskilt pigga på att delta i kampanjen för Svobodas Kosjulinskij heller. Ett annat skäl är att det även under förra parlamentsvalskampanjen gick stundtals hett till. En ”rolig lek” som vissa då roade sig med var att angripa misshagliga kandidater och slänga dem med huvudet före i en soptunna och sedan lägga ut evenemanget på Youtube. Förödmjukande för de drabbade förstås som också fick en del blessyrer. Om Nationalkåren aktiverar sin milis lär det nog bli våldsammare än så.

(Klippet nedan visar våldsamheterna i Tjerkassy. Jag är lite osäker men tror att det är Andrij Biletski i en hög person som med mikrofon i handen lägger sig på huven av en polisbil...)

                                 

Hur påverkar de valen?

Som jag försökt visa kan de våldsamma högerextrema elementen mycket väl inverka på valresultatet. Formellt deltagande i de demokratiska församlingarna är för de här grupperna inte nödvändigt för att de ska kunna utöva sitt inflytande över politiken. Något som många politiska bedömare missar i sin analys av de högerextremas betydelse i Ukraina.

Samtidigt är det helt sant att deras framgångar i allmänna val efter Euromajdan har varit minst sagt blygsamma. Svoboda som hade drygt 10 % av platserna i parlamentet efter valet 2010 förlorade stort i senaste valet 2014 och nådde inte upp till femprocentsspärren. Högra Sektorn fick 1,8 % av rösterna och andra högerextrema partier obetydligt med röster. I presidentvalet samma år fick Högra Sektorns Dmytro Jarosj 0,7 % av rösterna och Svobodas ledare Tiahnybok 1,18 %. Det kan inte beskrivas som annat än fiasko. Samtidigt är det väldigt svårt att säga hur mycket support de har lokalt på vissa platser och genom representanter för helt andra partier än dessa nämnda. Andrij Biletski tog plats i parlamentet 2014 genom att kandidera för premiärministerns Jatsenjuks Folkfronten och i sin valkrets i Kiev nå hela 33 % av rösterna. Biletski, med sin historiska uppgift att leda den vita rasen, kommer alltså in i landets beslutande församling lite under västmediernas radar så att säga.

Hur som helst tog flera av de högerextrema i mars 2017 initiativ till en gemensam plattform för framtida samarbete. Bland andra Svoboda, Högra Sektorn och Nationalkåren skrev under ett gemensamt program/manifest där de uppgav som mål att skapa ett centraleuropeiskt statsblock från Östersjön till Svarta Havet (som ett alternativ till EU?) och att åter göra Ukraina till en kärnvapenmakt. De olika högerextrema grupperna har uttalade ambitioner att återta representation i parlamentet och många tror att de lär gå till parlamentsval med gemensam lista. Vilket dock inte alls är säkert att de kommer att göra. Erfarenheten från nomineringarna av presidentkandidat ger inga större förhoppningar om en enad front framöver. Nationalkåren förde fram Andrij Biletski som kandidat från den högerextrema alliansen och gav inte sitt stöd till valet av Svobodas Ruslan Kosjulinskij som de menar valdes bakom kulisserna utan debatt och i strid med det nyss antagna manifestet. Det interna bråket inom ”alliansen” ser ut att kunna rasera de ursprungliga planerna på framtida valframgångar redan innan det första av valen ska gå av stapeln och bland andra Andreas Umland (i Ukraine Verstehen) tror att de högerextrema på väg mot ännu en valkatastrof.

Samtidigt marscherar de gator och torg med uppmaning från deras ledare Andrij Biletskij att vara proaktiva och låta handling istället för ord tala och med Biletskijs tal under Nationella Truppens initiationsrit i Kiev ringande i öronen:

”Ukraina har tröttnat på kaos, det behöver nytt folk som kan skydda landet. Och 2019 har ni, unga nationalister, en stor uppgift; ni måste ta ett steg framåt. Ära åt Nationen!”

Den som läst ända hit borde häpna inför det faktum att den ukrainska valkommissionen CEC, den 11 januari 2019, gav sin tillåtelse till Nationella Truppen att agera som valobservatörer vid de kommande presidentvalen. Något som fått skarp kritik från bland andra Halya Coynash, känd människorättsaktivist vid Kharkiv Human Rights Protection Group, som uppmärksammar att Ihov Vdovin, talesman för Nationella Truppen, till Radio Svoboda sagt att deras ”observatörer” kan komma att använda våld om det skulle upptäcka röstfusk som polisen inte ser eller bryr sig om. Coynash kallar detta för en mildare version av det telegram som truppens kommendant Mikhailenko sänt, i vilket han säger att:

“on Election Day we can’t do very much, but that not very much will be enough to give the Nation the opportunity to believe in its powers and to elect a new Leader of the country.  … if we have to punch somebody in the mutt for justice, we will do that, without delay”

Själv tänker jag att det här är ukrainsk politik i ett nötskal och kanske det största skälet att tro att de högerextrema kan ha verklig inverkan på valet.

Eller vad tror ni?