UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 3 När två ukrainare slår sig ihop resulterar det i tre ledare

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Del 3 När två ukrainare slår sig ihop resulterar det i tre ledare

Till en av de främsta konkurrenterna till Porosjenko och Tymosjenko i det stundande presidentvalet räknades länge Anatolij Hrytsenko. I vissa mätningar i somras låg han tvåa i popularitet. Hrytsenkos dröm var att få till en allians med Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj och den omåttligt populäre rocksångaren Svjatoslav Vakartjuk. Ett team som skulle kunna locka tillräckligt med väljare för att ta sig vidare till en andra valomgång, tänkte sig Hrytsenko. En dröm som sprack när Sadovyj själv annonserade sin kandidatur i höstas. Han hade räknat med Sadovyjs stöd till sin egen kampanj men får honom nu istället som konkurrent i valet. Troligen slåss de om samma typer av väljare och i och med det försvagar varandras position. Ideologi har förvisso mindre betydelse i ukrainsk politik men både Hrytsenko och Sadovyj brukar benämnas som liberal-konservativa.

Det påminner lite grann om ett ironiskt skämt som brukar förekomma inom ukrainsk politik och lyder ungefär; när två ukrainare slår sig ihop leder det till tre hetmaner (traditionell benämning på ukrainska kosackledare).

Frågan är om Sadovyj verkligen tror att han har en chans att vinna presidentvalet eller om han är vad man brukar kallar en spoiler? Det vill säga en kandidat som tar röster från någon som har liknande ideologi eller program. I framför allt ukrainska val (såväl som exempelvis ryska) är sådana kandidater inte ovanliga och introduceras ibland av allvarliga konkurrenter som därigenom vill försvaga en farlig rival. Naturligtvis började spekulationerna genast efter Sadovyjs offentliggörande av sin kandidatur om att han ingått allians med någon av Porosjenko-Tymosjenko för att åstadkomma försvagningen av Hrytsenko som annars tippats kunna slå sig in bland toppkandidaterna och en andra valomgång.

Hur som helst räknas både Hrytsenko och Sadovyj fortfarande till de främsta utmanarna till de tre toppkandidater som jag presenterat i tidigare inlägg. Så vilka är då dessa två herrar?

Anatolij Hrytsenko

Hrytsenko är en före detta försvarsminister (2005-2007) som nominerades av sitt parti Civil Position och blev officiellt registrerad som kandidat av valkommissionen CEC den 15 januari 2019. Det är tredje gången han ställer upp i presidentval och senast i förra presidentvalet 2014 då han kom på fjärde plats med knappt en miljon röster (knappt 5,48 % av rösterna).

Hrytsenko har sagt sig vilja ena den demokratiska oppositionen i landet och alldeles innan Sadovyj annonserade sin presidentkandidatur ansågs planerna hos Hrytsenko vara att liera sig med Sadovyj och den kände och populäre rockmusikern och numera politikern Svjatoslav Vakartjuk. Det sågs som en slagkraftig allians med möjlighet att nå framgång i valet. Dessutom helt nödvändig för att lyckas, enligt en av Hrytsenkos rådgivare, Viktor Baloha, som menade att hela hans kampanj vore ett ”slöseri med pengar” om han inte slog sig ihop med andra politiker. Nu blir den alltså inte av och Hrytsenko har mycket riktigt sjunkit undan i mätningarna. I somras låg han tvåa-trea på opinionsinstitutens listor men hamnar nu som regel längre ned. Det finns dock tecken på att Hrytsenko ändå inte gett upp hoppet om en allians. Vid en konferens i januari samlade han ett antal supportrar, däribland Mustafa Nayem som var den som drog igång Euromajdan-protesterna i Kiev i november 2013. Nayem överraskade där med att rikta en uppmaning till just Sadovyj och Vakartjuk att ansluta sig till koalitionen till stöd för Hrytsenkos kampanj. 

Hrytsenkos kampanj har av en del ansetts för tråkig för att kunna locka tillräckligt många väljare. Han anses sakna karisma och vara en ständig förlorare. Han har med andra ord ett image-problem. Ändå har han rykte om sig att komma med uppseendeväckande och kompromisslösa uttalanden. Vid ett tillfälle lovade han att låta hugga av sig händerna om han inte tog itu med korruptionen i landet. Ett annat uppmärksammat uttalande handlade om att han sa sig se en ”upplyst totalitarism” som tillfällig lösning av krisen i Ukraina. Vid ett annat tillfälle ska han ha efterlyst hårda straff för president Porosjenko för att ha ”stulit från landet” och yrkat på livstids fängelse utan möjlighet till amnesti, och konfiskation av alla hans tillgångar. Med tanke på Porosjenkos impopularitet kanske detta bidragit till att Hrytsenko ändå ligger ganska högt i opinionsmätningarna, strax under de tre toppkandidaterna. Kompromisslösheten anses å andra sidan vara honom till last då kompromisser med parlamentet kan bli nödvändiga för en ukrainsk president. 

Hrytsenko tjänar betydligt mindre pengar än sina toppkonkurrenter i valet och har gjort stort nummer av att inte vara knuten till någon oligark och bedyrat att hans kampanj kommer att vara öppen för insyn vad gäller finanser och finansiärer. Det är också väl känt att han aldrig missbrukat det faktum att hans fru är en av landets mest ansedda journalister och chefredaktör för tidningen Dzerkalo Tyzhnia. Det ger honom sammantaget en lite ”renare” och ärligare fasad än de flesta av konkurrenterna. ”En ärlig president tjänar folket”, är också en slogan som en del av hans valaffischer försetts med. Den ringa storleken på hans finansiella muskler kan emellertid vara till hans nackdel då de mäktiga oligarkerna hellre umgås med personer som själva har stora tillgångar och kan ge en kick-back för support.

Emot honom talar också det faktum att han sällan eller aldrig varit vid fronten i öst. Detta trots att han tidigare varit försvarsminister. Just den meriten kan dessutom på ett allvarligare sätt bli ett sänke för Hrytsenko. Det är en väl känd hemlighet att försvarsmakten drabbades av ett enormt svinn under åren 2005-2007 och att detta ansetts ha underminerat den ukrainska armén så illa att den blivit dysfunktionell. Vilket ansågs bevisat när konflikten i östra Ukraina bröt ut och det var frivilligbataljonerna som låg i främsta frontlinjen, och inte den ukrainska armén. Den 4 februari aviserade också riksåklagare Lutsenko en större förundersökning av alla tidigare (1991-2014) försvarsministrars roller i den förstörelse av den militära kapaciteten som anses ha skett under denna period men i synnerhet sägs ha inträffat då Hrytsenko var försvarsminister under just åren 2005-7. 

Det är kanske inte troligt att Porosjenko var inblandad i den äggkastning som Hrytsenko drabbades av i samband med ett planerat radioframträdande i Odessa. Mer sannolikt kan det vara att han haft ett finger med i spelet kring en allvarligare incident, om den är sann är alltid bäst att tillägga i dessa sammanhang. Nämligen den avlyssningsapparatur som nyligen ska ha hittats på Hrytsenkos kampanjkontor. Kanske ett sätt att snappa upp något som kan användas emot Hrytsenko i rättssalen och i valkampanjen?

Collage Hrytsenko/Sadovyj av Andrij Kalistratenko, Ukrayinska Pravda

Andrij Sadovyj

Sadovyj har varit borgmästare i Lviv i mer än 12 år och ledare för partiet Samopomich som har flera säten i parlamentet. Länge var han en av de mer populära politikerna i landet och ansågs stå för en framåtriktad och konstruktiv syn på politikens roll. På senare år har glorian fallit något på sned men det är förstås sin ”gamla” image som Sadovyj går till val på.

”My goal is very simple and difficult at the same time — to restore your faith in Ukraine”, säger han på partiet Samopomichs hemsida. Kampanjen ska ha som mål att ”mobilisera unga människor” och de som vill se en modernisering av landet. Enligt egen utsago ska han ha planerat i flera år att kandidera i presidentvalet 2019. Officiellt gjorde han det dock först i början av oktober 2018.

Hans parti Samopomich (sv ungefär Självförtroende eller Självtillit) bildades efter Euromajdan 2014 som ett alternativ till de då etablerade partierna. Samopomich skulle hålla sig utanför korruption och smutsiga uppgörelser med andra politiker eller med oligarker. De skulle utgöra folkets parti, gräsrötternas alternativ i det förra valet. Sadovyj har gjort sig känd som mångårig borgmästare för staden Lviv. Hans sätt att blåsa liv i stadens näringsliv (med en växande IT-sektor och ökande turism exempelvis) har fått uppmärksamhet både internt och internationellt och många i Ukraina ser honom därför som en kandidat som avviker från de gamla politikernas vägval och tillvägagångssätt. Å andra sidan har staden Lviv också alltid varit känd för att hysa väldigt många högerextrema eller ultranationalistiska element. Svoboda har länge haft en en stark ställning i det regionala rådet i Lviv oblast (sv/Regionen Lviv), i nuläget knappt 26 % av sätena. I år har detta regionråd beslutat att göra 2019 till Stepan Banderas år i Lviv. Det vill säga ledaren för nationaliströrelsen OUN som under andra världskrigets början allierade sig med Nazityskland i kampen mot Sovjetunionen och som hetsade mot judar och var delaktiga i mängder av pogromer i Ukraina under kriget. Det kan alltså tänkas att Sadovyj får svårare att attrahera väljare ju längre österut man kommer eftersom han där kanske förknippas med detta snarare än sitt sätt att få Lvivs ekonomi på fötter. Han lär i alla fall få kämpa för att övertyga väljare i östra och centrala Ukraina att han inte är en del av denna Lviv-image. Han har dock erfarenhet av just detta sedan tidigare.

Den 2 mars 2014 gick Sadovyj ut med ett viralt filmklipp där han riktade sig särskilt till Krim-bor som oroade sig för att våldsamma högerextrema från västra Ukraina skulle komma till Krim. I sitt tal betonade han att detta bara var rysk propaganda och framhöll då särskilt att han själv bara ville ha ett enat Ukraina utan korruption och att just enandet av landets olika delar och grupper varit alltför åsidosatt av tidigare makthavare. Dessutom att han stöttade kraven från de östra republikerna och Krim om större självbestämmande. Ett krav som varit centralt i konflikten i öst, dvs att göra Ukraina till en federativ stat med stor självständighet för de olika regionerna. Något som centralmakten i Kiev kraftig och bestämt motsatt sig. Kanske kan Sadovyj här finna allianser i öst ändå? 

Allt detta kan ändå ha hamnat i skuggan av sopskandalen i Lviv. Under 2016 stängdes stadens enda sopdeponi vilket gjorde att Lviv översvämmades av sopor. Turiststråken i centrum hölls rena men i de mer perifera kvarteren växte sopbergen i veckor. Strax innan sopbergen börjat växa hade Sadovyjs parti Samopomich lämnat landets samlingsregering vilket genast utlöste en fiendskap mellan dem och Porosjenkos regeringsbärande partiblock. Sadovyj försökte då antyda att hela sophanteringsaffären var en komplott iscensatt av Porosjenko och den regering de just lämnat. Regioner i övriga Ukraina vägrade att ta emot Lvivs sopor och Sadovyj hävdade att det var ett sätt att pressa honom till lojalitet med regeringen. Till Irish Times sa han att det var en ”specialoperation” med många aktörer inblandade inom rättssystemet och andra statliga institutioner. Sadovyj såg sig till slut tvingad att uppmana president Porosjenko och premiärminister Groysman att förklara Lviv för ett miljökatastrofområde. Varpå premiärministern giftigt replikerade; ”sätt igång själv och ordna detta, visa hela landet hur det ska göras”.

Det är, med tanke på hur det kan gå till i Ukraina, inte alls omöjligt att Sadovyjs anklagelser mot presidenten och hans regering är korrekta. Men skadan är nu skedd för hans del. För ett par år sedan hade han nog räknats till favoriterna till presidentämbetet men efter sopskandalen har hans ”anti-rating” (de som inte kan tänka sig rösta på honom) gått upp. Den här skandalen tror många kan ha sopat (ursäkta vitsen) undan hans chanser att vinna ett presidentval.