UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 6 Presidentkandidaterna utanför topplistan – en resa genom ukrainsk politik

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Del 6 Presidentkandidaterna utanför topplistan – en resa genom ukrainsk politik

Det ukrainska presidentvalet den 31 mars lär bli en match mellan de tre kandidater som hittills hela tiden legat i topp i mätningarna; Petro Porosjenko, Julia Tymosjenko och Volodomyr Zelenskij. Ändå är det ett rekordstort antal kandidater anmälda till årets val. Enligt uppgift från ukrainska valkommissionen CEC den 8 februari hade 44 kandidater anmälts (lägger hela listan i en not längst ned). Det har förekommit en del andra uppgifter också men det kan ha tillkommit någon efter 8 februari. Det kan också tänkas att någon dragit sig ur. Sista datum för att dra tillbaka sin kandidatur är den 7 mars.

Även om de ”små” kandidaterna knappast lär ha en chans att vinna finns det en del intressanta namn ibland dem och en del intressanta uttalanden och åsikter som sticker ut och som sammantaget ger en ganska sorglig bild av vad det ukrainska folket har att välja mellan som högsta representant för sitt land. Men genomgången hoppas jag också ska säga något om hur politik bedrivs i Ukraina. Det är riktigt smutsigt och ibland livsfarligt för alla inblandade men framför allt ger det ukrainare ett politikförakt och politikerförakt som föder extremism och utomparlamentariska metoder, vilket historien visat vid minst ett par tillfällen. Som det ser ut inför detta presidentval lär det finnas god jordmån för sådant även i fortsättningen.

Här följer en liten rundkoll som förhoppningsvis kan visa detta.

Det gamla gardet

Oleksandr Moroz, tillhör Ukrainas Socialistiska Parti och har varit talman för departementet vid två tillfällen, tillhör det gamla gardet som varit en politisk figur från det att Ukraina blev självständigt 1991. Men politiskt aktiv var han långt tidigare än så, som medlem av Sovjetiska Kommunistpartiet mellan 1972-1991. Efter självständigheten 1991 grundade han istället Socialistpartiet och orienterade sig alltmer i traditionellt socialdemokratisk riktning. Var tidigt i stark opposition till den omåttligt impopuläre presidenten Kutjma och ledde den breda oppositionsrörelsen ”Ukraina utan Kutjma”. Har sedan dess lyckats manövrera sig fram mellan de stora partierna och kandiderar nu igen för sitt eget Socialistparti. Det har han gjort fyra gånger tidigare och som bäst kommit på tredje plats. Har förvånansvärt hyggligt rykte för att vara ukrainsk politiker men den 74-årige veteranen lär väl knappast vara den rätte att föra Ukraina mot framtiden.

Ihor Smesjko, gammal general som var chef för säkerhetstjänsten SBU mellan 2003-2005. Han anses ha varit inblandad i förgiftningen av förre presidenten Jusjtjenko under dennes kampanj mot Janukovytj 2004. Han satt åtminstone med på den middag där Jusjtjenko blev förgiftad vilket blev en av faktorerna bakom Orange-revolutionen. Det har aldrig klarlagts om Smesjko hade del i dådet och han har alltid förnekat saken och vid något tillfälle sagt att om SBU hade velat göra sig av med Jusjtjenko så hade de lyckats. I samband med Euromajdan har han uttalat sig mycket kritiskt mot extremhögern och Högra Sektorns osunda inflytande på inrikesministeriet. Smesjko kandiderar för sitt eget parti Styrka och Ära, ett parti som lever ett anonymt liv i den politiska bottenvegetationen. Ändå ses han som en utmanare med chanser att göra bra resultat av många bedömare. Bland andra astrologer som säger sig se att att han har tecknen på sin sida. Smesjko säger sig vilja göra slut på ”auktoritarismen”, vilket kan tolkas på olika sätt och hans valplattform i övrigt är tämligen vag. Politiska bedömare i Ukraina tror emellertid att han utgör vad de kallar en ”teknisk kandidat” vars främsta roll är att ta röster från andra kandidater som utgör ett hot för någon, vilket en del menar är Porosjenko. För egen del, tror många, är det viktigast att profilera sig inför parlamentsvalen i höst. Vinna presidentvalet lär 63-åringen inte göra. 

Oligarken

Serhiy Taruta, oligark och en av Ukrainas rikaste personer och är känd också för att vara en Woody Allen-look-a-like. Taruta blev av den tillförordnade presidenten Turtjynov utnämnd till guvernör i Donetsk omedelbart efter Euromajdan 2014 men avsattes ett halvår senare av Porosjenko. Enligt uppgift för att han kritiserat Porosjenkos förslag till fredsavtal och för att ha velat ta i med hårdare tag mot separatistrebellerna i Donetsk. Det vilar en viss mystik kring denne Taruta som grundade sin rikedom som ”stål-baron” i Donbass. Han anses vara en sansad affärsman och en kompromissernas man men sägs samtidigt ha stöttat den fascistanstrukna Azov-bataljonen ekonomiskt. Likaså har han aldrig öppet stöttat någon pro-rysk politiker men sägs ändå haft ett finger med i spelet i försäljningen av en majoritetsandel i ett av Ukrainas största stålkombinat till en rysk affärsman. En affär han då ska ha genomfört i samarbete med sin tidigare politiska allierade Julia Tymosjenko och som de båda hade anledning att tysta ned då det ansågs politiskt känsligt att sälja ut ukrainska tillgångar till ryska intressen. I sin kampanj lovar han att han ska få “landet att börja fungera” och framträder som ”Taruta – ekonomen”. Samtidigt hävdar han att han ”förlorat allt” av sin förmögenhet. Även om detta inte är sant ger det ju ett litet trovärdighetsproblem när han samtidigt vill framstå som ”ekonomen” som ska få landet på fötter.

De militanta nationalisterna

Serhiy Kryvonos, överste och före detta vice befälhavare för de ukrainska specialstyrkorna. Som sådan ledde han bland annat försvaret av Kramatorsk flygplats. Enligt vissa uppgifter säger han sig endast representera sig själv men enligt andra representerar han ett nytt parti kallat ATO-krigarna (ukrainska regeringen kallar kriget mot separatisterna i Donbass för en Anti-Terrorist Operation, ATO). Han sägs ha ganska gott rykte som officerare och naturligtvis profilerad som militant motståndare till separatistrebellerna i Donbass, men annars märkligt anonym och svårgreppat tillbakadragen från mediernas sökljus.

Oleksandr Daniljuk, ledde stormning av diverse institutioner under Euromajdan. Mellan 2016-2018 var han finansminister men fick sparken efter en konflikt med premiärminister Groysman. Enligt egen utsago för att han vägrat hörsamma uppmaningen att acceptera politisk korruption, eller mer i klartext; strategin att muta väljare med mat eller annat lockande mot att rösta på en viss kandidat (med engelsk term kallat ”buckwheat”). Han hävdar nu inför valet att han vägrar kampanja för sig själv säger vilket låter kryptiskt men kanske bottnar i en överdriven aversion mot att delta i det smutsiga spelet om väljarna (?). Möjligen föredrar den före detta finansministern andra sätt att driva igenom sina åsikter? Han var i vart fall tidigare en förespråkare av våldsamma metoder för att åstadkomma förändring av ett korrupt system. Han leddedå organisationen Splina Sprava som bildades redan 2010 och blev en av de mer militanta grupperna under Euromajdan 2014 och blev kända för att ha stormat och ockuperat flera administrativa byggnader i Kiev under demonstrationerna. Deras fotfolk bar balaklavas eller masker och var utrustade med slagträn, elchockvapen, knivar och molotov-cocktails och var oftast med i täten vid konfrontationerna med polisen. Daniljuk själv var också mycket aktiv. Så till den grad att han såg sig tvungen att fly till London den 3 februari 2014 för att undvika att arresteras, men återvände snart efter att Janukovytj störtades knappt tre veckor senare.

Yuriy Karmazin, domare som leder partiet Moderlandets Försvarare sedan det bildades 1999. Tidigt var han aktiv i rörelsen ”Ukraina utan Kutjma” och blev senare en av Janukovytjs fiender. Med åren har han snarast radikaliserats ytterligare och gick i november 2015 med bland ledarskapet för ”De Revolutionära Högerkrafterna”, en utbrytargrupp från Högra Sektorn, som organiserade regeringsprotester i februari 2016. De krävde president Porosjenkos avgång och att politiska fångar skulle släppas och ockuperade Majdan med sina tält. Själva stod de för en hel del provokativa aktioner som att attackera både banker och polis med tegelstenar. Karmazin är även känd för sina märkliga uttalanden. I en intervju 2005 hävdade han att en sorts ”högre kraft” kom över honom och gav honom instruktioner inför framtida politiska aktioner och i maj 2018 utropade han sig själv till kommendant för alla Ukrainas kosacker (?!).

Homofoberna

Serhiy Kaplin, blev utmanövrerad från Socialistpartiet och startade eget Socialdemokratiskt. Röstade inte för LGBTQ-rättigheter eftersom ”våra förfäder kosackerna skulle ha trampat ned såna människor med sina hästar”.

Ilya Kiva, Socialistpartiet. Före detta rådgivare i inrikesministeriet. Fick sparken som chef för en antinarkotikagrupp och har avslöjats som medlem av en illegal paramilitär grupp. Har citerat bibeln som argument för att homosexuella borde bestraffas.

Klonen

Yuriy Tymosjenko är en intressant kandidat. Han är med all sannolikhet nominerad som en s.k.”clone”. Det vill säga nominerad enkom för att förvirra väljare. Har samma initialer Y.V.T som Yulia Tymoshenko (Yulia med ukrainsk avstavning) vilket lär kunna orsaka en sammanblandning och därmed stjäla röster från henne. Denne Tymosjenko behöver alltså inte lägga mycket krut på sin kampanj, mer än för syns skull, då han alltså bara är ett Porosjenko-trick? Eller ligger någon annan bakom? Sådant spekuleras det om i ukrainska medier.

Den pro-ryske

Yevhen Murajev. Ses som pro-rysk kandidat. Han anser bland annat att USA behandlar Ukraina som en koloni och använder dess territorium för att föra kallt krig med Ryssland och har hävdat att Ukraina förlorar 50 % av sin BNP på grund av sanktionerna mot Ryssland. Hans slogan är ”Vår president”. Oklart vilka som avses med ”vår”, men det kan inte uteslutas att han har anhängare åtminstone i östra Ukraina. Han har dessutom tillgång till tv-media vilket är viktigt då, enligt många undersökningar, mer än halva ukrainska befolkningen får huvudparten av sina nyheter från tv. Han sålde ifjol sitt innehav i tv-kanalen NewsOne för att istället starta en ny kanal, Nashi, och bildade samtidigt ett parti med samma namn. Mycket praktiskt förstås och ett väldigt ”ukrainskt” sätt att lansera sig politiskt vill jag påstå. I somras påbörjade emellertid riksåklagaren rättsprocess mot Murayev som anklagas för landsförräderi med anledning av en kommentar i tv där han beskrev en ukrainsk filmregissör, Oleh Sentsov, som sitter i ryskt fängelse som ”en person som planerat mordbränder och sprängattentat och på det viset underminerat möjligheterna att få till en fångutväxling med personer anklagade för terrorism av ukrainsk domstol. Jo, det här är riktigt krångligt men visar också hur politik ofta bedrivs i Ukraina, nämligen genom hjälp av domstolar. Vem som egentligen anklagar vem, och för vad, och huruvida det är korrekta anklagelser, kan ibland förbli högst oklart och sväva kvar i luften i decennier. Tittar man närmare på kandidaterna är det mycket få som inte har åtminstone en liten rättssak bakom sig, antingen som anklagad eller den anklagande. Att ha sådant i cv:n hindrar inte en ukrainsk presidentkandidat med andra ord. 

Spionchefen

Valentyn Nalyvaitjenko, före detta chef för SBU som nominerats av sitt parti Spravedlivost (Rättvisa). Tjänstgjorde som chef för ukrainska underrättelsetjänsten SBU 2006-2009 och gavs åter uppgiften efter Euromajdan 2014. Han stod för ett antal uppmärksammade offentliga anti-ryska uttalanden och anklagelser mot Ryssland och deklarerade också att hans organisation (SBU) borde ha Ukrainska Befrielsearmén UPA som förebild, det vill säga nationalistorganisationen OUN:s militära gren som mördade tusentals polacker och judar under andra världskriget. Under sin första period som SBU-chef ska han också ha varit mannen bakom en lista över namn på skyldiga till den stora svälten (som brukar benämnas Holodomor) i början av 1930-talet. De judar som fanns på listan namngavs under sina judiska namn istället för de ryskklingande som de tagit sig. Enligt många ett sätt att framhäva att många av de skyldiga till svältkatastrofen var judar. Han fick sparken redan efter drygt ett år, enligt president Porosjenko, för sitt misslyckande att ta itu med korruption och smuggling men enligt många bedömare låg det en djupare konflikt mellan presidenten och SBU-chefen bakom beslutet. Efter att parlamentet röstat igenom hans avskedande menade flera politiker och experter att Nalyvaitjenko är "helt klart kapabel att starta ett politiskt projekt med sikte på presidentvalet”. Själv lät han hälsa att ”han var förrådd av alla (!), enligt ukrainsk politisk tradition, men att han inte var besegrad”. Detta enligt en lång artikel i the Day.

Stollarna

Yuriy Derevianko, tidigare allierad med landsflyktande Mikhail Saakasjvili, Georgiens ex-president. Vill legalisera kryptovalutor och tror att dessa kan bli motorn i den ukrainska ekonomin.

Volodomyr Petrov, skryter om att bli den första presidentkandidaten att kampanja från en husarrest. Ett straff han fick efter anklagelser om att ha begått hemfridsbrott hos en polis. Har uppmanat sina följare att ta en sup för hans kandidatur.

Oleksandr Vasjtjenko, vill öppna Tjernobyl igen eftersom han tror att den stängdes av främmande krafter för att hindra Ukraina att bli självförsörjande på energi.

Kvinnotjusaren (?)

Ihor Sjevtjenko försöker locka framför allt kvinnliga väljare tycks det. Eller har han möjligen påbörjat ett synnerligen påkostat och långtgående projekt för att hitta en partner? På stora billboards poserar han med en ros i handen och uppmanar kvinnor som vill bli ”presidentfruar” (?) att registrera sig på hans websajt med namn, foton och en länk till deras instagram-konton !!??

Bild: Stock Photo. "Vill du bli presidenthustru? Ihor Shevshenko söker sin älskade".

Kvinnor!!?

Lyser med sin frånvaro. Av totalt 44 presidentkandidater är bara 4 kvinnor. Julia Tymosjenko sticker förstås ut och bedöms som en tänkbar vinnare av ämbetet. De övriga lär inte få särskilt många röster.

Yulia Lytvynenko är en journalist som beskriver sig som en extremt konservativ ”Thatcherist” och Inna Bohoslovska med förflutet i Janukovytjs Regionernas Parti anses allmänt impopulär.

Lite intressantare namn är Olha Bohomolets. Hon är läkare till yrket och ryckte in som frivillig sådan vid våldsamheterna på Majdan den 20 februari 2014 då nära hundra personer skottskadades eller mördades av prickskyttar under sammanstötningarna med polisen. Hon blev känd under namnet "Vita ängeln" men också för att ha uttalat sin förvåning över att såväl poliser som demonstranter verkade ha skjutits med samma typ av ammunition. Ett uttalande hon senare backade något ifrån, men fortsatte ändå att kräva en fullständig och oberoende utredning av massakern. Ett krav som aldrig blev hörsammat. Hon ställde upp redan i presidentvalet 2014 men fick knappt 2 % av rösterna. I en intervju i tyska Der Spiegel gav hon uttryck för misstänksamheten mot den nya regimen som hon ansåg på många sätt representerade det gamla och visade tidiga tecken på att vara lika sammanflätade med oligarkerna som tidigare regimer. Hon erbjöds en post i denna interimregering men när hon ställde ett antal villkor för att tacka ja spreds istället ryktet att hon tackat nej. I Der Spiegel  riktar hon skarp kritik mot den dåvarande nya regimen och dess regeringschef Jatsenjuk;  

”All they wanted was my face, but they weren´t interested in real reforms". 

Däremot blev hon parlamentsledamot för Porosjenko-blocket vid parlamentsvalet senare samma år. Hon är också känd för att värna ukrainsk kultur och som sångerska. Intäkterna från hennes konserter sägs alltid gå till välgörande ändamål. Svårt att säga huruvida detta stämmer men Bohomolets rykte är ovanligt fläckfritt för att vara en ukrainsk politikers.

En sorglig samling

I sällskap med övriga på den här listan förefaller den sistnämnda, Olha Bohomolets, vara den mest sympatiska och sansade kandidaten. De övriga utgör en provkarta på vad den ukrainska politiken har att erbjuda vilket ger en mager kost åt väljarna. Det landet behöver är en framåtriktad, rakryggad och konstruktiv ledare som kan leda landet mot fred och försoning utan att vara underdånig den store ryske grannen, som kan på allvar ta itu med korruptionens tärande på landets resurser och på invånarnas välmående, och som kan få ekonomin på fötter utan att lägga den stora bördan på det redan hårt prövade ”vanliga” folket och utan att föra landet djupare in i beroende av varken IMF, Världsbanken, EU eller Ryssland.

Själv har jag svårt att tänka mig att någon av de kandidater jag beskrivit idag eller i tidigare inlägg har förmåga eller vilja att göra just detta. Vad tror de ukrainska väljarna? Svaret får vi tidigast 31 mars.

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 5 De högerextrema och ultranationalistiska

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Del 5 De högerextrema och ultranationalistiska

Det går inte att fly från det faktum att de högerextrema och ultranationalistiska krafterna i Ukraina hade en huvudroll vid protesterna kring Euromajdan 2013-14. Det är också detta som den ryska propagandan tagit fasta på och de vill gärna få övriga världen att tro att alla i Ukraina är fascister. Sanningen är naturligtvis betydligt mer komplicerad än så och de uttalat fascistiska och högerextrema har, med undantag för Svoboda men då främst före Euromajdan, aldrig haft några större framgångar poliskt. Åtminstone inte vid parlamentsval och presidentval. Och åtminstone inte som uttalade fascistiska eller högerextrema partier.

Däremot finns det i parlamentet en hel del företrädare för en extremt nationalistisk syn på Ukraina som företräder partier i mainstream-fåran av partier. Ett av de mer framträdande exemplen är Andrij Parubij som tillsammans med Oleg Tiahnybok (numera partiledare för Svoboda) grundade det ukrainska nazistpartiet Social-Nationalisterna till vilket endast etniska ukrainare fick medlemskap och som tog den nazityska symbolen Varghaken/Wolfsangel till sin. Numera används den av Azov-bataljonen och Parubij är parlamentsledamot för liberalkonservativa Folkfronten och dessutom parlamentets talman. En del fascister uppträder i slips och kavaj, andra i kamouflagemönstrat.

De kamouflagemönstrade agerar dock främst utomparlamentariskt. På gator och torg syns och hörs de högerextrema på flera utagerande sätt och det finns tecken på att de används som spjutspetsar både för oligarker och för staten när det passar. Främst exemplifierat av Azov-bataljonen som stred vid fronten i Donbass som frivilligbataljon för att snart införlivas med inrikesministeriet och inrikesminister Arsen Avakovs vingar. En del menar att Avakov använder Azov och dess folk för att utöva press på politiska motståndare, vilket han själv förstås förnekar.

Det såg också ett tag ut som att Azovs kommendant Andrij Biletski skulle ställa upp i presidentvalet. Han sitter redan i parlamentet (närvarostatistiken säger förvisso att han mest är frånvarande) som partilös men tillhör Högra Sektorn. Mest har han alltså hållit sig ifrån parlamentet de senaste åren men varit aktiv på helt andra sätt. Jag får nog anledning att återkomma till detta vid senare tillfälle.

De presidentkandidater som kan sägas tillhöra kategorin högerextrema eller ultranationalistiska är istället egentligen två, Radikala Partiets Oleh Ljasjko samt Svobodas kandidat Ruslan Kosjulynskij.

Oleh Ljasjko

Oleh Ljasjko sitter i parlamentet för sitt eget Radikala Partiet sedan 2014 och hans kandidatur till presidentvalet registrerades den 25 januari 2019. En del skulle nog kalla Lyasjko för radikal högerpopulist snarare än högerextrem. Han rör sig hur som helst i ett högerextremt vatten och gör ultranationalistiska utspel och aktioner.

Under början kriget i östra Ukraina roade han sig med att åka omkring beväpnad med en grupp likasinnade (han kallade den för frivilligbataljonen ”Ukraina” men var mer att likna vid ett brutalt medborgargarde) för att hitta pro-ryssar att spöa upp och läxa upp inför kamera för att sedan lägga ut det på Youtube. Vid åtminstone ett tillfälle dödade han minst en person och utropade då på sin fb-sida:

"Soldiers from the Lyashko Battalion 'Ukraine' have cleared and liberated the city government building from the 'Colorados' in Torez, Donetsk Oblast. Two terrorists were killed, while among our men were no injuries. Glory to Ukraine!"

Såväl Human Rights Watch som Amnesty fick upp ögonen för Lyasjko och fördömde hans aktioner som alldeles särskilt brutala och för användandet av kidnappningar, tortyr och misshandel. Själv kallade han det medborgararresteringar.

I parlamentet har han varit känd som bråkmakare och har vid flera tillfällen provocerat sina motståndare att ge honom på nöten. Bland annat Yuri Boyko som även han nu är presidentkandidat (se mitt förra inlägg) vilket finns på Youtube här. Vid ett tidigare tillfälle var det Oleksandr Sjevtjenko, också han kandidat i det kommande presidentvalet, som inte gillade att bli kallad ”kulmagat fetto” av Lyasjko. Det kan alltså komma att gå hett till vid debatterna kan tänkas?

Den som vill läsa lite mer om honom kan också se mitt inlägg inför parlamentsvalet 2014 som finns här.

Lyasjko gör stort nummer av att införa dödsstraff för korruption, terrorism och förräderi vilket är ett krav han haft ända sedan Krim-krisen 2014. Han avser då framför allt separatister i Donetsk och Luhansk och andra som är uttalat pro-ryska.

Enligt lika överraskande som envisa uppgifter lär oligarken från Donbass, Rinat Akhmetov, ge såväl ekonomiskt som annat stöd till Lyasjko. Som jag skrev i mitt förra inlägg har oligarkerna alltid ägg i flera korgar. Kanske tänker sig Akhmetov få nytta av just detta på något sätt, trots att det riskerar att bli, med tanke på Lyasjkos framfart, ett knäckt ägg.

Nå, en sån här kandidat kan väl inte ha några som helst förutsättningar för framgång i ett presidentval, tänker ni kanske? Jovars, han kom trea i förra presidentvalet 2014 och även om han knappast vinner denna gång heller har han enligt valbarometrarna legat på en mellan 5-12 % av rösterna. Hans Radikala Parti har dessutom nära 8 % av platserna i parlamentet så det finns en politisk maktbas som stöd för kampanjen.

De som är mer radikalt högerextrema lär dock föredra Svobodas kandidat, Ruslan Kosjulinskij.

Bild: Reuters/Maxim Zmieyev. Svoboda marscherar ofta på gator och torg. Men de räcker sällan till i valsammanhang.

Ruslan Kosjulinskij

Kosjulinskij är vice ledare av det högerextrema och antisemitiska partiet Svoboda. Den 14 oktober 2018 annonserade ordföranden för partiet, Oleh Tiahnybok, att han inte hade för avsikt att kandidera till valet. I förra presidentvalet fick han bara drygt en procent av rösterna vilket kanske dämpat hans entusiasm. Istälelt har Svoboda valt att föra fram Kosjulinskij som sin kandidat. Den 19 november godkändes han som kandidat för en sammanslutning av högerextrema krafter bestående, förutom Svoboda, av OUN (Organization of Ukrainian Nationalists), KUN (Ukrainska Nationalistkongressen), Högra Sektorn och C14 (en nynazistisk grupp även benämnd Sitj och som från början var Svobodas ungdomsavdelning).

Denna sammanslutning består av organisationer som har lite olika agendor men som samlas kring en ultranationalistisk syn på den ukrainska historien, som definierar nationen på etnisk grund, som hyser ett glödande hat av allt ryskt och av kommunism, som alla har xenofobiska och rasistiska åsikter och inte minst är uttalade antisemiter.

C14 - som tagit sitt namn från vit makt-ledaren David Lanes notoriska 14 ords slogan ” “We must secure the existence of our people and a future for white children” - är exempelvis ökända för att ha varit väldigt aktiva i attackerna mot romer under 2018. Det som är typiskt för dessa högerextrema är att de har ett ambivalent stöd från regeringshåll. I officiella tal kan deras aktioner ofta fördömas men faktum är att Svoboda och C14 har fått statliga pengar för att ägna sig åt national-patriotiska utbildningsprojekt”. Kritik av detta kommer huvudsakligen från Amnesty och Human Rights Watch som i ett gemensamt uttalande säger så här om saken:

"It is no surprise that the number of violent attacks and threats by such groups is growing, as the inadequate response from the authorities sends a message that such acts are tolerated"

För många väst-bedömare är det en gåta varför ukrainska staten anförtror åt rasistiska och nynazistiska grupper att utbilda ukrainsk ungdom i nationalistisk patriotism, men speglar en ukrainsk politik som har präglat de regeringar som följt efter Euromajdan 2014. 

Våldsamma attacker från högerextrema mot allehanda mål är dock en tendens som har noterats från flera håll under det senaste året, enligt bland annat en artikel i Haaretz:

”A number of observers, from human rights activists to local journalists and researchers, tell Haaretz that the extremists' violence and vigilantism has been enabled and tolerated for far too long by Ukraine’s authorities. They also warn that 2019, with both presidential and parliamentary elections set to take place in Ukraine, won’t be the end of far-right violence there.”

De här gruppernas betydelse i politiska institutioner har varit mindre betydande men de har istället inriktat sig på att göra sig synliga i samhället på olika sätt; genom våld mot romer; genom misshandel av judar eller åverkan på judisk egendom och judiska begravningsplatser; genom attacker mot politiskt misshagliga i synnerhet på vänsterkanten; och genom att vara aktiva i frivilligbataljoner vid fronten i östra Ukraina och där utmärka sig genom krigsförbrytelser, vilket har uppmärksammats av Human Rights Watch och Amnesty men som i regel förbigås med tystnad av EU och USA i deras politiska press mot Ukraina som istället brukar handla om korruption, att sälja ut statlig egendom, privatisera offentliga verksamheter eller avskaffa subventioner av exempelvis gaspriser.

Nu har de hur som helst sin egen presidentkandidat. 

Men vem är då denne Kosjulinskij?

Hans parti Svoboda var från början det ukrainska nazistpartiet under namn Social-National Partiet men ombildades 1995 och blev Svoboda. De fick i parlamentsvalen 2012 drygt tio procent av rösterna. I valet som hölls hösten 2014 gick det sämre och de passerade inte riktigt spärren på fem procent. Hälften av parlamentsledamöterna väljs dock genom personval i olika distrikt och de fick därigenom ett antal platser i parlamentet ändå.

Svoboda vill förbjuda homosexualitet och stoppa invandring och partiledaren Tiahnybok har gjort sig ökänd för antisemitiska kommentarer och hamnade 2013 på femte plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över världens värsta antisemiter.

Partiet har också tillhört de mest högljudda och drivande inom minnespolitiken som för Ukrainas del handlar mest om att glömma. Det vill säga bortse från de svarta fläckarna (samarbete med Nazityskland och förföljelse och massmord av judar och polacker) hos nationalistorganisationen OUN och dess militära gren UPA för att istället upphöja dem till nationella hjälteorganisationer och hylla deras ledare, i synnerhet Stepan Bandera, som nationens hjältar.

Kosjulinskij personligen var mellan 2012-14 parlamentsledamot och även vice talman för parlamentet. Under protesterna mot Janukovytj vintern 2013-14 deltog han aktivt på Majdan-torget och djupt involverad i de avgörande våldsamheterna den 20-22 februari 2014. På bilder från tysk television (ZDF) tagna under 20 februari 2014 - den dag då uppemot hundra poliser och demonstranter blev skjutna av prickskyttar vid Majdan - ses han med en Glock-pistol i handen i foajén på Hotel Ukraina alldeles intill Majdan, tillsammans med en grupp andra beväpnade män (klippet ska ha tagits bort från ZDF:s hemsida 2015) som sägs kunna vara prickskyttar från Euromajdans ”försvarstrupper” som sedan sköt från Hotel Ukrainas 14:e våning. Mycket är fortfarande oklart och den ukrainska regeringen har varit mycket senfärdiga och ovilliga att göra en oberoende och genomgripande undersökning så möjligen får vi aldrig riktigt veta vad som hände den där dagen vid Majdan och vilken roll just Kosjulinskij hade.

Hur som helst lyckades han inte vinna plats i parlamentet vid parlamentsvalen hösten 2014, eftersom Svoboda gjorde ett mindre lyckat val. Istället ställde han upp i valet till borgmästare för väst-Ukrainska staden Lviv 2015. Han förlorade i andra omgången till Andrij Sadovyj (som också är kandidat i årets presidentval, se tidigare inlägg) men fick nästan 37 % av rösterna. Lviv är ett mycket starkt fäste för Svoboda och de har varit i majoritet i stadens och regionens råd. Istället för att styra staden Lviv begav han sig till fronten som artillerist och tjänstgjorde under en tid vid fronten i Luhansk. Trots sin historia och partitillhörighet ses ändå Kosjulinskij som mindre kontroversiell än många av sina partikamrater. Möjligen är det därför som just han och inte Oleh Tiahnybok kandiderar?

Dmitri Yarosj i Högra Sektorn säger sig stötta Kosjulinskij och uppmanar alla ”nationalister går till valet som en enad kraft”. Andre Biletsky, som också tillhör kretsen kring Högra Sektorn, nämndes som möjligt kandidat själv i höstas men har nu sagt sig ointresserad av valet och vill å sin sida inte ge stöd till Kosjulinskij. Splittring har länge varit de högerextremas största hinder till framgång i Ukraina och Yarosj uppmanar därför också alla ”nationalister” att enas kring en gemensam lista i parlamentsvalen i höst. Återstår att se hur det blir med den saken. 

Det nya kalla krigets myter - eller brist på argumentation

Diskussionen kring Martin Kragh och hans famösa artikel från 2017 har pågått en tid nu och i debattens omloppsbana rör sig DN-artiklar av Mattias Carlsson med spekulationer om ryska journalist-spioner; en Patrik Oksanen-artikel med ett sammelsurium av gissningar och konspirationsteorier utan någon metod eller grund; och en rapport från NATO-knutna amerikanska tankesmedjan Atlantic Council om ”Kreml-trojaner” med ett avsnitt om Sverige skrivet av Henrik Sundbom. Över allt detta ligger en misstanke om åsiktsregistrering och kampanjer för misskreditering av NATO-motståndare under projektet Integrity Initiative som drivs av delvis statligt finansierade Institute for Statecraft. Detta har jag skrivit om tidigare och det ser ut som att jag måste göra det igen. Åtminstone för min egen sinnesfrids skull.

Just uppgifterna om Integrity Initiative avfärdas av Kraghs försvarare som ”irrelevanta”. Det som i Storbritannien har rönt stor uppmärksamhet och gett anledning att resa ett antal allvarliga frågor betraktas här som ointressant. Att rikta uppmärksamhet mot detta anses här vara att föra Kreml-narrativ vidare. Att det sannolikt är rysk underrättelsetjänst som hackat fram dokumenten ifråga är det enda som Kragh-försvararna fokuserar på. Att det är äkta råder det dock inget tvivel om men dess innehåll vill man inte diskutera. Alldeles oavsett vad Kreml tycker och tänker torde det väl vara oerhört intressant att få ett antal frågetecken uträtade? Om alla har rent mjöl i påsen är det ju inget att vara orolig för. Så vad hindrar att vi börjar titta på sakfrågorna? 

Det vill säga bland annat följande:

IfS har ett program, Integrity Initiative, enligt vilket de ska forma cluster av ”vänliga journalister” och nyckel-influencers i olika länder i Europa för att slå tillbaka mot rysk propaganda och falska nyheter. Läckta dokument visar nu att de använt de statliga medel de erhållit till att sprida attacker mot Labour och dess ledare Jeremy Corbyn. Även hans kommunikationschef Seamus Milne anklagas, inte för att vara spion, men för att ”arbeta enligt Kremls agenda”. Integrity Initiative sägs också ha stöttat ukrainska politiker som har högerextrema kontakter. Det räcker att politikerna är Putin-fientliga för att vinna institutets stöd. Stämmer detta eller stämmer det inte? Jag har inte med ett ord hört något argument emot dessa påståenden, att de skulle vara felaktiga eller rent lögnaktiga. Men en saklig genomgång som bevisar motsatsen vore fantastiskt välkommen, så kan vi lägga detta åt sidan.

Det florerar också uppgifter om att just Martin Kragh skulle vara en av de svenskar som ingår i det svenska ”cluster” som skapats under Integrity Initiative. Det har avfärdats som lögn men jag har ännu inte sett några övertygande bevis för att dessa cluster inte finns och om de nu gör det och Martin Kragh inte ingår i det svenska så undrar man ju; vilka är det då som utgör de svenska ”vänliga journalister” och ”nyckel-influencers” som ska informera projektet om eventuella mål att slå till emot?

Karin Olsson i Expressen har fallit in i Kraghs och Sundboms spekulativa teorier och gått till försvar för Kragh. Hur kan en sådan välrenommerad Rysslandskännare som Martin Kragh bli misstänkliggjord för att vara spion? frågar hon sig. Ja, det är ju lätt hänt om man använder samma metoder för bevisföring som Kragh, tänker jag. Men frågan är ju relevant att ställa med tanke på vad som framkommit i Storbritannien och med tanke på vad han själv har skrivit. Jag tvivlar inte heller på att han har studerat Ryssland; skrivit böcker som används i undervisning om Ryssland; och säkerligen kan mycket om landet och hur det fungerar där. Men därifrån till att anklaga både enskilda och organisationer/partier i Sverige för att vara någon form av distributörer av Kreml-fabricerade åsikter är något helt annat. Det borde vara under hans värdighet och vetenskapliga etik kan tyckas. Bara det faktum att han gör det ändå ger upphov till misstankar. Är just den här artikeln ett beställningsjobb? Det är i vart fall inte vetenskapligt så något annat skäl måste väl finnas?

Det som slår mig också under debatten och som jag skrev i mitt inlägg om Oksanens artikel är att det är oerhört lite av saklig debatt. Olof Ehrencrona tycker i en ledare i SvD att hela frågan i sak är ”avgjord” i och med Oksanens snurriga artikel och Karin Olssons påhopp på Aftonbladet. En märklig slutsats, enligt min mening. Själv tycker jag inte att det handlat särskilt mycket om sakfrågor över huvud taget. Betydligt mer om personer. Aftonbladet vill slå Expressen och DN så hårt i huvudet de bara kan och de liberala tidningarna svarar med samma mynt. Karin Olsson går i Expressen 23/2-19 till svars mot Linderborg. Men inte det som Linderborg sagt i sak. Olsson drar istället fram några artiklar publicerade för ett antal år sedan i Aftonbladet respektive Filter. Här stoppar Olsson in också övertrampet som AB gjorde sig skyldig till i fallet med teaterchefen Benny Fredriksson osv. ”Linderborg erkände aldrig något fel”, säger Olsson, för att i nästa mening fnysa åt när Linderborg faktiskt erkände ett fel.

Nå, det är så här det börjar se ut. Inte ett ord om vad i sak som är fel i kritiken av Martin Kragh/Henrik Sundbom. Hon radar istället upp ett antal skribenter som kritiserar AB och Åsa Linderborgs artikel (”Martin Kragh är ett demokratiskt problem”) där Kragh anklagas för att eventuellt vara ”senior rådgivare på den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council”.

Hon fortsätter med sin kritik av Linderborgs artikel:

”Den myllrar av detaljer, påståenden och vaga uppgifter från hemliga källor, i syfte att utmåla Kragh som en charlatan, potentiellt en farlig sådan. Ingen som inte är ohyggligt intresserad, och ägnar timmar av research, kan bedöma sanningshalten”.

Det var nästan på pricken det jag själv tänkte om framför allt Patrik Oksanens artikel (se mitt länkade inlägg ovan). Den artikeln beskriver Karin Olsson istället som ”en avslöjande granskning”. Så olika man kan läsa en text. Själv skulle jag beskriva Oksanens artikel med Olssons första ord i kritiken mot Linderborg, det vill säga att den innehåller ”ett myller av detaljer, påståenden och vaga uppgifter från hemliga källor…”.

Det är ju just detta med att Kragh och senare Henrik Sundbom fört fram spekulationer mot enskilda personer, vissa namngivna medan andra är utpekade utan namn men med möjlighet för initierade att lista ut vem det handlar om. Specifikt var det Miljöpartiets tjänsteman Håkan Sundberg som i Kraghs och Sundboms texter blev utpekad som säkerhetsrisk med kontakter i Kreml, trots att han blivit rentvådd av Säpo. Dessutom har det visat sig att främsta (troligen enda) källan till just dessa uppgifter är den Mp-politiker, Pernilla Stålhammar, som från början pekade ut Sundberg men som senare själv fick avgå från sin post som utrikespolitisk talesperson för sin falska ryktesspridning om såväl tjänstemannen som partiet.

Så visst vore det välkommet att nu lägga personangreppen åt sidan. Det var just dessa som fick mig att reagera starkast. Vi måste kunna föra en fri debatt om värdlandsavtal och eventuella NATO-medlemskap och ha friheten att vara såväl för som emot utan att bli misskrediterade av den ena eller andra sidan. Karin Olsson säger också i sin artikel att det ”går utmärkt att kritisera Nato eller tycka att opinionen är halsstarrig i fråga om Ryssland”, bara man ”låter bli att samtidigt sprida falska uppgifter”. Det låter lovande men Olsson verkar då ha glömt att det som utlöst hela debatten ju var att Martin Kragh spred falska uppgifter om Nato-kritiker. Så vänd gärna på resonemanget; det går utmärkt att argumentera för NATO utan att för den skull sprida falska uppgifter om Kreml-trojaner.

Jag kan rekommendera en bok till Karin Olsson/Patrik Oksanen/Martin Kragh/Henrik Sundbom och andra som tycker att kritiken av Kragh är obefogad. Boken har titeln ”Russia without Putin – Money, Power and theMyths of the New Cold War” och är skriven av Tony Wood. Wood tillhör redaktionsstyret på New Left Review och har skrivit ibland annat London Review of Books, the Guardian, n+1, the Nation och en del andra publikationer. Han skriver om hur Putins roll överdrivs av många i Väst och vill peka på att systemet är djupare rotat i Ryssland än att vara avhängig personen Putin. Men Wood efterlyser också en bättre förståelse av Rysslands agerande och tänkande vilken annars brukar inskränka sig till att (just) Putin är ond och vill oss alla i Väst ont. Wood säger så här:

”Indeed, the fundamental fact that has defined relations between Russia and the West since the end of the Cold War is the huge imbalance in power and resources between the two sides. All other geopolitical calculations have flowed from it – including both the West´s impulse to drive home its advantage through the expansion of NATO, and Russia´s growing resentment of that process, as well as its inability to halt or reverse it”.

Wood fortsätter sedan (och här skulle jag särskilt vilja att Kragh/Sundbom/Karin Olsson/Patrik Oksanen med flera är alldeles extra uppmärksamma):

”Those who point this out are often depicted as Kremlin stooges, as if to note a disparity in power between the two parties were somehow to take the weaker side […] But there is a huge distance, politically and ethically, between measuring how much power Russia really has and defending what Putin does with it”.

Wood avslutar resonemanget med vad som skulle kunna vara en indirekt vädjan till debattörer av Ryssland:   

”One of the effects of the escalating rhetoric of the New Cold War has been to conflate the two, and thus to prevent any serious discussion of the actual international balance of power”.

Just det jag skulle vilja framföra i den debatt som råder framför allt mellan de två kvällstidningarna. Det vill säga att återgå till sakfrågorna. Dels exakt vad som är fel med kritiken av Kraghs artikel och Sundboms bokkapitel och dels angående det större resonemanget om den internationella säkerhetspolitiken och maktbalansen.  

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 4 En oligark i änden på varsin tråd – historien om Vilkul och Boyko

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Del 4 En oligark i änden på varsin tråd – historien om Vilkul och Boyko

Oleksandr Vilkul och Yuri Boyko brukar båda benämnas som pro-ryssar och tillhör (eller tillhörde??) båda samma parti, Oppositionsblocket, som grovt sett var en ombildning av förre presidenten Janukovytjs Regionernas Parti.

Ingen av dem lär kunna vinna presidentvalet men ligger ändå på tio-i-topp på mätinstitutens listor. Det som är mest intressant med deras kandidaturer är att de båda har nominerats av sitt parti Oppositionsblocket, eller egentligen av två fraktioner av samma parti. Om det nu är samma parti längre? Kanske finns det inte ens längre? Historien om hur de här två kandidaturerna kom till säger en hel del om ukrainsk politik och i bakgrunden finns naturligtvis två oligarker som rycker i varsin tråd. I den ena sprattlar Vilkul och i den andra Boyko. De som drar heter Firtasj och Akhmetov.

Yuri Boyko

Boyko tillhör det gamla garde som brukar kallas ”Röda direktörer” och har tidigare haft toppjobb i framför allt olje- och gasbranschen. Som de flesta andra kandidater ur den gamla eliten har han ett antal ouppklarade affärer bakom sig där framför allt en som handlar om oljeriggar i Svarta Havet fortfarande svävar som ett spöke ovanför honom. Den täta relationen till förre presidenten Janukovytj gav honom politiska poster som energiminister och senare vice premiärminister. Inte heller detta är ju meriter som ger pluspoäng i kommande valet. Men han är populär i östra Ukraina och skulle kunna framföras som enande kraft för landet. För ett par år sedan spekulerades det till och med om att föhandlingar, som påstods sanktionerade av Porosjenko, fördes med utrbrytarrepublikerna i Donetsk och Luhansk om att låta Boyko och Rinat Akhmetov ta över styret i republikerna mot löfte att de efter en tid skulle återinförlivas med Ukraina. Till och med Victoria Nuland, vid amerikanska UD, skulle ha backat upp idén.

Nu blev det inte så men Boyko siktar nu istället på presidentposten för hela Ukraina. Han lanserades den 17 november som kandidat av en valplattform skapad av Oppositionsblocket i samarbete med partiet För Livet. Men som jag återkommer till längre fram är det en nominering som orsakat stort tumult. En tvist som inbegriper olika fraktioner inom Oppositionsblocket, två oligarker, och ytterligare en kandidat. Som en liten påminnelse om det ukrainska ordspråk jag nämnde i mitt förra inlägg; när två ukrainare slår sig ihop resulterar det i tre ledare. Det verkar i vart fall svårt att få två partier att enas om en kandidat.

Oleksandr Vilkul

Vilkul tillhör också förre presidenten Janukovytjs gamla garde och var vice premiärminister under Janukovytj mellan julafton 2012 och februari 2014 då han fick kliva av i samband med Euromajdan och att den nya interimregeringens tillträde. Vilkul blev istället parlamentsledamot i parlamentsvalet 2014 för Oppositionsblocket som till stor del är ett ombildat Regionernas Parti, president Janukovytjs gamla parti. Som många av de ukrainska politikerna har han knutits till en oligark. I Vilkuls fall handlar det om den östukrainske Rinat Akhmetov som hade (har?) lejonparten av sina tillgångar och domäner i Donbass.

Vilkul bedöms vara alltför förknippad med den till Ryssland flyktade f.d. presidenten Janukovytj och benämns ofta som pro-rysk kandidat. Bortsett från detta anses han ha en alltför teknokratisk profil för att kunna nå någon framgång, men tillhör ändå de som får opinionssiffror kring 2-4 % hos mätinstituten. Vad som är mest intressant med hans kandidatur, och som säger en hel del om den ukrainska politiken, är som sagt turerna kring själva utnämningen och partiet Oppositionsblocket. 

Bild: UNIAN. Dmytro Firtasj. Efterlyst i flera länder och lever i exil. Men har ändå inflytande över ukrainsk politik. 

Akhmetov och Firtasj

Rinat Akhmetov är den kanske mest kända oligarken i Ukraina. Han är också den allra rikaste enligt de senaste uppgifterna från Forbes. Han har alltid haft sin starkaste bas i Donbass och äger också det framgångsrika fotbollslaget Schachtar Donetsk, det vill säga gruvarbetarnas lag. Just gruvor och tung industri i Donbass är Akhmetovs hemmaplan men han har alltsedan separatisterna i Donetsk och Luhansk hållit sig neutral i konflikten och börjat röra sig över andra domäner. Fotbollslaget har spelat i Lviv exempelvis, på motsatt sida av Ukraina. Han har all anledning att försöka normalisera läget i landet men som alla oligarker lägger han ut krokar på flera ställen för att kunna rycka i den som för stunden ger störst napp.

Just nu driver Akhmetov sitt politiska projekt i huvudsak genom sin partiskapelse Oppositionsblocket-Partiet för Fred och Uveckling som är en avläggare av partiet Oppositionsblocket. Jag ska strax gå igenom ungefär hur detta gick till, vilket inte är det lättaste.

Men parallellt, som alternativ "B", upprätthåller Akhmetov goda relationer med Julia Tymosjenko, men också med Oleh Lyasjko som kandiderar till president för sitt Radikala Partiet. Detta sagt för att tydliggöra hur det går till i ukrainsk politik. Roman Kravets vid UkrayinskaPravda beskriver det träffsäkert i en artikel från 20 november 2018:

”Ukrainska oligarker kan jämföras med kameleonter. De har inga politiska preferenser alls, de är ganska pragmatiska och matar sig inte med onödiga illusioner. Deras uppgift är inte bara att rädda, men att öka deras inflytande och vinst. Därför är företrädare för stora finansiella och industriella grupper redo att förhandla med vem som helst, om det är vettigt och fördelaktigt”

Under förra året fram till senhösten låg emellertid Boyko bäst till att utnämnas som Oppositionsblockets kandidat i presidentvalet. Problemet var bara att Boyko sedan långt tillbaka backas upp av oligarken Dmytro Firtasj, en av Akhmetovs värsta rivaler.

Firtasj agerade tidigare som mellanhand mellan ryska Gazprom och slussade in pengar till pro-ryska politiker i Ukraina. Han fanns med i kulisserna bakom Janukovytj men också dennes efterträdare och rival Jusjtjenko. Många krokar som sagt. Till en början hade han sin bas i staden Tjernivtsi i sydvästra Ukraina men hade senare stor del av verksamheten förlagd till Moskva men med affärsintressen över hela jordklotet.

I mars 2014 arresterades han av österrikiska myndigheter och beordrades av en österrikisk domstol i februari 2017 att utlämnas till USA, där han skulle ställas inför rätta för mutbrott begångna vid en affär i Indien. Något som skulle kunna resultera i en dom på upp till 50 års fängelse och konfiskation av alla egendomar. Men han är också efterlyst i Spanien som vill åtala honom för pengatvätt. Österrikiska domstolar har i olika utslag försökt hantera de olika ländernas begäran om utlämning. Så sent som i januari i år överklagade hans advokater utlämningen till USA och hävdade att det låg falska bevis bakom deras begäran. Det är en never-ending-story som lär fortsätta ett tag till. Till Ukraina skulle han nog gärna återvända men det skulle med all sannolikhet också ge honom problem med det ukrainska rättsväsendet. Det hindrar honom dock inte från att ha fingrar med i spelet kring det ukrainska presidentvalet.

Firtasj lever förvisso i exil men han verkar i Ukraina främst genom sin affärspartner Sergei Lyovotjkin som i höstas gick med i partiet För Livet och genom dem lanserade Yuri Boyko som presidentkandidat.

Men vägen dit och framåt är alltså krokigare än så. Hoppas ni kan hänga med här? Jag ska inte säga att det är lätt men det är så här ukrainsk politik ofta ser ut.

Oppositionsblockets krokiga vägar

Som spelplan för alla dessa intriger har partiet Oppositionsblocket tjänat. Partiet skapades genom en sammanslagning av sex partier som tidigare stöttat president Janukovytj men har allmänt uppfattats som en ombildning av Regionernas Parti, det vill säga Janukovytjs gamla parti. Oppositionsblocket tillhör (tillhörde?) de största partierna i parlamentet och har anhängare i hela landet även om de centrala och östra delarna är starkaste fästet. De flesta skulle beskriva det som ”diplomatiskt pro-ryskt”.

Redan under sommaren 2018 ska förhandlingar ha inletts för att slå ihop partiet med ett annat mindre parti, För Livet, som också betraktas som pro-ryskt. Förhandlingarna ska ha initierats av ovan nämnde Lyovotjkin med Firtasj i bakgrunden som också kontrollerade en fraktion inom Oppositionsblocket. Den andra fraktionen, ledd av Akhmetov, var mindre förtjust i sammanslagningsplanerna och tog en paus i förhandlingarna i början av november 2018.

Den 9 november undertecknade emellertid partiets ordförande Yuri Boyko en överenskommelse med För Livet att ingå en valallians under namnet Oppositionplattformen-För Livet med avsikt att samarbeta kring både presidentvalet och det kommande parlamentsvalet (planerat till oktober 2019). Partitoppar från Akhmetovs fraktion protesterade mot detta och hävdade att Boyko agerat på eget initiativ utan vederbörlig förankring i partiet.

Den 17 november nominerade hur som helst Oppositionplattformen-För Livet sin presidentkandidat, Yuri Boyko. Vilket i sin tur resulterade i att han, samt ovan nämnde Lyovotjkin, uteslöts ur Oppositionsblocket eftersom de skulle ha agerat illojalt mot väljarnas intressen. Boyko svarade med att utropa en ny parlamentarisk grupp under namnet Oppositionsplattformen-För Livet till vilken en del av Oppositionsblockets medlemmar skulle sluta sig, fraktionen under Firtasj främst.

Först den 13 december 2018 röstade partiet För Livet vid sin partikongress för att ändra namn till Oppositionplattformen-För Livet. Vilket i sin tur ledde till att nomineringen av Boyko den 17 november kunde förklaras ogiltig eftersom partiet som nominerat honom då ännu inte fanns. Boyko har därför sett sig tvungen att hos valmyndigheten registrera sig som en själv-nominerad kandidat vilket han gjorde 17 januari i år.

Dessförinnan hade Oppositionsblocket den 17 december på sin kongress valt att nominera Oleksandr Vilkul som presidentkandidat för partiet. Ett beslut som den andra fraktionen i sin tur genom ett domstolsutslag lyckades få ogiltigförklarat. Den 18 december förklarades det på partiets hemsida att alla beslut tagna vid partikongressen var ogiltiga.

Den 20 januari 2019 nominerades Vilkul igen men då av ett parti med namnet Oppositionsblocket-Partiet för Fred och Uveckling. Bakom detta namn ska enligt uppgift Rinat Akhmetov ha legat genom att döpa om det lilla Industripartiet.

Pust, är ni med? Jo, så här kan det alltså gå till i ukrainsk politik.

Tittar man på Oppositionsblockets hemsida idag kan man läsa under rubriken ”Who We Are?”:

”The OPPOSITION BLOC is the Ukrainian political force of the new generation. Through its activities, the OPPOSITION BLOC demonstrates the advantages of collegiality and solidarity. For the party, the opinion of every party member and supporter is important and valuable”.

Vilket skulle bevisas…!!??

En rysk-ukrainsk oligark på väg tillbaka till ukrainsk politik

Som vanligt i ukrainsk politik finns det flera lager att skrapa undan för den som vill hålla reda på vad som händer och vem som styr. Det fungerar ungefär som den berömda ryska trädockan Matrjosjka. Om man skruvar lite på den dyker det upp en till, och sedan en till, och en till… Ja, ni fattar.

Bakom allt det ovan sagda finns förvisso ingen rysk docka men däremot en rysk oligark. Hans namn är Viktor Medvedtjuk. Han har mycket starka band till Vladimir Putin som också är gudfader till Viktors dotter Daria.

Den 5 november 2018 valdes han till ordförande för det politiska rådet i partiet För Livet. Det vill säga det parti som nu slagits ihop med Boykos/Firtasjs fraktion av Oppositionsblocket. Medvedtjuk har ända sedan ukrainska självständigheten 1991 varit djupt involverad i ukrainsk politik. Han har suttit i parlamentet, var mellan 2002-05 chef för president Kutjmas stab, och sades vara mannen bakom förre presidenten Janukovytj. Han tappade sin inflytelserika position i och med Euromajdan 2014. Han ansågs ha varit delaktig i den våldsamma upprinnelsen av dramat på torget och hamnade på den amerikanska sanktionslistan efter den ryska annekteringen av Krim. Nu ser han alltså ut att vara på väg tillbaka. En av de frågor han driver från sin plattform är att göra Donbass till en autonom region inom Ukraina och att fastställa detta genom den ukrainska konstitutionen. Han betonar också vikten av att normalisera relationerna med Ryssland och säger sig vilja leda vägen mot att återställa freden med den stora grannen.

Förutom sin position i den nya partikonstellationen investerade han också under 2018 i ukrainsk media. Enligt uppgift från Jamestown Foundation/Mykola Vorobjov ska han genom affärspartners ha köpt in sig i Channel 112 och NewsOne som är bland de mest populära tv-kanalerna i Ukraina. Ukrainarna inhämtar större delen av sin information och nyheter från tv så den som vill bli framgångsrik politiskt är nästan tvungen att ha kontroll över åtminstone en tv-kanal. Medvedtjuk och han nya partimedlemmar har också framträtt regelbundet i dessa kanaler under hösten och vintern.

Vi får se vad det leder till och om någon av kandidaterna Boyko eller Vilkul kommer att bli framgångsrika i presidentvalet. En sak verkar i alla fall ganska säker. Ukrainska politiker har en sällsynt förmåga att komma tillbaka. Det spelar nästan ingen roll hur ofta de misslyckas eller vilka rättsliga predikament de drabbas av. Med tiden flyter de upp till ytan igen, kanske i ny skepnad och med nya trådar.

Det svåra är att lista ut vem som drar och vem som sprattlar.

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 3 När två ukrainare slår sig ihop resulterar det i tre ledare

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Del 3 När två ukrainare slår sig ihop resulterar det i tre ledare

Till en av de främsta konkurrenterna till Porosjenko och Tymosjenko i det stundande presidentvalet räknades länge Anatolij Hrytsenko. I vissa mätningar i somras låg han tvåa i popularitet. Hrytsenkos dröm var att få till en allians med Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj och den omåttligt populäre rocksångaren Svjatoslav Vakartjuk. Ett team som skulle kunna locka tillräckligt med väljare för att ta sig vidare till en andra valomgång, tänkte sig Hrytsenko. En dröm som sprack när Sadovyj själv annonserade sin kandidatur i höstas. Han hade räknat med Sadovyjs stöd till sin egen kampanj men får honom nu istället som konkurrent i valet. Troligen slåss de om samma typer av väljare och i och med det försvagar varandras position. Ideologi har förvisso mindre betydelse i ukrainsk politik men både Hrytsenko och Sadovyj brukar benämnas som liberal-konservativa.

Det påminner lite grann om ett ironiskt skämt som brukar förekomma inom ukrainsk politik och lyder ungefär; när två ukrainare slår sig ihop leder det till tre hetmaner (traditionell benämning på ukrainska kosackledare).

Frågan är om Sadovyj verkligen tror att han har en chans att vinna presidentvalet eller om han är vad man brukar kallar en spoiler? Det vill säga en kandidat som tar röster från någon som har liknande ideologi eller program. I framför allt ukrainska val (såväl som exempelvis ryska) är sådana kandidater inte ovanliga och introduceras ibland av allvarliga konkurrenter som därigenom vill försvaga en farlig rival. Naturligtvis började spekulationerna genast efter Sadovyjs offentliggörande av sin kandidatur om att han ingått allians med någon av Porosjenko-Tymosjenko för att åstadkomma försvagningen av Hrytsenko som annars tippats kunna slå sig in bland toppkandidaterna och en andra valomgång.

Hur som helst räknas både Hrytsenko och Sadovyj fortfarande till de främsta utmanarna till de tre toppkandidater som jag presenterat i tidigare inlägg. Så vilka är då dessa två herrar?

Anatolij Hrytsenko

Hrytsenko är en före detta försvarsminister (2005-2007) som nominerades av sitt parti Civil Position och blev officiellt registrerad som kandidat av valkommissionen CEC den 15 januari 2019. Det är tredje gången han ställer upp i presidentval och senast i förra presidentvalet 2014 då han kom på fjärde plats med knappt en miljon röster (knappt 5,48 % av rösterna).

Hrytsenko har sagt sig vilja ena den demokratiska oppositionen i landet och alldeles innan Sadovyj annonserade sin presidentkandidatur ansågs planerna hos Hrytsenko vara att liera sig med Sadovyj och den kände och populäre rockmusikern och numera politikern Svjatoslav Vakartjuk. Det sågs som en slagkraftig allians med möjlighet att nå framgång i valet. Dessutom helt nödvändig för att lyckas, enligt en av Hrytsenkos rådgivare, Viktor Baloha, som menade att hela hans kampanj vore ett ”slöseri med pengar” om han inte slog sig ihop med andra politiker. Nu blir den alltså inte av och Hrytsenko har mycket riktigt sjunkit undan i mätningarna. I somras låg han tvåa-trea på opinionsinstitutens listor men hamnar nu som regel längre ned. Det finns dock tecken på att Hrytsenko ändå inte gett upp hoppet om en allians. Vid en konferens i januari samlade han ett antal supportrar, däribland Mustafa Nayem som var den som drog igång Euromajdan-protesterna i Kiev i november 2013. Nayem överraskade där med att rikta en uppmaning till just Sadovyj och Vakartjuk att ansluta sig till koalitionen till stöd för Hrytsenkos kampanj. 

Hrytsenkos kampanj har av en del ansetts för tråkig för att kunna locka tillräckligt många väljare. Han anses sakna karisma och vara en ständig förlorare. Han har med andra ord ett image-problem. Ändå har han rykte om sig att komma med uppseendeväckande och kompromisslösa uttalanden. Vid ett tillfälle lovade han att låta hugga av sig händerna om han inte tog itu med korruptionen i landet. Ett annat uppmärksammat uttalande handlade om att han sa sig se en ”upplyst totalitarism” som tillfällig lösning av krisen i Ukraina. Vid ett annat tillfälle ska han ha efterlyst hårda straff för president Porosjenko för att ha ”stulit från landet” och yrkat på livstids fängelse utan möjlighet till amnesti, och konfiskation av alla hans tillgångar. Med tanke på Porosjenkos impopularitet kanske detta bidragit till att Hrytsenko ändå ligger ganska högt i opinionsmätningarna, strax under de tre toppkandidaterna. Kompromisslösheten anses å andra sidan vara honom till last då kompromisser med parlamentet kan bli nödvändiga för en ukrainsk president. 

Hrytsenko tjänar betydligt mindre pengar än sina toppkonkurrenter i valet och har gjort stort nummer av att inte vara knuten till någon oligark och bedyrat att hans kampanj kommer att vara öppen för insyn vad gäller finanser och finansiärer. Det är också väl känt att han aldrig missbrukat det faktum att hans fru är en av landets mest ansedda journalister och chefredaktör för tidningen Dzerkalo Tyzhnia. Det ger honom sammantaget en lite ”renare” och ärligare fasad än de flesta av konkurrenterna. ”En ärlig president tjänar folket”, är också en slogan som en del av hans valaffischer försetts med. Den ringa storleken på hans finansiella muskler kan emellertid vara till hans nackdel då de mäktiga oligarkerna hellre umgås med personer som själva har stora tillgångar och kan ge en kick-back för support.

Emot honom talar också det faktum att han sällan eller aldrig varit vid fronten i öst. Detta trots att han tidigare varit försvarsminister. Just den meriten kan dessutom på ett allvarligare sätt bli ett sänke för Hrytsenko. Det är en väl känd hemlighet att försvarsmakten drabbades av ett enormt svinn under åren 2005-2007 och att detta ansetts ha underminerat den ukrainska armén så illa att den blivit dysfunktionell. Vilket ansågs bevisat när konflikten i östra Ukraina bröt ut och det var frivilligbataljonerna som låg i främsta frontlinjen, och inte den ukrainska armén. Den 4 februari aviserade också riksåklagare Lutsenko en större förundersökning av alla tidigare (1991-2014) försvarsministrars roller i den förstörelse av den militära kapaciteten som anses ha skett under denna period men i synnerhet sägs ha inträffat då Hrytsenko var försvarsminister under just åren 2005-7. 

Det är kanske inte troligt att Porosjenko var inblandad i den äggkastning som Hrytsenko drabbades av i samband med ett planerat radioframträdande i Odessa. Mer sannolikt kan det vara att han haft ett finger med i spelet kring en allvarligare incident, om den är sann är alltid bäst att tillägga i dessa sammanhang. Nämligen den avlyssningsapparatur som nyligen ska ha hittats på Hrytsenkos kampanjkontor. Kanske ett sätt att snappa upp något som kan användas emot Hrytsenko i rättssalen och i valkampanjen?

Collage Hrytsenko/Sadovyj av Andrij Kalistratenko, Ukrayinska Pravda

Andrij Sadovyj

Sadovyj har varit borgmästare i Lviv i mer än 12 år och ledare för partiet Samopomich som har flera säten i parlamentet. Länge var han en av de mer populära politikerna i landet och ansågs stå för en framåtriktad och konstruktiv syn på politikens roll. På senare år har glorian fallit något på sned men det är förstås sin ”gamla” image som Sadovyj går till val på.

”My goal is very simple and difficult at the same time — to restore your faith in Ukraine”, säger han på partiet Samopomichs hemsida. Kampanjen ska ha som mål att ”mobilisera unga människor” och de som vill se en modernisering av landet. Enligt egen utsago ska han ha planerat i flera år att kandidera i presidentvalet 2019. Officiellt gjorde han det dock först i början av oktober 2018.

Hans parti Samopomich (sv ungefär Självförtroende eller Självtillit) bildades efter Euromajdan 2014 som ett alternativ till de då etablerade partierna. Samopomich skulle hålla sig utanför korruption och smutsiga uppgörelser med andra politiker eller med oligarker. De skulle utgöra folkets parti, gräsrötternas alternativ i det förra valet. Sadovyj har gjort sig känd som mångårig borgmästare för staden Lviv. Hans sätt att blåsa liv i stadens näringsliv (med en växande IT-sektor och ökande turism exempelvis) har fått uppmärksamhet både internt och internationellt och många i Ukraina ser honom därför som en kandidat som avviker från de gamla politikernas vägval och tillvägagångssätt. Å andra sidan har staden Lviv också alltid varit känd för att hysa väldigt många högerextrema eller ultranationalistiska element. Svoboda har länge haft en en stark ställning i det regionala rådet i Lviv oblast (sv/Regionen Lviv), i nuläget knappt 26 % av sätena. I år har detta regionråd beslutat att göra 2019 till Stepan Banderas år i Lviv. Det vill säga ledaren för nationaliströrelsen OUN som under andra världskrigets början allierade sig med Nazityskland i kampen mot Sovjetunionen och som hetsade mot judar och var delaktiga i mängder av pogromer i Ukraina under kriget. Det kan alltså tänkas att Sadovyj får svårare att attrahera väljare ju längre österut man kommer eftersom han där kanske förknippas med detta snarare än sitt sätt att få Lvivs ekonomi på fötter. Han lär i alla fall få kämpa för att övertyga väljare i östra och centrala Ukraina att han inte är en del av denna Lviv-image. Han har dock erfarenhet av just detta sedan tidigare.

Den 2 mars 2014 gick Sadovyj ut med ett viralt filmklipp där han riktade sig särskilt till Krim-bor som oroade sig för att våldsamma högerextrema från västra Ukraina skulle komma till Krim. I sitt tal betonade han att detta bara var rysk propaganda och framhöll då särskilt att han själv bara ville ha ett enat Ukraina utan korruption och att just enandet av landets olika delar och grupper varit alltför åsidosatt av tidigare makthavare. Dessutom att han stöttade kraven från de östra republikerna och Krim om större självbestämmande. Ett krav som varit centralt i konflikten i öst, dvs att göra Ukraina till en federativ stat med stor självständighet för de olika regionerna. Något som centralmakten i Kiev kraftig och bestämt motsatt sig. Kanske kan Sadovyj här finna allianser i öst ändå? 

Allt detta kan ändå ha hamnat i skuggan av sopskandalen i Lviv. Under 2016 stängdes stadens enda sopdeponi vilket gjorde att Lviv översvämmades av sopor. Turiststråken i centrum hölls rena men i de mer perifera kvarteren växte sopbergen i veckor. Strax innan sopbergen börjat växa hade Sadovyjs parti Samopomich lämnat landets samlingsregering vilket genast utlöste en fiendskap mellan dem och Porosjenkos regeringsbärande partiblock. Sadovyj försökte då antyda att hela sophanteringsaffären var en komplott iscensatt av Porosjenko och den regering de just lämnat. Regioner i övriga Ukraina vägrade att ta emot Lvivs sopor och Sadovyj hävdade att det var ett sätt att pressa honom till lojalitet med regeringen. Till Irish Times sa han att det var en ”specialoperation” med många aktörer inblandade inom rättssystemet och andra statliga institutioner. Sadovyj såg sig till slut tvingad att uppmana president Porosjenko och premiärminister Groysman att förklara Lviv för ett miljökatastrofområde. Varpå premiärministern giftigt replikerade; ”sätt igång själv och ordna detta, visa hela landet hur det ska göras”.

Det är, med tanke på hur det kan gå till i Ukraina, inte alls omöjligt att Sadovyjs anklagelser mot presidenten och hans regering är korrekta. Men skadan är nu skedd för hans del. För ett par år sedan hade han nog räknats till favoriterna till presidentämbetet men efter sopskandalen har hans ”anti-rating” (de som inte kan tänka sig rösta på honom) gått upp. Den här skandalen tror många kan ha sopat (ursäkta vitsen) undan hans chanser att vinna ett presidentval.

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 2 Uppstickaren Zelenskij

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. I mitt första inlägg gick jag igenom huvudrivalerna Porosjenko och Tymosjenko. I denna del kommer jag till den store uppstickaren, Volodomyr Zelenskij.

Uppstickaren Zelenskij

De två presidentkandidater, Petro Porosjenko och Julia Tymosjenko, jag skrev om i mitt första inlägg om ukrainska presidentvalet tillhör det gamla gardet inom ukrainsk politik. Ett faktum som inte talar helt till deras fördel. Den konkurrent som just nu anses ha störst möjligheter att hota dessa i valet är komikern Volodomyr Zelenskij, 41-årig tv-profil från Kryvyj Rih i sydöstra Ukraina. En populär kändis och profil i Ukraina som överraskade många när han tillkännagav sin kandidatur i tv-kanalen 1+1 på nyårsaftonen 2018/19. Samtidigt som president Porosjenko höll sitt årliga nyårstal till folket i en annan tv-kanal, vilket blev en snackis i sociala medier i flera dagar efteråt. Rykten har dock snurrat om Zelenskijs eventuella kandidatur åtminstone sedan ett halvår tillbaka och opinionsmätningar har visat att hans namn dykt upp hos folk när de fått den öppna frågan om vem de helst skulle se som president för landet.

Till skillnad från Porosjenko och Tymosjenko har han ingen som helst politisk erfarenhet. Något som i Ukraina alltså kan ses som en merit och som han också väljer att framhäva i sin kampanj. Zelenskijs valmotto är ”Presidenten är folkets tjänare” och namnet på partiet han lanserat samtidigt är också Folkets Tjänare. Han registrerade faktiskt redan tidigt förra året sin tv-show som politiskt parti, av copyright-skäl. Zelenskij vill alltså vara folkets kandidat, fri från politisk historia och kunna skaka hand med folket med rena händer.

Men vad vill han då. Ja, det frågar han själv folket, vilket verkar minst sagt okonventionellt. Han har gått ut med en uppmaning till ukrainska folket att tillsammans skapa ett valprogram åt honom. Det skulle lätt kunna tolkas som att han själv helt saknar politiska idéer och vilja och bara eftertraktar själva ämbetet. En webbsida har öppnats för att rekrytera supportrar till sitt kampanj-team som han kallar Ze! Team. Här finns också en öppning för aktiva och skickliga kampanjarbetare att utöva stort inflytande på Zelenskijs kampanj. Det är svårt alltså att veta vad folket till slut får av folkets tjänare.

Om Zelenskij är politisk oskuld har han däremot en lång karriär bakom sig som komiker, mest känd för sin ledande position i produktionsteamet Kvartal 95 som varit inblandade i en mängd olika filmer och tv-shower i Ukraina ända sedan 1997. Deras produktioner har också haft stora framgångar i många andra post-sovjetiska länder.

Bild: Youtube/Komanda Zelenskoho. Zelenskij vandrar mot en oviss ukrainsk framtid på sin kampanjsida. Kommer han ändra fram till presidentpalatset?

Zelenskij framhåller sina ”rena politiska händer” och talar om att bekämpa oligarkin men är samtidigt hårt uppbackad av oligarken Ihor Kolomoisky och framträder främst i dennes tv-kanal 1+1. Bland annat i den populära serien ”Folkets tjänare” där Zelenskij spelar en oligarkbekämpande ukrainsk president, med namnet Vasyl Holoborodko. Alltså en tv-serie från vilken Zelenskij hämtar namnet till sitt nya parti och sitt motto för sin presidentkandidatur. Tv-serien handlar också om en skollärare, helt politiskt oerfaren, som till slut blir president efter att ett filmklipp där han hävt ur sig en ursinnig tirad vänd mot landets korrupta regering utan hans vetskap spritts på nätet. Vad är fiction och vad är verklighet? Är Zelenskij själv helt klar på detta? Många frågor hopar sig kring denna kändiskandidat som plötsligt blandar sig i landets storpolitik.

Många menar att verklighetens Zelenskij lär få betydligt svårare att bekämpa oligarkin än den fiktive Holoborodko (trots att rollfiguren mycket riktigt får svårt att förändra ett genomruttet system när han väl kommit till makten) och att Zelenskij egentligen bara är en bricka i ett större spel där oligarken Kolomoisky håller i regelboken. Populariteten har han vunnit bland annat för sina skämt om kända politiker men en stor fråga är vilken dimension skojandet om Porosjenko och Tymosjenko får nu sedan han tillkännagett sin egen kandidatur och tv-showerna blir en del av hans egen presidentkampanj? Han lär också bli hårt och smutsigt angripen av Porosjenkos och Tymosjenkos kampanjorganisationer. Redan efter någon dag angreps hans kampanjsida av hackers. Det är inte bara Ryssland som använder botar och smutsiga metoder för att vinna val. Flera experter tror exempelvis att Porosjenko omöjligt skulle kunna vinna en eventuell andra valomgång mot Zelenskij men betydligt större chans mot Tymosjenko. Han har med andra ord starka skäl att bekämpa just Zelenskij i valkampanjen.

En faktor som bland andra Andreas Umland har framhållit till Zelenskijs fördel är hans rötter i sydöstra Ukraina. Han är ukrainsk patriot men ändå populär bland ryskspråkiga ukrainare och mindre ”demonstrativt pro-västlig” än flera av huvudkandidaterna, enligt Umland, som tror att Zelenskij, om han bildar ett parti som får stöd i sydöstra Ukraina och etablerar sig i parlamentet, kan bidra till att ena nationen. Umland menar också att Zelenskijs judiska rötter kan ha positiv inverkan för landets enande av etniska minoriteter och kan lindra antagonismen mellan ukrainsk extremhöger och den judiska minoriteten. Han har också höga tittarsiffror även i Israel. Men också i Ryssland. Vilket gör honom till populär i flera läger vilket väl är lite av det Umland är ute efter när han framhåller Zelenskij som en potentiellt nationsenande president. Den ryska kopplingen skulle dock lika väl kunna ligga honom till last. Undersökande journalister har nyligen avslöjat att han har inkomster från Ryssland men styrda via ett cypriotiskt bolag. Trots att han bedyrat att han avslutat alla affärsprojekt i Ryssland.

Enligt en mycket färsk opinionsmätning av amerikanska institutet Greenberg Quinlan Rosner, och som presenteras i Kyiv Post 13/2-19, ska Zelenskij ändå ha seglat upp som ny favorit hos folket. Han får där stöd av 28 % med Pososjenko som tvåa på 18 % och Tymosjenko, som tidigare hela tiden haft topposition i nästan alla mätningar, bara är trea med 15 %, enligt Kyiv Post.

Det finns förvisso många opinionsinstitut som alla gör sina egna mätningar vilka visar sinsemellan tämligen olikartade resultat. En del menar att de ukrainska opinionsinstituten är notoriskt opålitliga och det kan inte uteslutas att korruption och valmanipulation sträcker sig in bland deras verksamhet. Kanske är det därför Kyiv Post väljer att lita på ett amerikanskt institut istället? Hur som helst är det en indikation på att Zelenskij är en potentiell vinnare av presidentvalet.

Är han redo för det? Är Ukraina redo för honom? Och vad står han egentligen för? Kanske spelar det ingen större roll? Mycket tyder på att en röst på honom främst är en proteströst. Åtminstone om man ska ta på allvar det skämt som nu sägs cirkulera i Kiev:

”I flera år har vi röstat för seriösa personer och allt vi fått har varit en fars. Så varför inte rösta på en komiker och se vad som händer?”