Kristen etik och västerländsk humanism – om att fastställa ett ”etiskt modersmål”

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor skriver i en debattartikel i gårdagens SvD att Sverige behöver ”ett gemensamt etiskt modersmål där vissa grundläggande värderingar inte är valbara”.

Det kan mycket väl tänkas utgöra ingång för ett resonemang om vad sådana bör innehålla och om påståendet över huvud taget håller i ett modernt samhälle. Men hon specificerar inte detta ”modersmål” närmare än att hänvisa till ”den judisk-kristna etikens och västerländska humanismens fördelar”. En kan ju för det första undra vad de judar som drevs ut från kristna områden i Europa under hundratals år uppfattar denna gemensamma benämning? Det är inte så förfärligt länge sedan som det inom ledande kristna kretsar talades om en judisk infiltration av den kristna världen eller om ”den evige judens” avvisande av Kristus vilket översatt i en mer sekulär tappning skulle innebära detsamma som att ”egoistiskt avvisa den universella kärleken”, för att låna en formulering av Berg Eriksen/Harket/Lorenz (”Judehatets svarta bok”). Busch Thor fortsätter visserligen senare i artikeln att enbart tala om ”kristen etik”, dock utan närmare beskrivning.

Rättighetskonflikter

Däremot beskriver hon en del fall som hon menar är ”konsekvenserna av oviljan att tala om värderingar”. Myndigheter som ”accepterar att unga flickor gifts bort med äldre män” eller ”registrerar och accepterar månggifte”, badhus som ”könsseparerar” och ”därmed legitimerar en oacceptabel kvinnosyn”.

Enligt svensk lag får den som är under 18 år inte ingå äktenskap, men sträcker sig däremot inte så långt som till barn som har blivit bortgifta utomlands innan de söker asyl i Sverige. En utredning tillsattes för något år sedan och kom i slutet av 2017 fram till att det inte gick att införa totalförbud då det råkade i konflikt med Europakonventionen om rätt till liv och privatliv. Olika rättigheter hamnar i konflikt med varandra.

Ungefär samma princip ligger bakom att ca 300 fall av månggifte tolereras av svenska myndigheter eftersom de ingåtts utanför Sverige. Enligt svensk lag är det olagligt. Skatteverket har dock nyligen föreslagit en utredning om möjligheten att göra det olagligt även med månggifte genom äktenskap i länder där det är tillåtet.

Att det finns fler kvinnor som kan uppskatta ett par timmar i veckan utan manligt badsällskap kan inte heller Busch Thor se som en möjlighet. Att så hårt driva tesen om att det är respektlöst mot kvinnorna torde rimligen också medföra en liknande princip när det gäller toaletter eller omklädningsrum? Om inte annat borde metoo-debatten ha tydliggjort ett ”kvinnofridsperspektiv” i frågan där frihet från tafsande och blickar lika gärna kan framhållas som relevant motiv för ett par timmars könsseparation i veckan. Alltså snarare motsatsen till en ”oacceptabel kvinnosyn”. Det är i vart fall ett möjligt sätt att se det om en diskussion tillåts. Busch Thor skriver om en ”ovilja att tala om värderingar” men det jag ser just nu är att det knappt talas om annat. Däremot en ovilja att se saker och ting ur olika perspektiv och driva en saklig debatt. En debatt som hon alltså inte vill ha. Alla bör istället godta KD:s syn på vad som är kristen etik och göra detta till sitt ”etiska modersmål”.

Hon tar också upp den berömda ”handskakningsdomen” och sprider här vidare den felsyn som envist bitit sig kvar, det vill säga att den skulle handlat om att mannen inte fick jobb för att han inte hälsat på den kvinnliga arbetsgivaren genom handskakning. Han fick inte jobbet för att han saknade tillräcklig kompetens, det han förlorade var samhällsstödet. Det vill säga en myndighet tolkade lagen på sitt sätt medan rätten tolkade den till fördel för mannen. Rätt eller fel? Ja i Busch Thors värld skulle rätten inte kommit till sitt utslag om vi bara haft ”starkare förankring i goda värderingar”. Vad som är det goda, det vill säga att skaka hand eller tillämpa rätten till arbetslöshetsunderstöd universellt står här i konflikt med varandra. Självklarheter för Busch Thor medan andra kan ha en annan uppfattning.

Det visar också att hennes beskrivning av verkligheten inte är helt igenom korrekt. När hon berör fallet med den centerpartistiska nämndemannen bör kanske diskussionen hellre handla om själva nämndemannasystemet men det är snarast en trend nu att ta upp problem ur ett etniskt/kulturellt perspektiv och att kritisera integrationspolitiken eller migrationspolitiken. Vilket har gått så långt att FI får kritik från både höger och vänster för att de dristar sig till att påstå att mäns våld mot kvinnor är ett problem oavsett i vilka hem eller sammanhang det utövas, men att det kan ta sig olika uttryck. Det är kanske detta som inte får sägas längre? Busch Thor och många andra från hela den politiska höger-vänster skalan vill inte prata om detta utan kräver att det är specifikt ”Hedersvåld” som ska diskuteras och inget annat.

Diskursen förändras gradvis hand i hand med normerna och därpå följer ibland förändrad lagstiftning. En utveckling som Busch Thor vill invända emot, men samtidigt bidrar till. Det hela är egentligen ganska märkligt. Hon vill att alla ska godta hennes kristna etik, men det blir väldigt oklart vad den innehåller?

Är etiken enbart kristen och är då Sverige sekulärt?

Här finns också en klar friktion mellan den kristna etik och den västerländska humanism Busch Thor sätter likhetstecken emellan.

Så här skrev folkpartisten Martin Andreasson i en motion 2004 som invände mot användandet av formuleringen i Läroplanen om just ”kristen etik”:

”Sekulariseringen är ett av de största civilisatoriska framstegen i vår tid. I framväxten av det pluralistiska samhället med full religionsfrihet har en nödvändig förutsättning varit att staten dragit sig tillbaka från den offentliga kontrollen av individernas åsikter i existentiella och religiösa frågor. Statens uppgift i det sekulariserade samhället är att värna en religiöst neutral offentlighet, där medborgare av olika religiösa åskådningar (inklusive ateister, agnostiker och andra utan religiös tro) kan leva och verka på jämlika villkor.”

Det är förstås en motsägelsefull inställning att det svenska samhället ska bygga på ”kristen etik” och samtidigt utge sig för att vara sekulärt. Fortfarande står dock i läroplanen för Grundskolan:

”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell”

Det är inte heller självklart att hon bland de som kallar sig humanister har stöd för uppfattningen om den kristna etikens och humanismens intima relation. Religionsfriheten ifrågasätts av många moderna humanister som ser religion som ovetenskaplig vidskepelse som helst bör förbjudas. 

Samtidigt har vi fostrats i en månghundraårig kristen tradition och kultur som präglar vad vi gör både i vardagen och vilka helger vi firar men det är en lite annan debatt än detta. Såvida inte Busch Thor har en annan mening, det vill säga att alla måste fira jul eller liknande? Vilket ju är tradition och norm, snarare än etik och värderingar.

Den västerländska humanismen

Humanismen har också många inriktningar och kan sägas ha utvecklats i en sorts strävan efter bildning men som också haft en grundläggande syn på människans värde som allmänmänsklig och som en konsekvens också en syn på individens rättigheter och frihet vilket senare legat till grund för utvecklandet av de mänskliga rättigheterna, bland dem religionsfriheten. Det har varit en månghundraårig process att komma fram till de mänskliga rättigheter FN deklarerat och som ska gälla i Sverige. Bland annat har de formats av personer som ägnat sig åt normkritik eller ifrågasättande av en konservativ syn på självklarheter, som Thomas av Aquino som gick emot dåtidens kyrkliga auktoriteter.

Samtidigt har också humanismens förkämpar präglats av tidens normer och deras idéer har omtolkats genom hundratals år av kritisk diskussion. Voltaire brukar av en del räknas in som en förgrundsfigur för dagens västerländska värderingar och inte minst åsiktsfriheten. Samtidigt hyste han starkt antisemitiska åsikter och fördömde judiska blodsoffer, det vill säga judarnas påstådda vana att äta människokött (i ”Dictionnaire Philosophique”, 1764), och såg judarna som ”det mest avskyvärda folket på jorden”.

Det är alltså svårt att göra självklara kopplingar till såväl kristen etik som västerländsk humanism utan att samtidigt närmare definiera vad detta skulle handla om. Dessutom uppstår oundvikligen en del konflikter mellan olika värden då denna etik och humanistiska idéer ska tillämpas. 

Olika perspektiv på mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna kan också ses på olika vis. Exempelvis ur ett rättsligt perspektiv eller ett samhällsvetenskapligt/rättssociologiskt perspektiv, och kan därmed, enligt bland andra Håkan Hydén (”Olika perspektiv på mänskliga rättigheter” i antologin ”Mänskliga rättigheter i svensk belysning”), bli centrala i den ”konflikt mellan system och livsvärld” som bland andra Habermas menat präglar vår tid. Det är vanligt att det hänvisas till de mänskliga rättigheterna som något självklart fastslaget i FN:s förklaring av dem från 1948. Hydén pekar dock på det faktum att olika länder tillämpar dem på helt olika sätt, eller rent av väljer att bortse från dem. Han tar bland annat upp artikel 23 i FN-förklaringen som handlar om allas rätt till arbete, rätt till lika lön för lika arbete, rätt till att för ens arbete få en ”tillfredsställande” ersättning som ”tillförsäkrar honom [Sic] själv och hans familj en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel för socialt skydd”. Politiska krav på lägre löner och sänkta eller borttagna samhällsstöd ställer sig här i motsättning till FN:s mänskliga rättigheter. Bygger dessa på en annan värdegrund än det svenska samhället eller är det olika sätt att tolka och prioritera? Det kan förstås också diskuteras, om viljan finns. 

Normkritisk diskussion eller inte?

Enligt Busch Thors sätt att se ska inget ifrågasättande, ingen kritik eller diskussion finnas när det gäller vad hon kallar ”goda värderingar”. Det är en märklig inställning eftersom en normkritisk diskussion varit precis det som varit drivande i processen att komma fram till normer, lagar och regler vi har idag. Hur hade det sett ut med synen på kvinnans ställning, barnens uppfostran, arbetstagares rättigheter och så vidare om inte en normkritisk debatt föregått lagstiftning och regelupprättande?

Busch Thor ser detta som att ”en vänster” sett som sin uppgift att bara ”kritisera och dekonstruera normer” och att relativisera. Det är oklart om hon här blandar samman normer och värderingar vilket inte riktigt är samma sak. Hon talar dock om normer i samband med olika rättsfall och kritiserar också att normkritik lärs ut i skolor.

Det är inte fel att ha en rättsuppfattning eller styras av vissa normer. Men oviljan som Busch Thor talar om handlar snarare om en egen ovilja att ha en diskussion om normerna och rättigheterna. En sådan bör ständigt föras i ett samhälle för att inte stelna i uteslutande och obsoleta former. Vad hade kvinnors rättigheter bestått av idag om inte en normkritisk debatt hade lagt grund för reformer och lagstiftning om myndighetsförklaring, rätt till utbildning, rösträtt, med mera?

Eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det är inte många år sedan samkönade äktenskap tilläts och länge var kristenheten hård motståndare till just detta. Först 2009 öppnade Svenska Kyrkan sina portar för detta men det är fortfarande inte en okontroversiell fråga och det finns inte många länders kristna samfund som har samma tillåtande attityd. På samma sätt vad det länge hårt motstånd inom kyrkan att tillåta kvinnliga präster och först 1960 vigdes de första svenska sådana. Det skedde först efter påtryckningar från regeringen så frågan är hur länge det dröjt om inte ett politiskt tryck hade funnits?

Byggde då motståndet på dåtidens kristna etik, på västerländska värderingar eller möjligen på normer som formats under århundraden och som styrde beslutsfattare att ta beslut i viss riktning? Och var det inte först och främst en normkritisk debatt som hjälpte till att förändra nämnda regler och lagar? En normkritisk debatt som inte sällan handlade om att ifrågasätta kristna värderingar eller uppfattningar om vad som är rätt och fel.

Kanske vill Busch Thor vrida tillbaka den ovan nämnda utvecklingen gällande kvinnors rättigheter eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det tror jag inte men det måste ändå förklaras hur hon menar. 

Islamister på ledande plats i Miljöpartiet?

Busch Thors artikel innehåller också en anklagelse som är rätt allvarlig. Hon hävdar att Miljöpartiet har "låtit radikala islamister få ledande positioner i partiet". 

Hur ska då begreppet ”islamister” användas? Det är en relevant fråga som bland andra Susanne Olsson, forskare i religionsvetenskap, har ställt, i en efterlysning av nyansering. Busch Thor använder dessutom en förstärkning av begreppet när hon säger "radikala islamister". 

Vanligen förknippas sådana med terrorism, med IS/Daesh, al Qaeda, eller liknande militanta och våldsamma grupperingar. Det är väl också den kopplingen som eftersträvas när exempelvis Fria Tider använder begreppet men säkerligen också när Rebecca Weidmo Uvell , Nalin Pekgül och andra gör det. Således kan fullt fridsamma och resonabla människor som hyllar demokrati och politiskt samtal buntas ihop till ”islamister” eftersom de samtidigt är troende muslimer.

Ebba Busch Thor stämmer i sin debattartikel nu in i den falskklingande kör som hävdar att Miljöpartiet har ”islamister på ledande positioner”. En uppfattning som Lars Nicander, forskare på Försvarshögskolan (!), spred för ett par år sedan då han också hävdade att Miljöpartiet ”kan vara extra sårbart för infiltration eftersom de är humanister”. 

Vilket i sig belyser hur bräckligt Busch Thors påstående är om den kristna etikens och den västerländska humanismens intima samhörighet.

Det vore emellertid på just den här punkten önskvärt om Busch Thor definierade vad hon menar med islamister och vilka personer på ledande miljöpartistiska poster hon i så fall avser. Det är en anklagelse och bör i ärlighetens namn preciseras för att kunna bemötas.

Gemensam värdegrund i mångfaldens demokrati

Rubriken på detta avslutande avsnitt av mitt inlägg var också titeln på Integrationsverkets rapportserie 2004:06. De frågor Busch Thor tar upp är alltså en fortsättning på en ständigt pågående diskussion. Ämnet kan givetvis problematiseras. De flesta, närapå alla, är överens med henne om att det i alla samhällen måste finnas något som håller det samman. Ett samhällets kitt eller ”moralisk social ordning”, enligt Hobbes. John Stuart Mill talade mer om nationalkänsla, medan Durkheim kopplade sitt kitt till arbetsfördelning och av varandra ömsesidigt beroende inom samhället. Busch Thor kanske är närmare Webers teorier om en koppling till protestantism som framgångsfaktor för ett samhälle? Det finns flera grundläggande teorier som färgar hur vi tänker men också en kritik mot rådande normer och tänkesätt som löper längs tidslinjen fram till idag. Ska grupper ges särskilda rättigheter i mångkulturalismens namn eller ska det endast ske, som enligt Kymlica, om gruppen bekänner sig till vissa grundläggande värden? Bland annat detta togs upp i Integrationsverkets rapport som också refererar till den amerikanska forskaren Susan Moller Okin som pekar på hur förespråkare för särskilda rättigheter för grupper stirrar sig blinda på skillnaderna mellan majoritetssamhälle kontra minoriteter men glömmer relationer inom grupperna. Moller Okin riktar då särskilt in sig på patriarkala strukturer. Etikforskaren Elisabeth Gerle bidrar i rapporten med sin uppfattning om att alltid ha ett maktperspektiv i studier av värdegemenskaper och värdekonflikter. Det vill säga att etnicitet, ras, klass och kön ”inte är ting i sig” utan handlar om olika maktrelationer. Såväl majoritetssamhälle som olika grupper av invandrare kan ha intresse av att utmåla motsättningar som ”etnokulturella” och som stående mellan svenskar och invandrare. Gerle menar att samhällsproblem som arbetslöshet och nedmontering av välfärden har stor betydelse för uppkomsten av värdekonflikter och att det kan vara så att ”såväl en invandrarelit som delar av det svenska etablissemanget liksom representanter för populistiska strömningar kan ha intresse av att tala om hot eller utmaningarna mot respektive kulturarv och religion för att dölja andra konflikter”. 

Det är givetvis en diskussion som är nyttig och den bör enligt min mening fortgå. Det finns inte mycket som så alldeles självklart att diskussionen kan stängas. Det är inte självklart vad den gemensamma värdegrunden ska innefatta och det är inte heller är möjligt eller önskvärt att för evig tid fastställa detta. Däremot går det att peka ut en riktning.

Det bör, precis som 2004, handla om ifall det räcker med den grundläggande värderingen om allas lika värde och rättigheter inför lagen och fungerande och oberoende rättsliga institutioner och rättssystem eller om det behövs vissa grupprättigheter för att justera ojämnheter eller skydda minoriteter? Därifrån bör de flesta kunna enas om att diskussionen bör utgå. Länge har det dock funnits en kamp mellan, å ena sidan, de som ställt sig kritiska till att det i de flesta samhällsfrågor vita, heterosexuella och egendomsägande män som bildar norm och vars behov tillgodoses; och, å andra sidan, de som vill bevara den rådande normen och spjärnar emot alla förändringar eller kritiska perspektiv. Just nu tycker jag att det sliras och halkas i spåret och tätklungan är på väg i en avvikande riktning. En som leder tillbaka till tider då den senare gruppen ägde tolkningsföreträde. Är det detta som är KD:s uppfattning om ”kristen etik”?

Det bör hur som helst kunna diskuteras, eller kommer det i KD:s Sverige vara otillåtet att företräda ”en vänster” som tar sig friheten att närma sig samhällsproblem från antikoloniala och diskurskritiska perspektiv? Det låter som en återgång till ett konservativt förflutet eller i värsta fall till diktaturers fastställande av värden och gränser för den politiska diskussionen. KD sällar sig här, menar jag, till det forskningsförakt som Sverigedemokraterna odlat i många år och som framställer vetenskapliga problematiseringar av samhällsfenomen som uttryck för ett elitistiskt fjärmande från uppfattningar hos ”vanliga människor”. Med SD:s eget språkbruk innebärande att det finns saker som ”man inte får säga i det här jävla landet”.

Redan förre KD-ledaren Göran Hägglund talade förvisso om ”verklighetens folk” och en växande ”vänsterinriktad kulturelit” och Busch Thor har uppenbarligen fattat stafettpinnen. Men innebär detta att diskussionen om värderingar ska föras uteslutande vetenskap och forskning? Eller ska enbart vissa delar av forskarsamhället uteslutas? På vilket sätt ska detta ske och är det verkligen önskvärt ur ett bredare samhällsperspektiv?

Slutligen är frågan om vi exempelvis ska ha rätt att klä oss och hälsa på det sätt vi önskar eller bör det fastställas politiskt att det ska få konsekvenser för möjligheten att tillgodo se oss andra rättigheter som brukar beskrivas som gällande för alla? Får frågan ens fortfarande ställas? Eller är SD-politikern Tommy Hanssons lista (länkad ovan) på väg att bli norm för vad som bör sägas? Är en nybakad högerinriktad politikerelit på väg att vrida debatten i motsatt riktning?

Det kommande valet kan bli en fingervisning eller rent av en avgörande brytpunkt och jag är klart oroad av vart det leder i förlängningen. Får man vara det?

Apartheid helt OK?

Skrev igår om klimatförändringar. Idag också, men en helt annan typ. Förändringen i debattklimatet angående integrations- och migrationspolitiken. Integration och migration förresten? Det blir mer och mer en fråga om gränsvakts- och segregationspolitik. Åtminstone i Danmark. Läser just om de danska socialdemokraternas förslag att endast tillåta 30 % ”icke-västliga” i varje bostadsområde. Inte för att jag hade särskilt höga tankar om Danmarks politik på det här området men trodde knappt mina ögon. Det tog många decennier att avskaffa apartheidpolitiken i Sydafrika och USA, ett världskrig för att få slut på Nazitysklands, men nu är den alltså på väg tillbaka. I Danmark. Åtminstone om de danska socialdemokraterna får som de vill. Var du ska få bo eller gå i skola ska bestämmas av vilken etnicitet du har. De vill också införa en gräns för hur många "icke-västliga" invandrare som ska släppas in i Danmark. Det är inget annat än Apartheidpolitik.

Förslaget är helt sjukt och räknar också in andra generationens invandrare från dessa ”icke-västliga” länder (oklart vilka som ska räknas till dessa) så det handlar alltså inte om annat än rasåtskillnad eller om man ska kalla det nationsåtskillnad i detta fall. Dansk Folkeparti har lyckats styra debatten i Danmark åt ett håll där de danske nu tycks ha tappat allt vett och sans. Dessa DF:are driver just nu också en facebook-enkät där de frågar om danskarna tycker att somaliska kvinnor är ”en börda eller tillgång för danska samhället”. Vad kommer härnäst? ”Är judar parasiter eller entreprenörer”? Eller vilka frågor ska få ställas egentligen? Det handlar inte om yttrandefrihet nu utan om en kamp för rättigheter och mänskliga relationer som har förts i årtionden med viss framgång ändå, men som nu börjar rullas tillbaka av mörka krafter. Det sker i Danmark men också över hela Europa. Även här har tongångarna helt klart förändrats efter många års trummande från Sverigedemokratiskt håll, men utan att ha tippat över helt åt fanders. Ännu! Sagt dagarna efter att finansminister Andersson talat om "svängdörrar in i Sverige", på sin fb-sida.

- I valkampanjen måste svenska socialdemokrater också ha ett svar, säger socialdemokratiska folketingsledamoten Peter Hummelgaard till SvD. Ja, jag hoppas att det svaret blir lika kraftfullt från Löfven som när han förklarade hur vi ska hälsa här i landet. Det vill säga ungefär så här:

”Här i Sverige tillämpar vi inte apartheid”!

Det får räcka nu! Ska vi som sprattlar emot behöva höja tonläget? Vässa retoriken? Eller hur ska detta bemötas? Jag hoppas att partikanslierna inför valet här hemma funderar över detta istället för att ge det ”svar” som danska socialdemokrater tycker vi ska ge. Svar på vad förresten? Sociala problem eller rasistisk lobbying från högerextrema?

Wikipedia beskriver apartheidpolitik inledningsvis på detta sätt:

”Apartheid (av engelskans apart (åtskilda, separerade) och afrikaans-suffixet -heid (uttalas hejt, motsvarar svenskans "-het"), alltså "åtskildhet") är en benämning på både den rasåtskillnadspolitik och samhällssystem som rådde i Sydafrika från 1948 till 1994”

Ska det behöva kompletteras med: … och i Danmark 2018- …?

Det är kallt ute idag. På mer än ett sätt. Är det inte dags att skruva upp värmen?!

Kognitiv dissonans – högtflygande planer

Kognitiv dissonans är ett begrepp myntat av socialpsykologen och forskaren Leon Festinger på 1950-talet. Han funderade över vad som händer när en persons genuina övertygelse visar sig gå på tvärs mot vetenskapliga fakta eller den observerbara verkligheten. Han menade att det skapade en känsla av obehag hos den övertygade som måste motverkas på olika sätt. Den ”troende” kan antingen gömma huvudet i sanden och ignorera alla fakta; inhämta alternativa fakta som stämmer bättre överens med övertygelsen; eller behålla sin tro men justera den så den stämmer bättre överens med fakta.

Det här är en av beståndsdelarna i det teoretiska ramverket för Mattias Göranssons utmärkta bok ”Björnen kommer” som handlar om ryssrädsla och det mönsterseende och den masshysteri som den framkallat genom åren. Jag läser om detta med ”kognitiv dissonans” ungefär samtidigt som Annie Lööf går ut med sitt budskap att vi kan fortsätta flyga så mycket vi vill. Det här säger hon i en SvD-intervju den 29 januari, med tillägget att vi ”bara” behöver utveckla biobränsle som skulle ge mindre utsläpp av växthusgaser.

Lööf inleder resonemanget med en allvarlig insikt: ”Hejdar vi inte temperaturökningen så har vi ingen planet framåt”. Hon säger sig vara övertygad om att klimatfrågan är ”den överordnade frågan för samhällets fortlevnad”. Så långt stämmer det hela med den stora majoriteten av forskarsamhällets uppfattning. Det är en jobbig insikt. Hur vinna röster på uppmaningar till väljarkåren att sluta flyga eller i vart fall dra ned på flygandet? En mer positiv och tilltalande approach är det förstås att uppmana till status quo eller ökat flygande. Allt kan fortgå som vanligt och ingen behöver förändra sitt beteende. Det är ju trevligt att resa. Flyget tar oss till främmande platser eller till nära och kära, städer och stränder. Det binder oss samman med övriga världen och vi får möjligheter som utan flyget skulle vara så gott som obefintliga för den vanlige svensken i utkanten av övriga världen. Vi vill nog därför gärna tro att Annie Lööf har rätt. Det ger henne en förutsättning som Festinger pekat på som nödvändig för att kunna hävda sin tro, nämligen socialt stöd. Eller med Mattias Göranssons ord, en ”sympatiserande omgivning”.

En sympatiserande omgivning har hon också i riksdagen. Där anser ungefär 6 av 10 ledamöter att vi kan öka flygandet. Antingen anser de, som Annie Lööf, att vi kan öka flygandet om biobränslen utvecklas, eller också går de ett steg längre. Ungefär som kommunalrådet Sara Skyttedal, KD, som tycker att alla som förordar minskat flygande är ”dumpuckon”. Hennes twittrande är ungefär i klass med Donald Trumps ”bästa”:

”Jag tänker så här - flyg mer! Det finns så många dumpuckon som bojkottar flyget att förutsättningarna för bolagen att investera i ny grön teknik försämras. Jag flyger därför några extra gånger. Det är min klimatkompensation” (Sara Skyttedal, twitter 30jan18)

Det är hur som helst en uppfattning som enligt en samlad vetenskapskår stämmer dåligt överens med utfästelserna om att nå ”klimatmål” vare sig dessa gäller EU, hela världen eller Sverige. Miljöprofessorn Johan Rockström säger till SvD istället att vi måste flyga mindre. KTH-forskaren Jonas Åkerman menar att om flygandet fortsätter att öka i samma takt som nu skulle det innebära en fördubbling av flygtrafiken inom 20 års tid. Sannolikt skulle all vinst med biobränslens minskade utsläpp gå förlorad i så fall. Om de ens kan utvecklas så snabbt som Lööf och andra önskar. För noll utsläpp innebär de ju inte, som forskningen visar. Dessutom skulle en väsentligt ökad produktion innebära avverkning av enorma arealer skog, vilket i sig kan ge temperaturhöjande effekter, för att inte tala om andra negativa konsekvenser, som en regnskogsdöd. Det lär också dröja innan den utveckling som en majoritet av riksdagsledamöterna drömmer om kan bli verklighet. Enligt Johan Åkerman är ”mängden bioenergi begränsad både i Sverige och globalt” och han menar att det kan ta tio år att åstadkomma en storskalig produktion. Tio år vi inte har, vilket samma riksdagsledamöter borde vara väl medvetna om eftersom de själva tagit beslut om ett första etappmål till 2030 på en minskning av utsläppen med 63 % jmf med 1990 för att år 2045 vara nere i netto noll-utsläpp. Mål som Naturvårdsverket menar inte kommer att nås med nuvarande takt.

Måluppsättningarna är många och ibland kan det förefalla som att de tillfredsställer samveten och lugnar allmänheten men inte mycket mer.

EU satte för flera år sedan upp sina mål för arbetet med att reducera klimatpåverkande utsläpp, som satts till en minskning med 20 % i förhållande till utsläppen 1990.

I oktober 2016 enades 190 länder om målet att minska flygandet inom I.C.A.O., International Civil Aviation Organization. En överenskommelse som ska träda ikraft 2021 och som bygger på den tidigare Paris-överenskommelsen, som innebar att 200 länder förbundit sig att genomföra åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser före 2020. På ICAO:s hemsida finns en lista över 106 stater som offentliggjort aktionsplaner för att reducera utsläppen från flygtrafiken.

Under FN-mötet i Marocko i november 2016 stärktes också, enligt de officiella uttalandena, arbetet mot klimatförändringarna och steg sägs ha tagits mot mer konkreta åtgärder. Många forskare däremot menar att Paris-avtalet och det som beslutats i Marocko bara har dukat bordet, men att det nu måste bli fråga om åtgärder, inte fler uppgörelser om mål.

De frivilliga åtgärder som offentliggjorts skulle ändå innebära en temperaturhöjning på 3 grader fram till år 2100 enligt färska beräkningar inom FN:s klimatpanel, ICC. Ett katastrofscenario ritas upp som en konsekvensbeskrivning av detta. Det här har tagit årtionden för klimatforskare att ta fram och studera men det är numera en i stort sett enig forskarkår som ställer sig bakom dessa farhågor. Det är inte några vidare positiva prognoser som ställs heller. En studie från University of Washington visar att det bara finns 5 procents chans att klara målet med endast en 2-gradig uppvärmning av jorden till år 2100.

Det finns förstås alltid en osäkerhet i procentuella beräkningar av det här slaget. Sanningen är kanske att det inte finns några helt säkra bedömningar av hur det kommer att se ut för dagens yngre generation men det vore onekligen oerhört oansvarigt att chansa och köra på som vanligt. Ungefär så som Annie Lööf och en majoritet av våra riksdagsledamöter vill och därmed tillför ytterligare empiriskt material som åskådliggör Festingers teorier.

Hur gör jag då själv? Senast jag flög var i november och nästa gång blir om en månad. Jag måste verkligen ta mig en funderare över framtida resor. Frågan är bara hur långt tågen bär?

Saakasjvilis politiska saga slut?

Jag har gjort till en vana att följa den före detta georgiske presidenten Mikhail Saakasjvilis fortsatta öde och äventyr. Främst eftersom svenska media knappt skriver en rad om honom men också för att jag tidigt anat hans maktambitioner i Ukraina. Nu tycks dessa vara krossade eftersom han för några dagar sedan deporterades till Polen från Ukraina efter att på allvar ha utmanat president Porosjenko om makten i landet.

På en restaurang i Kiev brottades han ned av beväpnade och maskerade män tillhörande (högst sannolikt) ukrainska säkerhetstjänsten SBU och kördes i ilfart till flygplatsen för att sättas på ett plan till Polen snarast möjligt (ett viedo-klipp som sägs vara från gripandet finns fångat på film och publicerat på fb och i the Independent här). Den ukrainska regeringen var förmodligen nervösa för att Saakasjvilis politisk anhängare och följeslagare skulle ställa sig emellan. Saakasjvili blev fritagen vid ett tidigare tillfälle i vinter då ett gripande gjordes i hans bostad i Kiev. Enligt uppgift behövde de ukrainska gränsvakterna också denna gång använda våld vid flygplatsen för att hindra Saakasjvilis supportrar att återigen frita sin politiska ledare.

Än så länge lär allt dock vara lugnt på Kievs gator och torg så det finns inga tecken på ett nytt ”Euromajdan” vilket annars varit en farhåga eller förhoppning bland ukrainare, beroende på vart sympatierna ligger.

Svenska medier har inte varit särskilt intresserade av Saakasjvili så det mesta av information om händelser kring hans namn står att finna i utländska publikationer. Det kan vara på sin plats alltså med en liten sammanfattande redogörelse.

Saakasjvilis vägar har varit krokiga efter att presidentskapet i Georgien tog slut och han flydde landet efter anklagelser om maktmissbruk och korruption. Efterlyst i Georgien togs han emot med öppna armar av Ukraina. Georgien och Saakasjvili stöttade upproret vid Majdan 2014 och sägs ha haft minst ett finger med i spelet kring det kuppartade maktskiftet när presidenten Janukovytj jagades på flykt från Ukraina och hans regering tvingades avgå i februari/mars 2014. Det har också förekommit uppgifter, framför allt i ett italienskt tv-reportage, om att det skulle varit georgiska skyttar knutna till georgisk säkerhetstjänst som låg bakom skottlossningen vid Majdan den 20-22 februari då ett hundratal ukrainska demonstranter och ett tiotal poliser sköts ihjäl av okända prickskyttar.

Hur mycket sanning det ligger i det kanske vi aldrig får klarhet i men Saakasjvili ”belönades” i vart fall med en fristad i Ukraina, försågs med ukrainskt medborgarskap, och utsågs mycket snart till guvernör för Odessa av sin gamle universitetskamrat president Porosjenko (det är ukrainska presidenten personligen som utser guvernörer). Porosjenko utsåg honom också snabbt, tillsammans med bland andra Carl Bildt, till medlem av en grupp internationella rådgivare åt Ukraina. Den lades ned ett år senare vilket fick Saakasjvili att ta saken i egna händer, i december 2015, och bilda en egen sådan, med sig själv oblygt som ordförande.

Det tog dock inte många månader förrän den nyblivne ukrainske medborgaren hade råkat i luven med den ukrainska regeringen då han börjat ösa korruptionsanklagelser över den. Inrikesminister Avakov blev en alldeles särskilt bitter fiende och deras ordväxlingar gick nästan över i handgemäng vid åtminstone ett tillfälle och Saakasjvili avgick själv efter 18 månader då han sagt sig ha varit motarbetad av den sittande regeringen i sitt anti-korruptionsarbete. Han tog då istället sikte på presidentposten och bildade ett nytt politiskt parti, Förenade Nationella Rörelsen, som han påstod skulle ändra hela den politiska kartan.

Till slut blev det för mycket för presidenten och regeringen som passade på när Saakasjvili var på utlandsresa att ta ifrån honom det ukrainska medborgarskapet lika snabbt som han fick det. Från polskt territorium samlade Saakasjvili dock ihop en politisk anhängarskara, med hjälp av Julia Tymosjenko, och forcerade i september förra året tillsammans med sina anhängare gränsen under milt kaotiska scener. Han har sedan drivit sin sak i domstol för att få tillbaka det ukrainska medborgarskapet men utan större framgång.

När jag var i Kiev i början av november 2017 fick jag en skymt av honom i ett stort demonstrationståg vars deltagare ropade på krav på president Porosjenkos avgång och mer specifikt en ändring av lagen som skulle göra detta möjligt.

Detta var tydligen droppen för Porosjenko och Saakasjvili greps i början av december under smått tragikomiska och kaotiska former då han försökte fly upp på taket till sin bostad i Kiev och hotat att hoppa för att undkomma de maskerade män tillhörande ukrainska säkerhetstjänsten SBU som kommit för att gripa honom. På gatan utanför fanns dock Saakasjvilis anhängare som efter stort tumult med handgemäng och tårgas lyckades slita sin ledare fri, vilket skildras i nedanstående Youtube-klipp.

I samband med detta anklagades han för att ha konspirerat med ryska intressen och den förre presidenten Janukovytj för att kuppa bort Porosjenko vilket låter som en typiskt ukrainsk anklagelse. Att hävda rysk inblandning skulle smutsa ned Saakasjvilis namn var förstås tanken. Det låter dock osannolikt med tanke på Saakasjvilis tidigare historia med Ryssland och han avfärdade också anklagelserna som ”löjliga”. Han belades hur som helst med förbud att lämna Kiev.

I januari sa han till Deutsche Welle att ”Ukraina måste räddas”, och var uppenbarligen av uppfattningen att han skulle vara räddningen, trots att en färsk undersökning visat att 70 % av den ukrainska befolkningen hade mer eller mindre negativa uppfattningar om honom.  Med andra ord blev det kanske mindre riskabelt för den ukrainska regeringen att utfärda det nattliga utegångsförbud han belades med i slutet av januari. Snaran drogs åt än hårdare.  

Den 5 februari avslogs hans överklagan av ett tidigare domstolsbeslut att inte ge honom skydd mot utlämning och därmed öppnades den ukrainska dörren på vid gavel och Saakasjvili kunde inget annat göra än att vänta på sparken ut genom den. I uttalanden om domstolsutslaget säger han att det är ”politiskt”. På sin Facebook-sida ska han ha skrivit att detta var ”ännu ett beslut av president Petro Porosjenko och inte av domstolen”.

Han hävdade till och med, i the Guardian den 8 februari, att han utsatts för en ”internationell komplott för att drivas ut ur Ukraina”. I ett annat uttalande till ukrainsk media säger han att han är utsatt för en komplott iscensatt av president Porosjenko i maskopi med Vladimir Putin och den före detta georgiske premiärministern och politiske rivalen Bidzina Ivanisjvili. Naturligtvis mer ett uttryck för den växande desperationen hos den förre guvernören och presidenten som nu blivit en jagad brottsling i båda de länder där han haft sina politiska ämbeten.

Annat lät det internationellt under ”glansdagarna” i Georgien då han (faktiskt med viss framgång) bekämpade korruptionen där och i västvärldens ögon stod emot ryska intressen i utbrytarrepubliken Sydossetien. Det framkom förvisso i EU:s utredning efteråt att det faktiskt varit Georgien som var angriparen och att Saakasjvili drev på för att använda våld, men i många EU-ledares ögon var han åtminstone innan EU-rapporten en hjälte. Bland andra Carl Bildt som umgicks både affärsmässigt och privat med den dåvarande presidenten, trampade vindruvor på hans gård, och senare försökte insinuera att kompisens valförlust i Georgien skulle varit resultat av valfusk.

Betydligt mer klarsynt var då Per Gahrton som skrev en svidande kritisk debattartikel i Aftonbladet den 1/10 2012 om Bildts kopplingar och agerande i förhållande till Saakasjvili.

Nu närmar sig dock slutet för Saakasjvilis politiska saga. Han säger sig dock vilja återvända till Ukraina och vädjar nu om internationell hjälp med detta. Till tyska tidningen Bild säger han den 12 februari att ”om EU, och i synnerhet Angela Merkel, inte vidtar åtgärder kommer Ukraina att kollapsa”. 

Stödet både inom och utanför Ukraina har dock stadigt sjunkit och börjar nu närma sig nollpunkten. Det är väl snart bara Carl Bildt som skrider till hans försvar, så som han gjorde i somras på twitter och igen alldeles nyligen.

Han får förmodligen vara nöjd dock med att inte ha blivit utlämnad till Georgien där han är efterlyst utan istället tas emot av EU. Efter att ha flugits till Polen ser han nu ut att fortsätta till Nederländerna som tar emot honom eftersom han är gift med en holländsk medborgare. Det verkar sannolikt bli ändhållplats för Saakasjvilis politiska resa. Fast man vet aldrig med denne makthungrige och oberäknelige man. Kanske inleder han en ny karriär där?

Enligt egen utsago filar han i alla fall just nu på en lista över personer i Ukraina som han menar gjort sig skyldiga till korruption och brott mot mänskliga rättigheter i förhoppningen att USA ska införa sanktioner mot dessa. Jo, kanske en fortsättning följer ändå?

What´s next?

  

Flyg versus tåg – en ojämn kamp (?)

Min första utlandsresa utan föräldrar gick med tåg till Paris. Det var billigare än att ta flyget och funkade fint med bara ett byte på vägen. Framme på morgonen till Paris efter en natt i liggvagn från Köpenhamn. Ett minne blott! Man frågar sig varför? När klimatångesten börjar gripa kring sig på allvar och Facebook-flödet svämmar över av utfästelser om att sluta flyga är det samtidigt mer komplicerat än kanske någonsin att resa med tåg längre sträckor än 60 mil. Så vad är egentligen det realistiska alternativet?

Det är just nu inne att inte flyga. Åtminstone är det vad många går ut med offentligt. Det är ju bra att frågan kommit upp en bit på dagordningen till skillnad från i början av förra året då Miljöpartiet fick så mycket stryk för att ens komma på tanken att påpeka att flygtrafiken kanske borde beskattas lite mer för att få oss att tänka till innan vi flyger till när och fjärran. Fortfarande är det en hel del som spjärnar emot och istället sjunger flygets lov, som KD:s Sara Skyttedal, vars twitter-konto är fullt av uppmaningar om att flyga dubbelt så mycket istället och att de som är av motsatt uppfattning är ”dumpuckon”. Själv vill jag väl inte kalla Skyttedal & Co för detsamma även om det frestar. Annie Lööf är också uppenbarligen av uppfattningen att vi kan flyga ännu mer, ”om vi ställer om bränslet”. Miljöpartiets Isabella Lövin kallar henne därför ”klimatpopulist”. Faktum är att svensken flyger mer än någonsin trots det nyvaknade flygmotståndet. Det återstår att se om insikten om flygets klimatpåverkan får någon effekt på resmönstret. Det finns nämligen en sak som jag tycker flygmotståndet saknar; ett trovärdigt alternativ.

När det gäller inrikes resor i södra Sverige finns numera båda snabba tåg och bättre räls vilket gör restiden mycket kortare än för några år sedan. Lövin menar också att Miljöpartiet har en ”Nollvision mot tågstrul”. Tåg som alternativ ska bli säkrare är det tänkt. Det är en bra vision. Som Isabella Lövin påpekar i SvD nyligen får det dock inte glömmas bort att det finns en regionalpolitik och sträckor där tåg inte är ett fullgott alternativ idag. Men planer finns på nya och ännu snabbare tåg som skulle göra restiden mellan Stockholm och Malmö så kort som tre timmar och Lövin ser framför sig hur vi därifrån kan fortsätta ”ner på kontinenten”, som hon säger. 

För inrikes resor tycker jag alltså att det redan idag finns tågalternativ för många sträckor inom södra halvan av Sverige som absolut matchar flyget. Med tåg till Malmö på tre timmar finns det i princip inte något skäl alls att flyga dit, åtminstone om man vill ta sig från citykärna till citykärna. Men det där med kontinenten, hur fungerar det?

Tyvärr inte alls, vill jag tillstå. Utvecklingen för det intraeuropeiska tågresandet har snarare gått bakåt på senare decennier. EU har misslyckats med mycket men ett av de främsta exemplen tillhör detta med tågförbindelser inom Europa. På 1980-talet fanns det direktvagnar mellan Stockholm och Berlin respektive Hamburg och en direkt liggvagn mellan Köpenhamn och Paris osv. Tågresor till större orter i norra Europa gick att göra genom att istället för att sova på hotell tillbringa natten i en sovvagn för att sedan kunna kliva ut i storstaden eller möjligen byta till ett morgontåg vidare till närliggande ort.

Detta var alltså före det ”gränslösa” Europeiska Unionen med fri rörlighet, passfrihet, nedrivna gränser och ökad kontakt mellan folken som tänktes stärka ”den sociala och territoriella sammanhållningen” etc etc. Det var också innan vi fick alla nya snabbtåg, nya rälspartier och modernare sovvagnar med dusch/wc osv. Förutsättningarna idag för att knyta ihop Europa med tåglinjer och direktvagnar torde alltså vara betydligt gynnsammare än under 1980-talet. Men hur ser verkligheten ut? Hur ser exempelvis den där resan till Paris ut som tidigare klarades av med ett enda byte?

Jo, så här (flera alternativ finns, en del med 7 byten istället för 6 men det här är det bästa alternativet du får vid sökning genom DB:s utmärkta sökmotor):

Från Stockholm 19.23 till Malmö 23.43

Här får du vänta i nästan två timmar så tid för en nattmacka, men risken är väl att det mesta är stängt på Malmö Central?

Byte där för lokalt tåg Malmö-Köpenhamn 01.33 med ankomst 01.53

Därifrån vidare till Fredericia 02.26 med ankomst 05.02

Inte mycket nattsömn alltså och dessutom i sittande ställning.

Byte igen i Fredericia för vidare färd 06.46 mot Flensburg med ankomst dit 08.07

Här har du alltså haft tid för lite frukost, om nu något är öppet mellan 05-06.45 i Fredericia?

Byte än en gång i Flensburg varifrån färden går vidare 09.15 mot Hamburg med ankomst 11.15

Vid det här laget borde även den allra största tågfantast ha tröttnat lite, men det är en hel del resa kvar.

Byte i Hamburg alltså för att 11.46 åka vidare mot Köln dit ankomsttiden är 15.46

Här är det en knapp timmes stopp. Inte riktigt tillräckligt för att äta en tidig men vid det laget välförtjänt middag, men en bratwurst eller en sauerkraut som vego-alternativ kanske hinner slinka ned?

Byte i Köln och sista tågsträckan fram mot Paris Gare du Nord med avfärd 16.43 och ankomst 20.05

Grattis!! Du är framme efter 24 timmar och 45 minuter (om allt klaffat) samt sex byten varav tre av dem under nattetid, utan liggvagn eller sovvagn. Du är troligen alltför trött för att göra annat än att stappla till hotellet och sova ut.

Något snällare ser alternativet ut med sovvagn från Stockholm 23.10, med ankomst till Malmö 06.55 och vidare via Köpenhamn-Kolding-Hamburg-Karlsruhe och slutligen Paris Est 22.05. Du får då förvisso sova i en sovvagn och har ”bara” fem byten på vägen men nästan samma totala restid och ankomst ännu senare till Paris.

Nå, men till Hamburg då? Dit kan väl inte förbindelserna vara lika usla?

Nja, du kan greja det med endast två byten. MEN då får du också finna dig i att tillbringa natten i Malmö eftersom du ankommer dit 23.43 och anslutningen (till Köpenhamn till att börja med) går först 04.13. Goder morgon!! Att jämföra med 80-talet direkta sovvagn som avgick från Stockholm C någon gång vid 18-tiden om jag minns rätt och ankom vid sju-åtta morgonen därpå till Hamburg C (om jag inte helt missminner mig).

Det går säkert att skruva på de här resplanerna men i grunden är det just så här det ser ut. Det tar ungefär lika lång tid som 1980 men med skillnaden att du då gjorde resan med två byten och att du låg i en liggvagn allra största biten, Köpenhamn-Paris, och kom av under morgontimmarna i Paris och kunde börja turista eller arbeta, vilket som nu var syftet med resan. Hur har vi hamnat så snett i utvecklingen att detta nu, 35 år senare - i en tid där klimatförändringarna utgör ett av mänsklighetens största bekymmer – inte längre är möjligt? Det är många som ställer frågan och har gjort så i många år nu men den ekar obesvarad. En annan fråga är hur priset kan ha blivit så mycket högre? Svaret på den frågan är nog till större delen att det är flygpriserna som blivit lägre. Den där tågresan till Paris med sex byten kostar mellan 2000-3000 kronor per väg medan du mycket väl kan hitta en t/r-biljett med flyg för en femhundralapp. 

EU:s planer för tågtrafiken i Europa har varit och är att öppna upp för konkurrens mellan olika tågbolag, en liberalisering av marknaden. I och med det skulle, tänker de sig, samma prispress infinna sig som för flygmarknaden där lågprisbolag (LCC, Low Cost Carriers) har tagit stora marknadsandelar från de etablerade flygbolagen och därmed pressat ned priserna så att de i vissa fall är absurt låga. Än så länge har det inte vunnit något större genomslag trots verkliga satsningar på att skapa nät av s.k. HSR (High Speed Rail). Det ligger förstås något rimligt i att satsa krutet på höghastighetståg som kan ersätta flyget för jobbpendlare inom länder och som ersättning för bilen för kortare pendling. Här finns förstås de största miljövinsterna att göra. Men hur svårt är det att blåsa liv i det intra-europeiska tågresandet?

EU har arbetat med att samordna järnvägstrafiken åtminstone sedan 2001 och har i olika ”paket” förändrat rättsakter och regelverk för att på så sätt öka ”interoperabiliteten”. Det fjärde ”paketet” är nu på väg att implementeras och ska vara genomfört 2019. Det presenteras av Transportstyrelsen som ”Ett järnvägssystem utan tekniska och administrativa hinder i Europa”. Den europeiska unionens järnvägsbyrå ERA:s roll stärks och förhoppningen är att de nya reglerna ska ”ge effekter som enklare ärendehanteringsprocesser för järnvägsbranschen och en friare järnvägsmarknad att bedriva trafik på”, heter det. Ytterligare ett steg tas mot ett enhetligt järnvägssystem, enligt Transportstyrelsen.

I korthet innebär det att utrymmet för medlemsstaterna att ha egna regler begränsas men också  att de nationella marknaderna öppnas upp ännu mer för konkurrens. I EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV (EU) 2016/2370 sägs bland annat att ökningen av persontrafiken på järnväg inte har ”hållit jämna steg med utvecklingen av andra transportsätt” och att ”fullbordandet av det gemensamma europeiska järnvägsområdet bör bidra till att ytterligare utveckla järnvägstransporter som ett trovärdigt alternativ till andra transportsätt”.

Det låter hoppfullt men samtidigt är det lite av ett mysterium att det innan ens EU fanns i sin nuvarande form och de nationella järnvägsbolagen höll ett statligt hårt grepp om sina hemmarknader existerade samtidigt ett nät av direktvagnar som gick kors och tvärs genom kontinenten, bland annat från Sverige som då inte ännu var ett EU-land ens. Frågan är alltså om EU:s ansträngningar räcker? Är det kanske istället beslutsamma statliga insatser som krävs? Subventionerade direktvagnar mellan de stora städerna och subventionerade priser som gör dem till alternativ inte bara för välbeställda affärsresenärer? Någon enkel sanning att friare konkurrens ger lägre priser finns inte. En stor undersökning av den brittiska tågmarknaden som gjordes 2013, 20 år efter den privatisering som då utlovades ge en prispress, visade att priset mellan London och Manchester ökat med 208 % medan inflationen låg på 66 % över motsvarande tid. Andra sträckor kunde ge andra resultat men sällan mycket bättre än runt inflationsnivån. Att jämföra med det situationen i Spanien där statliga Renfe har haft hand om järnvägstrafiken i 75 år och tågresandet idag, enligt reseskribenten Simon Courtauld, inte bara är ”förvånansvärt billigt” utan också ”komfortabelt, effektivt och nästan alltid punktligt”. 

Och hur är det med interrail-resandet idag exempelvis? När min generation för en billig penning kunde hoppa på så gott som vilket tåg som helst och ta sig runt i det Europa som ännu inte blivit EU är det idag en betydligt dyrare och mer komplicerad historia eftersom många av de High Speed Rail-bolagen som trafikerar viktiga sträckor drivs av kommersiella bolag som slutna nätverk och tar extra avgifter av Interrail-resenärerna, eller bara släpper på en viss kvot av den typen av resenärer. Fri konkurrens ger inte automatiskt frihet att resa. Eller hur ska man tolka detta? Det är tänkvärt att det billiga interrailkortet från 1974 gav fritt resande på inte mindre än 27 nationella järnvägsnät i Europa (och Marocko).

Enligt EU-planer ska inom en snar framtid Interrailkort delas ut till alla 18-åringar i EU. Det är en kul och positiv idé. Men jag tror att ett betydligt mer miljöeffektivt sätt att använda dessa pengar vore att förbättra de intra-europeiska tågförbindelserna inte bara genom att se över regelverken utan också produkterna. För det långväga resandet är direktvagnarna helt avgörande för att göra tågresan till det som Transportstyrelsen formulerar som ” ett trovärdigt alternativ till andra transportsätt”.

Några enkla förklaringar eller svar på varför det ser ut som det nu gör har jag inte här. Men det vore kul med en diskussion och inlägg från mer initierade än jag själv om de här frågorna. Det vore bra om diskussionen nu om ett miljöriktigt resande får mer konkret genomslag så att tåget kan utgöra den inomeuropeiska konkurrent till flyget som det en gång var, innan Europa blev EU och innan den fria konkurrensens tidevarv.

Förintelsens minnesdag – varje dag

Jag och Anna Jacobsson fick inleda SvD:s artikelserie om Förintelsen i torsdags med en artikel om det judiska Ukraina och deras situation där idag. Den finns här för den som är e-prenumerant av SvD (den som inte är det lär kunna bli det gratis i 2 månader).

Artikelserien i SvD avslutades igår och det är lite märkligt att tidningen idag inte har minsta notis om evenemangen igår, på själva minnesdagen. I Stockholm hölls en ceremoni vid Raoul Wallenberg-monumentet med ljuständning och en därpå följande minnesstund i såväl Jacobs kyrka (till minne av de romer som mördades) som i den stora synagogan alldeles i närheten. Jag var där och tog del av programmet i en mer än fullsatt synagoga, befolkad av bland andra drottningen, statsminister, kulturministern samt alla oppositionspartiledare utom Jimmie Åkesson. Det blev förstås många tal om att inte låta detta hända igen, att vi måste lära av det som hänt för att något liknande inte ska kunna upprepas i framtiden. Det har sagts många tusen gånger förr men är kanske viktigare nu än någonsin efter kriget.

Egen bild. Ljuständning vid Raoul Wallenbergs torg, Förintelsens minnesdag 27/1-2018.

Egen bild. Statsministern i kvällskylan vid Raoul Wallenbergs torg i Stockholm igår.

Egen bild. Stora Synagogan i Stockholm igår. En byggnad som blev klar 1870, samma år som judar fick fullständiga medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Egen bild. Interiör från Stora Synagogan i Stockholm igår. Ett byggnadsverk inspirerat av s.k. tysk reformjudendom och som sådant en av få kvarvarande originalsynagogor i Europa, om jag förstått rätt.

Förintelse-överlevaren Hedi Fried satt några bänkrader framför mig i synagogan igår och i SvD:s temaserie om Förintelsen levererade just hon i gårdagens tidning precis det här budskapet till oss som är yngre. Hon vill lämna stafettpinnen till oss som tillhör en yngre generation och hon har i artikeln ytterligare ett, enligt min mening, oerhört viktigt budskap. Hon är 93 år och kan se tillbaka på ett långt liv, som innehåller fruktansvärda lägervistelser i Auschwitz, i flera nazityska arbetsläger, samt i Bergen-Belsen. Men hon är också tillräckligt gammal för att komma ihåg vad som hände dessförinnan, under 1930-talet. Det gör att hennes ord väger alldeles särskilt tungt när det gäller vad vi bör lära av Förintelsen. Hon redogör för det så fantastiskt klartänkt och klokt i gårdagens SvD. Huvudbudskapet är detta, som jag läser det: ” Små, små steg – ett steg tillbaka om det behövs – här har vi mönstret”. Just det här med de små stegen är så viktigt att jag måste återge ett längre stycke där hon talar om vad hon tycker sig se i dagens värld:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag. Vem hade kunnat tänka sig att ett nazistbaserat parti skulle ingå i riksdagen? Vem hade kunnat tänka sig att våldsverkande nazister skulle osäkra gatorna? Bara för 20 år sedan var könsord tabu, idag används det i vardagslag. Uniformerade orosstiftare, som tidigare omedelbart skulle omhändertas av polisen, får marschera fritt. Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem. I Tyskland talade man om judar som råttor, som en cancer på samhällets rena kropp. I Rwanda kallades tutsi för kackerlackor. Sen kom isoleringen i getton, varefter det var lätt att iscensätta den så kallade Endlösung – gasandet och förbrännandet av kroppar. Hände det där, kan det hända här. Och på ett mycket enklare och effektivare sätt dessutom. Med hjälp av datorns ettor och nollor tar det ingen tid att isolera misshagliga grupper.”

Det är precis de här små stegen Hedi Fried talar om som vi inte ser så tydligt. Efter några år börjar vi ställas oss själva frågor som; hur gick det här till? Hur kunde det gå så långt? Vad hände egentligen?

Hur blev det så att en i övrigt tämligen respekterad författare och samhällsdebattör som Katerina Janouch plötsligt släpper ut allt hon har av sina fördomar och avsky gentemot grupper av invandrare? Nyligen twittrade hon en länk med en fejkad valaffisch för Miljöpartiet där Isabella Lövin flankerar ett antal punkter som den fejkade affischen förespeglar skulle vara Miljöpartiets (Lövins?). Bland annat att Mp skulle vilja att terrorismen ska ”gro sig starkare” och att ”hatet ska blomstra”. Sedan följer nästa punkt: ”Därför vill vi fortsätta att importera terrorister, mördare, våldtäktsmän, pedofiler samt fysiskt och psykiskt sjuka människor från tredje världen”.

Det kan knappast tolkas på annat sätt än att dessa uppfattningar är några som Katerina Janouch själv bär på och får ge utlopp för. Alltså att ”människor från tredje världen” bär på egenskaper, kulturer eller sjukdomar som ”vi” måste skydda oss mot, vi som är de ”normala” eller lite mer civiliserade. 

De små, små stegen…

Det är i och för sig inget nytt fenomen. Under 1930-talet och 40-talets början tog de flesta svenskar avstånd från nazismen men ansåg ändå att judisk invandring hotade ”svensk kultur” och ”den svenska rasen”, eller också gav folk uttryck för en, för att citera Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, ”vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett problem”  (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997).

Efter andra världskriget sjönk de här uppfattningarna ned till bottensedimenten i våra kollektiva minnen för att på senare år återigen flyta upp till ytan. Att peka ut en grupp som alldeles särskilt skuldbelagd är något som allt fler idag skyndar sig att göra. Sverigedemokraterna har lyckats vrida diskursen och debattnivån åt sitt håll och nu förbereder exempelvis moderate Ann Heberlein ett bokprojekt om gruppvåldtäkter (arbetsnamn för boken "Våldtäkt och kultur") med syfte att kartlägga samtliga gruppvåldtäkter i Sverige mellan 2012 och 2017 men också samtliga förövares ålder och födelseland, i hopp om att kunna peka ut en viss grupp förstås.

De små, små stegen…

Det är inte alltid i de grövsta lögnerna djävulen gömmer sig utan i de faktiska sanningar som tolkas och framställs i syfte att peka ut vissa grupper.

Det är ungefär så det fungerar också med de ukrainare (får jag förmoda) som nu på SvD:s facebook-sida kommenterat min och Anna Jacobssons artikel i SvD från i torsdags. En av dem tycker att vi istället borde ha skrivit om den stora svälten på 30-talet i Ukraina (Holodomor) men hon lägger också till att denna svältkatastrof skedde ”under ledning av juden Lazar Kaganovich”. Förvisso en jude med ledande befattning i Sovjetunionen på 1930-talet men det är en typisk anmärkning som belägger skulden till inte bolsjevikerna utan judiska bolsjeviker eller i förlängningen judar i största allmänhet. Det är samma effekt som jag tror att Ann Heberlein är ute efter i exemplet ovan. 

De små, små stegen…

Sakta men säkert närmar vi oss ett alltmer intolerant och utstötande samhälle där minoriteter pekas ut och hatet flödar i kommentarsfälten och på stan där hatbrotten sker. Det är just därför vi måste komma ihåg Förintelsen och inte bara det som hände i lägren eller i det tyskockuperade Europas judiska ghetton, utan också vad som föregick det hela. Och inte heller bara för en dag, utan varje dag. Förintelsens minnesdag måste vara varje dag.

Hedi Fried uppmanar oss att inte blunda, men samtidigt inte heller att bli rädda. Den aggressivitet jag ser på nätet är ett sätt att tysta. De som vill att vi ska blunda försöker skrämma till blindhet och stumhet. Då är Hedi Frieds ord trösterika att luta sig mot och ett rättesnöre att följa. Hon säger så här i gårdagens SvD:

”Rädslan förlamar, och det är också vad dessa grupper väntar sig. Vi får inte låta oss skrämmas. Nu, om någonsin, måste vi ingripa. Var och en av oss, både individ och samhälle, måste agera. Det viktiga är att vi inte låter oss irriteras av högerpopulisterna, utan istället stärker individerna i tron på demokratin. Var och en av oss har möjlighet att göra något litet. Till att börja med – medvetandegöra våra egna fördomar så att vi slipper agera ut dem. ”

Ukraina och yttrandefriheten – sammanfattning av Human Rights Watch rapport

Det talas mycket om att i demokratins namn, och till och med i yttrandefrihetens namn, att motverka ”falska nyheter” och desinformation genom att kontrollera flödet av information på nätet. Om detta skrev jag om nyligen på denna blogg. Nyligen har Human Rights Watch släpp sin årliga rapport för 2018. Det vill säga en genomgång av läget baserat på händelser under år 2017. Den visar att såväl Ryssland som Ukraina använder ungefär samma bevekelsegrunder för att begränsa yttrandefriheten både i sociala media och traditionella sådana. Det vill säga; för att motverka propaganda och ”falska nyheter” eller av nationella säkerhetsskäl.

Ett flertal åtgärder togs av den ukrainska regeringen för att begränsa yttrandefriheten och pressfriheten, officiellt som motåtgärd till den ”ryska militära aggressionen i östra Ukraina” och ”anti-ukrainsk propaganda”.

De här åtgärderna innefattade exempelvis en lag som kräver att aktivister och journalister som undersöker korruptionen i landet måste deklarera sina personliga tillgångar. En lag som senare annullerades medan istället en ny introducerades som innebar vad HRW kallar ”betungande och orättfärdiga rapporteringskrav” för alla NGO:er och individer som arbetar för dem. Liknande lagar finns i Ryssland som begränsar NGO:ers frihet att verka och existera.

President Porosjenko utfärdade också en bannlysning av ryska företag och deras websajter, bland andra den mycket populära ryskspråkiga versionen av facebook, VKontakte, samt Odnoklassniki som också tillhörde en av de mer använda sociala medierna i Ukraina. När jag själv bodde i Ukraina ett halvår mötte jag många ungdomar och alla hade de VKontakte, som påminner starkt om Facebook, för sin interna kommunikation och delande av information. Presidentens åtgärd bör med andra ord ha stängt ned flera miljoner människors sociala nätverk, anförande den nationella säkerheten som officiell förklaring. Ryska tv-stationer, email-funktionen mail.ru och internet-browsern Yandex stängdes också ned i Ukraina. De två sistnämnda var bland de mest använda i landet.

Den nationella säkerhetstjänsten SBU har också utvisat ur eller nekat inresa till Ukraina ett flertal utländska journalister, de flesta ryssar men även spanjorer, som anklagas för att ha ägnat sig åt ”anti-ukrainsk propaganda”. Samtidigt har också flera regeringsföreträdare offentligt gett sitt stöd till sajten Myrotvorets (Fredsmäklaren) som under 2016-17 offentliggjorde namn och personuppgifter på hundratals journalister som varit i Donetsk och Luhansk och rapporterat därifrån. Många av dessa var ryssar eller ukrainare men det fanns också mängder av andra nationaliteter, och från ansedda mediabolag som BBC och NY Times, bland de uthängda. Publiceringen ledde till ett flertal hot mot dessa journalister och en Kiev-baserad ukrainsk journalist, Oles Buzina, blev också mördad några dagar efter publiceringen. Ukrainska myndigheter har inte gjort några som helst meningsfulla försök att utreda saken, enligt HRW. Det hör till saken att sajten Myrotvorets grundades av en före detta regeringsmedlem och har en uttalad koppling till säkerhetstjänsten SBU.

Inte heller har brandbombsattacken år 2016 mot tv-stationen Inter blivit utrett och inte heller har mordet på journalisten Pavel Sheremet blivit löst. Den sistnämnde var starkt kritisk mot makthavarna i synnerhet avseende deras inställning till pressfrihet och yttrandefrihet och mördades av en bilbomb år 2016. Enligt organisationen Committee to Protect Journalists talar det mesta för att mordet utförts av inhemska krafter och i en film ”Killing Pavel” producerad av Organized Crime and Corruption Reporting Project hävdas att en anställd vid ukrainska säkerhetstjänsten SBU ska ha befunnit sig vid bilen när bomben placerades där. Filmen finns tillgänglig i sin helhet på Youtube. Den framhåller allvarliga brister i polisutredningen. Det går inte att slå sig fri från tanken att bristerna varit avsiktliga, i synnerhet som det framkommer i filmen att Sheremet och andra journalister på nättidningen Ukrayinska Pravda planerade artiklar som var komprometterande för flera regeringsföreträdare, bland andra inrikesminister Avakov. Brister i polisutredningar eller bristen på polisutredning tycks för övrigt vara ett ukrainskt fenomen som är återkommande när det gäller viktiga händelser som exempelvis skjutningarna på Majdan i Kiev i februari 2014 och mordbranden vid fackföreningshuset i Odessa i maj samma år. Inkompetens eller politik? Kanske lite av både och?

Ett annat känt fall som tas upp av HRW är gällande journalisten Ruslan Kotsaba som släpptes fri under 2016 men vars frisläppande under 2017 annullerades för att inleda en ny rättegång mot honom. Han anklagas för landsförräderi och kallas enligt regeringspropagandan för ”Moskvaagent”. Något han skulle betraktat som ett dåligt skämt om det inte vore för att det kan innebära minst 13 års fängelse för honom. Han slogs för ukrainsk självständighet under Sovjettiden och har alltid varit liberal och pro-EU, aktivt deltagit vid Orangerevolutionen liksom Euromajdan 2014. Nu är han besviken över resultatet av Majdan-protesterna och vad han menar var en ”naiv tro på väst”. Kotsaba menar att det var EU och USA ”som tillät politiker från yttersta högerkanten att förvandla en fredlig medborgarrörelse till en blodig statskupp”. En uppfattning som uppenbarligen uppfattas som Kreml-propaganda i dagens Ukraina. Mer om detta går att läsa i hans egen artikel i Aftonbladet.

På Krim har på motsvarande sätt framför allt pro-ukrainska tatarer av ryska myndigheter anklagats för terroristverksamhet eller för separatism och journalister har ställts inför rätta för att ha skrivit artiklar kritiska mot den ryska ockupationen av Krim. Det är spegelvända fenomen vi ser. Statliga eller statligt stödda förföljelser av journalister och andra regimkritiker, vilket visar vad som kan hända om stater ges legala verktyg att inskränka det fria ordet utan att behöva ange andra motiv än svepande formuleringar som ”för nationens säkerhet” eller att ”motverka utländsk propaganda” och liknande. Förutom att det leder till allvarliga följder för enskilda journalister och politiker som anklagas så tystar det också kritik av regimerna rent generellt, när rädslan sprider sig för konsekvenserna. Ryssland rankas enligt den nyligen släppta årsrapporten från Freedom House som ”Not free” och Ukraina som ”Partly free”.

Det är därför mina invändningar är så starka mot Löfvens och Macrons nylanserade idéer om lagar som ska ”förbjuda” eller ”motverka” så kallade ”falska nyheter”. Det som är falskt i den enes ögon kan vara precis det motsatta i den andres. Med legala verktyg i händerna på statens företrädare öppnas portarna för godtycklighet och statligt tolkningsföreträde när det gäller vad som är ”falska nyheter” och vad som inte är det.

Det är väl inte så vi vill ha det?