måndag 11 januari 2021

Patrik Oksanens ”fria värld”

Nu är han igång igen, Patrik Oksanen. I en ledare i SvD kallar han personer som KG Hammar, Gudrun Schyman, Sven Hirdman och Janine OKeeffe för ”nyttiga idioter” och i rubriksättningen påstås att de ”lånar ut sina namn till Kreml”. Hammar är före detta ärkebiskop, Schyman före detta partiledare för Vänsterpartiet, Sven Hirdman före detta toppdiplomat och OKeeffe är miljöpartist och aktiv i Greta Thunbergs Fridays for Future.

Anklagelsen är helt befängd men bottnar i att dessa personer, utan att ha speciellt många gemensamma nämnare i övrigt, deltar i en web-konferens, med start igår, arrangerat av Folk & Fred med bland annat programpunkten ”Vilka hot finns det mot Sverige”. Oksanen kallar det en ”trollkonferens” och namnger ett antal deltagare som han med metoden guilt-by-association eller insinuationer försöker knyta till Kreml. Organisationen Folk och Fred kallar han helt grundlöst för ”Kremlvänner”.

Det som stör honom mest är att konferensen äger rum ungefär samtidigt med Folk och Försvars betydligt mer resursstarka rikskonferens som öppnat idag. Han går till och med så långt att han påstår att organisationen Folk och Fred skulle ha bildats enkom för att ”störa just Folk och Försvars rikskonferens”. Det är en ful omskrivning av det syfte som Folk och Fred öppet anger på sin hemsida:

”Nätverket Folk och Fred har som syfte att arrangera återkommande folkliga möten i Sälen i samband med mötet Folk och Försvar samt folkbildning och aktioner i frågor av brett gemensamt intresse.”

Oksanen skulle lika gärna kunna klaga över att det finns en mångfald av organisationer som väljer att hålla konferenser, seminarier och föreläsningar under Almedalsveckan i Visby varje år. Självfallet är det en strategi som används för att få maximal medial uppmärksamhet och för att passa på när frågorna och fred och säkerhet debatteras, vilket inte är särdeles ofta.

Men Oksanen och många andra som får göra sina röster hörda på Folk och Försvars rikskonferens och även annars har stora resurser till sitt förfogande att driva sin åsikt vill uppenbarligen inte ha någon debatt. Det vill säga det som Oksanen kallar att ”störa”. Hur ska man annars tolka detta envisa nedsvärtande av alla personer som har åsikter som avviker från Oksanens?

Det är nämligen inte första gången han ger sig på freds- och miljörörelsen. Förra gången var för nästan två år sedan och då namngav han även mig i sin ledare i tidningen Hela Hälsingland. Någon saklig kritik gav han inte utan nämnde bara namnet så att säga i förbifarten. Det är den metod han använder. Jag skrev då en kommentar på denna blogg.

Nu har Oksanen tutat samma toner i megafonen i flera år men tilldelats en större sådan i och med att han blivit ledarskribent i SvD, en av Sveriges största tidningar. Det är mycket olyckligt.


En fri värld med en fri debatt?

Det är ingen hemlighet att Patrik Oksanen är knuten till det som kallas Fri Värld, en tankesmedja som finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv och ironiskt nog har som uttalat syfte att ”stimulera och bredda den utrikespolitiska debatten”. Trots detta gör den allt för att skjuta alla debattörer som har andra åsikter än de själva i sank.

En fri värld brukar traditionellt karaktäriseras av åsiktsfrihet, tryckfrihet, organisationsfrihet och en fri debatt samt att en hyfsat mångskiftande palett av partier och åsiktsriktningar finns att välja mellan i fria val. Det är liksom hela idén med den valfrihet som i alla andra sammanhang brukar hållas helig av liberaler men av någon anledning inte just när det gäller säkerhetspolitik. Om nu Fri Värld ser sig som liberala? Men det har i vart fall ett temaområde, av totalt tre, som går under benämningen ”hot mot den liberala demokratin”.

Ett sådant hot är naturligtvis att kväva all seriös debatt om vad säkerhetspolitiken ska innehålla och att med fula mediala knep försöka desavouera all opposition till dess egna hållning. Folk och Fred vill bevara alliansfriheten och stärka civilförsvaret, stoppa kapprustningen samt inkludera andra hot än militära i det säkerhetspolitiska samtalet. Bland annat pandemier och klimatförändringar. Ska det nu vara Kremls hållning? Nej givetvis inte.

Däremot är USA och Nato klart intresserade av att Sverige skärper sin fiendskap till Ryssland och därmed involveras i den retoriska kamp som supermakterna för i en allt mer farligt uppskruvad ton.


Oksanen lånar bekymmerslöst sitt namn till USA och Nato

Jag lånar inte gärna Oksanens retorik men i det här fallet är det befogat. Det är nämligen inte heller någon hemlighet att Fri Värld har klara kopplingar till den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council (AC). Det som Oksanen nu i SvD uttrycker kan ses som ett litet koncentrat av det som tidigare Martin Kragh har producerat samt det Henrik Sundbom skrev i ett kapitel i AC:s publikation ”Kremlins Trojan Horses 3.0”, publicerad i december 2018. Något jag då också kommenterade på denna blogg.

Det är samma typ av insinuationer, delvis helt desamma, och delvis samma personer som angrips. Tanken är förstås att droppen ska urholka stenen.

Det är nämligen inte heller någon hemlighet vad Atlantic Councils syfte är. Ett projekt som har band till AC är bland andra FutureNato som också är sponsrat av just Nato men också bland andra Raytheon, en av världens ledande tillverkare och leverantörer av robotvapen.

AC har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet”.

Formellt sett är AC fristående från stater och Nato men kopplingarna, inte bara finansiellt, är betydligt fler än ovan nämnda. De finansieras också av många företag inom vapen- och säkerhetsbranscher samt stater som i synnerhet Storbritannien och Förenade Arabemiraten. Men även Sverige som sedan 2013 ger minst 100 tusen USD varje år till tankesmedjan för att de ska förse regeringen med analysmaterial (!). Jag vet inte vilken typ av material detta handlar om men en del av det AC publicerar görs i uppenbart syfte att påverka den svenska opinionen i frågan om Nato-medlemskap.

Fri Värld har som ett av tre temaområden ”säkerheten vid Östersjön” och är öppna med att de ser ett svenskt och finskt NATO-medlemskap är den bästa garanten för denna.

Det står dem, inklusive Patrik Oksanen, givetvis helt fritt att tycka. Men det MÅSTE också, om vi ska anse oss leva i en fri värld, visas respekt för att en del har en annan åsikt. Själv håller jag exempelvis inte med Folk och Fred bland annat på punkten att nedrustning är bästa alternativet till Nato-medlemskap. Men när personangreppen ersätter den sakliga argumentationen så befinner vi oss på ett sluttande plan. Jag börjar själv känna obehag inför att lägga ut inlägg som denna på min blogg. Blir jag uthängd av Oksanen i nästa SvD-ledare med någon insinuation som jag inte har resurser att bemöta effektivt?

Det är också betänkligt att stärkta säkerhetspolitiska band till USA med självklarhet ses som så bekymmersfri. Just när den sittande presidenten Trump i princip uppmanat till stormning av folkrepresentationens hus och när talmannen Nancy Pelosi försökt ta ifrån honom avfyringskoderna till kärnvapnen.




måndag 28 december 2020

Ukrainas president Zelenskijs dröm om ett Gott Nytt År

 

Precis som i Ryssland firar Ukraina jul som mest över nyår. Ett sovjetiskt arv som ukrainarna av någon anledning biter sig fast vid trots allt tal om att ta sig ur den ryska omloppsbanan, eller russkiy mir (den ryska världen).

Hos president Volodomyr Zelenskij lär emellertid den där riktiga feststämningen få svårt att infinna sig. Förutom att covid19 har plågat landet som mer eller mindre alla andra länder så har det också varit ett år där Zelenskij och hans administration har lidit bakslag efter bakslag och presidentens popularitet har dalat brant i alla mätningar. Likaså hans parti Folkets Tjänare som nu plågas av inre stridigheter.

Läget i landet och för presidenten analyseras i en intressant artikel i Bloombergs i vilken artikelförfattarna Daryna Krasnolutska och Volodymyr Verbyany utser Zelenskij till förlorare i kampen mot landets korrupta och oligarkstyrda system som han ju valts för att ta itu med. Mark McNamee, som tillhör konsultfirman DuckerFrontier, fastslår i artikeln det som även jag efter bara en månad i Kiev noterat:

“Structurally, the country remains much the same: run by oligarchs, with parliament and the judiciary riddled by corruption and external influence.”

Mykhaylo Kosiv, 86-årig jurist och före detta parlamentariker, säger i samma artikel att Zelenskij saknar den erfarenhet som behövs för att kunna bekämpa det djupt rotade korruptionssystemet framgångsrikt. En stor del av hans rådgivarkader har dessutom rekryterats från nöjesbranschen och har därför inte heller just den kompetens som erfordras för kamp mot korruptionen och oligarkernas makt.

Jag har i tidigare artiklar skrivit om striden mellan presidenten och det korrupta system av domare och domstolar som nu hotar landets hela infrastruktur för korruptionsbekämpning. I förlängningen riskeras inflödet av pengar från EU/USA och IMF samt det visumfria resandet för ukrainare i EU-länder. Att bara ge korrupta och motarbetande domare kicken är inte heller en lösning då det är konstitutionsvidrigt och redan har underkänts som lösning från EU-håll.

Presidentens misslyckande liknas i Bloomberg-artikeln vid Viktor Jusjtjenkos, presidenten som vann valkampen 2004/2005 mot Janukovytj efter det folkliga uppror som brukar kallas Orangerevolutionen.


Folkets tjänare?

Det parti som bildades för att backa upp Zelenskijs presidentkandidatur – och som bär namnet på hans populära tv-show – tappar också raskt i popularitet och floppade i lokalvalen nyligen. I parlamentet har partiet egen majoritet efter förra årets succéval men lyckas ändå inte genomdriva presidentens politik till fullo vilket annars såg ut som en möjlighet att få ett tidigare oöverträffat snabbspår för reformer.

Till stor del handlar det om att presidenten fått oligarken Ihor Kolomoisky, som backat upp presidenten och partiet från början och som också äger den tv-kanal där Zelenskij hade sina tv-shower, emot sig. Kolomoiskys största intresse har hela tiden varit att få en lagändring till stånd som skulle göra det möjligt för honom att få tillbaka sin bank, PrivatBank. Den förstatligades under president Porosjenko med vilken Kolomoisky hade en stor fejd för några år sedan och nu såg Kolomoisky en chans att genom Zelenskij få ett mäktigt politiskt inflytande och därigenom sin bank åter. Men Zelenskij har nekat att gå honom till viljes i frågan. Sannolikt har det att göra med det faktum att det statliga bankövertagandet skedde efter krav från IMF som menade att Kolomoisky via PrivatBank sög åt sig av de lån som pumpades in i landet.

Kolomoisky har därför svarat med att knyta till sig en falang inom partiet Folkets Tjänare som obstruerar och förhalar partiets beslutsfattande i parlamentet.

Partiet har alltså fått det allt svårare att leva upp till namnet och är i dagsläget lika mycket Kolomoiskys tjänare. Något som många varnat för redan när det bildades. Bland andra jag själv i ett blogginlägg jag skrev i juli 2019, strax efter presidentvalet, då jag besökte Tjernivtsi i sydvästra Ukraina. Jag skrev bland annat detta:

”Trots att presidenten själv försökt distansera sig från oligarken börjar indicierna bli så pass många att det är svårt att avvärja misstankarna om att Zelenskij kan komma att bli Kolomoiskys marionett”.

De flesta är överens om att det skedde något avgörande i våras för Zelenskij och hans administration och att det då påbörjade reformarbetet stannade av och snarast tog ett steg bakåt.

Ruslan Ryabosjapka, tidigare vid Transparency International och den förste åklagare Zelenskij utnämnde ifjol, säger i Bloomberg-artikeln att Zelenskij istället för att bekämpa oligarkerna har valt att ”fredligt samexistera med dem” och att 2020 blev ännu ett år av ”förlorade förhoppningar och tillfällen”.


Foto: Hans Wåhlberg. Nästan dagliga protester mot Zelenskij och hans regering har jag bevittnat under november och december. Jag har ingen aning om vem som får en kram här men det är definitivt inte Zelenskij.


Gott Nytt År Zelenskij!?

Zelenskij har alla skäl att hoppas på ett bättre år 2021. Det kan inte bli väldigt mycket sämre (väl?).

En färsk undersökning visar att bara 15 % anser att han är ”årets politiker” jämfört med 46 % förra året. Ännu värre är det förstås att han i samma undersökning utsetts till ”årets loser” av 28 % och därmed fått det tvivelsamma nöjet att toppa den listan. I en annan undersökning toppar han också som ”årets besvikelse” bland alla politiker.

Den ukrainske filosofen Vakhtang Kebuladze har drivit tesen att Zelenskij med sitt politiska projekt Folkets Tjänare, antingen medvetet eller intuitivt, infört en ny approach till politiken som är mer inkluderande men också mer vag för att attrahera fler väljare ur flera olika läger. Volodymyr Yermolenko fyller i med sin tes och menar att Zelenskij i sin valkampanj inte drev några politiska idéer eller slogans utan istället lanserade sig själv, ungefär med andemeningen att ”jag är en av er, inte någon av dem”, med vilka han menade de etablerade politikerna.

Det ligger nog väldigt mycket i det och denna populism slår nu sannolikt just därför tillbaka mot honom dubbelt hårt.

Nästan dagligen under november och december har Zelenskij från sitt kontorsfönster kunnat se demonstrationer mot än det ena och än det andra. Det är inte utan att man tycker lite synd om denna komiker som gjort verklighet av sin tv-show som mannen från gatan som råkar bli president. När folket reser sig mot Folkets Tjänare vore det i vart fall inte märkligt om han börjat längta tillbaka till den tiden då han var uppburen tv-stjärna och stod utanför den brutala ukrainska politiken.


 

 

onsdag 16 december 2020

Protesternas Kiev 3 - Våldsamheter på Majdan

 

Jag har tidigare skrivit om de demonstrationer som pågått i Kiev vid flera tillfällen nu i december då småföretagare har reagerat våldsamt på nya lagförslag som skulle innebära tvång att införskaffa dyrbara kassaapparater samt nya skatteregler som skulle innebära skattehöjning för dem.

De tidigare demonstrationer jag observerat här i Kiev där jag bor tillfälligt har gått tämligen lugnt tillväga. Igår däremot vandrade ungefär 3000 demonstranter ned från parlamentet Verkhovna Rada till stora torget Majdan Nezalezjnosti/Självständighetstorget för att fortsätta sin protest där. Demonstranternas missnöje gäller nu också i hög grad den lock-down som planerats efter nyår men som efter ett nytt beslut nu införs redan 19 december. Det är alltså inte bara småföretagarna som nu protesterar utan även folk som är allmänt motståndare till den partiella lock-down som redan råder och den som planeras i julhelgen. Demonstrationen annonserades också med parollen ”STOP lock-down”.

Foto: Hans Wåhlberg. Från demonstrationen igår (15 dec) innan våldsamheter utbröt på Majdan.

Denna nya och hårdare lock-down som planeras innefattar förbud för massmöten på skolor, restauranger och nöjeslokaler. Restauranger ska dessutom tvingas stänga mellan 23.00-07.00. Dessutom innebär de nya reglerna restriktioner för hur många som tillåts vistas i kulturella och religiösa institutioner, det vill säga muséer och kyrkor bland annat. Det är med andra ord restriktioner som inte är värre än på många ställen i det EU som ukrainarna under Euromajdan slogs så intensivt på samma Majdan för att komma med i. En skillnad däremot är att de företag som drabbas av restriktionerna här i Ukraina inte får samma statliga stöd som de får i de flesta EU-länder. Här ges endast ett engångsstöd på en summa motsvarande ca 290 USD.

När jag anlände till Majdan igår var det lugnt men just när jag lämnat torget utbröt våldsamheter och sammanstötningar mellan demonstranter och polis.

Enligt polisens uppgifter skadades runt 40 polismän som fick kemiska brännskador i ögonen av allt att döma sedan demonstranter använt tårgasspray mot dem. En polisman slogs medvetslös och ett antal demonstranter ska också ha skadats och vårdas nu på sjukhus. Oklart dock hur många, hur skadorna uppstått och vilken typ av skador det handlar om.

Våldsamheterna uppstod när polis försökte hindra demonstranter att sätta upp tält på torget, på samma sätt som man gjorde under vintern 2013-14, de s.k. Euromajdan-protesterna mot president Janukovytj.

Det har som sagt förekommit protester mot lockdown tidigare men aldrig så våldsamma som igår. Idag fortsätter demonstrationen på Majdan men deltagarna är bara runt 300 och det gick lugnt tillväga när jag passerade platsen för ett par timmar sedan. Däremot var polispådraget påtagligt och fler poliser på plats än demonstranter.

Foto: Hans Wåhlberg. Långa rader av polistransportfordon på gatan intill Majdan-torget idag (16 dec).

Foto: Hans Wåhlberg. Polispådraget idag (16 dec) var påtagligt större än deltagarantalet vid demonstrationen påkallat. Gårdagens våldsamheter fanns förstås i polisens minne.


 

Foto: Hans Wåhlberg. En del demonstranter konfronterade polis även idag, men på gatan intill Majdan-torget. Min uppfattning var att de försökte provocera eller möjligen protestera mot deras närvaro och att demonstranter vid gårdagens sammanstötning blivit skadade.

Ett samhälle på helspänn

Det som framstår tydligt är att spänningarna i Ukraina tilltar i takt med att pandemin tilltar i styrka och restriktionerna hårdnar. Här finns ingen marginal för uppoffringar och människor lever redan innan på gränsen till fattigdom eller värre än så.

Tålamodet med politiker har även tidigare varit mycket lågt och det hopp som knöts till president Zelenskij som valdes 2019 och hans parti Folkets Tjänare som fick egen majoritet vid parlamentsvalet samma år börjar nu tryta rejält.

Nu handlar det inte om att vara pro-EU eller pro-rysk eller någon annan politisk träta utan nu handlar det om överlevnad, om levebrödet.

Det bäddar för kanske än allvarligare sammanstötningar i framtiden om nu inte julhelgen trots allt lägger band på folk. Det firas jul ganska länge här, bland annat med tanke på att den sovjetiska traditionen med betoning på nyår fortfarande i högsta grad lever kvar i Ukraina. Det är olika helgdagar och firande ända till mitten av januari som väntar och kanske vänder demonstranterna hemåt och ägnar sig åt familj och vänner istället.

Men missnöjet jäser och det pyr i hela landet. Jag har observerat att många demonstranter har skyltar och banderoller som visar att de kommer från andra orter än Kiev. Det har uppenbarligen rest folk hit från alla delar av landet, även Donbass, för att protestera.

Vi får se vad som väntar men jag misstänker att det kommer demonstreras igen nästa år. Möjligen växer det hela till något som liknar Euromajdan 2013-14. Frågan är bara vilka alternativ som finns? Då sattes hoppet till en process som skulle föra Ukraina till EU-medlemskap. Följde gjorde istället ett lågintensivt krig i Donbass och en rysk annektering av Krim. Vad sätts hoppet till nu? Frågan hänger i luften.


onsdag 2 december 2020

Protesternas Kiev 2 – gatans lag styr men vem drar i trådarna?

 

Igår skrev jag om ett stort protestmöte utanför ukrainska parlamentet Verkhovna Rada. Det var småföretagare som protesterade mot nya skattepålagor och mot tvånget att införskaffa kvittoapparater (cash registers). Jag gissade då att det var minst 3000 deltagare och idag bekräftas den officiella siffran till ca 4000.

Protesten fortsätter dessutom idag men med betydligt färre deltagare. Jag uppskattar det till ca 500 då jag var där vid 11-tiden. Att den fortsätter är intressant på flera sätt. Dels fick deras protester effekt direkt då parlamentet röstade fram en uppskjutning av kravet att skaffa kassaapparater och företagarna har nu ett år på sig att göra detta. Dels kom också beslutet att avskaffa den weekend-lockdown p.g.a. corona-pandemin som infördes i början av november. Detta var ett av företagarnas krav om än inte lika högt på listan.

Foto: Hans Wåhlberg. Småföretagarnas/handelsfackets protest fortsatte idag. Dock med betydligt färre deltagare än igår.


Det är inte första gången som ledande politiker tar intryck av högljudda gatuprotester vilket i sin tur ökar incitamentet för att genomföra just sådana för olika intressegrupper för att få gehör för sina behov och krav. På ett sätt gäller gatans lag i Ukraina och på ett annat sätt råder egenintresset hos politikerna över allt annat. Men det gäller att hålla sig populär inför nästa val för att klamra sig kvar vid maktpositionerna. Ett visst mått av populism men samtidigt ett annat beteende, dolt och ljusskyggt, vid sidan av strålkastarljuset.

Foto: Hans Wåhlberg. Även idag var det stort polispådrag, om än inte alls av samma magnitud som under gårdagens demonstration.


En del funderar också över vem som finansierar protesterna. Igår slussades folk in från hela landet och en stor scen har uppförts alldeles framför parlamentet. Dessutom ljudanläggningar och annat som medföljer, som en stor generator för eltillförsel, stor videoskärm på scenen, etc. Enhetliga flaggor och annat material har också framtagits och annat material. Flaggorna som dominerade under dagens möte tillhörde Federatia Profesinich Spilok Ukrayiny (Federation of Trade Unions Ukraine), det vill säga handelsfacket. Det är åtminstone frontorganisationen kan konstateras.

Foto: Hans Wåhlberg. Handelsfackets flagga fladdrade mest under dagens protestmöte.

Foto: Hans Wåhlberg. En scen har riggats precis framför parlamentsbyggnaden och med stor videoskärm som på bilden visar president Zelenskij som får sina slängar av sleven från talaren.


Det är lätt att överskatta graden av spontanitet i den här sortens protestmöten. Det är en ganska invecklad historia bakom kraven men klart är att storföretag också tjänar på att status quo råder avseende skattefrågan. De har satt i system att undvika skatt för företag med över tusen anställda genom att istället anlita underentreprenörer, egenföretagare helt enkelt. Det är just dessa som nu står för fotfolket. Frågan om finansiering hänger fortfarande i luften.

Foto: Hans Wåhlberg. Scenen som riggats är placerad nära parlamentsbyggnaden. Jag har svårt att se att samma förfarande skulle accepteras utanför svenska riksdagen för att anordna protestmöte. 

Men liksom oppositionspolitiker drog nytta av Euromajdan 2013-14 för att stärka sina positioner och överta makten i landet är det säkert så att en och annan oligark och ett och annat storföretag möjligen har intresse av att stödja gårdagens och dagens protester. Jag betonar att jag inte har någon information som styrker detta utan är bara mina egna tankar och misstankar, baserat på erfarenhet av den ukrainska politiken och samhällsdebatten.

Det är inte svårt att förstå ukrainska statens önskan att dra in mer skatt när landet befinner sig i den svåra ekonomiska sits som det gör. Samtidigt går det inte att bortse ifrån att ”vanligt folk” lider oerhört under pandemin. En redan knackig ekonomi har nu fått en knäck som kan ta många år att hämta ikapp till den redan tidigare låga nivån alltså. Dessutom kan man ha lika stor förståelse för att folk inte litar på att skatteintäkter kommer medborgarna till godo då korruptionen och misshushållningen med allmänna medel är så utbredd och djupgående.

Jag noterar också under mötet idag att det fanns en liten skara som höll ett eget litet möte vid sidan av det stora. Det var samma gäng som jag stötte på utanför presidentens administrationsbyggnad för ett par-tre veckor sedan. De är tvärsäkra på att corona-pandemin bara är ett påhitt av frimurare för att knäcka vanligt folk. Världsbanken är också inblandat menar de och då jag pratade med en av dem förra gången jag stötte ihop med dem påstod de också att brittiska drottning Elisabeth på något sätt var involverad, trots att de samtidigt påstod att hon var död sedan 2016 (??!!).

Foto: Hans Wåhlberg. Är drottning Elisabeth död? Och varför är hon i så fall inblandad i sammansvärjning mot ukrainska folket i samarbete med frimurare och Världsbanken? Ja, konspirationsteorier får ofta fäste i Ukraina. Och förutom alla andra inblandade är naturligtvis Ryssland med på ett hörn. Alltid.

Det är inte helt lätt att hänga med i protesternas Ukraina. Kraven är inte alltid glasklart formulerade och trådarna till den som rycker i dem är sällan synliga.

tisdag 1 december 2020

Protesternas Kiev

 Nog kokar det i Ukraina alltid. Det går nästan inte en dag utan att jag stöter på en demonstration eller protestaktion i Kiev. Igår var det några hundra utanför stadens administration och krävde borgmästarens uppmärksamhet på sina problem med bostadsprojekt. Idag var det småföretagare som höll ett stort möte utanför parlamentet för att protestera mot höjd skatt och tvånget att inköpa kassaapparater. Något som blir alltför dyrt och alltför abrupt beslutat, menar de.

Foto: Hans Wåhlberg. Minst 3000 personer samlades utanför Verkhovna Rada idag.


Ungefär 3000 personer samlades utanför parlamentet Verkhovna Rada i en ljudlig protest, med tutor och klappor, musik och tal.

Foto: Hans Wåhlberg. Även det mediala intresset var stort förstås. Demonstrationen gick dock lugnt tillväga.


Det krävde också en massiv polisinsats, ungefär 1000 poliser totalt enligt min beräkning, för att hindra att massorna skulle storma in i parlamentsbyggnaden vilket de försökte göra i en tidigare demonstration den 17 november.





Foton: Hans Wåhlberg. Polisinsatsen var massiv. Framför parlamentet en mur av kravallutrustad polis och i Marinskijparken framför och på gatan Hrusjevskoho ytterligare flera hundra poliser utposterade. De höll dock låg profil.


Denna gång gick det dock lugnt tillväga och demonstranterna tågade sedan nedför gatan Hrusjevskoho och vek sedan in på stora huvudgatan Khresjtjatyk och förbi Majdan bort mot Bessarabia-kvarteret, destination oklar. Vid det laget var jag hemma i värmen.

Det ukrainska folket är mer härdade och tycks ha blivit något av experter på demonstrationer. Kyla och snö stoppar dem inte och tankarna går till Euromajdan-protesten som inleddes, nästan på dagen för sju år sedan.






Foton. Hans Wåhlberg. Det ukrainska folket är härdade demonstranter. Jag minns uttrycket "yrkesdemonstranter" från min barndom då vänstervågen svepte över Europa och Sverige. Här i Ukraina har det mer relevans.


Det tillåts också en hel del. Här hade man fått bygga en hel scen framför parlamentet och gatan utanför var naturligtvis spärrad av polis, som dock höll sig passivt i bakgrunden eller framför parlamentet i kedja, men utan provokationer eller försök att bryta mötet.

Foto: Hans Wåhlberg. Även polishundarna höll sig lugna och kelade mest med sina hussar.


Det är en märklig tradition i Ukraina det här. Först väljer folket sina representanter, sedan demonstrerar de mot de beslut som tas, och sedan väljer de samma politiker igen, eller i vart fall likadana. Många hade nog satt ett stort hopp till presidenten Zelenskij som valdes förra året. Men nu verkar han stå lika lågt i kurs som de tidigare.

Frågan är vart det slutar?

måndag 23 november 2020

Utvärdering av lokalvalen och det politiska läget i Ukraina – Del 2

 

Väljarna fick alltså den 25 oktober dels välja representanter i lokala och regionala råd samt borgmästare. I större städer borgmästarkandidaten tvungen att få mer än 50 % av rösterna för att vinna och i annat fall gick valet till en andra omgång mellan de två som fått flest röster i den första rundan. I åtminstone nio städer gick borgmästarvalen till en andra omgång som hållits under andra halvan av november med början den 15 november och Tjernivtsi sist ut den 29 november.

Det ska också klarläggas att de områden som tillhör de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk inte har deltagit i lokalvalen.

 

Lokalvalens genomförande i korthet

Valdeltagandet var i snitt lågt i lokalvalen den 25 oktober och låg enligt preliminära beräkningar på knappt 37 %. Det är en minskning från förra lokalvalens (2015) 46,5 %.

Ukraina har en historia med mycket valfusk men OPORA, en NGO som specialiserar sig på valövervakning, har rapporterat att deras observatörer rapporterat mestadels mindre förseelser och främst av procedur-karaktär från valdagen. Däremot ganska omfattande brott mot reglerna angående valkampanjer och försök till röstköp. Men konstaterar också samtidigt att bättre lagskydd och en mer aktiv och effektivare polis tycks ha gett positiv effekt.

Trots detta kan man notera att den ukrainska polismyndigheten rapporterar fått in över 16 tusen anmälningar om överträdelser av vallagar. Vad hade Donald Trump sagt om det, månntro?

Det har inte heller rapporterats några cyberattacker som annars varit en farhåga vad gäller val överhuvudtaget numera och i synnerhet i Ukraina.

Tillägas här bör också att procentsatser som redovisas inte alltid är exakta då en del rösträkningar fortfarande inte är helt slutförda. Felmarginalen bör dock vara försumbar och inte avgörande i de fall de redovisas här.


Foto: Hans Wåhlberg. Demonstration mot korruption för ett par veckor sedan. Lokalvalen gick dock relativt lugnt tillväga och det ukrainska folket valde de vanliga korrupta politikerna... som vanligt.

Resultaten stadsråden (city councils)

Även om valen för presidentens parti Folkets Tjänare totalt sett varit en stor besvikelse och ett nederlag jämfört med fjolårets parlamentsval så är det ändå det parti som har flest kandidater inröstade till de lokala råden. 

Enligt data som är tillgängliga hos Valkommissionen, CEC, vann 17,59 % av deras kandidater plats i lokala råd. Näst flest platser, 12,39 % vanns av Fäderneslandspartiet/Batkivsjtjina (Julia Tymosjenkos parti) och därefter följde Oppositionsplattformen För Livet (avläggare till landsflyktade f.d. presidenten Janukovytj och ansett som ”pro-ryskt”) med 11,75 %, För Framtiden (oligarken Kolomoiskys parti, se förra inlägget) med 11,42 %, Europeisk Solidaritet/Solidarnist (f.d. presidenten Porosjenkos parti) med 10,73 %, Vårt Land med 5,13 % och Svoboda med 2,61 %. Bland övriga knappa 30 % finns en mängd olika småpartier som i de flesta fall är helt lokala eller regionala samt en del oberoende kandidater.

Folkets Tjänare anses vara valets stora förlorare vilket förstås bygger på jämförelsen med det sensationellt lyckade parlamentsvalet ifjol då det tog hem en majoritet av platserna. I lokalvalen har de trots allt lyckats ta sig in i stadsråden i de flesta större städer. I presidentens hemstad Kryvyj Rih blev de största parti med nära 33 % av rösterna. Även i Uzjhorod och Tjerkassy blev de störst men inte med lika stor andel röster. Däremot passerade de inte ens spärren på 5 % i Lviv, den största staden i västra Ukraina.

I huvudstaden Kiev fick borgmästarens Vitalij Klitschko parti UDAR 19,5 % av rösterna, endast slagna av Europeisk Solidaritet/Solidarnist som fick 20 %. Det lokala partiet Enhet, lett av den skandalomsusade Oleksandr Omeltjenko blev trea med 8,7 % följt av Oppositionsplattformen För Livet med 7,8 %. Presidentens Folkets Tjänare led här ett svidande nederlag då de endast fick 7,5 % av rösterna.

Genomgående annars sett över hela landet är att lokala partikonstruktioner, nästan uteslutande knutna till sittande borgmästare, ofta blivit största partier i stadsråden. Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet/Solidarnist har överlag gjort bra resultat men lyckades inte bli största parti i många städer. Däremot många ”andraplatser”.

Att det finns lokala mycket stora skillnader tydliggörs inte minst av högerextrema Svoboda som sett över hela nationen bara fått 2,61 % av rösterna till stadsråden medan de på flera platser i västra Ukraina har en betydligt starkare ställning. I Ternopil blev de största partiet med 43,7 % av rösterna. Det hade man kunnat förvänta sig även i Khmelnytskij där borgmästaren Oleksandr Symtjysjyn ställde upp som representant för Svoboda och fick över 80 % av rösterna. Men i valet till stadsråd ställde han sig bakom en egen partikonstruktion kallad Team Symtjysjyn som blev överlägset största parti med över 60 % av rösterna. Verkar det rörigt? Jo, välkommen till den ukrainska politiken. I Lviv, slutligen, har Svoboda haft ett starkt fäste i många år men denna gång lyckades de klart sämre och nådde endast 6,7 % preliminärt. Störst blev istället Europeisk Solidaritet/Solidarnist med drygt 30 % och Samopomitj/Självhjälp, borgmästarens Sadovyi parti, med nästan 20 %.

På motsvarande sätt framgår tydligt av resultaten att det pro-ryska Oppositionsplattformen För Livet knappt finns representerat i västra Ukraina medan de är störst eller näst störst i många av landets östra/sydöstra storstäder. I Mykolaiv och Slovjansk blev de största parti medan de blev näst största parti i Odessa, Kharkiv, Dnipro och Mariupol. De brukar lite slentrianmässigt och för enkelhetens skull kallas pro-ryska. Man skulle kunna nyansera detta med att förtydliga att de vill försvara den stora rysktalande och etniskt ryska minoritetens intressen i landet och är starkt skeptiska till EU och motståndare till Nato. Vilket nödvändigtvis alltså inte betyder att de vill att Ukraina ska förenas med Ryssland. Det finns tre starka namn i toppen av partiet men leds åtminstone i praktiken av Viktor Medvedtjuk. Han är personlig vän med Vladimir Putin som också är gudfar till Medvedtjuks dotter Darya. Detta faktum gör honom till paria för EU-vänliga krafter i landet i allmänhet och de högerextrema i synnerhet. De för dock en sorts socialdemokratisk politik som även tilltalar en hel del åtminstone i centrala delar av landet, vilket visar sig i exempelvis Kiev där de samlade ihop till nästan 8 % av rösterna. Men det är i östra Ukraina de är som starkast. Den traditionellt markanta bipolariteten mellan västra och östra Ukraina har förstärkts efter Euromajdan 2014.


Resultat borgmästarvalen

Överlag vanns posterna som borgmästare av oberoende kandidater (som i praktiken ofta innebär att de är uppbackade av någon oligark eller lokal maktelit). De oberoende kandidaterna vann valen i 661 städer. De övriga 773 städernas borgmästarval slutade med seger för följande partiers kandidater (i procenttal av de 773 städerna): Folkets Tjänare 30,74 %, För Framtiden 12,43 %, Fäderneslandspartiet/Batkivsjtjina 7,24 %, Oppositionsplattformen För Livet 7,1 %, Vårt Land 6,15 %, Europeisk Solidaritet/Solidarnist 5,6 %.     

När den slutliga analysen av valresultaten ska göras måste man ha en sak klar för sig. Enligt ukrainsk lag är det borgmästarens uppgift att bilda en majoritet i det lokala rådet och hen förlorar sin post om hen inte lyckas. Det kan alltså lokalt bli fråga om en hel del koalitioner som verkar osannolika i det nationella parlamentet, Verkhovna Rada.

Det gör också att det blir svårt att göra en övergripande analys eftersom dessa koalitioner kommer att se väldigt olika ut, beroende på resultaten i valen till lokalråd och på vilka partier som borgmästaren har goda kontakter med eller själv tillhör förstås. Att nära hälften av alla borgmästare är s.k. oberoende kandidater gör det ännu svårare att leverera en mer generell analys. 

En hel del förhandlingar och köpslående bakom ridån lär nu följa och kan i vissa fall ge en del oväntade utfall med en del osannolika bäddkamrater i koalition.

Ett generellt mönster är att det västtillvända Europeisk Solidaritet/Solidarnist samt det högerextrema Svoboda varit mest framgångsrika i västra Ukraina medan det pro-ryska Oppositionsplattformen För Livet haft framgång i sydöstra delen av landet. Det är också notabelt att det enda parti som inte vunnit någon borgmästarplats alls i de större städerna är presidentens Folkets Tjänare vilket givetvis är en stor besvikelse för dem men också innebär att presidenten och regeringen tappar en hel del av greppet kring lokalpolitiken i landet. En tendens som redan tydliggjorts genom att flera städer vägrat att genomföra den weekend-lockdown som presidenten beordrat nyligen.

Till att börja med är det intressant att lägga märke till Svoboda även i borgmästarvalen. Nationellt har partiet som nämnts gått tillbaka i val efter val sedan 2014 men i västra Ukraina är de på flera ställen fortfarande starka. I Khmelnitskij vann sittande borgmästaren Oleksandr Symtjysjyn som fick över 80 % av rösterna. Likaså Ruslan Martinskiv som vann valet i Ivano-Frankivsk med ca 86 % av rösterna. Martinskiv gjorde sig känd i våras genom att sätta hela den lokala roma-kolonin i karantän då han ansåg att de spred covid19-viruset. Något som allmänt förmodas ha stärkt hans popularitet snarare än tvärtom, vilket kanske säger en del om väljarkåren. Även i Ternopil vann Svobodas kandidat Serhiy Nadal i första rundan, dock ”endast” med ca 70 % av rösterna. Dessa tre hör till de allra klaraste vinnarna i borgmästarvalen. I Kamyanets-Podilsky vann också deras kandidat Mykhaylo Posytko men först i andra rundan. Däremot har inte Ruslan Kosjulinskij lyckats i kampen om borgmästarposten i Lviv, en stad som Svoboda annars historiskt är starka i. Där utkämpas en slutstrid mellan sittande Andrij Sadovyi, Samopomitj/Självhjälp och Oleh Synutka från Europeisk Solidaritet/Solidarnist.

I huvudstaden Kiev återvaldes den gamle tungviktsboxaren Vitalij Klitschko trots anklagelser om vänskapskorruption under hans tidigare mandatperiod. Han nådde precis över 50 % av rösterna och undvek därför en andra omgång. Hans parti UDAR vann 30 av 120 platser i stadsrådet (city council) och anses därför ha en stark plattform för att bilda majoritetsstyre i koalition med ett par andra partier, gissningsvis inklusive Europeisk Solidaritet/Solidarnist (se ovan om stadsråden).

Klitschkos valseger följer ett generellt mönster enligt vilket de sittande borgmästarna vunnit och i många fall trots anklagelser om korruption och andra olagligheter. I Klitschkos fall handlar det om affärskontakter och entreprenörer som anses ha fått förtur till olika byggprojekt i staden. Ett sådant är kanske den nya gångbro som allmänt kallas för Klitschko-bron. Den är omsusad av särskilda skäl då en schweizisk firma var med i det första upphandlingsskedet men deras förslag ansågs för dyrt, 6 miljoner Swiss Francs. Några år senare står bron färdig nästan identiskt enligt det schweiziska förslaget men byggd av en ukrainsk firma. Kostnad 10 miljoner Swiss Francs (!). 

Det är i alla fall ett fenomen jag såg när jag bodde i Tjernivtsi där vägarna var i sällsynt uselt skick. Borgmästaren eller den som hade ansvar för vägarna i stadsrådet såg till att upphandla med kontakter och dessutom fuska med material och annat, och dela på det som blev över av budgeterade medel. Resultatet blev förstås kroniskt usla vägar.

Nu bör det klarläggas att jag inte anklagar Klitschko för sådant fusk men det är vanliga fenomen och det är knappast osannolikt att något sådant förekommit även i Kiev. Men vann valet gjorde han.

I landets näst största stad Kharkiv vann också sittande borgmästaren Hennadiy Kernes i första omgången med ca 57 % av rösterna. Här har valet omgärdats av ovanligt mycket märkligheter. Kernes har varit borgmästare sedan 2010. och kandiderade denna gång för ett nybildat parti, Block Kernes – Framgångsrika Kharkiv. Den 28 april 2014 blev han skjuten i ryggen av en ännu okänd skytt och sedan dess rullstolsbunden. Troligen hade dådet samband med hans pro-ryska hållning under Euromajdan (han flydde rentav till Ryssland men kom strax tillbaka) och anklagelserna mot honom om att ha organiserat anti-Majdan demonstrationer i staden och inblandning i dödshot mot samt kidnappningar och tortyr av Euromajdan-aktivister. Anklagelser som sedan lades ned. I september i år rapporterades dessutom att han var smittad av covid19 och lär sedan dess ha varit inlagd det tyska sjukhuset Charite för behandling och senare enligt flera uppgifter på sjukhus i Kharkiv. Han har inte hörts av på två månader vilket har satt igång spekulationer. Har han avlidit? Kharkiv-polisen började till och med utreda om det handlade om mord men lade snabbt ned undersökningen. Ingen vet var han är eller om han lever. Trots allt detta vann han alltså valet klart.

Det kan för övrigt tilläggas att åtminstone tre valda borgmästare har avlidit i sviter av covid19 vilket lär ge nyval i dessa städer.

I Odessa, fjärde största staden efter Donetsk (som inte deltagit i lokalvalen), fick sittande borgmästaren Gennadij Trukhanov flest röster men inte över hälften vilket ledde till en andra valomgång den 15 november som han dock vann klart. Även denne man är sedan länge skandalomsusad. Tidigare satt han i parlamentet för landsflyktade presidenten Janukovytjs parti och har varit anklagad för att tillhöra ett ukrainskt kriminellt nätverk som tvättar pengar i London. Enligt Panama-dokumenten skulle han var rysk medborgare vilket han förnekar men också att han har pengar undanstoppade på Brittiska Jungfruöarna. Han satt också i häkte ett kort tag 2018 misstänkt för förskingring. Men borgmästarvalet i Odessa vann han.

Det har genom åren förvånat mig hur dessa minst sagt omstridda personer ändå vinner val om och om igen och hur det ukrainska folket sedan går man ur huse för att demonstrera mot korruption och brottstyngda politiker.

Den som läste mitt första inlägg om lokalvalen noterade kanske också förklaringen till detta som levererades av den ukrainske statsvetaren Oleksandr Fisun och som gick ut på att alla fattar att de lokala politiska klanerna bygger upp sin lokala maktbas genom att stjäla men att det i vissa fall även gynnar lokalinvånarna i form av infrastruktur som alla har nytta av samt tillväxt för orten/regionen. Därför röstar folk på sin lokale ”starke man” (för det är nästan alltid en man) eller oligark för att använda det begreppet.

Det var inte heller alla som uppfattade ironin i konstnären Maksym Khodaks teckningstävling för barn som han rubricerade ”Min favoritoligark”. Enligt Khodak initierades evenemanget för att ”visa tacksamhet till oligarkerna” som ukrainarna har att tacka för ”åratal av ekonomisk utveckling, ett förhöjande av Ukrainas image, och bevarandet av naturresurser”.

Min egen teori är att det ukrainska folket är så luttrade och trötta på ruttna politiker att de röstar på den som bäst gynnar dem själva. Det kan handla om väldigt banala saker. När det var lokalval 2015 bodde jag i Tjernivtsi och där hade borgmästaren tillverkat en sorts rabattkupong för pensionärer till stadens lokalbussar. Det var bara det att lokaltrafikbolaget inte alls var informerat eller inblandat så busskonduktörerna förstod ingenting när gubbar och tanter sträckte fram sin borgmästar-lapp. Men dylika trix, som att bjuda på fotbolls- eller konsert-biljetter, är tämligen vanliga och används i synnerhet av sittande borgmästare. Små gester kan ofta löna sig i längden för den sittande borgmästaren och hans parti. Det är också vanligt med röstköp. För en fattig ukrainska pensionär är även ett litet tillskott till matkassan välkommet och en röst för den ene eller den andra kan kvitta. Vardagen ser ändå lika grå ut vem som än styr. Det är min teori varför korrupta och maktfullkomliga politiker ändå i val efter val kan behålla sin makt, vilket är ett fenomen som tydligast framträder i lokalvalen, och inte minst i val av borgmästare.



torsdag 19 november 2020

Utvärdering av lokalvalen och det politiska läget i Ukraina – Del 1

 

Den 25 oktober hölls lokalval i Ukraina. Borgmästare i varje stad valdes och ledamöter till varje lokal och regional fullmäktige eller lokal- respektive regionalråd.

Vikten av det här valet kan vara svårt att återge för den oinvigde men jag ska ändå göra ett försök att reda ut begreppen och redovisa en del intressanta resultat som ger en fingervisning åt vilket håll den ukrainska politiska opinionen är på väg.

Det blir två inlägg. Det första för att reda ut begreppen och ge en bild av de preliminära resultaten och det andra för att visa resultaten, som i nuläget inte är helt klara, och analysera dem.


Decentralisering och en ny ordning i Ukraina

Lokalvalen 2020 ska vara sista steget i en tämligen långtgående decentralisering av makten i landet. Så är det i alla fall tänkt och kan troligen ses som ett svar på krav från många håll i östra delen av landet på en federalisering, vilket är ett krav som de självutropade republikerna i Donetsk respektive Luhansk drivit med stöd av Ryssland. Kanske just därför har det inte hörsammats av centralmakten i Kiev.

Tanken med decentraliseringen var i stort sett den motsatta. En ny regionindelning och nya maktbefogenheter för lokala styren skulle rucka på de gamla eliternas geopolitiska bas så att säga.

Antalet lokala råd har krympts radikalt och ett proportionerligt valsystem införts i de större kommunerna och dessutom en könskvotering som anbefaller minst 40 % kvinnor på varje kandidatlista. Just det sistnämnda verkar ha orsakat bekymmer och febril aktivitet bland partierna för att hitta lämpliga kandidater att fylla på de annars mansdominerade listorna med.

Tidigare har det oftast fungerat så att de lokala politiska krafterna varit tvungna att gå med i eller underkasta sig presidentens parti för att säkra sin politiska och ekonomiska makt lokalt. I utbyte har de kunnat regera år efter år och konsolidera sin makt även ekonomiskt. Dessa lokala ”härskare” har utvecklat klanliknande styren där familjekontakter och affärskontakter gynnas. På en del håll kan de ägna sig åt rent kriminella aktiviteter och likna maffiastyren medan de på andra håll handlar om mer modest vänskapskorruption.

Den ukrainske statsvetaren Oleksandr Fisun förklarar för Open Democracy att ”alla fattar att de här lokala klanerna stjäl och har byggt upp den lokala ekonomin för egen vinning” men i de flesta fall investeras också offentliga medel lokalt, vilket också gynnar övriga invånare i kommunen/regionen. Det vill säga stulna pengar investeras också i lokal infrastruktur vilket leder till lokal och regional tillväxt vilket kan förklara varför många röstar på dessa klanledare, kommunernas ”starke män”.

Meningen var alltså att dessa klaner skulle brytas upp med decentraliseringsreformen men det förefaller dock som att de gamla eliterna har omgrupperat.


Segrare och förlorare

Redan innan andra rundan av borgmästarvalen som hållits den 15 november, med undantag för Tjernivtsi som håller det först den 29 november, framstår presidenten Zelenskijs parti Folkets Tjänare som den stora förloraren. Alla resultat är inte framtagna men det står redan klart att partiet inte har förmått rida på framgångsvågen från parlamentsvalet ifjol då det kammade hem egen majoritet i landets parlament.

Istället har lokala partier som nyligen bildats av gamla kända politikernamn tagit hem spelet på flera håll. Den ukrainska sajten Open Democracy menar att ”gamla lokala politiska eliter som har monopoliserat makten i Ukrainas regioner sedan 1990-talet” har omgrupperat och utmanövrerat presidentens parti och därmed det grepp över landet som de annars hade fått. De ställer också frågan: ”hur kommer det sig att en reform som var ämnad att stärka demokratin på lokal nivå istället har cementerat makten i händerna på lokala politiska grupper?”.

Oleksandr Fisun menar att detta är en utveckling som pågått sedan Euromajdan 2014 som innebar en radikal försvagning av centralmakten till förmån för regionala och lokala eliter.

Vinnarna i valen nu har också varit just sittande borgmästare eller gamla bekanta namn och deras partier, som på många håll just ombildats till nya för att anpassa sig till den nya geografiska indelningen.

Enligt Fisun har årets lokalval skapat en bipolär maktstruktur i Ukraina med ett antal partier som tävlar om styret nationellt och ett antal helt andra partier som, i och med de ökade maktbefogenheter decentraliseringsreformen innebar lokalt skapat, också kan agera mer autonomt gentemot centralmakten, även om presidenten fortfarande förfogar över ett antal medel för att utöva inflytande även lokalt och regionalt.

Den amerikanska tankesmedjan och forskningscentret Wilson Center uttrycker det betydligt mer positivt och radikalt annorlunda när de hävdar att resultaten av lokalvalen kan ge en chans för en ”ny generation” av politiker och politiska partier att börja ”återuppbygga landet från gräsrotsnivå och uppåt”.  Om det är naivitet eller okunnighet vill jag låta vara osagt, men jag sätter mer tilltro till den ukrainske statsvetaren Fisun i detta fall.


Preliminär valanalys

I nästa inlägg kommer jag att göra en mer detaljerad redovisning av resultaten och en analys av dessa. Här är det ändå läge att göra en preliminär sådan då de stora dragen och tendenserna redan är kända.

Den majoritet av väljarna som hjälpte presidentens parti Folkets Tjänare till makten i det nationella parlamentet verkar i detta val ha stannat hemma. Resultatet har blivit ett enormt bakslag för president Zelenskij. Något som debatteras hett här i Ukraina och en del tror att det kan öppna för oppositionen att kräva nyval. Volodomyr Fesenko vid den ukrainska tankesmedjan Penta Centre tror att presidenten kommer att attackeras från både höger och vänster för att åstadkomma en politisk kris och utmana parlamentets majoritet, Folkets Tjänare.

Orsaken till tillbakagången är väl känd. Det gick ganska bra för presidenten ändra fram till mars i år då allt ändrades. Zelenskij bytte ut sin stabschef och tillsatte Andrij Yermak, som ryktades ha affärskontakter med Ryssland. Presidenten skyfflade också helt om sin regering och tillsatte Denys Sjmyhal som premiärminister. En f.d. guvernör med täta kontakter med oligarken Rinat Akhmetov. Dessutom ett antal ministrar som hade kopplingar till den landsflyktade presidenten Janukovytj.

Enligt den förre premiärministern Oleksiy Hontjaruk och andra ministrar i förra regeringen menar då de uttalat att regeringen utsattes för påtryckningar från såväl oligarker som Kreml samt att höga domare gör vad de kan för att straffa reformivrande politiker. Det kan som så mycket annat i Ukraina vara en anklagelse i taktiskt syfte men är i högsta grad sannolikt nära sanningen. Det är inte lätt att vara makthavare och försöka förändra systemet i Ukraina.

Dessutom röstade parlamentet igenom ett byte av riksåklagare vilket, i ljuset av den konstitutionella krisen som råder nu, verkar ha varit någon form av påtryckning bakom. I Ukraina är det ofta eller alltid någon som drar i trådarna till varje parlamentsledamot.

Det är med all sannolikhet detta som legat bakom bakslaget för Folkets Tjänare i lokalvalen. Den luttrade ukrainska väljarkårens smekmånader med Zelenskij verkar vara över.

Inte blev det heller bättre av att presidenten försökte ”hjälpa” sitt parti genom att gå ut med ett antal märkliga och förment populistiska löften som att legalisera cannabis för medicinskt bruk. Detta orsakade mest syrliga kommentarer som exempelvis från Ihor Dryhailo, en ingenjör i Kyiv som röstat på Zelenskij i presidentvalet, som till Euronews uttryckte sin besvikelse: ”De flesta ukrainare kanske behöver cannabis för att glömma huvudproblemet – utbredd fattigdom”.

Det sägs också att Zelenskijs uppbackare och finansiär, oligarken Ihor Kolomoisky, ligger i öppen fejd med presidenten eftersom denne inte gjort något för att ändra den lag som hindrar Kolomoisky att ta tillbaka sin bank (PrivatBank) som förstatligades för några år sedan på order av dåvarande presidenten Porosjenko.

Ett exempel som belyser den fejden är borgmästarvalet i Poltava som gått till en andra omgång. Kolomoisky backar där upp ett nytt parti, För Framtiden, vars kandidat Oleksandr Mamai fick 30 % av rösterna i första omgången, jämfört med tvåan Sergij Ivasjenko som tillhör presidentens parti Folkets Tjänare. Att jämföra med fjolårets parlamentsval då Mamai ställde upp till val men endast fick 17 % av rösterna mot vinnande kandidaten från Folkets Tjänare som fick 42 %. Mamai vann borgmästarvalen 2010 samt 2015 men blev år 2018 kickad som borgmästare då stadsrådet röstade igenom ett misstroendevotum. Den andra omgången ska hållas 22 november så det är i nuläget oklart hur det kommer att sluta.

Ett annat skäl till bakslaget för presidentens parti är den ekonomiska kräftgången vilken delvis är kronisk för Ukraina men givetvis också har att göra med corona-pandemin och de restriktioner och tillfälliga lock-downs som presidenten och regeringen sett sig tvungna att genomdriva.

Foto: Hans Wåhlberg. Deppigt läge för den ukrainska ekonomin.


Enligt en FN-rapport har pandemin orsakat den värsta recessionen i Ukraina sedan decennier och då bör man ha i minne att landet sannerligen har gått igenom ett antal bråddjupa sådana. Nio miljoner människor – av drygt 40 miljoner totalt* – riskerar att kastas in i fattigdom. Att lägga till de som redan befinner sig under strecket. Mer än 80 % av hushållen har, enligt FN-rapporten, förlorat inkomster och över 40 % har åtminstone någon familjemedlem som förlorat jobb sedan pandemin tog fart. Den tillägger också att data för östra Ukraina/Donbass inte är tillgängliga för FN och att läget där sannolikt är minst lika illa.

I nästa inlägg redovisas alltså resultaten mer detaljerat.



* Enligt en färsk mätning har befolkningsmängden i Ukraina sjunkit ytterligare till 41,7 miljoner. Att jämföras med ca 55 miljoner vid självständigheten 1991 och en senare mätning som uppgav siffran 45 miljoner. Under 2019 minskade befolkningen med drygt 250 tusen till 41,9 miljoner och har i år alltså gått ned ytterligare. Delvis beroende på utflyttning men på senare år också en övervikt för mortaliteten kontra nativiteten. Något som förstås inte minskat under corona-pandemin. Det betyder att landet tappat ca 450 tusen invånare/år sedan självständigheten 1991.