Diskussionen kring Martin Kragh och hans famösa artikel från
2017 har pågått en tid nu och i debattens omloppsbana rör sig DN-artiklar av
Mattias Carlsson med spekulationer om ryska journalist-spioner; en Patrik
Oksanen-artikel med ett sammelsurium av gissningar och konspirationsteorier
utan någon metod eller grund; och en rapport från NATO-knutna amerikanska
tankesmedjan Atlantic Council om ”Kreml-trojaner” med ett avsnitt om Sverige
skrivet av Henrik Sundbom. Över allt detta ligger en misstanke om
åsiktsregistrering och kampanjer för misskreditering av NATO-motståndare under
projektet Integrity Initiative som drivs av delvis statligt finansierade Institute
for Statecraft. Detta har jag skrivit om tidigare och det ser ut som att jag
måste göra det igen. Åtminstone för min egen sinnesfrids skull.
Just uppgifterna om Integrity Initiative avfärdas av Kraghs
försvarare som ”irrelevanta”. Det som i Storbritannien har rönt stor
uppmärksamhet och gett anledning att resa ett antal allvarliga frågor betraktas
här som ointressant. Att rikta uppmärksamhet mot detta anses här vara att föra
Kreml-narrativ vidare. Att det sannolikt är rysk underrättelsetjänst som hackat
fram dokumenten ifråga är det enda som Kragh-försvararna fokuserar på. Att det
är äkta råder det dock inget tvivel om men dess innehåll vill man inte
diskutera. Alldeles oavsett vad Kreml tycker och tänker torde det väl vara
oerhört intressant att få ett antal frågetecken uträtade? Om alla har rent mjöl
i påsen är det ju inget att vara orolig för. Så vad hindrar att vi börjar titta
på sakfrågorna?
Det vill säga bland annat följande:
IfS har ett program, Integrity Initiative, enligt vilket de
ska forma cluster av ”vänliga journalister” och nyckel-influencers i olika
länder i Europa för att slå tillbaka mot rysk propaganda och falska nyheter.
Läckta dokument visar nu att de använt de statliga medel de erhållit till att
sprida attacker mot Labour och dess ledare Jeremy Corbyn. Även hans
kommunikationschef Seamus Milne anklagas, inte för att vara spion, men för att
”arbeta enligt Kremls agenda”. Integrity Initiative sägs också ha stöttat
ukrainska politiker som har högerextrema kontakter. Det räcker att politikerna
är Putin-fientliga för att vinna institutets stöd. Stämmer detta eller stämmer
det inte? Jag har inte med ett ord hört något argument emot dessa påståenden,
att de skulle vara felaktiga eller rent lögnaktiga. Men en saklig genomgång som
bevisar motsatsen vore fantastiskt välkommen, så kan vi lägga detta åt sidan.
Det florerar också uppgifter om att just Martin Kragh skulle
vara en av de svenskar som ingår i det svenska ”cluster” som skapats under
Integrity Initiative. Det har avfärdats som lögn men jag har ännu inte sett
några övertygande bevis för att dessa cluster inte finns och om de nu gör det
och Martin Kragh inte ingår i det svenska så undrar man ju; vilka är det då som
utgör de svenska ”vänliga journalister” och ”nyckel-influencers” som ska
informera projektet om eventuella mål att slå till emot?
Karin Olsson i Expressen har fallit in i Kraghs och Sundboms
spekulativa teorier och gått till försvar för Kragh. Hur kan en sådan
välrenommerad Rysslandskännare som Martin Kragh bli misstänkliggjord för att
vara spion? frågar hon sig. Ja, det är ju lätt hänt om man använder samma metoder
för bevisföring som Kragh, tänker jag. Men frågan är ju relevant att ställa med
tanke på vad som framkommit i Storbritannien och med tanke på vad han själv har
skrivit. Jag tvivlar inte heller på att han har studerat Ryssland; skrivit
böcker som används i undervisning om Ryssland; och säkerligen kan mycket om
landet och hur det fungerar där. Men därifrån till att anklaga både enskilda
och organisationer/partier i Sverige för att vara någon form av distributörer
av Kreml-fabricerade åsikter är något helt annat. Det borde vara under hans
värdighet och vetenskapliga etik kan tyckas. Bara det faktum att han gör det
ändå ger upphov till misstankar. Är just den här artikeln ett beställningsjobb?
Det är i vart fall inte vetenskapligt så något annat skäl måste väl finnas?
Det som slår mig också under debatten och som jag skrev i
mitt inlägg om Oksanens artikel är att det är oerhört lite av saklig debatt. Olof
Ehrencrona tycker i en ledare i SvD att hela frågan i sak är ”avgjord” i och
med Oksanens snurriga artikel och Karin Olssons påhopp på Aftonbladet. En
märklig slutsats, enligt min mening. Själv tycker jag inte att det handlat
särskilt mycket om sakfrågor över huvud taget. Betydligt mer om personer. Aftonbladet
vill slå Expressen och DN så hårt i huvudet de bara kan och de liberala
tidningarna svarar med samma mynt. Karin Olsson går i Expressen 23/2-19 till
svars mot Linderborg. Men inte det som Linderborg sagt i sak. Olsson drar
istället fram några artiklar publicerade för ett antal år sedan i Aftonbladet
respektive Filter. Här stoppar Olsson in också övertrampet som AB gjorde sig
skyldig till i fallet med teaterchefen Benny Fredriksson osv. ”Linderborg
erkände aldrig något fel”, säger Olsson, för att i nästa mening fnysa åt när
Linderborg faktiskt erkände ett fel.
Nå, det är så här det börjar se ut. Inte ett ord om vad i sak
som är fel i kritiken av Martin Kragh/Henrik Sundbom. Hon radar
istället upp ett antal skribenter som kritiserar AB och Åsa Linderborgs artikel
(”Martin Kragh är ett demokratiskt problem”) där Kragh anklagas för att eventuellt
vara ”senior rådgivare på den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council”.
Hon fortsätter med sin kritik av Linderborgs artikel:
”Den myllrar av detaljer,
påståenden och vaga uppgifter från hemliga källor, i syfte att utmåla Kragh som
en charlatan, potentiellt en farlig sådan. Ingen som inte är ohyggligt
intresserad, och ägnar timmar av research, kan bedöma sanningshalten”.
Det var nästan på pricken det jag själv tänkte om framför
allt Patrik Oksanens artikel (se mitt länkade inlägg ovan). Den artikeln
beskriver Karin Olsson istället som ”en avslöjande granskning”. Så olika man
kan läsa en text. Själv skulle jag beskriva Oksanens artikel med Olssons första
ord i kritiken mot Linderborg, det vill säga att den innehåller ”ett myller av
detaljer, påståenden och vaga uppgifter från hemliga källor…”.
Det är ju just detta med att Kragh och senare Henrik Sundbom
fört fram spekulationer mot enskilda personer, vissa namngivna medan andra är
utpekade utan namn men med möjlighet för initierade att lista ut vem det handlar
om. Specifikt var det Miljöpartiets tjänsteman Håkan Sundberg som i Kraghs och
Sundboms texter blev utpekad som säkerhetsrisk med kontakter i Kreml, trots att
han blivit rentvådd av Säpo. Dessutom har det visat sig att främsta (troligen
enda) källan till just dessa uppgifter är den Mp-politiker, Pernilla
Stålhammar, som från början pekade ut Sundberg men som senare själv fick avgå
från sin post som utrikespolitisk talesperson för sin falska ryktesspridning om
såväl tjänstemannen som partiet.
Så visst vore det välkommet att nu lägga personangreppen åt
sidan. Det var just dessa som fick mig att reagera starkast. Vi måste kunna
föra en fri debatt om värdlandsavtal och eventuella NATO-medlemskap och ha
friheten att vara såväl för som emot utan att bli misskrediterade av den ena
eller andra sidan. Karin Olsson säger också i sin artikel att det ”går utmärkt att
kritisera Nato eller tycka att opinionen är halsstarrig i fråga om Ryssland”,
bara man ”låter bli att samtidigt sprida falska uppgifter”. Det låter lovande
men Olsson verkar då ha glömt att det som utlöst hela debatten ju var att
Martin Kragh spred falska uppgifter om Nato-kritiker. Så vänd gärna på resonemanget;
det går utmärkt att argumentera för NATO utan att för den skull sprida falska
uppgifter om Kreml-trojaner.
Jag kan rekommendera en bok till Karin Olsson/Patrik
Oksanen/Martin Kragh/Henrik Sundbom och andra som tycker att kritiken av Kragh
är obefogad. Boken har titeln ”Russia without Putin – Money, Power and theMyths of the New Cold War” och är skriven av Tony Wood. Wood tillhör
redaktionsstyret på New Left Review och
har skrivit ibland annat London Review of
Books, the Guardian, n+1, the
Nation och en del andra publikationer. Han skriver om hur Putins roll
överdrivs av många i Väst och vill peka på att systemet är djupare rotat i
Ryssland än att vara avhängig personen Putin. Men Wood efterlyser också en
bättre förståelse av Rysslands agerande och tänkande vilken annars brukar
inskränka sig till att (just) Putin är ond och vill oss alla i Väst ont. Wood
säger så här:
”Indeed, the fundamental
fact that has defined relations between Russia and the West since the end of
the Cold War is the huge imbalance in power and resources between the two
sides. All other geopolitical calculations have flowed from it – including both
the West´s impulse to drive home its advantage through the expansion of NATO,
and Russia´s growing resentment of that process, as well as its inability to
halt or reverse it”.
Wood fortsätter sedan (och här skulle jag särskilt vilja att
Kragh/Sundbom/Karin Olsson/Patrik Oksanen med flera är alldeles extra uppmärksamma):
”Those who point this
out are often depicted as Kremlin stooges, as if to note a disparity in power
between the two parties were somehow to take the weaker side […] But there is a
huge distance, politically and ethically, between measuring how much power Russia
really has and defending what Putin does with it”.
Wood avslutar resonemanget med vad som skulle kunna vara en
indirekt vädjan till debattörer av Ryssland:
”One of the effects
of the escalating rhetoric of the New Cold War has been to conflate the two,
and thus to prevent any serious discussion of the actual international balance
of power”.
Just det jag skulle vilja framföra i den debatt som råder
framför allt mellan de två kvällstidningarna. Det vill säga att återgå till
sakfrågorna. Dels exakt vad som är fel med kritiken av Kraghs artikel och
Sundboms bokkapitel och dels angående det större resonemanget om den
internationella säkerhetspolitiken och maktbalansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar