UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 6 Presidentkandidaterna utanför topplistan – en resa genom ukrainsk politik

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Del 6 Presidentkandidaterna utanför topplistan – en resa genom ukrainsk politik

Det ukrainska presidentvalet den 31 mars lär bli en match mellan de tre kandidater som hittills hela tiden legat i topp i mätningarna; Petro Porosjenko, Julia Tymosjenko och Volodomyr Zelenskij. Ändå är det ett rekordstort antal kandidater anmälda till årets val. Enligt uppgift från ukrainska valkommissionen CEC den 8 februari hade 44 kandidater anmälts (lägger hela listan i en not längst ned). Det har förekommit en del andra uppgifter också men det kan ha tillkommit någon efter 8 februari. Det kan också tänkas att någon dragit sig ur. Sista datum för att dra tillbaka sin kandidatur är den 7 mars.

Även om de ”små” kandidaterna knappast lär ha en chans att vinna finns det en del intressanta namn ibland dem och en del intressanta uttalanden och åsikter som sticker ut och som sammantaget ger en ganska sorglig bild av vad det ukrainska folket har att välja mellan som högsta representant för sitt land. Men genomgången hoppas jag också ska säga något om hur politik bedrivs i Ukraina. Det är riktigt smutsigt och ibland livsfarligt för alla inblandade men framför allt ger det ukrainare ett politikförakt och politikerförakt som föder extremism och utomparlamentariska metoder, vilket historien visat vid minst ett par tillfällen. Som det ser ut inför detta presidentval lär det finnas god jordmån för sådant även i fortsättningen.

Här följer en liten rundkoll som förhoppningsvis kan visa detta.

Det gamla gardet

Oleksandr Moroz, tillhör Ukrainas Socialistiska Parti och har varit talman för departementet vid två tillfällen, tillhör det gamla gardet som varit en politisk figur från det att Ukraina blev självständigt 1991. Men politiskt aktiv var han långt tidigare än så, som medlem av Sovjetiska Kommunistpartiet mellan 1972-1991. Efter självständigheten 1991 grundade han istället Socialistpartiet och orienterade sig alltmer i traditionellt socialdemokratisk riktning. Var tidigt i stark opposition till den omåttligt impopuläre presidenten Kutjma och ledde den breda oppositionsrörelsen ”Ukraina utan Kutjma”. Har sedan dess lyckats manövrera sig fram mellan de stora partierna och kandiderar nu igen för sitt eget Socialistparti. Det har han gjort fyra gånger tidigare och som bäst kommit på tredje plats. Har förvånansvärt hyggligt rykte för att vara ukrainsk politiker men den 74-årige veteranen lär väl knappast vara den rätte att föra Ukraina mot framtiden.

Ihor Smesjko, gammal general som var chef för säkerhetstjänsten SBU mellan 2003-2005. Han anses ha varit inblandad i förgiftningen av förre presidenten Jusjtjenko under dennes kampanj mot Janukovytj 2004. Han satt åtminstone med på den middag där Jusjtjenko blev förgiftad vilket blev en av faktorerna bakom Orange-revolutionen. Det har aldrig klarlagts om Smesjko hade del i dådet och han har alltid förnekat saken och vid något tillfälle sagt att om SBU hade velat göra sig av med Jusjtjenko så hade de lyckats. I samband med Euromajdan har han uttalat sig mycket kritiskt mot extremhögern och Högra Sektorns osunda inflytande på inrikesministeriet. Smesjko kandiderar för sitt eget parti Styrka och Ära, ett parti som lever ett anonymt liv i den politiska bottenvegetationen. Ändå ses han som en utmanare med chanser att göra bra resultat av många bedömare. Bland andra astrologer som säger sig se att att han har tecknen på sin sida. Smesjko säger sig vilja göra slut på ”auktoritarismen”, vilket kan tolkas på olika sätt och hans valplattform i övrigt är tämligen vag. Politiska bedömare i Ukraina tror emellertid att han utgör vad de kallar en ”teknisk kandidat” vars främsta roll är att ta röster från andra kandidater som utgör ett hot för någon, vilket en del menar är Porosjenko. För egen del, tror många, är det viktigast att profilera sig inför parlamentsvalen i höst. Vinna presidentvalet lär 63-åringen inte göra. 

Oligarken

Serhiy Taruta, oligark och en av Ukrainas rikaste personer och är känd också för att vara en Woody Allen-look-a-like. Taruta blev av den tillförordnade presidenten Turtjynov utnämnd till guvernör i Donetsk omedelbart efter Euromajdan 2014 men avsattes ett halvår senare av Porosjenko. Enligt uppgift för att han kritiserat Porosjenkos förslag till fredsavtal och för att ha velat ta i med hårdare tag mot separatistrebellerna i Donetsk. Det vilar en viss mystik kring denne Taruta som grundade sin rikedom som ”stål-baron” i Donbass. Han anses vara en sansad affärsman och en kompromissernas man men sägs samtidigt ha stöttat den fascistanstrukna Azov-bataljonen ekonomiskt. Likaså har han aldrig öppet stöttat någon pro-rysk politiker men sägs ändå haft ett finger med i spelet i försäljningen av en majoritetsandel i ett av Ukrainas största stålkombinat till en rysk affärsman. En affär han då ska ha genomfört i samarbete med sin tidigare politiska allierade Julia Tymosjenko och som de båda hade anledning att tysta ned då det ansågs politiskt känsligt att sälja ut ukrainska tillgångar till ryska intressen. I sin kampanj lovar han att han ska få “landet att börja fungera” och framträder som ”Taruta – ekonomen”. Samtidigt hävdar han att han ”förlorat allt” av sin förmögenhet. Även om detta inte är sant ger det ju ett litet trovärdighetsproblem när han samtidigt vill framstå som ”ekonomen” som ska få landet på fötter.

De militanta nationalisterna

Serhiy Kryvonos, överste och före detta vice befälhavare för de ukrainska specialstyrkorna. Som sådan ledde han bland annat försvaret av Kramatorsk flygplats. Enligt vissa uppgifter säger han sig endast representera sig själv men enligt andra representerar han ett nytt parti kallat ATO-krigarna (ukrainska regeringen kallar kriget mot separatisterna i Donbass för en Anti-Terrorist Operation, ATO). Han sägs ha ganska gott rykte som officerare och naturligtvis profilerad som militant motståndare till separatistrebellerna i Donbass, men annars märkligt anonym och svårgreppat tillbakadragen från mediernas sökljus.

Oleksandr Daniljuk, ledde stormning av diverse institutioner under Euromajdan. Mellan 2016-2018 var han finansminister men fick sparken efter en konflikt med premiärminister Groysman. Enligt egen utsago för att han vägrat hörsamma uppmaningen att acceptera politisk korruption, eller mer i klartext; strategin att muta väljare med mat eller annat lockande mot att rösta på en viss kandidat (med engelsk term kallat ”buckwheat”). Han hävdar nu inför valet att han vägrar kampanja för sig själv säger vilket låter kryptiskt men kanske bottnar i en överdriven aversion mot att delta i det smutsiga spelet om väljarna (?). Möjligen föredrar den före detta finansministern andra sätt att driva igenom sina åsikter? Han var i vart fall tidigare en förespråkare av våldsamma metoder för att åstadkomma förändring av ett korrupt system. Han leddedå organisationen Splina Sprava som bildades redan 2010 och blev en av de mer militanta grupperna under Euromajdan 2014 och blev kända för att ha stormat och ockuperat flera administrativa byggnader i Kiev under demonstrationerna. Deras fotfolk bar balaklavas eller masker och var utrustade med slagträn, elchockvapen, knivar och molotov-cocktails och var oftast med i täten vid konfrontationerna med polisen. Daniljuk själv var också mycket aktiv. Så till den grad att han såg sig tvungen att fly till London den 3 februari 2014 för att undvika att arresteras, men återvände snart efter att Janukovytj störtades knappt tre veckor senare.

Yuriy Karmazin, domare som leder partiet Moderlandets Försvarare sedan det bildades 1999. Tidigt var han aktiv i rörelsen ”Ukraina utan Kutjma” och blev senare en av Janukovytjs fiender. Med åren har han snarast radikaliserats ytterligare och gick i november 2015 med bland ledarskapet för ”De Revolutionära Högerkrafterna”, en utbrytargrupp från Högra Sektorn, som organiserade regeringsprotester i februari 2016. De krävde president Porosjenkos avgång och att politiska fångar skulle släppas och ockuperade Majdan med sina tält. Själva stod de för en hel del provokativa aktioner som att attackera både banker och polis med tegelstenar. Karmazin är även känd för sina märkliga uttalanden. I en intervju 2005 hävdade han att en sorts ”högre kraft” kom över honom och gav honom instruktioner inför framtida politiska aktioner och i maj 2018 utropade han sig själv till kommendant för alla Ukrainas kosacker (?!).

Homofoberna

Serhiy Kaplin, blev utmanövrerad från Socialistpartiet och startade eget Socialdemokratiskt. Röstade inte för LGBTQ-rättigheter eftersom ”våra förfäder kosackerna skulle ha trampat ned såna människor med sina hästar”.

Ilya Kiva, Socialistpartiet. Före detta rådgivare i inrikesministeriet. Fick sparken som chef för en antinarkotikagrupp och har avslöjats som medlem av en illegal paramilitär grupp. Har citerat bibeln som argument för att homosexuella borde bestraffas.

Klonen

Yuriy Tymosjenko är en intressant kandidat. Han är med all sannolikhet nominerad som en s.k.”clone”. Det vill säga nominerad enkom för att förvirra väljare. Har samma initialer Y.V.T som Yulia Tymoshenko (Yulia med ukrainsk avstavning) vilket lär kunna orsaka en sammanblandning och därmed stjäla röster från henne. Denne Tymosjenko behöver alltså inte lägga mycket krut på sin kampanj, mer än för syns skull, då han alltså bara är ett Porosjenko-trick? Eller ligger någon annan bakom? Sådant spekuleras det om i ukrainska medier.

Den pro-ryske

Yevhen Murajev. Ses som pro-rysk kandidat. Han anser bland annat att USA behandlar Ukraina som en koloni och använder dess territorium för att föra kallt krig med Ryssland och har hävdat att Ukraina förlorar 50 % av sin BNP på grund av sanktionerna mot Ryssland. Hans slogan är ”Vår president”. Oklart vilka som avses med ”vår”, men det kan inte uteslutas att han har anhängare åtminstone i östra Ukraina. Han har dessutom tillgång till tv-media vilket är viktigt då, enligt många undersökningar, mer än halva ukrainska befolkningen får huvudparten av sina nyheter från tv. Han sålde ifjol sitt innehav i tv-kanalen NewsOne för att istället starta en ny kanal, Nashi, och bildade samtidigt ett parti med samma namn. Mycket praktiskt förstås och ett väldigt ”ukrainskt” sätt att lansera sig politiskt vill jag påstå. I somras påbörjade emellertid riksåklagaren rättsprocess mot Murayev som anklagas för landsförräderi med anledning av en kommentar i tv där han beskrev en ukrainsk filmregissör, Oleh Sentsov, som sitter i ryskt fängelse som ”en person som planerat mordbränder och sprängattentat och på det viset underminerat möjligheterna att få till en fångutväxling med personer anklagade för terrorism av ukrainsk domstol. Jo, det här är riktigt krångligt men visar också hur politik ofta bedrivs i Ukraina, nämligen genom hjälp av domstolar. Vem som egentligen anklagar vem, och för vad, och huruvida det är korrekta anklagelser, kan ibland förbli högst oklart och sväva kvar i luften i decennier. Tittar man närmare på kandidaterna är det mycket få som inte har åtminstone en liten rättssak bakom sig, antingen som anklagad eller den anklagande. Att ha sådant i cv:n hindrar inte en ukrainsk presidentkandidat med andra ord. 

Spionchefen

Valentyn Nalyvaitjenko, före detta chef för SBU som nominerats av sitt parti Spravedlivost (Rättvisa). Tjänstgjorde som chef för ukrainska underrättelsetjänsten SBU 2006-2009 och gavs åter uppgiften efter Euromajdan 2014. Han stod för ett antal uppmärksammade offentliga anti-ryska uttalanden och anklagelser mot Ryssland och deklarerade också att hans organisation (SBU) borde ha Ukrainska Befrielsearmén UPA som förebild, det vill säga nationalistorganisationen OUN:s militära gren som mördade tusentals polacker och judar under andra världskriget. Under sin första period som SBU-chef ska han också ha varit mannen bakom en lista över namn på skyldiga till den stora svälten (som brukar benämnas Holodomor) i början av 1930-talet. De judar som fanns på listan namngavs under sina judiska namn istället för de ryskklingande som de tagit sig. Enligt många ett sätt att framhäva att många av de skyldiga till svältkatastrofen var judar. Han fick sparken redan efter drygt ett år, enligt president Porosjenko, för sitt misslyckande att ta itu med korruption och smuggling men enligt många bedömare låg det en djupare konflikt mellan presidenten och SBU-chefen bakom beslutet. Efter att parlamentet röstat igenom hans avskedande menade flera politiker och experter att Nalyvaitjenko är "helt klart kapabel att starta ett politiskt projekt med sikte på presidentvalet”. Själv lät han hälsa att ”han var förrådd av alla (!), enligt ukrainsk politisk tradition, men att han inte var besegrad”. Detta enligt en lång artikel i the Day.

Stollarna

Yuriy Derevianko, tidigare allierad med landsflyktande Mikhail Saakasjvili, Georgiens ex-president. Vill legalisera kryptovalutor och tror att dessa kan bli motorn i den ukrainska ekonomin.

Volodomyr Petrov, skryter om att bli den första presidentkandidaten att kampanja från en husarrest. Ett straff han fick efter anklagelser om att ha begått hemfridsbrott hos en polis. Har uppmanat sina följare att ta en sup för hans kandidatur.

Oleksandr Vasjtjenko, vill öppna Tjernobyl igen eftersom han tror att den stängdes av främmande krafter för att hindra Ukraina att bli självförsörjande på energi.

Kvinnotjusaren (?)

Ihor Sjevtjenko försöker locka framför allt kvinnliga väljare tycks det. Eller har han möjligen påbörjat ett synnerligen påkostat och långtgående projekt för att hitta en partner? På stora billboards poserar han med en ros i handen och uppmanar kvinnor som vill bli ”presidentfruar” (?) att registrera sig på hans websajt med namn, foton och en länk till deras instagram-konton !!??

Bild: Stock Photo. "Vill du bli presidenthustru? Ihor Shevshenko söker sin älskade".

Kvinnor!!?

Lyser med sin frånvaro. Av totalt 44 presidentkandidater är bara 4 kvinnor. Julia Tymosjenko sticker förstås ut och bedöms som en tänkbar vinnare av ämbetet. De övriga lär inte få särskilt många röster.

Yulia Lytvynenko är en journalist som beskriver sig som en extremt konservativ ”Thatcherist” och Inna Bohoslovska med förflutet i Janukovytjs Regionernas Parti anses allmänt impopulär.

Lite intressantare namn är Olha Bohomolets. Hon är läkare till yrket och ryckte in som frivillig sådan vid våldsamheterna på Majdan den 20 februari 2014 då nära hundra personer skottskadades eller mördades av prickskyttar under sammanstötningarna med polisen. Hon blev känd under namnet "Vita ängeln" men också för att ha uttalat sin förvåning över att såväl poliser som demonstranter verkade ha skjutits med samma typ av ammunition. Ett uttalande hon senare backade något ifrån, men fortsatte ändå att kräva en fullständig och oberoende utredning av massakern. Ett krav som aldrig blev hörsammat. Hon ställde upp redan i presidentvalet 2014 men fick knappt 2 % av rösterna. I en intervju i tyska Der Spiegel gav hon uttryck för misstänksamheten mot den nya regimen som hon ansåg på många sätt representerade det gamla och visade tidiga tecken på att vara lika sammanflätade med oligarkerna som tidigare regimer. Hon erbjöds en post i denna interimregering men när hon ställde ett antal villkor för att tacka ja spreds istället ryktet att hon tackat nej. I Der Spiegel  riktar hon skarp kritik mot den dåvarande nya regimen och dess regeringschef Jatsenjuk;  

”All they wanted was my face, but they weren´t interested in real reforms". 

Däremot blev hon parlamentsledamot för Porosjenko-blocket vid parlamentsvalet senare samma år. Hon är också känd för att värna ukrainsk kultur och som sångerska. Intäkterna från hennes konserter sägs alltid gå till välgörande ändamål. Svårt att säga huruvida detta stämmer men Bohomolets rykte är ovanligt fläckfritt för att vara en ukrainsk politikers.

En sorglig samling

I sällskap med övriga på den här listan förefaller den sistnämnda, Olha Bohomolets, vara den mest sympatiska och sansade kandidaten. De övriga utgör en provkarta på vad den ukrainska politiken har att erbjuda vilket ger en mager kost åt väljarna. Det landet behöver är en framåtriktad, rakryggad och konstruktiv ledare som kan leda landet mot fred och försoning utan att vara underdånig den store ryske grannen, som kan på allvar ta itu med korruptionens tärande på landets resurser och på invånarnas välmående, och som kan få ekonomin på fötter utan att lägga den stora bördan på det redan hårt prövade ”vanliga” folket och utan att föra landet djupare in i beroende av varken IMF, Världsbanken, EU eller Ryssland.

Själv har jag svårt att tänka mig att någon av de kandidater jag beskrivit idag eller i tidigare inlägg har förmåga eller vilja att göra just detta. Vad tror de ukrainska väljarna? Svaret får vi tidigast 31 mars.