Utvärdering av lokalvalen och det politiska läget i Ukraina – Del 2

 

Väljarna fick alltså den 25 oktober dels välja representanter i lokala och regionala råd samt borgmästare. I större städer borgmästarkandidaten tvungen att få mer än 50 % av rösterna för att vinna och i annat fall gick valet till en andra omgång mellan de två som fått flest röster i den första rundan. I åtminstone nio städer gick borgmästarvalen till en andra omgång som hållits under andra halvan av november med början den 15 november och Tjernivtsi sist ut den 29 november.

Det ska också klarläggas att de områden som tillhör de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk inte har deltagit i lokalvalen.

 

Lokalvalens genomförande i korthet

Valdeltagandet var i snitt lågt i lokalvalen den 25 oktober och låg enligt preliminära beräkningar på knappt 37 %. Det är en minskning från förra lokalvalens (2015) 46,5 %.

Ukraina har en historia med mycket valfusk men OPORA, en NGO som specialiserar sig på valövervakning, har rapporterat att deras observatörer rapporterat mestadels mindre förseelser och främst av procedur-karaktär från valdagen. Däremot ganska omfattande brott mot reglerna angående valkampanjer och försök till röstköp. Men konstaterar också samtidigt att bättre lagskydd och en mer aktiv och effektivare polis tycks ha gett positiv effekt.

Trots detta kan man notera att den ukrainska polismyndigheten rapporterar fått in över 16 tusen anmälningar om överträdelser av vallagar. Vad hade Donald Trump sagt om det, månntro?

Det har inte heller rapporterats några cyberattacker som annars varit en farhåga vad gäller val överhuvudtaget numera och i synnerhet i Ukraina.

Tillägas här bör också att procentsatser som redovisas inte alltid är exakta då en del rösträkningar fortfarande inte är helt slutförda. Felmarginalen bör dock vara försumbar och inte avgörande i de fall de redovisas här.

Foto: Hans Wåhlberg. Demonstration mot korruption för ett par veckor sedan. Lokalvalen gick dock relativt lugnt tillväga och det ukrainska folket valde de vanliga korrupta politikerna... som vanligt.

Resultaten stadsråden (city councils)

Även om valen för presidentens parti Folkets Tjänare totalt sett varit en stor besvikelse och ett nederlag jämfört med fjolårets parlamentsval så är det ändå det parti som har flest kandidater inröstade till de lokala råden. 

Enligt data som är tillgängliga hos Valkommissionen, CEC, vann 17,59 % av deras kandidater plats i lokala råd. Näst flest platser, 12,39 % vanns av Fäderneslandspartiet/Batkivsjtjina (Julia Tymosjenkos parti) och därefter följde Oppositionsplattformen För Livet (avläggare till landsflyktade f.d. presidenten Janukovytj och ansett som ”pro-ryskt”) med 11,75 %, För Framtiden (oligarken Kolomoiskys parti, se förra inlägget) med 11,42 %, Europeisk Solidaritet/Solidarnist (f.d. presidenten Porosjenkos parti) med 10,73 %, Vårt Land med 5,13 % och Svoboda med 2,61 %. Bland övriga knappa 30 % finns en mängd olika småpartier som i de flesta fall är helt lokala eller regionala samt en del oberoende kandidater.

Folkets Tjänare anses vara valets stora förlorare vilket förstås bygger på jämförelsen med det sensationellt lyckade parlamentsvalet ifjol då det tog hem en majoritet av platserna. I lokalvalen har de trots allt lyckats ta sig in i stadsråden i de flesta större städer. I presidentens hemstad Kryvyj Rih blev de största parti med nära 33 % av rösterna. Även i Uzjhorod och Tjerkassy blev de störst men inte med lika stor andel röster. Däremot passerade de inte ens spärren på 5 % i Lviv, den största staden i västra Ukraina.

I huvudstaden Kiev fick borgmästarens Vitalij Klitschko parti UDAR 19,5 % av rösterna, endast slagna av Europeisk Solidaritet/Solidarnist som fick 20 %. Det lokala partiet Enhet, lett av den skandalomsusade Oleksandr Omeltjenko blev trea med 8,7 % följt av Oppositionsplattformen För Livet med 7,8 %. Presidentens Folkets Tjänare led här ett svidande nederlag då de endast fick 7,5 % av rösterna.

Genomgående annars sett över hela landet är att lokala partikonstruktioner, nästan uteslutande knutna till sittande borgmästare, ofta blivit största partier i stadsråden. Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet/Solidarnist har överlag gjort bra resultat men lyckades inte bli största parti i många städer. Däremot många ”andraplatser”.

Att det finns lokala mycket stora skillnader tydliggörs inte minst av högerextrema Svoboda som sett över hela nationen bara fått 2,61 % av rösterna till stadsråden medan de på flera platser i västra Ukraina har en betydligt starkare ställning. I Ternopil blev de största partiet med 43,7 % av rösterna. Det hade man kunnat förvänta sig även i Khmelnytskij där borgmästaren Oleksandr Symtjysjyn ställde upp som representant för Svoboda och fick över 80 % av rösterna. Men i valet till stadsråd ställde han sig bakom en egen partikonstruktion kallad Team Symtjysjyn som blev överlägset största parti med över 60 % av rösterna. Verkar det rörigt? Jo, välkommen till den ukrainska politiken. I Lviv, slutligen, har Svoboda haft ett starkt fäste i många år men denna gång lyckades de klart sämre och nådde endast 6,7 % preliminärt. Störst blev istället Europeisk Solidaritet/Solidarnist med drygt 30 % och Samopomitj/Självhjälp, borgmästarens Sadovyi parti, med nästan 20 %.

På motsvarande sätt framgår tydligt av resultaten att det pro-ryska Oppositionsplattformen För Livet knappt finns representerat i västra Ukraina medan de är störst eller näst störst i många av landets östra/sydöstra storstäder. I Mykolaiv och Slovjansk blev de största parti medan de blev näst största parti i Odessa, Kharkiv, Dnipro och Mariupol. De brukar lite slentrianmässigt och för enkelhetens skull kallas pro-ryska. Man skulle kunna nyansera detta med att förtydliga att de vill försvara den stora rysktalande och etniskt ryska minoritetens intressen i landet och är starkt skeptiska till EU och motståndare till Nato. Vilket nödvändigtvis alltså inte betyder att de vill att Ukraina ska förenas med Ryssland. Det finns tre starka namn i toppen av partiet men leds åtminstone i praktiken av Viktor Medvedtjuk. Han är personlig vän med Vladimir Putin som också är gudfar till Medvedtjuks dotter Darya. Detta faktum gör honom till paria för EU-vänliga krafter i landet i allmänhet och de högerextrema i synnerhet. De för dock en sorts socialdemokratisk politik som även tilltalar en hel del åtminstone i centrala delar av landet, vilket visar sig i exempelvis Kiev där de samlade ihop till nästan 8 % av rösterna. Men det är i östra Ukraina de är som starkast. Den traditionellt markanta bipolariteten mellan västra och östra Ukraina har förstärkts efter Euromajdan 2014.

Resultat borgmästarvalen

Överlag vanns posterna som borgmästare av oberoende kandidater (som i praktiken ofta innebär att de är uppbackade av någon oligark eller lokal maktelit). De oberoende kandidaterna vann valen i 661 städer. De övriga 773 städernas borgmästarval slutade med seger för följande partiers kandidater (i procenttal av de 773 städerna): Folkets Tjänare 30,74 %, För Framtiden 12,43 %, Fäderneslandspartiet/Batkivsjtjina 7,24 %, Oppositionsplattformen För Livet 7,1 %, Vårt Land 6,15 %, Europeisk Solidaritet/Solidarnist 5,6 %.     

När den slutliga analysen av valresultaten ska göras måste man ha en sak klar för sig. Enligt ukrainsk lag är det borgmästarens uppgift att bilda en majoritet i det lokala rådet och hen förlorar sin post om hen inte lyckas. Det kan alltså lokalt bli fråga om en hel del koalitioner som verkar osannolika i det nationella parlamentet, Verkhovna Rada.

Det gör också att det blir svårt att göra en övergripande analys eftersom dessa koalitioner kommer att se väldigt olika ut, beroende på resultaten i valen till lokalråd och på vilka partier som borgmästaren har goda kontakter med eller själv tillhör förstås. Att nära hälften av alla borgmästare är s.k. oberoende kandidater gör det ännu svårare att leverera en mer generell analys. 

En hel del förhandlingar och köpslående bakom ridån lär nu följa och kan i vissa fall ge en del oväntade utfall med en del osannolika bäddkamrater i koalition.

Ett generellt mönster är att det västtillvända Europeisk Solidaritet/Solidarnist samt det högerextrema Svoboda varit mest framgångsrika i västra Ukraina medan det pro-ryska Oppositionsplattformen För Livet haft framgång i sydöstra delen av landet. Det är också notabelt att det enda parti som inte vunnit någon borgmästarplats alls i de större städerna är presidentens Folkets Tjänare vilket givetvis är en stor besvikelse för dem men också innebär att presidenten och regeringen tappar en hel del av greppet kring lokalpolitiken i landet. En tendens som redan tydliggjorts genom att flera städer vägrat att genomföra den weekend-lockdown som presidenten beordrat nyligen.

Till att börja med är det intressant att lägga märke till Svoboda även i borgmästarvalen. Nationellt har partiet som nämnts gått tillbaka i val efter val sedan 2014 men i västra Ukraina är de på flera ställen fortfarande starka. I Khmelnitskij vann sittande borgmästaren Oleksandr Symtjysjyn som fick över 80 % av rösterna. Likaså Ruslan Martinskiv som vann valet i Ivano-Frankivsk med ca 86 % av rösterna. Martinskiv gjorde sig känd i våras genom att sätta hela den lokala roma-kolonin i karantän då han ansåg att de spred covid19-viruset. Något som allmänt förmodas ha stärkt hans popularitet snarare än tvärtom, vilket kanske säger en del om väljarkåren. Även i Ternopil vann Svobodas kandidat Serhiy Nadal i första rundan, dock ”endast” med ca 70 % av rösterna. Dessa tre hör till de allra klaraste vinnarna i borgmästarvalen. I Kamyanets-Podilsky vann också deras kandidat Mykhaylo Posytko men först i andra rundan. Däremot har inte Ruslan Kosjulinskij lyckats i kampen om borgmästarposten i Lviv, en stad som Svoboda annars historiskt är starka i. Där utkämpas en slutstrid mellan sittande Andrij Sadovyi, Samopomitj/Självhjälp och Oleh Synutka från Europeisk Solidaritet/Solidarnist.

I huvudstaden Kiev återvaldes den gamle tungviktsboxaren Vitalij Klitschko trots anklagelser om vänskapskorruption under hans tidigare mandatperiod. Han nådde precis över 50 % av rösterna och undvek därför en andra omgång. Hans parti UDAR vann 30 av 120 platser i stadsrådet (city council) och anses därför ha en stark plattform för att bilda majoritetsstyre i koalition med ett par andra partier, gissningsvis inklusive Europeisk Solidaritet/Solidarnist (se ovan om stadsråden).

Klitschkos valseger följer ett generellt mönster enligt vilket de sittande borgmästarna vunnit och i många fall trots anklagelser om korruption och andra olagligheter. I Klitschkos fall handlar det om affärskontakter och entreprenörer som anses ha fått förtur till olika byggprojekt i staden. Ett sådant är kanske den nya gångbro som allmänt kallas för Klitschko-bron. Den är omsusad av särskilda skäl då en schweizisk firma var med i det första upphandlingsskedet men deras förslag ansågs för dyrt, 6 miljoner Swiss Francs. Några år senare står bron färdig nästan identiskt enligt det schweiziska förslaget men byggd av en ukrainsk firma. Kostnad 10 miljoner Swiss Francs (!). 

Det är i alla fall ett fenomen jag såg när jag bodde i Tjernivtsi där vägarna var i sällsynt uselt skick. Borgmästaren eller den som hade ansvar för vägarna i stadsrådet såg till att upphandla med kontakter och dessutom fuska med material och annat, och dela på det som blev över av budgeterade medel. Resultatet blev förstås kroniskt usla vägar.

Nu bör det klarläggas att jag inte anklagar Klitschko för sådant fusk men det är vanliga fenomen och det är knappast osannolikt att något sådant förekommit även i Kiev. Men vann valet gjorde han.

I landets näst största stad Kharkiv vann också sittande borgmästaren Hennadiy Kernes i första omgången med ca 57 % av rösterna. Här har valet omgärdats av ovanligt mycket märkligheter. Kernes har varit borgmästare sedan 2010. och kandiderade denna gång för ett nybildat parti, Block Kernes – Framgångsrika Kharkiv. Den 28 april 2014 blev han skjuten i ryggen av en ännu okänd skytt och sedan dess rullstolsbunden. Troligen hade dådet samband med hans pro-ryska hållning under Euromajdan (han flydde rentav till Ryssland men kom strax tillbaka) och anklagelserna mot honom om att ha organiserat anti-Majdan demonstrationer i staden och inblandning i dödshot mot samt kidnappningar och tortyr av Euromajdan-aktivister. Anklagelser som sedan lades ned. I september i år rapporterades dessutom att han var smittad av covid19 och lär sedan dess ha varit inlagd det tyska sjukhuset Charite för behandling och senare enligt flera uppgifter på sjukhus i Kharkiv. Han har inte hörts av på två månader vilket har satt igång spekulationer. Har han avlidit? Kharkiv-polisen började till och med utreda om det handlade om mord men lade snabbt ned undersökningen. Ingen vet var han är eller om han lever. Trots allt detta vann han alltså valet klart.

Det kan för övrigt tilläggas att åtminstone tre valda borgmästare har avlidit i sviter av covid19 vilket lär ge nyval i dessa städer.

I Odessa, fjärde största staden efter Donetsk (som inte deltagit i lokalvalen), fick sittande borgmästaren Gennadij Trukhanov flest röster men inte över hälften vilket ledde till en andra valomgång den 15 november som han dock vann klart. Även denne man är sedan länge skandalomsusad. Tidigare satt han i parlamentet för landsflyktade presidenten Janukovytjs parti och har varit anklagad för att tillhöra ett ukrainskt kriminellt nätverk som tvättar pengar i London. Enligt Panama-dokumenten skulle han var rysk medborgare vilket han förnekar men också att han har pengar undanstoppade på Brittiska Jungfruöarna. Han satt också i häkte ett kort tag 2018 misstänkt för förskingring. Men borgmästarvalet i Odessa vann han.

Det har genom åren förvånat mig hur dessa minst sagt omstridda personer ändå vinner val om och om igen och hur det ukrainska folket sedan går man ur huse för att demonstrera mot korruption och brottstyngda politiker.

Den som läste mitt första inlägg om lokalvalen noterade kanske också förklaringen till detta som levererades av den ukrainske statsvetaren Oleksandr Fisun och som gick ut på att alla fattar att de lokala politiska klanerna bygger upp sin lokala maktbas genom att stjäla men att det i vissa fall även gynnar lokalinvånarna i form av infrastruktur som alla har nytta av samt tillväxt för orten/regionen. Därför röstar folk på sin lokale ”starke man” (för det är nästan alltid en man) eller oligark för att använda det begreppet.

Det var inte heller alla som uppfattade ironin i konstnären Maksym Khodaks teckningstävling för barn som han rubricerade ”Min favoritoligark”. Enligt Khodak initierades evenemanget för att ”visa tacksamhet till oligarkerna” som ukrainarna har att tacka för ”åratal av ekonomisk utveckling, ett förhöjande av Ukrainas image, och bevarandet av naturresurser”.

Min egen teori är att det ukrainska folket är så luttrade och trötta på ruttna politiker att de röstar på den som bäst gynnar dem själva. Det kan handla om väldigt banala saker. När det var lokalval 2015 bodde jag i Tjernivtsi och där hade borgmästaren tillverkat en sorts rabattkupong för pensionärer till stadens lokalbussar. Det var bara det att lokaltrafikbolaget inte alls var informerat eller inblandat så busskonduktörerna förstod ingenting när gubbar och tanter sträckte fram sin borgmästar-lapp. Men dylika trix, som att bjuda på fotbolls- eller konsert-biljetter, är tämligen vanliga och används i synnerhet av sittande borgmästare. Små gester kan ofta löna sig i längden för den sittande borgmästaren och hans parti. Det är också vanligt med röstköp. För en fattig ukrainska pensionär är även ett litet tillskott till matkassan välkommet och en röst för den ene eller den andra kan kvitta. Vardagen ser ändå lika grå ut vem som än styr. Det är min teori varför korrupta och maktfullkomliga politiker ändå i val efter val kan behålla sin makt, vilket är ett fenomen som tydligast framträder i lokalvalen, och inte minst i val av borgmästare.