Bön för mänskligheten

Med skräckblandad förtjusning läser jag just nu Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl”. Det är en märklig läsupplevelse. Jag slits mellan känslan att inte vilja släppa boken ifrån mig och att vilja slänga den så långt ifrån mig som det går. Ögonvittnesskildringarna från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl är smärtsamma att ta del av. Men nyttiga.

Jag inser också att Vitryssland utgör en vit fläck på min världskarta. Skam till sägandes då jag är så intresserad av dess grannland Ukraina där också haveriet inträffade 1986, även om det då var inkorporerat i Sovjetväldet. Vitryssland är kanske den nuvarande nation som drabbats värst av olyckans följder. Aleksijevitjs avsnitt med basfakta är skrämmande... och skrämmande okända. I korthet följande (insamlat 2005):

Efter Tjernobyl miste landet 485 byar (70 av dem för evigt begravda i jorden)

Var femte vitryss lever på kontaminerad mark

I Homel- och Mogiljov-områdena är mortaliteten 20 % högre än nativiteten

23 % av Vitrysslands territorium kontaminerades (jmf 4,8 % av Ukrainas och 0,5 % av Rysslands)

264 000 hektar jord går inte längre att bruka

26 % av skogsarealen och drygt hälften av ängsmarken i floderna Pripjats, Dneprs och Sozjs översvämningsområden ingår i den kontaminerade zonen

Årligen ökar antalet cancersjuka, utvecklingsstörda, nervösa besvär och genetiska mutationer till följd av den ständiga stråldosens inverkan

Före Tjernobyl inträffade 82 cancerfall per 100 000 invånare, efter olyckan 6000 per 100 000 inv. En sjuttiofyrafaldig ökning.

Mortaliteten har stigit med 23 % mellan åren 1995-2005.

I de värst kontaminerade områdena är sju av tio personer sjuka.

Jag när en liten dröm om att Aleksijevitj får Jan Björklund till bordet under Nobelmiddagen som komma skall och då kan läsa dessa basfakta högt för honom. Och om inte det får honom att tveka i kärnkraftsfrågan kanske istället ett utdrag ur det avsnitt som handlar om Ljudmila Ignatenko fungerar bättre, som en liten bön för mänskligheten.. Änkan till brandmannen Vasilij Ignatenko - som var en av de som först kallades ut för att släcka branden i atomreaktor 4 den där ödesdigra dagen den 26 april 1986 - berättar om hur hon vakade över sin man på sjukhuset i Moskva dit han fördes strax efter olyckan:

”Han började förändras – jag mötte en ny människa varje dag... Hans brännsår flyttade sig uppåt... I munnen, på tungan och kinderna – först små blåsor och sedan allt större... Slemhinnan lossnade bit för bit... Det var som tunna vita hinnor... Ansiktsfärgen... kroppsfärgen... Mörkblå... röd... gråbrun... Och jag som älskade alltsammans så! Men det får jag inte berätta. Det får ni inte skriva! Jag älskade honom! Jag visste ännu inte hur mycket jag älskade honom! Vi var nygifta... När vi gick på gatan kunde han ta mig i famnen och dansa runt. Och vi kysstes, kysstes. Alla som gick förbi log... Fjorton dagar på kliniken för akut strålsjuka... Efter fjorton dagar är man död...”