Utvärdering av lokalvalen och det politiska läget i Ukraina – Del 1

 

Den 25 oktober hölls lokalval i Ukraina. Borgmästare i varje stad valdes och ledamöter till varje lokal och regional fullmäktige eller lokal- respektive regionalråd.

Vikten av det här valet kan vara svårt att återge för den oinvigde men jag ska ändå göra ett försök att reda ut begreppen och redovisa en del intressanta resultat som ger en fingervisning åt vilket håll den ukrainska politiska opinionen är på väg.

Det blir två inlägg. Det första för att reda ut begreppen och ge en bild av de preliminära resultaten och det andra för att visa resultaten, som i nuläget inte är helt klara, och analysera dem.

Decentralisering och en ny ordning i Ukraina

Lokalvalen 2020 ska vara sista steget i en tämligen långtgående decentralisering av makten i landet. Så är det i alla fall tänkt och kan troligen ses som ett svar på krav från många håll i östra delen av landet på en federalisering, vilket är ett krav som de självutropade republikerna i Donetsk respektive Luhansk drivit med stöd av Ryssland. Kanske just därför har det inte hörsammats av centralmakten i Kiev.

Tanken med decentraliseringen var i stort sett den motsatta. En ny regionindelning och nya maktbefogenheter för lokala styren skulle rucka på de gamla eliternas geopolitiska bas så att säga.

Antalet lokala råd har krympts radikalt och ett proportionerligt valsystem införts i de större kommunerna och dessutom en könskvotering som anbefaller minst 40 % kvinnor på varje kandidatlista. Just det sistnämnda verkar ha orsakat bekymmer och febril aktivitet bland partierna för att hitta lämpliga kandidater att fylla på de annars mansdominerade listorna med.

Tidigare har det oftast fungerat så att de lokala politiska krafterna varit tvungna att gå med i eller underkasta sig presidentens parti för att säkra sin politiska och ekonomiska makt lokalt. I utbyte har de kunnat regera år efter år och konsolidera sin makt även ekonomiskt. Dessa lokala ”härskare” har utvecklat klanliknande styren där familjekontakter och affärskontakter gynnas. På en del håll kan de ägna sig åt rent kriminella aktiviteter och likna maffiastyren medan de på andra håll handlar om mer modest vänskapskorruption.

Den ukrainske statsvetaren Oleksandr Fisun förklarar för Open Democracy att ”alla fattar att de här lokala klanerna stjäl och har byggt upp den lokala ekonomin för egen vinning” men i de flesta fall investeras också offentliga medel lokalt, vilket också gynnar övriga invånare i kommunen/regionen. Det vill säga stulna pengar investeras också i lokal infrastruktur vilket leder till lokal och regional tillväxt vilket kan förklara varför många röstar på dessa klanledare, kommunernas ”starke män”.

Meningen var alltså att dessa klaner skulle brytas upp med decentraliseringsreformen men det förefaller dock som att de gamla eliterna har omgrupperat.

Segrare och förlorare

Redan innan andra rundan av borgmästarvalen som hållits den 15 november, med undantag för Tjernivtsi som håller det först den 29 november, framstår presidenten Zelenskijs parti Folkets Tjänare som den stora förloraren. Alla resultat är inte framtagna men det står redan klart att partiet inte har förmått rida på framgångsvågen från parlamentsvalet ifjol då det kammade hem egen majoritet i landets parlament.

Istället har lokala partier som nyligen bildats av gamla kända politikernamn tagit hem spelet på flera håll. Den ukrainska sajten Open Democracy menar att ”gamla lokala politiska eliter som har monopoliserat makten i Ukrainas regioner sedan 1990-talet” har omgrupperat och utmanövrerat presidentens parti och därmed det grepp över landet som de annars hade fått. De ställer också frågan: ”hur kommer det sig att en reform som var ämnad att stärka demokratin på lokal nivå istället har cementerat makten i händerna på lokala politiska grupper?”.

Oleksandr Fisun menar att detta är en utveckling som pågått sedan Euromajdan 2014 som innebar en radikal försvagning av centralmakten till förmån för regionala och lokala eliter.

Vinnarna i valen nu har också varit just sittande borgmästare eller gamla bekanta namn och deras partier, som på många håll just ombildats till nya för att anpassa sig till den nya geografiska indelningen.

Enligt Fisun har årets lokalval skapat en bipolär maktstruktur i Ukraina med ett antal partier som tävlar om styret nationellt och ett antal helt andra partier som, i och med de ökade maktbefogenheter decentraliseringsreformen innebar lokalt skapat, också kan agera mer autonomt gentemot centralmakten, även om presidenten fortfarande förfogar över ett antal medel för att utöva inflytande även lokalt och regionalt.

Den amerikanska tankesmedjan och forskningscentret Wilson Center uttrycker det betydligt mer positivt och radikalt annorlunda när de hävdar att resultaten av lokalvalen kan ge en chans för en ”ny generation” av politiker och politiska partier att börja ”återuppbygga landet från gräsrotsnivå och uppåt”.  Om det är naivitet eller okunnighet vill jag låta vara osagt, men jag sätter mer tilltro till den ukrainske statsvetaren Fisun i detta fall.

Preliminär valanalys

I nästa inlägg kommer jag att göra en mer detaljerad redovisning av resultaten och en analys av dessa. Här är det ändå läge att göra en preliminär sådan då de stora dragen och tendenserna redan är kända.

Den majoritet av väljarna som hjälpte presidentens parti Folkets Tjänare till makten i det nationella parlamentet verkar i detta val ha stannat hemma. Resultatet har blivit ett enormt bakslag för president Zelenskij. Något som debatteras hett här i Ukraina och en del tror att det kan öppna för oppositionen att kräva nyval. Volodomyr Fesenko vid den ukrainska tankesmedjan Penta Centre tror att presidenten kommer att attackeras från både höger och vänster för att åstadkomma en politisk kris och utmana parlamentets majoritet, Folkets Tjänare.

Orsaken till tillbakagången är väl känd. Det gick ganska bra för presidenten ändra fram till mars i år då allt ändrades. Zelenskij bytte ut sin stabschef och tillsatte Andrij Yermak, som ryktades ha affärskontakter med Ryssland. Presidenten skyfflade också helt om sin regering och tillsatte Denys Sjmyhal som premiärminister. En f.d. guvernör med täta kontakter med oligarken Rinat Akhmetov. Dessutom ett antal ministrar som hade kopplingar till den landsflyktade presidenten Janukovytj.

Enligt den förre premiärministern Oleksiy Hontjaruk och andra ministrar i förra regeringen menar då de uttalat att regeringen utsattes för påtryckningar från såväl oligarker som Kreml samt att höga domare gör vad de kan för att straffa reformivrande politiker. Det kan som så mycket annat i Ukraina vara en anklagelse i taktiskt syfte men är i högsta grad sannolikt nära sanningen. Det är inte lätt att vara makthavare och försöka förändra systemet i Ukraina.

Dessutom röstade parlamentet igenom ett byte av riksåklagare vilket, i ljuset av den konstitutionella krisen som råder nu, verkar ha varit någon form av påtryckning bakom. I Ukraina är det ofta eller alltid någon som drar i trådarna till varje parlamentsledamot.

Det är med all sannolikhet detta som legat bakom bakslaget för Folkets Tjänare i lokalvalen. Den luttrade ukrainska väljarkårens smekmånader med Zelenskij verkar vara över.

Inte blev det heller bättre av att presidenten försökte ”hjälpa” sitt parti genom att gå ut med ett antal märkliga och förment populistiska löften som att legalisera cannabis för medicinskt bruk. Detta orsakade mest syrliga kommentarer som exempelvis från Ihor Dryhailo, en ingenjör i Kyiv som röstat på Zelenskij i presidentvalet, som till Euronews uttryckte sin besvikelse: ”De flesta ukrainare kanske behöver cannabis för att glömma huvudproblemet – utbredd fattigdom”.

Det sägs också att Zelenskijs uppbackare och finansiär, oligarken Ihor Kolomoisky, ligger i öppen fejd med presidenten eftersom denne inte gjort något för att ändra den lag som hindrar Kolomoisky att ta tillbaka sin bank (PrivatBank) som förstatligades för några år sedan på order av dåvarande presidenten Porosjenko.

Ett exempel som belyser den fejden är borgmästarvalet i Poltava som gått till en andra omgång. Kolomoisky backar där upp ett nytt parti, För Framtiden, vars kandidat Oleksandr Mamai fick 30 % av rösterna i första omgången, jämfört med tvåan Sergij Ivasjenko som tillhör presidentens parti Folkets Tjänare. Att jämföra med fjolårets parlamentsval då Mamai ställde upp till val men endast fick 17 % av rösterna mot vinnande kandidaten från Folkets Tjänare som fick 42 %. Mamai vann borgmästarvalen 2010 samt 2015 men blev år 2018 kickad som borgmästare då stadsrådet röstade igenom ett misstroendevotum. Den andra omgången ska hållas 22 november så det är i nuläget oklart hur det kommer att sluta.

Ett annat skäl till bakslaget för presidentens parti är den ekonomiska kräftgången vilken delvis är kronisk för Ukraina men givetvis också har att göra med corona-pandemin och de restriktioner och tillfälliga lock-downs som presidenten och regeringen sett sig tvungna att genomdriva.

Foto: Hans Wåhlberg. Deppigt läge för den ukrainska ekonomin.

Enligt en FN-rapport har pandemin orsakat den värsta recessionen i Ukraina sedan decennier och då bör man ha i minne att landet sannerligen har gått igenom ett antal bråddjupa sådana. Nio miljoner människor – av drygt 40 miljoner totalt* – riskerar att kastas in i fattigdom. Att lägga till de som redan befinner sig under strecket. Mer än 80 % av hushållen har, enligt FN-rapporten, förlorat inkomster och över 40 % har åtminstone någon familjemedlem som förlorat jobb sedan pandemin tog fart. Den tillägger också att data för östra Ukraina/Donbass inte är tillgängliga för FN och att läget där sannolikt är minst lika illa.

I nästa inlägg redovisas alltså resultaten mer detaljerat.

* Enligt en färsk mätning har befolkningsmängden i Ukraina sjunkit ytterligare till 41,7 miljoner. Att jämföras med ca 55 miljoner vid självständigheten 1991 och en senare mätning som uppgav siffran 45 miljoner. Under 2019 minskade befolkningen med drygt 250 tusen till 41,9 miljoner och har i år alltså gått ned ytterligare. Delvis beroende på utflyttning men på senare år också en övervikt för mortaliteten kontra nativiteten. Något som förstås inte minskat under corona-pandemin. Det betyder att landet tappat ca 450 tusen invånare/år sedan självständigheten 1991.