Zelenskijs attack mot Medvedtjuk och Porosjenko – ukrainsk politik i ett nötskal

 

Ukrainas president Volodomyr Zelenskij försöker just nu rida ut en kris förorsakad av uppgifter i de s.k. Pandora-dokumenten som avslöjar skatteflykt och ekonomisk brottslighet eller i bästa fall ”skatteplanering” som hundratals höga politiker och affärsmän ägnat sig åt. Zelenskijs namn finns med på listan vilket jag skrev om häromdagen. Något som redan skadat hans politiska image så till den grad att det kan vara irreparabelt, oavsett om det inte finns några olagligheter inblandade. Inte för att ekonomiska oegentligheter bland politiker är något som generellt sett får ukrainarna att höja på ögonbrynen. De är luttrade vid det här laget och förväntar sig inget annat. Men Zelenskij och hans parti Folkets Tjänare gick till val och vann stort på en image av ”renhet” och för att han inte var en tidigare politiker med lik i bagaget eller fingrarna i kakburken. Han stod för ett hopp om något bättre och mindre korrupt.

Han har för övrigt misslyckats kapitalt med att hålla sitt löfte att bekämpa denna frätande korruption. Den 14 oktober publicerades den årliga Rule of Law Index för 2021 som placerade Ukraina på 115:e plats av 139 länder (föregående år 110 av 128). Det är alltså inte många länder som har värre korruption än Ukraina. Värst är det inom den juridiska makten, polisen och militären.

I en frän och mycket intressant artikel i Forbes sägs det att amerikanska företag har tröttnat på att försöka investera i Ukraina. En anonym analytiker i Washington DC säger i artikeln:

“Ukraine is the Saudi Arabia of corruption.”

Zelenskij utlovade till västländer att Ukraina under hans presidentskap skulle bli det ”förlovade landet” för investeringar. Forbes artikelförfattare konstaterar torrt: ”It is not”. Samma gamla politiker och affärsmän bekämpar varandra och nya konkurrenter med samma smutsiga metoder som förr. Enligt European Court of Auditors korruptionsrapport från september i år är det samma problem för ekonomin under åren 2016–2020 som det var före Euromajdan 2104. Dvs. korruptionen, misstron mot domstolarna samt statliga monopol (och förstatliganden av privata företag). Forbes artikelförfattare Kenneth Rapoza tillägger att:

“Ukraine appears to ensnare foreigners, not just locals, in its toxic maze of corruption and foreign intrigue.”

Kanske är det ett av skälen till att presidenten har varit på offensiven under året vilket för oss in på de övriga två namn som figurerar frekvent i den ukrainska pressen, Viktor Medvedtjuk och Petro Porosjenko. I deras fall är det Zelenskij som står för attackerna, som har pågått sedan februari. Precis som Europarådets Venedig-kommission varnat för är Zelenskijs oligark-lagar lätta att använda som politiskt vapen.

Det är troligen just vad vi ser nu och i huvudrollerna figurerar dessa ovan nämnda herrar som utgör en sorts trojka i debatten och nyhetsflödet i Ukraina för tillfället och för en längre tid tillbaka. I flera fall korsas deras vägar och det kan spekuleras i hur det ena hänger ihop med det andra eller om det inte alls gör det.

Viktor Medvedtjuk och Zelenskijs stängning av tv-kanaler

I februari utfärdade president Zelenskij, via det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet, ett dekret som förbjöd tre tv-kanaler att sända. Dessa ägdes av oppositionspolitikerna Taras Kozak och, enligt ukrainska media, Viktor Medvedtjuk som också är ledare för Oppositionsplattformen – För Livet. Motiveringen var ytterst att dessa skulle finansierat ”terrorism” och försett de självutropade republikerna i Donbass med kol.

Sanktionerna innebar förutom bannlysning av kanalernas sändningar bland annat en frysning av tillgångar för ägaren, förbud att föra ut kapital från landet och indragna licenser och andra tillstånd.

Till saken hörde att just Oppositionsplattformen – För Livet i en opinionsmätning bara veckor dessförinnan visat sig vara största partiet med drygt 23 % sympatisörer i mätningen. Medan presidentens parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet i parlamentet i valet 2019, istället hade sjunkit till knappt 21 %. En störtdykning i jämförelse med de nära 60 % av parlamentsplatserna partiet fick efter valet.

För Medvedtjuks del tog det inte slut med detta.

Viktor Medvedtjuk och anklagelserna om högförräderi

Redan i februari 2019 inleddes en process mot Medvedtjuk på begäran av en parlamentsledamot (Andriy Teteruk) med anklagelser om separatism och högförräderi. Det handlade egentligen mest om att Medvedtjuk föreslagit att Donbass skulle ges autonom ställning inom Ukraina men innehöll en del anklagelser om finansiering av separatistrepublikerna Donetsk och Luhansk. Dessa var dock tämligen luddigt formulerade.

Kort därefter sattes ekonomiska sanktioner in mot Viktor Medvedtjuk och hans fru som tydligen äger en hel del tillgångar. Bakom beslutet låg det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet som är ett organ under presidenten som fått ökade legala befogenheter efter augusti 2014. Det kan besluta om sanktioner mot privatpersoner om de ägnat sig åt ”terroristaktiviteter”, vilket uppenbarligen tolkats lite fritt. Genom detta råd kan presidenten utan domstolsbeslut genomföra drastiska åtgärder på kort tid. Medlemmar i rådet är premiärministern, försvarsministern, inrikesministern, utrikesministern samt chefen för säkerhetstjänsten SSU men presidenten kan inkludera personer från andra organ eller egentligen vilka han vill, om han finner det önskvärt eller nödvändigt.

Rådet är alltså ett mäktigt instrument i presidentens händer och f.d. presidenten Porosjenko - som införde lagen som gav rådet utökade befogenheter 2014 - har tidigare anklagat Zelenskij för att ha planer att stänga hans tv-kanal Priamyi, vilket dock än så länge inte har gjorts.

I mars månad togs Medvedtjuk in för förhör av ukrainska säkerhetstjänsten SBU (numera SSU). Förhören ska ha handlat om anklagelserna för högförräderi. De gällde sannolikt telefonsamtal som har läckts och som sägs innehålla en konversation mellan Medvedtjuk och Vladimir Putins medarbetare Vladislav Surkov, dels 2014 samt vid ett senare ospecificerat tillfälle. Dessa ska ha gällt energiförsörjning till Krim och en fångutväxling i Donbass krigszon samt vid det senare tillfället tillförsel av pengar till järnvägsknutpunkten Debaltseve i Donbass krigszon. 

I april kom uppgiften om att The State Bureau of Investigation (SBI) hade inlett en brottsundersökning mot honom samt Taras Kozak.

Den 11 maj förklarade så Riksåklagaren Iryna Venediktova att hon auktoriserat anklagelserna om högförräderi mot Medvedtjuk och Kozak. Säkerhetstjänsten SBU gjorde samma dag en husrannsakan i Medvedtjuks hus i Kiev. Venediktovas anklagelseakt innehöll förutom de ovan nämnda också anklagelser om att ha delat militära hemligheter med Ryssland och för att ha rekryterat ett nätverk av ”propagandister” för att destabilisera Ukraina.

Medvedtjuk själv nekar förstås till anklagelserna och hävdar att de är politiskt motiverade. Han sade sig då inte heller ha några planer på att fly landet.

Vladimir Putin, som är personlig vän med Medvedtjuk och gudfar till en av hans döttrar, kallade det hela för ett ”rensande av det politiska fältet” och hotade med stark rysk respons mot vad han ser som en ukrainsk anti-rysk politik.

Det har spekulerats om att den ryska militära ansamlingen vid den ukrainska gränsen i våras kan ha haft med detta att göra. Ett vapenskrammel som möjligen fick motsatt effekt, kan jag tänka.

Medvedtjuk har länge fungerat som en sorts informell länk mellan Ukraina och Ryssland och hade en sådan roll i Minsk-överläggningarna som fördes för att få ett slut på kriget i Donbass. Det kan vara sådana samtal som nu har läckts och frågan är om dessa samtal var sanktionerade eller till och med fördes på initiativ från president Porosjenko?

 I juni kom uppgifter dessutom ut om att nya samtal skulle ha läckt och att Medvedtjuk i dessa ska ha förhindrat en fångutväxling som, påstås det, hade varit fördelaktig för Ukraina. Detta skulle ta udden av Medvedtjuks främsta försvar; att hans förhandlingar om fångutväxlingar även skulle legat i Ukrainas intresse. Dessutom – och här kommer kopplingen till Porosjenko igen – skulle dessa läckta telefonsamtal enligt uppgift ha avslöjat att Medvedtjuk förhandlat med Ryssland om naturgasleveranser på uppdrag av Porosjenko.

 Så kom då till sist (?) den 8 oktober tillkännagivandet om att ytterligare en brottsundersökning mot Medvedtjuk inletts baserat på anklagelser om högförräderi. Vid en briefing i Kiev framförde riksåklagaren Iryna Venediktova anklagelser om en konspiration, tillsammans med företrädare för Petro Porosjenkos regering, om att köpa kol från gruvor i separatistkontrollerade områden i östra Ukraina för att på så sätt hjälpa separatisterna i de självutropade republikerna Donetsk samt Luhansk ekonomiskt.

Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet reagerade häftigt och kallade anklagelserna för ett sätt för president Zelenskij att vrida bort blicken från hans egna tillkortakommanden.

Petro Porosjenko dras med i svepet

Zelenskijs dråpslag mot Medvedtjuk och indirekt dennes parti Oppositionsplattformen För Livet sveper alltså på köpet även med den före detta presidenten, och tillika Zelenskijs politiska rival, Petro Porosjenko.

Två flugor i en smäll skulle man kunna säga.

Bara för en vecka sedan utspelades en märklig scen utanför Porosjenkos hus tre mil utanför Kiev då ett antal ditresta ”huliganer” försökte ta sig in hos honom för att avkräva en förklaring till hans roll i Medvedtjuk-affären. Uppenbarligen var Porosjenko förvarnad eftersom han hade ett antal ”försvarare” som spärrade vägen för den anstormande mobben. Polis fanns också på plats och ett sedvanligt knuffande fram och tillbaka blev den mest allvarliga incidenten till slut.

Ett klipp från scenen finns på facebook, om man är road av sådant. Det är för övrigt utlagt på FB av en medlem av Kievs Stadsråd, Oleksandr Pohrebyskyi, som kommenterar saken med att det var ”krigsveteraner” som ville göra upp med Porosjenko och att de möttes och blev attackerade av “titushki” (som är en sorts benämning för inhyrda busar).

Porosjenko själv kom hem först senare på kvällen och skickade genast iväg ett argt meddelande på facebook, med den omvända beskrivningen, riktat till president Zelenskij :

"Today we saw that ‘titushky’ are ready to sell Ukraine for money. With this dirty stunt, made for money, they are trying to divert attention from Pandora papers scandal".

samt:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko sägs ha avstyrt en plan för att inleda sanktioner mot Medvedtjuk redan 2018, då Porosjenko var president. Inrikesminister Arsen Avakov (som nyligen avgick från sin post) sa i en intervju den 2 mars i år att Porosjenko räddat Medvedtjuks tv-kanaler från stängning och att han skulle gjort det för egen vinning utan att gå in på vad detta skulle betyda.

 Men antagligen avsåg han då det som nu sägs ha framkommit av de senast läckta telefonsamtalen. Medvedtjuk ska alltså under Porosjenkos presidentperiod ha agerat som en mellanhand för Porosjenko i förhandlingar med Ryssland om gasavtal, fredssamtal och fångutväxlingar. Enligt chefen för säkerhetstjänsten, Ivan Bakanov, så synar de nu även Porosjenko.

Det ska här påpekas att såväl Riksåklagare Venediktova som chefen för säkerhetstjänsten SSU Ivan Bakanov har handplockats till sina poster av president Zelenskij. De anses alltså stå presidenten mycket nära och för att gå hans ärenden. Det lär i vart fall vara så som Porosjenko ser det.

Foto 5 Channel. Knuffande och buffande utanför Porosjenkos hus i Kozyn, tre mil utanför Kiev.

Ukrainsk politik i ett nötskal

Vladimir Putins uttalande om att Zelenskij ”rensar det politiska fältet” är inte helt verklighetsfrånvänt. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko leder de två starkaste oppositionspartierna i parlamentet och utgör politiska rivaler också som presidentkandidater, även om Medvedtjuk inte lär ha varken förutsättningar att vinna eller särskilt stort intresse av att ställa upp. I synnerhet inte nu förstås.

Att använda rättsliga instrument för att neutralisera politiska rivaler när maktpositionen så tillåter har varit en gängse metod i Ukraina alltsedan självständigheten 1991. President Zelenskij har förstås även andra skäl att visa musklerna. Bland annat lär USA under Joe Biden i somras ha satt press på honom för att ta itu med korruptionen och oligarkväldet. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko kan sägas tillhöra det senare.

Det kan också tolkas som att Zelenskij vill öka sin popularitet hos nationalistiska ukrainare. Patriotism är en gångbar politisk valuta inte bara hos de högerextrema utan hos en stor portion av väljarbasen.

Han lär dock få svårt att bättra på sin image nu när han till synes är inblandad i Pandora-skandalen, som jag nämnde i början och skrev om nyligen. Jag spekulerade då i om dessa politiska rivaler kan ha haft något att göra med att publiceringarna om Zelenskijs off-shore-verksamheter kommer just nu. Jag har inga som helst belägg för detta mer än att jag följt den ukrainska politiken mycket noga under flera år och även periodvis bott i Ukraina under dessa år och tycker mig känna igen vissa mönster.

Det ska dock sägas att turerna i ukrainsk politik inte är alldeles lätta att hänga med i och ibland blir man förvirrad eller förvånad. Jag brukar dra en liknelse om trädockan Matrjosjka som man kan skruva på och då få fram en ny docka man kan skruva på osv. i flera lager. Det som syns på ytan döljer ofta en mängd andra saker med andra ord.

Det blir hur som helst spännande att se hur det här slutar. Eller också gör det inte det utan bara håller på och håller på och nya ”dockor” dyker upp, och ännu en, och ännu en och…

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 2 Uppstickaren Zelenskij

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. I mitt första inlägg gick jag igenom huvudrivalerna Porosjenko och Tymosjenko. I denna del kommer jag till den store uppstickaren, Volodomyr Zelenskij.

Uppstickaren Zelenskij

De två presidentkandidater, Petro Porosjenko och Julia Tymosjenko, jag skrev om i mitt första inlägg om ukrainska presidentvalet tillhör det gamla gardet inom ukrainsk politik. Ett faktum som inte talar helt till deras fördel. Den konkurrent som just nu anses ha störst möjligheter att hota dessa i valet är komikern Volodomyr Zelenskij, 41-årig tv-profil från Kryvyj Rih i sydöstra Ukraina. En populär kändis och profil i Ukraina som överraskade många när han tillkännagav sin kandidatur i tv-kanalen 1+1 på nyårsaftonen 2018/19. Samtidigt som president Porosjenko höll sitt årliga nyårstal till folket i en annan tv-kanal, vilket blev en snackis i sociala medier i flera dagar efteråt. Rykten har dock snurrat om Zelenskijs eventuella kandidatur åtminstone sedan ett halvår tillbaka och opinionsmätningar har visat att hans namn dykt upp hos folk när de fått den öppna frågan om vem de helst skulle se som president för landet.

Till skillnad från Porosjenko och Tymosjenko har han ingen som helst politisk erfarenhet. Något som i Ukraina alltså kan ses som en merit och som han också väljer att framhäva i sin kampanj. Zelenskijs valmotto är ”Presidenten är folkets tjänare” och namnet på partiet han lanserat samtidigt är också Folkets Tjänare. Han registrerade faktiskt redan tidigt förra året sin tv-show som politiskt parti, av copyright-skäl. Zelenskij vill alltså vara folkets kandidat, fri från politisk historia och kunna skaka hand med folket med rena händer.

Men vad vill han då. Ja, det frågar han själv folket, vilket verkar minst sagt okonventionellt. Han har gått ut med en uppmaning till ukrainska folket att tillsammans skapa ett valprogram åt honom. Det skulle lätt kunna tolkas som att han själv helt saknar politiska idéer och vilja och bara eftertraktar själva ämbetet. En webbsida har öppnats för att rekrytera supportrar till sitt kampanj-team som han kallar Ze! Team. Här finns också en öppning för aktiva och skickliga kampanjarbetare att utöva stort inflytande på Zelenskijs kampanj. Det är svårt alltså att veta vad folket till slut får av folkets tjänare.

Om Zelenskij är politisk oskuld har han däremot en lång karriär bakom sig som komiker, mest känd för sin ledande position i produktionsteamet Kvartal 95 som varit inblandade i en mängd olika filmer och tv-shower i Ukraina ända sedan 1997. Deras produktioner har också haft stora framgångar i många andra post-sovjetiska länder.

Bild: Youtube/Komanda Zelenskoho. Zelenskij vandrar mot en oviss ukrainsk framtid på sin kampanjsida. Kommer han ändra fram till presidentpalatset?

Zelenskij framhåller sina ”rena politiska händer” och talar om att bekämpa oligarkin men är samtidigt hårt uppbackad av oligarken Ihor Kolomoisky och framträder främst i dennes tv-kanal 1+1. Bland annat i den populära serien ”Folkets tjänare” där Zelenskij spelar en oligarkbekämpande ukrainsk president, med namnet Vasyl Holoborodko. Alltså en tv-serie från vilken Zelenskij hämtar namnet till sitt nya parti och sitt motto för sin presidentkandidatur. Tv-serien handlar också om en skollärare, helt politiskt oerfaren, som till slut blir president efter att ett filmklipp där han hävt ur sig en ursinnig tirad vänd mot landets korrupta regering utan hans vetskap spritts på nätet. Vad är fiction och vad är verklighet? Är Zelenskij själv helt klar på detta? Många frågor hopar sig kring denna kändiskandidat som plötsligt blandar sig i landets storpolitik.

Många menar att verklighetens Zelenskij lär få betydligt svårare att bekämpa oligarkin än den fiktive Holoborodko (trots att rollfiguren mycket riktigt får svårt att förändra ett genomruttet system när han väl kommit till makten) och att Zelenskij egentligen bara är en bricka i ett större spel där oligarken Kolomoisky håller i regelboken. Populariteten har han vunnit bland annat för sina skämt om kända politiker men en stor fråga är vilken dimension skojandet om Porosjenko och Tymosjenko får nu sedan han tillkännagett sin egen kandidatur och tv-showerna blir en del av hans egen presidentkampanj? Han lär också bli hårt och smutsigt angripen av Porosjenkos och Tymosjenkos kampanjorganisationer. Redan efter någon dag angreps hans kampanjsida av hackers. Det är inte bara Ryssland som använder botar och smutsiga metoder för att vinna val. Flera experter tror exempelvis att Porosjenko omöjligt skulle kunna vinna en eventuell andra valomgång mot Zelenskij men betydligt större chans mot Tymosjenko. Han har med andra ord starka skäl att bekämpa just Zelenskij i valkampanjen.

En faktor som bland andra Andreas Umland har framhållit till Zelenskijs fördel är hans rötter i sydöstra Ukraina. Han är ukrainsk patriot men ändå populär bland ryskspråkiga ukrainare och mindre ”demonstrativt pro-västlig” än flera av huvudkandidaterna, enligt Umland, som tror att Zelenskij, om han bildar ett parti som får stöd i sydöstra Ukraina och etablerar sig i parlamentet, kan bidra till att ena nationen. Umland menar också att Zelenskijs judiska rötter kan ha positiv inverkan för landets enande av etniska minoriteter och kan lindra antagonismen mellan ukrainsk extremhöger och den judiska minoriteten. Han har också höga tittarsiffror även i Israel. Men också i Ryssland. Vilket gör honom till populär i flera läger vilket väl är lite av det Umland är ute efter när han framhåller Zelenskij som en potentiellt nationsenande president. Den ryska kopplingen skulle dock lika väl kunna ligga honom till last. Undersökande journalister har nyligen avslöjat att han har inkomster från Ryssland men styrda via ett cypriotiskt bolag. Trots att han bedyrat att han avslutat alla affärsprojekt i Ryssland.

Enligt en mycket färsk opinionsmätning av amerikanska institutet Greenberg Quinlan Rosner, och som presenteras i Kyiv Post 13/2-19, ska Zelenskij ändå ha seglat upp som ny favorit hos folket. Han får där stöd av 28 % med Pososjenko som tvåa på 18 % och Tymosjenko, som tidigare hela tiden haft topposition i nästan alla mätningar, bara är trea med 15 %, enligt Kyiv Post.

Det finns förvisso många opinionsinstitut som alla gör sina egna mätningar vilka visar sinsemellan tämligen olikartade resultat. En del menar att de ukrainska opinionsinstituten är notoriskt opålitliga och det kan inte uteslutas att korruption och valmanipulation sträcker sig in bland deras verksamhet. Kanske är det därför Kyiv Post väljer att lita på ett amerikanskt institut istället? Hur som helst är det en indikation på att Zelenskij är en potentiell vinnare av presidentvalet.

Är han redo för det? Är Ukraina redo för honom? Och vad står han egentligen för? Kanske spelar det ingen större roll? Mycket tyder på att en röst på honom främst är en proteströst. Åtminstone om man ska ta på allvar det skämt som nu sägs cirkulera i Kiev:

”I flera år har vi röstat för seriösa personer och allt vi fått har varit en fars. Så varför inte rösta på en komiker och se vad som händer?”

Saakasjvili – Ukrainas kronprins – Eller O-dessa män med sina stora trutar…

Redan i höstas var det flera här i Ukraina som viskade till mig att den där Saakasjvili är nog ute och fiskar efter premiärministerposten. Den där Saakasjvili är alltså Mikhail Saakasjvili, Georgiens förre president som nu är fråntagen sitt georgiska medborgarskap och är efterlyst, anklagad för förskingring, i det gamla hemlandet. Nu har han dock ”skaffat” nytt pass. Ett ukrainskt som han ”fick” av president Porosjenko som utsåg honom till guvernör i Odessa. Att det viskades om Saakasjvili redan tidigt i höstas var kanske inte så märkligt. Jatsenjuks popularitetssiffror slog i botten för länge sedan så det har hela tiden varit en tidsfråga innan han skulle tvingas avgå (senast jag kollade satt han kvar i alla fall). Det var därför Saakasjvili kunde känna tillräcklig tillförsikt med att gå ut så hårt när han anklagade snart sagt halva regeringen för korruption. Men det fanns de som trodde att det lika gärna kunde bli han själv som skulle försvinna från den ukrainska politiska scenen, lika snabbt som han kommit in.

Nu är som sagt hela den politiska makten i Ukraina ute på ett gungfly och man vet inte vem som ska gå ner sig härnäst. Tillfället är då säkert väl valt att inleda en ny offensiv. Sagt och gjort, tänkte väl Mikhail och laddade om.

Till Interfax säger han att Ukraina skulle klara sig mycket bättre utan IMF. – Dem kastade vi ut från Georgien efter ett år, hävdar han. 

Dessutom vill han göra om hela det ukrainska politiska systemet. Ja, vem kan säga att det är en dålig idé idag? Däremot har han hävdat att han inte alls är intresserad av premiärministerposten. – I en mardröm så hemsk att jag inte kan föreställa mig den, lär han ha sagt.

Det snackas väldigt mycket dock och det som förefaller säkert idag kan imorgon vara det helt motsatta. Frågan är också hur han ska ”vända upp och ned” på det politiska systemet om det inte är från en nationell maktposition? För inte tänker han sig väl väpnad kupp?

Det är dock många som spekulerat i om Saakasjvili kan vara nästa namn som premiärminister. Tidpunkten för att skapa sig ett namn är ju inte fel vald precis. Han fick fly sitt gamla land Georgien med svansen mellan benen så vad man än kan anklaga honom för så inte heller är det feghet. I synnerhet som det nya karriärlandet heter Ukraina. Det skulle inte förvåna mig mycket, trots hans egna blånekande om sina intentioner, om han dök upp i nästa regeringsbildning, eller varför inte som president?

Från Odessa - där han nu är guvernör - hör jag att han är oerhört poppis, så varför kunde inte charmen fungera i övriga landet? Men så vad har han då för något som folk faller för? Adrian Karatnycky har formulerat det så här i Foreign Policy:

” […] he has bravado; he is a vast storehouse of energy; and he is tempting Ukrainians with an easy solution to poverty and corruption — namely, him”

Ukrainskt politiskt gungfly

Jag hann inte mer än att skriva igår att det händer så mycket i Ukraina att jag knappt hinner med förrän det hände saker igen, i stort sett medan jag skrev. Jag tog upp tre snackisar i gårdagens inlägg och en av dem handlade om president Porosjenko, som har varit ifrågasatt i pressen. Framemot midnatt fick jag klart för mig att det under senaste dygnet utspelat sig ett totalt politiskt krig bakom ryggen på mig och skyndade mig att dela en artikel från BBC som förklarade att regeringen och premiärminister Jatsenjuk klarat sig från missnöjesförklaring. Märkligt nog fick artikeln av BBC rubriken ”BREAKING NEWS – Ukraine´s government falls after vote”. Raka motsatsen alltså. Antingen hade rubriksättarna inte heller hängt med i svängarna eller hade något nytt hänt? Jag var tvungen att reda ut allt för mig själv och - generös som jag är - delar jag gärna med mig till den som är intresserad. 

Häng med då!

För några dagar sedan lämnade den ukrainska regeringen sin rapport till parlamentet där de redogjorde för sina prestationer under 2015. Naturligtvis hade de uppfattningen att de varit mycket aktiva och lyckats med en hel del men att ”reformarbetet måste fortsätta”.

Den 15 februari registrerades dock i parlamentet en resolution där regeringens prestationer förklarades ”otillfredställande”. Bland partierna bakom resolutionen fanns presidentens Porosjenko-block bland andra. Regeringens rapport låg på agendan för debatt under tisdagen 16 februari (igår). En missförtroendeförklaring låg alltså i luften. Med anklagelser om korruption och ineffektivitet i reformarbetet, avhoppande ministrar och internationell kritik (inte minst viktigt från IMF som håller hårt i pengarna tills för dem nöjaktiga resultat visas upp) och en popularitet för premiärminister Jatsenjuk och hans parti Folkfronten som sjunkit till nära noll-nivå verkade en sådan inte alls otänkbar, snarare trolig.

Samtidigt, under måndagen, sa den biträdande chefsåklagaren, Vitaly Kasko, upp sig. Normalt sett kanske ingen huvudnyhet men han gjorde det i protest mot den tidigare hårt kritiserade chefsåklagaren Viktor Shokins sätt att sköta myndigheten. Eller snarare obstruera myndighetens normala funktion. På presskonferensen levererade han sin dom:

"The General Prosecutor's Office has become a dead institution, which nobody believes is independent"

Shokins assistent avfärdade förstås anklagelserna som helt grundlösa medan USA-ambassadören Geoffrey Pyatt kallade avhoppet för ”ett bakslag för Ukrainas reformprocess”. I avskedsbrevet skriver Kasko:

”Lawlessness, not the law, rules here […] "The current leadership of the prosecutor’s office has once and for all turned it into a body where corruption dominates, and corrupt schemes are covered up”

En ganska allvarlig kritik när det gäller en åklagarmyndighet, får man ju säga. Shokin och Porosjenko har under hela hösten/vintern här fått heta “Poroshokin” i pressen, åsyftande deras sätt att använda rättsväsendet för egen vinning och för att röja undan politiska motståndare.

Vitaliy Shabunin, som är ordförande för civilorganisationen Anti-Corruption Action Center (AntAC) uttalade det hela så här, som kommentar till avhoppet:

“For half a year, Poroshenko has been more interested in controlling everyone through the Prosecutor General’s Office than in Western funding and support by Europeans and Americans without which we will lose the war (in Donbas)”

Så vad göra om man är president Porosjenko i detta utsatta läge? Jo, smart nog går han inte i försvarsställning utan istället till motattack, eller snarare ”full frontal attack”.

I ett pressmeddelande på eftermiddagen igår (tisdag) säger han sig inte vilja utnyttja sin rätt att upplösa regeringen. En åtgärd han vill ta till endast i sista hand. Vi har inte råd med politiska strider och gå till val för fjärde gången på knappt två år, fastslog han. Resurserna räckte dock till att kräva en total ombildning av regeringen såväl som premiärministerns Jatsenjuk och chefsåklagarens Shokin avgång. Det kan ju tilläggas att båda två nominerades av presidenten själv. Presidentens talesman gav följande besked:

"In order to restore trust in the government, the president asked the prosecutor general and the prime minister to quit"

Inte många timmar senare meddelade Shokin sin avgång. När husse skäller…?

Premiärministern däremot nämnde inte saken med ett ord under sitt tal till parlamentet under gårdagen.

Senare på kvällen gjordes alltså den omröstning där de som ville få igenom en misstroendeförklaring inte lyckades få ihop tillräckligt antal röster. Regeringen klarade sig alltså igenom detta med ganska många rösters marginal.

Den där resolutionen jag inledde det hela med då? Som gick ut på att förklara regeringens arbete som ”otillfredsställande”. Jo, den gick igenom.

Så nu har vi alltså en president som inte har förtroende för sin regering, ett parlament som har förtroende för sin regering men inte för dess arbete. Ett politiskt gungfly alltså.

Det är med andra ord bäst jag vänder mig om igen för att se vad som hänt bakom ryggen idag då. Här gäller det att hänga med…

Bild: Sergei Supinsky/AFP/Getty. - Hallå, det är premiärministern... tror jag...

Ukrainas regering på väg att rasa ihop?

Den ukrainska regeringen har nyligen drabbats av ett svidande avhopp och nya rapporter om avhopp från vice-ministrar och upprörda kommentarer trillar nu in på löpande band från nyhetsbyråerna. Såvitt jag kan se har detta dock inte nått de svenska tidningsdrakarna (eller också inser de inte allvaret i det som skett) så jag tänker att det kan vara på sin plats med lite uppdatering.

I onsdags avgick ekonomiministern Aivaras Abromavicius eftersom han inte ville bli en marionett för korrupta intressen och med anklagelserna särskilt riktade mot en av presidenten Porosjenkos närmaste allierade, Igor Kononenko som enligt Abromavicius ska ha försökt sätta press på hans ministerium för att få inflytande över chefstillsättningar på departementet samt i statliga företag. Den före detta ekonomiministerns avgångsbrev är publicerat i Kyiv Post och det börjar enligt nedan:

“It has become clear that any kind of systemic reform is decisively blocked. It is more than the mere lack of support or political will.

These are concrete actions aiming to paralyse our reform efforts, ranging from a sudden removal of my security detail to the pressure to appoint questionable individuals to my team or to key positions in state-owned enterprises.

I can only interpret these actions as a persistent attempt to exert control over the flow of money generated by the state-owned enterprises, especially NAK Naftogaz and the defense industry.

I refuse to be part of this system.

Neither me nor my team are prepared to serve as a cover-up for the schemes, old or new, that have been set up in the private interest of particular political or business players.”

Längre ned i brevet kommer anklagelserna mot Kononenko:

“Neither me nor my team have any desire to serve as a cover-up for the covert corruption, or become puppets for those who, very much like the “old” government, are trying to exercise control over the flow of public funds.

I am not willing to travel to Davos and talk about our successes to international investors and partners, all the while knowing that certain individuals are scheming to pursue their own interests behind my back.

These people have names. Particularly, I would like to name one today. The name is Igor Kononenko.

Despite representing the political party that had nominated me for my post, lately he has been bent on obstructing our efforts.”

Och ytterligare en bit längre ned framgår antydningen att presidenten ska ha varit inblandad:

” Through a crony of his in the Parliament, Mr. Kononenko attempted to influence key appointments in the state-owned Derzhzovnishinform, in metal powder factories, and the National Accreditation Agency.

This entire rampage culminated in Mr. Kononenko’s desire to have his personal deputy minister of economy – one responsible for Naftogaz and other state-owned companies.

His candidate simply showed up with a complete set of documentation, and told me: “I want to be your deputy. I’m part of Kononenko’s team, and my appointment was approved upstairs.”

Following this conversation, I received a call from the President’s Administration, whereby I was emphatically suggested to hire this individual, as well as another one, who would take the position of my deputy in charge of defense industry.”

Premiärminister Jatsenjuk slår ifrån sig kritiken från Abromavicius som ett försök att smutskasta regeringen med syfte att dölja ekonomiministerns egna brister I reformarbetet. Talmannen för parlamentet, Groisman, inser dock allvaret i situationen och har tagit upp frågan om ombildning av regeringen.

En av parlamentsledamöterna för premiärministerns parti Folkfronten, Leonid Yemets, kallar avhoppet för en “katastrof” i ett uttalande till Reuters och förklara varför; "Think about it: how can we now talk with our partners in the West, with our donors, after the minister comes out and says that the deputy head of the president's faction is corrupt. Who will want to speak with us after this?”, säger han till Reuters.  

IMF-pengar ligger nu i riskzonen enligt många bedömare här i Ukraina och den folkomröstning som ska hållas i Nederländerna i början av april om Ukrainas anslutningsavtal till EU lär ha fått bränsle till nej-sidan. Varför ska EU-ländernas befolkningar betala skatter som sedan går till ukrainsk korruption och oligarker?

Litauen har varit en av de stora supportrarna av den regering som tog över efter Euromajdan och litauern Abromavicius fick ukrainskt medborgarskap efter ett särskilt beslut från president Porosjenko själv för att kunna tillträda som minister i regeringen. Hans uppseendeväckande avgång är således också en enorm prestigeförlust för Ukraina .Enligt färska uppgifter har också nio Ukraina-ambassadörer, med franska Isabelle Dumont i spetsen, i ett offentlig uttalande framhållit sitt stöd till Abromavicius vilket visar att de troligen haft löpande information om missförhållandena.
 

Den politiska skadan är svår att överblicka i nuläget men vad händer om EU och några av presidentkandidaterna i USA börjar reagera över det ukrainska agerandet och tröttnar på att stötta Ukraina? Om de börjar känna att de har gått på världens blåsning och att den ukrainska korruptionen bara fortgår som under Janukovytj och att maktskiftet efter Euromajdan verkligen är att betrakta som en kupp som skulle bringa nya makthavare till köttgrytorna?

Gott Nytt År från Ukraina!

Imorgon bär det av mot Kiev. Vi har bokat nattåg vilket är tur eftersom arga bönder sägs blockera vägar runtom i hela landet. Det är en landsomfattande protest mot att jordbrukssektorns momssats ska höjas. Ett av de allra vanligaste sätten att visa missnöje med politiken här är just att sätta upp vägspärrar och ockupera ett stycke väg. En desperat åtgärd förstås, men förståelig när man ser vilka politiker som styr. Den 11 december var det slagsmål i parlamentet när ledamoten Oleh Barna först gav en blombukett och sedan tog skamgrepp på premiärministern Jatsenjuk och försökte bära iväg med honom (okänd destination). Ett par dagar senare var det dags igen då inrikesministern Arsen Avakov kastade ett glas mot Odessa-guvernören Mikhail Saakashvili. Det nationella rådet för reformer hade samlats för att diskutera och Odessaregionens guvernör Saakashvili anklagade inrikesministern för att vara korrupt (han anklagar för övrigt hela regeringen för detta) vilket alltså slutade med följande (enligt Kyiv Post översättning till engelska) högtstående ordväxling mellan ovan nämnda herrar:

Avakov: Bastard!
Saakashvili: Thief!
Avakov: Sure, a thief...
Saakashvili: And such people like you would be in prison. Because Ukraine should be a successful country...
Avakov: You´ve already pushed your country to the limit (Saakashvili var tidigare president i Georgien men blev fråntagen sitt medborgarskap och efterlyst för förskingring/min anm.). Get out of my country!
Saakashvili: Out of your country? I´m Ukrainian, by the way.
Avakov: I´m also Ukrainian.
Saakashvili: No! I´m Ukrainian. And you´re a thief!

(Här lägger sig premiärminister Jatsenjuk i "samtalet"/min anm.)

Jatsenjuk (till Saakashvili): And you´re a clown...
Avakov (till Saakashvili): You´re a fucking circus performer, bitch.
Jatsenjuk (till Saakashvili): You´re a visiting performer and a blabbermouth! You were invited to the country to do something rather than go into political speculation...
Avakov (till Saakashvili): Bullshitter...

Enligt en färsk undersökning lär endast 8 % ha förtroende för regeringen och det är kanske inte speciellt förvånande med tanke på nivån på ovanstående diskussion åtminstone.

Det här är ju lätt att raljera över men det är inte roligt för den vanlige, tänkande ukrainske medborgaren att följa hur övriga världen skrattar åt deras politiker. Det finns ett allvarligt missnöje som lätt kan utnyttjas av olika krafter. Det spelar naturligtvis Ryssland i händerna men inte minst de högerextrema krafter som vill ha oroligheter och våldsamma upplopp där de kan ta en framträdande roll. Högra Sektorn har visat tecken på offensiv och nu är många oroliga att de kan komma att utnyttja böndernas "skatteuppror".

Här i Tjernivtsi där jag bor är det dock tämligen lugnt även om det spatserade ovanligt många poliser på gatorna igår kväll. Kanske en säkerhetsåtgärd inför nyårsaftonens firande idag? Förra året tilläts inga fyrverkeripjäser men förbudet lär ha släppts till detta nyårsfirande. Med tanke på att fyrverkeripjäser säljs utan några restriktioner är detta ett skäl så gott som något att hålla sig inomhus. Nyåret är också här i mycket en familjeangelägenhet och många krogar är helt stängda. Det blir en stilla middag ikväll alltså och en skål för framtiden vid tolvslaget. Inte minst Ukrainas.

Hoppas alla läsare av denna blogg får en fin nyårsnatt och ett Gott 2016!

Z´Novum Rokom!