En liten bön från ett litet barn

Den trogne läsaren av denna blogg får ursäkta min tillfälliga fascination av böner. Men jag är just nu helt inne i Svetlana Aleksijevitjs bok "Bön för Tjernobyl" och den har en oemotståndlig påverkanskraft. Som jag skrev häromdagen när jag en förhoppning att hon ska stöta på kärnkraftskramare som Jan Björklund i vimlet på Nobelmiddagen som kommer. Vittnesmålen från folk som var tvungna att evakuera byarna i närheten av Tjernobyl eller blev ditkallade att arbeta med saneringen efter haveriet är omskakande läsning. Högläsning ur ovan nämnda bok borde få även denne inbitne atomkraftsfantast att vackla. Exempelvis Nikolaj Fomitj Kalugins berättelse om sitt barns bön om att få leva:

"Min dotter fyllde sex år på själva haveridagen. När jag nattade henne, viskade hon i mitt öra: 
- Pappa, jag vill leva, jag är liten än. 
Och jag som trodde att hon ingenting förstått... När hon fick syn på någon i vit rock på daghemmet eller på kocken i matsalen, blev hon hysterisk: 
- Jag vill inte till sjukhuset! Jag vill inte dö!
Vitt ljus tålde hon inte. I vårt nya hem bytte vi till och med ut de vita gardinerna. Kan ni föreställa er sju skalliga flickor? I sjuksalen låg sju stycken... Nej, nog nu! När jag berättar det har jag en känsla av att hjärtat säger: ´Du begår förräderi´
Det är för att jag måste berätta om henne som om en främling... Om henne och hennes plågor... När min fru kom från sjukhuset kunde hon inte behärska sig:
- Det vore bättre om hon fick dö än att behöva plågas så här. Eller om jag fick dö och slippa se det mer.
Nej, nog nu! Jag slutar! Jag förmår inte! Förmår inte! Vi lade henne på dörren... på dörren som pappa låg på en gång... Sedan kom de med en liten kista... Den var som en stor dockask. Som en ask.
Jag vill vittna om att min dotter dog på grund av Tjernobyl. Men man begär av oss att vi ska hålla tyst. Man säger att det inte är bevisat än, att det inte finns någon faktabank. Man får vänta i hundra år. Men mitt människoliv - det är kortare... Jag kan inte vänta. Skriv det... Ni kan i alla fall skriva: Dottern hette Katia... Katiusjenka... Hon blev sju år...

(Ur "Bön för Tjernobyl, Svetlana Aleksijevitj)