UKRAINSKA PARLAMENTSVALET – del 5 Post Post-Euromajdan

Tidigare inlägg i serien om ukrainska parlamentsvalet:

del 1 Introduktion

del 2 Partierna – de gamla på väg ut?

del 3 Partierna – gamla partier i ny skepnad

del 4 Partierna – de nya på väg in!

Det ukrainska parlament som nu ska väljas lär, som läsaren av mina tidigare inlägg i serien om ukrainska parlamentsvalet kunnat konstatera, få ett helt nytt utseende. Mycket är oklart i vilken utsträckning det lär ändra den ukrainska politiken men en sak som tycks klar är att den starka Euromajdan-prägel parlamentet haft den här mandatperioden till viss del kommer att försvinna.

Förra parlamentsvalet hölls hösten 2014, drygt ett halvår efter den dramatiska upplösningen av ockupationen av Självständighetstorget i Kiev, som kom att gå under benämningen Euromajdan, i februari 2014. De politiker som ställde sig bakom protesterna och demonstranternas krav på president Janukovytjs avgång kunde skörda framgångar i valet och bland de kandidater de nominerade fanns också flera aktivister som profilerat sig under protesterna, liksom militärer eller representanter för frivilligbataljoner som låg vid fronten i östra Ukraina för att slåss mot de rysk-stödda rebellerna i Donbass. Den ryska annekteringen av Krim och det ryska stödet till utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk innebar också i sig att en starkt anti-rysk prägel på sammansättningen av parlamentet.

En annan detalj var de som släpptes ur fängelserna efter Euromajdan, betraktade som ”politiska fångar”. Bland dessa fanns ett flertal högerextrema som senare under samma år tog platser i parlamentet.

Mycket talar nu för att denna post-Euromajdan prägel inte längre kommer att bli lika dominerande efter valet den 21 juli. Det finns flera saker som talar för detta.

Dels har alla opinionsmätningar visat att den nye presidenten Zelenskijs parti Folkets Tjänare kommer att bli det ojämförligt största partiet i parlamentet. Troligen får det minst 40 % av partirösterna vilket förvisso inte ger 40 % av mandaten eftersom hälften av platserna fördelas genom enmansvaldistrikt. Men en stark position hur som helst för en politik som är uttalat mindre anti-rysk än de etablerade partiernas. Zelenskijs modersmål är ryska och han är uppvuxen i östra Ukraina och dessutom ganska populär tv-stjärna även i Ryssland. Han har också gjort en hel del uttalanden om att vara redo för förhandlingar med Ryssland för att få slut på konflikten i öst och bara häromdagen kom också en direkt invit till Vladimir Putin om sådana, via presidentens egen Youtube-kanal.

Dessutom är de gamla partierna på väg ut eller åtminstone få ett försvagat fäste i parlamentet. President Porosjenko har under sin mandatperiod antagit en alltmer anti-rysk hållning och retorik men har nu fått lämna presidentposten efter att ha fått storstryk av Zelenskij och hans parti Europeisk Solidaritet ser ut att få högst 10 % av rösterna vilket är betydligt mindre än hans tidigare parti Porosjenkoblocket fick i förra valets 21,81 % och vann 132 säten i parlamentet (många genom att vinna enmansvaldistrikt bör noteras). Det om möjligt ännu starkare anti-ryska Folkfronten lett av den blivande premiärministern Arsenij Jatsenjuk fick 22,14 % av rösterna (dock endast 82 mandat i parlamentet då de inte vann många enmansvaldistrikt) men ser i nuläget att helt försvinna från parlamentet om inte någon representant mot alla odds lyckas vinna ett enmansvaldistrikt. Lika illa ser det inte ut för Tymosjenkos Batkivsjtjina/Fäderneslandsförbundet som troligen får ett liknande resultat som förra gången då de vann 5,68 % av rösterna och totalt 19 mandat. Sammantaget står dessa tre dock troligen inför en markant tillbakagång.

Dessutom kan flera av de högerextrema som tog sig in i parlamentet vid valet 2014 vara på väg ut. Svoboda och övriga högerextrema grupper som stod för den mest militanta anti-ryska och nationalistiska hållningen gjorde ett oväntat svagt val 2014 men Svoboda vann ändå 6 platser genom enmansvaldistrikt och ett par platser vanns också av kandidater från Högra Sektorn medan andra alltså ställde upp som ”oberoende”. Det är inte troligt att de får lika många detta val trots att de går fram med en gemensam lista som jag skrev om i ett tidigare inlägg i denna serie. Dessa kandidater är dock fler än många förstått eftersom många journalister, i synnerhet i Sverige, stirrar sig blinda på partibeteckningarna eller partilistorna. Den här kategorin tar sig påfallande ofta in genom att vinna enmansvaldistrikt och inte sällan som ”oberoende” kandidater och det kan inte uteslutas att de tar sig in på samma sätt i detta val. Siffrorna i opinionsmätningarna pekar dock inte rätt för de högerextrema men det finns skäl att titta lite närmare på några av de sittande högerextrema parlamentarikerna och om de ställer upp till omval nu.

Bild: Hans Wåhlberg. Fysiska rester av Euromajdan så som de var uppställda vid torget långt efter 2014 och troligen ännu. De politiska efterdyningarna har hittills präglat parlamentets sammansättning. Hur blir det nu?

Extrema kandidater på väg ut eller inte?

Den följande uppräkningen kan tjäna som exempel på alla de olika vägar in i parlamentet som finns och har funnits för den här typen av kandidater som alla i första hand är ultranationalister och högerextrema men också kan räknas under kategorin post-Euromajdan.

En mycket känd person bland alla dessa högerextrema är Andrij Biletskij. Det vill säga ledaren för Nationalkåren som jag skrivit om i tidigare inlägg. Han var också den första kommendanten av Azov-bataljonen och har fortfarande starka band med den och dess forna medlemmar som till stora delar nu återfinns i kamouflagefärgade led under namnet Nationalkåren.

Biletskij har hela sitt vuxna liv varit aktiv i högerextrema och nationalistiska rörelser i Ukraina. Han var i början av 2000-talet ledare för organisationen Tryzub som samarbetade med Parubijs nazistparti SNPU och tillhörde dem som opponerade sig emot att det skulle uppgå i Svoboda. Han återupplivade senare (2005) organisationen Patriot som bestod av Kharkiv-grenen av UNA-UNSO, Tryzub och en del av det tidigare SNPU. Tre år senare grundade han ett nytt nazistparti under namnet Social-Nationala Församlingen, SNA.

Han har arresterats vid ett flertal tillfällen, bland annat i december 2011 anklagad för inblandning i ett mord på journalisten Sergej Kolesnyk. Biletskij blev aldrig dömd men satt länge häktad i väntan på rättegång. Under Euromajdan-vintern 2013/14 bildade några av medlemmarna av Biletskijs Patriot-organisation Högra Sektorn som kom att bli symbol för den högerextrema delen av torgprotesterna. I februari 2014 fick 23 s.k. politiska fångar amnesti av parlamentet som en följd av president Janukovytjs landsflykt. Bland andra Biletskij men också ett flertal av hans kamrater i Patriot och andra högerextrema organisationer.

Han är nu nummer två på den gemensamma listan för de högerextrema nationalisterna Nationalkåren, Svoboda, Initiativ Jarosj och Högra Sektorn (se mitt förra inlägg). Det förefaller dock inte troligt att dessa får tillräckligt med röster för att ta sig över spärren och Biletskij kan därmed hamna utanför parlamentet. Han har förvisso mest varit frånvarande under sin mandatperiod.

Biletskijs medgrundare av nazistpartiet SNA Ihor Mosiychuk sitter också i parlamentet. Han fick sin plats som representant för Lyasjkos Radikala Partiet och avgick i samband med valet som presschef för Azov-bataljonen för att inte associeras alltför direkt med denna. Innan Euromajdan satt han i fängelse men blev frisläppt efter Euromajdan liksom Biletskij och många andra högerextrema.

Volodomyr Parasiuk fick sin plats i valet 2014 genom att få över 50 % av rösterna som oberoende kandidat i enmansvalsdistriktet Yavoriv (uanför Lviv). Han gjorde sig känd över en natt genom att hoppa upp påscenen vid Majdan då Vladimir Klytsjko tillkännagav den kompromiss som överenskommits med president Janukovytj under utländsk medling. Parasiuk, i kamouflagemönstrat, krävde från scenen att presidenten skulle avgå senast nästa morgon annars skulle Majdans försvarsenhet ta till vapen. Han uppmanade alla att strunta i överenskommelsen och fick folkets jubel. Han var då helt okänd men gick under smeknamnet ”Bandera”. Snart visste alla att han hette Volodomyr Parasiuk, 26 år och från Lviv, och att han kan ha varit den som fick Janukovytj att fly. Han beskrevs också för sin insats som stadens store hjälte, ”the toast of Kiev”. Senare tjänstgjorde han i frivilligt vid fronten innan han tog plats i parlamentet där han genast satte igång bråk. I detta val får han däremot inte delta eftersom hans handlingar till valkommissionen lämnats in på ett felaktigt sätt och det inte fanns tid till korrigering då det var sista dagen för registrering.

Boryslav Bereza var under Euromajdan en sorts talesperson för Högra Sektorn utan att vara officiell medlem av gruppen och vann sin plats i parlamentet 2014 som oberoende kandidat i ett av Kievs enmansvaldistrikt. Han ställde även upp i borgmästarvalet i Kiev 2015 och gick till andra omgången där han dock besegrades av Vitalij Klitsjko. I årets val ställer han återigen upp som oberoende kandidat i samma valdistrikt och försöker vinna det igen.

Den mer kände företrädaren för Högra Sektorn Dmitri Jarosj fick också sin plats i parlamentet men som representant för Högra Sektorn, som han dock lämnat sedan dess för att bilda sitt eget parti, Regeringsinitiativet Dmitri Jarosj (DIYA), som nu går fram med gemensam lista med Svoboda och Högra Sektorn och har Jarosj på valbar plats nummer tre.

Borys Filatov tillhörde också - liksom Biletskij, Parasiuk, Berezin och Jarosj - den inomparlamentariska ”patriotiska” gruppen Ukrop/Dill som bildades 2014. Filatov är dock mer av affärsman än soldat men företräder samma ultranationalism och har gjort sig känd för att hota journalister med stryk. Han vann som oberoende kandidat ett enmansvaldistrik i Dnipro men har lämnat sin plats redan 2016 för att istället bli borgmästare i Dnipro. Han ställer med andra ord inte upp i årets parlamentsval.

Soldat var emellertid Ihor Lapin och tillhörde den ökända Aidar-bataljonen innan valet 2014. Lapin ställde upp i ett enmansvaldistrikt i Lutsk och representerade då den blivande premiärministern Jatsenjuks Folkfronten. När den lokala valkommissionens administratörer ville invänta sent inkommande underlag för att färdigställa resultatprotokollen samlades arga medlemmar ur Aidar-bataljonen utanför kommissionens kontor och tände bland annat på bildäck enligt Majdan-manér. Man frågar sig om det är genom påtryckningar som den här typen av kandidater vinner sina distrikt? Det förefaller oklart om Lapin ställer upp för omval eller inte.

I parlamentet finns också Juri Bereza, kommendant i Dnipro-bataljonen. Han skulle enligt rykten ha varit inblandad i nedskjutningen av Malaysian Airlines-planet sommaren 2014 enligt vad som påstods vara hackade facebook-konversationer men som med all sannolikhet var konspirationsteorier. Han vann sin plats som representant för Folkfronten.

Andrij Teteruk var också befäl i frivilligbataljon, Myrotvorets-bataljonen. Han vann även han sin plats som representant för Folkfronten. Har sagt att han vill verka politiskt för att driva ut det ryska inflytandet över Ukraina och om ”kommunister” kommer att återinföra rysk politik i parlamentet så ”åker jag direkt tillbaka till fronten”. Uppenbarligen ser han i nuläget ingen anledning till detta eftersom han ställer upp till val igen, dock nu som representant för Groysmans Strategiparti.

Dmytro Korchynskij är en udda figur som varit ledare för ultranationalistiska UNA-UNSO och numera tillhör ett ukrainsk-ortodoxt sällskap vid namn Brödraskapet/Bratstvo. Ett sällskap som han själv beskriver som ”ortodoxa talibaner”. De har också gjort sig kända genom aktioner vars avsikt varit att provocera. Han valdes in i parlamentet 2014 som representant för Lyasjkos Radikala Parti liksom för övrigt även hans fru Oksana. Hon ser sin man som ”oöverträffad i sin storhet” och övertygad om att ett sant förverkligande av en kvinna endast är möjlig med en ”riktig man bredvid”. Det verkar oklart om de ställer upp i årets val. För Lyasjkos Radikala Parti blev också Jurij Shuchevitj invald 2014. Sedan länge känd dissident och sonen till UPA-befälhavaren Roman som gjorde sig skyldig till tiotusentals mord på polacker och judar som begicks under hans befäl 1943-44. Sonen Jurij blev redan 1990 ledare av ultranationalistiska UNA-UNSO som under hand ledning inlett samarbeten med flera högerextrema organisationer. Har i parlamentet lagt fram förslag om långa fängelsestraff för dem som offentligt kritiserar OUN och UPA och dess ledare Stepan Bandera och pappa Roman. Verkar oklart om han finns med på valbar plats i detta val men han är snart 90 år så kanske han finner för gott att dra sig ur snart ändå? Det ser dessutom ut som att Lyasjkos Radikala Parti inte når över femprocentsspärren.

Bild: Hans Wåhlberg. Offren vid fronten i östra Ukraina bara i Tjernivtsi, som det såg ut i juni 2019. Kriget kastar förstås en skugga över allt i Ukraina, inte bara politiken. Det finns tecken på att folk vill ha slut på kriget, även om det skulle innebära kompromisser med separatisterna i Donbass och med Ryssland. Frågan är vad nya parlamentet vill göra?

Det finns all anledning att följa upp efter valet hur den nya parlamentariska sammansättningen ser ut till slut. Men min gissning är alltså att den ovanstående kategorin parlamentariker i vart fall kommer att krympa i antal. Frågan är bara vilka som kommer istället och i vilken utsträckning de kommer att ändra riktning för den ukrainska politiken och framför allt inställningen till förhandling med Ryssland kontra en hårdnackad konfrontationslinje?

Detta får bli mitt sista inlägg i serien om ukrainska parlamentsvalet. Den 21 juli ska det hållas och givetvis kommer jag att hålla utkik från hängmattan (?) hur det går.