Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.
Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.
Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel?
I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.
Del 6
Presidentkandidaterna utanför topplistan – en resa genom ukrainsk politik
Det ukrainska presidentvalet den 31 mars lär bli en match
mellan de tre kandidater som hittills hela tiden legat i topp i mätningarna;
Petro Porosjenko, Julia Tymosjenko och Volodomyr Zelenskij. Ändå är det ett
rekordstort antal kandidater anmälda till årets val. Enligt uppgift från
ukrainska valkommissionen CEC den 8 februari hade 44 kandidater anmälts (lägger
hela listan i en not längst ned). Det har förekommit en del andra uppgifter
också men det kan ha tillkommit någon efter 8 februari. Det kan också tänkas
att någon dragit sig ur. Sista datum för att dra tillbaka sin kandidatur är den
7 mars.
Även om de ”små” kandidaterna knappast lär ha en chans att
vinna finns det en del intressanta namn ibland dem och en del intressanta
uttalanden och åsikter som sticker ut och som sammantaget ger en ganska sorglig
bild av vad det ukrainska folket har att välja mellan som högsta representant för
sitt land. Men genomgången hoppas jag också ska säga något om hur politik
bedrivs i Ukraina. Det är riktigt smutsigt och ibland livsfarligt för alla
inblandade men framför allt ger det ukrainare ett politikförakt och
politikerförakt som föder extremism och utomparlamentariska metoder, vilket
historien visat vid minst ett par tillfällen. Som det ser ut inför detta presidentval
lär det finnas god jordmån för sådant även i fortsättningen.
Här följer en liten rundkoll som förhoppningsvis kan visa
detta.
Det gamla gardet
Oleksandr Moroz,
tillhör Ukrainas Socialistiska Parti och har varit talman för departementet vid
två tillfällen, tillhör det gamla gardet som varit en politisk figur från det
att Ukraina blev självständigt 1991. Men politiskt aktiv var han långt tidigare
än så, som medlem av Sovjetiska Kommunistpartiet mellan 1972-1991. Efter
självständigheten 1991 grundade han istället Socialistpartiet och orienterade
sig alltmer i traditionellt socialdemokratisk riktning. Var tidigt i stark opposition
till den omåttligt impopuläre presidenten Kutjma och ledde den breda
oppositionsrörelsen ”Ukraina utan Kutjma”. Har sedan dess lyckats manövrera sig
fram mellan de stora partierna och kandiderar nu igen för sitt eget Socialistparti.
Det har han gjort fyra gånger tidigare och som bäst kommit på tredje plats. Har
förvånansvärt hyggligt rykte för att vara ukrainsk politiker men den 74-årige
veteranen lär väl knappast vara den rätte att föra Ukraina mot framtiden.
Ihor Smesjko, gammal
general som var chef för säkerhetstjänsten SBU mellan 2003-2005. Han anses ha
varit inblandad i förgiftningen av förre presidenten Jusjtjenko under dennes
kampanj mot Janukovytj 2004. Han satt åtminstone med på den middag där
Jusjtjenko blev förgiftad vilket blev en av faktorerna bakom
Orange-revolutionen. Det har aldrig klarlagts om Smesjko hade del i dådet och
han har alltid förnekat saken och vid något tillfälle sagt att om SBU hade
velat göra sig av med Jusjtjenko så hade de lyckats. I samband med Euromajdan
har han uttalat sig mycket kritiskt mot extremhögern och Högra Sektorns osunda
inflytande på inrikesministeriet. Smesjko kandiderar för sitt eget parti Styrka och Ära, ett parti som lever ett
anonymt liv i den politiska bottenvegetationen. Ändå ses han som en utmanare
med chanser att göra bra resultat av många bedömare. Bland andra astrologer som
säger sig se att att han har tecknen på sin sida. Smesjko säger sig vilja göra
slut på ”auktoritarismen”, vilket kan tolkas på olika sätt och hans valplattform
i övrigt är tämligen vag. Politiska bedömare i Ukraina tror emellertid att han
utgör vad de kallar en ”teknisk kandidat” vars främsta roll är att ta röster
från andra kandidater som utgör ett hot för någon, vilket en del menar är
Porosjenko. För egen del, tror många, är det viktigast att profilera sig inför
parlamentsvalen i höst. Vinna presidentvalet lär 63-åringen inte göra.
Oligarken
Serhiy Taruta,
oligark och en av Ukrainas rikaste personer och är känd också för att vara en
Woody Allen-look-a-like. Taruta blev av den tillförordnade presidenten
Turtjynov utnämnd till guvernör i Donetsk omedelbart efter Euromajdan 2014 men avsattes
ett halvår senare av Porosjenko. Enligt uppgift för att han kritiserat
Porosjenkos förslag till fredsavtal och för att ha velat ta i med hårdare tag
mot separatistrebellerna i Donetsk. Det vilar en viss mystik kring denne Taruta
som grundade sin rikedom som ”stål-baron” i Donbass. Han anses vara en sansad
affärsman och en kompromissernas man men sägs samtidigt ha stöttat den
fascistanstrukna Azov-bataljonen ekonomiskt. Likaså har han aldrig öppet
stöttat någon pro-rysk politiker men sägs ändå haft ett finger med i spelet i
försäljningen av en majoritetsandel i ett av Ukrainas största stålkombinat till
en rysk affärsman. En affär han då ska ha genomfört i samarbete med sin
tidigare politiska allierade Julia Tymosjenko och som de båda hade anledning
att tysta ned då det ansågs politiskt känsligt att sälja ut ukrainska tillgångar
till ryska intressen. I sin kampanj lovar han att han ska få “landet att börja
fungera” och framträder som ”Taruta – ekonomen”. Samtidigt hävdar han att han
”förlorat allt” av sin förmögenhet. Även om detta inte är sant ger det ju ett
litet trovärdighetsproblem när han samtidigt vill framstå som ”ekonomen” som
ska få landet på fötter.
De militanta nationalisterna
Serhiy Kryvonos,
överste och före detta vice befälhavare för de ukrainska specialstyrkorna. Som
sådan ledde han bland annat försvaret av Kramatorsk flygplats. Enligt vissa
uppgifter säger han sig endast representera sig själv men enligt andra representerar
han ett nytt parti kallat ATO-krigarna (ukrainska regeringen kallar kriget mot
separatisterna i Donbass för en Anti-Terrorist Operation, ATO). Han sägs ha
ganska gott rykte som officerare och naturligtvis profilerad som militant
motståndare till separatistrebellerna i Donbass, men annars märkligt anonym och
svårgreppat tillbakadragen från mediernas sökljus.
Oleksandr Daniljuk,
ledde stormning av diverse institutioner under Euromajdan. Mellan 2016-2018 var
han finansminister men fick sparken efter en konflikt med premiärminister
Groysman. Enligt egen utsago för att han vägrat hörsamma uppmaningen att
acceptera politisk korruption, eller mer i klartext; strategin att muta väljare
med mat eller annat lockande mot att rösta på en viss kandidat (med engelsk
term kallat ”buckwheat”). Han hävdar nu inför valet att han vägrar kampanja för
sig själv säger vilket låter kryptiskt men kanske bottnar i en överdriven aversion
mot att delta i det smutsiga spelet om väljarna (?). Möjligen föredrar den före
detta finansministern andra sätt att driva igenom sina åsikter? Han var i vart
fall tidigare en förespråkare av våldsamma metoder för att åstadkomma
förändring av ett korrupt system. Han leddedå organisationen Splina Sprava som
bildades redan 2010 och blev en av de mer militanta grupperna under Euromajdan
2014 och blev kända för att ha stormat och ockuperat flera administrativa
byggnader i Kiev under demonstrationerna. Deras fotfolk bar balaklavas eller
masker och var utrustade med slagträn, elchockvapen, knivar och
molotov-cocktails och var oftast med i täten vid konfrontationerna med polisen.
Daniljuk själv var också mycket aktiv. Så till den grad att han såg sig tvungen
att fly till London den 3 februari 2014 för att undvika att arresteras, men
återvände snart efter att Janukovytj störtades knappt tre veckor senare.
Yuriy Karmazin, domare som leder partiet
Moderlandets Försvarare sedan det bildades 1999. Tidigt var han aktiv i
rörelsen ”Ukraina utan Kutjma” och blev senare en av Janukovytjs fiender. Med
åren har han snarast radikaliserats ytterligare och gick i november 2015 med
bland ledarskapet för ”De Revolutionära Högerkrafterna”, en utbrytargrupp från
Högra Sektorn, som organiserade regeringsprotester i februari 2016. De krävde
president Porosjenkos avgång och att politiska fångar skulle släppas och ockuperade
Majdan med sina tält. Själva stod de för en hel del provokativa aktioner som
att attackera både banker och polis med tegelstenar. Karmazin är även känd för sina märkliga uttalanden. I en
intervju 2005 hävdade han att en sorts ”högre kraft” kom över honom och gav honom
instruktioner inför framtida politiska aktioner och i maj 2018 utropade han sig
själv till kommendant för alla Ukrainas kosacker (?!).
Homofoberna
Serhiy Kaplin, blev utmanövrerad från
Socialistpartiet och startade eget Socialdemokratiskt. Röstade inte för
LGBTQ-rättigheter eftersom ”våra förfäder kosackerna skulle ha trampat ned såna
människor med sina hästar”.
Ilya Kiva,
Socialistpartiet. Före detta rådgivare i inrikesministeriet. Fick sparken som
chef för en antinarkotikagrupp och har avslöjats som medlem av en illegal
paramilitär grupp. Har citerat bibeln som argument för att homosexuella borde
bestraffas.
Klonen
Yuriy Tymosjenko är en intressant kandidat. Han är
med all sannolikhet nominerad som en s.k.”clone”. Det vill säga nominerad enkom
för att förvirra väljare. Har samma initialer Y.V.T som Yulia Tymoshenko (Yulia
med ukrainsk avstavning) vilket lär kunna orsaka en sammanblandning och därmed stjäla
röster från henne. Denne Tymosjenko behöver alltså inte lägga mycket krut på
sin kampanj, mer än för syns skull, då han alltså bara är ett Porosjenko-trick?
Eller ligger någon annan bakom? Sådant spekuleras det om i ukrainska medier.
Den pro-ryske
Yevhen Murajev. Ses
som pro-rysk kandidat. Han anser bland annat att USA behandlar Ukraina som en
koloni och använder dess territorium för att föra kallt krig med Ryssland och
har hävdat att Ukraina förlorar 50 % av sin BNP på grund av sanktionerna mot
Ryssland. Hans slogan är ”Vår president”. Oklart vilka som avses med ”vår”, men
det kan inte uteslutas att han har anhängare åtminstone i östra Ukraina. Han
har dessutom tillgång till tv-media vilket är viktigt då, enligt många undersökningar,
mer än halva ukrainska befolkningen får huvudparten av sina nyheter från tv.
Han sålde ifjol sitt innehav i tv-kanalen NewsOne för att istället starta en ny
kanal, Nashi, och bildade samtidigt
ett parti med samma namn. Mycket praktiskt förstås och ett väldigt ”ukrainskt”
sätt att lansera sig politiskt vill jag påstå. I somras påbörjade emellertid
riksåklagaren rättsprocess mot Murayev som anklagas för landsförräderi med
anledning av en kommentar i tv där han beskrev en ukrainsk filmregissör, Oleh
Sentsov, som sitter i ryskt fängelse som ”en person som planerat mordbränder
och sprängattentat och på det viset underminerat möjligheterna att få till en
fångutväxling med personer anklagade för terrorism av ukrainsk domstol. Jo, det
här är riktigt krångligt men visar också hur politik ofta bedrivs i Ukraina,
nämligen genom hjälp av domstolar. Vem som egentligen anklagar vem, och för vad,
och huruvida det är korrekta anklagelser, kan ibland förbli högst oklart och
sväva kvar i luften i decennier. Tittar man närmare på kandidaterna är det
mycket få som inte har åtminstone en liten rättssak bakom sig, antingen som
anklagad eller den anklagande. Att ha sådant i cv:n hindrar inte en ukrainsk presidentkandidat
med andra ord.
Spionchefen
Valentyn Nalyvaitjenko, före detta chef för SBU som
nominerats av sitt parti Spravedlivost (Rättvisa). Tjänstgjorde som chef för
ukrainska underrättelsetjänsten SBU 2006-2009 och gavs åter uppgiften efter
Euromajdan 2014. Han stod för ett antal uppmärksammade offentliga anti-ryska
uttalanden och anklagelser mot Ryssland och deklarerade också att hans
organisation (SBU) borde ha Ukrainska Befrielsearmén UPA som förebild, det vill
säga nationalistorganisationen OUN:s militära gren som mördade tusentals
polacker och judar under andra världskriget. Under sin första period som
SBU-chef ska han också ha varit mannen bakom en lista över namn på skyldiga
till den stora svälten (som brukar benämnas Holodomor) i början av 1930-talet.
De judar som fanns på listan namngavs under sina judiska namn istället för de
ryskklingande som de tagit sig. Enligt många ett sätt att framhäva att många av
de skyldiga till svältkatastrofen var judar. Han fick sparken redan efter drygt
ett år, enligt president Porosjenko, för sitt misslyckande att ta itu med
korruption och smuggling men enligt många bedömare låg det en djupare konflikt
mellan presidenten och SBU-chefen bakom beslutet. Efter att parlamentet röstat
igenom hans avskedande menade flera politiker och experter att Nalyvaitjenko
är "helt klart kapabel att starta ett politiskt projekt med sikte på
presidentvalet”. Själv lät han hälsa att ”han var förrådd av alla (!), enligt
ukrainsk politisk tradition, men att han inte var besegrad”. Detta enligt en
lång artikel i the Day.
Stollarna
Yuriy Derevianko, tidigare allierad med
landsflyktande Mikhail Saakasjvili, Georgiens ex-president. Vill legalisera
kryptovalutor och tror att dessa kan bli motorn i den ukrainska ekonomin.
Volodomyr Petrov, skryter om att bli den första
presidentkandidaten att kampanja från en husarrest. Ett straff han fick efter
anklagelser om att ha begått hemfridsbrott hos en polis. Har uppmanat sina
följare att ta en sup för hans kandidatur.
Oleksandr Vasjtjenko, vill öppna Tjernobyl igen
eftersom han tror att den stängdes av främmande krafter för att hindra Ukraina
att bli självförsörjande på energi.
Kvinnotjusaren (?)
Ihor Sjevtjenko
försöker locka framför allt kvinnliga väljare tycks det. Eller har han möjligen
påbörjat ett synnerligen påkostat och långtgående projekt för att hitta en
partner? På stora billboards poserar han med en ros i handen och uppmanar kvinnor som vill bli ”presidentfruar”
(?) att registrera sig på hans websajt med namn, foton och en länk till deras
instagram-konton !!??
![]() |
Bild: Stock Photo. "Vill du bli presidenthustru? Ihor Shevshenko söker sin älskade". |
Kvinnor!!?
Lyser med sin frånvaro. Av totalt 44 presidentkandidater är
bara 4 kvinnor. Julia Tymosjenko sticker förstås ut och bedöms som en tänkbar
vinnare av ämbetet. De övriga lär inte få särskilt många röster.
Yulia Lytvynenko
är en journalist som beskriver sig som en extremt konservativ ”Thatcherist” och
Inna Bohoslovska med förflutet i
Janukovytjs Regionernas Parti anses allmänt impopulär.
Lite intressantare namn är Olha Bohomolets. Hon är läkare till yrket och ryckte in som
frivillig sådan vid våldsamheterna på Majdan den 20 februari 2014 då nära
hundra personer skottskadades eller mördades av prickskyttar under
sammanstötningarna med polisen. Hon blev känd under namnet "Vita ängeln" men också för att ha uttalat sin förvåning
över att såväl poliser som demonstranter verkade ha skjutits med samma typ av
ammunition. Ett uttalande hon senare backade något ifrån, men fortsatte ändå
att kräva en fullständig och oberoende utredning av massakern. Ett krav som
aldrig blev hörsammat. Hon ställde upp redan i presidentvalet 2014 men fick
knappt 2 % av rösterna. I en intervju i tyska Der Spiegel gav hon uttryck för misstänksamheten mot den nya regimen som hon ansåg på många sätt representerade det gamla och visade tidiga tecken på att vara lika sammanflätade med oligarkerna som tidigare regimer. Hon erbjöds en post i denna interimregering men när hon ställde ett antal villkor för att tacka ja spreds istället ryktet att hon tackat nej. I Der Spiegel riktar hon skarp kritik mot den dåvarande nya regimen och dess regeringschef Jatsenjuk;
”All they wanted was my face, but they weren´t interested in real reforms".
Däremot blev hon parlamentsledamot för
Porosjenko-blocket vid parlamentsvalet senare samma år. Hon är också känd för
att värna ukrainsk kultur och som sångerska. Intäkterna från hennes konserter sägs alltid gå till välgörande ändamål. Svårt att säga huruvida detta stämmer men Bohomolets rykte är ovanligt fläckfritt för att vara en ukrainsk politikers.
En sorglig samling
I sällskap med övriga på den här listan förefaller den
sistnämnda, Olha Bohomolets, vara den mest sympatiska och sansade kandidaten. De
övriga utgör en provkarta på vad den ukrainska politiken har att erbjuda vilket
ger en mager kost åt väljarna. Det landet behöver är en framåtriktad, rakryggad
och konstruktiv ledare som kan leda landet mot fred och försoning utan att vara
underdånig den store ryske grannen, som kan på allvar ta itu med korruptionens
tärande på landets resurser och på invånarnas välmående, och som kan få
ekonomin på fötter utan att lägga den stora bördan på det redan hårt prövade
”vanliga” folket och utan att föra landet djupare in i beroende av varken IMF,
Världsbanken, EU eller Ryssland.
Själv har jag svårt att tänka mig att någon av de kandidater
jag beskrivit idag eller i tidigare inlägg har förmåga eller vilja att göra
just detta. Vad tror de ukrainska väljarna? Svaret får vi tidigast 31 mars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar