Carl Bildts rätt otydliga åsikt om sanktioner

Ryssland har svartlistat åtta svenskar från inresa till Ryssland och utrikesministern kräver en förklaring. Det hör naturligtvis diplomatin till att göra men svaret är inte så svårt att förutse. Det är naturligtvis en fånig åtgärd av ryssarna men Sverige var tidigt en av de pådrivande för sanktioner mot Ryssland vilket inbegrep reseförbud till EU. Så sent som i februari lades ytterligare 19 ryska medborgare till den tidigare listan som innehöll 28 företag och 132 personer. Det bör alltså ses som ett svar på detta. Lite märkligt med urvalet dock. Inte minst att Carl Bildts fru Anna Maria Corazza Bildt finns med på listan men inte Calle själv som varit en av de häftigaste rysskritikerna under hela Ukrainakrisen och även dessförinnan. 

Carl Bildts inställning till sanktioner är för övrigt en liten historia i sig. Entusiasmen för och tron på verkningsgraden av sådana verkar rätt nyckfull.

När det gällde Sydafrika var Moderaterna kraftfulla motståndare till sanktioner och i en motion vid mitten av 1980-talet med Carl Bildts namn överst protesterade de mot en utvidgning av dessa. Bland annat med motiveringen att de ”stred mot folkrätten”. Den 26/11 2011 i Ekots lördagsintervju svarade han så här på en fråga om han stod fast vid Moderaternas inställning:

”Jag har alltid varit rätt skeptisk mot sanktioner.”

I höstas hade han emellertid svängt helt om vilket framgick i en intervju till CNN där han beskrev sin åsikt om sanktionerna mot Ryssland:

”Det handlar om rätt betydande åtgärder som kommer att ha ganska stor inverkan på kritiska sektorer inom den ryska ekonomin”.

Det är rätt tydligt att Carl Bildt varit rätt otydlig om sin inställning till sanktioner. Möjligen kan han ha svängt igen nu. Det vore annars rätt typiskt Carl Bildt om han var lite avundsjuk på sin fru. Troligen skulle han se det som en ära att bli föremål för denna ovanliga uppmärksamhet från rysk sida. Det förefaller dock som att han tar det hela med ganska gott mod att döma av hans torrhumoristiska tweet:

”Jag ser att Kreml listat ut vem det är som bestämmer hemma hos oss”.

Ukraina upphäver mänskliga rättigheter i Donbass

I måndags (25/5-15) skrev det ukrainska parlamentets talman Volodymyr Groysman under ett dekret som förkunnade att Ukraina upphäver sina skyldigheter enligt Europakonventionen eller, som det formellt heter, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Samt dessutom FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Europeiska sociala stadgan. 

En förklarande not preciserar att det rör sig om områden som är föremål för militära operationer i Donbass. Detta dokument kan tolkas på flera sätt. Det kan ju ses som en förklaring att Ukraina vill men inte är kapabla att garantera dessa skydd i Donbass. Men det betyder också en form av klartecken för den ukrainska armén och regeringen att tillgripa metoder som bryter mot de ovan nämnda konventionerna.

Det här är bara ett av flera illavarslande tecken som på senare tid har visat att den ukrainska viljan att närma sig Europa har mindre med en känsla av värdegemenskap att göra än vad Kiev-regimen annars ofta gör gällande. Jag har nyligen i ett par inlägg berättat om de lagar som kriminaliserar en viss historiesyn eller att använda kommunistsymboler, vilket bland annat sägs inbegripa Lenin-citat. Upp till tio års fängelsestraff lär kunna utmätas, enligt bland andra den svenske historikern och Ukrainaexperten Pär-Anders Rudling.

Genom skapandet av ett Policyministerium (Ministry of Policy of Ukraine) i december har regeringen också skaffat sig ett organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

Politiska förföljelser i det tysta

Det stora antal mord och ”självmord” som drabbat kommunister och tidigare medlemmar av Janukovytjs Regionernas Parti är en annan mer outredd del av den politiska förföljelsen i Ukraina. Ett tiotal mord i Kiev på ett antal kända företrädare för dessa partier har förvisso skapat rubriker och lett till spekulationer om vilka som är skyldiga. En högerextrem rörelse har tagit på sig ansvaret men kan lika väl vara ett sätt att visa sig ”duktiga”. I Kiev är många ukrainare övertygade om att den ryska säkerhetstjänsten är de skyldiga. För att misskreditera Porosjenko heter den tämligen långsökta logiken i det resonemanget.

Skadegörelse på kommunistpartiers lokala och regionala partikontor är vardagsmat numera. Anna-Lena Laurén berättade i SvD om hur Michail Kononovitj som är ordförande för kommunistiska ungdomsförbundet blev kidnappad och misshandlad ifjol och hur ett av deras kontor i Kiev blivit vandaliserat nyligen. Hans bror Alexander, som är ledare för Volyns komsomol och Ukrainas anti-fascistiska kommitté, blev i mars i år borförd på öppen gata. I ett sms till sin bror Michail hävdade han att han hölls av SBU, den ukrainska säkerhetstjänsten. Detta är bara enstaka av de mer dokumenterade fallen av förföljelser av kommunister, oftast genomförda av högerextrema grupper men troligen även av SBU. Polisens passivitet och ointresse för att utreda de brott som begås eller tendens att avskriva sannolika mord som självmord på lösa grunder visar hur som helst den ukrainska statens tysta deltagande. Förra sommaren gjordes försök att förbjuda kommunistpartiet vilket inte hindrade att de fick delta i höstens val. Men kampanjer som inbegrep fysiska angrepp gjorde det mycket svårt eller omöjligt för partiets kandidater att bedriva öppna och normala valkampanjer. 

Sannolikt är att dessa mord som media rapporterat om bara är skummet på ytan. Obekräftade uppgifter från oberoende källor vittnar om flera hundra mördade, saknade och arresterade kommunister runtom i landet och över tusen som flytt landet av rädsla för att råka ut för repressaliemord eller misshandel.

Det finns nog många som tycker att allt detta inte är så illavarslande. Kommunister är väl inte så mycket att sörja över?  Det var ju under kommunismen som människor i Ukraina förtrycktes och dess självständighetssträvanden kvästes. Ukraina är mitt i en frigörelseprocess från sitt gamla sovjetiska arv. Kanske måste en del casualties of war accepteras, resonerar nog en del. Men om det är allvarligt menat med yttrandefrihet och åsiktsfrihet bör dessa friheter gälla även kommunister.

Förföljelsen har dessutom pågått ända sedan Euromajdan-vintern 2014. Europaparlamentet antog redan i februari 2014 en resolution som uppmärksammade förföljelsen av kommunister. En av punkterna i resolutionen löd så här:

"Kommunistpartiets högkvarter i Ukraina har förstörts av radikala krafter på den politiska högerkanten och kommunistpartiet har förbjudits i vissa regioner i Ukraina. Minnesplatsen över andra världskriget och andra minnesplatser har förstörts."

Med anledning av bland annat detta riktade parlamentet följande uppmaning till de ukrainska övergångsinstitutionerna:

" ... att stå fast vid landets internationella åtaganden, särskilt med hänsyn till att landet är part i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen och medlem av Europarådet, och att säkra en strikt respekt för de demokratiska rättigheterna och friheterna, de mänskliga rättigheterna, skyddet av minoriteter, pressfriheten samt mötes- och yttrandefriheten. Parlamentet uppmanar alla EU-institutioner och medlemsstaterna, såväl som andra utländska politiska aktörer, att inte bara uttrycka vädjanden i detta avseende, utan även göra alla former av ekonomiskt stöd till Ukraina beroende av respekten för dessa normer och åtaganden."

Det förefaller vara ett dokument som i stort sett fallit i glömska hos både EU och Ukraina.

Ekonomiskt stöd utan krav?

Under 2014 undertecknade EU och Ukraina ett avtal om ekonomisk och politiskt integration (EU-Ukraine Association Agreement) vilket, enligt EU, konstituerar en ny fas för Ukrainas relation med EU och som ersätter det tidigare EU-Ukraine Partnership and Cooperation Agreement. I det nya avtalet (vars text för övrigt utarbetades i samråd med den förre presidenten Janukovytj) står bland annat att EU:s assistans till Ukraina är kopplat till den reformagenda som framgår av avtalet. Basen för såväl inrikes- som utrikespolitik ska bygga på principer om respekten för mänskliga rättigheter, fundamentala friheter och rättssäkerhet, säger avtalet vidare. En löpande översyn av måluppfyllelsen enligt avtalet ska göras, heter det också.

Av EU-kommissionens hemsida framgår att EU sedan förra året levererat ekonomiskt stöd av aldrig tidigare skådade nivåer till Ukraina för att hjälpa dem att reformera landet. I mars förra året satsade EU 11 miljarder Euro för att stötta den politiska, ekonomiska och finansiella stabiliteten och också beviljat lån och garantier på cirka 6 miljarder Euro. Det gör EU till den största bidragsgivaren till Ukraina.

IMF har beviljat ett nödlån på 17.5 miljarder US-dollar och kopplat detta till ett stödprogram för Ukraina där en rad bilaterala nödlån och garantier ingår, bland annat från Sverige. Enligt en artikel i SvD Näringsliv betonar den ukrainsk-amerikanska finansministern Natalie Jaresko att dessa pengar är viktiga men att EU:s löften under toppmötet i Riga nyligen att fortsätta stödja Ukraina är ännu viktigare. Det visar, enligt Jaresko, att Ukraina inte bara är en del av det östliga partnerskapet utan ”i en unik relation med EU”.

Såvitt jag kan utläsa utgör upphävandet av de mänskliga rättigheterna och fundamentala friheterna i öst ett direkt brott mot Associationsavtalet. Inte heller följer utvecklingen i övrigt – med lagstiftning om historieskrivning och användande av politiska symboler, förföljelser av oppositionella och styrning av medieinnehåll – de principer som enligt avtalet ska genomsyra den ukrainska politiken. Ändå fortsätter den ekonomiska stödgivningen med löften om fortsatt stöd till synes utan villkor.

Det är en linje som jag tror riskerar att slita sönder Ukraina. Förutsättningarna för en reparation av relationen mellan de oppositionella i Donbass och Kiev-regeringen ser nu sämre ut än någonsin.

OECD och IMF går om Socialdemokraterna till vänster?

OECD-rapporten ”In it together – Why less inequality benefits all” har blivit mycket uppmärksammad. Denna institution kan ses som en tankesmedja för ekonomisk utveckling i demokratiska länder med marknadsekonomi. Därför röner det viss förvåning när de nu bryter mot de senaste decenniernas nyliberala recept istället förordar åtgärder för att främja jämlikhet och att stimulera ekonomin med offentliga satsningar. Borta är talet om åtstramningspolitik för att öka incitamenten att arbeta som tidigare predikats. Gapet mellan rika och fattiga har ökat vilket på lång sikt hämmar tillväxt, menar de. Men lyfter också fram sociala och politiska konsekvenser orsakade av den växande inkomstklyftan. De ger också förslag till lösningar; satsning på jämställdhet mellan kvinnor och män, förbättring av arbetsplatssituationen vilket inbegriper en minskning av tillfälliga anställningar (non-standard jobs) samt satsning på utbildning och fortbildning.

IMF är en kanske ännu mäktigare marknadsekonomisk institution. De sitter ju bokstavligt talat på pengarna till ekonomisk utveckling för många länder. Där har också resonemangen förts i helt nya tongångar på senare tid. Till och med starka fackföreningar lyfts nu fram som en plusfaktor för ett ekonomiskt hållbart samhälle. Dess högsta chef Christine Lagarde talar om en ny inkluderande kapitalism:

“Most recently, however, capitalism has been characterized by “excess”—in risk-taking, leverage, opacity, complexity, and compensation. It led to massive destruction of value. It has also been associated with high unemployment, rising social tensions, and growing political disillusion – all of this happening in the wake of the Great Recession.”

Att de allra rikaste själva har svårt att se några problem med sina enorma kapitalinkomster fick vi se prov på i den brittiska dokumentären ”De superrika” som nyligen visats av SvT. En procent av världens befolkning lever i en egen bubbla och det är helt naturligt att de inte vill att någon sticker hål på den. Nålarna börjar emellertid närma sig från alla håll vilket förstås bör vara oroväckande för dessa ekonomiska rojaliteter. Till och med i kapitalismens högborg USA vässas nålspetsar.

”Wealth does not trickle down, it trickles up. It trickles from everyone else to those who are rich.”

Det är inte Thomas Piketty som sagt detta utan den amerikanska senatorn Elizabeth Warren när hon mötte just Piketty i ett offentligt framträdande för ett år sedan. Jo, hans doktrin har ”tricklat upp” ända till amerikanska senaten och till Vita Huset där Barack Obama har utnämnt kampen mot inkomstklyftorna till vår tids utmaning och utsett höjda minimilöner och rättvisare arbetsplatser till nyckelfaktorer för att få fart på tillväxten.

Just Thomas Piketty är den stora pop-ekonomen just nu. Hans huvudsakliga tes är att kapitalavkastningen för tillfället är mycket högre än ekonomins tillväxttakt vilket leder till en spiral där kapitalackumulationen i toppen går mycket snabbare än ekonomins tillväxttakt. Vilket gör klyftan mellan de rikaste och fattigaste allt större. Detta är förstås en tes som är mycket användbar för den som vill beskatta förmögna och låta detta finansiera offentliga satsningar på tillväxten. På samma sätt som tidigare paradigmskiften har kunnat genomföras med stöd hos ekonomers teorier (Keynes, Friedman) skulle Piketty mycket väl kunna ge ammunition till politiker som vill bryta med nyliberalismens gränslösa kapitalism och bädda för en grandios come-back på stora scenen för staten. Här finns vad som i statsvetenskapliga sammanhang brukar kallas ett möjligheternas öppna fönster, vilket låter bättre på engelska; a window of opportunity.

Läget är onekligen mer gynnsamt än på många decennier för att bedriva en offensiv traditionellt socialdemokratisk politik. Kombinerat med den historiskt låga räntesatsen förefaller det därför väldigt märkligt om inte socialdemokratin griper detta tillfälle i flykten, nu när de har regeringsmakten. När de flesta förväntar sig en offensiv låter dock Stefan Löfven märkbart defensiv i sitt inledningstal till den nu pågående kongressen där han talar om upphandling, att inte äventyra statsfinanserna och om pragmatism. Förvisso en realitet för minoritetsregeringen men vad är makten till för om inte den används för egna politikens genomdrivande?

Det är förstås DÖ som spökar även för Socialdemokratin. Att provocera oppositionen alltför mycket riskerar att spräcka överenskommelsen och omöjliggöra framtida regeringsbudgetar. Själv funderar jag över om det inte vore bättre för S att ta risken? Spricker det får väl regeringen utlysa det nyval som såg ut att bli lösningen redan i vintras. Det skulle ge S en möjlighet att bedriva en offensiv och aggressiv valkampanj som hämtar stöd och ammunition hos OECD, IMF och ledande ekonomer för en ny ”enda vägens politik”.

Ännu vet vi förstås inte vad kongressen säger. Jag tror mig dock kunna gissa. Pragmatismen lär segra och de stora visionerna och paradigmskiftet får vänta. Frågan är bara om fönstret kommer vara öppet tillräckligt länge...?

Sverige borde sätta press på Ukrainas regering

Det här inlägget har också publicerats som en debattartikel i Dagens ETC 27/5.

 Den 15 maj undertecknade den ukrainske presidenten Porosjenko de kontroversiella lagförslag som parlamentet antog tidigare i vår som innebär att det blir kriminellt att använda nazistiska och kommunistiska symboler och att förneka såväl nazist- som Sovjetregimens ”kriminella natur”.  Men kanske allra mest kontroversiellt är förklarandet av de ultranationalistiska självständighetsrörelserna OUN/UPA som oantastliga. Det blir olagligt att beskriva dem som annat än nationens hjältar trots deras väl dokumenterade samröre med Nazityskland, delaktighet i judepogromer och etniska rensning av hundratusentals polacker. Att skända eller visa brist på aktning för dessa rörelser kriminaliseras.

Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret har alla vädjat till presidenten att inte falla för frestelsen att införa lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Uppenbarligen utan effekt.

De ukrainska makthavarna verkar tro att en rejäl avsovjetifiering ska föra Ukraina närmare Europa och har samtidigt lagfäst vilken historieskrivning som ”gäller”. En sorglig ironi då vi alla vet att det var en sovjetisk paradgren att bekämpa åsikter med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism. Dessa lagar ser snarare ut som ett närmande till gamla Sovjet eller för den delen nuvarande Ryssland som har liknande lagar om ”historieförfalskning”.

Allt detta känns ”deprimerande bekant”, säger också Halya Coynash, människorättsaktivist från Kharkiv, i en artikel länkad av Kyiv Post. Hon påpekar att lagarna innebär att åsikter som många ukrainare verkligen hyser kriminaliseras. Ett stort antal ukrainare tystas eller tvingas bryta mot lagen för att uttrycka sin åsikt. Journalister kommer att idka självcensur och ansvariga utgivare undvika publicering av kritiska artiklar. Hur kan en öppen debatt om nationen föras när mer än hälften av befolkningen är negativt inställda till OUN/UPA, vilket en färsk undersökning visat? En uppfattning som nu är kriminaliserad. Samtidigt som de ukrainska makthavarna säger sig vilja omfattas av ”europeiska värderingar” som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet. Porosjenko har till och med yttrat att frontlinjen för dessa värderingar går i Ukraina. Nu har han själv, med ett penndrag, förflyttat denna linje västerut.

Framför allt tror jag att Porosjenko härmed också sagt farväl till Donbass. Hur tänker han sig annars att de oppositionella där ska känna sig delaktiga i byggandet av det nya Ukraina? Hur tänker han att de ska reagera på den politiska centralstyrning och historierevision som dessa lagar innebär? Vad finns då kvar att bygga på för de krafter som ändå fortfarande vill se ett enat Ukraina där de politiska motsättningarna läggs åt sidan för att med kompromissvilliga och fredliga lösningar lätta på spänningarna och gå vidare, tillsammans?

Ukraina behöver vårt stöd mer än någonsin, har Margot Wallström nyligen sagt. Förhoppningsvis innebär detta även ett visst mått av kravställande på den ukrainska regeringen. Exempelvis att i handling visa att de står bakom det som i Lissabonfördragets artikel 2 kallas för ”Unionens värden”. Bland annat respekten för frihet, demokrati och de mänskliga rättigheterna.

Organiserad desinformation om tiggeri

Vi tycks ha fått ett nytt samhällsproblem. Ett som förvisso drabbar endast en begränsad grupp men för denna bör problemet vara tillräckligt stort att det finns skäl att göra något åt det. Kanske kan krafttag efterlysas från den nya röd-gröna regeringen? Eller har den möjligen inte uppfattat problemet eftersom där inte finns någon som tillhör den drabbade gruppen? Jag tänker på den organiserade form av desinformation avseende organiserat tiggeri som ökat i styrka på senare tid. Den organiserade desinformationskampanjen bedrivs främst från partikanslier och mediehus men också från myndighetshåll.

Sverigedemokraternas affischkampanj under EU-valrörelsen med texten ”Stoppa det organiserade tiggeriet” kritiserades från många håll och påståendet bemöttes då på ett sätt som borde ha gjort att det förpassats till sverigedemokraters slutna möten. Nationella samordnaren i kampen mot hemlöshet avfärdade problembeskrivningen och flera i frågan centralt placerade poliser gjorde detsamma. Allt tydde på att detta var en typ av vandringshistoria eller folkskröna som populistiskt plockats upp av SD eftersom det passade väl in i deras invandringsfientliga linje och kategoriserande människosyn. 

Men tidigt i våras klev så två framträdande Moderater - Beatrice Ask och Tomas Tobé - fram och föreslog ”förbud för organiserat tiggeri”. De betonade i sin debattartikel i DN att de inte ville förbjuda någon att tigga men att de inte ville acceptera ”ett omfattande och organiserat tiggeri i hela landet”. 

Häromdagen kunde vi också läsa i Dagens Industri om uppgifter från polisen i Gävleborgs län som hävdade att ”tiggeriet är organiserat”. Den här ”nyheten” hade de snappat upp från tidningen Hela Hälsingland där det framkommer sensationella påståenden från poliskällor. Det organiserade tiggeriet i Hälsingland omsätter årligen miljonbelopp hävdade dessa. En campingplats uppgavs vara bebodd av 150 EU-migranter i ett och ett halvt år och dessa skulle ha betalat avgifter till campingägaren som skulle kräva miljoninkomster. En snabb kontroll av uppgifterna av Nyheter24 visade att uppgifterna inte stämde. Alla siffror var överdrivna. 40 EU-migranter hade bott på campingen i ett halvår och några miljonbelopp hade inte campingägaren sett till. Dessutom avfärdade han helt misstankarna om att något organiserat tiggeri skulle förekomma. Det hela byggde således på ren spekulation. Men DI backar inte utan skriver en ledare med titeln ”Förbjud tiggeriet”. Där betonas att misstanken om organiserat tiggeri kvarstår. Det är bara lite ”diffust” eller ”svårt att bevisa och definiera”. Så därför är det lika bra att helt förbjuda tiggeri tycker ledarskribenten. Alltså för att komma åt den där organiseringen som är så svår att definiera och bevisa.

För ett par dagar sedan skriver också Erik Hagström i SvD en ledare där han hävdar att det ”förekommer kriminalitet i samband med organisering av tiggeri”. Detta må ju vara hänt. Men det antyder också att det redan finns lagar som kan användas. Om någon ägnar sig åt människohandel, agerar hallick åt någon eller stjäl eller vilka brott det än är som försiggår i samband med tiggeri så är det mycket riktigt kriminellt redan. Inget hindrar polis och åklagare att lagföra personer som gör sig skyldiga till brott.

Nu visar också justitieminister Morgan Johansson tecken på en ”lyhördhet” för signaler om det förmenta problemet med ”organiserat tiggeri”. Närmast kommer kanske den från folkpartisten Erik Ullenhag som i sin tur säger sig ha fått ”signaler om att det kommit in mer av hårdföra personer som använder sig av fattiga människors situation” och vill se över lagen om människohandel för att komma åt detta. Vilket alltså justitieministern tagit åt sig. Det är förvisso lovvärt att hindra hårdingar att utnyttja fattiga människor och om det finns luckor i tillämpliga lagar att täppa till för att komma åt dessa individer ser jag inget särskilt kontroversiellt i det. Signalernas ursprung lär dock vara den färske nationella samordnare för tiggeri, Martin Valfridsson. Det framkommer dock inte om herrarna Ullenhag och Johansson undersökt eventuella luckor i uppgiftslämnarens berättelse. Kanske bör det annars vara den första åtgärden? Dessutom är användandet av begreppet organiserat tiggeri - inte minst som det används i media – väldigt svepande.

När fenomenet organiserat tiggeri ska definieras får vi ständigt svävande svar på vad det egentligen är som avses. Antingen ges exempel på tämligen okontroversiella företeelser eller exempel på olika former av kriminalitet. Det vill säga sådant som redan är olagligt och vi har möjlighet att beivra. Att tvinga människor att tigga är olagligt. Att själv känna sig tvungen att tigga är inte olagligt och det vore absurt om det vore. 

Så frågan är vad som döljer sig bakom själva begreppet organiserat tiggeri? Vad är det specifika med detta s.k. problem? Att tiggare samlas för att fördela områden sinsemellan eller hjälper varandra med skjuts eller lägger pengar i en gemensam kassa? Hur kommer vi åt detta utan att skapa monstruösa lagar som gör det omöjligt för idrottsföreningar, välgörenhetsorganisationer och solidaritetsrörelser att idka insamlingsarbete? Eller är det att bosättningar uppstår på kommunal och privat mark? Det finns redan möjlighet att avhysa personer och det sker också avhysningar titt som tätt i alla delar av landet. Eller ska allemansrätten inskränkas? Vill vi verkligen det? 

Det är lite skrämmande att notera hur den här hysterin kring det ”organiserade tiggeriet” har gått från vandringshistoria till populistiskt valfläsk och nu till lagförslag på bara något år.

Det uppstod för ungefär hundra år sedan en skröna om att zigenare (jo, det var den termen som användes) ägde stenhus i Göteborg. Jag har verkligen ingen aning om hur den uppstod men romer fick gång på gång försöka bevisa sin ”oskuld”. Nu varken var det eller är olagligt att äga stenhus i Göteborg, men poängen med historien var förstås att visa att romer minsann inte alls var så fattiga utan istället så rika att de kunde köpa stenhus... åtminstone i Göteborg. Varför ägandet av stenhus begränsades geografiskt till just Göteborg är såvitt jag vet aldrig heller klarlagt men med skrönor är det ju så att de sällan tarvar särskilt mycket förklaring. Det är liksom ett ”välkänt faktum” som återberättats av en kusins bekant som har en god vän i Göteborg eller något liknande.

Nå, den där skrönan trodde jag var död och begraven tills en äldre släkting visste att berätta att romer inte alls var så fattiga och att många ägde stenhus i Göteborg. Skrönor är ibland sällsamt långlivade. Så möjligen får romer och vi andra leva med skrönan om organiserat tiggeri länge än. Förhoppningsvis inte lika länge som stenhusskrönan. Det kan ju möjligen accepteras om skrönan begränsar sig till att komma från äldre släktingar. Men vi borde kunna förvänta oss att slippa få höra den om och om igen från journalister vars utbildning innehåller kunskap om källkritik eller från partikansliernas mest erfarna politiker. Det liknar vad jag lite tillspetsat vill kalla organiserad desinformation om tiggeri.

Men Erik Hagströms ledare visar vad det egentligen handlar om. Att skapa en lag som gör det kriminellt med organiserat tiggeri är naturligtvis helt irrelevant om man vill komma åt kriminaliteten som förekommer ”i samband med tiggeri”. Det enda en sådan lag skulle åstadkomma vore att ge upphöjd legitimitet åt uppfattningen att romer minsann inte är så fattiga utan tjänar miljoner på sitt tiggande. Alltså samma sensmoral som i skrönan om stenhus i Göteborg.

Vad jag främst vänder mig emot här är alltså den diskursiva praktiken. Huruvida denna skapar den sociala praktiken eller inte tvista ännu de lärde, som det heter. Men det finns en viss samsyn kring att ett visst sätt att tala om och förstå världen också påverkar vilka beslut som tas. Det skulle också kunna beskrivas som att politiker och medier innehar ett problemformuleringsprivilegium. Det är egentligen inte särskilt märkligt om en tänker efter. Men det kräver ett visst ansvar hur det hanteras.

Det vore därför dags att sansa ned sig och sakligt diskutera varje problem för sig och inte ägna sig åt denna organiserade desinformationskampanj om organiserat tiggeri.

Kriget som inte finns har blivit officiellt - åtminstone i Ukraina

Det är lite märkligt hur den väpnade konflikten i Ukraina oftast beskrivs. Även jag själv lyckades just precis undvika det där ordet som ingen vill använda; krig. Rysslands annektering av Krim inleddes genom att låta soldater ta kontrollen över viktiga hållpunkter och på några dagar helt enkelt ta över administrationen av halvön. Men soldater var de ju inte. ”Små gröna män” blev snabbt epitetet i västmedia. Eller ”artiga människor”, som myntades bland Krimborna själva, eftersom de höll sig i bakgrunden och lät lokala miliser göra smutsjobben, enligt Kalle Kniivilä i boken Krim tillhör oss.

Den ryska diplomatisk linjen genom hela den ukrainska konflikten har därefter varit att den är helt intern och att de själva inte utgör någon part i densamma. De ryska soldater som deltar i striderna på separatisternas sida är alla frivilliga, har de bestämt hävdat. För att undvika det där drastiska steget mot regelrätt krig har det personella stödet maskerats som ”semestrande” soldater som spenderar sin ledighet genom att använda sina vapen i Ukraina. Detta gäller naturligtvis också de två ryska soldater som nu tillfångatagits av ukrainska armén och vistas på ukrainskt sjukhus.

Ukrainarna å sin sida har också envist hävdat att de inte utkämpar något krig utan ägnar sig åt ”antiterroristoperationer”. ATO har blivit den vedertagna beteckningen för vad som rimligen borde kallas inbördeskrig. Konsekvensen av den här ukrainsk-ryska hållningen blir för de nu tillfångatagna soldaterna att de kommer att ställas inför rätta för terrorism.

Det måste därför betraktas som smått sensationellt när nu president Porosjenko i en intervju med BBC säger att landet nu befinner sig i krig med Ryssland och att den ukrainska armén förbereder sig för en rysk offensiv. Ordagrant formulerar han det så här:

”Can I be absolutely clear with you, this is not a fight with Russian-backed separatists, this is real war with Russia”

Så varför den här öppna ”krigsförklaringen” just nu? Troligen kastas den inte fram helt slumpmässigt. I den BBC-intervju där Porosjenko yttrar den får han också en följdfråga om det oroar honom att det framkommit spekulationer om en ny relation mellan USA och Ryssland och att den amerikanska viljan att göra upp med ryssarna kan ske på Ukrainas bekostnad. Porosjenko svarar naturligtvis bestämt att han litar på amerikanarna. Men han har säkerligen anledning att vara orolig. Stödet för den nuvarande Kiev-regimen förefaller onekligen ha börjat vackla bland såväl EU-länder som hos den amerikanska Obama-administrationen. Sanktionerna mot Ryssland börjar bli dyrbara även i Väst och miljarderna som pumpas in i Ukraina tycks slukas av ett stort svart hål. Många företrädare för EU-länder börjar fråga sig om Ukraina är värt det. Åtminstone inte med den nuvarande regimen.

Kanske är det därför Porosjenko nu talar väldigt högt om öppet krig med Ryssland och sin rädsla för en rysk offensiv? Inte kan väl västvärlden överge honom i ett sådant läge? Är det sista halmstrået att försöka klamra sig fast vid rollen som den stora försvararen av - med hans egna ord – inte bara det egna territoriet utan också frihet, demokrati och europeiska värderingar? Om USA och EU inte längre uppfattar att den frontlinjen finns i Ukraina, hur stort är intresset då för landet och för Porosjenko?

Ukraina frigör sig från sin storebror och kräver en ny

Jag har svårt att släppa detta med att Ukraina har antagit nya lagar som kriminaliserar en viss historiesyn och kommunistiska och nazistiska symboler. Som jag skrev nyligen lär det föra Ukraina längre från EU (eller bör göra det i vart fall) och framför allt föra Donbass närmare Ryssland. Det som är så fascinerande, förbryllande och samtidigt frustrerande är att så många ukrainare själva tycks tro att de nya lagarna innebär det motsatta. Åtminstone avseende närmandet till Europa och de europeiska värderingarna, som de själva så ofta talar så varmt om. Själv tror jag detta beror främst på att sättet att tänka är så starkt präglat av Sovjet-erans sätt att tänka. Som jag skrev i ett inlägg nyligen förefaller de flesta ukrainare fortfarande tillhöra arten Homo Sovjeticus. Det finns en vana vid att regera och regeras enligt ett visst mönster och med vissa metoder där just förbud och centralstyrning av tänkandet är bärande inslag.

Ytterligare en aspekt av detta kom till mig idag då jag tänkte på hur företrädare för den ukrainska regeringen, som bland andra premiärminister Arsenij Jatsenjuk, till EU klagat på hur mycket pengar som dessa satsar på Grekland i förhållande till Ukraina. En del EU-företrädare har försiktigt påpekat för honom att EU:s satsning på Ukraina är den största som gjorts på ett icke-medlemsland. Men det tycks alltså inte vara nog. Ukraina vill bli fullt ut försörjt av EU. Jag kan inte låta bli att tänka att det handlar om en djupt liggande vana, en undermedveten reflex, att söka hjälp från en ”storebror”. En undermedveten önskan, på gränsen till krav, att bli omhändertaget.

Uppenbarligen tror den nuvarande Kiev-regimen att dessa nya förbudslagar för dem närmare sin nye storebror eftersom den tar avstånd från sin gamla. Rimligen bör det vara tvärtom. Eller tänker jag kanske helt bakvänt här? Är det ett visst mått av självbedrägeri jag ägnar mig åt? Kanske är det Europa som har förändrats i totalitär riktning? Är det möjligen så att det är den europeiska inställningen till de högt aktade värderingar som innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pluralism som EU och de flesta andra europeiska länder svurit sig så bundna vid sakta men säkert har tömts på sitt innehåll? Kanske har John Pilger rätt när han säger att den sekulära liberalismens största triumf är ”skapandet av illusionen om fri och öppen information”...(?)

Det är i alla fall svårt att göra sig helt fri från misstanken att det avseende Ukraina finns en amerikansk/europeisk underliggande, säkerhetspolitisk och marknadsekonomisk plan för landet som verkar parallellt med den offentliga EU-politiken?

Det ukrainska politiska informationsministeriet Ministry of Policy of Ukraine är ett regeringsorgan som skapades i början av december av den nyvalda regeringen efter valet i höstas är . Dess främsta mål är att kontraslå mot ”rysk informationsaggression”. Det uttalade syftet med ministeriet är att motverka rysk propaganda och ”ofullständig, utdaterad och oriktig information”. Det kallas, med ett Orwellskt språkbruk, för att ”värna yttrandefriheten”. Som så mycket annat som händer i ukrainsk inrikespolitik drog inte detta särskilt mycket uppmärksamhet till sig bland västvärldens media trots att det väckte protester bland ukrainska massmedia där kritiska röster jämförde det nya ministeriet med just Orwells Ministry of Truth (från dystopin ”1984”). Journalister i Ukraina oroade sig för styrning av medieinnehållet och en del röster höjdes för att i värsta fall ta till gatuprotester om inte ministeriet upplöstes. Reportrar utan Gränser publicerade förvisso ett uttalande i protest mot ministeriet vilket passerat tämligen obemärkt förbi radarn hos både svenska journalister som den ukrainska regeringen. Dess ordförande uttryckte protesten så här:

“In a democratic society, the media should not be regulated by the government. The creation of an information ministry is the worst of all possible responses to the serious challenges that the government is facing.”

Adam Nathan är ett av de utländska inslagen i den nuvarande ukrainska regeringen. Han är britt och tidigare BBC-researcher och medlem av UK Defence Forum. Numera arbetar han inom detta informationsministerium. I arbetsuppgifterna för det nya ministeriet ingår uppenbarligen också att föra ukrainska regeringens talan i förhandlingar med EU. Så här skrev han efter EU-konferensen om internationell support för Ukraina i slutet av april:

” The EU made its position clear this week at "International Support for Ukraine" conference, when EU Commission President Jean-Claude Juncker said that a "contract had been signed" and that increased support would only come in direct relation to progress in reforms. For this Ukraine should grateful, is the subtext. But as Yatsenyuk pointed out to an audience of EU member state dignitaries at a conference where zero new money was pledged for Ukraine from the EU, total aid to Ukraine to date amounts to billion whereas more than 0 [Sic] billion has been spent on bailing out Greece.”

Han fortsätter med att lägga ut texten för EU och IMF hur de måste agera för att möjliggöra för den ukrainska regeringen att behålla makten;

”And with the impact of reforms dragging down the People's Front poll ratings and local elections due in October, it is more than a cliché to say that there is no point in being popular in Brussels when you are out of office back home.”

Han syftar alltså på premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten som tappar i popularitet i takt med att svångremspolitiken blir allt mer kännbar för det folk som partiet sägs representera. Vill man vara lite elak kan man säga att det var ju detta de slogs för på Majdan. Förväntningarna kanske har kommit på skam men det har ju förstås att göra med hur dessa byggts upp. Här kan man fråga sig vem som har lurat vem? Och enligt vilka syften?

I den ukrainska regeringen sitter också tre utländska ministrar som på ett mycket ovanligt sätt gavs ukrainskt medborgarskap - bara timmar före utnämnandet av dem - för att beredas plats enligt det konstitutionella regelverket. Bland dem finansminister Natalie Jaresko, en amerikanska med ukrainska rötter som tidigare arbetat åt den amerikanska staten och för olika investeringsfonder i Kiev. Samt ministern för ekonomisk utveckling och handel, litauern Aivaras Abromavicius, som tidigare varit anställd inom Swedbanksfären och åt East Capital, en svensk investeringsfond med inriktning på ”uppåtgående marknader” i öst. 

Ska EU och USA nu ”rulla in” i Ukraina kanske det är bäst med asfaltläggare som vet vad som efterfrågas? Porosjenko sägs personligen ha valt ut dessa tre och valet - enligt bland andra Bloomberg News - lär ha gjorts med ett underliggande budskap: ”Ukraina har för avsikt att vara en allierad till USA och en god IMF-klient”. 

Alldeles nyligen bildades också ett Internationellt konsultativt råd (International Advisory Council on reforms). Det är tänkt att ge råd om reformer och öka det internationella stödet för Ukraina. På namnlistan över dess medlemmar finns bland andra den georgiske före detta presidenten och NATO-vännen Mikhail Saakashvili, som är under utredning av georgisk åklagare för överträdelse av befogenheter som president, samt vår egen före detta utrikesminister Carl Bildt, en av de främsta antiryska krigshetsarna i väst. Dessa båda är också inblandade i en mutaffär och har haft täta personliga kontakter. På listan finns också den svenske ekonomen Anders Åslund, som tidigare varit rådgivare åt Boris Jeltsin och enligt vissa bedömare genom sin ”chockterapi” indirekt delansvarig för skapandet av oligarkväldet i Ryssland. John McCain, den amerikanske republikanen och tidigare presidentkandidaten som eldade på massorna på Majdan i december 2013, har däremot sett sig tvungen att tacka nej. Det är med andra ord en alldeles särskild sorts konsultationer som kan tänkas komma från detta råd.

De personella banden till EU och USA är alltså många. Väst har investerat en hel del i den nuvarande ukrainska regeringen. Inte bara pengar utan också säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen.
Då är det naturligtvis illa om planen störs av skador för denna regerings image och legitimitet. På så vis är beslutet om förbudslagarna aningen förbryllande.  Antingen har de europeiska och amerikanska rådgivarna gjort ett dåligt jobb eller också är brytningen av alla ryska/sovjetiska band helt enligt planen, även de historiska. Ingetdera av alternativen är förstås något vidare gångbart som material för den antiryska agitation som mediehusen också satsat mycket på att ägna sig åt. Här finns även trovärdighet och prestige investerat.

Den slutliga, något provokativa, frågan är då om det möjligen är så man ska tolka den öronbedövande tystnaden från europeiska politiker och medier nu när Ukraina tagit beslut om att lagstadga vad folket ska tycka och tänka?