fredag 13 november 2020

Förföljelser av journalister i Ukraina ökat efter Euromajdan

 En ukrainsk NGO, Human Rights Platform, gav ifjol ut en rapport/"svartbok" om förföljelser av journalister i Ukraina, ”CHALLENGES IN INVESTIGATION AND COURT HEARING OF CRIMINAL CASES RELATING TO VIOLATION OF JOURNALISTS' PROFESSIONAL RIGHTS IN UKRAINE”.

Intressant att notera ur denna är att antalet fall av kränkningar mot journalister har ökat stadigt sedan 2013, det vill säga innan Euromajdan som ledde till ett maktskifte i februari 2014. År 2013 rapporterades 53 fall av kränkningar mot journalister, året därpå 80 fall för att sedan öka stadigt: 2015/85 fall; 2016/141; 2017/174; 2018/177. Det är så långt rapporten sträcker sig men då kan vi hålla i minnet siffran 184 som gäller bara fram till och med oktober i år vilket visar att trenden håller i sig.

Det som rapporten också visar är att antalet hot om våld eller våldshandlingar mot journalister har ökat lavinartat. Från noll 2013 till 63 rapporterade fall år 2018.

Siffrorna är hämtade från Riksåklagarämbetets statistik. Det kan då invändas att de lägre siffrorna före 2014 mycket väl kan bero på att fall inte lika ofta hamnade i domstolar och därmed inte hamnade i statistiken. Men det förtar inte intrycket av ökande förföljelser efter 2014.

Olika NGOs i Ukraina har andra siffror men som i huvudsak bekräftar trenden som framgår ovan.

De fall som ändå lagförs leder sällan till fällande domar och i de fall de ändå gör det handlar det i regel om mycket låga straff, som böter eller villkorliga straff.

Det handlar inte bara om domstolarnas ovilja att dela ut hårdare straff utan också om lagstiftningens utformning och formulering, konstateras vidare i rapporten.

Det är emellertid vanligt att rättegångarna sköts på ett för offret ofördelaktigt sätt vilket kan handla om att inrapportera kränkningar i tid; passivitet från polis eller åklagare under förundersökningar; vägran att erkänna journalister som brottsoffer; nedläggningar av förundersökningar utan motivation eller grunder; eller att offret inte ens får reda på att fallet är nedlagt.

Utredningar kan också ta flera år trots att de är tämligen okomplicerade och överträder då inte sällan en tidsgräns för brottet i fråga.

Human Rights Platform uttrycker i rapporten oro för läget och betonar att det ” negativt påverkar journalistisk aktivitet och yttrandefriheten rent allmänt”.

Rapportförfattaren konstaterar också att:

” there is no practice in Ukraine of imposing significant punishments for crimes against journalists that could change the situation.”

Själv har jag på denna blogg för flera år sedan uppmärksammat just detta med Ukrainas ”bekymmersamma inställning till yttrandefriheten”.

Samt i ytterligare ett inlägg lyft fram Human Rights Watchs rapport för 2018 som bekräftade att landet inte rört sig i rätt riktning gällande yttrandefrihet och pressfrihet.

Det måste tyvärr konstateras att läget inte har förbättrats utan snarare tvärtom.


Läget i år hittills

Mellan januari-oktober 2020 har 184 kränkningar av yttrandefriheten rapporterats i Ukraina. Den allra vanligaste formen av kränkning är faktiskt fysiskt våld. Nästan 80 % av fallen handlar om detta.

En annan trend det talas om här i Ukraina är hur myndigheter på olika nivåer lägger ut olika former av hinder och byråkratiska restriktioner. Under förevändning att det är av hänsyn till corona-pandemin och karantänregler nekas journalister tillträde till viktiga möten där viktiga politiska frågor diskuteras eller beslutas. Den ukrainska allmänheten får därmed inte all viktig information om vad som pågår och hur diskussionerna förs inför beslut.

Inte sällan är det polis som står för de fysiska övergreppen men det handlar också om att de inte handlägger anmälningar enligt lagen och det är mycket få fall som går så långt som till domstol och i än mindre grad leder till fällande domar.

Flitigare politisk aktivitet när det gäller att skydda yttrande- och pressfriheten råder när det gäller Krim. Där rapporteras ännu fler kränkningar än i övriga Ukraina och ukrainska utrikesministeriet har annonserat initiativ som handlar om att göra diverse inhemska politiker till ”faddrar” för politiska fångar på Krim. När det gäller Krim är det ju ryska myndigheter som står för övergreppen och Ukraina har naturligtvis alla skäl att kritisera deras agerande.

När det gäller egna myndigheters agerande på av ukrainska regeringen kontrollerad mark är det mindre fart på engagemanget i parlamentet.


Kända konkreta fall med oklara omständigheter

Utländska organisationer är också engagerade i läget för journalister i Ukraina.

Committee to Protect Journalists, CPJ, har nyligen tagit upp fallet med Pavel Sjeremet som mördades 20 juli 2016 då hans bil sprängdes av en kraftig bomb. Han var en känd och populär undersökande journalist men som inte drog sig för att trampa makthavare på tårna.

Nu står tre personer åtalade för mordet men det har under hösten rests frågor kring om det verkligen är mördarna som står inför rätta.

En dokumentär ”Killing Pavel” visades 2017 i ukrainsk tv och tog upp ledtrådar till landets säkerhetstjänst som aldrig följts upp av utredarna. Allmänheten sägs ha chockats av uppgifterna och underminerade förtroendet för undersökningen.

Att den kontroversielle inrikesministern Arsen Avakov visat så stort intresse för förundersökningarna gör inte misstroendet mindre. Enligt flera uppgifter ska Sjeremet ha jobbat med en artikel som kunde varit komprometterande för bland andra just Avakov.

Ekaterina Sergatskova vid nyhetspublikationen Zaborona, som också de nyligen publicerat kritiska uppgifter om ledtrådar som inte följts upp, säger att många journalister känner sig otrygga och att ”antalet attacker mot journalister har ökat” och att det inte finns några garantier att attacker mot journalister undersöks korrekt.

En annan journalist som mördats är Vadym Komarov i staden Tjerkassy. En journalist som var känd för att ihärdigt granska makthavare och oligarker. Han avled den 20 juni 2019 av skador han tillfogats vid en attack mot honom i maj månad. Ett fall som uppmärksammats av The International and European Federations of Journalists European Federation of Journalists, IFJ/EFJ.

Ordföranden för the National Union of Journalists of Ukraine Sergij Tomilenko menar att “Vadym var obekväm för många lokala politiker” och att han ofta tog upp ämnet korruption i Tjerkassy.

Ännu har ingen misstänkt anhållits av polisen.


Ukrainas internationella ranking

De siffror som inhemska NGOs presenterar visar alltså på en negativ trend gällande förföljelser av journalister i Ukraina. Det är delvis en annan bild om vi tittar på internationella organisationers ranking.

Reportrar Utan Gränser presenterar varje år en ranking över pressfriheten, World Press Freedom Index.

Ukraina låg år 2013 på 126e plats och sjönk sedan till 127e året därpå och till 129e år 2015. Därefter har de avancerat till positioner strax under 100e medan de i nuläget för 2020 ligger på 96e plats och, om det håller i sig, alltså skulle komma in på 100-bästa-listan för första gången, åtminstone sedan 2013.

Man kan förvisso sätta frågetecken för hur träffsäker RUGs metodologi är. De bygger sin barometer på resultat de får in från diverse ”experter” som får fylla i ett frågeformulär som RUG tillhandahåller. Kriterierna i formuläret handlar om: pluralism, medias oberoende och den mediala miljön, självcensur, rättsligt ramverk, transparens samt kvaliteten på den infrastruktur som finns för stöd av nyhetsproduktion och information. Dessa kvalitativa data kombineras sedan med kvantitativa data rörande kränkningar mot journalister.

Det är emellertid svårt att få till några exakta metoder och det är RUG:s index som alltid refereras till när pressfriheten i olika länder diskuteras av media och politiker.

UNESCO fokuserar å sin sida mycket på dödligt våld mot journalister. Sådant är i Ukraina mer sällsynt även om exempel finns, som framgått ovan här. Med reservation för att det endast kan räknas in fall där dom är fälld och motivet är klarlagt.

Men det finns intressanta data att fundera över i UNESCOs broschyr som gavs ut i samband med International Day to End Impunity for Crimes against Journalists nyligen. Bland annat att flest journalister dödas i länder som inte har en väpnad konflikt; att kvinnliga journalister är särskilt utsatta; att tv-journalister är särskilt utsatta; att lokala journalister är särskilt utsatta.

En faktor som är vanlig i länder med många attacker mot journalister är korruption och organiserad brottslighet. När det gäller just Ukraina är detta kanske det främsta skälet till åtminstone det fysiska våldet. Med tanke på den attack mot anti-korruptionsarbetet som landets konstitutionsdomstol just utfört så finns skäl till oro att den negativa trenden håller i sig för överskådlig tid.

Det ukrainska statliga förtrycket ligger annars mer på ett dysfunktionellt och politiskt styrt rättssystem samt politikers fula ovana att lagstifta om åsikter och ägna sig åt historierevisionism.

Det finns alla skäl att följa upp hur situationen utvecklar sig för journalister och för yttrandefriheten i Ukraina i allmänhet. Det är ingen stolt historik landet kan visa upp och de stora order efter Euromajdan om yttrandefrihet och pressfrihet faller platt till marken i ljuset av resultaten som redovisats här.


 






onsdag 11 november 2020

Litet steg framåt för fred i Donbass?

 

Jag skrev igår om Ukrainas väg mot fred i Donbass och att den Trilaterala Kontaktgruppens (Trilateral Contact Group, TCG) politiska sub-grupp hade möte samma dag, 10 november.

På bordet låg två förslag till aktionsplaner för fred, eller åtminstone första steg till fred. Det var inte många som trodde att det skulle gå att komma fram till en kompromiss men överraskande nog accepterades den ukrainska delegationens förslag utan större anmärkningar från den ryska sidan.

Tidigare har det kommit uppgifter om att ryske presidenten Putins pressekreterare Dmitrij Peskov uttryckt sig negativt om det ukrainska förslaget. Förvisso utan att förkasta det i förväg då det skulle läggas fram i sin helhet först 10 november.

Enligt uppgift från Interfax idag ska företrädare för den ukrainska delegationen ha sagt sig vara ”perplexa” över den ryska medgörligheten. Nu måste den ukrainska delegationen lämna över förslaget till det ukrainska parlamentet eftersom den inte har någon auktoritet att ta beslut. Men delegationen lär ha försäkrat den ryska sidan om att parlamentet kommer att godkänna delegationens rekommenderade förslag.

Själv är jag mer osäker då parlamentet är känt för att vara en ineffektiv och kaotisk beslutskammare. Men nu har ju president Zelenskijs parti Folkets Tjänare egen majoritet och det vore ju märkligt om inte deras företrädare röstar för förslaget då det i stora drag följer presidentens planer. Men osvuret är som sagt bäst när det gäller ukrainsk politik.

I alla händelser fördes diskussionerna i TCG på ett konstruktivt sätt, enligt ukrainska delegationen, vilket måste betraktas som goda nyheter och hoppfullt inför fortsättningen.

Det vore ju märkvärdigt att säga något annat.




tisdag 10 november 2020

Ukrainas väg till fred, hur ser den ut?

 

Det är nu mer än sex år sedan som den ukrainska regim som tog över efter att president Janukovytj flydde landet och stridsdammet lagt sig kring Majdan i Kiev i februari 2014 och sedan Ryssland annekterat Krim i mars samma år.

Etniska ryssar tog kontroll över delar av Donbass i östra Ukraina och utropade under april månad 2014 separatistiska "folkrepubliker" (Folkrepubliken Donetsk respektive Folkrepubliken Lugansk). Lokala miliser tog kontroll över området och det genomfördes folkomröstningar som skulle legitimera och befästa republikerna.

Den nya regeringens respons – formellt säkerhetstjänsten SBU - blev att strax därpå utlysa en Antiterroristoperation, ATO. De som opponerade sig mot den nya regimen kallades alltså terrorister vilket snarast spädde på ilskan hos den del av befolkningen i Donbass som kände motvilja mot det nya styret i Kiev.

Dessa motståndare fanns också utanför Donetsk och Luhansk med starka fästen i andra städer i östra och centrala Ukraina, som exempelvis Odessa. Redan några dagar efter regimskiftet den 22 februari hade motståndare till den nya regimen, Antimajdanrörelsen, samlats i och kring fackföreningshuset i Odessa och den 1 maj hölls en massiv demonstration mot den nya regeringen och rop på en federation eller rentav separation från Ukraina hördes i leden.

Den 2 maj 2014, brann fackföreningshuset i Odessa ned sedan högerextrema nationalister antänt det med molotov-cocktails vilket kostade 48 personer livet.

Det var en folklig resning som innefattade många etniska ryssar men också vänstersinnade, allt från Stalinister till socialdemokrater och fackföreningsfolk, och andra som av olika anledningar stöttade den folkvalda presidenten Janukovytj eller ogillade de nya herrarna i Kiev, som allmänt av dessa motståndare betraktades som och kallades för fascister.

Andriy Parubiy som varit ledare för Majdan-demonstranternas milis, Maidan Self Defence - och sedermera skulle bli talman för parlamentet - lät ett par dagar efter att fackföreningshuset i Odessa brunnit ned meddela att ilskan och utbrotten av separatism i östra Ukraina skulle mötas med utökad aktivitet i städer där ”extremister och terrorister utför sina illegala aktiviteter”.

Vilket i praktiken innebar att nationalgardet - som till stor del bestod av folk från Euromajdans självförsvarsenheter, Högra Sektorn och andra nationalistiska organisationer - mötte ilskan hos befolkningarna i Kramatorsk och Mariupol med vapenmakt. Människor gick ut på gatorna och ställde sig i vägen för stridsvagnarna och skrek åt ”fascisterna” att åka hem igen. De gillade inte heller att kallas för terrorister och den förenklade beskrivningen av den nytillsatta regeringen som ”fascist-junta” fick sin bekräftelse även för de mer tveksamma invånarna i dessa städer och i Luhansk och Donetsk.

Inledningsvis pressades de separatistiska miliserna tillbaka av den ukrainska armén men i slutet av augusti 2014 anlände ryska ”frivilliga” och tyngre vapen rullade in från Ryssland och vände läget till en sorts ställningskrig som sedan dess har pågått mer eller mindre lågintensivt.

Åtminstone som metod att ena landet förefaller denna hårda linje ha varit tämligen kontraproduktiv. Människor gillar i allmänhet inte att bli kallade terrorister och dessutom framkallade offensiven ökad rysk aktivitet och en eskalering av de militära konfrontationerna och av dödstalen.

I början av 2018 kom också en ändrad strategi och därmed en ändring av språkbruket kring konflikten.


ATO blir istället krig mot invasionsmakten Ryssland

Den 20 februari 2018 föreslog den dåvarande presidenten Petro Porosjenko att ändra operationens namn från ATO till att istället vara ”åtgärder för att säkra nationell säkerhet och försvar, samt att driva tillbaka och hindra den Ryska Federationens beväpnade aggression i Donetsk- och Luhansk-regionerna (oblasts).

Förutom att beröva pressen en bekväm akronym (ATO) innebar detta också ett skifte av fokus från oppositionella invånare (terrorister) till Ryssland och rysk ockupation och aggression. Rent formellt blev det också den ukrainska armén som tog högsta befäl över krigszonerna istället för säkerhetstjänsten SBU. Detta ansågs också stärka Ukrainas sak internationellt eftersom det då handlade om att försvara sitt land mot en angripande stat. ATO innebar att ingen krigsförklaring fanns från något håll vilket gjorde det svårare för den ukrainska regeringen att tala om krig mot Ryssland, vilket de ändå gjorde vid flera tillfällen.

Lagen, internationellt kallad reintegration-bill eller law on de-occupation, trädde i kraft i maj 2018 fastslog Ryssland som angripande makt och att de ockuperar delar av Ukraina och styr över dem som ockupationsmakt. MEN säger trots allt inte definitivt att Ukraina är i krig med Ryssland. Operationen går i alla händelser nu istället under namnet JFO (JointForces Operation).

Samtidigt har den ukrainska armén under åren växt till att bli den näst största stående i Europa, med ungefär 250 tusen soldater, och Ukraina har också fått omfattande hjälp med utbildning och utrustning från USA, Kanada, Storbritannien och andra västländer.


Historieskrivningen viktig

En viktig del av den nya operationen och den nya beskrivningen av kriget i Donbass är historieskrivningen och de officiella berättelserna om kriget. De offentliga utställningar som man kan se i Kiev ger exempel på detta.

Sedan oktober 2014 har väggen mot St Mikaelsklostret i centrala Kiev fyllts på med foton av fallna ukrainska soldater. Där samlas också varje år den 29 augusti anhöriga till stupade vid slaget vid Ilovaisk i augusti 2014 då de ukrainska arméstyrkorna led svåra förluster. År 2019 fastslog president Porosjenko den 29 augusti som officiell Minnesdag för fallna försvarare av Ukraina.

Den mer spontana utställningen vid klostret ”renoverades” under sommaren 2020 då Memory Wall skapades. En texttavla på väggen förklarar syftet på både ukrainska och engelska:

”The memorial project ’Memory Wall’ was created to save memories about the fallen defenders of Ukraine in the Russian-Ukrainian war”.

Foto: Hans Wåhlberg. "Memory Wall" vid St. Mikaelsklostret i Kiev.

Här är det alltså ingen tvekan om att det råder krig mellan Ukraina och Ryssland och de invånare som motsätter sig den ukrainska regeringen kallas allmänt för ”kollaboratörer”. Det förefaller i dagsläget osannolikt att dessa två delar av befolkningen ska kunna återförenas med varandra.  


Foto: Hans Wåhlberg. På minnestavlorna över de stupade vid Ilovaisk 29 augusti 2014 talas det om ryska invasionsstyrkor. Trots att det då inte heller enligt Ukraina officiellt rådde krig med Ryssland utan istället att Ukraina förde en anti-terroristoperation i Donbass.



Vägbeskrivningen mot fred?

I december 2019 nåddes viss framgång i fredsförhandlingar som förts i Paris.

Rent konkret drog sig ukrainska styrkor samtidigt som rysk-stödda separatiststyrkor tillbaka från tre städer vid frontlinjen. Dessutom var det en framgång att Ukrainas och Rysslands presidenter, Zelenskij/Putin, alls talade med varandra. De enades dessutom om att innan årets slut utväxla fångar samt definitivt implementera det tidigare beslut om eldupphör som aldrig fullt ut efterföljts.

President Zelenskij som valdes med stor majoritet sommaren 2019 har haft fred i öst som ett av sina stora löften och mål. Han har därför gett efter för krav på självstyre för regionerna Donetsk och Luhansk, vilket tidigare varit en principiell stötesten för ukrainska regeringar och presidenter. Fria och rättvisa lokalval i dessa regioner skulle också hållas enligt överenskommelsen samt att ett nytt möte skulle hållas inom fyra månader.

Planen följer i stort sett det som kallats "Steinmeier formula" efter den tyske presidenten Frank-Walter Steinmeier, som tidigare var utrikesminister och initierat mycket av dess innehåll.

Det ingår också i Zelenskijs färdplan mot fred som dock inte alls stöds av alla ukrainare. Många anser att det är att ge efter för ryska krav. Inte minst de högerextrema och de ultranationalistiska krafterna i landet sparkar kraftigt emot och en stor demonstration hölls i Kiev i oktober 2019 under parollen ”Nej till kapitulation”.


Internationellt motstånd mot fred

Under säkerhetskonferensen i München i februari 2020 lades ett förslag till fredsplan fram av en grupp kallad the Euro-Atlantic Security Leadership Group bestående av före detta regeringsmedlemmar och experter från USA, Ryssland och europeiska länder inklusive tre ukrainska f.d. diplomater och säkerhetsexperter.

Den innehöll tolv punkter för fred men drogs tillbaka från konferensens hemsida efter påtryckningar från bland annat Nato- och USA-anknutna tankesmedjan Atlantic Council.

 De gillade exempelvis inte formuleringen ”konflikten i och omkring Ukraina”. En konflikt som enligt Atlantic Council (AC i fortsättningen) började med att ryska soldater tog kontroll över Krim och Ryssland annekterade halvön och sedan startade ett hybridkrig i Donbass samt genomförde en massiv desinformationskampanj som framställde konflikten som ett inbördeskrig. Fredsmäklarnas problemformulering omöjliggjorde, enligt ACs uttalande, en ”appropriate solution”. En inställning som, om man vänder på det, omöjliggör alla former av kompromisser åtminstone i nuläget. Fred brukar ju mäklas genom att båda sidor gör vissa avkall på krav för att nå en väg framåt.

Samtidigt viskas det i EU-kretsar att Zelenskij är för svag att stå emot den militära makten i landet och andra som har intresse av att hålla konflikten igång. Dels finns oligarker med intressen i vapenindustrin men det är också en konflikt som håller intresset för Ukraina på topp från EU, USA och Nato och pengar pumpas in i landet för att stärka säkerhetsarbetet och hålla ekonomin under armarna för att inte nya inre konvulsioner ska uppstå. Det har också blivit en ren principsak att inte ge efter en tum för separatisternas krav och kompromisslösheten sätter ständigt käppar i hjulet för fredssträvande ukrainare såväl som internationella medlare som nämnts ovan.

Det här är i alla fall en förklaring till varför president Zelenskij inte lyckats komma längre på drygt ett år med sin fredsplan trots att hans parti har majoritet i parlamentet.


Ny plan från Ukraina

Nu är dock ett nytt förslag på väg att lanseras av den ukrainska fredsdelegationen, ledd av den gamle presidenten Leonid Kravtjuk, och läggas fram till den trilaterala förhandlingsgruppen innefattande Ukraina, Ryssland och OSSE.

Planen, Joint Steps Plan, handlar enligt Kravtjuks avslöjanden om att alla militära formationer ska avlägsna sig från området med alla sina vapen. Detta ska ske i början av 2021 och i mars hoppas den ukrainska delegationen kunna hålla lokala/regionala val i Donbass. Men först när Ukraina har full kontroll över området.

Dessutom vill de att Ryssland ska annullera ett antal lagar och dekret som berör Donbass, framför allt den förenklade process som gäller för invånarna i Donbass vid ansökan om ryskt medborgarskap. De vill också att OSSE ska utöka sin styrka i området och av Ryssland ges kontroll över gränsområden som idag är stängda för dem.

Dessutom vill de skapa en fri ekonomisk zon i Donbass med speciella regler för beskattning och kontroll över ekonomiska aktiviteter som är tänkta att attrahera investeringar i den krigshärjade zonen. Det innebär också att den handelsblockad som Ukraina inledde mot av separatisterna kontrollerade områden i Donbass kommer att avslutas. Detta var också en av frågorna som ställdes i en folkomröstning den 25 oktober och som gav ett tvetydigt resultat, med 46,7 % för samt 46,5 % emot, enligt preliminära beräkningar. Nationen är delad kan man gott säga.

Ytterligare punkter i planen handlar om att bestraffa krigsförbrytare och att få till stånd en omfattande fångutväxling.

Separatisterna i Donbass har å sin sida ett eget förslag som går ut på att Ukraina ska ändra sin konstitution och sedan hålla val i området och enligt uppgifter är Rysslands krav att Ukraina ska legalisera separatisternas administration över området.

Den Trilaterala fredsgruppen (i praktiken troligen OSSE) ska granska båda planerna och förhoppningsvis knåpa ihop en kompromiss är tanken. Dess politiska subgrupp har möte idag den 10 november och kompromissförslaget är då tänkt att presenteras.

Några stora förhoppningar ställs inte till en lösning i nuläget. Åtminstone om man ska tro Sergij Harmasj, medlem av den ukrainska delegationen, som till Kyiv Post säger att ”diskussionen kan pågå i 300 år eftersom den stora majoriteten av punkterna i den ryska planen är oacceptabla för oss”.

Förhoppningsvis har han fel, men fortsättning lär följa.




måndag 9 november 2020

Demokratins död i Ukraina?

 

Ja, det är i alla fall vad en dramatisk rubrik i Kyiv Post antyder. Bakom detta ligger den strid kring landets Anti-korruptionsinstitutioner som just nu utkämpas mellan Konstitutionsdomstolen och Kievs Administrativa Domstol och presidenten Volodomyr Zelenskij.

Foto: Hans Wåhlberg. Dramatisk rubrik i Kyiv Post.


Jag skrev om detta i ett inlägg nyligen då jag just bevittnat en stor demonstration till stöd för den Anti-korruptionsstruktur som nu hotas.

Konstitutionsdomstolen är känd för att vara korrupt (en del demonstranter bar skyltar med texten ”Korruptionsdomstolen”) och ledamöter har förstås intresse av att avväpna den Nationella Antikorruptionsbyrån NABU. Domstolen har nu bestämt att ogiltigförklara regeln om tillgångs- och förmögenhetsredovisning som gällt för offentligt anställda. Dessutom har de avskaffat straffbarheten för olaglig berikning. Konstitutionsdomstolens argumentation går ut på att den skulle vara oberoende enligt lag och att NABU eller NAPC därmed inte skulle vara tillåtna att blanda sig i deras göranden och låtanden.

Ordföranden för Kievs Administrativa Domstol, Pavlo Vovk, har också begärt att NABUs chef Artem Sytnyk ska avsättas med motiveringen att hans tillsättning 2015 skulle varit illegal. Vovk är förstås en av de domare som varit under utredning hos NABU. Som jag skrivit om tidigare i höst har NABU lagt fram ljudinspelningar som sägs innehålla bevis för att Vovk & co är inblandade i diverse kriminella aktiviteter med mutor och olovlig påverkan av andra juridiska institutioner, inte minst justitiekanslerämbetet. Bland annat ska Vovk ha sagt, i samtal med andra höga domare, att ”vi äger redan [min anm./i meningen har kontroll över] två domstolar – konstitutionsdomstolen och Kievs Administrativa Domstol”. Vovk lär ha mutat ledamöter i Konstitutionsdomstolen för att förmå dem att ogiltigförklara reglerna om redovisning av tillgångar för att han och andra ledande domare ska kunna tvätta sina olagligt förvärvade tillgångar vita. Dessutom misstänks riksåklagaren Iryna Venediktova vara inblandad i mutaffärerna och att hon därför förhalar eller obstruerar åtal mot Vovk och andra korrupta domare.

Även om domare i höga domstolar tjänar runt 7500 USD i månaden, långt mer än den genomsnittlige ukrainarens 400 USD, är det uppenbart att deras tillgångar knappast kan komma från förvärvsarbetet. En del har börjat registrera tillgångar i släktingars namn istället i försök att dölja rikedomarna, vilket naturligtvis är tämligen genomskinligt.

Konstitutionsdomstolens ordförande Oleksandr Tuptytskij har exempelvis år 2018 köpt mark i det av Ryssland annekterade Krim, att lägga till det hus han redan ägde där. Något som förstås väcker särskilt ont blod i Ukraina. Många rubriker talar om korrupta och pro-ryska domare men faktum är att de tillsattes under Petro Porosjenkos presidentperiod vars anti-ryska politik var ännu mer utmärkande än sittande presidenten Zelenskijs.


Allvarliga konsekvenser för Ukraina?

Ukraina förs med detta tillbaka inte bara till 2013 utan till 1991 när dess självständighet utropades och ingen infrastruktur för anti-korruption alls fanns, menar bland andra Oleksandr Novikov som är chef för National Agency for Preventing Corruption, NAPC. Det är nu fritt fram för domare och andra höga ämbetsmän att behålla och hemlighålla mutor och andra illegalt tillskansade tillgångar.

För Ukraina kan detta äventyra möjligheten att få lån av IMF och EU-företrädare har redan varnat Ukraina att den visumfrihet som ukrainska medborgare åtnjutit sedan 2017 nu kan dras in.

President Zelenskij och hans stab har i sin tur hotat att avsätta samtliga Konstitutionsdomstolens 15 domare och ersätta dem med nya. Detta är å andra sidan inte heller konstitutionsenligt och EU har framfört synpunkter även på detta. Hur presidenten än vänder sig riskerar han alltså att äventyra relationerna med EU. Den har därför inte heller stöd i parlamentet ens av presidentens eget parti Folkets tjänare. De diskuterar nu andra vägar att rädda antikorruptionsstrukturen och relationerna med EU utan att ännu ha nått fram till något konkret förslag.

 

Gatans lag?

Men de egna väljarnas och folkets ilska kan, vilket har visat sig förr många gånger, vara betydligt farligare. Den demonstration jag bevittnade häromdagen var helt fredlig men om missnöjet växer kan det snabbt förändras. Zelenskij har dock varit tydlig med att han inte vill se att ”gatuprotester” ska få avgöra saken. Bara någon dag därefter, den 7 november, körde ett antal bilburna medlemmar av Automaidan hem till Konstitutionsdomstolens ordförande Oleksandr Tuptytskij för att kräva hans avgång. Polis hindrade dem att blockera uppfarten till hemmet som ligger tre mil utanför centrala Kyiv.

Regeringen har nu beordrat NAPC att fortsätta hålla tillgångsdeklarationssystemet igång, trots Konstitutionsdomstolens beslut. Enligt Kyiv Post lär dock de korrupta domarna kunna komma undan även om anti-korruptionslagarna återinförs. Dessutom tvistas det i parlamentet om vilken väg som ska väljas och vilka beslut som ska tas.

Mellan presidenten Zelenskij och Konstitutionsdomstolen råder fullt krig. Zelenskij anklagade offentligt domstolen att tjäna oligarkers och pro-ryska politikers syften medan domstolen hotat med åtgärder som slår mot landreformer, banksystemet och återstående antikorruptions-institutioner.

Samtidigt har fyra av Konstitutionsdomstolens domare tagit ställning emot sina kollegor och vägrar nu delta i domstolens möten vilket omöjliggör dess arbete.

Det här är en typisk ukrainsk soppa men en allvarlig sådan som inte lär gå spårlöst förbi oavsett hur den utvecklas.

Foto: Hans Wåhlberg. Stor demonstration för en vecka sedan mot konstitutionsdomstolens aktioner mot landets anti-korruptionsbyråer. Det gick fredligt till väga denna gång enligt vad jag själv kunde bevittna.








tisdag 3 november 2020

Anti-korruptionsarbetet hotat i Ukraina

 

Mycket surrar kring den ukrainska konstitutionsdomstolen just nu. Det är dit de ukrainska blickarna riktas medan övriga världen tycks fixerade av det amerikanska presidentvalet. Själv befinner jag mig just nu i Kiev och naturligt nog tog jag mig ut på stan för att se vad som händer.

Just idag den 3 november var språkfrågan uppe till behandling av denna domstol. Nationalkåren manade till samling utanför domstolen för att ”försvara det ukrainska språket”. Domstolen hade att behandla en begäran från 51 parlamentsledamöter att undersöka om det är konstitutionsenligt att ha endast ukrainska som officiellt språk i Ukraina. Ryska är ett stort minoritetsspråk som talas av omkring 25 % av befolkningen och borde enligt många också kunna utgöra officiellt språk.

Högerextrema Nationalkåren, med kopplingar till Azov-bataljonen, ville alltså markera sitt missnöje med detta och sätta press på domstolen att inte ge efter för parlamentarikernas vilja. Det tjugotal personer som de skrapat ihop imponerade sannolikt inte på någon. Poliserna var minst dubbelt så många.

Därefter promenerar jag upp mot Bankova och presidentens administrationsbyggnad och traskar nästan rakt in i den demonstration som är på väg just dit. Uppskattningsvis 4000 personer marscherar med tutor och flaggor till stöd för den Anti-korruptionsbyrå, National Anti-Corruption Bureau of Ukraine (NABU), som bildats efter krav från EU och IMF och som i flera år försökt komma till rätta med korruptionen i landet, inte utan en del framgång. Nu menar denna konstitutionsdomstol att byråns beslut tagits i strid med konstitutionen och vill ”nullifiera” dem. Det vill säga ogiltigförklara alla byråns beslut. President Zelenskij försöker spjärna emot genom att uppmana konstitutionsdomstolens ledamöter att avgå. En väg som av flera skäl också är komplicerad och potentiellt farlig samt eventuellt olaglig.

Foto: Hans Wåhlberg. Demonstrationståget 3 november i Kiev till stöd för Anti-korruptionsbyrån drog till sig många medelålders kvinnor inte minst. Med buller och bång och tutor marscherades det mot presidentens administrationsbyggnad, men utan våldsamheter såvitt jag såg.

Foto: Hans Wåhlberg. Till skillnad från den här lilla skaran av högernationalister som samlats vid konstitutionsdomstolen i annat syfte, till "stöd för ukrainska språket".


Han får också vasst motstånd från Konstitutionsdomstolensordförande, Oleksandr Tupytskij, som sagt att Zelenskijs åtgärder är konstitutionsvidriga och ”bär tecken på en konstitutionell kupp” med vilken presidenten påstås vilja åstadkomma en ”lydig” domstol.

Folk är dock dödligt trötta på korruptionen och Anti-korruptionsbyråns rykte har varit ovanligt gott för att vara en offentlig institutions. Därför demonstreras det nu till stöd för byrån. Såvitt jag kunde bedöma var majoriteten av demonstranterna ”vanliga” ukrainare, familjer, äldre, medelålders kvinnor och män och inte så många av de rakade högernationalister som ingår i Nationalkåren och andra radikala högergrupper. Framför allt handlar det om det system för elektronisk redovisning av förmögenheter som enligt NABU själva utgör ”hörnstenen för den anti-korruptionsreform som tog sin början 2014”. Nu vill konstitutionsdomstolen att samtliga 110 rättsfall som drivs ska läggas ned vilket skulle betyda att de anklagade politikerna och domarna går fria.

Foto: Hans Wåhlberg. Demonstrationståget samlade uppskattningsvis 4000 personer och stannade upp vid presidentens administrationsbyggnad vid Bankova. 


Det riskerar också Ukrainas rykte internationellt. Många fruktar att IMF drar in lån, att EU drar tillbaka visumfriheten för ukrainare och att det förhalar Ukrainas väg mot EU-medlemskap.

För bara några dagar sedan attackerades konstitutionsdomstolen av ett tusental personer och rökgranater kastades mot byggnaden medan dagens demonstration gick lugnt tillväga så länge jag själv var vittne till den åtminstone.

Presidenten manar till lugn och vill inte att gatans lag ska gälla, men idag fick han alltså beskåda hur flera tusen samlades utanför hans administrationsbyggnad.

Månne ångrar han att han gjorde allvar av sin presidentkandidatur och att han inte istället nöjde sig med att spela president i den tv-serie, ”Folkets tjänare”, som gjort honom så populär och som också blivit namnet på det parti han företräder.

Fortsättning lär följa…







lördag 17 oktober 2020

USA använder svenska vatten och svensk mark med blicken mot Arktis

 

Just nu pågår febril aktivitet i Karlskronas skärgård. Amerikanska skepp övar där navigering (!). I samma vatten och bland samma skär som den ryska ubåten U137 fastnade på i oktober 1981.

”Den svenska skärgården är både komplex och utmanande att navigera i och utbildningen är uppdelad i olika faser där både skydd och anfall ingår.”

Så beskrivs det på Försvarsmaktens egen hemsida. Det är enligt min mening uppseendeväckande att en av stormakterna bjuds in att lära sig hantera de svårigheter för en anfallande militär styrka som finns i skärgårdsmiljö. Att den svenska skärgården är komplex och utmanande att navigera i är ju en av det svenska försvarets styrkor. Att då avslöja för en främmande militär makt hur man ska övervinna svårigheterna verkar snudda vid landsförräderi. Vi lär väl knappast bjuda in ryska militärer att ta del av samma information?

Självklart inte och i dagsläget kanske vi inte behöver vara rädda för en amerikansk invasion. Men Försvarsmakten påpekar ju särskilt att vi lever i en komplex och snabbt föränderlig och säkerhetspolitiskt svårförutsägbar värld, så vad vet vi egentligen om vad som händer imorgon med ett land där beväpnade högerextrema miliser nu, med presidentens goda minne vad det verkar, mobiliserar för… ja vad?

Försvarsmakten säger sig ju anpassa sig till ”den utveckling vi inte kunnat förutse” men verkar inte ens klara att anpassa sig till den utveckling som kan ses idag.

Nu ger vi istället bort en del av hemligheten med vårt närförsvar till USA som tackar och bockar och kan lägga i minnet till senare tillfälle. Vad vet vi egentligen om landets planer för Arktis? Vad vet vi om dess planer på ”preventiva åtgärder” mot arvfienden Ryssland? Osv.


Arktis on my mind

Det borde ingå i Försvarsmaktens uppgift att hålla Sverige utanför såväl USA:s som Rysslands och Kinas säkerhetspolitiska ambitioner och planer för det område som Sverige faktiskt tillhör, nämligen Arktis.

USA:s intresse av området kan inte heller komma som en överraskning för Försvarsmakten. Redan ifjol kom FOI med en rapport författad av Niklas Granholm och med titeln ”USA och Arktis – Ett amerikanskt dilemma i väntläge?”

”Flera skäl talar för att USA kommer att börja agera mer aktivt i Arktis inom de närmaste åren”, framgår redan i sammanfattningen av rapporten, där dessa också konkretiseras:

”Klimatförändringarna i Arktis, energireserverna, de överlappande territoriella anspråken, de militärstrategiska implikationerna av missilförsvaret och den nukleära andraslagsförmågan, andra statliga och icke-statliga aktörers aktiviteter i regionen, miljöaspekterna samt allmänt ökande mänskliga aktiviteter i regionen”.

Rapporten pekar på vad som komma skall och som redan sker, nämligen att:

”Arktis är på väg att bli en reguljär del av USA:s nationella planeringsprocess. En fortgående konkretisering av handlingslinjer kommer efterhand att generera utspel, PM, artiklar och federala policydokument av olika slag.”

Exakt hur amerikanska framtida beslut kommer att se ut kan vi inte veta men Försvarsmakten bör ju givetvis i sin omvärldsanalys beakta de brännande frågor som FOI:s rapport framhåller:

”I kraft av sin supermaktsroll och globala intressen kommer amerikanskt agerande att vara en av de viktigaste faktorerna i hur karaktären av det nya Arktis utvecklas. På vilket sätt och i vilken takt kommer USA att utveckla sina handlingslinjer för det nya Arktis? På vilket sätt formulerar USA sina intressen i regionen? Vilka resurser har man tillgängliga? Vilka resurser saknas för att en sammanhängande politik skall kunna implementeras? I vilken takt sker denna utveckling?”


Ekonomiska intressen

Att USA fortsatt kommer att öka sina aktioner i Arktis är utom allt tvivel. Det var inte heller länge sedan som dess president gick ut med en trevare för att ”köpa Grönland” av Danmark, vilket inte emottogs positivt av danskarna. I våras gick de istället ut med att erbjuda ett ”stödpaket” till Grönland, över huvudet på den danska centralmakten. USA:s ambassadör i Danmark, Carla Sands, författade en krönika ställd till danska folketinget där hon varnade för Rysslands och Kinas ”aggressiva”, ”rovgiriga” och ”förorenande intressen i området och istället framhöll USA som en pålitlig och ansvarsfull aktör i Arktis. Men kunde inte dölja att det vattnas i munnen på amerikanska ekonomiska intressenter:

”De outnyttjade resurserna i hela Arktis är verkligen anmärkningsvärda. De omfattar olja, gas och fisk med betydelse för hela världens matresurser. Dessutom finns sällsynta jordarter.”

I Finland är pressen inte lika blåögd som den svenska och frågor om Arktis ges en större uppmärksamhet än här i Sverige. Läsning av en artikel i Yle som tar upp frågan om USA:s intresse för Grönland rekommenderas.

FOI förutser det amerikanska intresset för regionen så här:

”I kraft av världsmaktsstatus, ekonomiska och militära resurser och det amerikanska systemets vana att formulera nationella intressen och agera efter dem, kommer de handlingslinjer USA väljer att vara av stor betydelse för utvecklingsmönstret i Arktis.”

Av FOI-rapporten framgår också det väl grundade antagandet att ”utvecklingen av en ny amerikansk policy för Arktis inte är en så starkt partiskiljande fråga”, men det måste ändå antas att aggressiviteten i agerandet kan komma att variera beroende på USA:s inrikespolitiska utveckling och maktförhållanden. 

Något som styrks av agerandet gentemot Grönland/Danmark samt i frågan om borrning efter olja och gas som är en följd av det republikanska partiets och president Trumps hållning till klimatförändringen, som i en miljökonsekvensanalys från Bureau of Land Management (BLM) beskrivs som ”cyklisk snarare än påverkad av människans livsstil”.

Det slutgiltiga beslutet om oljeborrningen kom i augusti i år och Arktis har också blivit en valfråga inför amerikanska presidentvalet.


Militära intressen

En mycket viktig detalj som USA kan förväntas åtgärda är behov av nya isbrytare och isgående fartyg. Det framgick redan 2011 av det amerikanska försvarsdepartementets rapport där det framhölls att ”USA behöver säker tillgång till Arktis för att kunna stödja nationella intressen i regionen”.

I somras kom också ett memo från president Trump som beordrade byggandet av en ny isbrytarflotta.

Det kan tilläggas (som en parentes) att Sverige och Finland, som av en ren händelse (?), tidigare i år lanserat byggandet av totalt fem nya isbrytare.

Arktis har också kommit att utgöra en spelplan för den nukleära andraslagsförmåga som byggdes upp i och med utvecklingen av kärnkraftsdrivna, kärnvapenrobotbestyckade ubåtar med kapacitet att under lång tid verka i kanten av eller dolda under istäcket i Norra ishavet. Både USA och Sovjetunionen/Ryssland har byggt upp sådana flottor.

Det svenska agerandet kommer då naturligtvis som en oerhört välkommen present till de amerikanska säkerhetspolitiska och oljeindustriella aktörerna och policymakarna, samt den amerikanska militären.

Detta är bara ett exempel på det olyckliga med det militära samarbetsavtalet med USA. Det är så långtgående att vi inte längre, utan att bli utskrattade, kan hävda att vi försvarar våra gränser mot alla tänkbara angripare. Kanske är det långsiktiga målet att urholka alliansfriheten så pass att den till slut blir meningslös och öppnar för Nato-anslutning som ”enda vettiga lösning”?

Själv känner jag mig inte ett dugg trygg med vetskapen om att det tycks vara USA som ska garantera Sveriges säkerhet. En nation som är världens militärt absolut starkaste; som har en president som hotar andra med att ha den största kärnvapenknappen; som har tungt beväpnade högerextrema miliser på gatorna med samma presidents goda minne; och som har en historia fylld med militära interventioner och invasioner, efter andra världskriget så gott som alla med katastrofalt resultat.







fredag 2 oktober 2020

Dags att diskutera basinkomst på allvar!

 

I dagarna har arbetsrätten diskuterats i långa sittningar av arbetsmarknadens parter och regeringen aviserar en lagändring om inga nöjaktiga överenskommelser kommer ut av deras förhandlingar. Socialdemokraterna sitter i knipa då valet är att svika gamla ideal och montera ned flera decenniers fackliga framgångar, eller att backa från överenskommelser med stödpartierna Centern och Liberalerna. Vänsterpartiet hotar att fälla regeringen om de inte blir nöjda med utgången av det hela.

Miljöpartiet har hållit låg profil däremot. Själv tänker jag att det vore ett gyllene läge att resa frågan om basinkomst på allvar.

Nu har ju inte Mp tagit i frågan på senare år medan exempelvis Birger Schlaug, numera fristående grön debattör men en av grundarna av Mp, genom alla år har försökt lyfta basinkomst som en lösning för det moderna samhället.

I sin bok ”Vad ska vi ha samhället till?” resonerar han om saken och argumenterar på ett sätt som enligt min mening tangerar problematiken med anställningstryggheten. Jag tar hjälp av honom med ett par citat:

”I takt med att välfärdslandet Sverige utvecklades skapades under kommande decennier trygghetssystem som byggde på arbetslinjen. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring. Ersättningar baserades på det lönearbete man förväntades ha […] Och det är klart, de flesta hade lönearbete. Arbetslösheten låg i flera årtionden på några få procent. Tre procent uppfattades som massarbetslöshet.”


När jobben började försvinna kom tumskruvarna fram. Socialdemokraterna har försökt med konstgjord andning att ”skapa jobb” eller framkalla dem med att upprepa mantran som att ”trygga rätten till arbete”. Moderaterna lanserade arbetslinjen och övriga borgerliga partier (och till stor del S) har hängt med.

”Sjukskrivna skulle piskas för att söka arbete som inte fanns […] Alla ska fan i mig lönearbeta”, som Schlaug skriver i sin bok. Han påminner också om att Försäkringskassan t.o.m. gav ut en broschyr med namnet ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. Den som hamnar utanför tvingas hugga sig fram i en snårskog av bidrag och stöd för att alls klara livhanken. När det gäller just sjuka (såväl psykiskt som fysiskt) handlar det också om människor som har sämst förutsättningar att sätta sig in i systemen och driva sin sak effektivt och energiskt. Schlaug sätter fingret på problematiken:

”Bidragssystemet är komplext och ogenomträngligt. Det omfattar idag närmare 50 olika förmånsslag som kräver administration, sårbar datakraft och kontrollsystem. Det har blivit något av en klass-, kontakt- och språkfråga i vilken omfattning den enskilde har möjlighet att sätta sig in i vad som gäller.”

Under den senast gångna veckan har SvT Nyheter kört en serie med inslag om bidragsfusk. Systemet uppmuntrar till sådant vilket förstås också gäller alla avdrag som kan göras.

 

Det moderna samhället kräver basinkomst?

”Samhället såg verkligen ut på ett helt annat sätt i början av 70-talet än det gör idag”, hävdar Schlaug vidare, och vem kan säga emot detta?

Hur länge ska vi ”skapa arbete” när utvecklingen går mot allt mer av effektivisering, robotisering, automatisering och datorisering? Sanningen är ju att det inte lyckas särskilt väl redan idag, eller igår. Även olika avdragssystem är också sätt att ge konstgjord andning åt systemet med arbetslinjen. RUT- och ROT-avdrag är väl de allra främsta exemplen.

Alternativet skulle ju kunna vara att rensa i bidrags- och avdragsdjungeln och plocka in skattekronorna till en form av basinkomst som var och en kan leva drägligt på. En nivå som på intet sätt ger ett lyxliv men räcker till det mest basala, det vill säga, i stort sett, en bostad och livsmedel.

”Vi kommer att studera, lönearbeta, studera igen, byta jobb, vara arbetslösa, jobba deltid, vara egenföretagare, studera i en enda kreativ och/eller orolig röra”, skriver Schlaug, och tillägger: ”Många kommer aldrig att ha en något så när fast fot på arbetsmarknaden. Vi ser redan nu ett prekariat växa fram. Människor utan fast inkomst som vare sig kan få hyreskontrakt eller banklån.”

Det för mig åter till frågan om anställningstryggheten. Det finns en poäng i att arbetsmarknaden idag ser helt annorlunda ut än för femtio år sedan och att mer flexibla anställningsformer behövs. De finns ju dessutom redan idag. Titta på Arbetsförmedlingens platsbank. Snart är kanske merparten arbeten som erbjuds deltid i olika former. Ett jobb jag ser annonseras gäller 8 timmar i veckan, andra handlar om läxhjälp och är kanske en eller två timmar i veckan för en enskild elev. Inget att leva på således och inget alternativ till exempelvis A-kassa. Men som komplement till en basinkomst skulle dessa jobb kunna räcka mer än väl. Anställningstryggheten skulle inte längre vara en fråga om överlevnad. Det skulle frikoppla tänkandet för arbetsmarknadens parter och möjliggöra kompromisser som med dagens system för den ena eller andra parten är oacceptabla.

Jag tänker lite högt här. Ofta avkrävs man ett facit och en helt färdig plan för implementerandet och nivån på en basinkomst, eller medborgarlön som det ibland kallas. Problemet är att det inte förekommit någon seriös debatt i vilken kloka och väl avvägda gissningar har kunnat leda fram till en bra plan. Därför är det dags att börja sätta igång en sådan snarast. Borgerliga partier har oftast varit mycket snabba att avfärda frågan som orealistisk. Jag skulle vilja vända på det och säga att det är orealistiskt att tänka sig att ALLA ska jobba heltid hela tiden och att fortsätta med komplicerade stödsystem och åtgärdspaket för att ”sysselsätta” människor till varje pris. Med Schlaugs ord:

”Dagens trygghetssystem med all sin byråkrati och alla sina revor som lappats och lagats allt efter vilken politisk regim som för tillfället styrt, borde ersättas.”

 

Dags att diskutera basinkomst på allvar

Det är inte någon enkel reform att införa. Detta erkänner även Schlaug i nämnda bok. Det kräver ett antal vändor av utredningar och tester, men jag vill mena att det är den rimligaste lösningen på den problematik som nu dels plågar politiker, fackföreningsfolk och arbetsgivare, samt inte minst dem som står utanför arbetsmarknaden och har svårt att ta sig in i den, eller små förutsättningar att lyckas alls.

Det vill säga ett byte: anställningstrygghet (till viss gräns) mot basinkomst.

En basinkomst skulle säkra överlevnaden utan alltför mycket krångel. Och den som fortfarande har ambition, vilja och förmåga att skapa sig ett liv med högre levnadsstandard än det basala kommer givetvis att vara fria att göra så, genom att jobba mer och till höga löner. Det är helt enkelt inte sant att alla kommer att nöja sig med basinkomsten. Väldigt många kommer ändå att vilja jobba in mer pengar, åtminstone under längre perioder.

Det är svårt att se vilka som blir förlorare även om det inte kan uteslutas att sådana kommer att finnas. Men sannolikt betydligt färre än med dagens spruckna system.

Det är alltså tid att nu börja diskutera saken på allvar. Vad säger exempelvis Miljöpartiet?