UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 1. Porosjenko vs Tymosjenko

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Porosjenko vs Tymosjenko

Den 31:a mars väljer Ukraina ny president. Eller åtminstone avgörs första valomgången då. Om ingen kandidat får mer än 50 % av rösterna hålls en andra omgång mellan de två främsta i första omgången. Favorit till valvinst är hittills Julia Tymosjenko. De allra flesta opinionsmätningar visar att hon leder hon racet. Enligt opinionsinstitutet IAP:s mätningar skulle hon få 20 % av rösterna, medan sittande presidenten Porosjenko bara har stöd av knappa 12 %. Dessutom klämmer sig uppstickaren, komikern Volodomyr Zelenskij, emellan på dryga 12 %.

Enligt en del politiska bedömare i Ukraina har den geografiska uppdelningen av röstfördelningen i öst-väst tappat i betydelse och ersatts av en mer klassisk stratifiering enligt inkomstgrupp eller efter ålder. Vilket grovt sett ger att de fattiga, som ofta är de äldre, röstar på Tymosjenko; att medelklassen röstar på Porosjenko, medan de unga hellre väljer uppstickaren Zelenskij. Ungdomar jag själv talade med när jag bodde i Ukraina för ett par år sedan uttryckte en förtvivlan men med visst hopp om att EU (medlemskap) ska kunna rädda ukrainarna från sina usla politikers och oligarkernas grepp. Den desperationen har troligen snarast eskalerat under senare år och osäkerheten är stor inför det stundande presidentvalet hur det kommer att ta sig uttryck i valurnorna. Det är läge för oväntade jokrar, som Zelenskij, men många tror ändå att det kanske i slutändan ändå blir en match mellan Tymosjenko och Porosjenko.

Kanske blir det ändå samma gamla politiker som ska leda Ukraina i fem år framåt? Men vad vill de då och vad har de gått till val på för program? Hur har deras framtoning varit hittills i valkampanjen och vad säger media och politiska debattörer om deras chanser?

Petro Porosjenko

Den sittande presidenten Petro Porosjenko valdes 2014 med löften om en nystart för Ukraina och ett snabbt EU-medlemskap vilket förstås vände sig direkt till Euromajdans aktivister och sympatisörer. Hans popularitet har sedan dalat och i synnerhet nu i slutet av mandatperioden.

Han hoppas nu på omval med ett konservativt program. Eller i vart fall konservativt tema: ”Armén, språket, tron”. Redan i höstas, innan han officiellt tillkännagett sin kandidatur, dök det upp annonser med hans signatur i Kiev med budskapet; ”Armé! Språk! Tro! Vi går vår egen väg! Vi är Ukraina!”. Han klär sig nu gärna i kamouflagekläder och omger sig med präster och militärer, pratar om Ukrainas stolthet och storhet och att landet snart är med i EU såväl som NATO.

De kamouflagemönstrade kläderna ska förstås signalera att han inte bara är president utan också ÖB, en kraftfull kämpe mot det stora hotet från öst. Det är väl känt att Tymosjenko aldrig varit vid fronten i östra Ukraina och Porosjenko hoppas på röster från nationalistiska väljare. En del av skälet till klädseln kan också vara att han vill vara folklig. En sak jag noterade när jag själv bodde i Ukraina för ett par år sedan var att det var populärt att gå runt i kamouflagedress, i synnerhet bland män i Porosjenkos ålder och uppåt. Möjligen vill han visa denna väljargrupp att han är en av dem, en man av folket.

Att göra den ukrainska ortodoxa kyrkan självständig (autokefal) har varit ett annat av Porosjenkos stora mål som han nu ser ut att ha nått. Sedan självständigheten har ukrainska ortodoxa patrioter försökt hävda ett eget patriarkat med säte i Kiev, i konkurrens med den ortodoxa kyrka som lyder under patriarken i Moskva. Porosjenko beskriver kyrkans självständighet som lika viktig som statens och som ett led i en avrussifiering av Ukraina. Allra högsta patriarken, i Konstantinopel (jo, så heter det fortfarande i den ortodoxa världen) har nyligen bestämt att Ukraina ska ha en enda, och självständig, ortodox kyrka och med säte i Kiev. Detta är en enorm fjäder i hatten för Porosjenko som han hoppas ska hjälpa honom att vinna valet.

I styret av det världsliga livet är han dock mindre framgångsrik. Korruptionen är ett lika stort problem som det alltid varit, gaspriser rusar i höjden, och lönerna hänger inte med i prisutvecklingen. Folk lider svårt och länge har ropen på hans avgång hörts från flera nivåer. Jag hamnade själv i en stor demonstration i Kiev för över ett år sedan, där presidentens avgång krävdes.

Egna bilder. Porosjenko till fängelse var ett tema under en stor demonstration mot Porosjenko i Kiev i november 2017. Den leddes av förre georgiske presidenten Saakasjvili med krav på misstroendeförklaring mot presidenten. Saakasjvili fick sedan fly landet. Porosjenko sitter dock kvar. Men kanske inte länge till?

Jag talade då med en ung man som hävdade att Porosjenko tjänar pengar på kriget i Donbass och att han, trots löften om motsatsen, inte sålt av sina tillgångar när han tillträdde som president 2014. Kanske tänkte han då på den granskning som journalisten Hlib Kanievskij utförde under 2016-17. För svenska Amnesty Press berättar han att det finns 150 statliga företag inom försvarssektorn och att korruptionen där är etablerad och ”pengar sugs ur systemet”. Han granskade också presidentens egna förvaltning och publicerade i april 2018 en rapport som gav en negativ bild av Porosjenko. Kanievskij berättar att han som följd bjöds in till ett möte där han fick se dokument som skulle bevisa att han haft fel och att han efter mötet uppmanades av presidentens team att sluta undersöka saken. Möjligheterna att verka inom Kanievskijs yrke skulle ”försvinna om han fortsatte”, fick han veta. Som tack för omsorgen om hans fortsatta karriär startade han istället organisationen State Watch som nu granskar korruption i Ukraina och sysselsätter fem medarbetare.

Fortfarande är mycket oklart kring Porosjenkos tillgångar och de har blivit föremål för en del ryktesspridning och spekulationer, men faktum är att hans tillgångar förvaltas av en investeringsfond med det långa namnet Prime Assets Capital Closed Non-Diversified Corporate Investment Fund. Enligt Ukranews ska presidenten under 2018 ha fått utdelning från fonden på totalt 144,7 miljoner Hryvnia/UAH vilket motsvarar i runda slängar 15 miljoner svenska kronor i dagens värde. En fond som enligt UAWire och Ekonomychna Pravda förvaltas av hans egna vänner och affärspartners. 

Julia Tymosjenko har också redan innan hon tillkännagav sin presidentkandidatur framfört samma anklagelser som den unge mannen jag träffade i Kiev för ett år sedan och som Kanievskij vid State Watch. I en intervju i Washington Post 19 september 2018 sa hon exempelvis följande:

”By creating preferential state orders [in the defense sector] for the enterprises he owns through corrupt schemes. He puts his proxies in to extract profits, and that’s an open secret in the country. What is disgusting is his recent inclination to cover all these corrupt deeds with super patriotic rhetoric”.

I den härva som Süddeutsche Zeitung nystade i 2016 (de s.k. Panama-dokumenten) framkom bland många andra prominenta politiker och affärsmän även Porosjenkos namn bland de som genom off-shorebolag stoppat undan pengar utomlands. Vilket för Porosjenko skedde genom en omstrukturering av hans chokladimperium Roshens tillgångar.  

Den korruptionsdomstol som inrättats kom till först efter att IMF hotat att dra in krediterna. Så har det ofta varit när det kommit till reformer som ska föra Ukraina till det där hett eftertraktade EU-medlemskapet. Dess tillkomst har han tidigare förhalat och hävdat varit onödig eftersom han sade sig lita på landets vanliga åklagare. Kanske med vetskap att han aldrig själv skulle bli åtalad av dessa, vilket bland annat antytts i samband med en skandalomsusad affär som han, enligt Al-Jazeera, varit inblandad i. ”Ukrainas riksåklagare kommer aldrig att driva något emot Petro Porosjenkos affärs- eller politiska intressen”, kommenterade Daria Kaleniuk vid Ukrainas Anti-Corruption Action Centre (ANTAC) saken.

Allt detta är förstås mycket provocerande för en befolkning som har svårt att få ihop sin privatekonomi och som ställde sig på Majdan i Kiev 2014 och protesterade just för att de var trötta på korrupta politiker som skor sig medan vanligt folk lider.

Ett annat krav - från Världsbanken - som Porosjenko däremot böjt sig inför, har varit att avskaffa gassubventionerna. Numera gäller i stort sett marknadspriser för ukrainarna och detta har de (och har väl aldrig haft) råd med. Usla löner och pensioner räcker inte till och höjda priser på det som håller huset varmt under de ibland extremt kalla vintrarna är ofta det som får tålamodet att nå bristningsgränsen. Just gaspriserna har alltid varit ett trumfkort för Ryssland som kunnat vrida på eller av kranen för att få Ukraina dit de vill, men gassubventioner har också varit ett populistiskt politiskt kort att spela ut under valkampanjer. Det är just vad Tymosjenko gör nu i kampen mot Porosjenko. Han vet om att han inte har så mycket att sätta emot på just denna punkt och håller sig därför till att vädja till ukrainska patriotism och talar, sin vana trogen, pompöst om ukrainsk storhet och stolthet; den ukrainska kyrkans vikt och självständighet; och det ukrainska språket och de ukrainska traditionerna. I oktober fick han igenom ett påbud till medier att använda ukrainska på sina nätsidor med hot om böter för den som väljer att använda andra språk (läs ryska). Ett beslut som den stora del av befolkningen som har ryska som modersmål (mellan 25-30 %) troligen ser som provocerande, men som går i linje med hans slogan.

Han försöker också hålla hög svansföring gentemot Ryssland och sprider sedan flera år ”löften” om snabba Nato- och EU-medlemskap omkring sig. Det imponerar allt mindre på det ukrainska folket som kan ha fått nog av hans vidlyftiga löften som under den gångna mandatperioden ibland varit skrattretande orealistiska. Porosjenko känner nog själv att chanserna att vinna är minimala och ägnar sig, åtminstone enligt motkandidaten Tymosjenko (se ovan), åt valfusk och manipulationer. Bland annat ska han ha låtit registrera en kandidat med namnet Jurij Volodomyrovytj Tymosjenko (en s.k. ”tvilling”) för att förvilla väljarna och få några av dem att rösta på fel Tymosjenko. Något som retat gallfeber på Julia Tymosjenko som samlat stöd hos andra presidentkandidater mot valfusk.

En valvinst för Porosjenko skulle med andra ord inte med säkerhet godtas av oppositionen. Det kan sluta med nya Majdan-protester och i värsta fall kan han gå ett liknande öde till mötes som sin företrädare Janukovytj, som tvingades fly landet. 

Julia Tymosjenko

Tymosjenko är ett av de rutinerade och beprövade korten bland kandidaterna. De flesta känner nog igen henne på den karaktäristiska flätan (typ ”margaretafläta”) men hon lär numera kamma ut håret och låta det hänga i en svans över vänstra axeln. Hennes frisyr bör ju vara helt irrelevant (men den som följt ”debatten” om Amanda Linds frisyr lär ha förstått att frisyrer uppenbarligen har politisk betydelse) men kanske är det en medveten förnyelse av sin image som Tymosjenko försöker åstadkomma? Hon går ju till val under devisen ”New Deal” och talar om att Ukraina ska gå in i en ”ny tid” av ”framgång, lycka och upplysning”. Möjligen framkallar hennes karaktäristiska fläta då minnen av Orangerevolutionen, vars politiska resultat blev en besvikelse för många; eller av gamla trätor och fängelsevändor; kravaller kring Majdan och politiskt käbbel i parlamentet. En ”ny tid” kräver kanske ny frisyr? Andra hånar istället den nya stilen, exempelvis de som under ett valmöte i Zhytomyr höll upp ett plakat med texten ”Gammal låt, ny frisyr”.

Hur som helst går hon till val med ett program som hon hävdar stakar ut en ”ny kurs”, som också har benämnts en ”bröd och smör-kampanj”. Den innehåller en hel del sociala reformer som kritiker menar är helt orealistiska. Ett av huvudnumren är sänkta gaspriser med upp till 50 % vilket anses kräva kraftiga statliga subventioner eller avtal med Ryssland om priser eller lån eftersom IMF har en helt annan uppfattning om gasprisnivån. Det är numera också väl känt att hon 2009 slöt ett gas-avtal med Ryssland som var mycket ofördelaktigt för Ukraina och kostade statskassan stora summor (ca 2000 Euro per ukrainskt hushåll enligt Handelskammarens skiljedomsinstitut i Stockholm). Ett annat löfte är att höja folks löner. Hur detta ska gå till i en marknadsekonomi är en berättigad fråga som många ställer sig. Hon har också uttalat sin vilja att åter öppna sedan länge stängda fabriker och öppna läkarkliniker i alla städer och byar. Populistiska löften som kan bli mycket svåra att hålla i ett land med mer än ansträngd ekonomi och när hon samtidigt säger sig vara för en fri marknadsekonomi.

Hon sätter också kamp mot korruption och oligarkernas makt högt på agendan. Bland annat kräver Tymosjenko att domare ska väljas av folket, vilket många med rätta ifrågasatt som plakatpolitiskt och orealistiskt. Hon och hennes parti Batkivsjtjina är också uttalat pro-EU men ändå finns de som tvivlar på hennes inställning till Putins Ryssland och hur konflikten i östra Ukraina ska lösas.

En del, som den tyske statsvetaren Andreas Umland, framhåller, som en positiv överraskning under Tymosjenkos kampanj, den räcka konferenser och seminarier som hennes parti arrangerat och som beskrivs som mycket öppna med mycket fri och pluralistisk debatt. Något som inte är alltför vanligt i ukrainska valsammanhang. Tymosjenkos uthållighet ses också av Umland som en faktor som talar för henne, och folk i allmänhet ser nog hennes tidigare fängelsevistelser som tecken på uthållig och motståndskraftig opposition mot politiska motståndare än som en svaghet och ett minus i cv:n. I just Ukraina kan det nog snarast ses som en merit med tanke på alla de korrupta och maktfullkomliga presidenter och premiärministrar som landet haft sedan självständigheten 1991. En positiv poäng skulle enligt Umland också vara ett hon skulle bli den första kvinnliga presidenten i den slaviska östeuroperiska världen som annars domineras av kyrklig ortodoxi och neo-sovjetiskt beteendemönster politiskt.

Umland får dock mothugg av bland andra Taras Kuzio, brittisk akademiker verksam i Kanada. I en kritisk granskning av Andreas Umlands argument framhåller han att ukrainare brukar proteströsta i första presidentvalsomgången medan de röstar mer pragmatiskt i andra omgången. Ställs Tymosjenko inför en sådan mot Andriy Sadoviy eller Anatoliy Grytsenko kan hon mycket väl förlora, tror Kuzio. Det är också väl känt hos kännare av ukrainsk politik att det ukrainska folket röstar ”negativt”. Dvs att det är viktigare att vara uppmärksam på opinionsmätningar som ger siffror för kandidater som folk inte vill se som president. Tymosjenko hamnar högt i sådana mätningar också.

Att ett val av Tymosjenko skulle innebära ett steg mot jämställdhet mellan könen avfärdar Kuzio också och påpekar att hon aldrig varit förespråkare för reformer om jämställdhetsfrågor. Att hon skulle vara någon garant för reformer över huvud taget är också något Kuzio betvivlar. Hennes röstbeteende i parlamentet talar för motsatsen. Enligt Vox Ukraine har hennes parti varit det som röstat minst för reformer av de fem pro-EU partierna i parlamentet och själv, som parlamentariker, har Tymosjenko röstat för reformer i endast 34 % av fallen. Enligt min mening kanske inte så särdeles uppseendeväckande eftersom hon faktiskt satt i opposition till regeringen som företräddes främst av Porosjenko-blocket men ändå klart mer reformnegativt än hennes eget parti som har gett sitt stöd till strax över 50 % av reformförslagen som lagts fram för parlamentet Verkhovna Rada.

Kuzio ifrågasätter också hennes västvänlighet (som Umland och andra bedömare ser som positiv) och påpekar att hon och hennes parti tillhört de mest högljudda motståndarna till IMF:s reformkrav under den gångna mandatperioden. Tymosjenkos löfte om halverat gas-pris kommer istället att tvinga henne till att använda statliga subventioner och söka krediter hos Ryssland menar Kuzio. Han menar också att Tymosjenko har svängt åt vänster på senare år och att hennes ”New Deal” innebär en statlig paternalism som lutar mer åt socialism än liberalism. Detta kan förstås ses som en positiv eller negativ faktor beroende på vem man frågar.

Kuzio tvivlar också på hennes förmåga att kväsa oligarkernas makt. I synnerhet som hon och hennes parti, enligt Kuzio, är finansierade av desamma. Närmare bestämt av oligarken Ihor Kolomoisky som offentligt sagt att han kommer att backa upp hennes kandidatur genom sin tv-kanal 1+1, en av de populäraste kanalerna i Ukraina och starkt Porosjenko-kritisk. Vilket sannolikt har att göra med att Kolomoisky för ett par år sedan, offentligt i tv, på ett förödmjukande sätt blev avsatt av Porosjenko som guvernör för Dnipropetrovsks oblast. Nu har han chansen att ge igen, genom Tymosjenko, men frågan är om Kolomoisky i gengäld kommer att kräva tillbaka sina tillgångar i energijätten UkrNafta och Pryvat Bank som båda nationaliserades 2016?

Hon är dessutom själv något av en oligark. I det förflutna kallades hon ofta för gas-prinsessan och hennes tidigare affärspartner Pavlo Lazarenko dömdes i USA för pengatvätt och gjorde sig också skyldig till förskingring av ett par hundra miljoner dollar ur ukrainska statskassan. Något som förstås också skvätte smuts på Tymosjenko och gör hennes kamp mot oligarkin och korruptionen mindre trovärdig.

En annan kontroversiell punkt kring Tymosjenko är hennes tal om att sluta fred med Ryssland. Det ukrainska folket är krigstrött och många längtar efter fred och försoning och en normalisering av förhållandena mellan väst och öst. Andra ser på hennes uttalanden med misstänksamhet och fruktar att hon ska böja sig för Putin. I ett uttalande i tv hävdade hon att Ryssland juridiskt sett inte var i krig med Ukraina, vilket orsakade stort rabalder bland hemmaopinionen. Hon lär också på sitt kontor ha tagit emot pro-ryska politiker som tidigare arbetat för den avsatte presidenten Janukovytj, nu i exil i Ryssland. Ett annat rykte säger att hon i det nationella säkerhets- och försvarsrådet ska ha insisterat på att godta Rysslands annektering av Krim. Warsaw Institute hävdar till och med att hennes främsta politiska rådgivare och beskyddare i valet skulle vara Vladimir Putin som ett led i hans plan för Ukraina som enligt institutet skulle gå under kodnamnet ”Janukovytj 2.0”. 

En del av anklagelserna kan säkert röra sig om ryktesspridning från konkurrenter till presidenposten men det reser ändå tvivel kring hennes uttalade vilja att föra Ukraina in i både EU och NATO.

På senare tid har kampanjen hårdnat och Tymosjenkos anklagelser mot Porosjenko och hans regering blivit allt mer anklagande. Hon har uttalat misstankar om att statliga säkerhetstjänsten SBU, på order av president Porosjenko, skulle ha arrangerat provokationer mot hennes öppna kampanjmöten. Hon har också i parlamentet angripit ministrar varav den senaste i raden är hälsoministern Ulana Suprun med krav på dennes avgång. Tymosjenko ifrågasätter hälsoministeriets förmåga att förse Ukraina med mediciner i tillräckligt mängd men också för att ta in ”experimentella mediciner” och sådana som inte är kontrollerade och påstår till och med att ”experiment utförs på ukrainare”. Hon hävdar också att presidenten använder ”smutsiga tricks” under kampanjen och att hon och hennes parti har fört bevis för brott mot vallagen till rättslig prövning. Porosjenko och hans ”entourage” har fifflat med röstregistren och därigenom planerat att få 3 miljoner röster genom fejkade namn och liknande metoder, påstår hon. ”Vi ska slå tillbaka mot valfusket tillsammans”, sa hon nyligen i ett tal i Zasjkiv, och bäddar därmed för strid om nu valresultatet skulle gå henne emot. Allt enligt uppgift från hennes egen kampanjhemsida.

Sammanfattningsvis är det över huvud taget svårt att reda ut vad ukrainaren får om rösten läggs på Tymosjenko. Hennes populistiska stil, med rallarsvingar i likhet med de ovan nämnda, gör att hon blir oberäknelig och kan byta fot från tid till annan. Detta är i och för sig ett typiskt ukrainskt politiskt drag, med rötter i förre presidenten Kutjmas multi-vektorpolitik. Det vill säga att säga en sak till den inhemska opinionen i östra Ukraina och en annan till nationalister i västra Ukraina, eller en sak till EU och NATO och en annan till Ryssland osv. En del menar att Tymosjenko, om hon väl blir vald, kommer att tvingas foga sig efter Världsbankens och IMF:s krav och svika sina vidlyftigare löften till folket.

Det låter inte orimligt och frågan är vad detta hårt prövade folk då kommer att göra? En ny Majdan-revolt kan inte uteslutas. Kanske faller Tymosjenko i ett senare skede på eget grepp när hon går ut så hårt med löften om än det ena och än det andra? Löften som kanske måste brytas, ställda inför verklighetens bistra villkor.